Följetong #53/2018

Sommarföljetongen: Snart är det 1968 – Del 8

"Alexandra Kollontay var kvinna så jag förstår att du inte tänker läsa hennes böcker eller svara på någon fråga som uppstår när man läser dom. Men ta Sartre. Sartre är väl godkänd i ditt system, han deltar i kampen på vår sida, han bekämpar USA-imperialismen." Foto: APN/TT

15 Redan vid elvatiden bröt den politiska diskussionen lös. Nina lyssnade med ena örat på debatten vid kaffebordet och tänkte på Siri Holm, medan hon försökte koncentrera sina händer på arbetet. Hon hade två lådor fulla med små tyglappar till vänster om stolen. På skrivbordet låg fyrahundra vita kartongbitar. På varje kartongbit skulle hon fästa […]

15

Redan vid elvatiden bröt den politiska diskussionen lös. Nina lyssnade med ena örat på debatten vid kaffebordet och tänkte på Siri Holm, medan hon försökte koncentrera sina händer på arbetet.

Hon hade två lådor fulla med små tyglappar till vänster om stolen. På skrivbordet låg fyrahundra vita kartongbitar. På varje kartongbit skulle hon fästa en bild av en klänning och de tyger som den fanns uppsydd i. Ett typiskt praktikantjobb. Men Nina visste sitt värde där hon klippte och klistrade. Vem som helst kunde inte montera snyggt. Inga lösa trådar. Inget som satt snett.

Siri hade sagt att ideologier nog var bra, men var det inte mest något för män? På ett FNL-möte yttrade sig endast manliga talare när det gällde revolutionär strategi och gerillakrigets teori, den kvinnliga delen av gruppen verkade föredra att dra stenciler, blada bulletiner och organisera aktioner.

Eller det som Siri sagt om att kvinnor lever i en parallellkultur, vid sidan om? Var det så? En kultur som inte existerar i mäns medvetande.

– Är det så här det ska se ut i ert nya samhälle, sa Tore Sköld vid kaffebordet. Cheferna dricker kaffe och låter andra arbeta åt sig.

– Tore vill bara att Nina ska sitta här vid bordet och titta beundrande på honom, skrattade Marit. Revolutionärer behöver kvinnor som beundrar dom, annars blir det ingen revolution.

– Vansinnigt roligt, Marit.

Det var Pernillas irriterade röst. Hon ville veta något. Hur blir det egentligen efter revolutionen? Hon hade läst Arbetsbiens kärlek av Alexandra Kollontay. Man märker där, sa Pernilla, att i Ryssland blev det inte någon större skillnad efter revolutionen.

– Det är klart att det blir skillnad efter revolutionen, vad ska den annars tjäna till, sa Tore.

– Det är just det jag frågar. Vem ska sköta samhället?

– Folket.

– Vilka är folket?

– De arbetande massorna förstås.

– Inte vi då?

– Om vi solidariserar oss med de arbetande massornas objektiva intressen.

– Men jag har aldrig hört två revolutionärer samlas utan att de börjar bråka om vem som bäst kan tolka folkets objektiva intressen. Tänk om folket inte heller är överens om sina objektiva intressen.

– Det här går bestämt över ditt förstånd. Jag kan bara ge ett råd: läs Marx. Det hjälper.

– Tack ska du ha. Alexandra Kollontay var kvinna så jag förstår att du inte tänker läsa hennes böcker eller svara på någon fråga som uppstår när man läser dom. Men ta Sartre. Sartre är väl godkänd i ditt system, han deltar i kampen på vår sida, han bekämpar USA-imperialismen. Det finns en teaterpjäs av Sartre som heter Smutsiga händer, har du läst den?

Tore svarade inte. Han svarade aldrig när han inte hade läst något, bara när han hade läst något.

– Där är det några som diskuterar partiets och politikens roll. Det är en som får i uppdrag att skjuta partiets ledare för att han har inlett förhandlingar med motståndarna. Först verkar det som om den som ska skjuta börjar tveka i sin övertygelse. Kanske är det ledaren som har rätt. Kanske måste man förhandla med sina motståndare för att uppnå några verkliga resultat i politiken?

– Vart vill du komma? Du låter fan ta mig som min gamla socialdemokratiska morsa.

– Jo, men slutet är att den som ska skjuta hittar sin fru och partiledaren ömt omslingrade och då vågar han skjuta. Men sen när han suttit i fängelse, får han veta att partiet bytt linje och att alla nu går på den skjutne partiledarens kompromisslinje.

– Det där tror jag inte att du har uppfattat rätt.

– Varför inte?

– Varför skulle ett helt parti byta linje plötsligt?

– Sånt händer väl!

Vad tycker lilla Nina om det arbetande folket efter revolutionen?

Nina klistrade tills fingrarna klibbade ihop. Hon tyckte att Pernilla ställde bra frågor. Hon tyckte om Tore också. Han kunde alla svar. Om han av någon egendomlig tillfällighet inte kunde svara, berodde det alltid på att Pernilla ingenting begrep. Tore begrep själv allt. Hans vän Sixten Andersson begrep ännu mer.

– Kvinnor håller sig inte till sakfrågan när man försöker föra en debatt, sa Sixten. Ni saknar förmåga att greppa dom stora linjerna.

Nina vände upp och ner på en låda. Men mönstret, som hette Solglitter och fanns i ljus prune och mörk prune, var helt slut. Hon gick för att leta efter mer tyg inne i Hannas tyglager.

– Vad tycker lilla Nina om det arbetande folket efter revolutionen? Det var Sixten som drog henne i håret när hon gick förbi. Han höll henne kvar och tog ett grepp om hennes handled. Något tycker du väl om revolutionen?

– Jag undrade faktiskt en sak, sa hon prövande. Hon kände på sig att ingen ville höra att hon faktiskt undrade något. Jag undrade vad som händer om man är neger bland ett vitt folk som avskyr negrer. Har dom vita rätt då, om dom är folket?

Det blev tyst en liten stund innan Sixten brast ut i ett bullrande skratt.

– Fan vad du är gullig när du är allvarlig, Nina! Kan du inte bli litet arg också, det är ännu sexigare när du rodnar.

Tore såg inte alls road ut.

– Det kan aldrig ligga i folkets objektiva intresse att avsky negrer. Dom svarta är alltid förtryckta. Det är ju för dom förtrycktas skull revolutionen måste komma.

– Men jag menar före. Innan den har kommit.

– Eller efter, sa Pernilla. Varför inte efter. Det förekommer ett väldigt förtryck av minoritetsfolk i Sovjet har jag läst om.

– Pernilla läser för mycket, sa Tore. Revisionistlitteratur. Borgerligt kvinnotrams.

Kakor är tantsnusk, sa Myran med sin djupa röst.

På eftermiddagen skulle den store författaren Dag Myrenberg komma på besök med sin fru som kallades Snöret. Egentligen var det Snöret som ville träffa sin gamla väninna Hanna.

Nina hade läst artiklar av Myrenberg i Aftonbladet om Vietnam och Kina och socialismen. Hon trodde att han skulle veta mer än någon annan om dessa ämnen. Dels verkade han ha läst oerhört mycket, dels hade hans mamma och hans pappa suttit i den socialdemokratiska förrädarregeringen. En man som han måste sitta inne med ovanligt rikhaltiga upplysningar som borde kunna kasta ljus över alla hennes frågor om framtiden i proletariatets diktatur. Allt det där som hon till exempel inte kunde fråga någon från i förmiddags om.

Nu satt hon längst in på bänken vid väggen och studerade idolen Myrenberg när han inträdde i lokalen. Snöret visade sig vara en rund dam med krulligt ljust hår och hon kallade honom för Myran. Myran och Snöret. Nina hade satt sig längst in på bänken för att hon skulle bli instängd av andra och slippa gå upp och svara i telefon när det ringde. Snöret var hygglig nog att genast sätta sig bredvid Nina.

Lao-Tse bjöd på te och smörgåsar. Inga kakor. Kakor är tantsnusk, sa Myran med sin djupa röst.

– Sitt ner nu, Myran, sa Snöret och klappade på bänken bredvid sig.

Men han satte sig inte. Han stod inte heller. Han promenerade. Hans smörgåsar stod på bordet, färdigbredda av Hanna i samråd med Snöret.

Med armarna korslagda över bröstet gick Myran omkring i Lao-Tses lokaler och höll föreläsning. Då och då gjorde han en paus för att dra ett djupt andetag och liksom invänta applåderna. Den saken skötte Snöret om. Hon var som en hel liten kör som sjöng i en ljus refräng: ”Precis! Just det! Ja, så är det!”

Det var nämligen så med Myran att var tionde mening var en fråga och den skulle besvaras entusiastiskt jakande. Ingen försökte med något annat svar. Med stigande förvåning la Nina märke till att ingen av hennes diskussionslystna chefer svarade på Myrans frågor. Ibland stannade han och la armen på en stolsrygg eller på en bok i bokhyllan och funderade en sekund.

Han talade om feodalväldet i medeltidens Europa och dagens ungdomsrevolt och att ungdomen var revolutionens hjärta. Då begick Nina misstaget att tro att eftersom hon var en ungdom, kunde hon öppna munnen just på denna punkt.

– Efter revolutionen, vad ska vi då göra med makten?

Det uppstod en kort paus.

– Vilka vi talar du om, sa Snöret artigt. Nina skulle påbörja ett svar, men det blev inte aktuellt.

Myran återupptog den spatsertur som han tillfälligt avbrutit vid hennes ord och fortsatte sin föreläsning som om ingenting hade hänt. Ingenting alls. Han tog bara vid där han slutat.

Marit log mot Nina över bordet, ett leende som verkade försöka trösta henne. Men Nina behövde inte tröstas. Hon var bara förvånad. När Myran nu talade vitt och brett om ungdomen, då trodde hon att han skulle bli glad att höra en av dem säga något. Men han ville inte höra någon annan tala, bara sin egen röst och sitt lilla eko. ”Just det, hör du, Myran!” Då la han armarna tillrätta ännu säkrare korsvis över bröstet och såg vansinnigt nöjd ut. Han vaggade en aning från sida till sida när han gick. Rummet var inte stort så han spatserade ut genom dörren till ateljén och genom ett kontorsrum och kom tillbaka andra vägen.

Hans röst låg som en ljudmatta över kontoret. Han kanske är litet tokig, tänkte Nina, när han fortfarande promenerade runt ännu efter tjugo minuter. Hanna tittade nervöst på klockan, men Snöret blinkade förtroligt till henne när Myran var borta ur rummet.

– Jobba på du bara, låt inte honom störa. Jag tänkte att det kunde vara kul att se hur du hade det, det var så länge sen vi sågs.

– Vad jobbar du med nuförtiden, undrade Hanna.

– Kör omkring Myran. Han har inget körkort och han ser inte om det är röd eller grön gubbe när han ska över gatan.

– Snöret har kört världen runt tre gånger, sa Myran som liksom en satellit i bana runt bordet passerade dem igen. Det är inte många kvinnor som kan skryta med att de har kört bil till New Delhi!

Gå och pissa nu Myran, så Myran klarar hemresan.

Han var redan förbi dem. Lösa fraser passerade genom rummen. Jämn fördelning av jordens resurser, slut på klassamarbetet, den mexikanska revisionismens speciellt latinamerikanska uttryck. Snöret samlade ihop sin väska och sina bilhandskar i läder av yppersta kvalitet, knäppte tryckknappen om handleden och ropade med hög och fast röst:

– Gå och pissa nu Myran, så Myran klarar hemresan.

Nina såg hur han lydigt infann sig i toalettdörren nästan i samma sekund. När han kom ut klädde han på sig rocken.

– Då far vi. Hej då.

När hissdörren slog igen ute i trapphallen kom Marit tillbaka och skakade på huvudet.

– Han är faktiskt för jävlig. Fast det får man inte låtsas om. Politiskt är han bra. Fattar inte hur Snöret står ut. Hon är som en jävla barnsköterska. Tror ni dom nånsin knullar? Om jag skulle välja ut Sveriges osexigaste man skulle jag välja honom.

Nina släppte loss det skratt som växt sig allt större i hennes mage. Hon reste sig och började spankulera kontoret runt med armarna korslagda över bröstet.

– Det som jag inte begriper är hur den mannen får veta något om vad andra tycker. Om han jämt talar själv får ju ingen en chans att säga något till honom.

– Ibland tror jag att det enda han vet är namnet på några böcker som garanterat inte finns i Sverige, sa Rebecca. Sen påstår han att i dom böckerna står det eller det som han tycker borde stå där.

Vid stängningsdags tog Hanna till orda.

– Det har varit så stökigt här idag att jag inte hunnit tala om att vi är inne i ännu en akut likviditetskris. Vi kan inte ta ut våra löner den här månaden. Nina får givetvis lön, du är ju anställd och dessutom har du så låg lön att den varken gör till eller från i den stora konkursen.

