Sommarföljetongen: Snart är det 1968 – Del 8

15

Redan vid elvatiden bröt den politiska diskussionen lös. Nina lyssnade med ena örat på debatten vid kaffebordet och tänkte på Siri Holm, medan hon försökte koncentrera sina händer på arbetet.

Hon hade två lådor fulla med små tyglappar till vänster om stolen. På skrivbordet låg fyrahundra vita kartongbitar. På varje kartongbit skulle hon fästa en bild av en klänning och de tyger som den fanns uppsydd i. Ett typiskt praktikantjobb. Men Nina visste sitt värde där hon klippte och klistrade. Vem som helst kunde inte montera snyggt. Inga lösa trådar. Inget som satt snett.

Siri hade sagt att ideologier nog var bra, men var det inte mest något för män? På ett FNL-möte yttrade sig endast manliga talare när det gällde revolutionär strategi och gerillakrigets teori, den kvinnliga delen av gruppen verkade föredra att dra stenciler, blada bulletiner och organisera aktioner.

Eller det som Siri sagt om att kvinnor lever i en parallellkultur, vid sidan om? Var det så? En kultur som inte existerar i mäns medvetande.

– Är det så här det ska se ut i ert nya samhälle, sa Tore Sköld vid kaffebordet. Cheferna dricker kaffe och låter andra arbeta åt sig.

– Tore vill bara att Nina ska sitta här vid bordet och titta beundrande på honom, skrattade Marit. Revolutionärer behöver kvinnor som beundrar dom, annars blir det ingen revolution.

– Vansinnigt roligt, Marit.

Det var Pernillas irriterade röst. Hon ville veta något. Hur blir det egentligen efter revolutionen? Hon hade läst Arbetsbiens kärlek av Alexandra Kollontay. Man märker där, sa Pernilla, att i Ryssland blev det inte någon större skillnad efter revolutionen.

– Det är klart att det blir skillnad efter revolutionen, vad ska den annars tjäna till, sa Tore.

– Det är just det jag frågar. Vem ska sköta samhället?

– Folket.

– Vilka är folket?

– De arbetande massorna förstås.

– Inte vi då?

– Om vi solidariserar oss med de arbetande massornas objektiva intressen.

– Men jag har aldrig hört två revolutionärer samlas utan att de börjar bråka om vem som bäst kan tolka folkets objektiva intressen. Tänk om folket inte heller är överens om sina objektiva intressen.

– Det här går bestämt över ditt förstånd. Jag kan bara ge ett råd: läs Marx. Det hjälper.

– Tack ska du ha. Alexandra Kollontay var kvinna så jag förstår att du inte tänker läsa hennes böcker eller svara på någon fråga som uppstår när man läser dom. Men ta Sartre. Sartre är väl godkänd i ditt system, han deltar i kampen på vår sida, han bekämpar USA-imperialismen. Det finns en teaterpjäs av Sartre som heter Smutsiga händer, har du läst den?

Tore svarade inte. Han svarade aldrig när han inte hade läst något, bara när han hade läst något.

– Där är det några som diskuterar partiets och politikens roll. Det är en som får i uppdrag att skjuta partiets ledare för att han har inlett förhandlingar med motståndarna. Först verkar det som om den som ska skjuta börjar tveka i sin övertygelse. Kanske är det ledaren som har rätt. Kanske måste man förhandla med sina motståndare för att uppnå några verkliga resultat i politiken?

– Vart vill du komma? Du låter fan ta mig som min gamla socialdemokratiska morsa.

– Jo, men slutet är att den som ska skjuta hittar sin fru och partiledaren ömt omslingrade och då vågar han skjuta. Men sen när han suttit i fängelse, får han veta att partiet bytt linje och att alla nu går på den skjutne partiledarens kompromisslinje.

– Det där tror jag inte att du har uppfattat rätt.

– Varför inte?

– Varför skulle ett helt parti byta linje plötsligt?

– Sånt händer väl!

Vad tycker lilla Nina om det arbetande folket efter revolutionen?

Nina klistrade tills fingrarna klibbade ihop. Hon tyckte att Pernilla ställde bra frågor. Hon tyckte om Tore också. Han kunde alla svar. Om han av någon egendomlig tillfällighet inte kunde svara, berodde det alltid på att Pernilla ingenting begrep. Tore begrep själv allt. Hans vän Sixten Andersson begrep ännu mer.

– Kvinnor håller sig inte till sakfrågan när man försöker föra en debatt, sa Sixten. Ni saknar förmåga att greppa dom stora linjerna.

Nina vände upp och ner på en låda. Men mönstret, som hette Solglitter och fanns i ljus prune och mörk prune, var helt slut. Hon gick för att leta efter mer tyg inne i Hannas tyglager.

– Vad tycker lilla Nina om det arbetande folket efter revolutionen? Det var Sixten som drog henne i håret när hon gick förbi. Han höll henne kvar och tog ett grepp om hennes handled. Något tycker du väl om revolutionen?

– Jag undrade faktiskt en sak, sa hon prövande. Hon kände på sig att ingen ville höra att hon faktiskt undrade något. Jag undrade vad som händer om man är neger bland ett vitt folk som avskyr negrer. Har dom vita rätt då, om dom är folket?

Det blev tyst en liten stund innan Sixten brast ut i ett bullrande skratt.

– Fan vad du är gullig när du är allvarlig, Nina! Kan du inte bli litet arg också, det är ännu sexigare när du rodnar.

Tore såg inte alls road ut.

– Det kan aldrig ligga i folkets objektiva intresse att avsky negrer. Dom svarta är alltid förtryckta. Det är ju för dom förtrycktas skull revolutionen måste komma.

– Men jag menar före. Innan den har kommit.

– Eller efter, sa Pernilla. Varför inte efter. Det förekommer ett väldigt förtryck av minoritetsfolk i Sovjet har jag läst om.

– Pernilla läser för mycket, sa Tore. Revisionistlitteratur. Borgerligt kvinnotrams.

Kakor är tantsnusk, sa Myran med sin djupa röst.

På eftermiddagen skulle den store författaren Dag Myrenberg komma på besök med sin fru som kallades Snöret. Egentligen var det Snöret som ville träffa sin gamla väninna Hanna.

Nina hade läst artiklar av Myrenberg i Aftonbladet om Vietnam och Kina och socialismen. Hon trodde att han skulle veta mer än någon annan om dessa ämnen. Dels verkade han ha läst oerhört mycket, dels hade hans mamma och hans pappa suttit i den socialdemokratiska förrädarregeringen. En man som han måste sitta inne med ovanligt rikhaltiga upplysningar som borde kunna kasta ljus över alla hennes frågor om framtiden i proletariatets diktatur. Allt det där som hon till exempel inte kunde fråga någon från i förmiddags om.

Nu satt hon längst in på bänken vid väggen och studerade idolen Myrenberg när han inträdde i lokalen. Snöret visade sig vara en rund dam med krulligt ljust hår och hon kallade honom för Myran. Myran och Snöret. Nina hade satt sig längst in på bänken för att hon skulle bli instängd av andra och slippa gå upp och svara i telefon när det ringde. Snöret var hygglig nog att genast sätta sig bredvid Nina.

Lao-Tse bjöd på te och smörgåsar. Inga kakor. Kakor är tantsnusk, sa Myran med sin djupa röst.

– Sitt ner nu, Myran, sa Snöret och klappade på bänken bredvid sig.

Men han satte sig inte. Han stod inte heller. Han promenerade. Hans smörgåsar stod på bordet, färdigbredda av Hanna i samråd med Snöret.

Med armarna korslagda över bröstet gick Myran omkring i Lao-Tses lokaler och höll föreläsning. Då och då gjorde han en paus för att dra ett djupt andetag och liksom invänta applåderna. Den saken skötte Snöret om. Hon var som en hel liten kör som sjöng i en ljus refräng: ”Precis! Just det! Ja, så är det!”

Det var nämligen så med Myran att var tionde mening var en fråga och den skulle besvaras entusiastiskt jakande. Ingen försökte med något annat svar. Med stigande förvåning la Nina märke till att ingen av hennes diskussionslystna chefer svarade på Myrans frågor. Ibland stannade han och la armen på en stolsrygg eller på en bok i bokhyllan och funderade en sekund.

Han talade om feodalväldet i medeltidens Europa och dagens ungdomsrevolt och att ungdomen var revolutionens hjärta. Då begick Nina misstaget att tro att eftersom hon var en ungdom, kunde hon öppna munnen just på denna punkt.

– Efter revolutionen, vad ska vi då göra med makten?

Det uppstod en kort paus.

– Vilka vi talar du om, sa Snöret artigt. Nina skulle påbörja ett svar, men det blev inte aktuellt.

Myran återupptog den spatsertur som han tillfälligt avbrutit vid hennes ord och fortsatte sin föreläsning som om ingenting hade hänt. Ingenting alls. Han tog bara vid där han slutat.

Marit log mot Nina över bordet, ett leende som verkade försöka trösta henne. Men Nina behövde inte tröstas. Hon var bara förvånad. När Myran nu talade vitt och brett om ungdomen, då trodde hon att han skulle bli glad att höra en av dem säga något. Men han ville inte höra någon annan tala, bara sin egen röst och sitt lilla eko. ”Just det, hör du, Myran!” Då la han armarna tillrätta ännu säkrare korsvis över bröstet och såg vansinnigt nöjd ut. Han vaggade en aning från sida till sida när han gick. Rummet var inte stort så han spatserade ut genom dörren till ateljén och genom ett kontorsrum och kom tillbaka andra vägen.

Hans röst låg som en ljudmatta över kontoret. Han kanske är litet tokig, tänkte Nina, när han fortfarande promenerade runt ännu efter tjugo minuter. Hanna tittade nervöst på klockan, men Snöret blinkade förtroligt till henne när Myran var borta ur rummet.

– Jobba på du bara, låt inte honom störa. Jag tänkte att det kunde vara kul att se hur du hade det, det var så länge sen vi sågs.

– Vad jobbar du med nuförtiden, undrade Hanna.

– Kör omkring Myran. Han har inget körkort och han ser inte om det är röd eller grön gubbe när han ska över gatan.

– Snöret har kört världen runt tre gånger, sa Myran som liksom en satellit i bana runt bordet passerade dem igen. Det är inte många kvinnor som kan skryta med att de har kört bil till New Delhi!

Gå och pissa nu Myran, så Myran klarar hemresan.

Han var redan förbi dem. Lösa fraser passerade genom rummen. Jämn fördelning av jordens resurser, slut på klassamarbetet, den mexikanska revisionismens speciellt latinamerikanska uttryck. Snöret samlade ihop sin väska och sina bilhandskar i läder av yppersta kvalitet, knäppte tryckknappen om handleden och ropade med hög och fast röst:

– Gå och pissa nu Myran, så Myran klarar hemresan.

Nina såg hur han lydigt infann sig i toalettdörren nästan i samma sekund. När han kom ut klädde han på sig rocken.

– Då far vi. Hej då.

När hissdörren slog igen ute i trapphallen kom Marit tillbaka och skakade på huvudet.

– Han är faktiskt för jävlig. Fast det får man inte låtsas om. Politiskt är han bra. Fattar inte hur Snöret står ut. Hon är som en jävla barnsköterska. Tror ni dom nånsin knullar? Om jag skulle välja ut Sveriges osexigaste man skulle jag välja honom.

Nina släppte loss det skratt som växt sig allt större i hennes mage. Hon reste sig och började spankulera kontoret runt med armarna korslagda över bröstet.

– Det som jag inte begriper är hur den mannen får veta något om vad andra tycker. Om han jämt talar själv får ju ingen en chans att säga något till honom.

– Ibland tror jag att det enda han vet är namnet på några böcker som garanterat inte finns i Sverige, sa Rebecca. Sen påstår han att i dom böckerna står det eller det som han tycker borde stå där.

