Följetong #52/2018

Sommarföljetongen: Snart är det 1968 – Del 7

"Det var medvind för FNL nu, den svenska allmänheten blev alltmer upprörd både över USA:s övergrepp mot det vietnamesiska folket och över polisens övergrepp mot svenska demonstranter." Foto: Jan Collsiöö/TT

12 De stod med en insamlingsbössa på Konserthusets trappa. Det var lördagseftermiddag. Helena delade ut flygblad. Hon ville veta mer om var Tore Sköld stod när polisen överföll honom. Nina pekade och visade, men det mesta hade hon läst i tidningen eller hört under rättegången, när det hände såg hon just ingenting. Då var det […]

12

De stod med en insamlingsbössa på Konserthusets trappa. Det var lördagseftermiddag. Helena delade ut flygblad. Hon ville veta mer om var Tore Sköld stod när polisen överföll honom. Nina pekade och visade, men det mesta hade hon läst i tidningen eller hört under rättegången, när det hände såg hon just ingenting. Då var det full kalabalik.

– Men är det bevisat att dom tog stryptag, frågade Helena, som inte ville tro att svenska poliser var så brutala.

– Det finns bilder, sa Nina. Det var stora bilder i tidningarna dagen därpå. Dom klämde till om halsen så att Tore skulle tappa medvetandet och kunna släpas in i polisbilen. Det finns protokoll, från polisförhören och rättegångarna.

De blev avbrutna av människor som ville diskutera, några ville ha flygblad. Det var medvind för FNL nu, den svenska allmänheten blev alltmer upprörd både över USA:s övergrepp mot det vietnamesiska folket och över polisens övergrepp mot svenska demonstranter. En del blev också allt mer övertygade om att det gällde att försvara västvärldens frihet mot den allt uppslukande världskommunismen, som via Vietnam försökte erövra världen.

Det kom in mycket pengar. Snart gick det inte att skramla med den runda plåtsparbössan. Den var helt enkelt för full, dessutom ljuddämpad av sedlar. Det var inte ovanligt att femmor och tior axade ut som torra löv i FNL-lokalen där den öppnades. Det hade hänt att hundralappar hade funnits i bössorna. Hundralappar diskret hopvikta till smala rör.

– Ni är fan ta mig galna. Några okunniga jävla brudar som ni mot en halv miljon USA-soldater, att ni fan inte lägger av, sa en ung man från Demokratisk Allians.

– Det är inte bara vi, sa Helena. Det är hela Vietnams folk.

– Det vet du fan ta mig inte ett skit om. Du har väl för helvete aldrig frågat dom!

En äldre dam i strikt marinblå dräkt ton i ton med hennes blågrå hår vände sig mot den unge mannen och såg på honom med en iskall blick som fick honom att titta i marken.

– Säga vad man vill om kommunistungdomarna, men de för ett vårdat språk och de har lärt sig argumentera för sin sak. Det är mer än man kan säga om deras motståndare.

Han försvann direkt och damen såg sig om i den lilla folksamling som bildats. Det bildades ofta folksamlingar kring flygbladsutdelare och bössinsamlare som uppvaktades av aggressiva motståndare. Det var som om åskådarna hoppades på nya stryptag och slagsmål att ta med hem till köksbordet som krydda till lördagsmiddagen. Damen blev rädd att någon skulle misstolka hennes ståndpunkt i sakfrågan och framhöll att alla måste veta att hon var en stor beundrare av Amerika och att hon i hela sitt liv hade röstat på högern.

– Men det behövs människor med glöd för att ge samhället liv. Jag vill inte stödja kommunisterna genom att lägga pengar i bössan, men ta den här tian och köp en bakelse till er själva när ni har slutat ert pass för dagen.

Hon tryckte sedeln i Helenas hand och gick vidare i lördagsvimlet. Snart var hennes marinblå dräkt uppslukad av torgstånden.

– Ska man bli glad, undrade Helena. Jag lägger tian i bössan.

– Gör inte det! Det vore att svika ett förtroende, sa en herre i den lilla folkhopen. Gör som hon sa, köp bakelser. Ni ska ta hänsyn till givarnas vilja. Här får ni en tia till kampen istället.

Han klämde ner sin sedel direkt i bössan. Nina höll emot. Hon konstaterade att Helena på fjärde dagen argumenterade för FNL som om hon aldrig gjort annat. Helena trivdes i den utsatta positionen.

Jag skulle hellre vara i Vietnam och skjuta amerikaner.

En stor grå buss från Sveriges Radio körde upp på trottoaren. En man med filmkamera och stativ kom ut, följd av en annan med bandspelare och mikrofon på lång stång. Den tredje, som tydligen var reportern, kom fram till dem.

– Jag heter Leif Berndtson och jag arbetar på Aktuellt. Vi håller på och gör ett reportage om den svenska solidaritetsrörelsen för Vietnam. Kan ni ställa upp på en intervju?

– Jag vet inte, jag ser så risig ut i håret, sa Helena.

– Klart vi ställer upp, avgjorde Nina.

– Varför står ni här, två unga svenskor, här i Stockholms centrum och samlar pengar till Vietnams folk, frågade Berndtson med en mjuk, inställsam röst.

– Därför att det är vår plikt att protestera mot USA:s krig i en del av världen där dom absolut inte har någon rätt att föra krig. Vi kämpar inte bara för Vietnam, vi kämpar för alla små oberoende nationer och deras rätt till självständighet, sa Nina.

– Tror ni verkligen att några svenska ungdomar ska kunna stoppa världens mäktigaste stat från att få som den vill?

– Det är inte bara vi, det är hela det vietnamesiska folket, sa Helena.

– Och många andra, la Nina till. Många av krigets kritiker kommer ju från USA.

– Visar inte det att USA är en framstående demokrati som står för värden som måste försvaras mot världskommunismen, frågade Berndtson.

– Tycker du verkligen det, utbrast Helena upprört. Tycker du att bara för att man har demokrati hemma, så har man rätt att bomba var som helst i andra länder?

– Vi diskuterar inte min uppfattning här, utan er. Jag ställer frågorna. Vi klipper här. Jag går in med en ny fråga. Kameran går? Han tittade frågande mot fotografen som nickade.

– Flickor, ni står här i ett litet, fjärran land med plakat och samlar pengar och agiterar. Tror ni verkligen att det är en insats som kan ha någon betydelse i en kamp som förs med hundratusentals soldater?

– Vad vill du att vi ska göra, svarade Helena. Jag skulle hellre vara i Vietnam och skjuta amerikaner, men dels kan jag inte skjuta och dels vill FNL inte ha den sortens hjälp.

– Tack, sa Berndtson och applåderade. Där klipper vi. Bra. Jag skulle hellre vilja vara i Vietnam och skjuta amerikaner, där satt den. Toppen. Tack ska ni ha flickor.

– När ska det här komma i Aktuellt?

– I kväll. Tack ska ni ha flickor. Hej då.

– Nu blir du äntligen berömd, sa Nina, när de packade ihop för att ta bussen till Pålsundsgatan och räkna insamlingspengarna.

– Att bli berömd är inte det viktigaste här i livet, sa Helena med ett självironiskt skratt.

– Nåja. Du skrev underbara brev från England. Om allt annat misslyckas ska jag fundera på en utbildning, minns jag att du skrev. ”Jag vill bli berömd punkt slut. Så fort som möjligt punkt slut. Så mycket som möjligt punkt slut.” Så skrev du.

Helena såg generad ut.

– Du överdriver, så skrev jag väl inte?

– En annan gång skrev du: ”Jag ska bli berömd. Men först ska jag sova en timme. Man måste vara utvilad när man blir berömd.”

– Ja, herregud vad jag kan vara barnslig. Ibland tycker jag att känslorna går baklänges, så att jag känner mig mindre och mindre vuxen för varje dag.

– Jag känner mig ofta som femtio, sa Nina.

De diskuterade sina åldersupplevelser på vägen till lokalen och kom fram till att de var felaktigt placerade i sina biologiska åldrar.

– Du är jämt så förståndig, sa Helena. Som en annan gammal mormor. Medan jag bara ställer till bus. Jag undrar vad det blir av det där nyhetsinslaget. Jag kanske inte skulle ha sagt att jag ville skjuta amerikaner? Ska jag ringa och säga att jag ångrar mig?

– Absolut inte! Vem vill inte skjuta amerikaner? Du ska absolut inte ta tillbaks något. Det enda som kan hända är att det blir litet uppståndelse.

Litet uppståndelse var inte en korrekt beteckning på de reaktioner som de närmaste dagarna utlöstes av Helenas beslutsamma uttalande i Aktuellt. Inslaget sändes samma kväll och dagen därpå i amerikanska CBS och ABC News.

Helena Nordenstrands önskan att skjuta amerikaner sändes nationwide, from coast to coast. Amerikanska ambassaden i Stockholm protesterade hos utrikesdepartementet. New York Times lät den unga svenskan exemplifiera förändringen hos de unga i länder där man tidigare beundrat allt amerikanskt.

I Svenska Dagbladets ledare framhölls Helena Nordenstrand som ännu ett hot mot Sveriges handelsförbindelser med USA. Ännu en av dessa sanslöst revolutionsromantiska ungdomar, som inte tänker på vilken skada de tillfogar Sverige genom sitt ansvarslösa agerande.

Hon ansåg att jag var vilseförd av kommunistiska agenter.

Helena kunde njuta av att stå i händelsernas centrum när väl den första förskräckelsen lagt sig.

– Min storasyster ringde från Boston! Hon hade sett mig i amerikansk television. Hon var fruktansvärt upprörd. Hon ansåg att jag var vilseförd av kommunistiska agenter. Det är väl hennes amerikanske ingenjör som sätter i henne sån smörja. Jag ropade över Atlanten att hon ska vara stolt över att ha en syster som vågar säga ifrån inför en stormakts brutala övergrepp mot en liten fredlig och oberoende nation. Då skrattade hon i luren och sa att jag inte visste vad jag talade om.

I New York Herald Tribune fanns en tvåspaltig bild på Helena, tagen från TV-rutan.

”The American Embassy in Stockholm is under constant police surveillance. Guests of ambassador Graham Parsons have to be protected by police cars and security guards. The picture of the U.S. in Sweden is changing and not for the better. Many young people begin to see the U.S. as the oppressor in Vietnam. The change is brought about by a group of young Swedes with political sympathies to the left, who have started a solidarity movement to support the Vietnamese National Liberation Front. The turn of Swedish sentiments towards our people can well be illustrated by 19-year-old demonstrator Helena Nordenstrand, who says she would like to shoot Americans in Vietnam.”

– Nu är du i alla fall världsberömd, sa Nina, som tvingades konstatera att ingen hade namngett henne eller citerat något som hon sagt.

 

13

Rebecca och Nina reste ensamma till Skåne för att studera hur svetsade regnkappor producerades i en av KF:s fabriker.

De hämtades på Bulltofta av en uniformerad chaufför i en blänkande svart limousine, men kördes inte direkt till plastfabriken. Först ville direktören diskutera igenom projektet i lugn och ro. Han hade beställt en konferenslokal på Svaneberga slott. De släpptes av i slottsparken. På andra sidan riksvägen mot Ystad syntes havet. En herre i kritstrecksrandigt kom emot dem med högerhanden lätt lyftad.

– Bara två, sa han och tog Rebecca i hand. Jag räknade med tre personer. Är ni inte tre?

– Rebecca Tannberg, det här är min assistent Nina Broman. Vi har så fullbokat på kontoret just nu att vi inte kunde resa bort allihop.

– Jaså. Ja välkomna ska ni vara. Kjell-Olof Molin heter jag. Vi har en genomgång här på förmiddagen med direktör Vallerius från Stockholm. Den avslutas med lunch här i slottets restaurang, därefter besök på fabriken. Damrummet, sa han med en gest mot den dammärkta dörren när de kommit fram till sammanträdesrummet. Jag antar att damerna har behov av att kamma sig efter resan.

Så fort de kom in bakom toalettdörren började Rebecca fnittra som en skolflicka.

– Kamma sig efter resan. Jag måste kissa, ville jag säga. Du, här gäller det att se allvarlig och duglig ut. Kan du ta fram stora kollegieblocket och anteckna.

– Vad ska jag anteckna?

– Vad som helst. Det ser bra ut om jag medför en assistent, det vill säga du, som antecknar hela tiden. Dom blir litet nerpsykade så att dom inte tror att dom kan köra med oss. Skriv ner så mycket du hinner av det som sägs helt enkelt.

Vinylplast, sa direktör Vallerius från Stockholm och fick något drömmande i blicken.

Allt gick affärsmässigt till. Direktörerna föredrog sin produktionsplan och sina prisidéer. Fritidskläder är ännu en oexploaterad marknad för modesvängningar, sa han från Stockholm. Om man kunde få in modet i regnkapporna till exempel, vilken jättemarknad. Om folk slutade köpa hopvikta plastpåsar att dra över sina vanliga kläder och gick in för att klä sig chict även i oväder!

Nina antecknade och såg i smyg på Rebecca. Hemma på kontoret lät det precis tvärtom. Modet var något man måste komma ifrån, modesvängningarna var ett sätt att suga ut den klädköpande allmänheten och tvinga folk att skaffa nya kläder långt innan de gamla var utslitna. Men Rebecca bara lyssnade och frågade. Hur långa serier? Storlekar? Kunde man tänka sig att gå upp i storlekar så att den majoritet av landets kvinnor som inte hade trettioåtta–fyrtio äntligen skulle få något roligt att ha på sig när det regnade? Nej, det trodde ingen av direktörerna. Så storväxta damer ville nog inte gärna poängtera sin storlek genom att bära modeplagg, de föredrog nog mer tantiga modeller.

Nina såg igen på Rebecca, hemma på kontoret var det en gyllene regel att allt måste tillverkas upp till storlek fyrtiosex och helst fyrtioåtta, ingen diskriminering mot de runda.