– Vad ska ni leva av själva, frågade Nina oroad.

– Den saken är inte ens föremål för diskussion, sa Hanna. Däremot är det mycket annat som vi måste diskutera. Vi driver inte den här verksamheten med tillräcklig yrkesskicklighet. Vi måste skärpa oss eller gå under, det finns inga andra möjligheter.

– Vet du vad Hanna, sa Marit med skarp röst. Du är en kamrerssjäl innerst inne. Allt du bryr dig om är ordning i räkenskaperna. Den där vedervärdiga kamrerskappan som du håller dig med, du vill bergis innerst inne att företaget ska gå med vinst också. Att du kallar dig marxist-leninist är en skymf mot både Marx och Lenin.

– Jag tror att även socialismen tillåter att dom som arbetar får lön.

– Det här hade jag aldrig trott att jag skulle behöva uppleva, sa Rebecca med en röst där hennes norrländska dialekt slog igenom.

Hon var född och uppvuxen i Storuman, men det hördes inte i vanliga fall. Nu kom dialekten in som en ton i hennes röst, bara en aning av den, som för att markera situationens allvar.

Nina vände sig inåt rummet och såg på dem. De såg ut som håglösheten i tre variationer, hopsjunkna kring det smuliga och fläckiga bordet.

– Ni har pratat om att öppna egen affär, sa Nina när tystnaden blev för tung. Så här går det ju inte. Att behöva göra intryck på alla vedervärdiga typer som bara vill ha dessa modenycker som vi vill bekämpa. Jag behöver inte någon lön. Jag vill inte ha lön om ingen annan får betalt.

Hanna log trött. Hennes hy var elfenbensvit, här och där skimrade en blåaktig åder i ansiktet som liknade porslin.

– Nina har naturligtvis rätt. Men vi saknar kapital.

– Vi kan väl ta ett nytt banklån, föreslog Marit och strök undan lockarna från ansiktet.

Alla rätade på ryggarna. Ett nytt banklån, det kanske vore något. Men Rebecca sjönk ihop igen.

– Vi har redan två stora lån och inte ett öre att betala med, tror ni att bankdirektörer är idioter?

– Det finns en möjlighet just därför att vi redan har två stora banklån. Vad händer med dom om vi går i konkurs? Om vi kan tala tillräckligt bra för en butik kan vi kanske få banken att ställa upp en gång till så att vi överlever och banken till slut får igen alla tre lånen.

– Gud vad du låter förnuftig, Hanna. Du borde ha gått Handelshögskolan istället för Konstfack, sa Marit.

– Skulle det vara en förolämpning?

– Tolka det som du vill. Man blir bara så jävla matt av att höra dig lägga ut raka linjer om alla bekymmer. Nu måste jag gå, jag lovade titta förbi pappas kontor och skriva på pappren om hyreskontraktet. Men sån begravningsstämning som det råder här så kanske vi inte ska förnya kontraktet. Vi säger upp kontraktet och går i konkurs omgående, passar det damerna?

– Nej, det gör det inte. Rebecca talade med sin nya allvarsröst. Gå nu och skriv på för så många år som det bara går.

Det kan väl för fan inte vara så att dom som syr våra kläder ska ha rätt till lön, men inte vi som ritar dom?

Marit försvann i sin sommarkappa. Den var sydd av urgamla lakan och örngott med spetsarna lagda så att de blev en hemgjord lapptäckesbrokad över hela plagget. Nederkanten var ojämn eftersom Marit ansåg att det var en fördom att kjollängder måste vara rakt horisontella. De fladdrande fållarna nedtill gav intrycket att hon fastnat i en taggtråd.

– Tycker inte ni också att Marit är ganska jobbig, sa Hanna med vädjande röst när de såg henne nere på gatan.

Nina, som tyckte att Marit var underbar, undvek att svara.

– Hon verkar inte leva i den här världen, fortsatte Hanna. Hon tror att vi inte behöver ha inkomster som andra företag och andra människor som arbetar. Det kan väl för fan inte vara så att dom som syr våra kläder ska ha rätt till lön, men inte vi som ritar dom?

– Men du är å andra sidan pedant, sa Rebecca.

– Pedant! Det måste vara med era mått då. Vill du också att vi ska fortsätta så här, varje år lika förvånade över att vi presenterar våra nya kollektioner för sent på säsongen och varje år lika deprimerade över att inköpare och journalister är såna klantskallar?

 

16

Mannen i informationsburen på Karolinska sjukhuset visste genast besked.

– Fyra trappor upp och så korridoren till vänster när du kommer ut ur hissen. Följ den till skylten F.

I hissen talade människorna med dämpade röster och stort allvar. Någon viskade att det var bättre på Södersjukhuset där man kunde följa de färgade linjerna. På andra våningen kom en säng inrullande.

På fjärde klev Nina av och gick åt vänster. När hon gått en bit såg hon skylten F. Under den satt en mindre svart skylt med vita bokstäver. Där stod det ”Psykosomatiska avdelningen”.

Psyko. Hon satte sig ner. Vad hade han sagt, Martin Bergstrand? En avdelning som hette något på psyk hade förstås inga läkare utan psykologer istället. Hon skulle inte bli undersökt utan utfrågad. Kanske av någon kurator, kanske av någon kollega till hennes mamma som skulle skvallra efteråt.

När hon klev in på avdelning F var hon arg och upprörd in i hjärtat över att Martin Bergstrand som verkat alltigenom förstående hade kunnat skicka henne till en avdelning för psyko.

– Det är inget fel med mitt psyke, skyndade hon sig att förklara så fort hon blivit insläppt till en man i vit rock.

– Det trodde jag inte heller. Jag heter doktor Lundsten, vad heter du?

– Nina Broman.

– Varsågod och sitt ner. Vad har du för bekymmer då?

Doktorn var en äldre man. Han iakttog sin patient intensivt.

Hon tyckte att han såg rakt igenom henne. Han tror i alla fall att jag är tokig, tänkte hon. Hon var så arg och förödmjukad att hon började storgråta. Doktorn såg allvarlig ut i sin avlägsna fåtölj vid fönstret

– Fröken Broman är arton år. Litet smärtor vid samlag är inget onormalt i er ålder. Det är inget att gråta över. Ta er samman nu.

– Så jag ska fortsätta att ha det så här då? Det ska alltid göra ont?

– Men hur ofta har en ung kvinna samlag i er ålder? Lidandet måste ändå ha sina gränser, det gäller knappast något som inträffar dagligen? Har fröken Broman många kavaljerer?

– Är ni en riktig läkare? frågade hon.

– Det är klart att jag är en riktig läkare.

– Det stod något om psyk på skylten härutanför. Betyder det att vi bara ska prata eller ska ni undersöka mig också?

– Psykosomatisk. Jag ska undersöka er också. Det är den somatiska delen. Torka tårarna och samla ihop er nu så går vi till undersökningsrummet. Vi får se om det går att genast avgöra vad det är för fel eller om det behövs provtagning.

Det är så att mödomshinnan inte öppnar sig tillräckligt av sig själv. Vi skär bort en bit genom en enkel operation, det är det hela.

Doktorn gick före genom en lång korridor till ett stort rum med gynekologstol i ett hörn. Det var en ren befrielse att ligga i den annars så obehagliga undersökningsstolen. Det var något påtagligt som hände. Det hela var snabbt över. Doktorn klämde och lokaliserade den onda punkten och sa åt henne att kliva ner och klä på sig och sätta sig tillrätta.

– Det är inte farligt, sa han, men vi får operera.

Operera! Hon kände en ofantlig lättnad. Det var något med kroppen, något som gick att göra något åt.

– Det är så att mödomshinnan inte öppnar sig tillräckligt av sig själv. Vi skär bort en bit genom en enkel operation, det är det hela.

– En enkel operation? Måste jag ligga på sjukhus?

– Ja. Tre dagar skulle jag tro.

Nina tittade granskande på honom. Hon hade inte någonsin hört talas om en flicka som måste få mödomshinnan bortopererad på sjukhus.

– Är det här något ovanligt, frågade hon.

– Inte särskilt. Det händer ganska ofta.

– Jag har aldrig hört talas om det.

– Det är väl inte sånt som man talar om. Hela mödomshinnan är ju inte kvar, men det sitter en seg flik kvar som är i vägen och smärtar vid samlag. Vi opererar bort den. Vi meddelar från sjukhuset när det är tid för inläggning. Det blir tio dagars sjukskrivning, sedan kan ni arbeta eller studera som vanligt, men alltså inte ha samlag på tre veckor eller en månad. Det märker ni själv, när det är läkt gör det inte alls ont längre.

 

17

Tusentals människor gick mot Vasaparken och det stora FNL- mötet. De vällde upp ur tunnelbanan vid Odenplan och delade sig på två strömmar. På ena sidan passerade de förbi Metro med sina skyltar: ”Lördagsöppet till 16.00. Kaffe extrapris. Fläskfilé 12:30” och på den andra sidan Gustav Vasa-kyrkan med samma slags skyltar, ”Aftonsång 19.00. Högmässa söndag 11.00. Konsert kyrkokören tisdag 20.00. Solist P. Herman.”

Nina ogillade kyrkans anspråksfullhet, att den försökte presentera sig som om den angick någon enda förbipasserande. Hon stod utanför kyrkan. Hon kände ingen som gick i kyrkan, inte ens i julottan. Hon kände dessa andra, denna flod som flöt mot Vasaparken och dagens stora hyllning till det vietnamesiska folkets befrielsekamp.

Myrenberg skulle hålla tal. De flesta hade FNL-märken på sig. Hon spanade efter Marit och Rebecca som försvunnit i trängseln. När hon nådde fram till parken syntes inte någon början eller något slut på den enorma folkmassan. Det gick inte heller att urskilja någon enstaka person. Hon insåg betydelsen av ordet människohav. Ibland gick en dyning genom det.

Många hade Lao-Tse-klänningar och somliga hade Lao-Tse-byxor. Inte så många män. Manskollektionen hade överhuvudtaget aldrig nått ut till affärerna. De som hade Lao-Tses herrbyxor måste vara firman närstående vänner eller släktingar. Hon stod i utkanten utan kontakt med evenemangets främre del, där det kunde ha funnits en scen eller en talarstol, något fanns det säkert. Hon var inte intresserad av att nå fram och se, då och då backade hon några steg.

Snett bakom henne grälade en medelålders man på sin unga kvinna för att hon inte hade läst Maos militärpolitiska skrifter över sommaren som de hade kommit överens om.

Stämningen var upprymd och de tätt sammanpackade föreföll att njuta av att vara så enade. Här och där hördes några sjunga. ”Befria Södern” steg mot Vasaparkens höga trädkronor. ”Tage och Geijer, Johnsons lakejer”, slagorden ekade mot sjukhusets väggar. ”Ho, Ho, Ho Chi Minh.”

Ilskna bilister tutade på Odengatan för att de som samlades inte höll sig borta från körbanan. ”Länge leve Mao Tse-tung!” Larmet var öronbedövande. Det var det största möte Nina sett. Solen glittrade i löven, det var milt och lagom varmt. De flesta kom från sommaren, solbrända och arbetslystna, fulla av längtan att göra något som märktes. ”FNL skall segra!”

Snett bakom henne grälade en medelålders man på sin unga kvinna för att hon inte hade läst Maos militärpolitiska skrifter över sommaren som de hade kommit överens om. Hanna hade just haft med sig denna skrift i två band till kontoret förra veckan. De båda böckerna låg i en liten kartong och såg ut som en gråbrun tegelsten. Hanna skulle läsa vissa kapitel ur del I och redovisa för studiecirkeln. Skrifterna var av avgörande betydelse för general Giaps strategi i Vietnam och alla borde känna till grunderna för gerillakampens militära strategi.

Plötsligt upphörde larmet. Även tutandet slutade, för nu drog sig alla som varit i vägen för trafiken inåt parken, framåt talarplatsen.

Den första talaren var en flicka med svag röst som inte nådde halvvägs till Dalagatan, trots att högtalare hängts ut i trädstammarna. De som inte hörde något återtog sina egna samtal, litet mera lågmält för att inte störa talaren.

Nästa talare var Myrenberg själv. Nina förstod att han måste ha äntrat talarstolen eftersom det bröt ut ett våldsamt jubel bland publiken. Applåder och visslingar bara för att han stod där, någonstans, dold bakom alla människorna. Så hörde hon hans röst. ”Kamrater, åhörare!” Den dånade ut i högtalarna, från ena änden av parken till den andra. ”Kamrater!” Jublet växte till ett dån. Folk lyfte händerna och applåderade högt över huvudena.

Hon lutade sig mot en tjock lönn och blundade. Allt kom rakt in i hennes öron och lät obehagligt välbekant. Hon var rädd att hon var ensam om den obehagliga känslan. Tiotusen människor samlade i jubel och hon var ensam annorlunda. Hon log och rörde läpparna för att inte se rädd ut. Hon försökte mumla med i hurraropen. Ibland bröt orden från talarstolen rakt genom massornas jubel. Det var vanliga ord, de allra vanligaste i kampen för Vietnams befrielse.