Vid stängningsdags tog Hanna till orda.

– Det har varit så stökigt här idag att jag inte hunnit tala om att vi är inne i ännu en akut likviditetskris. Vi kan inte ta ut våra löner den här månaden. Nina får givetvis lön, du är ju anställd och dessutom har du så låg lön att den varken gör till eller från i den stora konkursen.

– Vad ska ni leva av själva, frågade Nina oroad.

– Den saken är inte ens föremål för diskussion, sa Hanna. Däremot är det mycket annat som vi måste diskutera. Vi driver inte den här verksamheten med tillräcklig yrkesskicklighet. Vi måste skärpa oss eller gå under, det finns inga andra möjligheter.

– Vet du vad Hanna, sa Marit med skarp röst. Du är en kamrerssjäl innerst inne. Allt du bryr dig om är ordning i räkenskaperna. Den där vedervärdiga kamrerskappan som du håller dig med, du vill bergis innerst inne att företaget ska gå med vinst också. Att du kallar dig marxist-leninist är en skymf mot både Marx och Lenin.

– Jag tror att även socialismen tillåter att dom som arbetar får lön.

– Det här hade jag aldrig trott att jag skulle behöva uppleva, sa Rebecca med en röst där hennes norrländska dialekt slog igenom.

Hon var född och uppvuxen i Storuman, men det hördes inte i vanliga fall. Nu kom dialekten in som en ton i hennes röst, bara en aning av den, som för att markera situationens allvar.

Nina vände sig inåt rummet och såg på dem. De såg ut som håglösheten i tre variationer, hopsjunkna kring det smuliga och fläckiga bordet.

– Ni har pratat om att öppna egen affär, sa Nina när tystnaden blev för tung. Så här går det ju inte. Att behöva göra intryck på alla vedervärdiga typer som bara vill ha dessa modenycker som vi vill bekämpa. Jag behöver inte någon lön. Jag vill inte ha lön om ingen annan får betalt.

Hanna log trött. Hennes hy var elfenbensvit, här och där skimrade en blåaktig åder i ansiktet som liknade porslin.

– Nina har naturligtvis rätt. Men vi saknar kapital.

– Vi kan väl ta ett nytt banklån, föreslog Marit och strök undan lockarna från ansiktet.

Alla rätade på ryggarna. Ett nytt banklån, det kanske vore något. Men Rebecca sjönk ihop igen.

– Vi har redan två stora lån och inte ett öre att betala med, tror ni att bankdirektörer är idioter?

– Det finns en möjlighet just därför att vi redan har två stora banklån. Vad händer med dom om vi går i konkurs? Om vi kan tala tillräckligt bra för en butik kan vi kanske få banken att ställa upp en gång till så att vi överlever och banken till slut får igen alla tre lånen.

– Gud vad du låter förnuftig, Hanna. Du borde ha gått Handelshögskolan istället för Konstfack, sa Marit.

– Skulle det vara en förolämpning?

– Tolka det som du vill. Man blir bara så jävla matt av att höra dig lägga ut raka linjer om alla bekymmer. Nu måste jag gå, jag lovade titta förbi pappas kontor och skriva på pappren om hyreskontraktet. Men sån begravningsstämning som det råder här så kanske vi inte ska förnya kontraktet. Vi säger upp kontraktet och går i konkurs omgående, passar det damerna?

– Nej, det gör det inte. Rebecca talade med sin nya allvarsröst. Gå nu och skriv på för så många år som det bara går.

Det kan väl för fan inte vara så att dom som syr våra kläder ska ha rätt till lön, men inte vi som ritar dom?

Marit försvann i sin sommarkappa. Den var sydd av urgamla lakan och örngott med spetsarna lagda så att de blev en hemgjord lapptäckesbrokad över hela plagget. Nederkanten var ojämn eftersom Marit ansåg att det var en fördom att kjollängder måste vara rakt horisontella. De fladdrande fållarna nedtill gav intrycket att hon fastnat i en taggtråd.

– Tycker inte ni också att Marit är ganska jobbig, sa Hanna med vädjande röst när de såg henne nere på gatan.

Nina, som tyckte att Marit var underbar, undvek att svara.

– Hon verkar inte leva i den här världen, fortsatte Hanna. Hon tror att vi inte behöver ha inkomster som andra företag och andra människor som arbetar. Det kan väl för fan inte vara så att dom som syr våra kläder ska ha rätt till lön, men inte vi som ritar dom?

– Men du är å andra sidan pedant, sa Rebecca.

– Pedant! Det måste vara med era mått då. Vill du också att vi ska fortsätta så här, varje år lika förvånade över att vi presenterar våra nya kollektioner för sent på säsongen och varje år lika deprimerade över att inköpare och journalister är såna klantskallar?

 

16

Mannen i informationsburen på Karolinska sjukhuset visste genast besked.

– Fyra trappor upp och så korridoren till vänster när du kommer ut ur hissen. Följ den till skylten F.

I hissen talade människorna med dämpade röster och stort allvar. Någon viskade att det var bättre på Södersjukhuset där man kunde följa de färgade linjerna. På andra våningen kom en säng inrullande.

På fjärde klev Nina av och gick åt vänster. När hon gått en bit såg hon skylten F. Under den satt en mindre svart skylt med vita bokstäver. Där stod det ”Psykosomatiska avdelningen”.

Psyko. Hon satte sig ner. Vad hade han sagt, Martin Bergstrand? En avdelning som hette något på psyk hade förstås inga läkare utan psykologer istället. Hon skulle inte bli undersökt utan utfrågad. Kanske av någon kurator, kanske av någon kollega till hennes mamma som skulle skvallra efteråt.

När hon klev in på avdelning F var hon arg och upprörd in i hjärtat över att Martin Bergstrand som verkat alltigenom förstående hade kunnat skicka henne till en avdelning för psyko.

– Det är inget fel med mitt psyke, skyndade hon sig att förklara så fort hon blivit insläppt till en man i vit rock.

– Det trodde jag inte heller. Jag heter doktor Lundsten, vad heter du?

– Nina Broman.

– Varsågod och sitt ner. Vad har du för bekymmer då?

Doktorn var en äldre man. Han iakttog sin patient intensivt.

Hon tyckte att han såg rakt igenom henne. Han tror i alla fall att jag är tokig, tänkte hon. Hon var så arg och förödmjukad att hon började storgråta. Doktorn såg allvarlig ut i sin avlägsna fåtölj vid fönstret

– Fröken Broman är arton år. Litet smärtor vid samlag är inget onormalt i er ålder. Det är inget att gråta över. Ta er samman nu.

– Så jag ska fortsätta att ha det så här då? Det ska alltid göra ont?

– Men hur ofta har en ung kvinna samlag i er ålder? Lidandet måste ändå ha sina gränser, det gäller knappast något som inträffar dagligen? Har fröken Broman många kavaljerer?

– Är ni en riktig läkare? frågade hon.

– Det är klart att jag är en riktig läkare.

– Det stod något om psyk på skylten härutanför. Betyder det att vi bara ska prata eller ska ni undersöka mig också?

– Psykosomatisk. Jag ska undersöka er också. Det är den somatiska delen. Torka tårarna och samla ihop er nu så går vi till undersökningsrummet. Vi får se om det går att genast avgöra vad det är för fel eller om det behövs provtagning.

Det är så att mödomshinnan inte öppnar sig tillräckligt av sig själv. Vi skär bort en bit genom en enkel operation, det är det hela.

Doktorn gick före genom en lång korridor till ett stort rum med gynekologstol i ett hörn. Det var en ren befrielse att ligga i den annars så obehagliga undersökningsstolen. Det var något påtagligt som hände. Det hela var snabbt över. Doktorn klämde och lokaliserade den onda punkten och sa åt henne att kliva ner och klä på sig och sätta sig tillrätta.

– Det är inte farligt, sa han, men vi får operera.

Operera! Hon kände en ofantlig lättnad. Det var något med kroppen, något som gick att göra något åt.

– Det är så att mödomshinnan inte öppnar sig tillräckligt av sig själv. Vi skär bort en bit genom en enkel operation, det är det hela.

– En enkel operation? Måste jag ligga på sjukhus?

– Ja. Tre dagar skulle jag tro.

Nina tittade granskande på honom. Hon hade inte någonsin hört talas om en flicka som måste få mödomshinnan bortopererad på sjukhus.

– Är det här något ovanligt, frågade hon.

– Inte särskilt. Det händer ganska ofta.

– Jag har aldrig hört talas om det.

– Det är väl inte sånt som man talar om. Hela mödomshinnan är ju inte kvar, men det sitter en seg flik kvar som är i vägen och smärtar vid samlag. Vi opererar bort den. Vi meddelar från sjukhuset när det är tid för inläggning. Det blir tio dagars sjukskrivning, sedan kan ni arbeta eller studera som vanligt, men alltså inte ha samlag på tre veckor eller en månad. Det märker ni själv, när det är läkt gör det inte alls ont längre.

 

17

Tusentals människor gick mot Vasaparken och det stora FNL- mötet. De vällde upp ur tunnelbanan vid Odenplan och delade sig på två strömmar. På ena sidan passerade de förbi Metro med sina skyltar: ”Lördagsöppet till 16.00. Kaffe extrapris. Fläskfilé 12:30” och på den andra sidan Gustav Vasa-kyrkan med samma slags skyltar, ”Aftonsång 19.00. Högmässa söndag 11.00. Konsert kyrkokören tisdag 20.00. Solist P. Herman.”

Nina ogillade kyrkans anspråksfullhet, att den försökte presentera sig som om den angick någon enda förbipasserande. Hon stod utanför kyrkan. Hon kände ingen som gick i kyrkan, inte ens i julottan. Hon kände dessa andra, denna flod som flöt mot Vasaparken och dagens stora hyllning till det vietnamesiska folkets befrielsekamp.

Myrenberg skulle hålla tal. De flesta hade FNL-märken på sig. Hon spanade efter Marit och Rebecca som försvunnit i trängseln. När hon nådde fram till parken syntes inte någon början eller något slut på den enorma folkmassan. Det gick inte heller att urskilja någon enstaka person. Hon insåg betydelsen av ordet människohav. Ibland gick en dyning genom det.

Många hade Lao-Tse-klänningar och somliga hade Lao-Tse-byxor. Inte så många män. Manskollektionen hade överhuvudtaget aldrig nått ut till affärerna. De som hade Lao-Tses herrbyxor måste vara firman närstående vänner eller släktingar. Hon stod i utkanten utan kontakt med evenemangets främre del, där det kunde ha funnits en scen eller en talarstol, något fanns det säkert. Hon var inte intresserad av att nå fram och se, då och då backade hon några steg.

Snett bakom henne grälade en medelålders man på sin unga kvinna för att hon inte hade läst Maos militärpolitiska skrifter över sommaren som de hade kommit överens om.

Stämningen var upprymd och de tätt sammanpackade föreföll att njuta av att vara så enade. Här och där hördes några sjunga. ”Befria Södern” steg mot Vasaparkens höga trädkronor. ”Tage och Geijer, Johnsons lakejer”, slagorden ekade mot sjukhusets väggar. ”Ho, Ho, Ho Chi Minh.”

Ilskna bilister tutade på Odengatan för att de som samlades inte höll sig borta från körbanan. ”Länge leve Mao Tse-tung!” Larmet var öronbedövande. Det var det största möte Nina sett. Solen glittrade i löven, det var milt och lagom varmt. De flesta kom från sommaren, solbrända och arbetslystna, fulla av längtan att göra något som märktes. ”FNL skall segra!”

