Signerat #67/2018

Vad var det jag sade?

Johan Apel Röstlund, reporter på Arbetaren. Foto: Snezana Vucetic Bohm

Jag ser Uppdrag Gransknings genomgång av den svenska alternativhögern och börjar genast trumma irriterat med fingrarna mot vardagsrumsbordet där jag sitter framför teven. Varningsflaggorna har mötts av tystnad allt för många gånger. Nu ser vi resultatet av att låta fascisterna hållas.

Hate to say I told you so.

Jag har nog inte haft Fagersta-gruppen The Hives gamla garagerock-vältare i huvudet sedan den släpptes runt de där gråmulna vårmånaderna strax efter millennieskiftet. Men så ser jag Uppdrag Gransknings genomgång av den svenska alternativhögern och börjar genast trumma irriterat med fingrarna mot vardagsrumsbordet där jag sitter framför teven.

Svenska fascister har alltså tagit en ledande roll i den internationella högerextrema rörelse som blivit allt mäktigare de senaste åren.

Om detta har vi rapporterat i Arbetaren. Många gånger. Inte sällan inför döva öron.

”Man har sagt att hoten, med få undantag, inte varit värda att ta på allvar.”

Och alla som på ett eller annat sätt varit engagerade inom den antifascistiska rörelsen har länge viftat med varningsflaggorna men mötts med tystnad. Eller med överlägsna hånleenden och förnuftiga klappar på axeln som att vi sett spöken på ljusa dagen. Att vi byggt upp en föreställningsvärld om en fiende som inte existerat. Man har sagt att hoten, med få undantag, inte varit värda att ta på allvar.

Plötsligt är det annat ljud i skällan och i dag, framförallt efter NMR:s intåg på Almedalsveckan, tycks alla stå med byxorna nere och undra vad det egentligen är som hänt.

”Men nu ser vi resultatet av att låta fascisterna hållas. ”

Antifascistiska demonstrationer, konfrontationer med nazisterna, vägblockader och slagord har ända sedan 1990-talet besvarats med kålsuparteorier.

Men nu ser vi resultatet av att låta fascisterna hållas. Att bemöta dem med ryggarna vända och låta tystnaden tala har aldrig varit en strategi som fungerat. I allt fler länder vinner den radikala nationalismen mark och mittenpolitiken förflyttas åt höger. Medier tystas och lagar ändras. Och det går fort.

Vi har fått en värld där Europa bygger taggtrådsstängsel och där tiotusentals migranter drunknar på Medelhavet samtidigt som fascismen fortsätter att växa.

Vi har fått ett Sverige där flyktingförläggningar brinner. Ett samhälle där en 48-årig EU-migrant så sent som för tre veckor sedan misshandlades till döds av fyra tonåringar i Huskvarna, utan att det över huvud taget nämns i den politiska debatten med knappt två veckor kvar till valet.

Läget ser minst sagt mörkt ut och jag trummar vidare med fingrarna mot bordskanten. Come on. I do belive I told you so.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984