– De äldre bland er, de som är över femtio år har säkert en gång demonstrerat för Spanien. För trettio år sedan gick jag som åttaårig grabb och samlade pengar till den spanska republikens kamp mot fascismen. Den gången visade folken sin solidaritet med det spanska folket. Men folkens politiker och deras partiledningar svek och kompromissade. Fascismen segrade i Spanien och folken fick dyrt betala sina ledares svek och feghet. När det nu sägs att vi inte skall glömma Spanien, så skall vi inte heller glömma alla dem som förrådde solidariteten.

Ännu kraftigare jubel. Nina tyckte att Myrenberg lät som Adolf Hitler på journalfilmerna. Upphetsningen. Bifallet. Der Führer.

Bifallet dånade som stormvågor. Myrenberg talade bara i mycket korta sekvenser, inte ens hela meningar åt gången. Han talade med en så djup röst att han lät som en vältränad skådespelare.

– När vi demonstrerar för Vietnams folk som nu reser sig och kräver sin rätt, då demonstrerar vi inte av medlidande. Vi vet att våra öden är oupplösligt förbundna. USA-imperialismen hotar vårt folk som den hotar alla folk. Endast dess krossande kan säkra fred och frihet.

Ännu kraftigare jubel. Nina tyckte att Myrenberg lät som Adolf Hitler på journalfilmerna. Upphetsningen. Bifallet. Der Führer. Om han började säga andra saker, skulle någon märka det? Nina avskydde publikens jubel, även när den jublade för en riktig sak.

Hon kunde inte komma över känslan att om Myrenberg plötsligt börjat tala mot negrer, judar eller kvinnor skulle applåderna stigit lika bedövande högt mot himlen. Hon tänkte på hur Myrenberg sett ut på kontoret när han spankulerade omkring och höll föreläsning. Tänk om han aldrig ställde en vanlig fråga, aldrig lyssnade på ett vanligt svar?

Myrenberg inte bara lät som Hitler, han såg ut som Hitler också. Den lilla mustaschen, håret, den raka näsan. Han var rundare kanske.

Mötet skulle fortsätta med en demonstration, men hon ville skaka av sig detta kritiklösa jubel som kletade som marmelad i håret. Ingen fick tro att hon var sådan.

Hon började gå, sakta och försiktigt drog hon sig tillbaka mot busshållplatsen. Om bara bussen kom skulle hon försvinna in i den, då skulle hon vara räddad.

När hon var nästan framme såg hon Bernhard komma. Hon hade hela tiden rört sig baklänges, som om hon ville ge intryck av att både delta i mötet och lämna det. Nu blev hon ännu mer förvirrad. Varför måste han utkristallisera sig just nu, som en ensam individ som inte ens jublade med, en som liksom hon gick i fel riktning, bort från händelsernas centrum?

Hon vände ryggen till. Men innan bussen kom, stod han där ändå. Skillnaden var att han inte gjorde någon hemlighet av att han skulle med bussen. När han såg Nina log han och frågade om hon var sjuk igen, eftersom hon tänkte åka hem så tidigt.

– Sjuk?

– Ja, sist vi sågs mådde du inget vidare.

– Nej.

Hon såg sig omkring. Hon hade längtat efter Bernhard, hon hade tänkt ringa men det hade inte blivit av. Tänk om han hade en underbar tjej. Bussen kom. De klev på och betalade och satte sig bredvid varandra. Hon tittade ut. Det gjorde han också. Han var längre och deras blickar möttes i spegelbilden i bussfönstret.

– Jag står inte ut med den där jävla uppblåsta Myrenberg, sa Bernhard. Han låter ta mig fan som Hitler.

Du kan väl komma med hem på en kopp te, hade Bernhard föreslagit när de satt i bussen. Nu stod de utanför grinden till ett stort förfallet trähus i Stureby. Det hade en gång varit mycket vackert och kunde bli det igen, men just nu flagade den gula färgen och trappräckena var ljusgrå. En skottkärra hade hål i botten. Marken var täckt med löv.

– Jag kan inte fatta hur det går till, sa Bernhard. Det är jag som ska göra höststädningen och jag hatar att kratta löv. Jag har en teori om att marken inte gillar att bli krattad. Löven är ju näring, jorden håller i sina löv och vill behålla dom, så måste det vara. Gunilla sa igår att det enda som händer när jag ska städa tomten är att den blir belamrad med redskap. Maria sa att hon skulle hyra en container där jag skulle kunna kasta alla krattor som jag skräpat ner tomten med.

– Maria och Gunilla, är det dina syskon?

– Nej för fan. Kommer du inte ihåg att jag bor i ett kollektiv?

De var på väg in och hörde röster. Han slog upp köksdörren.

– Maria, Gunilla, Göran, Lotta. Det här är Nina Broman som jag har bjudit hem på en kopp te. Vi träffades på mötet. Nina jobbar på Lao-Tse.

– Söker du bostad? Vi har ett rum ledigt. Det har snedtak och centralvärme. Rätt mysigt. Fast ena hörnet måste tätas.

– Kan vi inte tända en brasa, sa Bernhard. Jag bar in massor med nerfallna grenar igår.

Han gick ut i det stora vardagsrummet. Målarfärgen hängde ner från det fuktsvarta taket. De sista strålarna kvällssol silades genom fönstret som avtecknade sig på väggen som ett mönster i blekrött.

När Bernhard la sina grenar tillrätta i den öppna spisen började det ryka in så fort han tände. Röken dansade ut i rummet. Bernhard drog i spjället, men röken vände inte. Alla började hosta.

– Vädra, skrek någon, men en annan invände genast att vädring skulle förstöra allt, då skulle röken aldrig vända uppåt skorstenen. I den allt tätare rökdimman dök Göran upp med en dammsugare som han kopplat om så att luften blåstes ut istället för att sugas in. Han stoppade upp dammsugarslangen i rökgången och röken vände direkt.

– Nu kan ni vädra ut, sa han belåtet och stängde av dammsugaren. Alla betraktade Göran med gillande och överlät brasans skötsel till honom. Han flyttade en pinne hit och en pinne dit med sakkunskap.

– Man måste vara noga med brinnavståndet. Inte för mycket, då blir det ingen kontakt, inte för litet för då kommer inte elden fram i mellanrummet. En och en halv centimeter är idealet.

Mannen vill fånga en kvinna, när han väl gjort det kan hans intresse svalna snabbare än någon anat.

Nina satt i en fåtölj där klädseln höll på att lossna i alla kanter på grund av långvarig nötning. Hon såg på Bernhard som satt med solen i ögonen. Hon kände sig som om hon satt bakom en genomskinlig spegel. Hon kunde se honom, men han kunde inte se henne. Hans hår var blont och en aning lockigt, ögonen ljusa, kanske gröna, näsan litet knölig längst fram och munnen hade en ovanlig överläpp med en våldsam amorbåge.

Hon såg brasan snett bakom honom och hon hörde Görans röst som fortsatte in i oändligheten med en berättelse om elden som hon inte alls uppfattade. Hon önskade att Bernhard inte hade bott i ett kollektiv. Hon önskade att han hade bott helt ensam. Hon undrade vad han gjorde på sin fritid utom att han planerade för revolutionen. Det hade blivit tyst i rummet, de andra hade försvunnit och nu hörde hon hur de ropade godnatt långt bortifrån.

– Ja jävlar, sa Bernhard. Du säger inte mycket, men du sitter där och strålar. Just när du satte dig hade du solen precis bakom dig, det såg ut som om du hade nån belysning inuti huvudet som spred sig som en sky av ljus runt håret.

– På dig låg solen väldigt vackert också. Men jag tycker om dig också utan sol. Snart har vi inte ens en brasa, det är ingen som har lagt på ved.

– Jag vet inte om det finns mer ved. Det är litet för mycket på en gång. Jag hade faktiskt hoppats att få se dig idag, men jag hade gett upp när jag gick till bussen. Så tänkte jag att jag skulle gå till Wasahof och ta en öl och kolla in vad det fanns för folk där. Och så står du vid busshållplatsen.

– Jag har tänkt på dig och inte vågat ringa. Jag hoppades att vi skulle ses igen på ett möte så att jag skulle kunna träffa dig utan att verka angelägen. Det är ju viktigt. Att inte verka angelägen.

– Just det. Men att vara det är tillåtet. Är du det?

– Oerhört angelägen.

Hon skrattade och tänkte att hon sa för mycket nu. Så får ingen flicka säga. Då går han. Mannen vill fånga en kvinna, när han väl gjort det kan hans intresse svalna snabbare än någon anat. Var det inte så det brukade stå i flickböckerna?

Hon lyssnade i stillheten för att höra vad han tyckte. Han satt bakåtlutad och blundade.

– Vill du sova över hos mig i natt?

–Ja.

– Ska du ringa till dina föräldrar och säga var du är?

– Jag flyttade hemifrån för länge sen. Kommer du inte ihåg det? Virebergsgatan? Sitt nu kvar och blunda.

Hon hade en randig herrskjorta på sig. Nu knäppte hon upp den så tyst hon kunde och tog av sig skorna. Hon smög sig fram över golvet till hans fåtölj.

– Titta nu.

Han öppnade ögonen och hon slog upp skjortan och lutade sig mot hans ansikte. Han kysste hennes bleka bröst och tog med handen hårt om hennes nacke. Han drog ner henne i sitt knä och hon andades in djupt för att se smal ut i hans famn.

– Hur är det man säger, viskade han.

De var troligen ensamma vakna i huset. Bernhard satt tyst och såg på henne. Det kändes som om de häpnade i kapp över att ha varandra. De hade drömt och längtat men nu satt de i samma fåtölj. Hon satt stilla och tyst och oroade sig över att hon kanske redan tagit för mycket initiativ. Hon ville klä av honom, men fann det lämpligare att invänta att han skulle göra något. Han rätade på ryggen, sträckte ut kroppen och gäspade.

– Jag går ut och sätter på en kopp te i köket, sa han.

– Gör det.

Han försvann och hon grubblade över varför det blir så torftiga ord som kommer över ens läppar när huvudet är fullt av storslaget romantiska tankar.

Hon gick efter honom ut i köket där han stod med ryggen mot henne och mätte upp te i en vit porslinskanna. Hon slog armarna om honom bakifrån och var nöjd med att ha fått tag i honom igen. Hon tog så hårt att han ropade aj.

– Inte visste jag att du är så stark, sa han.

– Det är alla paket jag bär till och från posten, förklarade hon stolt.

– Dig skulle man nog ha nytta av i vilket krig som helst, sa han och böjde sig fram mot hennes panna.

Han höll händerna runt hennes hals och kysste hennes panna. Effekten av den lätta beröringen spred sig som värmestrålar runt öronen.

Hans skjorta glipade i midjan och hon förde in en hand och lät den långsamt följa hans kropp upp mot bröstkorgen, in i armhålan som var våt och hårig, runt skulderbladet och ner längs ryggraden. När hon skulle sticka in ett finger under byxans hårda linning märkte hon att en platta lyste röd på spisen. Det luktade bränt. Han vände sig om och svor.

– Tevattnet, jävlar, jag glömde sätta på tevattnet. Vänta.

– Måste vi dricka te?

Han tittade på henne med yrvaken blick och stängde av plattan.

– Nej, jag vet många andra saker som jag hellre vill göra just nu.

– Jag vet vad jag helst vill göra. Hon stod nära honom och hennes hand svepte hastigt med baksidan över hans byxor. Mot knogarna kände hon hur han växte innanför grenen i de slitna jeansen.

Detta ögonblick var som ett hål i världen och hon kom att tänka på Vietnam som hon inte hade tänkt på under hela kvällen.

Han tog hennes hand och förde henne genom det mörka huset till sitt sovrum på två trappor, högst upp under taket med ett halvmåneformat fönster. Madrassen låg direkt på golvet, vilket verkade rätt eftersom takhöjden i rummets kanter knappast var en meter. Helt rak kunde han bara stå i rummets mitt.

Akta huvudet, varnade han när de gick in genom den smala dörren, men hon hörde inte riktigt vad han sa och när hon förstod vad han sagt låg de redan i sängen med huvudena väl skyddade i ett berg av mjuka kuddar.

– Det här är min kombinerade säng och soffa, förklarade han och föste undan litet kuddar. Kuddarna är alltså soffan, det andra är sängen.

Hon var nära honom nu. Detta ögonblick var som ett hål i världen och hon kom att tänka på Vietnam som hon inte hade tänkt på under hela kvällen. Hon hade inte heller tänkt på att samlag gjorde så ont.

– Du är så vacker, sa hon.

Han skrattade generat.