Snett bakom henne grälade en medelålders man på sin unga kvinna för att hon inte hade läst Maos militärpolitiska skrifter över sommaren som de hade kommit överens om. Hanna hade just haft med sig denna skrift i två band till kontoret förra veckan. De båda böckerna låg i en liten kartong och såg ut som en gråbrun tegelsten. Hanna skulle läsa vissa kapitel ur del I och redovisa för studiecirkeln. Skrifterna var av avgörande betydelse för general Giaps strategi i Vietnam och alla borde känna till grunderna för gerillakampens militära strategi.

Plötsligt upphörde larmet. Även tutandet slutade, för nu drog sig alla som varit i vägen för trafiken inåt parken, framåt talarplatsen.

Den första talaren var en flicka med svag röst som inte nådde halvvägs till Dalagatan, trots att högtalare hängts ut i trädstammarna. De som inte hörde något återtog sina egna samtal, litet mera lågmält för att inte störa talaren.

Nästa talare var Myrenberg själv. Nina förstod att han måste ha äntrat talarstolen eftersom det bröt ut ett våldsamt jubel bland publiken. Applåder och visslingar bara för att han stod där, någonstans, dold bakom alla människorna. Så hörde hon hans röst. ”Kamrater, åhörare!” Den dånade ut i högtalarna, från ena änden av parken till den andra. ”Kamrater!” Jublet växte till ett dån. Folk lyfte händerna och applåderade högt över huvudena.

Hon lutade sig mot en tjock lönn och blundade. Allt kom rakt in i hennes öron och lät obehagligt välbekant. Hon var rädd att hon var ensam om den obehagliga känslan. Tiotusen människor samlade i jubel och hon var ensam annorlunda. Hon log och rörde läpparna för att inte se rädd ut. Hon försökte mumla med i hurraropen. Ibland bröt orden från talarstolen rakt genom massornas jubel. Det var vanliga ord, de allra vanligaste i kampen för Vietnams befrielse.

– De äldre bland er, de som är över femtio år har säkert en gång demonstrerat för Spanien. För trettio år sedan gick jag som åttaårig grabb och samlade pengar till den spanska republikens kamp mot fascismen. Den gången visade folken sin solidaritet med det spanska folket. Men folkens politiker och deras partiledningar svek och kompromissade. Fascismen segrade i Spanien och folken fick dyrt betala sina ledares svek och feghet. När det nu sägs att vi inte skall glömma Spanien, så skall vi inte heller glömma alla dem som förrådde solidariteten.

Ännu kraftigare jubel. Nina tyckte att Myrenberg lät som Adolf Hitler på journalfilmerna. Upphetsningen. Bifallet. Der Führer.

Bifallet dånade som stormvågor. Myrenberg talade bara i mycket korta sekvenser, inte ens hela meningar åt gången. Han talade med en så djup röst att han lät som en vältränad skådespelare.

– När vi demonstrerar för Vietnams folk som nu reser sig och kräver sin rätt, då demonstrerar vi inte av medlidande. Vi vet att våra öden är oupplösligt förbundna. USA-imperialismen hotar vårt folk som den hotar alla folk. Endast dess krossande kan säkra fred och frihet.

Ännu kraftigare jubel. Nina tyckte att Myrenberg lät som Adolf Hitler på journalfilmerna. Upphetsningen. Bifallet. Der Führer. Om han började säga andra saker, skulle någon märka det? Nina avskydde publikens jubel, även när den jublade för en riktig sak.

Hon kunde inte komma över känslan att om Myrenberg plötsligt börjat tala mot negrer, judar eller kvinnor skulle applåderna stigit lika bedövande högt mot himlen. Hon tänkte på hur Myrenberg sett ut på kontoret när han spankulerade omkring och höll föreläsning. Tänk om han aldrig ställde en vanlig fråga, aldrig lyssnade på ett vanligt svar?

Myrenberg inte bara lät som Hitler, han såg ut som Hitler också. Den lilla mustaschen, håret, den raka näsan. Han var rundare kanske.

Mötet skulle fortsätta med en demonstration, men hon ville skaka av sig detta kritiklösa jubel som kletade som marmelad i håret. Ingen fick tro att hon var sådan.

Hon började gå, sakta och försiktigt drog hon sig tillbaka mot busshållplatsen. Om bara bussen kom skulle hon försvinna in i den, då skulle hon vara räddad.

När hon var nästan framme såg hon Bernhard komma. Hon hade hela tiden rört sig baklänges, som om hon ville ge intryck av att både delta i mötet och lämna det. Nu blev hon ännu mer förvirrad. Varför måste han utkristallisera sig just nu, som en ensam individ som inte ens jublade med, en som liksom hon gick i fel riktning, bort från händelsernas centrum?

Hon vände ryggen till. Men innan bussen kom, stod han där ändå. Skillnaden var att han inte gjorde någon hemlighet av att han skulle med bussen. När han såg Nina log han och frågade om hon var sjuk igen, eftersom hon tänkte åka hem så tidigt.

– Sjuk?

– Ja, sist vi sågs mådde du inget vidare.

– Nej.

Hon såg sig omkring. Hon hade längtat efter Bernhard, hon hade tänkt ringa men det hade inte blivit av. Tänk om han hade en underbar tjej. Bussen kom. De klev på och betalade och satte sig bredvid varandra. Hon tittade ut. Det gjorde han också. Han var längre och deras blickar möttes i spegelbilden i bussfönstret.

– Jag står inte ut med den där jävla uppblåsta Myrenberg, sa Bernhard. Han låter ta mig fan som Hitler.

Du kan väl komma med hem på en kopp te, hade Bernhard föreslagit när de satt i bussen. Nu stod de utanför grinden till ett stort förfallet trähus i Stureby. Det hade en gång varit mycket vackert och kunde bli det igen, men just nu flagade den gula färgen och trappräckena var ljusgrå. En skottkärra hade hål i botten. Marken var täckt med löv.

– Jag kan inte fatta hur det går till, sa Bernhard. Det är jag som ska göra höststädningen och jag hatar att kratta löv. Jag har en teori om att marken inte gillar att bli krattad. Löven är ju näring, jorden håller i sina löv och vill behålla dom, så måste det vara. Gunilla sa igår att det enda som händer när jag ska städa tomten är att den blir belamrad med redskap. Maria sa att hon skulle hyra en container där jag skulle kunna kasta alla krattor som jag skräpat ner tomten med.

– Maria och Gunilla, är det dina syskon?

– Nej för fan. Kommer du inte ihåg att jag bor i ett kollektiv?

De var på väg in och hörde röster. Han slog upp köksdörren.

– Maria, Gunilla, Göran, Lotta. Det här är Nina Broman som jag har bjudit hem på en kopp te. Vi träffades på mötet. Nina jobbar på Lao-Tse.

– Söker du bostad? Vi har ett rum ledigt. Det har snedtak och centralvärme. Rätt mysigt. Fast ena hörnet måste tätas.

– Kan vi inte tända en brasa, sa Bernhard. Jag bar in massor med nerfallna grenar igår.

Han gick ut i det stora vardagsrummet. Målarfärgen hängde ner från det fuktsvarta taket. De sista strålarna kvällssol silades genom fönstret som avtecknade sig på väggen som ett mönster i blekrött.

När Bernhard la sina grenar tillrätta i den öppna spisen började det ryka in så fort han tände. Röken dansade ut i rummet. Bernhard drog i spjället, men röken vände inte. Alla började hosta.

– Vädra, skrek någon, men en annan invände genast att vädring skulle förstöra allt, då skulle röken aldrig vända uppåt skorstenen. I den allt tätare rökdimman dök Göran upp med en dammsugare som han kopplat om så att luften blåstes ut istället för att sugas in. Han stoppade upp dammsugarslangen i rökgången och röken vände direkt.

– Nu kan ni vädra ut, sa han belåtet och stängde av dammsugaren. Alla betraktade Göran med gillande och överlät brasans skötsel till honom. Han flyttade en pinne hit och en pinne dit med sakkunskap.

– Man måste vara noga med brinnavståndet. Inte för mycket, då blir det ingen kontakt, inte för litet för då kommer inte elden fram i mellanrummet. En och en halv centimeter är idealet.

Mannen vill fånga en kvinna, när han väl gjort det kan hans intresse svalna snabbare än någon anat.

Nina satt i en fåtölj där klädseln höll på att lossna i alla kanter på grund av långvarig nötning. Hon såg på Bernhard som satt med solen i ögonen. Hon kände sig som om hon satt bakom en genomskinlig spegel. Hon kunde se honom, men han kunde inte se henne. Hans hår var blont och en aning lockigt, ögonen ljusa, kanske gröna, näsan litet knölig längst fram och munnen hade en ovanlig överläpp med en våldsam amorbåge.

Hon såg brasan snett bakom honom och hon hörde Görans röst som fortsatte in i oändligheten med en berättelse om elden som hon inte alls uppfattade. Hon önskade att Bernhard inte hade bott i ett kollektiv. Hon önskade att han hade bott helt ensam. Hon undrade vad han gjorde på sin fritid utom att han planerade för revolutionen. Det hade blivit tyst i rummet, de andra hade försvunnit och nu hörde hon hur de ropade godnatt långt bortifrån.

– Ja jävlar, sa Bernhard. Du säger inte mycket, men du sitter där och strålar. Just när du satte dig hade du solen precis bakom dig, det såg ut som om du hade nån belysning inuti huvudet som spred sig som en sky av ljus runt håret.

– På dig låg solen väldigt vackert också. Men jag tycker om dig också utan sol. Snart har vi inte ens en brasa, det är ingen som har lagt på ved.

– Jag vet inte om det finns mer ved. Det är litet för mycket på en gång. Jag hade faktiskt hoppats att få se dig idag, men jag hade gett upp när jag gick till bussen. Så tänkte jag att jag skulle gå till Wasahof och ta en öl och kolla in vad det fanns för folk där. Och så står du vid busshållplatsen.

– Jag har tänkt på dig och inte vågat ringa. Jag hoppades att vi skulle ses igen på ett möte så att jag skulle kunna träffa dig utan att verka angelägen. Det är ju viktigt. Att inte verka angelägen.

– Just det. Men att vara det är tillåtet. Är du det?

– Oerhört angelägen.

Hon skrattade och tänkte att hon sa för mycket nu. Så får ingen flicka säga. Då går han. Mannen vill fånga en kvinna, när han väl gjort det kan hans intresse svalna snabbare än någon anat. Var det inte så det brukade stå i flickböckerna?

Hon lyssnade i stillheten för att höra vad han tyckte. Han satt bakåtlutad och blundade.

– Vill du sova över hos mig i natt?

–Ja.

– Ska du ringa till dina föräldrar och säga var du är?

– Jag flyttade hemifrån för länge sen. Kommer du inte ihåg det? Virebergsgatan? Sitt nu kvar och blunda.

Hon hade en randig herrskjorta på sig. Nu knäppte hon upp den så tyst hon kunde och tog av sig skorna. Hon smög sig fram över golvet till hans fåtölj.

– Titta nu.

Han öppnade ögonen och hon slog upp skjortan och lutade sig mot hans ansikte. Han kysste hennes bleka bröst och tog med handen hårt om hennes nacke. Han drog ner henne i sitt knä och hon andades in djupt för att se smal ut i hans famn.

– Hur är det man säger, viskade han.

De var troligen ensamma vakna i huset. Bernhard satt tyst och såg på henne. Det kändes som om de häpnade i kapp över att ha varandra. De hade drömt och längtat men nu satt de i samma fåtölj. Hon satt stilla och tyst och oroade sig över att hon kanske redan tagit för mycket initiativ. Hon ville klä av honom, men fann det lämpligare att invänta att han skulle göra något. Han rätade på ryggen, sträckte ut kroppen och gäspade.

– Jag går ut och sätter på en kopp te i köket, sa han.

– Gör det.

Han försvann och hon grubblade över varför det blir så torftiga ord som kommer över ens läppar när huvudet är fullt av storslaget romantiska tankar.