Vinylplast, sa direktör Vallerius från Stockholm och fick något drömmande i blicken. Där har vi något som kommer att bli verkligt stort nästa år. Det visste han, för det hade han från Paris. Vinylen var redan på väg i Frankrike. Direktör Molin från Ystad sa på sin skorrande skånska att han tvivlade. Han hällde upp mer Ramlösa åt alla och höll en föreläsning om skillnaden på franskt och svenskt kynne och väder. Nina antecknade. Vinyl kommer stort i Paris. Svenskor ej så modegalna enligt M. Vinyl mycket kallt och stelt i kyla. All plast stel i kyla sa K.

– Varför är vinylplast så populärt i Frankrike, frågade Nina.

– Det är blankt. Blankt är modernt. Så enkelt är det.

– Blank plast är opraktisk, sa Rebecca. Den åldras så snabbt. Minsta repa och den ser gammal ut.

– Hur den åldras är kundens problem, vi säljer endast splitternya, skinande blanka varor. Jag vill att Lao-Tse designar en serie i blank vinylplast. Med er säkra känsla för form och färg och ett så säljvänligt material är jag säker på framgång.

De diskuterade fodrat och ofodrat, kragar och fickor och nitar och knappar och vävburet och formpressat. Lunchen var fyra rätter med vin eller Ramlösa. Nina valde Ramlösa för det tog Rebecca. Direktör Vallerius tog vin men direktör Molin tog öl och snaps. Direktörerna blev bullrigare efter hand som rätterna avverkades. Nina låtsades inte märka Vallerius grepp om hennes hår när han hjälpte henne på med kappan.

Samma blänkande långa Mercedes stod parkerad utanför porten. De for ett par mil längs kusten. Havet vräkte sig in mot land med vita toppar på vågorna. Himlen var svartgrå. Direktör Molin la en arm på ryggstödet bakom Rebeccas axlar. Efter en stund föll den liksom av en händelse ner över henne. Hon satt mitt i baksätet. Nina hade lust att bita i direktörs fingrarna som hängde där vid hennes sida.

Kvinnor är litet som höns, ha, ha, hoppas ni ursäktar, men det blir bara oreda om det inte finns en hane som kan styra så att säga.

Fabriken var lika grå som himlen. Den såg ut som förkroppsligandet av allt ont som innefattades i ordet fabrik: något tröstlöst och hopplöst för människor utan andra möjligheter.

Den var fylld av kvinnor. Först på kontoret. Vart man såg var det kvinnor och bara kvinnor, prydliga och välvårdade satt de vid sina skrivmaskiner och svarade i telefon.

Direktörerna höll hårt i Nina och Rebecca. Inte ett steg på egen hand. De fördes runt, de skulle studera produktionen, hette det, men de skulle också förevisas. Nina kände sig som ett vandrande utställningsföremål och tittade i smyg på Rebecca, som verkade helt lugn och van att bli uppvisad.

– Fabriken är inte en av de större i landet. Etthundrafyrtioåtta anställda.

– Är alla kvinnor? frågade Nina.

– På kollektivsidan, ja. Vi har givetvis några manliga arbetsledare, annars skulle fabriken snabbt braka ihop. Kvinnor är litet som höns, ha, ha, hoppas ni ursäktar, men det blir bara oreda om det inte finns en hane som kan styra så att säga. Ja, damerna förstår väl skämt.

– Allvarligt talat, sa direktör Vallerius, så har kvinnor mycket svårt att fördra kvinnliga arbetsledare. Det blir bara avundsjuka och kiv.

– Själv har jag enbart kvinnliga arbetsledare, det är roligt att arbeta hos dom, sa Nina.

– Fröken Broman är så ung. Er arbetsplats kan nog inte heller jämföras med en fabrik som denna, här är det så många. Kvinnor är den bästa delen av mänskligheten, när de avnjuts i små doser, som jag brukar säga.

– Här ser ni tillskärningen, en av våra nya maskiner, sa Molin. Den tar femtio lager i varje omgång.

En man stod vid en stor maskin och förde ett berg av tyger långsamt runt enligt en uppgjord mall. En tråd som löpte lodrätt genom tyget skar igenom allt på en gång.

– Det ser mer ut som om han skar ost, sa Rebecca.

– Det här är ett mycket kvalificerat arbete, en post med stort ansvar. Skär man fel kan hela tygomgången vara förstörd. Här krävs en man.

– Kvinnor skulle säkert göra det lika bra, sa Rebecca. Det måste vara precisionen som räknas. Kvinnor är mycket noggranna i sitt arbete.

– Javisst, fru Tannberg, mycket riktigt, men de springer sju mil för att slippa ansvaret. Kvinnor är mycket noga och flinka med sina händer, men de vill inte ha minsta lilla gnutta ansvar. Inte något! Den saken vet jag verkligen något om, efter tjugoett år som chef i textilindustrin och fem år här. Kvinnor vill inte ens ta ansvar för sitt eget fackliga arbete. Bengtsson där vid tillskärningen är den enda man vi har på kollektivsidan, och tror ni inte att han är ordförande i facket! Det är kvinnorna som har valt honom. Kom inte och försök inbilla mig att det är en tillfällighet.

Nina vågade inte säga något, eftersom Rebecca var så tyst. De gick tillsammans mellan maskinerna. Vid var och en satt en kvinna utan ansvar men med nedböjt huvud och blicken och händerna så samstämda i arbetet att en tråd verkade hålla ihop dem.

Symaskinerna i fabriken gick med en oerhörd hastighet. Nina hann knappt blinka så var en regnrock hopfogad i sidorna. Svisch, lät det, då kom en krage ut ur nästa maskin, färdig och vänd gick den vidare till maskinen bredvid, där den på ett magiskt vis sekundsnabbt förenades med kappstommen.

– Ni tycker att det går fort? Ja, det gör det, sa Molin, vi har ackordslön och det är mycket positivt för produktiviteten.

– Har inte sömmerskorna sagt att de vill komma bort från ackordslönesystemet? undrade Rebecca.

– Visst, visst. Man kan inte ta så allvarligt på allt som sömmerskor kan hitta på att säga. Vad skulle hålla uppe takten i produktionen om vi tog bort ackordet? En av förklaringarna till den höga takten är att vi har rensat bort allt tankearbete.

– Blir inte arbetet väldigt enformigt och tråkigt då, frågade Nina.

– För fröken Broman skulle det nog inte gå att hålla ut länge. Allt beror på individen. Alla har inte era höga krav på omväxling, somliga ställer mycket lägre krav, både på arbete och livet i övrigt. Om det inte fanns folk med lägre krav skulle det inte finnas fabriker, det skulle helt enkelt inte gå att rekrytera personal.

– Det är tur att det finns så få som ställer krav på direktörsposterna, när det finns så få direktörsjobb, sa Rebecca som plötsligt verkade ha tröttnat på att undervisas om hurdana sömmerskorna var.

Nina hade bara varit en timme i fabriken och tyckte sig kunna skära vantrivseln och missnöjet och sorgen med kniv.

Trodde direktörerna verkligen på sina egna ord? Nina hade bara varit en timme i fabriken och tyckte sig kunna skära vantrivseln och missnöjet och sorgen med kniv.

– Nu kommer vi till det spännande för vårt projekt. Plasten. Här ser ni hur svetsningen går till. Det är en mycket bra teknik för regnkläder, eftersom vatten lätt kommer in i konventionella sömmar. Här svetsar vi vävburen plast. Vi tror inte på enkel plast, den rivs bara sönder. Ni ser själva här, fogen blir mycket elegant.

– Men då måste man arbeta med andningshål i formgivningen, annars blir folk dränkta i sin egen svett inne i den hopsvetsade regnklädseln, sa Rebecca.

– Ja, vi har olika varianter här av nitar och skärningar med lufthål i vår befintliga kollektion. Den är hygieniskt fullt tillfredsställande, men den säljer inte. Det är därför som vi vill ha Lao-Tse som konsulter. Ni vet vad som rör sig, vad som ligger i tiden.

En maskin sänkte ner en lång het järnbit över två stycken på regnkappan så att plasten smälte och blev till ett stycke. Det gick att svetsa böjar och uddkanter och vilka former som helst med speciella verktyg.

– Är det något som absolut inte går att göra om en regnkappa ska svetsas, frågade Rebecca.

Nina försökte komma ihåg att anteckna, men fick ideligen syn på något som fångade hennes intresse så att antecknandet kom av sig. Just när hon skulle skriva upp att man ska undvika små detaljer, som lätt blir stela och fungerar illa i svetsningen, visslade en signal genom hela fabriken och alla sömmerskorna lyfte från sina stolar som en vältrimmad gymnastiktrupp och på några sekunder var de borta ur sysalarna.

– Tretton minuters kafferast, förklarade direktör Molin. På kollektivsidan har vi tjugoåtta minuters lunch och tretton minuters kafferast på eftermiddagen.

– Tretton minuter? Jag utgår från att en direktör aldrig hinner dricka kaffe på den tiden, sa Rebecca med riktigt vass röst.

– Åjo, nog hinner han det. När min sekreterare kommer med kaffekoppen kan jag klara kafferasten på fem minuter om det kniper.

– Men sömmerskorna, vem kommer med deras kopp?

Molin tittade på Nina som om han inte förstod frågan.

– Dom hämtar sitt kaffe. Vi har serveringen öppen till lunch och kaffe. Jag vet inte hur länge vi kan erbjuda den servicen, den utnyttjas inte tillräckligt. Dom säger att för mycket av rasterna går åt till att stå i kö.

– Så då får dom inget kaffe alls?

– Inte håller jag reda på vad dom har för sig på sina raster. Dom tar väl en cigarrett. Det enda jag bryr mig om är att dom kommer tillbaka till maskinerna när signalen ljuder.

– Men varför tretton minuter? Varför tjugoåtta? Skulle det inte verka mänskligare med en kvart och en halvtimme?

– Arbetarna ska veta att passa tiden exakt. Vi börjar sex och femtioåtta på morgonen. Förresten vill alla komma hem så fort som möjligt, dom skulle tro att jag hade blivit galen om jag försökte förlänga rasterna.

– Men fyra minuter, kan det göra någon skillnad?

– Det skulle märkas.

De gick genom utgången. Sömmerskorna stod i sina blågrå rockar på rad i en smal trappa som ledde till våningen under. Man såg inte slutet av trappan för röken från deras cigarretter.

Sömmerskorna talade mumlande med varandra och Nina uppfattade att det vanligaste språket var finska. Hon dröjde sig kvar i slutet av trappan, när hon hörde att direktörerna redan hade börjat presentera fabrikens första formpressningsmaskin för Rebecca.

– Varför står ni här?

– Nå, var sku vi annars stå, svarade en medelålders kvinna på sjungande finlandssvenska.

– Direktören sa att det fanns ett kafé?

– Schugofura platser, fem minuter kö när rasten är på tretton, int kan man slösa så med minuterna.

– Men det måste väl finnas något rastrum där ni kunde sitta ner?

– Har du sett nåt sånt kanske? Du får gärna visa oss i så fall. Int har jag sett nåt fast jag vart här i tre år snart.

– Men att ni finner er i att stå här!

– Finner oss? Hur menar du att vi sku göra annars?

Fröken Broman är inte den sortens flicka som hamnar på fabrik.

Nina såg sig om bland alla de rökande. De vände sig bort.

De ville inte säga så mycket som hej till henne. Hon såg deras nackar. Spretiga hårtestar kom ut under de hucklen som hörde till den blågrå arbetsklädseln. Varför har ni så spretigt hår, ville hon fråga. Men direktörerna hade upptäckt att hon saknades. Molin själv kom och hämtade henne och i samma stund som han öppnade dörren ljöd den vinande signalen igen och trappan tömdes blixtsnabbt.

– Måste det vara ett så elakt ljud i signalen, frågade Nina. Kunde man inte ha pinglande klockor som på teatern?

– Som på teatern? Och ringa tre gånger kanske? Det där ljudet är en fabriksvissla, om fröken Broman inte hört en sån förut. Det är den brukliga signalen på en fabrik. Arbetare är vana vid den.

– Jag skulle aldrig kunna vänja mig vid den.

– Det kommer säkert aldrig att behövas heller. Fröken Broman är inte den sortens flicka som hamnar på fabrik.

– Hur kan ni vara så säker på det?

– Tja, ett tecken är att ni har varit på teatern. Det har ingen som stod här i trappan nyss.

 

14

När Nina satt i Martin Bergstrands väntrum försökte hon tänka bort att hon träffat honom på en fest. När det blev hennes tur kallade sköterskan in henne i ett litet omklädningsrum där hon fick klä av sig och lämna urinprov.

Insvept i en vit kåpa trädde hon in till doktorn som satt bakom ett stort gammaldags skrivbord. Varsågod och sitt, sa han. Hon hade blusen på sig under kåpan men underkroppen kändes helt naken, fast den var dold. Hon kände inte alls igen den Martin hon sett dansa och dricka whisky.

– Hur står det till med dig? Är det något allvarligt?

– Nej. Det tror jag inte.

Orden tog slut. Hon såg sig om i rummet. Allt var gammalt.

Tunga mörka möbler, plyschdraperier, palmer i två hörn. Blank och ren stod gynekologstolen mitt i rummet.

– Jag ärvde den här praktiken efter min pappa, det var kvalitet på inredningen på den tiden. Jag tycker den är vacker, även om den inte är så praktisk. Är du med barn? Vill du ha abort?

– Nej, jag har bara litet ont, alltså det är bara ibland, inte hela tiden.

– I särskilda situationer?

– Det kan man säga.

Herregud, så fånigt det lät. Hon rodnade och tittade i golvet och önskade sig bort.

– Gör det ont vid samlag, hjälpte doktorn till.

– Just det, svarade hon lättad.

– Och när annars?

– Annars gör det inte ont.

– Sätt dig i stolen så får jag titta på dig. Du kanske kan försöka berätta var det gör ont.