– Det där är mina repliker. Det är mannen som ska säga: Åh, vad du är vacker. Dina bröst är som äppelmånar i solnedgången. Hon såg neråt sina bröst. Bröstvårtorna var stora och mjuka när de enligt alla regler borde vara små och stenhårda. Tänk om han trodde att det var något fel på henne, att hon inte kände den upphetsning för honom som hon kände.

– Jag har aldrig förstått mig på såna här situationer, sa han. Tål du att höra vad jag tänker?

Hon tog ett stadigt tag om hans pung, som hårdnade och rörde sig uppåt en bit. Han tog bort hennes hand och la sig ner bredvid henne.

– Är det något sorgligt?

– Jag är orolig för att det ska gå för fort för mig, nu, genast. När du rör mig så där kan jag inte njuta för jag blir så orolig. Tänk om hon aldrig mer vill ligga i samma säng som jag, för att jag är en hopplös älskare som det går för fort för. Och hur ska jag då kunna älska med dig med den uthållighet som du förtjänar. Det är frågan.

– I så fall, sa Nina, och förde handen mot vecket mellan hans lår och mage. I så fall befriar vi dig från din förlamande oro genast, så vi kan ägna oss åt annat sedan. Blir det bra?

Hon smekte hans pung med ena handen medan den andra tog ett stadigt tag om lemmen. Hon la märke till att håret var ljust men mycket tjockt. Hon förde ett finger runt ollonets kant och böjde sig ner och blåste litet luft över alla hans ädla delar. Uppifrån kuddarna hörde hon bara ett kvidande ljud som lät som nej, nej, nej.

Han hade lagt en kudde över ansiktet. Det är flickan som ska säga nej, nej, nej, tänkte hon när hon rörde ollonet med tungan. Hon tyckte om den svaga doften av hans kön, hon tyckte om hans höftben när hon smekte det, så att lustkänslan i hans kropp återfördes till hennes handflata.

När hon slöt munnen hårt nedanför ollonet kom han i hennes mun med ett kvävt tjut i kudden. Hon slog armarna om hans höfter och svalde. Hans säd var fullkomligt utan smak. Medan hon låg kvar med huvudet mellan hans lår satte han sig upp och böjde sig ner över henne och bet henne i nacken, hårt som en vampyr som ville åt blod.

Han sträckte ut händerna mot hennes bröst och kände på dem utifrån och inifrån.

– Var är dom känsligast?

– Här, sa hon och pekade på en trekant inåt armhålan.

– Där! Jag trodde det var bröstvårtorna.

Medan han talade smekte han med ett par fingrar från armhålan och ut mot bröstvårtan. Nina ömsom tittade och blundade. När smekningen spred sig vidare ut i kroppen la hon sig ner.

De hade suttit bredvid varandra, nu la han sig ner och kropparna hamnade skavfötters. Han kysste henne i hålfoten och hon vågade knappt tro sina egna känslor. Hålfoten, vilken upptäckt. Hon kände att hon borde oroa sig för om hon luktade fotsvett, men hon beslöt sig för att han fick sköta oroandet.

Hon behövde inte bekymra sig för att det skulle gå för fort för henne, eftersom det hittills aldrig gått för henne på något vis överhuvudtaget. Det tänkte hon inte heller bekymra sig för just nu. Inte ens nämna. Det kunde hon säga någon annan gång. Tänk om han fick för sig att han måste ge henne en orgasm, då skulle han ögonblickligen sluta kyssa hennes hålfot.

Han kunde fortsätta på samma sätt över hela hennes kropp, med sina mjuka känsliga fingertoppar och sina varma läppar och sin fuktiga tunga. Tänk om det fanns fler liknande överraskningar som handens insida och hålfoten. Delar av kroppen som var så flitigt i bruk varje dag att hon inte hade kommit på tanken att de kunde ge så våldsamma lustkänslor.

Hon sträckte ut handen över hans kropp. Det var en våt fläck på låret. Hon blötte fingret i den och drog det helt lätt över hans lem som var liten och mjuk och vilande.

– Jag tror inte jag kommer att orka ligga med dig i natt, men för säkerhets skull: äter du p-piller?

– Nej. Men jag vill gärna ha barn med dig.

– Jag vill gärna ha barn med dig också, men ska vi säga om fem år?

– Om fem år, då kan vi vara döda båda två.

– Sant. Men det är statistiskt troligare att vi lever. Jag vill i alla fall leva med dig resten av livet.

– Men jag har ett pessar, förklarade Nina.

– Med dig?

Hon skrattade. Ville eller ville han inte att hon skulle ha det med sig? Ville han ligga med henne, fast han sa sig inte kunna?

– Nej, alltså jag gick faktiskt hemifrån för att gå på en demonstration. Jag hoppades att du kanske skulle vara där, men jag packade inte ner mitt pessar.

Hon ville få avnjuta honom i fred, utan att hela tiden försäkra honom att han var bra.

Medan hon talade om sitt pessar rörde sig hans hand över hennes ben. När hon tystnade hade han hunnit in i henne med ett pekfinger, samtidigt som tummen svepte över hela venusberget i mjuka halvcirklar. Det gjorde ont på det vanliga sättet. Hon satte sig spänd upp.

– Har du det skönt, frågade han och rösten kom långt bortifrån, som om orden förminskade känslorna.

– Skönt är ett för litet ord, viskade hon. Han satte sig upp med ett ryck medan handen var kvar inuti henne.

– Vad sa du, undrade han. Känns det alldeles för litet? Hur ska jag då göra?

– Jag sa inte att det känns för litet. Du hörde fel. Det känns bra. Men det är som om förtrollningen bryts när du frågar.

– Har jag förstört allting nu?

– Det tror jag inte.

– Du vet, jag är angelägen om att lära mig allt om dig, hur du vill bli älskad.

Han bet i hennes ena bröst, en aning för hårt och ändå kände hon just när hon sa aj att hon önskade att han skulle fortsätta, bita litet mer och kanske ännu hårdare. Hon hade nästan glömt hans hand därnere. Han lösgjorde den och medan han höll försiktigt med båda händerna runt hennes nacke kysste han hennes mun.

Det var deras första kyss på mun och hon förvånades igen. Han kysste på ett eget vis, han smekte hennes läppar med sin tungspets. Insidan av hennes överläpp var känslig för beröring. Kanske fanns det en förbindelse med tårkanalen från överläppens insida, hon kände sig gråtfärdig. En ensam tår rann längs kinden. Han ryggade tillbaka och såg på henne.

– Tycker du inte om mina kyssar?

Hon torkade ögonen och undrade hur han kunde vara så underbar och samtidigt så rädd. Hon ville få avnjuta honom i fred, utan att hela tiden försäkra honom att han var bra.

– Jag tror inte att det kan finnas något som du gör som jag inte tycker om. Jag vet inte varför jag känner mig gråtfärdig. Allt är för stort, för mycket. Jag visste att jag tyckte om dig, men inte att det kunde bli så här. Vi kommer att dö i morgon, den känslan har jag.

Hon la huvudet på hans axel för att slippa se på honom. Hans nackgrop doftade svagt av nästan bortdunstad mansparfym. När hon rörde hans kropp passerade hon då och då över lemmen som blev litet större för varje gång.

Hon höll i den och såg på den medan formen förändrades. En mycket märklig kroppsdel. Hon funderade över hur det kunde kännas att bära en sådan mellan benen. Hemskt opraktiskt. Men ett föremål av värde, lent och slätt.

Han låg tätt intill henne medan hans läppar och händer försökte smeka henne överallt samtidigt. Så småningom koncentrerades kyssarna till munnen och smekningarna till slidan. In och ut och upp över håret och tillbaka till clitoris. Det gjorde fortfarande ont.

Han rörde sig upp över henne och gled plötsligt in i henne nästan utan att hon hann märka det. Han låg en stund blickstilla och såg henne i ögonen. Hon tryckte lätt med hälarna mot hans skinkor för att pressa honom ännu närmare.

– Närmare än så här kan man inte komma, sa han.

Hon önskade att hon kunnat begripa varför den stora förtrollningen var försvunnen. I slidans öppning kändes smärta och därinne kändes ingenting. Det hade funnits en känsla när han kysste insidan av hennes överläpp, men i samma stund som han kom in i henne var det som om hennes slida och livmoder upphörde att existera.

Någon gång senare när hon kände honom bättre, skulle hon kanske våga säga sanningen. Nu låg hon där och låtsades och skämdes. Varför måste han känna hennes insida, allt hade varit så bra innan. Tänk om han nu kände att hennes inre inte fungerade normalt, att hon i motsats till andra kvinnor saknade känsel därinne. Om det inte hade gjort så ont vid ingången till slidan, hade hon inte ens kunnat säga om han var kvar eller inte. Hon undrade hur det skulle kännas efter operationen.

Han rörde sig långsamt och suckade som om han njöt våldsamt. Huvudet vilade mot hennes axel och hon var lättad över att hon inte behövde se honom i ögonen. Hon låg där och stönade med litet och räknade efter att det var fem dagar kvar till mens.

Han rörde sig häftigare, hon tryckte hårdare med fötterna mot hans lår. Plötsligt drog han sig loss ur hennes grepp och tryckte sig mot hennes mage. Sperman kändes varm mot hennes mage. Han kramade henne. Måtte han inte fråga nu. Hon försökte stänga öronen. Hon ville inte höra frågan, inte nu. Hon kände sig både ensam och arg.

– Gick det för dig?

Pang. Det var oundvikligt.

– Nej.

– Jag menar inte nu, jag menar när jag smekte dig förut? Det gick en spänning genom din kropp, men jag vet inte om det var en orgasm.

Plötsligt kände hon att hela livet skulle bli en lögn om hon ljög nu. Det var svårt att vara uppriktig.

– Det vet inte jag heller.

Han såg undrande på henne.

– Var den så svag? Det verkade som om du var vansinnigt upphetsad.

– Det var jag. Men jag har aldrig haft en orgasm. Jag vet inte hur det ska kännas. Det är inte ditt fel. Om jag överhuvudtaget kan få några orgasmer kommer jag nog att få en med dig.

– En! Minst femhundratusen. Har du verkligen aldrig haft en orgasm? Inte ens när du onanerar?

– Inte ens då, svarade hon undvikande. Hon hade inte onanerat annat än på direkt uppmaning av Svein, som trodde att det var en säker väg att hitta fram till en orgasm.

– Mycket egendomligt. Du har en sån glöd. Du har en vulkanisk sexualitet. Den ligger där inne och pyr och väntar på sitt utbrott.

– Så du tror inte att jag är onormal på något vis?

– På vilket vis skulle det vara?

– Jag vet inte. Jag bara tänkte.

– Vad tänkte du?

– En gång var jag tillsammans med en kille i England som sa att jag var frigid, som alla svenskor.

– Vilken jubelidiot. Ta hit honom så jag får skära kuken av honom. Frigid betyder kall! Du är den klart varmaste kvinna som någonsin vilat i mina armar. Det säger inte så mycket, jag har inte så stor erfarenhet.

– Tack i alla fall, också för allt elakt om honom.

– Var han din förre kille?

– Nej. Det är längre tillbaka.

– Vem är din förre kille?

– Vem är din förra tjej?

– Angår det dig?

– Då behöver inte jag heller berätta. Vet du vad klockan är?

– Jösses. Kvart över fyra. Jag ska vara på garaget klockan åtta. Jag kan inte sjukanmäla mig, jag är sjukinhoppare och dom har skitsvårt att få tag i folk nu.

– Då sover vi nu.

De låg med armarna om varandra och blundade och försökte sova. Han lösgjorde sig ur hennes armar och vände sig bort, långt bort så att inte ens skulderbladen eller tårna skulle nudda hennes. Men hon somnade inte.

Efter en stund satte de sig upp och betraktade varandras kroppar i den nya kärlekens förskönande ljus. De insåg att de inte skulle sova alls.

– Kom så går vi upp och äter, sa han. Klockan var tjugo minuter över fem.

Fortsättning följer…

Publicerad Uppdaterad
2 dagar sedan

Reportage #42/2023

Ett val under hot och hat

Foto: Emrah Gurel/TT

Valet i Turkiet är över. Den sittande presidenten Recep Tayyip Erdoğan har än en gång utropat sig till segrare. Men under valdagarna trakasserades människor som begett sig till vallokalerna för att rösta av regeringspartiet AKP:s partimedlemmar.

En kvinna i 20-årsåldern skriker inne i vallokalens korridor på en skola i Sariyer, Istanbul. Ett tiotal storväxta män har omringat henne. En av dem drar henne i håret och en annan slår henne. Folk försöker avbryta bråket. Det råder kalabalik i lokalen. Valsedlarna singlar från lådan ned på golvet.

Burcu Goknar var på plats för att rösta när allt detta hände. Hon hade sin dotter med sig, som blev rädd och började att gråta. Burcu ville hjälpa tjejen och komma till undsättning, men hon blev orolig för barnet och lämnade lokalen.