Hon gick efter honom ut i köket där han stod med ryggen mot henne och mätte upp te i en vit porslinskanna. Hon slog armarna om honom bakifrån och var nöjd med att ha fått tag i honom igen. Hon tog så hårt att han ropade aj.

– Inte visste jag att du är så stark, sa han.

– Det är alla paket jag bär till och från posten, förklarade hon stolt.

– Dig skulle man nog ha nytta av i vilket krig som helst, sa han och böjde sig fram mot hennes panna.

Han höll händerna runt hennes hals och kysste hennes panna. Effekten av den lätta beröringen spred sig som värmestrålar runt öronen.

Hans skjorta glipade i midjan och hon förde in en hand och lät den långsamt följa hans kropp upp mot bröstkorgen, in i armhålan som var våt och hårig, runt skulderbladet och ner längs ryggraden. När hon skulle sticka in ett finger under byxans hårda linning märkte hon att en platta lyste röd på spisen. Det luktade bränt. Han vände sig om och svor.

– Tevattnet, jävlar, jag glömde sätta på tevattnet. Vänta.

– Måste vi dricka te?

Han tittade på henne med yrvaken blick och stängde av plattan.

– Nej, jag vet många andra saker som jag hellre vill göra just nu.

– Jag vet vad jag helst vill göra. Hon stod nära honom och hennes hand svepte hastigt med baksidan över hans byxor. Mot knogarna kände hon hur han växte innanför grenen i de slitna jeansen.

Detta ögonblick var som ett hål i världen och hon kom att tänka på Vietnam som hon inte hade tänkt på under hela kvällen.

Han tog hennes hand och förde henne genom det mörka huset till sitt sovrum på två trappor, högst upp under taket med ett halvmåneformat fönster. Madrassen låg direkt på golvet, vilket verkade rätt eftersom takhöjden i rummets kanter knappast var en meter. Helt rak kunde han bara stå i rummets mitt.

Akta huvudet, varnade han när de gick in genom den smala dörren, men hon hörde inte riktigt vad han sa och när hon förstod vad han sagt låg de redan i sängen med huvudena väl skyddade i ett berg av mjuka kuddar.

– Det här är min kombinerade säng och soffa, förklarade han och föste undan litet kuddar. Kuddarna är alltså soffan, det andra är sängen.

Hon var nära honom nu. Detta ögonblick var som ett hål i världen och hon kom att tänka på Vietnam som hon inte hade tänkt på under hela kvällen. Hon hade inte heller tänkt på att samlag gjorde så ont.

– Du är så vacker, sa hon.

Han skrattade generat.

– Det där är mina repliker. Det är mannen som ska säga: Åh, vad du är vacker. Dina bröst är som äppelmånar i solnedgången. Hon såg neråt sina bröst. Bröstvårtorna var stora och mjuka när de enligt alla regler borde vara små och stenhårda. Tänk om han trodde att det var något fel på henne, att hon inte kände den upphetsning för honom som hon kände.

– Jag har aldrig förstått mig på såna här situationer, sa han. Tål du att höra vad jag tänker?

Hon tog ett stadigt tag om hans pung, som hårdnade och rörde sig uppåt en bit. Han tog bort hennes hand och la sig ner bredvid henne.

– Är det något sorgligt?

– Jag är orolig för att det ska gå för fort för mig, nu, genast. När du rör mig så där kan jag inte njuta för jag blir så orolig. Tänk om hon aldrig mer vill ligga i samma säng som jag, för att jag är en hopplös älskare som det går för fort för. Och hur ska jag då kunna älska med dig med den uthållighet som du förtjänar. Det är frågan.

– I så fall, sa Nina, och förde handen mot vecket mellan hans lår och mage. I så fall befriar vi dig från din förlamande oro genast, så vi kan ägna oss åt annat sedan. Blir det bra?

Hon smekte hans pung med ena handen medan den andra tog ett stadigt tag om lemmen. Hon la märke till att håret var ljust men mycket tjockt. Hon förde ett finger runt ollonets kant och böjde sig ner och blåste litet luft över alla hans ädla delar. Uppifrån kuddarna hörde hon bara ett kvidande ljud som lät som nej, nej, nej.

Han hade lagt en kudde över ansiktet. Det är flickan som ska säga nej, nej, nej, tänkte hon när hon rörde ollonet med tungan. Hon tyckte om den svaga doften av hans kön, hon tyckte om hans höftben när hon smekte det, så att lustkänslan i hans kropp återfördes till hennes handflata.

När hon slöt munnen hårt nedanför ollonet kom han i hennes mun med ett kvävt tjut i kudden. Hon slog armarna om hans höfter och svalde. Hans säd var fullkomligt utan smak. Medan hon låg kvar med huvudet mellan hans lår satte han sig upp och böjde sig ner över henne och bet henne i nacken, hårt som en vampyr som ville åt blod.

Han sträckte ut händerna mot hennes bröst och kände på dem utifrån och inifrån.

– Var är dom känsligast?

– Här, sa hon och pekade på en trekant inåt armhålan.

– Där! Jag trodde det var bröstvårtorna.

Medan han talade smekte han med ett par fingrar från armhålan och ut mot bröstvårtan. Nina ömsom tittade och blundade. När smekningen spred sig vidare ut i kroppen la hon sig ner.

De hade suttit bredvid varandra, nu la han sig ner och kropparna hamnade skavfötters. Han kysste henne i hålfoten och hon vågade knappt tro sina egna känslor. Hålfoten, vilken upptäckt. Hon kände att hon borde oroa sig för om hon luktade fotsvett, men hon beslöt sig för att han fick sköta oroandet.

Hon behövde inte bekymra sig för att det skulle gå för fort för henne, eftersom det hittills aldrig gått för henne på något vis överhuvudtaget. Det tänkte hon inte heller bekymra sig för just nu. Inte ens nämna. Det kunde hon säga någon annan gång. Tänk om han fick för sig att han måste ge henne en orgasm, då skulle han ögonblickligen sluta kyssa hennes hålfot.

Han kunde fortsätta på samma sätt över hela hennes kropp, med sina mjuka känsliga fingertoppar och sina varma läppar och sin fuktiga tunga. Tänk om det fanns fler liknande överraskningar som handens insida och hålfoten. Delar av kroppen som var så flitigt i bruk varje dag att hon inte hade kommit på tanken att de kunde ge så våldsamma lustkänslor.

Hon sträckte ut handen över hans kropp. Det var en våt fläck på låret. Hon blötte fingret i den och drog det helt lätt över hans lem som var liten och mjuk och vilande.

– Jag tror inte jag kommer att orka ligga med dig i natt, men för säkerhets skull: äter du p-piller?

– Nej. Men jag vill gärna ha barn med dig.

– Jag vill gärna ha barn med dig också, men ska vi säga om fem år?

– Om fem år, då kan vi vara döda båda två.

– Sant. Men det är statistiskt troligare att vi lever. Jag vill i alla fall leva med dig resten av livet.

– Men jag har ett pessar, förklarade Nina.

– Med dig?

Hon skrattade. Ville eller ville han inte att hon skulle ha det med sig? Ville han ligga med henne, fast han sa sig inte kunna?

– Nej, alltså jag gick faktiskt hemifrån för att gå på en demonstration. Jag hoppades att du kanske skulle vara där, men jag packade inte ner mitt pessar.

Hon ville få avnjuta honom i fred, utan att hela tiden försäkra honom att han var bra.

Medan hon talade om sitt pessar rörde sig hans hand över hennes ben. När hon tystnade hade han hunnit in i henne med ett pekfinger, samtidigt som tummen svepte över hela venusberget i mjuka halvcirklar. Det gjorde ont på det vanliga sättet. Hon satte sig spänd upp.

– Har du det skönt, frågade han och rösten kom långt bortifrån, som om orden förminskade känslorna.

– Skönt är ett för litet ord, viskade hon. Han satte sig upp med ett ryck medan handen var kvar inuti henne.

– Vad sa du, undrade han. Känns det alldeles för litet? Hur ska jag då göra?

– Jag sa inte att det känns för litet. Du hörde fel. Det känns bra. Men det är som om förtrollningen bryts när du frågar.

– Har jag förstört allting nu?

– Det tror jag inte.

– Du vet, jag är angelägen om att lära mig allt om dig, hur du vill bli älskad.

Han bet i hennes ena bröst, en aning för hårt och ändå kände hon just när hon sa aj att hon önskade att han skulle fortsätta, bita litet mer och kanske ännu hårdare. Hon hade nästan glömt hans hand därnere. Han lösgjorde den och medan han höll försiktigt med båda händerna runt hennes nacke kysste han hennes mun.

Det var deras första kyss på mun och hon förvånades igen. Han kysste på ett eget vis, han smekte hennes läppar med sin tungspets. Insidan av hennes överläpp var känslig för beröring. Kanske fanns det en förbindelse med tårkanalen från överläppens insida, hon kände sig gråtfärdig. En ensam tår rann längs kinden. Han ryggade tillbaka och såg på henne.

– Tycker du inte om mina kyssar?

Hon torkade ögonen och undrade hur han kunde vara så underbar och samtidigt så rädd. Hon ville få avnjuta honom i fred, utan att hela tiden försäkra honom att han var bra.

– Jag tror inte att det kan finnas något som du gör som jag inte tycker om. Jag vet inte varför jag känner mig gråtfärdig. Allt är för stort, för mycket. Jag visste att jag tyckte om dig, men inte att det kunde bli så här. Vi kommer att dö i morgon, den känslan har jag.

Hon la huvudet på hans axel för att slippa se på honom. Hans nackgrop doftade svagt av nästan bortdunstad mansparfym. När hon rörde hans kropp passerade hon då och då över lemmen som blev litet större för varje gång.

Hon höll i den och såg på den medan formen förändrades. En mycket märklig kroppsdel. Hon funderade över hur det kunde kännas att bära en sådan mellan benen. Hemskt opraktiskt. Men ett föremål av värde, lent och slätt.

Han låg tätt intill henne medan hans läppar och händer försökte smeka henne överallt samtidigt. Så småningom koncentrerades kyssarna till munnen och smekningarna till slidan. In och ut och upp över håret och tillbaka till clitoris. Det gjorde fortfarande ont.

Han rörde sig upp över henne och gled plötsligt in i henne nästan utan att hon hann märka det. Han låg en stund blickstilla och såg henne i ögonen. Hon tryckte lätt med hälarna mot hans skinkor för att pressa honom ännu närmare.

– Närmare än så här kan man inte komma, sa han.

Hon önskade att hon kunnat begripa varför den stora förtrollningen var försvunnen. I slidans öppning kändes smärta och därinne kändes ingenting. Det hade funnits en känsla när han kysste insidan av hennes överläpp, men i samma stund som han kom in i henne var det som om hennes slida och livmoder upphörde att existera.

Någon gång senare när hon kände honom bättre, skulle hon kanske våga säga sanningen. Nu låg hon där och låtsades och skämdes. Varför måste han känna hennes insida, allt hade varit så bra innan. Tänk om han nu kände att hennes inre inte fungerade normalt, att hon i motsats till andra kvinnor saknade känsel därinne. Om det inte hade gjort så ont vid ingången till slidan, hade hon inte ens kunnat säga om han var kvar eller inte. Hon undrade hur det skulle kännas efter operationen.

Han rörde sig långsamt och suckade som om han njöt våldsamt. Huvudet vilade mot hennes axel och hon var lättad över att hon inte behövde se honom i ögonen. Hon låg där och stönade med litet och räknade efter att det var fem dagar kvar till mens.

Han rörde sig häftigare, hon tryckte hårdare med fötterna mot hans lår. Plötsligt drog han sig loss ur hennes grepp och tryckte sig mot hennes mage. Sperman kändes varm mot hennes mage. Han kramade henne. Måtte han inte fråga nu. Hon försökte stänga öronen. Hon ville inte höra frågan, inte nu. Hon kände sig både ensam och arg.