Den här stolen är inte rolig att sitta i, det vet jag.

Hon klättrade upp i den hemska stolen och bredde ut benen som doktorn la tillrätta med papper under vaderna. Han drog på sig plasthandskarna och klämde på hennes mage utifrån och inifrån på en gång. Då och då tittade han upp mot hennes ansikte. Han klämde kring slidans öppning och plötsligt tryckte han till där det verkligen gjorde ont. Hon ropade aj. Han böjde sig fram för att se bättre och klämde igen med samma effekt.

– Gör det verkligen ont när jag klämmer här? Han klämde försiktigt en gång till nedanför ingången till slidan.

– Ja, gör inte så mer, snälla.

– Kom ner och sitt vid skrivbordet. Undersökningen är färdig. Den här stolen är inte rolig att sitta i, det vet jag.

Hon svepte om sig det vita skynket som var knutet med en rosett i halsen och slog sig ner framför skrivbordet.

– Vad är det för fel?

– Om jag visste det. Det kan jag helt enkelt inte säga. Faktum är att det syns ingenting alls. Inte ens en rodnad på huden. Du ser alldeles frisk och normal ut.

– Är det bara inbillning alltså?

– Nej, du har ont. Det märkte jag också. Det gör tydligt ont vid beröring och jag förstår att det plågar dig. Därför vill jag att du ska bli ordentligt undersökt. Jag skickar dig till en specialist, en av landets främsta. Du kommer att bli kallad till Karolinska sjukhusets kvinnoklinik inom kort. Det är dit du hör.

Fortsättning följer…

Publicerad
22 hours sedan

Signerat #25/2024

”Högerns historielösa hat mot Greta är pinsamt”

Foto på när Greta Thunberg bärs bort av polis utanför Riksdagen.
Johan Apel Röstlund hoppas på en vår full av sittprotester och fortsatta blockader. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Axel Green. Kollage: Arbetaren

Dagens svenska höger hade skrattat åt Rosa Parks och rasat över att hon inte försökte förändra via “ett politiskt parti” i stället. Men det är direkt aktion och civil olydnad som tvingar fram förändringar, skriver Johan Apel Röstlund.

Det började så klart inte med den oförargliga sittprotesten utanför riksdagsentrén härom veckan, men där och då gick topplocket igen.

Därefter var det dags för bolagsstämma för det ständigt krisande flygbolaget SAS. Fridays For Future vecklade ut en banderoll om klimat, framtid och flygbolagens ansvar och hela högerhögen gick bananas i ett moln av svavel och sprakande eld.

Månen färgades mörk och solen röd och undergången var nära. Sällan har några civila olydnadsaktioner fått så många att reagera så hårt.

Hatet mot Greta Thunberg och Fridays For Future är på sina håll lika kompakt som djupt okunnig och historielös. Det börjar faktiskt bli direkt pinsamt.

“Varför går du inte med i ett politiskt parti?”

Greta får frågan i Aktuelltstudion strax innan påsk. Jag vet inte för vilken gång i ordningen. Den prydligt uppklädde programledaren ler vänligt mot den världskända klimataktivisten. 

Den tröttsamma frågeställningen används slentrianmässigt i brist på annat. Den enda vägens partipolitik: Sörj ej – sitt inte utanför riksdagen och sura – gå med i ett parti. Gör som Romina Pourmokhtari och tillsätt en utredning. Gäsp.

Rosa Parks och suffragetterna

Vi gör ett tankeexperimentet och backar tiden till 1955. Om Montgomery, delstatshuvudstaden i den amerikanska sydstaten Alabama, låg i Stockholm och om då var nu skulle högern rasat när medborgarrättsaktivisten Rosa Parks satte sig på fyrans buss på en plats reserverad enbart för vita.

I någon knastrig radiointervju skulle hon sedan fått förklara sig. “Varför reste du dig inte bara och gick med i ett parti?”

Världen är full av händelser där historien förändrats just tack vare folk som Rosa Parks, de brittiska suffragetterna och Greta Thunberg. Rösträtt har tvingats fram, inte genom parlamentariska utredningar utan genom direkt aktion och strejker.

Murar har rivits genom folkliga protester och alltid har högerns gubbgriniga raseri svävat som ett åskmoln över dem som hållit på, som satt sig i vägen och stoppat käppar i hjulen för den rådande ordningen.

Organisering utanför partipolitiken

Ta det allt mer uppmärksammade syndikalistiska facket Solidariska byggare som exempel. Under de senaste tre åren har de krävt in uteblivna löner på miljontals kronor – löner som arbetsköparna annars inte skulle betalat ut.

Foto: Skärmdump

De har organiserat sig, använt sig av klassiskt fackliga metoder som blockad, hämtade från idéerna om direkt aktion och civil olydnad, och krävt sin rätt. Därigenom har de riktat strålkastarljuset mot en förslummad arbetsmarknad där migrantarbetare utnyttjas utan att politikerna lyfter ett finger.

Mer civil olydnad – för framtiden

“Väx upp lite grann”, röt en vd för en förening som kallar sig Aktiespararna, efter Fridays For Futures protest inne på SAS-stämman. Samtidigt fnissade Svenska Dagbladets ledarchef Peter Wennblad något om en miljon pruttande kor efter Gretas framträdande i Svt häromkvällen. 

Foto: Skärmdump

Det reaktionärt självspelande pianot är ett mumbojumbo av frustrerande ilska, ett rent hittepå och det låter som Titanics orkester på väg ner i djupet av nattsvart mörker.

Plötsligt slår det mig att jag inte ens pallar att vara förbannad. De här clownerna är inte värda att ta på allvar. De förtjänar att lämnas kvar på perrongen när vi andra rullar vidare in i framtiden. Och dit kommer vi inte genom parlamentariska utredningar utan genom civil olydnad och lite action. Det har historien visat så många gånger förr.

Jag hoppas på en vår full av sittprotester och fortsatta blockader. 

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan

Inrikes #24/2024

Vårdarbetare tar ställning för Palestina – startar nytt fack

Sjuksköterskorna Erika Holm och Paula Castro, har deltagit i mötet för det nya vårdfacket.
– Hoppfullt, säger sjuksköterskan Erika Holm. Foto: Tuija Roberntz

Vårdarbetare kritiserar sina fackförbund för att inte engagera sig tillräckligt för situationen i Gaza. Nu bildas ett nytt fack inom SAC Syndikalisterna som ska samla vårdpersonal från hela Sverige. 

På bordet står kaffe och en bullängd har delats i bitar. Runt bordet sitter ett antal sjuksköterskor och läkare, en personlig assistent och en psykolog. Via länk deltar ytterligare vårdarbetare som är intresserade av att vara med och starta upp en ett nytt vårdsyndikat inom SAC Syndikalisterna. De som dyker upp på skärmen deltar från såväl Gävle som Eskilstuna och Uppsala. 

På mötet föreslår SAC:s generalsekreterare Gabriel Kuhn ”Vårdarbetare från nord till syd” som namn för syndikatet, eftersom upptagningsområdet ska stå med i namnet. Att bilda ett syndikat med medlemmar över hela landet är ovanligt, men går inte emot SAC:s stadgar, berättar han.

En av de som deltar i mötet är Singoalla Tiroler, ST-läkare i gynekologi och obstetrik. Hon har lämnat Läkarförbundet och har varit en drivande kraft för att få till ett nytt vårdsyndikat.

– Vi är vårdarbetare som vill se en annan vård och en annan värld, säger hon och får nickande medhåll från andra mötesdeltagare.

Att det bildas ett nytt fack inom vården just nu är inte en slump. Många vårdarbetare, läkare och psykologer anser att deras förbund inte tagit tillräcklig ställning mot Israels agerande i Gaza.

Singoalla Tiroler, deltar i mötet från ett tåg på väg till sin nattjour, var en av 44 läkare som skrev under ett brev till Läkarförbundet som publicerades i Dagens arena i början av februari. Brevet omfattade bland annat krav på att Läkarförbundet skulle fördöma Israels attacker mot sjukvårdspersonal, vårdinrättningar och vårdfordon i Gaza.

Tidigare samma dag har Arbetarens reporter ringt upp henne för att höra hennes tankar om att bilda en ny fackförening.

– Det var många av oss som kände att vi inte kan vara med i ett läkarförbund som skiljer på folk och folk, som inte har en tydlighet i att arbeta mot apartheid, rasism och inte ens kan säga eldupphör.

Anser att många vårdfack är “tandlösa”

Singoalla Tiroler jämför hur Läkarförbundet reagerat på Rysslands invasion av Ukraina med hur de reagerat när det gäller Israels attacker mot Gaza. 

– När Ryssland invaderade Ukraina var Läkarförbundet väldigt tydliga. De beskrev Ryssland som aggressor, de skrev att de stöttade Läkarförbundet i Ukraina och skickade pengar. Vi hade önskat en liknande tydlighet för våra palestinska kollegor.

Hon tycker att de uttalanden som kommit varit intetsägande, och påpekar att i det uttalandet som gjordes tillsammans med Vårdförbundet nämndes inte Israel en enda gång.

– Man skulle kunna tro att bomberna faller från klar himmel. Om man inte beskriver vem som gör fel blir det tandlöst.

SACs generalsekreterare svarar på frågor om vad det innebär att vara fackligt organiserad i SAC. Foto: Tuija Roberntz

Att vara organiserad i ett fack är trots allt viktigt för Singoalla Tiroler.

– Flera av oss känner vikten av att vara organiserade. Läkarförbundet har varit en trygghet om det skulle uppkomma problem på arbetsplatsen, och många är rädda att lämna pågrund av det. Därför känner många av oss att vi måste gå med i någon annan sammanslutning för att ha tryggheten och kollektivet, och inte vara så ensamma. 

Arbetet kommer både att fortsätta via det nya syndikatet men också genom ett nätverk av vårdarbetare som vill engagera sig för Palestina. 

– Vi håller på att producera skriftligt material. Vi hoppas kunna vara en tung röst i debatten och eftersom vi har en inblick i hur det är att arbeta i en ansträngd vård så kan vi förklara hur omöjligt det är att sätta sig in i hur vårdarbetarna har det nu i Gaza.

Tvingas amputera utan bedövning

Singoalla Tiroler beskriver hur läkare, eftersom Israel hindrar införsel av sjukvårdsmaterial och läkemedel, tvingas utföra vad hon kallar för ”medeltida krigskirurgi” för att rädda personer som skadats i attackerna. 

– De tvingas amputera barn eller utföra kejsarsnitt utan bedövning. De räddar liv trots nästan omöjliga förutsättningar och utför sådana ingrepp som vi andra, vana vid alla apparater, prover, hjälpmedel inte skulle klara av.

Hon lyfter även att palestinier nu dör av enkla infektionssjukdomar som egentligen är lätta att behandla när de tvingas dricka förorenat vatten, inte har latriner och sophantering.

– Det finns inte antibiotika att behandla enkla sårinfektioner, säger Singoalla Tiroler.

Samtidigt understryker hon att möjligheten till vård i Palestina varit svår även tidigare när personal och patienter exempelvis behövt spendera lång tid i köer vid checkpoints.

– Många palestinier i Gaza behöver vård utanför Gaza, de behöver då söka tillstånd hos israeliska myndigheter. Det finns flera fall där vi vet att patienter dött i väntan på tillstånd.

Kritisk mot Läkarförbundet

Singoalla Tiroler menar att det länge funnits en växande frustration mot Läkarförbundet.

– Läkarförbundet som fackförbund har gång på gång visat vilkas intressen de går, det har inte varit hälsa och sjukvårdspersonalen i stort, inte de stora patientgrupperna och inte de förfördelade patienter, som rasifierade eller kvinnliga patienter.

Singoalla Tiroler lyfter även att studier visar på att vården i Sverige inte är jämlik, att den som bor på landet, rasifieras eller inte kan svenska får sämre tillgång till hälso- och sjukvård. Dessutom pekar hon på hur den som har pengar kan få bättre vård genom att söka privat vård eller för att de har privata sjukvårdsförsäkringar.

På mötet diskuteras vad medlemmar och blivande medlemmar vill fokusera på i det nya facket: Universell och offentlig vård, samt intersektionalitet och dekolonialitet är några punkter gruppen vill lägga vikt vid. 

När mötet lider mot sitt slut säger sjuksköterskorna Erika Holm och Paula Castro att de är intresserade av att gå med i SAC Syndikalisterna och det nya syndikatet.

– Det känns hoppfullt, säger sjuksköterskan Erika Holm efter det nästan två timmar långa mötet.

Bredvid henne står Paula Castro som håller på att sätta på overall på sonen Isaac.

– Det känns viktigt att vara med i ett fack och därför är det skönt med ett alternativ till de andra vårdfacken.

Arbetaren har sökt Läkarförbundet.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan

Signerat #24/2024

Mot meningslös repression och rättsosäkerhet – för allsvenskans publik

Sara Karlén inklippt framför stor fotbollspublik som firar med fyrverkerier och flaggor.
Sara Karlén är doktorand i idrottsvetenskap, hängiven fotbollssupporter och ny krönikör i Arbetaren. Foto: Privat / Andreas Hillergren / TT

“Repression och kollektiva bestraffningar leder aldrig till långsiktiga lösningar”, skriver Sara Karlén som menar att supportrarna löser problemen bättre utan meningslösa pekpinnar.

Jag önskar att jag kunde skriva en peppig krönika inför den allsvenska säsongen 2024, men de senaste veckornas polisiära uttalanden och ingrepp driver mig till vansinne. Trots det ser jag fram emot en säsong med höga publiksiffror, tifon i världsklass, snygga pyrotekniska arrangemang och en allsång som får den trötta betongen på arenorna att eka. Vad jag tappat tilltro till är polisens arbete – med kollektiva bestraffningar för supportrar och rättsosäkerhet för den enskilda.

Polisen Per Engström, sektionschef för Noa, har i medier pratat om drastiska åtgärder vid ordningsstörningar i samband med fotbollsmatcher. De ska avbrytas så fort någon maskerar sig. Klubbarna ska överväga att tömma arenorna vid sådana ”ordningsstörningar”.