Burcu är en journalist och fotograf som bor i Sariyer och stöttar oppositionen. Hon har upplevt hot under valet på grund av sitt politiska engagemang. När hon ville skriva om trakasserierna kunde hon inte hitta någon tidning som ville ge utrymme åt berättelsen. Hon undrade varför och pratade med sina kollegor. Då insåg hon att alla var rädda för att publiceringen kunde leda till ännu större konflikter i landet, där polariseringen redan är stor.

– Man är rädd för att reagera. Alla är nervösa och rädda. Det finns en lynchkultur i det här samhället. Ingen vill bli stämplad, säger Burcu till Arbetaren.

Blev slagen i vallokalen

Den misshandlade kvinnan kallar vi i det här reportaget ”Merve”. Hon är 26 år gammal. Merve var röstkontrollant under valet i vallokalen Sariyer Grundskola. Under valdagen den 28:e maj ville hon säga till en man som gick runt i korridorerna med några män intill sig och pratade med väljare med hög röst. 

Merve märkte att han gick ut och in i varenda klassrum, visade upp sig och skapade en känsla av otrygghet. 

– Jag gick fram till honom och sade till honom att det är olagligt att gå runt sådär i vallokalerna. Han frågade mig om jag visste vem han var. Han heter Adem Yildirim och är parlamentariker i Recep Tayyip Erdoğans parti AKP. Sedan frågade han mig om vem jag var. Och jag sa till honom att jag är kontrollant från Turkiska arbetarpartiet TIP. Han sade att det här partiet inte får vara här och försökte kasta ut mig från lokalen, berättar Merve.

TIP är ett av de vänsterpartier som Erdoğan kallar för terroristorganisationer. Många av medlemmarna är kurder och kommunister. Enligt journalisten Mehmet Güç som är expert på frågor som rör kurdisk politik i landet, är detta Erdoğans valstrategi sedan 2015.

– På det här sättet kan han skrämma bort oppositionen och marginalisera den, säger Mehmet Güç.

Det var när Merve vägrade att lämna vallokalen som Yildirim och hans partimedlemmar började slå henne. 

Inom kort stund befann sig polisen och en advokat i lokalen. Merve ville anmäla Ahmet Yildirim men polisen övertalade henne att inte göra det.

Film från misshandeln i vallokalen. Foto: Privat

När Arbetaren intervjuar Merve sitter hon på ett kafé i Sariyer. Ett kafé som numera blivit en mötesplats för de människor som utsätts för hat och hot av det styrande partiet under valperioden. 

Arbetaren ville ha en bild infrån kaféet men fick ett blankt nej från Merve. Människor är livrädda att stämplas och bli måltavlor för nya förföljelser.

Partimedlemmar patrullerar vallokaler

Sariyer är ett distrikt i Istanbul där oppositionen har störst inflytande bland folk. Förra valet röstade nära 60 procent av befolkningen för oppositionspartiet CHP. 

Aras Bayraktar är medlem i oppositionspartiet CHP. Han berättar om gruppen som patrullerade runt vallokalerna i Sariyer.

– De var ungefär 50 till 60 personer och jobbade för AKP. De fanns överallt i området. De besökte vallokalerna och pratar med folk. De säger inte till dem direkt att de ska rösta för AKP, men alla vet vem de är och deras närvaro skapar en viss otrygghet och stress.

Det är numera ganska vanligt i Turkiet att politiker försöker påverka valprocessen genom att befinna sig fysiskt på plats i vallokalerna.  

Människor går längs med Galatabron, där ett turkiskt krigsskepp ligger förankrat i storstaden Istanbul. Foto: Emrah Gurel/TT

De patrullerade korridorerna i skolan där omröstningen hölls hela dagen. Gång på gång gick de in i klassrummen av logistiska skäl.

Tansu Yesilkir, student och volontär från Oy ve Ötesi

Tansu Yesilkir är student och volontär från Oy ve Ötesi, en förening som observerar valprocessen i Turkiet. Enligt henne var AKP:s närvaro i vallokalerna mycket framträdande under valet. Hon har själv varit valobservatör  i Kagithane, en förort i Istanbul, och berättar om männen i kostym som fanns där på plats.

 – De hade orange kulspetspennor som stack upp ur skjortornas fickor, och kände igen varandra på det sättet. De patrullerade korridorerna i skolan där omröstningen hölls hela dagen. Gång på gång gick de in i klassrummen av logistiska skäl. De skulle ständigt bära te, kaffe, vatten, smörgåsar, mat och byta vakt sinsemellan. Detta gjorde det mycket svårt för tjänstemännen som fanns på plats att utföra sitt jobb, berättar Tansi Yesilkir.

Erdoğan har en total dominans över medierna i Turkiet. På den statliga tv-kanalen fick Kilicdaroglu som exempel 32 minuter medan Erdoğan fick 32 timmar inför den första valomgången. Foto: Emrah Gurel/TT

Retoriken präglas av hat

Nu är det turkiska presidentvalet över. Erdoğan får sitta kvar som president i ytterligare fem år. Han är, enligt egen utsago, Turkiets enda vinnare. 

Sanam Ozturk, sociolog och aktivist Foto: Privat
Sanem Ozturk, sociolog och aktivist Foto: Privat

I Turkiet växer polariseringen och särskilt utsatta blir kvinnor, migranter och minoriteter. Det är inte bara det styrande partiet som använder en retorik som präglas av hat, utan även oppositionen.

Under valet var oppositionens största löfte att skicka hem de syriska flyktingarna, medan Erdoğan kallade det kurdiska vänsterpartiet HDP för en terroristorganisation. Politiska strategier som stärker segregationen och delar upp samhället.

Sanem Öztürk är sociolog och projektledare på ett kvinnocenter i Istanbul, som hjälper migranter i Turkiet. Hon tycker att Turkiets politik är mycket problematisk.

– På grund av den ekonomiska krisen har situationen för de syriska flyktingarna förvärrats. Folk skyller krisen på dem och säger att de kostar för mycket för samhället. Å andra sidan är Erdoğan inte lika kritisk till de syriska flyktingarna som oppositionen, men han använder dem istället som en spelbricka gentemot Europa. Erdoğan hotar att öppna gränserna mot Europa om han inte får som han vill.

Öztürk säger att många i oppositionen upplever flyktingarna som en effekt av Erdoğans politik, vilket skapar ilska. Flyktingarna är utsatta för hat och hot. Något som också blev tydligt under jordbävningen i Turkiet, då flera människorättsorganisationer larmade om ökade rasistiska attacker mot migranter. Erdoğan har i sin tur genomfört sin politik på ett auktoritärt och fientligt sätt gentemot kurder. 

En man går förbi förstörda byggnader I Kahramanmaras i sydöstra Turkiet den 23 maj 2023. Foto: Metin Yoksu/TT

HDP:s kontor utsatt för nya hatattacker

Erdoğans hatretorik i valet har fått hans hejaklack att gå ut på gatorna och kasta stenar på det kurdiska vänsterpartiet HDP:s lokaler. En HDP-medlem i Sariyer berättar för Arbetaren att människor försökte bränna ned partiets kontor i Istanbul. Erdoğan har i samband med valsegern gjort flera uttalanden där han säger att partiets tidigare ledare Selahattin Demirtas, som han kallar för ”terrorist”, inte kommer att frisläppas under hans regeringstid.

Journalisten Mehmet Güç säger att det inte är ett nytt fenomen, utan att HDP nästan vant sig vid den här typen av attacker. Under en tvåårsperiod har mer än 400 attacker mot kurder anmälts.

– Erdoğan använder alltid en hotfull retorik gentemot kurderna under valperioden, men han brukar tona ned den något efter att han blivit vald. Men det är första gången som Erdoğan fortsatt med den hårda retoriken även efter valresultatet. Jag tycker att det är väldigt oroväckande.

Publicerad Uppdaterad
3 dagar sedan

Ledare #42/2023

Kvinnorna utvisas, männen får stanna

Emil Boss, facklig aktivist och författare. Foto: Axel Green

Regeringens panikåtgärd med ett plötsligt lönekrav på 26 500 kronor i månaden för arbetskraftsinvandrare får en enda tydlig konsekvens.

Arbetskraftsinvandring har varit en viktig del av Sveriges ekonomi i sekler. Arbetare från andra länder slet här under stormaktstiden, de deltog i bygget av välfärdslandet och de jobbar här i vår förvirrande samtid som fortfarande söker sitt namn. 

I modern tid har det sett ut såhär: Fram till år 2008 reglerades arbetskraftsinvandringen av brist på arbetare. De branscher där det saknades folk hjälptes helt enkelt upp genom invandring. Detta system, den så kallade behovsprövningen, revs upp av en borgerlig regering och ersattes av ett nytt system, ett som byggde på den svenska modellen. 2008 blev det fritt fram för alla företag att anställa arbetare till vilket jobb som helst, så länge villkoren inte var sämre än villkoren i svenska kollektivavtal.  

Det uppstod snabbt ett litet problem: Företagen i arbetaryrkena struntade blankt i de kollektivavtalsenliga villkoren och skapade i stället en massiv våg av social dumpning. Ingen samhällsaktör klarade av att rå på företagens fusk, inte facken, inte myndigheterna. Ett nytt ord skapades: Arbetslivskriminalitet. Svenska folket gillar inte arbetslivskriminalitet. 

Man vill att politikerna agerar och det har nu den borgerliga regeringen gjort. Å ena sidan vill man förstås försvara 2008 års modell, men pressas ändå att göra någonting nytt, inte minst av deras nya samarbetspartner SD, som ju helst vill att så många som möjligt ska utvisas. Så vad gör man? Bildligt talat kan man säga att Regeringen har tagit fram ett trubbigt verktyg och börjat banka på 2008 års modell för att se om maskineriet kan vakna till liv och fungera. 

Märkligt svar på arbetslivskriminalitet

Alla arbetstillstånd i Sverige i dag utlovar på pappret kollektivavtalsenliga villkor. Men villkoren i LO-yrkena är könade. En byggnadsarbetare tjänar oftast över 30 000 kronor i månaden, en städerska oftast mindre än 25 000 kronor. I enlighet med kollektivavtalen. Jamen, behöver vi inte fler byggare än städare då? Tja, ingen vet, behovsprövningen togs ju bort. 

Regeringen har nu infört ett allmänt krav på en lägstalön på 26 500 kronor i månaden för arbetstillstånd. Oavsett yrke. Inom de klassiska kvinnoyrkena som vården, lokalvården och handeln är lönerna i allmänhet lägre än dessa nya krav. Inom de klassiska mansyrkena som bygg, transport och logistik är de i allmänhet högre. Reformen motiveras med att ”människor måste klara att försörja sig”. Det sätter fingret på någonting intressant. Regeringen tycker att lönerna i de klassiska kvinnoyrkena i Sverige alltså är så låga att de knappt går att leva av.

Reformen är ett märkligt svar på arbetslivskriminaliteten. Problemet är alltså att tiotusentals företag bryter mot lagar och regler. Att då ställa högre krav på papperet är en underlig åtgärd. Det sägs heller ingenting om vad som ska hända när alla städare, diskare och vårdanställda utvisas. Vilka ska göra jobben? Vilka arbetsmarknadsåtgärder ska möta upp de nya behoven?  

Lönegolvet drabbar människor som byggt sina liv här

Detta vore ändå kanske inte hela världen om reformen bara påverkade människor i andra länder som är intresserade av att jobba i Sverige. Så är inte fallet. Regeringens tilltag innebär att tiotusentals människor som har etablerat sig här, människor som investerat sina liv i Sverige, vars barn har gått flera år i svensk skola, människor som kanske har sparat och köpt bostadsrätter och villor, ja de ska helt plötsligt utvisas, trots att de hela tiden haft samma jobb och samma villkor.

Det enda rimliga vore väl att de arbetare som redan är här ska omfattas av de gamla reglerna.

De kom hit i arbetsför ålder med löften om att få bygga en framtid här. De har betalat lika mycket skatt som alla andra, trots att de inte har kostat en krona för Sverige under uppväxten. 

Nu hörs röster från både höger och vänster om att alla som kritiserar regeringens reform försvarar lönedumpning. Det är en dumhet gränsande till grymhet. Det är fullt möjligt att vara för behovsprövning och samtidigt se att den här reformen är ett populistisk slag i luften, framhetsat av SD. 

Politikerna vågar inte sätta åt de kriminella företagen, men de förväntar sig applåder för utvisningarna, trots att de vet att de troligen inte löser problemen. Det är en skrämmande utveckling.

Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan

Inrikes #41/2023

Mörkertalet: De svenska strejkerna som inte syns

Nikolai Olishevskii (t.v.) har strejkat utan fackets inblandning. Emil Boss (t.h.), förhandlingssekreterare på Stockholms LS berättar att de känner till flera fall av strejker utanför offentlighetens radar.