– Gick det för dig?

Pang. Det var oundvikligt.

– Nej.

– Jag menar inte nu, jag menar när jag smekte dig förut? Det gick en spänning genom din kropp, men jag vet inte om det var en orgasm.

Plötsligt kände hon att hela livet skulle bli en lögn om hon ljög nu. Det var svårt att vara uppriktig.

– Det vet inte jag heller.

Han såg undrande på henne.

– Var den så svag? Det verkade som om du var vansinnigt upphetsad.

– Det var jag. Men jag har aldrig haft en orgasm. Jag vet inte hur det ska kännas. Det är inte ditt fel. Om jag överhuvudtaget kan få några orgasmer kommer jag nog att få en med dig.

– En! Minst femhundratusen. Har du verkligen aldrig haft en orgasm? Inte ens när du onanerar?

– Inte ens då, svarade hon undvikande. Hon hade inte onanerat annat än på direkt uppmaning av Svein, som trodde att det var en säker väg att hitta fram till en orgasm.

– Mycket egendomligt. Du har en sån glöd. Du har en vulkanisk sexualitet. Den ligger där inne och pyr och väntar på sitt utbrott.

– Så du tror inte att jag är onormal på något vis?

– På vilket vis skulle det vara?

– Jag vet inte. Jag bara tänkte.

– Vad tänkte du?

– En gång var jag tillsammans med en kille i England som sa att jag var frigid, som alla svenskor.

– Vilken jubelidiot. Ta hit honom så jag får skära kuken av honom. Frigid betyder kall! Du är den klart varmaste kvinna som någonsin vilat i mina armar. Det säger inte så mycket, jag har inte så stor erfarenhet.

– Tack i alla fall, också för allt elakt om honom.

– Var han din förre kille?

– Nej. Det är längre tillbaka.

– Vem är din förre kille?

– Vem är din förra tjej?

– Angår det dig?

– Då behöver inte jag heller berätta. Vet du vad klockan är?

– Jösses. Kvart över fyra. Jag ska vara på garaget klockan åtta. Jag kan inte sjukanmäla mig, jag är sjukinhoppare och dom har skitsvårt att få tag i folk nu.

– Då sover vi nu.

De låg med armarna om varandra och blundade och försökte sova. Han lösgjorde sig ur hennes armar och vände sig bort, långt bort så att inte ens skulderbladen eller tårna skulle nudda hennes. Men hon somnade inte.

Efter en stund satte de sig upp och betraktade varandras kroppar i den nya kärlekens förskönande ljus. De insåg att de inte skulle sova alls.

– Kom så går vi upp och äter, sa han. Klockan var tjugo minuter över fem.

Fortsättning följer…

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
”Marschen till Gaza var ett steg närmare Gaza, och ett steg närmare vår egen kollektiva befrielse”, skriver Sunera Sadicali, Maria Sundström, Maryam Al-Azawi och Lorena Delgado Varas i en debattext. Foto: Privat

Global march to Gaza: En marsch utan återvändo

”Målet var att korsa öknen vid Al-Arish och nå Rafah, ett försök att tvinga upp gränsövergången för att få in den mest grundläggande humanitära hjälpen”. I mitten av juni reste Sunera Sadicali, Lorena Delgado Varas, Maryam Al-Azawi och Maria Sundström till Egypten för att delta i ”Global march to Gaza”. Här rapporterar de om deras upplevelser från aktionen.

”Ickevåld är en vacker form av politisk teater, när du har en publik.”
– Arundhati Roy

Ett citat som förenade oss fyra, på olika vis, men som fångade våra principer och den idealism vi delar. Fångar citatet pacifistiskt aktivism i väst? Att det enda vi har att tillgå: att använda våra kroppar som ett bälte som markerar en gräns? Kanske fångar citatet hur våra kroppar agerar som barrikader och som ett skrik i protest? 

Vi lämnade våra hektiska liv för drygt en vecka. Vi valde att säga: Nu räcker det. Vårt mål var att resa oss, höja rösten och ge mening åt den ilska som efter snart två år av debatter, aktioner och demonstrationer försökt att väcka våra samhällen.

Därför deltog vi i Global march to Gaza

När vi beslutade oss för att delta i March to Gaza (MTG), gjorde vi det i en önskan att vara en del av en rörelse som ville ta ett steg till, göra barbariet synligt, men den här gången så nära Gaza som möjligt, nära det som nu är världens huvudpulsåder. Gaza slår i oregelbundna, smärtfyllda hjärtslag och förblöder för varje minut som går.

Vi ville marschera dit, känna den pulsen, vi ville genom vår närvaro, tillsammans med tusentals andra, försöka stoppa det folkmord som pågått sedan oktober 2023, och häva den blockad som i 77 år kvävt livet. Vi är inga hjältar, inga frälsare, och vi visste att uppdraget nästintill var omöjligt. På förberedelsemötena varnades vi för att MTG var en högriskaktion, med hänsyn till den egyptiska militären, förhållandena i Sinaiöknen och sionisternas okontrollerade våldsanvändning. Men att stanna hemma kändes svårare än att åka.

Målet var att korsa öknen vid Al-Arish och nå Rafah, ett försök att tvinga upp gränsövergången för att få in den mest grundläggande humanitära hjälpen. Målet var att använda våra kroppar som en protest mot en passiv och servil omvärld. Bilderna av barn utan armar och ben, kroppar söndertrasade av svält, barns skrik när de säger adjö till sina föräldrar och otänkbara tortyrscener – allt detta fanns i våra tankar, och lämnade inget utrymme för tvekan.

Redan dagen innan den massiva ankomsten av MTG-deltagare, torsdag 12 juni, började egyptiska myndigheter deportera våra kamrater. Gripandena skedde utan förklaring och följdes av beslagtagna pass samt massiv polisnärvaro i hela staden. Över 500 personer skulle deporteras, och 200 gripas. MTG ändrade i sista sekunden planerna och uppmanade oss att ta oss till Ismailia, en bit närmare Al-Arish. Men då var säkerhetsstyrkorna redan uppställda vid tre olika vägspärrar på vägen dit.

Demonstration mot gripanden av aktivister

Vi, från den svenska delegationen, nådde den andra vägspärren innan egyptisk ordningsmakt tvingade oss att vända tillbaka till Kairo. Vi deltog i den spontana demonstration som uppstod efter gripandena och polisvåldet.

Väl tillbaka i Kairo valde vi mellan flera hotell på måfå, varav vi valde att bo på ett av dem. Trots flertalet bokningar blev vi konfronterade när vi anlände. En säkerhetspolis hotade oss med gripanden och förklarade att vi utgjorde ett hot mot Egyptens nationella säkerhet. Under flera dagar blev vi förföljda, våra samtal spelades in, vi tvingades anta roller av turister och säkerhetspolisen flyttade in i ett rum intill våra. Utanför hotellet stod en polisbil 24 timmar om dagen.

Vi var fyra kvinnor i gruppen, bland oss en svensk riksdagsledamot. Under uppdrag att officiellt besöka och representera kunde vi fylla resterande tid med meningsfulla möten och knyta band till organisationer som stödjer överlevande människor på flykt från folkmordet i Gaza.

Vittnesmål från palestinier som flytt folkmordet

Vi besökte en organisation som hjälper palestinska familjer från Gaza. Genom organisationen fick de skydd, logistik och vård. Vi lyssnade till vittnesmål från över 40 personer. Vittnesmålen innehöll berättelser om förlorade familjer, mördade barn, amputationer, cancer, och bland människorna vi fick äran att lyssna till var också ett barn som blivit blind efter ett bombanfall. Varje vittnesmål bar på en smärta som inte går att fånga i ord. Och ändå, mitt i all denna fasa, förvånades vi av den enorma styrka och motståndskraft hos Gazaborna.

Mellan berättelserna fanns skratt, en enorm längtan efter skratt, vardagliga detaljer, generositet och värme, som från en annan verklighet. Vi besökte två kvinnokollektiv, vi träffade cancerpatienter och den sista dagen mötte vi män som suttit över 23 år som politiska fångar utan åtal.

Alla vi pratade med uttryckte samma djupa längtan: att gränsen till Gaza ska öppnas. De vill alla tillbaka. De föredrar att dö i sitt hemland än att fortsätta överleva i något de beskriver som ett limbo.

Ṣumūd – mer än ett ord

I Egypten lever de instängda under ovärdiga förhållanden, beroende av organisationer som knappt ger dem det mest nödvändiga. De är konstant begränsade i sin rörelsefrihet, ovissheten och oron är konstant, och framför allt är deras hjärtan krossade av avståndet till sina familjer, vänner och grannar som fortfarande kämpar i epicentrumet av folkmordet.

En ung man, vars högra ben amputerades efter en bomb som förstörde hans hem, berättade hur olika organisationer tog med sig proteser som inte ens passade, men att de besökte honom för att fotograferas tillsammans med honom. Han berättade om känslan av att vara exploaterad och manipulerad, men samtidigt bortglömd. 

Många delar hans upplevelse. De känner att världen övergett dem. Men trots allt fortsätter de, deras kärlek till livet driver dem att överleva och återvända, återvända till Gaza, återförenas med sina nära och fortsätta kampen för sitt land. Till slutet.

Allt det här har ett ord som används av det palestinska folket, Ṣumūd, uthållighet och motståndskraft, och det genomsyrade alla berättelser. Vi  är djupt tacksamma över att ha fått möta dessa människor. För ṣumūd är inte bara ett ord, det är ett sätt att leva, det är förmågan att älska sitt land, sin kultur, livet självt, även när allt omkring dem driver mot död. Ṣumūd är det som palestinska folket har praktiserat i över 77 år. Marschen till Gaza var ett steg närmare Gaza, och ett steg närmare vår egen kollektiva befrielse. Ett steg närmare att leva med den Ṣumūd som det palestinska folket lär oss.

Må denna låga tändas i hela världen.

Vi vill passa på att lyfta att det finns en plats för alla i revolutionen

  • Demonstrera (eller möjliggör för andra att delta i demonstrationerna, genom att ge ledighet, sitta barnvakt osv)
  • Synliggör och prata om det som pågår
  • Bojkotta
  • Stötta initiativ med din tid eller pengar
  • Mejla eller tagga en riksdagsledamot
  • Skriv ett medborgarförslag till kommunen eller begär info om upphandlingspolicy och aktuella avtal
  • Bär palestinasjal eller en pin när du går på stan eller hämtar barnen i skolan. Andra får syn på dig och vågar, eller känner sig mindre sårbara
  • Begär information från din bank, försäkringsbolag eller fondförvaltare om innehav i israeliska bolag, vapenindustrin och andra som tjänar på förtrycket av palestinier
  • Ordna en föreläsning, filmkväll, loppis, konsert, föredrag, auktion
  • Stöd en organisation, till exempel Palestinagrupperna

Fler tips och brevmallar finns på https://www.palestinagrupperna.se 
Läs på om bojkott https://bdsmovement.net/

Sunera Sadicali, Health Workers for Palestine, Spanien, Sverige
Lorena Delgado Varas, Folkets Röst, Sverige 
Maryam Al-Azawi, Norrköping för Palestina, Sverige 
Maria Sundström, Rättvisa för Alla, Sverige 

Publicerad
5 days sedan
De långa väntetiderna bidrar till att rättssäkerheten långsamt förlorar sin mening, skriver Laura Abubakarova, Migrationsjurist. Foto: Jonas Ekströmer / TT /, Privat. Montage: Arbetaren

Sveriges migrationssystem urholkar tilliten

De långa väntetiderna på beslut från Migrationsverket är ovärdiga. Det räcker inte att ha lagar och principer om rättssäkerhet och skyndsam handläggning om dessa i praktiken inte efterlevs. Priset betalar den enskilda människan: i stress, ovisshet, uteblivna möjligheter och liv som står på paus, skriver Laura Abubakarova, Migrationsjurist.