Uttalandet möttes av kritik och Engström har förklarat sig, men ändrar inte inställning. 

Tidigare framgångsrikt lagspel

Rop på högre straff och drastiska åtgärder har inte stor effekt på varken brottslighet, subkulturer eller fotbollen. Repression leder aldrig till långsiktiga eller konstruktiva lösningar. 

Under säsongen 2023 nyttjades 11 300 pyrotekniska pjäser och flera matcher fick kort pausas på grund av röken som följde. Det hände att pyroteknik kastades mellan läktare och in på planen. Och vid några tillfällen brukades våld inne på arenorna. Det finns alltså problem som inte går att sopa under mattan. Även hotet utifrån, att någonting kan hända vid stora evenemang, är ständigt närvarande. 

Fotboll är ett lagspel. Ett lagspel där Sverige varit i framkant och utbildat andra europeiska länder i hur man kan arbeta för att minska konflikter och ordningsstörningar vid fotbollsmatcher. Nyckeln har varit: dialog och samverkan. I arbetet har poliser, förbund, klubbar och delvis supportrar haft samtal och försökt hitta vägar framåt.

Kontraproduktiv kollektiv bestraffning

Det betyder inte att pyrotekniken minskat. Innan har den legat på samma nivå, och förra året ökade den. Våldsamma incidenter inne på arenorna, de som tidigare arbetats bort, såg vi tyvärr vid några tillfällen. Men de åtgärder som polisen skriker efter är kollektiv bestraffning – och sådan är kontraproduktiv och meningslös.

Till klubbarnas ansökningar om att få arrangera offentliga tillställningar, som en fotbollsmatch, har polisen ibland ställt krav om insynsskyddad visitering – bland annat på min egen klubb, IF Elfsborg. Publiken som ska in till ståplatsläktaren visiteras utan att andra får insyn, i syfte att hitta pyroteknik. Det är en kollektiv bestraffning utan rättssäkerhet för individen. Det är lätt att ropa att ”Alla måste sluta bränna bengaler”. Men varför ska jag som individ ta konsekvensen?

Jag tänker även ta tillfället i akt med att hata på väskförbudet. Trots att det berör alla människor är jag inte långt ifrån att klassa det som kvinnohat. 

Supportrarna är lösningen

I februari gjorde ultrasgrupperingar (de som bränner bengaler) över laggränserna ett gemensamt uttalande: pyroteknik ska bara användas i stämningshöjande syfte och inte kastas mot någon annan som är på eventet. Ett konstruktivt sätt att ta ansvar och makt över situationen, både gentemot kulturen och polisen, även om pyrotekniken är olaglig. Hur våldet ska minska återstår att se, men tidigare har gemensamma krafter sett till att det hållit sig utanför arenorna. 

En subkultur kan genomgå förändringar om den vill, men inte om pekpinnen kommer utifrån. Och jag har tilltro till den svenska supporterkulturen. Det går att komma framåt utan meningslösa åtgärder. 

Publiksiffrorna till allsvenskan ökar och en stor tillströmning av ungdomar har skett. Medan idrottsrörelsen har svårt att behålla ungdomar har supporterkulturen växtvärk av all ny publik. 

Jag står kvar vid min tro. Det kommer att bli en säsong med höga publiksiffror och en vibrerande atmosfär. Det vore på sin plats att låta dessa ungdomar och medborgare få möta en arena utan kollektiv bestraffning eller rättsosäkerhet för individen, samt med sina väskor. Stämningen, sången, tifona, pyrot och peppen kommer i alla fall vara på plats! 

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Kommentar #23/2024

Miljö- och arbetarrörelsen för gemensam kamp i norska Sápmi

Gabriel Kuhn är frilansskribent och generalsekreterare för fackföreningen SAC Syndikalisterna. Han är författare till boken Liberating Sápmi: Indigenous Resistance in Europe’s Far North. Foto: Alf Simensen, Kollage: Arbetaren

”När det hävdas att urfolksrörelsen, miljörörelsen och arbetarrörelsen har olika intressen faller man offer för doktrinen ’söndra och härska’. Det är uppenbart att det finns gemensamma intressen”, skriver Gabriel Kuhn i en kommentar till den nyligen avslutade rättegången mot samiska aktivister i Norge.

Den 18 mars slutade rättegången i Oslos tingsrätt mot 18 aktivister som var med och ockuperade Norges olje- och energidepartement i februari 2023. Ockupationen var höjdpunkten för de största samiska protesterna sedan motståndsrörelsen mot Alta-dammen i slutet på 1970-talet. Återigen stod energipolitiken i centrum, men den här gången handlade det om vindkraft.

I oktober 2021 slog Högsta domstolen i Norge fast att två vindkraftsanläggningar som hade driftsatts på halvön Fosen väster om Trondheim två år tidigare utgör ett brott mot samernas mänskliga rättigheter som urfolk. Men Norges regering verkade inte bry sig särskilt mycket. Vindkraftverken snurrade vidare. Det var därför aktivisterna ockuperade olje- och energidepartementet 500 dagar efter domen.

Vägrade betala böter

Efter fyra dygn bars de ut av poliser mitt i natten. De följande dagarna blockerades ingången till ministeriet utifrån. Greta Thunberg var med. Protesterna slutade när Norges statsminister, Jonas Gahr Støre, lovade att man skulle föra en dialog med alla berörda och hitta en lösning.

De 18 anklagade som infann sig i rätten i Oslo förra veckan var de som hade vägrat att betala de böter som aktivisterna hade fått. De var inte särskilt höga (3 000 till 5 000 norska kronor), men det handlade om principen. Fem av dem blev frikända, de andra får sina domar i april. Under tiden nådde renskötare på Fosen en överenskommelse med regeringen som skulle ordna alternativa betesmarker och betala skadestånd. Vindkraftsanläggningarna blir kvar.

De flesta samer är arbetare

I Norge samarbetar samiska aktivister tajt ihop med unga miljöaktivister. De samlas främst i organisationen Natur og ungdom. Där lyckades man med att bygga upp ömsesidig respekt och förtroende. Det borde arbetarrörelsen ta till sitt hjärta.

Det är uppenbart att det finns gemensamma intressen: en planet som överlever, ett arbete som känns värdigt, och inflytande över de ekonomiska och politiska strukturerna som råder över våra liv.

När det hävdas att urfolksrörelsen, miljörörelsen och arbetarrörelsen har olika intressen faller man offer för doktrinen ”söndra och härska”. Det är uppenbart att det finns gemensamma intressen: en planet som överlever, ett arbete som känns värdigt, och inflytande över de ekonomiska och politiska strukturerna som råder över våra liv.

Att renskötare ses som småföretagare är en påtvingad formalitet, det har ingenting med själva verksamheten att göra. De flesta samer jobbar inte heller inom renskötseln. De säljer sin arbetskraft precis som icke-samiska arbetare. En bättre framtid för alla säkras genom gemensam kamp, inte genom att grupper ställs emot varandra.

Tydligare politisk koppling i Norge

I Norge står samisk politik närmare landets politiska partier än i Sverige. År 1906 var socialdemokraten Isak Saba den första same som valdes in i Stortinget. År 2005 blev Helga Pedersen den första samiska ministern i Norges regering (hon ledde fiskeri- og kystdepartementet).

Nu för tiden röstar många samer på Rødt, vänsteralliansen som först tog plats i Stortinget år 2017. Aslak Heika Hætta Bjørn, sångaren för Sápmis hyllade hardcore-band Ondt Blod, är politisk rådgivare för partiet. Han kommer från Kirkenes, staden i Norges yttersta nordöstra hörn, precis vid den ryska gränsen. År 1906 grundades en av Norges första fackföreningar, Nordens Klippe, i Kirkenes. Får man ihop de rätta historiska trådarna kan det bli stora förändringar i Norden.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Reportage #23/2024

Ryska oberoende medborgargrupper arbetar vidare trots makthavarnas påtryckningar

illustration med hus och fyrtorn utspridda över en karta över Ryssland
Oberoende medborgarinitiativ i Ryssland har attackerats särskilt hårt sedan den fullskaliga invasionen av Ukraina. Foto: Anna Ivantsova, 7x7

Ända sedan början av Vladimir Putins presidentskap har alla [ryska] oberoende medborgargrupper och initiativ varit utsatta. Sedan den fullskaliga invasionen av Ukraina inleddes har repressionen mot dessa grupper, särskilt sådana som kritiserar makten, blivit grövre. Många har förbjudits och fått lägga ner, eller stämplats som utländska agenter. Andra har upphört med verksamheten för att framtiden är för dyster. Men några fortsätter arbeta och stötta varandra. Den ryska medieplattformen 7×7 har pratat med representanter för några projekt som fortfarande lyckas hålla sig kvar på det ryska civilsamhällets karta.

Arbetaren publicerar i samarbete med Barents press och det ryska, oberoende nyhetsmediet 7×7 ett reportage inifrån Ryssland.

Sacharovcentret: likvidering innebär inte slutet

Det Moskvabaserade museet och kulturcentret, uppkallat efter den ryske fysikern och dissidenten Andrej Sacharov, utsattes för repressioner redan medan dess grundare levde: människorättsaktivisten, skribenten och dissidenten Jelena Bonner. På 00-talet gjorde centret utställningarna “Akta, religion!”, 2003, och “Förbjuden konst”, 2006. Dit kom regimtrogna aktivister och försökte sabotera utställningsrummen, medan så kallade siloviki, representanter för ordningsmakten, åtalade arrangörerna.

Sedan 2014 och Rysslands annektering av Krim har repressionen hårdnat. Rysslands Justitiedepartement stämplade Sacharovcentret till “utländsk agent” och enligt vice direktör Polina Filippova har centret systematiskt utsatts för påtryckningar under hela den här tiden på grund av dess stöd till den oberoende samhällsdiskussionen. Polina själv menar att det första projektet som ledde till påtryckningar var “Memorial”, som stängdes ned 2021.

Många av centrets medarbetare, inklusive Filoppova och chefen Sergej Lukasjevskij, lämnade Ryssland efter den 24 februari 2022. De har fortsatt stötta projektet från sin exil. Erfarenheten från pandemins lockdown, där de anställda, liksom följarna, tvingades lära sig ett webbaserat format, har varit till hjälp. I början av 2023 togs centrets lokaler i beslag av Moskvamyndigheterna, och i januari 2024 stängdes slutligen Sacharovcentret, som funnits sedan 1990.

Vissa av centrets projekt – utbildningar inom mänskliga rättigheter och mediekritik, utbildning för försvarsadvokater – genomförs fortfarande. Webbsidan sakharov.space är ett virtuellt museum i Andrej Sacharovs namn. Tidigare medarbetare digitaliserar biblioteket, som innehåller berättelser och memoarer från människor som överlevt Gulag. I framtiden kommer dessa att kunna läsas online. Det volontärbaserade centret har kommit att bli ett volontärteam åt Andrej Sacharov. Dit söker sig folk som vill hjälpa ryska människorättsorganisationer. 

Andrej Sacharovs virtuella museum. Foto: Skärmdump: sakharov.space

På Youtubekanalen Strana i mir (Landet och världen) lägger centrets medarbetare ut podcasts, föreläsningar, rundabordssamtal och diskussioner, liksom intervjuer med människorättsförsvarare, statsvetare, sociologer, forskare och journalister. Varje vecka sänds programmet Razgovory o glavnom (Samtal om det viktiga), som fokuserar på information och analys och där Sergej Lukasjevskij och Kirill Rogov analyserar veckans viktigaste politiska händelser.

Polina Filippova jobbar med projektet Radio Sasjarov, en webbaserad kanal och podcast för dem som bryr sig om intellektuell frihet och vill få tillgång till objektiv information om allt som pågår i form av nyhetsanalys, föreläsningar, intervjuer och annat, och den går att lyssna på genom den egna hemsidan.

Under samma paraply finns flera podcasts om bland annat Jelena Bonners liv, om politisk och dokumentär teater och hur den mår i dagens Ryssland liksom i exil, och flera föreläsningspoddar. 

Radio Sacharov samarbetar med andra poddar också. I februari 2024 kom exempelvis ett specialavsnitt av den biografiska podden ”Sovjet-divor”, skapad av feministerna Dasja Tjerkudinova och Nastia Kurganskaja. 

– En av de viktigaste känslorna som allt som skett under Sacharovs flagg har gett människor, och även oss själva, är ju det att mitt i all galenskap i landet finns det rum för normalitet. Platser där vi träffar dem som står oss nära, som är viktiga för oss, vars värderingar vi delar. Just nu är det viktigare än någonsin att enas, stötta varandra och få korrekt information utan hat, vilket i dag blir mer och mer sällsynt, säger Polina Filippova.

George Orwell-biblioteket i Ivanovo: redan två filialer

Biblioteket uppkallat efter George Orwell i Ivanovo startades av entreprenören Dmitrij Silin och juristen Anastasia Rudenko under sommaren 2022. De träffades i en avtozak – den typ av gallerförsedd buss polisen i Ryssland forslar gripna i, efter att de båda hade deltagit i en demonstration mot kriget.

Under våren delade de ut George Orwells verk 1984, liksom den sovjetkritiske Jevgenij Zamjatins och tillika dystopiska och samhällskritiska Vi. Sammanlagt gav de bort sjuhundra böcker. Biblioteket blev en fortsättning på denna aktion och fick en fysisk plats på Dmitrijs eget kontor. Aktivister samlade ihop både skön- och facklitteratur och vem som helst får låna en bok därifrån i två veckor.

Dmitrij Silin och Anastasia Rudenko vid ingången till Orwellbiblioteket i Ivanovo. Foto: Dmitrij Silin 

Dmitrij Silin åtalades tre gånger på grund av sina uttalanden mot kriget. Första gången för att han “diskrediterat armén” efter en kommentar i en lokal Telegramkanal.  Den andra för att ha “förolämpat” Ryska Federationens emblem, och den tredje, enligt Silin själv, för ett påhittat brott om att han ihop med ett gäng skulle ha stulit 300 000 rubel (motsvarande över 300 000 kronor).