Den svenska arbetsmarknaden brukar beskrivas som väldigt fredlig med få konfliktdagar. Men det strejkas mer än vad som syns i Medlingsinstitutets siffror. Arbetaren går på jakt efter strejkerna utanför konfliktstatistiken.

Sverige anses vara ett fredligt land inom arbetsmarknaden. Enligt Medlingsinstitutet har Sverige lägst siffror i Norden på förlorade arbetsdagar till strejker och lockouter. Men ett mörkertal ökar, där osynliga strejker inte räknas in i statistiken. Arbetaren har intervjuat lettiska arbetare som strejkat på flera håll i Stockholm efter uteblivna löner och bristande arbetsförhållanden inom byggbranschen i Stockholm.

Medlingsinstitutets siffror visar att Sverige i genomsnitt förlorat 8 100 arbetsdagar per år medan våra nordiska grannar förlorat över 110 000 arbetsdagar. Var och en, de senaste tio åren.

Men det är inte hela sanningen. Det finns ett mörkertal, som inte syns i statistiken, då strejkerna sker utanför facken. Inom mörkertalet finns bland annat byggarbetare med rötter i rysktalande länder som strejkat på grund av utebliven lön och plötsliga avskedanden inom flera byggbolag i Stockholm.

På grund av bristande kunskap om det svenska systemet så vet de inte alltid vilka rättigheter de har som arbetare i Sverige. Det har gjort att många migrantarbetare inom byggbranschen arbetar till sämre villkor och lägre lön än vad man kommit överens om.

Nikolai Olishevskii strejkade mot obetalda löner, utan fackets inblandning. Foto: Samantha Aramayo

Nikolai strejkade utan facklig inblandning

Nikolai Olishevskii kommer från Lettland och var anställd inom ett byggbolag när han anordnade en strejk tillsammans med sina dåvarande kollegor. Flera anställda hade fått sen eller utebliven lön i flera månader. Strejken genomfördes med en blockad på flera byggarbetsplatser i bland annat Mörby Centrum och på Lidingö, utan en facklig inblandning i strejken.

– Mina kollegor är missnöjda med sina chefer. Men de undrar vad de ska göra, de vill ju inte bli av med jobbet och förlora en inkomst som är nödvändig. De förstår delvis sina rättigheter, men litar inte på hjälpen de kan få här i Sverige.  

Nikolai berättar att han samma dag efter strejken blev fackmedlem och tog en mängd broschyrer för att dela ut till sina kollegor för att de skulle lära sig om arbetares rättigheter i Sverige.  

– Cheferna sade ingenting under strejken. De flesta av mina kollegor gick tillbaka till arbetet efteråt. Men jag och en annan kollega stannade kvar betydligt längre.  

Dagen efter fick han ut den obetalda lönen, men blev avskedad, tillsammans med fyra andra.  

– De kunde inte förklara varför jag blev avskedad. Förutom att de påstår att de sagt till mig flera månader före att min sista anställningsdag var just den där dagen efter strejken. Vilket jag vet att de inte har sagt och inte stämmer. När facket ringde upp dem och frågade om anledningen till min uppsägning, så sa de att jag inte dykt upp på jobbet under en period, även fast de visste att jag tagit semester den perioden och vi varit överens om det, säger Nikolai Olishevskii.  

Emil Boss är förhandlingssekreterare på Stockholms LS. Foto: Axel Green

Spontana strejker som sällan uppmärksammas

Den medlemsdrivna fackföreningen Stockholms LS av SAC Syndikalisterna menar att ingen vet hur många strejker som sker utanför offentlighetens radar. Det är först nu som de börjar få viss inblick i den rysktalande arbetsvärlden, men hur det ser ut med strejker för arbetare som talar andra språk inom andra arbetsområden vet man inte.  

– Vi känner till ett tiotal fall där rysktalande byggare i Stockholm genomfört korta strejker för att få ut sin lön. Men enbart de strejker vi känner till är fler än fackföreningsrörelsens samlade strejker under ett år, berättar Emil Boss, förhandlingssekreterare på Stockholms LS av SAC. 

– Vi är alltså i en situation på arbetsmarknaden där strejker främst förekommer utan facklig inblandning. Det är intressant. 

Publicerad Uppdaterad
6 dagar sedan

Satir #41/2023

Stryp bidragen! Havregryn är bra för magen!

Alla i Sverige har råd med havregryn och äter man gröt kan man inte gå hungrig. Om barn inte kan äta sig mätta handlar det alltså om föräldrars ”vanvård”. Det menar författaren Lena Andersson som skyller problemet på fattiga föräldrar. Tecknaren Nino Come med anledning av hennes havregrynsberäkningar.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan

Signerat #40/2023

Har vi blivit dummare eller är det bara kapitalismen?

Dumhet beskrivs i debatten som en vällevnadssjukdom. Foto: Axel Green

Under våren blossade en debatt upp om den samtida människans dumhet som en konsekvens av vår tids bekvämlighet. Men är bekvämlighet verkligen en rättvis beskrivning av den tid vi lever i, där vi jobbar allt längre? Och varför förs diskussionen om sjunkande kunskapsnivåer på moralens område, snarare än fördelningens?

Vi människor blir allt dummare, om man får tro Ulf Danielsson, författare och professor i teoretisk fysik. I det första avsnittet av SVT:s nystartade program Idébyrån (26/4) återkommer Danielsson till idén om ”dumhet som en vällevnadssjukdom”, en konsekvens av den bekvämlighet som präglar det moderna samhället där människor inte längre behöver anstränga sig för att överleva.

I programmet refereras Stanfordforskaren Gerald Crabtrees kontroversiella teori om det ”fragila intellektet” till stöd för Danielssons linje. I korthet bygger denna teori på antagandet att den krävande tillvaron som jägare-samlare satte den mänskliga populationen under ett hårt evolutionärt tryck, där egenskaper som intelligens selekterades fram.

Övergången till det mer bekväma livet i bofasta jordbrukssamhällen minskade selektionstrycket för intelligens – det vill säga förändrade urvalskriterierna för överlevnad – och sedan dess har det bara gått utför. Varje gång jag hör någon förklara ett komplext mänskligt fenomen med hänvisningar till livet under jägar-samlartiden tänds en stor röd varningslampa i huvudet: oftast saknas belägg för de påståenden som förs fram.

Crabtrees teorier om intelligens har kritiserats på en rad punkter av såväl genetiker som vetenskapsjournalister för att vara spekulativa. Som Guardianskribenten Andrew Brown påpekat bär föreställningen om den moderna människan som degenererad också på en hel del otrevligt ideologiskt bagage.

Kulturskribenten Greta Schüldt plockar upp Danielssons boll i Dagens Nyheter den 29/4, när hon beskriver den tilltagande fördumningen som en följd av samhällets moraliska förfall. Vi har blivit ”förslöade”, kapitulerat inför skärmarna och outsourcat vår fantasi till den artificiella intelligensen. Schüldt verkar främst syfta på den försämrade läsfärdigheten och läsförståelsen hos barn, som alltså skulle ha sin grund i en bristande moral hos föräldrar och i förlängningen hos hela samhället, som förlorat sina ideal.

Hur bekväm är samtiden?

Gemensamt för Danielsson och Schüldt är att de betraktar vårt nuvarande levnadssätt som alltför bekvämt, en vällevnad som är intellektuellt korrumperande. Det är en föreställning som går stick i stäv mot idén om att befrielse från det tunga och nedbrytande dagliga arbetet kommer att frigöra tid och energi åt var och en av oss att utveckla våra intressen och förmågor, med andra ord, den idé som genomsyrat arbetarrörelsens kamp för uthärdliga arbetsförhållanden, kortare arbetsdagar och på sikt lönearbetets avskaffande.

Den förslappade samtidsmänniska Schüldt ondgör sig över, lönearbetar dock intensivt och långt upp i åldrarna, skickar sina barn till en söndermarknadiserad skola och är ständigt jagad av reklam i sin genomkommersialiserade vardag. Är slöhet verkligen en rättvisande beskrivning av det samtida tillståndet?

Det verkar rimligt att anta att den individuella variationen i de förmågor vi förknippar med intelligens är genetiskt betingad till viss del. Det är dock uppenbart att miljöfaktorer spelar en avgörande roll för hur de förmågorna utvecklas. Intelligens är inte bara en egenskap som man har olika förutsättningar att tillägna sig, utan också en produkt av samhällets resurser och organisering.

Ulf Danielsson lyfter i en DN-artikel på tema fördumning, publicerad 14/2, fram Beethoven, James Watt och Albert Einstein som exempel på det mänskliga kreativitetens höjdpunkter. Det får mig att tänka på den amerikanska evolutionsbiologen Stephen Jays Goulds berömda citat från 1980: ”I am, somehow, less interested in the weight and convolutions of Einstein’s brain, than in the near certainty that people of equal talent have lived and died in cottonfields and sweatshops”.

Vi distraheras ständigt av våra skärmar – eller är det de sociala mediernas innehåll som är problemet? Mobiltelefonen har kommit att fungera som ett bärbart skyltfönster och företagens försäljningsstrategier blir alltmer raffinerade.

Kunskap och fördelning av samhällets resurser

Skildringar av vardagen och den levda erfarenheten har visat sig fungera utmärkt som reklamyta hos influencers. Parallellt med detta har högern blivit alltmer antiintellektuell i sin instrumentalisering av en slags utstuderad dumhet, en strategi som förknippas främst med Donald Trump.

I Sverige har den utstuderade dumheten en av sina starkaste politiska företrädare i Liberalernas partiledare, arbetsmarknads- och integrationsminister Johan Pehrson.

Det är ironiskt med tanke på att Folkpartiet tidigare profilerat sig som ett lärar- och akademikerparti som håller det borgerliga bildningsidealet högt. Pehrson – eller hans sociala mediestab – har de senaste månaderna levererat en rad häpnadsväckande dumma uttalanden.

Ett exempel: följande Twitterkommentar om Kalla faktas avslöjande av att Sverigedemokraternas chefsideolog Mattias Karlsson sprider den högerextrema folkutbytesteorin: ”Konstigt. Konspirationsteorier ska man akta sig för. På alla håll och kanter. Alla dagar i veckan”. Ett annat exempel, följande citat ur en intervju i DN 20/4: ”om man kommer till Sverige ska man assimileras till den svenska grundlagen”. Här kan man snacka fördumning.

Folkbildning var en central del av den tidiga vänsterns och arbetarrörelsens politiska tradition. Tillgången till kunskap skulle inte villkoras av klassposition eller inkomst och folkbildning var ett vapen i kampen mot ekonomiskt och socialt förtryck.

Folkbildning var en central del av den tidiga vänsterns och arbetarrörelsens politiska tradition. Tillgången till kunskap skulle inte villkoras av klassposition eller inkomst och folkbildning var ett vapen i kampen mot ekonomiskt och socialt förtryck.

Att bekämpa analfabetismen var ett av den globala arbetarrörelsens viktigaste mål – låt vara att det också kunde missbrukas som maktmedel, som när den sovjetiska ockupationsmakten tvingade afghanska bybor till skolan med våld i framstegets namn.

Dagens debatt om intelligens och AI intresserar sig knappt för frågan om kunskap i relation till fördelningen av samhällets resurser, utan överför symptomatiskt nog diskussionen till moralens område. Att utgå ifrån att alla bara lata och fördummade är knappast en fruktbar position för den som vill förstå kunskapens samhälleliga fördelningsmekanismer.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan

Inrikes #40/2023

Familjer riskerar slås sönder av nya försörjnings­kravet

Vanessa Fuentes och Jessica Borch vill skaffa barn men har nu fått svårt att planera inför framtiden. Foto: Julia Lindblom

Personer som arbetar i Sverige med arbetstillstånd organiserar sig nu mot det höjda försörjningskravet för arbetskraftsinvandrare. I helgen höll föreningen Work Permit Holders ett första möte. Snarare än att leda till att löner höjs, befarar man att det kommer innebära deportationer av människor som byggt sina liv här.
– Bakom siffrorna finns barn och familjer vars liv riskerar att slås sönder, säger Viktoria Surguladze till Arbetaren. 

– I fem år har jag arbetat inom städbranschen i Sverige och byggt upp ett liv här. Min framtid förstörs om lönegolvet blir verklighet.

Viktoria Surguladze, 30 år, kommer från Tbslisi i Georgien och har bott i Stockholm sedan våren 2018. När Arbetaren intervjuar henne har hon svårt att hålla tillbaka tårarna. 

Hon är en av tiotusentals personer i Sverige som riskerar deportation om den nya lagen om förhöjt försörjningskrav för arbetstillstånd går igenom. När regeringen presenterade förslaget tillsammans med Sverigedemokraterna i maj, kom det för många anställda som en chock.

Föreningen Work Permit Holders organiserar anställda med arbetstillstånd i Sverige. I helgen höll de ett första möte för att förbereda en stor demonstration mot det höjda försörjningskravet. Mötet på Sveavägen i Stockholm har hastigt tillkallats av föreningen.