I egenskap av migrationsjurist företräder jag Tetiana Konovalenko, en kvinna från Ukraina, som i över ett års tid väntat på beslut från Migrationsverket om förlängning av sitt uppehållstillstånd. Men det här handlar inte bara om henne. Det handlar om alla människor som söker trygghet och stabilitet i Sverige, och som möts av något helt annat: tystnad, väntan, och ett rättssystem som stannar upp när det borde skydda.

Tetiana har bott i Sverige i flera år. Hon kom hit före kriget i Ukraina och beviljades uppehållstillstånd. När det blev dags att ansöka om förlängning, vilket hon gjorde i god tid, började en väntan som fortfarande pågår. Det har nu gått över ett år sedan hon skickade in sin ansökan, och ett halvt år sedan hon besvarade Migrationsverkets kompletteringsbegäran. Sedan dess – ingenting.

Ovärdig väntan

Det är inte bara långsamt. Det är ovärdigt. Vad som borde vara en enkel förlängning av ett redan beviljat tillstånd har istället blivit en utdragen process, utan slut, utan besked. Det finns ingen konflikt i ärendet, inga särskilda hinder. Bara tystnad.

Det här är inte unikt. Jag möter människor från olika länder och bakgrunder: med arbete, barn, utbildning, etablering, och många av dem har en sak gemensamt: de fastnar i ett system där Migrationsverket tar månader, ibland år, på sig att fatta beslut som avgör hela deras framtid.

Och medan myndigheten väntar, försvinner tiden. När tillståndet väl beviljas, om det beviljas, är ofta större delen redan förbrukad. Människor beviljas tillstånd retroaktivt, vilket innebär att de kanske bara får några månader kvar innan nästa ansökan måste lämnas in. En person kan alltså vänta i ett år och få två månaders uppehållstillstånd. Sedan börjar allt om igen. Det är inte bara ologiskt. Det är förnedrande. Det förvandlar trygghet till en illusion.

Begränsade rättigheter

Under den här väntetiden har många begränsad rättigheter, svårt att resa, svårt att leva. Det blir ett slags rättsligt vakuum, där människan förväntas fortsätta vara “duktig” och tålmodig, medan staten själv tar sig all tid i världen. En väntan som tömmer människor på ork, hopp och ibland tillit.

Justitieombudsmannen har redan riktat skarp kritik mot Migrationsverkets långa handläggningstider. Migrationsverkets hantering är inte bara en administrativ fråga. Det handlar om medmänskligheten. Varje dröjsmål har ett pris. Och det är alltid den enskilda människan som får betala det: i stress, i ovisshet, i uteblivna möjligheter, i liv som står på paus.

Det handlar inte om ett enskilt fel. Det handlar om en myndighetskultur där skyndsamhet har blivit ett undantag, där tystnaden blivit praxis och där rättssäkerheten långsamt förlorar sin mening.

Människor är inte diarienummer! De är föräldrar, barn, kollegor. De förtjänar bättre. Sverige måste ta ansvar. Det räcker inte att ha lagar och principer om rättssäkerhet och skyndsam handläggning om dessa i praktiken inte efterlevs. Vi måste ha ett migrationssystem som fungerar. Det minsta en människa ska kunna kräva är ett besked i tid.

Laura Abubakarova, Migrationsjurist

Publicerad
6 days sedan
Partiordförande Jimmiej Ihågeson: Det vet inte jag Foto: Christine Olsson/TT, Jessica Gow/TT. Montage: Arbetaren

Sverigedemokraternas vitbok blir vikbok

Nyheter från TJ: Sverigedemokraterna släppte under torsdagen den omtalade andra delen av den ”vitbok” som granskat partiets historia och kopplingar till rasistiska och nazistiska grupper. TJ har fått en pratstund i ämnet med några ledande sverigedemokrater.

Sverigedemokraternas partiledare Jimmiej Ihågeson blev medlem i partiet under den period på 1990-talet när SD bland annat tog hjälp av militanta nazistiska grupper som Vitt ariskt motstånd för skydd och utdelning av material. Det är en av de faktauppgifter som slås fast i den andra delen av partiets vitbok som lanserades under Almedalsveckan.

Men boken släpps ett år efter att partiet fick den i sin hand, och bara på papper, inte i sökbar elektronisk form. Ett medvetet val, enligt Sonny-Fjalar Ulfsson, ombudsman för Sverigedemokraterna i Flundre härad. TJ sökte upp honom utanför huvudtältet vid partiets fältläger i Almedalen i Visby.

Hej, är det Sonny-Fjalar?

– Helg seger.

Vad tycker du om partiets nya vitbok?

– Jag blev väldigt glad när den kom, särskilt färgen ligger mig varmt om hjärtat. Men sedan var det ju lite si och så med innehållet. Nu när vi gärna vill hålla oss väl med Israelhögern och alla som kallar motståndet mot det pågående folkmordet i Gaza för antisemitism känns det ju lite besvärande att all antisemitism i vårt eget parti kommer i öppen dager. Så vi fick hålla på boken ett tag innan vi räknat ut hur vi skulle förhålla oss till det där.

När den förra delen släpptes uttryckte er partisekreterare Matti Ahs-Karlsson att han ”fick ont i magen” av delar av dess innehåll.

– Ja, det där minns jag mycket väl. Det var stycket om hur partiets ekonomisk-politiske talesman Rasse-Oscar berättade historien om hans gamla slaktarkollegor som sparkade på fårkroppar samtidigt som de skrek ”die Juden!”. ”Fy fan, jag skrattar så jag får ont i magen när jag tänker tillbaka på det”, frustade Matti.

Men den andra delen av boken släpps bara på papper nu?

– Ja, det är lite av en eftergift till partiets veteraner att ge dem första tjing. Faktum är att det inte bara är en vanlig vitbok utan också en vikbok som man med fördel kan ha på kaffebordet. I avsnittet om bokbålet i skånska Höör 1996, till exempel, finns en bild där vår första kommunala ledamot står i führeruniform och håller tal. Det är en förstås en rätt oskyldig bild, men om man vecklar ut hela arket kan man gradvis blottlägga hela hennes utsträckta högerarm. Perfekt vid de sena vickningarna efter punschbjudningen!

TJ når även Sverigedemokraternas ordförande Jimmiej Ihågeson på en skakig telefonlinje.

Hej, talar jag med Sverigedemokraternas partiordförande?

– Det vet inte jag. Det är inte en uppgift som jag känner igen mig i på rak arm.

Men det är Jimmiej jag talar med?

– Ja, jag vet inte… Det är hursomhelst någonting som jag tagit fullt ansvar för. Jag har dragit tydliga gränser och hållit rent.

Du vill be om ursäkt för Sverigedemokraternas förflutna?

– Det vet jag faktiskt inte. Hela vårt förflutna ser jag hur som helst ingen anledning att be om ursäkt för. Till exempel det där att SD-Bulletinen året efter att jag gick med varnade för ”produktionen av små krullhåriga, chokladbruna repatrieringsobjekt” är ingenting som jag har haft anledning att be om ursäkt för, för det är ju ingenting som upprör den övriga svenska borgerligheten numera. Det där med antisemitismen är ju dock en öm tå nu för tiden när man ska hetsa mot araber och muslimer, så jag ber om ursäkt för att mitt parti på den tiden kunde uppfattas som hotfullt och skrämmande för judar i Sverige.

Olika lokala företrädare för SD beslås ju fortfarande med konspirationistiska och nazianstrukna uttalanden var och varannan månad? Kan man inte snarare tala om en sorts obruten kontinuitet där?

– Jag kan inte bekräfta det, det vet faktiskt inte jag. Jag minns egentligen inte tiden innan jag blev vald till obersturmbannfü… partiordförande för det här partiet, så om det föreligger en kontinuitet eller ej är ju ingenting som jag kan veta någonting om.

Vad är nästa steg efter att ni gett ut vitboken?

– Du, det vet inte jag. Men jag vet att vi gärna vänder blad nu för att fokusera mindre på överspelade historiska skandaler och mer på kärnan i vår ideologi. Så partikansliet håller nu tydligen på att ta fram ett standardverk som de kallar för Brunbok. Men det är ingenting som jag vet någonting om.

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan

Det nya gröna – nytt avsnitt av Norra situationen

Det nya gröna – nytt avsnitt av Norra situationen

Podden gästas av Kirunabon och Arbetarenskribenten Alex Olofsson. Avsnittet handlar om den gröna omställningen, rovdriften på malm och mineral och militariseringen av norr. Avsnittet tar också upp rymdbasen Esrange, beredskap och kommunikatörifieringen av samtiden. Alex har bland annat skrivit om DCA-avtalet i Arbetaren under rubriken Ingen nyhet när banan­monarkin blir vasallstat åt USA.
Musik: Folk music Liberation Front – GråtlåtenLaibach – War Hosted on Acast

Skrivarkollektivet Mismar är också aktuella med texten Något inuti som rör sig som bland annat handlar om registermetoden och Lossmen-Ekträsk konflikten (1925-1931) – en av Sveriges längsta lockouter och arbetskonflikter. En förkortad version av texten finns sedan tidigare publicerad i Arbetaren.

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan
Skylt som det står Arbetsförmedlingen på. I bakgrunden människor.
Utrikesfödda- och kvinnor som lever med nedsatt rörelseförmåga är två grupper har lägre sannolikhet att få insatser från Arbetsförmedlingen. Foto: Johan Nilsson / TT

Arbetsförmedlingens stöd till personer med funktions­nedsättning sågas

Långa handläggningstider och inget stöd alls till vissa personer. Det visar en ny granskning från Riksrevisionen, som i princip sågar Arbetsförmedlingens stöd till personer som lever med nedsatt rörelseförmåga. – Att individen själv ska driva sitt ärende framåt kan dessutom vara en alltför hög tröskel för många, säger Kristina Lovén Seldén, projektledare för granskningen.

Arbetslösheten för personer som lever med nedsatt rörelseförmåga, vilket medför nedsatt arbetsförmåga, är dubbelt så hög i jämförelse med befolkningen i övrigt. Detta trots att Riksdagens mål för funktionshinderspolitiken är att alla ska kunna få och behålla ett jobb.

Trots detta är alltså Arbetsförmedlingens stöd till personer med funktionsnedsättning inte effektivt. Det visar en granskning som Riksrevisionen har gjort.

För det första är en förutsättning för att kunna få vissa insatser att man får sin funktionsnedsättning identifierad. Bara för att ta sig igenom det här första steget är handläggningstiderna långa och var tionde person får vänta över tre år på att få sin funktionsnedsättning identifierad.

”Anmärkningsvärda brister”

Men även om funktionsnedsättningen identifierats är det inte säkert att rätt insatser sätts in. Hälften av de som har fått en funktionsnedsättning identifierad har varken varaktiga insatser eller aktiviteter. För målgruppen finns dessutom reserverade särskilda insatser, med inte ens dessa används i liten utsträckning.

Endast tre av tio får del av insatserna inom två år från inskrivning. Och oftast går de budgeterade medlen inte åt. 

Sannolikheten att få del av en insats eller aktivitet minskar med tiden och ser olika ut för olika grupper. Personer som är födda utanför Sverige, kvinnor, personer som är 25 år eller äldre och personer som har begränsad rörelseförmåga har lägre sannolikhet att få ta del av insatser eller aktiviteter efter två år. 

– Problemen har växt över tid och många personer står utan arbetsmarknadspolitiska insatser vilket försämrar deras jobbchanser. Den bristande måluppfyllelsen är anmärkningsvärd, säger riksrevisor Christina Gellerbrant Hagberg.