Dmitrij har sedan dess lämnat Ryssland. Sedan november 2022 bor han i Tbilisi och engagerar sig i antikrigsaktioner och trycker t-shirts med antikrigsbudskap som han delar ut till likasinnade.

I Tbilisi har Silin öppnat en andra biblioteksfilial uppkallad efter Orwell. Där kan man låna böcker mot att man lämnar något i pant. Där planerar han även att visa antikrigsfilmer och starta ett icke-kommersiellt kontor för co-working.

Orwell-biblioteket i Ivanovo fortsätter sin verksamhet. Anastasia Rudenko har hoppat av som ansvarig för projektet men fortsätter att hjälpa till med events och att bjuda in gäster och press.

Den östryska rörelsen Majak i Vladivostok: aktiv trots förbud

Rörelsen Majak (“Fyr”) i Rysslands östra, asiatiska del, har funnits sedan 2015. De har jobbat med hbtq+-personer och fram till 2023 även med kvinnor utsatta för olika typer av våld, inklusive i hemmet. Men resurserna har blivit knappa och nu fokuserar man på icke-heterosexuellas situation.

Majak har samarbetat med psykologer, läkare och lärare och arrangerat utbildningar för att skingra myterna kring hbtq-personer. 2020 blev de den första organisationen att genomföra en konferens i Ryssland om hur man kan förebygga förtryck och mobbning utifrån människors sexualitet och genusidentitet.

Myndigheterna har pressat Majak sedan 2017. Det var då polisen började närvara vid en idrottsfestival med hbtq-tema som anordnas två gånger om året och ägnade sig åt att skrämma, kränka och förminska deltagarna och organisatörerna. Dessutom skickades klagomål, eller anmälningar, till människors arbetsplatser. En som drabbades av det var aktivisten Regina Dzugkojeva, som jobbade administrativt i regionen. 

– Polisen kom med påtryckningar, de vände sig till vår administration och sa ungefär såhär: “En av era anställda, Dzugkojeva, är en hbtq-aktivist, ni bör granska henne.” De hittade så klart inget särskilt under granskningen men jag bestämde mig för att säga upp mig för jag hade börjat känna av en kognitiv dissonans hos mig själv – att jag arbetade för människor som själva kämpar emot mig eller rentav hatar mig. 2018 lämnade jag jobbet och blev aktivist på heltid, säger Regina Dzugkojeva.

Hbtq-aktivisten Regina Dzugkojeva utsattes för anklagelser och förföljelse på arbetsplatsen så hon bestämde sig för att sluta och bli aktivist på heltid. Foto: Regina Dzugkojeva

I slutet av december 2021 lade Justitiedepartementet till Majak på listan över utländska agenter, och i slutet av 2023 fick hbtq-rörelsen benämningen extremistisk, vilket praktiskt sett ledde till ett förbud mot allt som rör hbtq+. Men organisationen hade tidigare, redan innan den fullskaliga invasionen av Ukraina, flyttat mycket av sitt arbete online. På webben finns grupper för att stötta kvinnor, män och icke-binära, men även för dem som mår dåligt av annat som pågår i Ryssland. 

Majak genomför också onlineföreläsningar om internetsäkerhet och feminism för människor som är emot kriget. Genom dem bekantar sig också den vanliga målgruppen med andra hbtq+-personer, och mer än så. Det förekommer också underhållande inslag: queer-frågesporter, engelska språkklubbar, korta och anonyma Zoomträffar.

Offline-evenemangen pågår fortfarande, men anonymt. De annonseras inte i sociala medier utan folk berättar om dem för varandra.

Zjivoje slovo från Tver: vi har kvar vår publik, och utvidgat den 

Den populärvetenskapliga gruppen Zjivoje slovo (Det levande ordet) grundades i Tver 2018. I deras fysiska rum har ryska vetenskapspersoner och skribenter föreläst i biologi, astrofysik, antropologi, litteratur och andra ämnen. Bland föreläsarna kan nämnas Grigorij Judin, Jekaterina Sjulman, Boris Sjtern, Natalja Zubarevitj, Asia Kazantseva, Michail Gelfand, Lev Sjlosberg, Tamara Ejdelman och Sergej Guriev.

Föreläsningen Zjivoj gorod (Den levande staden), Tver, 6 mars 2024. Foto: Ljubov Kukusjkina

Verksamheten har under sina sex år lockat tusentals åhörare och blivit en plats för intellektuell frihet för många. Det var förmodligen därför som också Zjivoje slovo stämplades som utländska agenter i januari 2024. Grundaren Ljubov Kukusjkina berättar att den lokala grenen av det regimlojala medienätverket VGTRK i princip genast inledde ett drev mot dem. Programledarna sände ett klipp där de sa att Zjivoje slovos föreläsningar kämpar mot regimen under en vetenskapens och folkbildningens flagg.

Ljubov Kukusjkina döljer inte sitt motstånd mot kriget, “Jag hade inte kunnat respektera mig själv annars”, säger hon själv. Hon utesluter inte att Zjivoje slovos status som utländsk agent kom i samband med en föreläsning av historikern Tamara Ejdelman, som själv redan hade hamnat på samma lista.

– Någon la ut en notis om hennes framträdande från vår egen grupp i den regimtrogna kanalen Readovka. Det ledde till ett enormt hatdrev och det började skrivas om att vi närde fiender. Jag var gravid i tionde veckan då och okända människor ringde och hotade mig, bad mig dra åt helvete. Det lustiga är att föreläsningen handlade om godhet och humanism med utgångspunkt i medeltida föreställningar. Inte politik. 

Flera offentliga personer har gått ut och stöttat Zjivoje slovo sedan de i princip stängdes ner. Det gjorde också att många andra i Ryssland stöttade dem ekonomiskt, enligt Kukusjkina.

Zjivoje slovo fortsätter sitt arbete och har dessutom gått vidare med ett mer storskaligt projekt, Zjivoj gorod (Levande stad), med syftet att tillgängliggöra självorganiserad folkbildning. Utöver det redan välbekanta föreläsningsformatet genomförs också standup, frågesporter, guidade turer i Tver och resor i centrala Ryssland, vilket stöttas av vänner och kollegor från andra regioner.

Kukusjkina själv säger att hon kommer fortsätta att driva verksamheten så länge det är möjligt.

– Vi har alltid planerat för två månader i taget framåt, och så är det nu också. Ingen har någonsin tackat nej till att föreläsa hos oss, och allt blir alltid utsålt. Jag ångrar ingenting, inte ett ett ord, inte ett enda framträdande. Jag vägrar att förödmjuka mig och kommer aldrig ta avstånd från våra föreläsare.

FemKyzlar i Kazan: om balansen mellan tystnad och risker

Den feministiska gruppen FemKyzlar (kyzlar betyder “flickor” på tatariska) har varit verksamma i Tatarstan sedan 2018 och ordnat evenemang för kvinnor: fester, open mics, föreläsningar och performance. Aida Gusmanova, en av aktivisterna, berättar att det varit väldigt olika tillställningar, men funnits något för alla kvinnor. Under pandemin gick de över till att svara i telefon på Kazans hjälplinje och att hjälpa lokalborna med att hantera den dåvarande krissituationen. 

Aktion med FemKyzlar i Kazan. “Bruden” fick några hinkar blod hällt över sig och drogs längs med gatan. På så sätt uppmärksammades våld i hemmet. Foto: Helena Douglas

2022, efter den fullskaliga invasionen av Ukraina, genomförde polisen husrannsakningar hos några av FemKyzlars aktivister. Också hos Dina Nurm, som berättar att det var chattar i grupper som Protestnyj Kazan (Kazan protesterar) som hade spelats in, trots att ingen egentligen var medlem där. 

– I princip alla i Kazan som hade deltagit i någon form av aktivitet blev på så sätt indragna i det här, inklusive djurrättsaktivister. De tog ifrån oss all vår teknik och tvingade oss att skriva under ett dokument där vi intygade att vi blivit förvarnade om påföljderna om vi genomför offentliga aktioner.

Sin tekniska utrustning fick de tillbaka efter några veckor, men händelserna hade en negativ effekt på gruppens arbete. 2023 nekade Tatarstans nationalbibliotek FemKyzlar plats för att anordna en föreläsning på 8 mars, trots att deras samarbete gick långt bakåt i tiden. Detta skedde dagen innan det planerade evenemanget, och enligt Dina Nurm hade biblioteket fått för många påtryckningar av Tatarstans kulturdepartement.

Nu riktar FemKyzlar in sig på sociala medier och enstaka kvällar och föreläsningar för kvinnor. Alla känner dock av de nya begränsningarna, som ständigt blir fler med varje ny lagändring, händelse eller skrämseltaktik från myndigheterna, vilket också leder till att aktivisterna utövar självcensur.

– Jag kan inte ens föreställa mig hur mycket mer tid vi skulle ha om vi inte tvingades ha evighetslånga diskussioner om vad som just nu är farligt eller ofarligt för oss att göra. Vi balanserar hela tiden mellan risker och vad som är värt att göra och när det är bättre att bara vara tyst, berättar Aida Gusmanova. 

Gruppen samarbetar också med psykologer och försöker stötta sin publik. De är övertygade om att “en varm relation mellan oss systrar är det som är viktigast just nu”.

Översättning Katarina Lindqvist, Barents Press Sverige

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Ledare #23/2024

Andra arbetarrörelser är möjliga

Amalthea Frantz, tillförordnad chefredaktör på Arbetaren. Foto: Volodya Vagner. Kollage Arbetaren

Syndikalisterna blir fler och kamperna mer synliga – särskilt de frågor som facket Solidariska byggare driver. Ibland märks detta dock mer i statliga utredningar än i de stora medierna. Och LO-ledningarna fortsätter att motarbeta fristående fackföreningar.

Ibland säger styltiga formuleringar i statliga utredningar mer än de största medierna tillsammans. Som i delbetänkandet om arbetslivskriminalitet, SOU 2024:14: 

”Det finns vissa arbetstagarorganisationer som bedriver ett aktivt arbete med att nå arbetstagare i riskgrupperna för arbetslivskriminalitet. Den organisation som kanske kommit längst i detta är Solidariska byggare som är en del av SAC, Sveriges arbetares centralorganisation. Det typiska ärendet (…) är att en utländsk arbetstagare vänder sig till organisationen när arbetsgivaren har brustit i sin skyldighet att betala ut lön. Organisationens företrädare använder sig också i stor utsträckning av lag (2018:1472) om entreprenörsansvar för lönefordringar, något som uppmärksammas av Utredningen om utvärdering och översyn av entreprenörsansvaret.”

De som valt att organisera sig inom ramen för SAC Syndikalisterna är inte många om vi jämför med medlemstalen för de största fackförbunden. Men till skillnad från dem, så blir syndikalisterna just nu fler. Och de gör jämförelsevis stora avtryck.

Uppgivna fackförbund med floskler

Över de största fackförbunden vilar däremot en uppgivenhet, hur mycket de än säger sig kämpa för sin svenska modell. Trots IF Metalls storlek är deras strejk på Tesla mer utdragen, och i relation till det mindre framgångsrik, än någon syndikalistisk strejk i modern tid i Sverige. 

En orsak till detta är att LO-förbunden bygger på toppstyre, inte medlemsdemokrati. Det är helt enkelt inte de berörda medlemmarna på Tesla som fattat beslutet om att strejka. Därför är det kanske inte så konstigt att många av dem heller inte gör det.

Men det grundläggande bakom hopplösheten är förstås att LO-topparna faktiskt inte vill ha någon förändring av samhället. Det viktiga är att behålla inflödet av medlemsavgifter och därmed sina egna inkomster, och samtidigt hålla dörrarna öppna för fortsatta karriärer i politik eller näringsliv. Detta passar fint ihop med att baktala och motarbeta fristående fack som SAC eller Hamnarbetarförbundet.

Andra arbetarrörelser är möjliga

Uppgivenheten verkar ungefär lika utbredd bland LO-medlemmarna i allmänhet. Hur arga och missnöjda majoriteten än är, så stannar de flesta i sina förbund. Eller så väljer de att inte vara med i någon fackförening alls. Vilket förstås lika lite det skapar bättre faktiska förhållanden för arbetare.

Andra arbetarrörelser är möjliga – men vi måste våga tro det. 

Det betyder inte att den enda lösningen är att alla går med i en facklig organisation som är knuten till SAC. Kamp kan ju föras på många olika sätt (även om SAC har de bästa förutsättningarna, både praktiskt och teoretiskt). Men faktum är att SAC just nu växer för första gången på mycket länge. 

Detta märks dock sällan i de större medierna. Det verkar nästan pågå någon sorts pinsam tävling i att undvika att nämna SAC eller Arbetaren, även när det är syndikalister som driver en fråga. Eller när denna tidning är först med ett avslöjande – något som annars hör till normalt mediehyfs. Ett exempel är förra årets nyhet att statssekreteraren PM Nilsson utreddes för artskyddsbrott. Ett färskare är Kristdemokraternas ifrågasatta resor till Israel. Bland andra ”oberoende socialdemokratiska” Aftonbladet verkar ofta ovillig att nämna Arbetaren.

Mer synliga syndikalister

Beror detta osynliggörande på okunnighet och arrogans – eller på missunnsamhet och rentav rädsla för att det börjar gå bättre för syndikalisterna? Antagligen alltihop, förhoppningsvis mer av det senare. Just Solidariska byggare börjar bli svåra att ignorera.

För att återvända till torra statliga rapporter: i mars gick Jämställdhetsmyndigheten ut med att det, föga förvånande, finns stora risker för fortsatt exploatering av utsatta grupper eftersom samhället inte upptäcker brottsoffer inom prostitution och människohandel.