Det kan tyckas kontraproduktivt att arbetare organiserar sig mot högre löner, men få av de berörda tror att effekten av kravet kommer att bli att lönerna i branscherna där de arbetar höjs. I stället riskerar tusentals personer deportation eller att tvingas återvända till hemlandet mot sin vilja.

Föreningen Work Permit Holders Association höll i helgen ett möte på Sveavägen i Stockholm. SAC Syndikalisterna upplät sina lokaler till föreningen. Foto: Julia Lindblom

Nytt lönegolv riskerar att drabba tusentals

Föreningen Work Permit Holders Association, WPHA, har funnits sedan 2010 och samlar människor från hela världen som fått arbetstillstånd i Sverige. Den här helgen har facket SAC Syndikalisterna lånat ut lokalerna till föreningen. På mötet deltar människor från Bangladesh, Pakistan, Filippinerna, Georgien och flera andra länder.

Det här lönegolvet är diskriminerande. Varför ska det specifikt gälla personer som kommer från länder utanför EU?

Viktoria Surguladze, städare

Lagförslaget “Ett höjt försörjningskrav för arbetskraftsinvandrare” klubbades igenom av riksdagen i november förra året. Nu har regeringen remitterat en promemoria som föreslår att arbetskraftsinvandrare ska ha en lön som uppgår till minst 80 procent av den medianlön som Statistiska centralbyrån publicerar för Sverige. Det innebär ett försörjningskrav på 26 650 kronor. I Tidöavtalet står det att 100 procent av medianlönen ska gälla på sikt, vilket kommer att medföra ytterligare en höjning.

Lagen ska börja gälla redan den oktober i år och omfattar framför allt personer med utomeuropeisk bakgrund. För arbetstillstånd inom EU gäller helt andra regler.

– Det finns fortfarande full möjlighet att ta emot arbetskraftsinvandrare från EU. Det här handlar om de som kommer från länder utanför EU. Jag är övertygad om att det är många i Sverige som kan ta de jobb som finns, säger migrationsminister Maria Malmer Stenegard (M) till Svt.

Men Viktoria menar att lönegolvet är diskriminerande.

– Varför ska det specifikt gälla personer som kommer från länder utanför EU? Det är inte rättvist, säger Viktoria Surguladze.

Precis som många andra som deltar i helgens möte hoppas Viktoria på att så småningom få permanent uppehållstillstånd i Sverige. Hon ser ingen framtid i Georgien.

– Min pojkvän är svensk och vi har nyss köpt en lägenhet. Vi håller på att planera vårt bröllop nu. Men lagen kom som ett slag i magen, fortsätter hon.

Migrationsminister Maria Malmer Stenergard, Camilla Mårtensen, arbetsmarknadspolitisk talesperson (L), Magnus Persson, arbetsmarknadsutskottets ordförande (SD) och Ingemar Kihlström, migrationspolitisk talesperson (KD) presenterade lagändringen vid en pressträff i regeringskansliet den 4 maj. Foto: Jessica Gow/TT

Viktoria är utbildad inom straffrätt och arbetade tidigare som jurist i Georgien, bland annat inom rättsväsendet. I Sverige ansågs hennes utbildning inte anpassad efter arbetsmarknaden, så Viktoria sökte jobb inom städbranschen istället. 

– Det är ironiskt att regeringen skyller på att de vill få fler högutbildade till Sverige. De kanske kan se sig om i stället? Vet de ens vilka utbildningar många migranter sitter på, men som de nekas användning för i Sverige?

Viktoria flyttade till Sverige för att bygga ett bättre liv. Situationen i Georgien har de senaste åren försämrats och det blev omöjligt för henne att stanna kvar. 

– Jag kommer från en familj som på grund av den svåra politiska situationen i Georgien fått utstå förföljelse och stora problem. Det finns ingen framtid för mig i det landet, säger hon. 

Viktoria Surguladze är utbildad advokat och arbetade tidigare inom rättsväsendet i Georgien, men blev tvungen att lämna landet. Nu arbetar hon inom städbranschen i Sverige. Foto: Julia Lindblom

Hon arbetar i dagsläget 80 procent på ett städföretag i Stockholm. Dessutom barnvaktar hon flera dagar i veckan. Men även om Viktoria arbetade heltid skulle lönen landa på endast 24 500 kronor, 2000 kronor under lönegolvet i regeringens nya lagförslag. 

Det är inte många företag i städbranschen som erbjuder hundraprocentiga anställningar till sina anställda. Samtidigt har Viktoria nu fått extra tid att studera svenska vid sidan av jobbet.

– Nu står vi med arbetstillstånd inför flera problem. Dels handlar det om det omöjliga lönegolvet som regeringen presenterat. Många av de här städföretagen vägrar erbjuda välbetalda heltidsanställningar. Samtidigt blir det på grund av lönekravet svårt att hinna att studera svenska vid sidan av jobbet, då arbetet inom städbranschen är slitsamt och fysiskt krävande, säger Viktoria.

”Den nya lagen är inhuman”

Krisnendu Mahalder kom till Sverige från Bangladesh för fyra år sedan, som student i företagsekonomi. Han tog examen vid universitetet när pandemin nådde sin peak år 2021, men lyckades till sist få arbete inom servicesektorn. 

Idag är han gift och har en dotter på 1,5 år som är född i Sverige och går på förskolan. Hans fru har genomgått flera års SFI-utbildning och är halvvägs igenom undersköterskeprogrammet.

– Den nya lagen är inhuman. Det är omöjligt för oss att skapa en hållbar framtid i Bangladesh i det här skedet i livet. Vi har investerat den viktigaste tiden av livet i Sverige. Vi kan inte tänka oss en framtid någon annanstans, säger han.

Krisnendu Mahalder kom till Sverige från Bangladesh för fyra år sedan. Foto: Julia Lindblom

På mötet deltar andra migrantarbetare från Bangladesh.

– Vi kräver att det nya lönegolvet åtminstone inte ska omfatta de personer som redan kommit hit och byggt upp sina liv här, säger Krisnendu Mahalder.

Får inte byta jobb under en tvåårsperiod

I mötet deltar även Vanessa Fuentes tillsammans med sin flickvän Jessica Borch. Vanessa Fuentes kom från El Salvador till Stockholm för sju år sedan och är i grunden utbildad grafisk designer. 

En av anledningarna till att jag kom till Sverige var just för att kunna skaffa barn och leva med den jag älskar.

Vanessa Fuentes, restaurangbiträde

Hon har de senaste åren arbetat inom restaurangbranschen, och tjänar 19 000 kronor innan skatt. Vanessa och Jessica vill bilda familj, men lagförslaget har fallit som ett mörker över deras framtidsplaner. 

– Jag kan inte ens byta till ett mer välbetalt arbete, eftersom Migrationsverket inte tillåter arbetskraftsinvandrare att byta jobb under en tvåårsperiod. Jag har kämpat hårt för att ta mig in i det svenska samhället och hoppas på att en dag få fast uppehållstillstånd. En av anledningarna till att jag kom till Sverige var just för att kunna skaffa barn och leva med den jag älskar. I mitt land är det inte möjligt att leva fritt om du är queer-person, säger Vanessa Fuentes.

Vanessa Fuentes och Jessica Borch vill skaffa barn men har nu fått svårt att planera inför framtiden. Foto: Julia Lindblom

Den här sommaren har Vanessa och Jessica inte kunnat åka på semester utomlands. Vanessa får inte lämna landet medan beslutsprocessen pågår. Nu hoppas de innerligt på att Vanessa ska få ett fast uppehållstillstånd.

– Det är så tydligt att lönekravet är en attack på arbetarklassen. Människor som betalar skatt och bidrar till samhället, som skapar relationer och bygger sina liv i Sverige anser man inte vilja ha kvar, på grund av att det saknas några tusenlappar i lönekuvertet. Samtidigt undrar man ju vilka som ska arbeta i vården, stå i kassan i mataffären eller städa människors hem? Säger Jessica Borch.

Landsomfattande demonstration väntar i juni

Mötet på Sveavägen pågår i flera timmar. I veckan har föreningen WPHA skickat in ett remissvar på regeringens förslag. Debattartiklar skrivs och en landsomfattande demonstration planeras i juni. 

Det höjda försörjningskravet kan få allvarliga konsekvenser för välfärden, varnar Sveriges kommuner och regioner, SKR. Välutbildad personal inom vården kommer enligt SKR ofta in på en lägre lönenivå innan legitimationen är klar. 

Även flera arbetsköparorganisationer tolkar förslaget som att staten vill blanda sig i lönebildningen. Visita, branschorganisationen för besöksnäringen, påpekar att det redan nu i Sverige råder brist på till exempel kockar, bartendrar och hotellpersonal.

– Det här kan betyda att kompetensbristen förvärras ytterligare, säger organisationens vd Jonas Siljhammar till Dagens Nyheter.

Flera representanter för WPHA planerar att resa till politikerveckan i Almedalen för att skapa opinion mot lagförslaget. Även i Facebookgrupper och på sociala medier pågår mobiliseringen mot lönekravet för fullt.

Föreningen Work Permit Holders har funnits sedan 2010 och samlar migranter från många länder. Foto: Julia Lindblom

Lagändringen riskerar att slå mot kvinnor

Anton Hultberg är aktiv i SAC Syndikalisterna och deltar i planeringsmötet. Även han är bekymrad över utvecklingen.

– Jag tror inte regeringen förstått vilka katastrofala konsekvenser det här lagförslaget får för människor som rotat sig i Sverige. Det är totalt ansvarslöst att Moderaterna först öppnar slussarna för låglönemigranter 2008 för att nu tvärvända för att fjäska för SD. Detta handlar inte om siffror, det handlar om människors liv.

Anton Hultberg, ombud på Stockholms LS. Foto: Privat

Han menar att lönegolvet särskilt kommer att slå hårt mot kvinnor.

– På SAC Syndikalisterna organiserar vi många migrantarbetare. De som jobbar i byggbranschen tjänar bättre, de kommer att få stanna. De kvinnor som jobbar inom städ och restaurang får det svårare, då de tjänar mindre pengar, säger han.

Viktoria Surguladze hoppas på ett stort stöd från allmänheten i kampen mot det nya lönekravet. 

– Jag har kollegor i städbranschen som blir sjuka och måste uppsöka läkare, eftersom de mår så dåligt av lagen och är rädda inför framtiden. Folk förstår inte att bakom siffrorna döljer sig människor med drömmar och framtidsplaner. Barn och familjer vars liv nu riskerar att slås i bitar. Det är allas ansvar att agera nu, säger hon.

Arbetaren har sökt migrationsminister Maria Malmer Stenergard. Pressekreterare Erik Engstrand skriver att de avstår intervju, men tackar för förfrågan.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan

Inrikes #39/2023

Det står på spel i rättegången mot Anderssons städbolag

– Just nu känns det lugnt, men det kommer bli nervöst när det närmar sig, säger Chilo Martinez som precis fått veta att rättegången mot städbolaget som städade hos Magdalena Andersson, skjuts upp. Foto: Vendela Engström, Pontus Lundahl/TT

Rättegången mot städbolaget som anställde Chilo, som städade hemma hos tidigare statsminister Magdalena Andersson, skjuts upp till den 15 juni. Målet, som kallas unikt, kan komma att bli avgörande för andra papperslösa som arbetar i Sverige.

Den 21 december 2021 frihetsberövades en papperslös städare, Chilo Martinez, i en villa tillhörande dåvarande statsminister Magdalena Andersson (S). Detta efter att hennes kollega av misstag utlöste ett inbrottslarm. Städaren var anlitad av företaget Ahlholm & Partners Städservice AB.

En helikopter och tre polisbilar anlände till platsen och Chilo Martinez fördes till förvaret i Märsta, där hon stannade i 73 dagar innan hon utvisades till Nicaragua, som hon flytt från av politiska skäl.

Lönen? 100 kronor i timmen, svart. 

Magdalena Andersson har förnekat att hon känt till att städfirman anställt papperslösa.

Chilo går med i facket

Efter gripandet vände sig Chilo till facket Stockholms LS av Sac Syndikalisterna. Hans Ahlholm, vd:n för städbolaget, åtalades av facket för brott mot utlänningslagen men friades av tingsrätten i oktober 2022. 

John Nordmark. Foto: Vendela Engström

En förutsättning för fällande dom var att Chilo skulle varit anställd av bolaget. Städbolagets vd menade däremot att hon varit inhyrd från ett bemanningsföretag. Men sms-trafik som Arbetaren tidigare tagit del av mellan vd:n och Chilo visar på att vd:n agerat arbetsledare. 

Våren 2022 stämde Stockholms LS av SAC arbetsköparen för brott mot lag 2013:644, som de kallar för ”papperslösalagen”. 

– Att vi använder oss av den här lagen är en av anledningarna till att den här rättegången är unik. Den andra anledningen är att hon städat hos just statsministern, säger SAC:s jurist John Nordmark, som företräder Chilo.