”Inte en arbetsmarknad för alla”

Åsa Strahlemo, förbundsordförande för organisationen DHR – Delaktighet Handlingskraft Rörelsefrihet, säger till Arbetaren att det här är ett område där det har skavt länge och att det är bra att Riksrevisionen nu sätter ord på det som så många av deras medlemmar redan har erfarenhet av.

– För oss i DHR är det tydligt att arbetsmarknaden fortfarande inte är för alla och så har det varit länge, säger hon och fortsätter:

– Många vill och kan arbeta, men systemen kräver att du själv ska ha orken, kunskapen och resurserna att driva ditt ärende framåt. Det blir ett heltidsjobb i sig, särskilt för den som är i en utsatt situation.

Åsa Strahlemo Foto: Linnea Bengtsson

Och hon beskriver höga krav. Du förväntas veta vart du ska vända dig, vad som gäller, hur du formulerar dig rätt och vilka intyg som krävs.

– Alla klarar inte det, och det ska man inte heller behöva, konstaterar Åsa Strahlemo. 

Enligt rapporten och DHR-medlemmarnas egna erfarenheter får vissa stöd som andra aldrig ens erbjuds. Överhuvudtaget är styrningen för otydlig och för mycket lämnas till lokala tolkningar, menar Strahlemo.

– Resultatet blir att det som borde vara en rättighet i praktiken blir ett lotteri.

Självservice på distans – för höga trösklar

Arbetsförmedlingens arbete för personer med funktionsnedsättning har, enligt Riksrevisionens bedömning, försvårats av myndighetens omorganisering och omläggning av förmedlingsverksamheten.

Enligt Riksrevisionen kan situationen ha påverkats av ett arbetssätt med självservice på distans och digitala möten.

– Digitala möten räcker inte alltid till för att tillgodose målgruppens olika behov. Att individen själv ska driva sitt ärende framåt kan dessutom vara en alltför hög tröskel för många, säger Kristina Lovén Seldén, projektledare för granskningen.

Bristande samordning

Åsa Strahlemo, förbundsordförande för DHR, är också inne på att Riksrevisionen också lyfter bristerna i samordningen mellan Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan.

– Det är något vi i DHR har påtalat i många år. När samordningen fallerar blir det individen som tvingas hålla ihop hela processen. Det saknas helhetstänk, och ansvaret landar där det inte hör hemma.

Systemet för arbetshjälpmedel är ett annat exempel. Väntetiderna är långa och det är svårt att få tydliga besked. Det kan ta månader innan ett beslut kommer, om det ens gör det. För den som står inför ett jobberbjudande är det ofta helt avgörande att veta om hjälpmedel beviljas, och vad som gäller, förklarar Åsa Strahlemo.

– När svaren dröjer så riskerar jobbet att gå förlorat, trots att både vilja och förmåga finns.

Urholkat stöd till arbetsgivarna

Åsa Strahlemo påpekar också att även stödet till arbetsköparna har urholkats.

– Många vill anställa men vet inte hur de ska gå till väga eller var de kan få stöd eller ens vilket stöd som finns att söka. I praktiken står de ofta helt ensamma i processen. Det borde vara självklart att också arbetsgivaren får konkret hjälp.

Hon beskriver också en verklighet där det är svårt att få lönebidrag och att ersättningsnivåerna är alldeles för låga eftersom de inte har följt med i samhällsutvecklingen. Många arbetsköpare väljer därför att avstå, trots att det borde vara en väg in.

En annan fråga som sällan lyfts, menar Åsa Strahlemo, är vad som händer när man varit arbetslös länge. Då kan Arbetsförmedlingen kräva att du söker jobb i hela landet.

– Men många personer med nedsatt rörelseförmåga har kommunala beslut om färdtjänst, ledsagning, hemtjänst, bostadsanpassning eller personlig assistans. Flyttar du till en ny kommun måste du börja om från början, säger Åsa Strahlemo och fortsätter.

– Det finns ingen garanti för att du får samma eller likvärdiga insatser, och det kan få förödande konsekvenser. Du kanske får ett jobb men inte färdtjänst, inget anpassat boende eller inget av de hjälpmedel du behöver för att klara vardagen. Då rasar hela tillvaron, trots att du ville tacka ja, förklarar hon.

Säkerställ rätt kompetens

Utifrån granskningen kommer Riksrevisionen med flera rekommendationer både till regeringen och Arbetsförmedlingen. Bland annat ser man att regeringen bör utvärdera om det behövs ytterligare stöd till personer i målgruppen som stått utan insats under en längre tid.

Arbetsförmedlingen rekommenderas även säkerställa att handläggare har tid och kompetens för att kunna ha samtal om funktionsnedsättning, ohälsa och andra svårigheter kopplat till arbete.

Enligt Åsa Strahlemo måste det helt enkelt bli enklare att få rätt stöd.

– Det måste bli tryggare att ta steget in eller tillbaka till arbete. Och det måste vara möjligt för arbetsgivare att göra rätt utan att behöva uppfinna allt själva.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
”Verklig säkerhet kräver en uppgörelse med den djupa irrationaliteten i vårt ekonomiska system”, skriver Per-Anders Svärd. Foto: Stefan Jerrevång / TT, Jan-Åke Eriksson. Montage: Arbetaren

Per-Anders Svärd:
Natotoppmöte i Haag: ”Upprustningsspiraler har inget slut”

”När det ena landet rustar för att stärka sin säkerhet upplevs det som ett hot bland grannländerna, som i sin tur känner sig tvungna att rusta upp – och så är rörelsen mot våldsam konfrontation i gång”, skriver Per-Anders Svärd inför Natotoppmötet i Haag som startar i dag och där en höjning av medlemsländernas försvarsutgifter ska diskuteras.

Under veckans toppmöte i Haag väntas Nato-länderna presentera en överenskommelse om att öka försvarsutgifterna till fem procent av sina statsbudgetar. Satsningarna följer på EU:s upprustningsplan under våren, där medlemsländerna enades om att frigöra 800 miljarder euro till upprustning.

Det mest slående med denna utveckling är att det plötsligt inte finns några utgiftstak längre. Efter finanskraschen 2008 har åtstramningar och återhållsamhet med offentliga investeringar kommit att betraktas som naturlagar i Europa. Nu verkar dessa kosmiska konstanter ha upphävts – i alla fall så länge pengarna går till vapen.

Pengarullningen till försvaret presenteras som avgörande för att skydda demokratin och friheten. Samtidigt hörs argument om att satsningen på militären kommer att gynna ekonomin.

Frågan är om vi kommer att få någotdera.

Minskat demokratiskt utrymme

Erfarenheten av Nato-inträdet ger snarast känslan av att det demokratiska utrymmet för att ifrågasätta överheten har minskat. Att den militära upprustningen skulle följas av en allmän ekonomisk boom är också osannolikt. Sådana förhoppningar brukar kallas ”militär keynesianism” efter John Maynard Keynes, den skolbildande ekonomen som bröt med den klassiska nationalekonomin genom att förespråka aktiv statlig inblandning i ekonomin för att bekämpa arbetslöshet och kriser. Tanken är att de stora investeringarna i försvarsindustrierna kommer att skapa många nya arbetstillfällen och stimulera ekonomin med en växande efterfrågan.

Men som den brittiska ekonomikommentatorn Grace Blakeley nyligen påpekat framstår den militära keynesianismen som en återvändsgränd, i alla fall om det är arbetstillfällen man hoppas på. Dagens högteknologiska vapen byggs med hjälp av maskiner, inte av människor. Jämfört med de investeringar som vi verkligen behöver – i grön omställning, utbildning, vård och omsorg – ger pengar till vapenindustrin väldigt få arbetstillfällen tillbaka.

Upprustning driver på klimatförändringarna

Militär upprustning är också synonymt med förbränning av olja. Världens stora arméer har länge tillhört de största nettoutsläpparna av växthusgaser. Samtidigt drivs det ryska hotet framför allt av inkomster från gas och olja. I stället för att låsa in oss ytterligare i detta system skulle Europa kunna satsa på en radikal, grön energiomställning som gör oss oberoende av världens petroleumtyranner.

Lika viktigt är det att påpeka att vapenproduktion inte bygger några robusta ekonomier inför framtiden. Som den marxistiske ekonomen Michael Roberts skrev tidigare i år kan vapenproduktion närmast jämföras med tillverkning av improduktiva lyxprodukter för de allra rikaste. Vapen kan inte ätas eller användas för att tillverka andra saker vi behöver. De enda som verkligen tjänar på en krigsekonomi är vapenindustriernas ägare. För oss andra är pengarna som pumpas in detta maskineri förlorade möjligheter till samhällsnytta.

Välfärden får stå tillbaka

Keynes själv föreslog en gång att staten borde betala människor för att gräva gropar och sedan fylla i dem igen. Det låter korkat – och det är det också, sett till slöseriet av mänsklig energi. Men Keynes poäng var att det meningslösa grävandet var bättre än den arbetslöshet och fattigdom som skulle följa om marknadskrafterna lämnades i fred.

Problemet med att tillämpa detta resonemang på militären är att vi måste välja bort verksamma åtgärder mot fundamentala samhällsproblem. Inte minst kommer tillbakarullandet av välfärdsstaten till förmån för en ”warfare state” att leda till växande otrygghet och påtvingad knapphet. En sådan utveckling kommer bara att gynna välfärdsprofitörer, kriminella nätverk och auktoritära högernationalister. De ekonomiska uppoffringar som vi nu förväntas göra för demokratin och den personliga friheten riskerar därmed att underminera precis de värden vi påstår oss kämpa för.

Därtill kommer förstås de vanliga problemen med att upprustningsspiraler inte har något slut. När det ena landet rustar för att stärka sin säkerhet upplevs det som ett hot bland grannländerna, som i sin tur känner sig tvungna att rusta upp – och så är rörelsen mot våldsam konfrontation i gång.

Än värre blir utsikterna om man besinnar den socialistiska analysen att kapitalismen som sådan är ett krigsbefrämjande system. Kapitalistisk tillväxt är beroende av höga profitnivåer, men samtidigt minskar möjligheterna att göra profit ju mer kapitalismen expanderar och investerar i teknologiska lösningar. Det är denna logik som driver fram imperialism och konflikter mellan kapitalistiska stater. Samtidigt finns det en lösning som återställer profitkvoten, nämligen storskalig förstörelse av kapital som inte längre är produktivt – det vill säga krig.

Verklig säkerhet kräver en uppgörelse med denna djupa irrationalitet i vårt ekonomiska system. För det krävs internationell solidaritet, byggd mellan arbetare och vanligt folk vid sidan av de statliga och kapitalistiska strukturerna. Det är en svår uppgift, men det är i alla fall klart att den militära keynesianismen inte är till vår hjälp i det arbetet. I värsta fall blir den, som Michael Roberts påpekar, en fråga om att gynna ekonomin genom att gräva gravar och fylla igen dem med arbetare.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
I förgrunden flottare i Medelpad på 1910-tal, i bakgrunden syns artikeln från händelsen 1925 när flottare tog ledigt under midsommarhelgen. Foto: Kollage, Wikipedia, Creative Common, Arbetaren 1925

”Lämna utan vidare arbetet för att ta midsommar­ledigt”

För hundra år sedan lade flottarna vid Gryckån ner arbetet för att ta midsommarledigt. ”Flottarna skämmer ut sig”, rapporterade Dagens Nyheter – medan Arbetaren skrev att ”vi hoppas att handlingssättet sporrar andra att slå in på samma bana”. Då, 1925, fanns ingen lagstadgad semester i Sverige – två veckors semester per år infördes först 1938.

Ur Arbetaren onsdag 1 juli 1925, med lätt moderniserat språk:

Ur Arbetarens arkiv, 1 juli 1925.

Flottarna skämmer ut sig.
Lämnar utan vidare arbetet för att ta midsommarledigt.