En av utredarna säger i ett pressmeddelande: ”Barn och unga riskerar att utnyttjas sexuellt mot betalning på allt fler arenor och på flera håll i landet sker ett cyniskt utnyttjande av utländska arbetstagare på arbetsmarknaden. Kunskapsluckorna är fortsatt stora (…).”

Kom ihåg vilka som enligt staten (!) kommit längst i att nå utländska arbetstagare som cyniskt utnyttjas på arbetsmarknaden. Inte är det LO. 

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Signerat #22/2024

Visitationszoner kommer öka rädslan, misstron och ilskan

Shababe Barot om visitationszonerna som införs den 25 april i år.
Shabane Barot är krönikör i Arbetaren och arbetar som läkare. Foto: Jessica Gow/TT, Julia Lindblom. Kollage: Arbetaren.

”Polisen kommer att få befogenhet att kroppsvisitera alla som befinner sig inom ett visst område – inklusive barn – utan att det föreligger någon konkret brottsmisstanke.” Shabane Barot om Tidöregeringens visitationszoner som införs den 25 april.

”Varför är det poliser i centrum?” Sonens bästa kompis tittar osäkert på mig när vi vadar genom snömodden på väg hem från skolan. ”De vill visa upp sig” svarar jag efter en stunds tvekan. Jag får känslan av att han redan vet vad det är som har hänt – några kvällar tidigare sköts en ung man till döds på en våra favoritplatser, vid ljusskulpturen ”de glödande kottarna” bakom fotbollsplanen.

”Varför vill de visa upp sig då?” Jag svarar inget på det. Fegt känns det, men att förklara polisens roll i samhället och i områden som våra för en vetgirig och vidöppen sjuåring är för svårt. Av allt att döma kommer det snart att bli ännu svårare.

Visitationszoner: Ett av regeringens mest ingripande förslag

Bredäng, där vi bor, är med på polisens lista över ”utsatta områden” och det finns en stor risk att det införs en säkerhetszon här efter att Tidöpartiernas nya lag träder i kraft om en dryg månad, den 25 april. Förslaget skickades på remiss över julhelgerna i ett uppenbart försök att begränsa remissinstansernas utrymme att analysera och kritisera det – något som påpekats av bland annat Lagrådet och Justitiekanslern.

Den vårdslösa beredningen av förslaget säger något om hur likgiltig Gunnar Strömmer är inför remissinstansernas synpunkter. Då ska man ha klart för sig att detta är ett av de mest ingripande lagförslag regeringen har lagt fram. Polisen kommer att få befogenhet att kroppsvisitera alla som befinner sig inom ett visst område – inklusive barn – utan att det föreligger någon konkret brottsmisstanke. När en säkerhetszon införs börjar lagen gälla momentant och det är oklart vilka – om några – kontrollmekanismer som finns för att reglera dess implementering.

För att citera JKs remissvar: ”Klart är att regleringen lämnar ett mycket stort utrymme för subjektiva bedömningar som i efterhand kommer att vara svåra att ifrågasätta.” 

Oklart varför polis ska massvisitera personer

Redan i dag har polisen rätt att kroppsvisitera när brottsmisstanke föreligger och ribban för vad som utgör en misstanke är lågt satt, det kan räcka med att någon ”är jävligt muntorr” för er som minns polisens uppmärksammade ingripande mot journalisten Jesper Nilsson år 2011.

Varför det skulle vara påkallat att massvisitera personer utan att brottsmisstanke föreligger är oklart. Sverigedemokraterna har länge förespråkat en militarisering av svenska förorter, där särskilt utsatta områden ”ska pacificeras av de båda myndigheterna [polisen och militären]” som Björn Söder skriver i en artikel länkad från partiets hemsida. Söder talar i samma text om ”inrikes konflikthärdar” i det svenska samhället.

När Gunnar Strömmer tillsammans med Tidöpartiernas rättspolitiska talespersoner (Rickard Jomshof, ”Gucci-keps”-Martin Melin och en Torsten från KD) försvarar lagen om säkerhetszoner i Dagens nyheter den 5 mars är det med svepande resonemang om gängbrottslighetens allvarlighetsgrad.

Lagen sägs vara ett sätt att garantera ”tryggheten och rörelsefriheten för alla hederliga människor”. Underförstått: vi som lever i framtidens säkerhetszoner får göra avkall på trygghet och rörelsefrihet för att de hederliga ska få uppleva en större säkerhet. 

Jag får kalla kårar av att läsa om vad som får och inte får förekomma i ”zonen” – polisen ska ha en skyldighet att dokumentera sina ingripanden, men som Lagrådet påpekar i sitt remissvar är det oklart hur väl detta kommer att fungera som skydd mot godtycke.

Ökad otrygghet – snarare än tvärtom

Riskerna för diskriminering och rasprofilering är uppenbara. En polis på Nationella operativa avdelningen (NOA) resonerar i en intervju med DN den 15 mars kring lagens möjliga effekter: ”om man får reda på att vi har större rätt att visitera kanske man inte är så dum att man går dit med en pistol i fickan. I den bästa av världar har vi då gjort området tryggare”.

Det låter ganska tunt i mina öron, att införa en lag som innebär långtgående inskränkningar av den personliga integriteten – även för barn – för att eventuellt, i den bästa av världar, kunna avskräcka någon från att bära vapen. Polisen på Noa förklarar också hur viktigt det kommer vara att kungöra för de boende i säkerhetszonen vad som gäller. “Vi tittar på om vi ska dela ut flyers och sätta upp affischer i trapphusen.”

Tanken på att mina och andras barn ska behöva läsa på anslagstavlorna i sina trappuppgångar att de kan visiteras av polis utan att några uppenbara skäl föreligger får mig att må illa. Alla som någon gång blivit utpekade eller visiterade av polis, vet hur kränkande det är och hur utsatt man känner sig. Att våra barn ska behöva lära sig att de och alla andra som befolkar deras värld utan vidare kan bli föremål den typen av åtgärd är helt oacceptabelt. Det kommer bara att föda rädsla, misstro och ilska. 

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Inrikes #22/2024

Industrisyndikat i Skåne: ”Människor har arbetat i upp till 330 timmar i månaden”

Jordbruk i Skåne och Malmö LS förhandlare Christoffer Ståhl.
Malmö LS har fått in allt fler medlemmar som arbetar inom den skånska jordbrukssektorn, berättar Christopher Ståhl från Malmö LS. Foto: Johan Nilsson/TT, privat. Kollage: Arbetaren

Malmö LS har fått flera nya medlemmar det senaste året, många av dem jordbruksarbetare som inte har fått sina löner utbetalda. Nu planeras det för ett nytt industrisyndikat. Arbetaren ringer upp Christopher Ståhl, Malmö LS, som sitter i industrisyndikatets styrelse.

Hur kommer det sig att ni vill starta ett industrisyndikat?

– Ärenden kopplade till jordbruk har växt till en stor del av det totala antalet ärenden. Vi har fått ett 20-tal nya medlemmar under det senaste året. Därför känns det som ett bra läge att starta ett syndikat. Då kan vi som arbetar med det här och de som påverkas ta beslut kring hur vi ska tackla de problem som uppenbarligen finns i den här branschen.

– 2022 tog vi oss an ett ärende som blev ganska uppmärksammat. Där var det en ukrainsk man som fick salpetersyra och frätskador på foten då han arbetade på en jordgubbsodling i Klagshamn. Sedan dess har flera arbetare inom jordbruket sökt sig till oss, flera har dessutom samma arbetsköpare, eller andra arbetsköpare som är associerade med just den här arbetsköparen.

Innan syndikatet formellt sätt är på plats måste det godkännas på Malmö LS kommande årsmöte i april. Godkänns syndikatet kommer alla Malmö LS medlemmar som arbetar inom industrisektorn att bli medlemmar i industrisyndikatet.

– Att starta syndikat går i linje med SACs organisationsplan. När syndikatet startas får det konflikträtten i stället för LS, vilket ger mer självbestämmande för medlemmarna.

Vilka problem ser ni inom jordbruksindustrin?

– Framför allt att folk jobbar långt mycket mer än arbetslagen tillåter. Vi har träffat människor som har arbetat uppåt 330 timmar i månaden. Dessutom har många inte ens fått betalt för all tid de arbetat. Ofta får man bostad i samband med arbetet vilket gör att man blir väldigt utsatt och kanske inte vågar säga upp sig för då står man utan bostad. Eller så tänker man att lönen kommer sen – tills man inser att den inte gör det. Då vänder sig folk till oss för att driva in den stora löneskulden man har.

– Utöver det är det vanligt med bristfällig arbetsutrustning. Ofta saknas det skyddsutrustning och många hanterar syror i samband med att man blandar gödningsmedel. Syror som är farliga och frätande när man får dem på sig.

Vad har ni för planer för hur ni ska organisera er?

– Först ska vi ta oss an de ärenden som kommit in. Det verkar som att det finns en ganska stor andel utländsk arbetskraft med många som kommer från Ukraina och längre österut ifrån. De fångas inte upp av andra fackföreningar och därför har vi tagit på oss de här fallen och gör undantag från vår huvudregel om att man inte kan få hjälp med saker som har uppstått innan man blev medlem i facket. Gör vi inte det undantaget så kommer man inte få bukt med problemen i den här branschen. Vi vill satsa på att tillmötesgå de här människorna, se till att ha den tolkhjälp som behövs och se till att vinna förhandlingar och ärenden. I samband med att Skåne Factory Workers Section startade 2019 tog vi fram en del ryskt material som vi har användning för nu.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Inrikes #21/2024

QR-system används för att stänga av vårdarbetare

9 personer stängdes av från sitt arbete i hemtjänsten i Göteborg. Montage: Arbetaren, Skärmdump Google Maps

Personalen inom hemtjänsten i Göteborg ska använda ett QR-system varje gång de kommer hem till en omsorgstagare. Under förra året förhandlade Göteborgs LS för en medlem som blev avstängd från sitt arbete och misstänkt för att ha fuskat med in- och utcheckningar i systemet.

– Det började med att en medlem kom in och hade blivit avstängd från arbetet och anklagad för fusk, utan att veta exakt vad det handlade om, säger Alexander Westerberg som var en av de från Göteborgs LS som förhandlade i konflikten.

Under förra året var det en arbetsplatskonflikt med Göteborgs stad där Göteborgs LS förhandlade. Nio anställda inom hemtjänsten stängdes av och utreddes för misstänkt fusk med QR-kod systemet. Ett system som innebär att du ska scanna in dig och scanna ut dig varje gång du är hos en vårdtagare. 

– Det enda beviset var att de hade tittat i loggarna och tyckt att det inte såg rimligt ut. Men ibland är det teknikstrul, krångel med telefon, eller att vårdtagaren behövt snabb hjälp och att man släppt inscanningen. Då kanske man har gått in i efterhand och lagt en ungefärlig tid, men det är ju varken grund för uppsägning eller avsked, säger Alexander Westerberg. 

Alexander Westerberg berättar att de efter två förhandlingstillfällen fick möta en jurist från Göteborg Stad som säger att kommunen inte har något som ger dem rätt att avskeda personerna och ber om ursäkt. 

Alexander Westerberg Foto: Solveig Betnér

– Då trodde vi att vår medlem skulle få komma tillbaka till jobbet, säger Alexander Westerberg.

Så blev det inte.

Omplacerade på vård- och omsorgsboende

Arbetaren pratar med Margareta Larsson, verksamhetschef i hemtjänsten i Göteborg, som berättar att anledningen till att de nio personerna stängdes av var att man gjorde en utredning där man tittade på justeringar gällande check in och check ut. Att fråga omsorgstagarna var enligt Margareta Larsson inte aktuellt eftersom de är i beroendeställning och i flera fall även har en kognitiv nedsättning, och kanske inte minns om någon varit på plats.

Av de nio som utreddes blev fem personer varslade om avsked och blev då avstängda utan lön. Sedan blev en avskedad och fyra omplacerade till annat arbete. Även den LS-medlem som ville stanna kvar på hemtjänsten på Stigbergets hemtjänst blev omplacerad.

– Jag tog beslutet att omplacera fyra personer för att jag inte kände förtroende och tillit för dessa medarbetare. Jag är ytterst ansvarig och jag behöver kunna lita på att medarbetarna ger omsorgstagarna den vård och omsorg som de är i behov av. I hemtjänsten arbetar man oftast ensam och då behöver jag lita på att de följer de rutiner som finns, säger Margareta Larsson.

De fyra medarbetarna blev omplacerade till ett vård och omsorgsboende där de jobbar i lag och inte har så mycket ensamarbete, enligt Margareta Larsson.

– I ett fall var det tydligt men i de övriga fallen finns flera felaktigheter och brister i hanteringen av det mobila arbetssättet, det vill säga QR-koderna. Det är fortfarande oklart om omsorgstagarna fått den vård och omsorg de är i behov av, säger hon.

Tror du att resultatet av utredningen, där det kom fram att det inte fanns grund för avsked, hade blivit det samma om inte SAC gick in och drev frågan?

– Ja, det är så jag uppfattar det, säger Margareta Larsson.

Alexander Westerberg har en annan bild, han tror att alla nio hade blivit av med arbetet om inte Göteborgs LS engagerat sig i fallet. Förhandlarna på Göteborgs LS gick igenom mycket material i samband med förhandlingarna.

Han tycker även att det var fel att fyra personer omplacerades. Dessutom anser han att det finns förklaringar till att personal ibland varit på hemtjänstlokalen samtidigt som de varit incheckade hos en omsorgstagare. Det kan exempelvis handlat om att man gått tillbaka och hämtat blöjor.

– Vi hade förklaringar, men de ville inte lyssna, de vill inte prata, säger Alexander Westerberg.

Kan ni förstå om en ansvarig chef väljer att placera en anställd på ett vård- och omsorgsboende om man är osäker på om den anställde utför sitt jobb korrekt?