SAC använder sig av ”papperslösalagen”

Den 24 maj skulle fallet tas upp i Nacka tingsrätt och Chilo är på plats i Sverige igen för att vittna mot sin tidigare arbetsköpare. Dagen innan rättegången meddelade tingsrätten att den skjuts fram till den 15 juni, eftersom att motparten behöver mer tid att förbereda sig. 

”Papperslösalagen” instiftades 2013 och gäller när en arbetsköpare inte vidtagit tillräckliga kontrollåtgärder för att se till att den anställda har rätt att vistas i Sverige. Vid en tvist mellan en papperslös anställd och en arbetsköpare säger lagen att den anställde har rätt till lön i linje med kollektivavtalsvillkoren inom yrket – och då förutsätts att den anställde utfört tre månaders heltidsarbete.

Lagen har bara prövats i tingsrätt två gånger tidigare och ingen av dem har överklagats till Arbetsdomstolen. John Nordmark hoppas på att det här ärendet kommer få ett avgörande i Arbetsdomstolen, som sedan kan användas som prejudikat för andra liknande fall.

Vad är det som står på spel?

– Att lagen ska kunna användas som den är tänkt, att en papperslös som arbetat i Sverige ska ha rätt till tre månaders lön i enlighet med kollektivavtalsvillkor om arbetsköparen inte vidtagit kontrollåtgärder , säger John Nordmark.

Yasra Delpisheh. Foto: Vendela Engström

– I det här fallet säger arbetsköparen även att hon var bemanningsanställd, men här är frågan hur mycket arbetsköparen behöver göra för att visa att det handlar om en bemanningsanställning. Här finns inte heller så mycket praxis, säger juristen Yasra Delpisheh som bisitter John Nordmarks i det här fallet. 

Både John Nordmark och Yasra Delpisheh är säkra på att domstolen kommer döma till Chilos fördel. I höstas, när arbetsköparen friades för brott mot utlänningslagen i tingsrätten, behövde han däremot betala en sanktionsavgift för att inte ha kontrollerat att hon hade rätt att vistas i Sverige.

– Kärnfrågan i det här ärendet och i papperslösalagen handlar om just det, men i det fallet dömdes han inte för något brott för att det inte fanns tillräcklig bevisning. Om de ska betala de här tre månadslönerna måste man göra gällande att företaget inte gjort några kontrollåtgärder. Att tingsrätten redan bedömt att han inte gjort det talar till vår fördel, säger Yasra Delpisheh.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan

TV #39/2023

Det nya lönegolvet: ”Riskerar att rasera allt”

Se videoreportaget där anställda från Georgien, Pakistan och El Salvador berättar om hur beslutet påverkar deras framtid.

Föreningen Work Permit Holders organiserar anställda med arbetstillstånd i Sverige. I helgen höll de ett första möte för att förbereda en stor demonstration mot det höjda försörjningskravet för arbetskraftsinvandrare.
– Bakom siffrorna finns barn och familjer vars liv riskerar att slås sönder, säger Viktoria Surguladze till Arbetaren. 

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan

Signerat #39/2023

Domstolen ska avgöra om en spade får kallas för en spade

Christian Peterson driver den så kallade Förtalsombudsmannen och ägnar sig att samtidigt åt uthängning av klimat- och vänsteraktivister. Foto: Johan Apel Röstlund, Axel Green

Får en nazist kallas för nazist? Det var frågan som ställdes i Stockholms tingsrätt under förmiddagen. Johan Apel Röstlund gick på förhandling i ett av det högerextrema projektet Förtalsombudsmannens första mål.

Det är lite av en fars, eller åtminstone en dråplig dramakomedi, som utspelar sig längst in till vänster om den välbevakade entrén i Stockholms tingsrätts luftkonditionerade sal den här tisdagsmorgonen i slutet av maj. Ändå ser många ut att svettas. Intensiteten bland de högerradikala uthängningssaktivisterna på plats är stor och med stirriga blickar mot allt och alla som rör sig i korridorerna följer de i minsta detalj det som händer innan rättegångsdörrarna slås upp.

Sladdar och ordningsvakter och kameror med långa objektiv. Sociala medier och uppkopplingar och telefoner med inställt videoläge. Dyr utrusning, det har satsats rejält.

För förväntningarna är minst sagt höga. Mathias Wåg, prisad journalist som bland annat tilldelats den prestigefyllda guldspaden för sin och research-nätverket Researchgruppens kartläggning av den högerextrema rörelsen i Sverige, står åtalad i ett så kallat ”småmål” för förtal.

Han har på Twitter vårvintern 2018 kallat en spade för en spade och själva spaden har nu med hjälp av ett hopkok personer inom den högerradikala så kallade alternativa mediesfären gått till domstol. Kort och gott: Wåg har som journalist och researcher på sociala medier påpekat att en man som under pseudonymen Dan Malmqvist skriver för den högerextrema nättidningen Nya Tider är samma man som egentligen heter Dan Lindberg, tidigare Dan Berner, tidigare mycket aktiv i nazistiska sammanhang, och även i dag är verksam inom, ja vad ska vi kalla det, ytterst tveksamma organisationer och publikationer. Det är helt enkelt en sjujävla soppa av namn och etnonationalistiska sammanslutningar och högerextrema uthängningssajter.

Spaden, Dan Lindberg alltså, sitter med på videolänk i slips och mörkblå klanderfri kavaj och försvaras, också det via länk, av en man som även han har mångårig koppling till vad vi lite förenklat skulle kunna kalla svensk nyfascism.

Det är dock svårt att se allt som utspelar sig de där första tio, femton tumultartade minuterna innan rättegången börjar som något annat än en teater. Det är nämligen inte målet här som är det intressanta, utan tecknet i tiden. Rörelsen bakom de senaste månadernas liknande förtalsanmälningar. Den fascistiska frenesin och dramaturgiska hierarkin.

Syftet är att ”masstämma vänsterfolk”

För högst upp och med trådarna lindade runt varje finger sitter Christian Peterson. 21-åringen och den svenska extremhögerns nya fixstjärna som också kallar sig ”Förtalsombudsmannen” och som via flera konton och sunkiga sajter som alla tycks sluta på något med 24 hänger ut klimataktivister och antirasister och som uppmanar sina följare att orosanmäla politiskt engagerade småbarnsföräldrar till vänster om Sverigedemokraterna. En skickligt spelad clown i vita kläder som ironiskt nog också står åtalad för just förtal.

Den högerextrema uthängningsaktivisten Christian Peterson och hans kamerateam hade en intensiv förmiddag i Stockholms tingsrätt. Foto: Johan Apel Röstlund

Hur som helst. Christian Peterson har uppgett att syftet med twitter-kontot Förtalsombudsmannen är att ”masstämma vänsterfolk”. Där är vi nu i ett virrvarr av kamerasladdar, journalister och rasister.

Utanför tingsrätten på västra Kungsholmen i centrala Stockholm skiner morgonsolen het och det är möjligtvis den värmen som fått Christian att svettas, trots den behagliga svalkan i de stenbelagda lokalerna från början av förra seklet. Eller så är det allt spring. 

Ivrigt tar han nämligen hela tiden små snabba steg med mikrofonen, beordrar med myndig stämma sitt gäng av lydiga kameramän fram och tillbaka i korridoren. Mathias Wåg släntrar in och Christian blir så till sig att en vakt en kort stund får gå emellan och mota bort den ettriga samlingen högerextremister förklädda till journalister. Tillkallad polis håller sig i bakgrunden och ser till att allt är hyfsat under kontroll.

Så öppnas dörrarna till salen och de tre bänkraderna för åhörare strax bakom säkerhetsglaset fylls snabbt till bredden. Christian Peterson och hans fotografer, en av dem stönar och stånkar ljudligt när han klämmer sig ned i stolen, fixar och trixar med datorerna. Christian halsar häftigt ur en flaska mineralvatten och öppnar så snart den är slut en light-läsk. Springer in och ut ur rättegångssalen minst ett par tre gånger och tycks inte överdrivet intresserad av vad som sägs i de pågående förhandlingarna mellan spaden och Mathias Wåg.

En dryg timme går och åklagaren påkallar 20 minuters paus. Gänget med den stönande och stånkande kameramannen vaknar snabbt till. Fort ut i korridorerna igen. Fota, filma, fråga. Påträngande och till och med de luttrade ordningsvakterna ser förvånat på varandra. Vad fan är det som pågår.

Höll tal på Salemmarschen

Kvart i elva och dags för slutplädering från bägge sidor. Wåg försvarar sig själv och berättar sakligt om sitt grävande och varför en spade borde kallas spade. Spaden har i en relativt nyinspelad poddintervju för ett annat högerextremt mediaprojekt pratat om så kallade ”trippelparanteser” vilket i nazistisk översättning betyder ”Judisk maktaktivister”. Det är något om bengaler och radikaliserade svartklädda nationalister under en antivaccin-demonstration i Göteborg också, där spaden deltog och var drivande.

Spadens försvarare, han som en gång i tiden höll tal på den nazistiska Salemmarschen utanför Stockholm, menar att hans klient känt obehag av att få sitt namn ”avslöjat” på sociala medier och att Mathias Wåg därför ska betala 20 000 kronor i skadestånd plus ränta.

Rättegången är över men the show goes on. Redan samma eftermiddag väntar nästa stämning av en komiker som också kallat en spade för spade och allt är väldigt uppenbart iscensatt. Dom mot Mathias Wåg väntas fredagen den 9 juni och kan om den blir fällande få stora konsekvenser för hur rasister och nazister kommer att benämnas i medier framöver.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan

Inrikes #39/2023

Minderårig klimat­aktivist frikänns av hovrätten

Klimatorganisationen Extinction Rebellions sittprotest i augusti förra året. Foto: Christine Olsson/TT, privat

Svea hovrätt frikänner den minderåriga klimataktivisten som av tingsrätten dömdes till ungdomstjänst för sabotage. Advokat Linus Gardell hoppas på att domen blir en vändpunkt.

Det var i mitten av augusti förra året som klimatorganisationen Extinction Rebellion genomförde ett flertal koordinerade demonstrationer i centrala Stockholm.

På den så kallade Guldbron, som förbinder Gamla stan med Slussen, genomförde en grupp aktivister en fredlig sittprotest i en av vägfilerna under knappt 30 minuter. Något som orsakade störningar i trafiken, men både bilar och cyklister kunde passera och inget utryckningsfordon larmade om om svårigheter att ta sig fram.

Trots detta grep polisen ett flertal aktivister, varav den minderåriga av tingsrätten dömdes till 30 timmars ungdomstjänst för sabotage, för att ha suttit på vägbanan under fem till tio minuter. Hade hon varit över 21 år hade tingsrätten dömt till fängelse.

– Det som tidigare kunde resultera i ett avlägsnande från polisen kan nu ge fängelse. Det här kan skapa hämmande effekter och skrämma folk från att utnyttja sin grundlagsskyddade rättighet att demonstrera. Fortsätter det så här har vi snart politiska fångar i Sverige, sade advokat Linus Gardell som företräder den minderåriga klimataktivisten till Arbetaren i samband med tingsrättens dom.

Svea hovrätt frikänner klimataktivisten

Svea hovrätt, som den 22 maj omprövade domen, menar att en fällande dom för sabotage kräver att brottet leder till en allvarlig störning.

Svea hovrätt menar att begreppet handlar om att någon ”förstör eller skadar egendom, som har avsevärd betydelse för rikets försvar, folkförsörjning, rättskippning eller förvaltning eller för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet i riket, eller – med visst undantag – genom annan åtgärd allvarligt stör eller hindrar användiningen av sådan egendom.”

Hovrätten bedömer att sittprotesten inte ledde till något sådant och frikänner därför den minderåriga för brottet sabotage.

–  Jag är glad att domen ändras, jag tycker det är rätt men att det är fel att hon misstänktes över huvud taget. Jag har argumenterat starkt för frågan om demonstrationsfrihet, men det var inget som hovrätten uttryckligen tog in i sina domskäl, men de sa att det hon gjort inte kan anses vara en allvarlig störning, säger Linus Gardell.

Advokaten hoppas att domen är en vändpunkt

Hovrätten upphäver även tingsrättens beslut om att hon ska betala en avgift till brottsofferfonden. Hennes advokatkostnader ersätts av staten.

Hennes advokat Linus Gardell hoppas på att den här domen blir en vändpunkt.

– Det är första gången som någon blir frikänd från sabotage på den här grunden, att det inte var en allvarlig störning bara för att trafik hindrades under en demonstration. Jag hoppas att det blir en ändring framöver på hur misstankarna byggs upp. Men vi får se, nu har åklagaren fyra veckor på sig att överklaga.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Följ oss på MastodonFölj oss via rss

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Missa inte 👇
→  Det står på spel i rättegången mot Anderssons städbolag