Denna rubrik anser Dagens Nyheter, DN, vara passande, då några arbetare anser sig ha rätt till att ta ett par dagars midsommarledighet. I övrigt lyder korrespondensen om saken på detta sätt:

En arbetskonflikt har återigen uppstått vid flottningarna i Voxnaälven i Hälsingland. Flottarna vid Gryckån, ett bivatten till Voxnaälven, begärde före midsommar att få ledighet från klockan 18 lördagen före midsommar till klockan 18 torsdagen efter midsommar.

Denna framställning ansåg sig flottningsföreningen på grund av det brådskande arbetet inte kunna tillmötesgå, men erbjöd i stället ledighet från måndag klockan 18 till torsdag klockan 18.

På lördagskvällen lämnade emellertid ett 30-tal av den till 125 man uppgående arbetsstyrkan, samtliga tillhörande Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet och Lokala Samorganisationen, arbetsplatsen och tog utan vidare ledigt.

Arbetsledningen meddelade då att eftersom inskränkningar i alla fall skulle vidtas i arbetsstyrkan, fick de flottare som lämnat arbetet anse sig avskedade.

Med anledning av detta har nu de övriga ställt sig solidariska och lagt ner arbetet. Allt flottningsarbete på platsen ligger nu nere och några förhandlingar har ännu icke inletts.

Vi finner inte alls saken anmärkningsvärd. Skogs- och flottningsarbetarna är bland de sämst lottade av alla. Att de på denna plats försökt ändra på förhållandena hedrar dem, och vi hoppas att handlingssättet ska sporra andra att slå in på samma bana.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Erik Helgeson i Arbetsdomstolen
Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson utanför Arbetsdomstolen. Foto: Vendela Engström

Nytt beslut i AD: Grönt ljus för fortsatt hamn­strejk

Arbetsdomstolen, AD, ger återigen hamnarbetarna grönt ljus att fortsätta strejka. Samtidigt växer företagens försök att rekrytera strejkbrytare mitt under pågående konflikt.

– Arbetsdomstolens beslut var väntat och visar än en gång att vi har rätt att ta till konfliktåtgärder för att få till ett kollektivavtal, säger Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson till Arbetaren strax efter onsdagens beslut i Arbetsdomstolen.

Den pågående och infekterade konflikten i Sveriges hamnar trappas upp sedan arbetsköparorganisationen Sveriges hamnar i fredags varslat om lockout i ett flertal hamnar runt om i landet under midsommarhelgen och den kommande veckan.

Företag rekryterar strejkbrytare

Samtidigt kommer också allt fler uppgifter om arbetsköpare som aktivt försöker rekrytera strejkbrytare. Det rör sig bland annat om ett stuveribolag i Varberg som under sloganen ”vi jobbar när igen annan gör det” letar efter personal mitt under brinnande konflikt. Något tidningen Arbetsvärlden var först med att rapportera om.

Företaget själva nekar dock till att de försöker bryta strejken och säger till Arbetsvärlden att de har kollektivavtal med Transport. 

– Det är osmakligt att 2025 ha som affärsidé att bedriva ett strejkbrytareiföretag. Man ställer sig också frågan om personalen de försöker rekrytera är medvetna om konflikten, säger Erik Helgeson.

Strejken fortsätter

Onsdagens beslut i AD innebär alltså att strejken fortsätter. Erik Helgeson säger till Arbetaren att det i dagsläget inte finns några nya datum spikade för förhandling med Sveriges hamnar.

– Men vi är redo när som helst och förhoppningsvis kan vi snart sätta oss ner och för sakliga diskussioner om de tvistefrågor det här faktiskt handlar om. Att bemanningsanställda ska få det lite bättre och att ingen ska behöva vara rädd för att ta fackliga uppdrag. Det borde inte vara så svårt för arbetsgivarna att gå med på det.

Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan
Erik Helgeson i Arbetsdomstolen
Facket menar att GRT brutit mot sammanlagt sex olika paragrafer i uppsägningen av Erik Helgeson. Foto: Vendela Engström

Hamnfacket stämmer arbets­köparen efter uppsägning av Helgeson

Striden om den sparkade vice ordföranden i Hamnarbetarförbundet, Erik Helgeson, går vidare. Nu stämmer facket arbetsköparen GRT i Arbetsdomstolen med skadeståndskrav på nästan 1,8 miljoner kronor.

– Ett av de mest uppenbara försöken att tysta en facklig som jag har sett på länge, säger Hamnarbetarförbundets juridiska ombud Frederick Batzler i ett uttalande.

Det var i februari tidigare i år som Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson sparkades från jobbet vid Roro-terminalen i Göteborgs hamn. Det med hänvisning till att han skulle vara en ”säkerhetsrisk” i samband med blockaden av israeliskt krigsmaterial. Något varken polisen eller Justitiekanslern, JK, höll med om.

Under torsdagsmorgonen lämnade Hamnarbetarförbundet in en stämningsansökan till Arbetsdomstolen, AD, där de yrkar på att uppsägningen ska ogiltigförklaras. Facket kräver även skadestånd på drygt 1,7 miljoner kronor.

Frederick Batzler är Hamnarbetarförbundets juridiska ombud
Frederick Batzler. Foto: Vendela Engström

– Detta är ett av de mest uppenbara försöken att tysta en facklig röst och försvaga den fackliga organisationen som jag har sett på länge. Erik Helgeson har blivit måltavla på grund av sitt fackliga engagemang för fackets medlemmar och sin centrala roll i hamnarbetarförbundet. GRT:s agerande är ett försök att skrämma och underminera det fackliga arbetet, säger Frederick Batzler i samband med att stämningen skickades in.

Hamnarbetarförbundet skriver i sin stämningsansökan att arbetsköparen brutit mot sammanlagt sex paragrafer i förtroendemannalagen, medbestämmandelagen och lagen om anställningsskydd.

För det kräver de nu skadestånd på sammanlagt 1,77 miljoner kronor. Dels till facket men också 880 000 kronor till Erik Helgeson. Något tidningen Arbetsvärlden var först att rapportera om.

När AD väntas ta upp stämningen är ännu oklart.

Publicerad
4 weeks sedan
Nyheter från TJ är en ny satirvinjett i Arbetaren. Foto: Henrik Montgomery/ TT, Jessica Gow / TT , Pontus Lundahl / TT. Montage: Arbetaren

Regeringen vill införa kränknings­kanon för tjänstemän

Nyheter från TJ Tidöregeringen tänker inte stanna vid att bara göra det kriminellt att förolämpa tjänstemän. Nu planeras en nationell kanon som ska göra det lättare för befattningshavare i offentlig tjänst att känna igen systemhotande förolämpningar från allmänhetens sida. TJ har fått ta del av ett första utkast.

Som Arbetaren och andra medier rapporterat om blir det från den 2 juli i år åter kriminellt att skymfa tjänstemän i Sverige. Fram till 1976 rådde en gammal lag mot denna specifika form av förolämpning – men det året slopade mjukismajoriteten i DDR-Sveriges riksdag Brottsbalkens förbud gällande ”missfirmelse mot tjänsteman”.

1987 avskaffades även det särskilda förbudet mot ”missfirmelse mot krigsman”. Tjänstemän och krigsmän har därefter bara kunnat luta sig mot de allmänna straffrättsliga bestämmelserna om förolämpning, vilket gjort att de kunnat behandlas nästan som vilka människor som helst.

Med den nya lagen om ”förolämpning mot tjänsteman” är det slut med det – samhällsfientliga verbala illgärningsmän kommer från mitten av sommaren åter att få smaka lagens långa arm.

Nationell kanon

Under de gångna decennierna av förolämpningsanarki verkar dock många systemhotande smädelser ha fallit i glömska. Tjänstemännen löper helt enkelt risk att inte känna igen en förolämpning när de hör en. Därför föreslår Tidöpartierna nu att det införs en nationell kanon rörande tjänstemannakränkningar.

– Verbala angrepp på befattningshavare är en splittrande kraft i ett samhälle. Mycket av de kunskaper om bitande förolämpningar som var självklara för tidigare generationer är i dag inte lika givna. Det finns ett starkt behov av gemensamma referensramar i vårt demokratiska samhälle, säger Misse Gurlasson, statssekreterare hos ecklesiastikminister Berlina Svärdsliljekust, när TJ kontaktar regeringskansliet för en kommentar om kanonplanerna.

En kommitté med uppdraget att ta fram ett förslag till kränkningskanon har redan inrättats under ledning av Lars Brädgårdh, professor i det förgångna i Amerika. TJ har fått ta del av Brädgårdhs första utkast. Det innehåller en systematisering av de genom historien vanligast förekommande typerna av tjänstemannaförolämpningar, som Brädgårdhs team sammanställt i olika tematiska kategorier.

 – Vi ser att kränkningarna följer ett i grunden likartat mönster, nästan oberoende av tid och rum, säger Lars Brädgårdh. Han ger några exempel ur det påbörjade kanonförslaget.

– På 1880-talet kunde man från de lägst stående delinkventerna ofta höra skymfer som ”Konstapeln är, med förlov sagt, ett redigt oborstat jordpäron”, en på den tiden mycket nedsättande smädelse.

Polis, polis, potatisgris

Under 1900-talet förenklades samma utrop till den nästan förföriskt enkla frasen ”Polis, polis, potatisgris”. I dag står ordningspoliser frågande inför nutida motsvarigheter som ”Ayna, jag svär på Gud, du är en osnittad pommes, jao”. Men det är i grunden helt samma förolämpning, bara det att vi förlorat förmågan att känna igen den.

Lars Brädgårdh fortsätter:

– Man kan säga att vi ger vårt bidrag till att värna tjänstemännens livsluft från verbala föroreningar. Det blir en sorts luftvärnskanon.

Regeringens proposition om en kanon för tjänstemannakränkningar förväntas presenteras under kyndelsmässodagen nästa år.

Några utdrag ur förslaget till nationell kränkningskanon:

Kategori 15: Negativa anspelningar på socialtjänsthandläggares civilstånd och amorösa preferenser

”Det är allom bekant att kommandoran haver knutit hymens band med sina dagars upphov.”

(Yttrat av Bös-Henny i Backen. Upptecknat på fattighuset i Seglora socken, 1875.)

”Motherfucker.”

(Yttrat av Kenneth L. Upptecknat på socialkontoret i Huddinge centrum, 1973.)

 ”Jag vet du är mofo, du behöver inte flexa det.”

(Yttrat av Minou A. Upptecknat på Råd & stöd i Östhammar, 2024.)

Kategori 19: Vandelssmädelser riktade mot tjänstemän inom skatteuppbördsväsendet

”Fogden är själv alla skabbhalsars och pickelhäringars överman, änna.”

(Yttrat av Jonas B. Upptecknat på mantalskontoret i Göteborg, 1898.)

”Du är så jävla röten.”

(Yttrat av Britta M. Upptecknat på skattekontoret i Lidköping, 1971.)

 ”Femton lax? Det kunde du ha sagt innan du ghostade mig i tolv veckor, smuts.”

(Yttrat av Wilma Z. Upptecknat i Skatteupplysningens centrala samtalslogg, 2025.)

Kategori 24: Rektalt orienterad förolämpning av skolpersonal

”Magistern kan taga sin ynkeliga griffel och stoppa upp den där ryggen byter namn.”

(Yttrat av Karl E. Upptecknat på Linköpings högre allmänna läroverk, 1869.)

”Ta dig i häcken, Ljungberg.”

(Yttrat av Eva-Lena V. Upptecknat på Lundaskolan i Jordbro, 1971.)

 ”Och om jag inte vill få in det i skallen då? Du kanske kan få in det i din bussy?”

(Yttrat av Liam A. Upptecknat på Spånga gymnasium, 2023.)

Publicerad Uppdaterad