– Hon sitter ju inte på rätt information, säger Alexander Westerberg som anser att verksamhetschefen är felinformerad av cheferna under henne som skapat en dålig bild av de anställda.

– Det var verkligen karaktärsmord, tillägger han.

Alexander Westerberg från Göteborgs LS är också kritisk till hur Kommunal har agerat i situationen.

– Kommunal har skrivit under ett sånt extremt dåligt avtal som ger arbetsköparen rätt att omplacera arbetaren efter eget huvud. Därför kunde vi inte driva det rättsligt.

Företagshälsovården kopplades in

Flera av de anställda som inte blivit anklagade för fusk skrev under på att de gjort samma sak som den LS-anslutna blivit anklagad för, berättar en av de tidigare anställda på arbetsplatsen som vill vara anonym. Vidare berättar hen att Företagshälsovården kopplades in. Citat från medarbetare till medarbetare, som var trötta på att prata om konflikten, plockades ut till chefens fördel. Att de anställda uttryckte åsikter om att kollegorna skulle omplaceras beskrevs som ett arbetsmiljöproblem, säger Arbetarens källa. 

– De gav oss som råd att vi skulle släppa det vi inte kan förändra och gå vidare, säger den tidigare anställda som till slut bestämde sig för att sluta på arbetsplatsen.

Utredningen inleddes våren 2023 och företagsvården kopplades in under sensommaren, berättar Margareta Larsson.

– Det skapade stor oro i arbetsgruppen. Som arbetsgivare ville jag måna om medarbetarnas arbetsmiljö och återskapa tilliten till kollegor emellan och till ledningen. Därför tog jag in företagshälsovården. Hur kan vi jobba vidare och återupprätta tillit och förtroende.

Hon anser att det inte var en uppmaning utan ett citat från en medarbetares upplevelse; den ville att man skulle ville gå vidare. 

– Ingen tystades, jag hade möten med medarbetarna och de kunde uttrycka frågor eller känslor kring detta. Det är ingen som har tystats kring att tycka något kring det.

Hur säkerställer ni att liknande situationer inte uppkommer i framtiden?

– Vi fortsätter alltid att utreda. Vi tittar alltid djupare på det och det händer alla att de gör fel någon gång. Alla som börjar jobba i hemtjänsten får också en utbildning i det mobila arbetssättet. Det hade vi även gjort på den här enheten vid flera tillfällen. 

In- och utcheckning bestämmer omsorgstagarens faktura

Att införa QR-kod-systemet var enligt verksamhetschefen Margareta Larsson ett politiskt beslut. Det är kopplat till tanken att man ska betala för tiden vi utför och inte för den tid som är biståndsbedömd. Tiden som registreras när man checkar in och ut hos en omsorgstagare lägger grunden för den faktura som omsorgstagaren sedan får hem. 

– Vi gör stickprov för att se hur det sköts, eftersom det skett oegentligheter i ett annat område i Göteborg. För att se om medarbetare gör rätt och om det behövs ytterligare utbildning, säger hon.

Alexander Westerberg anser att QR-kod systemet inte funkar bra när det gäller vårdarbete.

– Du tar bort möjligheten för personal att använda sin kompetens för att göra ett bra jobb. Du har utbildad personal som du ska detaljstyra ovanifrån, säger Alexander Westerberg.

Dessutom ser han en risk när omsorgstagarens faktura bestäms av hur länge personalen är där, att det kan innebära att hemtjänstpersonal uppmanas stanna längre än omsorgstagaren önskar. Att man infört QR-kod systemet anser Alexander Westerberg beror på att man behöver ett sätt att kontrollera privata aktörer. Han befarar att lättare vård, som utförs via vårdcentral och hemtjänst, i allt högre utsträckning kommer att utföras av underentreprenörer och att vi kommer se en ny form av arbetslivskriminalitet växa fram.

– Det blir ett lopp mot botten när man privatiserar och försöker minska kostnaderna.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Arbetaren 100 år #21/2024

Moa Martinson: Feministisk debattör och arbetar­författare

Författaren Moa Martinsson, i bakgrunden en moln och äppelkvistar.

Moa Martinsons drift med patriarkatet är sylvass och på största allvar. Moa stred både i litteraturen och i livet: rättfram, men inte utan att stundom trasas sönder. Hon ser de förändringar som måste till, där en klasskamp och anarkism som inkluderar kvinnor är vägen framåt”, skriver författaren Anna Sanvaresa som möter Moa Martinson (1890–1964) genom hennes litterära verk.   

Texten är tidigare publicerat i Arbetarens jubileumsbok från 2022. 

Från början var hon Helga Maria Swartz. Född av en nittonårig mamma, Kristina, som arbetade som piga utanför Linköping. ”Fader okänd”. Kristina trodde att han emigrerat, och Helga vävde fantasier kring honom: att han var rik och köpt sig fri från ansvar. Egentligen var han en dräng som flyttat ihop med en annan kvinna, fick två barn utom äktenskapet innan han drog, för att aldrig återfinnas.

Kristina tog Helga med sig till Norrköping för att arbeta på ylleväveriet; usel lön, långa arbetsdagar. Helga blev tidigt van att klara sig ensam, och när mamman, 1895, gifte sig med en trädgårdsarbetare som söp och hamnade i konflikter på arbetsplatser, blev hon även van att flytta omkring. Kristina tog dubbla arbeten; städade på fabriker och hos borgare. Helga fick lägsta betyg i ordning och uppförande, men högsta i modersmål (hon fick läsa dikter högt inför klassen, som ett sätt för lärarinnan att tygla henne).1905 tog mamman och styvpappan hand om en flicka från ett barnhem, men då var Helga på väg bort från statarlängor och kyffen. ”Hur dagarna gick är inte gott att minnas, ty svält och svårigheter är så enahanda att dar, veckor och år går utan att man kan särskilja dem”.

Från Helga Maria Swartz till Moa Martinson

Jag väljer hädanefter att konsekvent använda namnet Moa, även om hon under lång tid fortsätter heta Helga. Det är ändå författaren Moa Martinson den här texten handlar om, och Moa bär den unga Helga med sig under hela sitt liv. 

Mitt första möte med Moa Martinson, och huvudpersonen Mia i trilogin som börjar med romanen Mor gifter sig (1936), var i Malmö i slutet av 90-talet. Jag hade precis upptäckt anarkismen, eller snarare förstått att den synen på samhälle och mänskor alltid varit min – hade bara inte haft ett ord för den. Kanske eftersom jag liksom Moa inte växte upp bland intellektuella, politiskt medvetna (eller för att anarkism alltid varit ett fult ord). Moa såg solidariteten hos sin mamma, som alltid bjöd in luffare, fast de själva knappt hade något. 

Under Moas barndom befann de sig på Vikbolandet och andra platser runt om i Östergötland. Statarlivet brände fast i Moa. Förnedringen i att vara ägd, men också gemenskap mellan grannar. Moa var nyfiken på andra människor, och hennes brådmogna blick uppfattade detaljer, sinnesstämningar. Hon uttryckte sin ilska mot förtryckare av alla slag, försvarade dem som inget hade, inte ens en röst. ”Jag kände mig upprorisk i mitt nioåriga sinne mot landets förordningar och allting överhuvud (…) Jag hade inte fått begreppet klasskillnad klart för mig ännu, jag visste bara att en del hade mat och kläder, en del inte.” Hon såg normerna som styrde och orättvisan i det. Klarsynen och modet kom från mammans ryggrad, hennes ovillkorliga stöttande av sin dotter. Alltid är det Kristina som rycker in när Moa har det svårt (fast hon inte ens bett om det, som om de har en telepatisk kontakt). 

Malmö sommaren 1998 läser jag om Mia och hennes uppväxt och från första raden till den sista är jag fångad, och inspirerad. Modet att skriva så rakt och osentimentalt om erfarenheter av att växa upp i fattigdom, ständigt söka mat, det tidiga medvetandet om klasskillnaderna. Mia lika levande nu som i det förflutna. Efter den boken: hennes andra romaner, och dikter, kåserier, radio- och teveklipp.

Hennes uttryck, mitt intryck av hennes självförtroende och kompromisslöshet. Cigarettröken omkring henne. Svåra erfarenheter bygger upp en viss sorts mänska som inte räds konflikter, andras svårigheter, men kändisskapet måste ändå till viss del format henne? För Moa Martinson blev en kändis på sin tid. Tjusig och med ett nästan överlägset drag kring munnen.

Jag tänker det som både skydd och självklarhet. Få författare som blev framgångsrika hade den bakgrund som Moa hade. Få orkar driva sin politiska övertygelse i skrift och tal utifrån en utgångspunkt som hennes: där självförtroende måste grävas upp som från under fötterna. Författaren Eva Adolfsson skriver i sin essäsamling Hör, jag talar! att Moa hade en komplex relation till litteratur: ”järnhårda skrivna och oskrivna lagar”. Kristinas ord i bakhuvudet: ”skrive om allting… då får en ju skäms ögena ur skallen”. Det fanns i Moa en vilja att förena det muntliga med det skrivna ordet.

Moa Martinsons bok Jag möter en diktare (1950) börjar med orden: ”Det var den sjunde november artonhundranittio. Det var då hon föddes. Dimman låg tät kring morfaderns knekttorp (…) När mor berättade om knekttorpet, där både hon och jag var födda, och då hon drog sig till minnes historier hennes mormor som var född på sjuttonhundratalet hade berättat, så fick jag intrycket att det var knekthustrurna, knektsystrarna och knektmödrarna som var armén.” Kvinnors kamp var central i Moas liv, från en privat plats och därifrån utdragen till en stor väv föreställande stridandet för ett värdigt liv. Men detta stridande togs, tas, inte på allvar. ”Det var en överklassak ansåg man.” Moa såg det i stället från de fattiga, utsatta kvinnornas perspektiv. 

Redan i småskolan skrev hon ner sådant hon hörde och såg runtomkring sig. ”I tolv-, trettonårsåldern blev min skrivklåda plötsligt något hemlighetsfullt (…) Jag hade nämligen börjat skriva kärleksdikter och underliga utopier om en ny jord som skulle vara ljusgrön (…) och en himmel som skulle vara så nära att man kunde kliva in dit och sitta där och vila lite ibland.” När mamman hittar de hemliga dikterna, sliter Moa boken ur mammans hand, slänger ut den genom fönstret för att sedan riva sönder den. Men Kristina sparar delar, stolt över sin dotter.

”Hösten 1906 reste jag från Norrköping till Stockholm i den stolta förhoppningen att bli något”. Hon drömmer om att kunna försörja sin mamma, så hon slipper slita och flytta omkring med styvpappan. Hon är femton år, den stolta förhoppningen går i spillror, men det innebär ingen skam att återvända hem och gå till pantbanken. Det är livet hon var van vid. Hon skriver att unga flickor i dag gynnas av att se både bakåt och framåt i tiden: ”Det är inte allt man lär sig i skolor och universitet.” Snart nog återvänder hon dock till Stockholm, får plats som kallskänka på en liten restaurang. Hon konstaterar där att arbetet är en gemensam fiende ”som man måste hålla ihop mot för att rå på”. Om storstrejken i Sverige 1909 skriver Moa: ”Jag visste att arbetarnas paroller var: intet våld. Lön så vi kan leva, men inte våld.” 

Moa gifter sig

Hon gifter sig motvilligt med en stenarbetare som bor i torpet Johannesdal nära Ösmo. Hon föder fem söner. Det är maken, fackligt aktiv, som gör att Moa börjar engagera sig politiskt, men Karl Johansson är sällan hemma; på arbete, försupen eller inkallad. Det är världskrig (det första) och hon sitter under stjärnorna på Korpberget och tänker på sina egna barn, och krigets alla barn, utlämnade, värnlösa. ”Ett intensivt hat, brinnande hat drog genom mitt sinne. Hat mot krig, mot arbetslöshet, brännvin (…) Vad tänkte mor om kriget, tro? Var var de, alla barndomens släkt och bekanta? Skingrade, som fattigdom kan skingra.” Hon tänker kring svårigheter och ensamhet, och tystnaden kring det: ”Man kanske borde tala om hur man hade det. Hur elak mannen var. Men man gör inte det när man är tjugotre år och gift mot alla råd och förmaningar.” Barnen sover, och hon längtar efter sin mamma. ”Fattigdom var ingen skam för henne som för folket häromkring. Fattigdom var något man klarade upp på ett eller annat sätt. Men när man inte kunde, jag hade ju försökt?” Ett oväntat besök av mamman får det att gnola inom Moa: Det finns barmhärtighet, och allt har sitt ursprung i individens handlande mot sina medmänniskor, hur fattigfolk ofta varit föregångare. 

Folk utanför samhällsgränsen. Jag tyckte till sist att alla människor var ointressanta som inte hade något otalt med myndigheterna eller fattigvården. (…) Jag blev uppnosig mot varje besutten människa (…) En vinter gick jag och tiggde på listor åt de arbetslösa, där även makens namn stod, gick upp i fullmäktige och bråkade om arbete åt folk (…) Jag riktigt njöt av att huta åt socknens dryga pampar.

Moa Martinsson

Hon väljs in i kommunfullmäktige (för socialdemokraterna) och strider för ett bibliotek i bygden. Ilskan fortsätter bränna mot de som inte förstår ”att halva landet höll på att svälta sig fördärvade på grund av en klass’ snikenhet (…) Måste den barmhärtighet som har med förnuft att göra snart komma till människorna”. 

I den nyligen startade Arbetaren läser Moa om behovet av en särskild kvinnosida. ”I ett anfall av högmod satte jag mig ner och skrev ett brev till tidningen och belyste mina synpunkter på både kvinnofrågan och barnagan”. Arbetaren publicerar brevet, utan Moas vetskap. Brevet är ämnat till redaktionen och hon skäms över att det som tryckts inte är vackert och sovrat. Tidningen efterfrågar fler texter och när hon skriver tillbaka att hon varken har råd med porto eller någon lust att ”skylta i tidningar” får hon en tia på posten. En smärre förmögenhet! ”Jag skrev många artiklar, innan jag fick någon mer tia. Men fången var jag. För övrigt blev det min räddning. Inte ekonomiskt, men andligt”. 

Första texten i Arbetaren: “Kvinnan och syndikalismen”

Den första redigerade publicerade texten: i Arbetaren, den 18 november 1922, rubriken lyder ”Kvinnan och syndikalismen”. Elise Ottesen-Jensen, Ottar, har fått igenom kvinnosidan, eftersom ”arbetarna ha syndat när de glömt lära kvinnorna förstå sin rörelse.” Ottar presenterar Moa som en kvinnlig kamrat, artikeln är signerad H.J. Arbetarens redaktionssekreterare Edvard Ramström beskrev Moa som ”en litterär etterspruta”. I sina texter rasar hon mot militarism, prästvälde och könsdiskriminering. I en minnesbok av Ramström står det att Moa inledningsvis hade problem med rättstavning och grammatik, men att hon använde bokstäverna ”som slagträn mot fattigdomen och förtrycket”. I ett publicerat brev till Ottar, signerat Helga, ställs frågan: ”Kan du säga mig, varför det alltid skall visas på kvinnans svagheter?” 

När det som inte får ske sker

Sedan händer det mest fruktansvärda som kan hända en människa, en mamma: två av hennes söner drunknar. Det är april 1925 och barnen går igenom isen. Moa bykar, hänger upp tvätt, när en granne kommer med budet. Sönerna läggs döda på golvet i kammaren. Hon vägrar tro att de inte längre lever. Vägrar bära svart på begravningen. ”Jag var vansinnig i ett par veckor utan att någon såg det.” Karl anklagar Moa, och hon får höra på omvägar att det är ett rättvist straff åt ”bolsjeviken”. Deras baktalande förvandlar sorgen till hat. ”Kanske dock att vänlighet från oväntat och omöjligt håll skulle mildrat den bitterhet som för alltid tog en plats i sinnet”. Och kanske är det den bitterheten jag tolkar som högdragenhet när jag ser klippen från hennes torp, då när hon är känd författare och antagligen i min ålder. ”Ofta ser jag två svarta hål i solgnistrande vårisar. Ofta, även då jag ror över sjön i ljum sommar.” 

Ett år passerar, hon går på möten i kommunfullmäktige där det pratas om arbetslöshet och enighet om att inte ge pengar till de icke arbetande, ty det skulle demoralisera dem. Efter barnens död kan hon inte längre finna vardagens små ljuspunkter utan behöver nya, djupa aspekter på livet: det handlar om att kämpa eller dö. ”Livet fodrade strid mot samhällslögnen i första hand. Mot lögnen om äktenskapets helgd, lögnen om lyckan att ha barn” – i en tid då barn svalt. Hon har provat sig fram politiskt och fastnat för syndikalismen då den tilltalar hennes sinne för det praktiska och vidsynta. 

Moa skriver mängder av artiklar i Arbetaren, Brand, Tidevarvet. Hennes första roman, Pigmamma – som bygger på mammans svåra liv under Moas första levnadsår – refuseras av förlagen. Hon tillhör Nynäshamns LS som är en av de äldsta i landet. Vid den här tiden betraktas syndikalisterna av många som förrädare. Själv menar hon att de obesuttna bäst vet vad som fattas dem. Moa fastnar för Kropotkin men ryggar tillbaka när hon begriper att han kom från en adlig familj och hade haft titeln furste, misstänksam mot all överhet som hon är. 

Ungsocialisten Ada Schiött

En central och tämligen bortglömd svensk kämpe kommer in i Moas liv. När det begav sig var hon en omtalad ungsocialist, ”värd en hel bok”, Ada Schiött. I Kiruna drev hon en tidningskiosk med socialistiska skrifter, reste på agitationsturnéer, arbetade en period som uppskattad lärare och hissade röd flagga före den blågula. Ada skriver till Moa från SAC:s avdelning i Gävle. Ada är sjuk och behöver hjälp och självklart ska Moa få lön! Ada sänder respengar och Moa ordnar så gott hon kan för familjen innan avresa. 

En text om Moa kan inte frångå vänskapen med Ada, och deras gemensamma engagemang – med fokus på antifascismen. Om Moa var orädd så var Ada skoningslöst modig. Mussolinis marsch i Rom, understödd av makthavare i USA och i Europa, fick fascistanhängarna att sprida sig i Sverige som helvetets ohyra. Ada pekar ut dem och är inte rädd att på möten säga sitt ord om dess livsfarliga smitta. Givetvis inspirerar hon Moa. Två fattigbarn som växt upp och tar plats. Två systrar i samma kamp. Ada förser Moa med kläder till de arbetslösas konferens i Stockholm. På denna är Moa inte tillåten att tala. Men så reser sig Ada, som fått ordet, säger att hon inte känner sig kry och vill lämna ordet till ”fru Johansson”. Moa håller ett oförberett brandtal om fattigdom och kvinnornas situation. Det blir knäpptyst i salen. Hon säger att arbetarrörelsen backat bakåt. När ordföranden slår klubban i bordet, ropar folk att hon måste få fortsätta tala. Men Moa anbefalles lämna lokalen, varpå Ada ropar att då följer hon med. Åter höjs Moas röst: ”Vem fjäskar ni för? (…) Ni är kräk, ni tycker det är lagom att ha avlagda kläder, att vi ska tigga, att vi ska vara idioter som bugar och bockar.” Hon avslutar med att hon inte ska störa deras ”bönemöte” längre. 

Uppviglande arbetarkamp

Moa inbjuds till flera konferenser, med betalda resor. En gång blir hon bjuden till kaffe och sång på IWW:s avdelning i huvudstaden. En trång lokal. Mest sjöfolk. Joe Hill-sånger. Det talas om Emma Goldman. Moa drar sig till minnes sin (styv)farmor som spöat upp en godsägare. ”Hela livet hade varit en förolämpning mot oss (…) men jag visste ingen råd hur jag skulle få utlopp för mitt hat, min förtvivlan”. Hon fortsätter skriva. På köksbordet i torpet samlas artiklar, noveller. Hon brinner för att organisera arbetslösa, tiggare. I Arbetare-Kuriren publicerar hon en dikt inspirerad av Joe Hill som handlar om hur han fortfarande väntar på befrielsens dag (1929). 

I trakten är hon känd som ”den där Helga som uppviglar folk”. I romanen Jökeln av Johannes V. Jensen faller hon för karaktären Moa som är mer sympatisk och betydande än männen. Hon bestämmer sig då för att byta namn till Moa. Den nya signaturen används första gången i tidningen Tidevarvet. Med namnet Moa vill hon nå en större publik. Hon skriver till Elin Wägner, anställd på Tidevarvet, om att få tjugo kronor, och arvodet kommer direkt. 

Titeln Jag möter en diktare anspelar inte på Harry Martinson utan på mötet med en okänd diktare, en av styvpappans arbetskamrater. Inget omvälvande möte, men en iakttagelse, en beröringspunkt: en annan som skriver, och inte skäms för att säga det. Mötet med Harry är inte heller det särskilt omvälvande. Han uppehåller sig med tiggeri i Göteborg, dit Moa är inbjuden för ett möte med en redaktör. Det visar sig dock att redaktören vill anlita Moa som hushållerska (aldrig mer, tänker hon, ska hon passa på en man). Moa och Harry får kontakt, berömmer varandras dikter (Harrys dikt, i tidningen Brand, handlade om Sacco och Vanzetti). De bestämmer att hålla kontakt och innan de skiljs åt sticker han en lapp i hennes hand på vilken det står att Moa är en ”Tamarisk i verklighetens gråa öken”. Tamarisken: en växt med små vita eller rosa blommor som kan bli åtta meter hög, men Moa tror – förolämpad och försiktigt smickrad – att det är en kaktus. 

Pigmamma köps för trettio kronor som följetång i Brand, men Moa skäms för den. Den skrevs innan sönernas död. ”Var det sorgen som kommit mig att skriva bättre? Var det ångesten, de sömnlösa nätterna, gråten, förtvivlan?” Hennes make blir ”nervsjuk”, hallucinerar, vägrar gå till läkare. Januari 1928 begår han suicid några kilometer från torpet. Moa konstaterar, långt i efterhand: ”Ingenting är vanligare i denna socken än självmord, men att döden drabbade just mig så tätt i följd satte tungorna igång (…) Det är en av människornas suveränaste privilegier att hon själv kan välja om hon vill leva eller dö. Jag har själv erfarenhet av att det kan vara långt svårare att låta bli att gå över den eviga gränsen än att stanna i livet.” 

Torpet, sönerna och depression

Hon får, i samma veva, en inbjudan från Elin Wägner om att komma till Medborgarskolan Fogelstad (som enbart är för kvinnor). Samtidigt som hon uppskattar hur hjärnan tas i bruk, och nya vänskapsband knyts, så ligger ångesten på lut. Hon längtar efter torpet, sönerna, och vill inte visa hur dåligt hon mår ”för att inte verka otacksam och sjåpig (…) en konstlad munterhet stod som ett knippe vasst grus omkring mig.” 

Moa vårdas för depression, inskriven, för mycket död i hennes liv. När hon återvänder till torpet tittar Harry Martinson oväntat förbi, med orden: ”Du ser så förfärligt ledsen ut, jag trodde du skulle bli glad att jag kom nu när du är ensam, du som jag.” Hon ser hur förfärligt ledsen han också ser ut. Moa blir med barn men gör en abort. Harry åker in och ut på sanatorier, men hans böcker försörjer dem båda. De gifter sig 1929. Han blir kvar i torpet i elva år. 

När hon skriver Jag möter en diktare, tjugotvå år efter dagen då Harry kom till torpet, registrerar hon tvätten som hänger på långa linor i trädgården: ”Där fladdrar en urmodig, maläten kappa som jag bar en   fasansfull påskdag på Sorunda kyrkogård då mina barn begrovs (…) Där fladdrar en klänning, urblekt och trasig, som jag fick av Ada Schiött att vara fin i på de arbetslösas konferens (…) och som jag var ”fin” i första gången jag mötte Martinson.” 

Romandebuten: Kvinnor och äppelträd

1933 debuterar den då 43-åriga Moa med romanen Kvinnor och äppelträd på Bonniers förlag. Den kritiseras för dess sexuella frispråkighet, och Ebba Witt-Brattström konstaterar att nästan alla recensenter jämför henne med sin skrivande make. Endast en kvinnlig recensent ser Moa som en självständig författare. Witt-Brattström berättar att Moa ville ge ut boken med sitt flicknamn Swartz, men att såväl förlaget som maken propsade på Martinson. 

I recensioner ges Moa en ”antiintellektuell framtoning” och det anspelas ofta på hennes moderskap, som om det skulle vara en ”brist”, något som tar ifrån – i stället för ger – hennes litteratur tyngd. Ivar Lo-Johansson är en av Moas största kritiker. Men Moas upplyftande av – och grundläggande förståelse för – arbetarkvinnan gör att hon vinner allt mer litterär mark och får många läsare. Moa menar dessutom att Lo-Johansson fick idén att skriva om statare hos henne. 

Torpet står öppet för alla, många författare kommer på besök. När hon säger att den svenska nöden inte behöver vara tyst och att det är de anonyma som behöver få röst, skakar männen på huvudet, men Moa vet vilket viktigt material, vilka erfarenheter och vilken ambition, hon förfogar över. Det är därtill hon som främst hjälper Harry. När han tvivlar, när hans diktmanus behöver redigeras. Hon leder ut honom i naturen och in i hennes fantasi. Harry ser Moa som ”en av jordens ädlaste och radikalaste kvinnor. En kvinnlig intelligens som jag ej sett maken till”. 

Kvinnor och klasskamp

Sallys söner (1934) ställs frågor kring huruvida moderskap och revolutionär aktivitet kan förenas, eller snarare hur. Moa försvarar proletärförfattarna och kritiken om ett ”enkelt” språk med att det är ord från folkdjupen, ett levande språk, som måste bevaras.

I förordet till Pigmamma vänder hon sig till läsaren: ”Jag har i ensamma stunder skrivit den som en hyllning till alla proletärmödrar, som i armod och kval lever sina liv, fördömda av all världens skenhelighet och glömda och förrådda av sina älskade.” I trilogin om Mia – som förutom Mor gifter sig också innefattar Kyrkbröllop (1938) och Kungens rosor (1939) – tar sig Moa an de ”kvinnoproblem” som inte räknas in, som de borde, i klasskampen: låga löner, preventivmedelsförbud, spädbarnsdödlighet. Eva Adolfsson skriver: ”En kamp för talet som åter och åter måste utkämpas, på dess mångskiftande fronter: proletären mot överheten, kvinnan mot husbönderna (…) barnets kamp mot de vuxnas rätt att ensamma tolka världen.” Kungens rosor handlar, enligt Witt-Brattström, om ”motsättningen mellan kvinnomedvetande och (manligt bestämd) klasskamp (…) stora proletärflickor kan prostituera sig, organisera sig eller gifta sig.” I trilogin skildras också en, för litteraturen, ovanligt positiv relation mellan mamma och dotter. 

Moa Martinsons drift med patriarkatet är sylvass och på största allvar. Moa stred både i litteraturen och i livet: rättfram, men inte utan att stundom trasas sönder. Hon ser de förändringar som måste till, där en klasskamp och anarkism som inkluderar kvinnor är vägen framåt. Hon vill ocensurerat gestalta kvinnliga drifter och begär, och väver in sina karaktärer i den förintande struktur som vi fortfarande lever i – men i dag än mer förblindade av kapitalismen. Ett land utan krig är inte ett land utan fattigdom och förnedring, fascism och förtryck. Moa Martinsons texter är fortfarande högaktuella. 

Moa Martinson avled 1964 och är begravd på Sorunda kyrkogård.  

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Följ oss på MastodonFölj oss via rss

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984