Följetong #52/2018

Sommarföljetongen: Snart är det 1968 – Del 7

"Det var medvind för FNL nu, den svenska allmänheten blev alltmer upprörd både över USA:s övergrepp mot det vietnamesiska folket och över polisens övergrepp mot svenska demonstranter." Foto: Jan Collsiöö/TT

12 De stod med en insamlingsbössa på Konserthusets trappa. Det var lördagseftermiddag. Helena delade ut flygblad. Hon ville veta mer om var Tore Sköld stod när polisen överföll honom. Nina pekade och visade, men det mesta hade hon läst i tidningen eller hört under rättegången, när det hände såg hon just ingenting. Då var det […]

12

De stod med en insamlingsbössa på Konserthusets trappa. Det var lördagseftermiddag. Helena delade ut flygblad. Hon ville veta mer om var Tore Sköld stod när polisen överföll honom. Nina pekade och visade, men det mesta hade hon läst i tidningen eller hört under rättegången, när det hände såg hon just ingenting. Då var det full kalabalik.

– Men är det bevisat att dom tog stryptag, frågade Helena, som inte ville tro att svenska poliser var så brutala.

– Det finns bilder, sa Nina. Det var stora bilder i tidningarna dagen därpå. Dom klämde till om halsen så att Tore skulle tappa medvetandet och kunna släpas in i polisbilen. Det finns protokoll, från polisförhören och rättegångarna.

De blev avbrutna av människor som ville diskutera, några ville ha flygblad. Det var medvind för FNL nu, den svenska allmänheten blev alltmer upprörd både över USA:s övergrepp mot det vietnamesiska folket och över polisens övergrepp mot svenska demonstranter. En del blev också allt mer övertygade om att det gällde att försvara västvärldens frihet mot den allt uppslukande världskommunismen, som via Vietnam försökte erövra världen.

Det kom in mycket pengar. Snart gick det inte att skramla med den runda plåtsparbössan. Den var helt enkelt för full, dessutom ljuddämpad av sedlar. Det var inte ovanligt att femmor och tior axade ut som torra löv i FNL-lokalen där den öppnades. Det hade hänt att hundralappar hade funnits i bössorna. Hundralappar diskret hopvikta till smala rör.

– Ni är fan ta mig galna. Några okunniga jävla brudar som ni mot en halv miljon USA-soldater, att ni fan inte lägger av, sa en ung man från Demokratisk Allians.

– Det är inte bara vi, sa Helena. Det är hela Vietnams folk.

– Det vet du fan ta mig inte ett skit om. Du har väl för helvete aldrig frågat dom!

En äldre dam i strikt marinblå dräkt ton i ton med hennes blågrå hår vände sig mot den unge mannen och såg på honom med en iskall blick som fick honom att titta i marken.

– Säga vad man vill om kommunistungdomarna, men de för ett vårdat språk och de har lärt sig argumentera för sin sak. Det är mer än man kan säga om deras motståndare.

Han försvann direkt och damen såg sig om i den lilla folksamling som bildats. Det bildades ofta folksamlingar kring flygbladsutdelare och bössinsamlare som uppvaktades av aggressiva motståndare. Det var som om åskådarna hoppades på nya stryptag och slagsmål att ta med hem till köksbordet som krydda till lördagsmiddagen. Damen blev rädd att någon skulle misstolka hennes ståndpunkt i sakfrågan och framhöll att alla måste veta att hon var en stor beundrare av Amerika och att hon i hela sitt liv hade röstat på högern.

– Men det behövs människor med glöd för att ge samhället liv. Jag vill inte stödja kommunisterna genom att lägga pengar i bössan, men ta den här tian och köp en bakelse till er själva när ni har slutat ert pass för dagen.

Hon tryckte sedeln i Helenas hand och gick vidare i lördagsvimlet. Snart var hennes marinblå dräkt uppslukad av torgstånden.

– Ska man bli glad, undrade Helena. Jag lägger tian i bössan.

– Gör inte det! Det vore att svika ett förtroende, sa en herre i den lilla folkhopen. Gör som hon sa, köp bakelser. Ni ska ta hänsyn till givarnas vilja. Här får ni en tia till kampen istället.

Han klämde ner sin sedel direkt i bössan. Nina höll emot. Hon konstaterade att Helena på fjärde dagen argumenterade för FNL som om hon aldrig gjort annat. Helena trivdes i den utsatta positionen.

Jag skulle hellre vara i Vietnam och skjuta amerikaner.

En stor grå buss från Sveriges Radio körde upp på trottoaren. En man med filmkamera och stativ kom ut, följd av en annan med bandspelare och mikrofon på lång stång. Den tredje, som tydligen var reportern, kom fram till dem.

– Jag heter Leif Berndtson och jag arbetar på Aktuellt. Vi håller på och gör ett reportage om den svenska solidaritetsrörelsen för Vietnam. Kan ni ställa upp på en intervju?

– Jag vet inte, jag ser så risig ut i håret, sa Helena.

– Klart vi ställer upp, avgjorde Nina.

– Varför står ni här, två unga svenskor, här i Stockholms centrum och samlar pengar till Vietnams folk, frågade Berndtson med en mjuk, inställsam röst.

– Därför att det är vår plikt att protestera mot USA:s krig i en del av världen där dom absolut inte har någon rätt att föra krig. Vi kämpar inte bara för Vietnam, vi kämpar för alla små oberoende nationer och deras rätt till självständighet, sa Nina.

– Tror ni verkligen att några svenska ungdomar ska kunna stoppa världens mäktigaste stat från att få som den vill?

– Det är inte bara vi, det är hela det vietnamesiska folket, sa Helena.

– Och många andra, la Nina till. Många av krigets kritiker kommer ju från USA.

– Visar inte det att USA är en framstående demokrati som står för värden som måste försvaras mot världskommunismen, frågade Berndtson.

– Tycker du verkligen det, utbrast Helena upprört. Tycker du att bara för att man har demokrati hemma, så har man rätt att bomba var som helst i andra länder?

– Vi diskuterar inte min uppfattning här, utan er. Jag ställer frågorna. Vi klipper här. Jag går in med en ny fråga. Kameran går? Han tittade frågande mot fotografen som nickade.

– Flickor, ni står här i ett litet, fjärran land med plakat och samlar pengar och agiterar. Tror ni verkligen att det är en insats som kan ha någon betydelse i en kamp som förs med hundratusentals soldater?

– Vad vill du att vi ska göra, svarade Helena. Jag skulle hellre vara i Vietnam och skjuta amerikaner, men dels kan jag inte skjuta och dels vill FNL inte ha den sortens hjälp.

– Tack, sa Berndtson och applåderade. Där klipper vi. Bra. Jag skulle hellre vilja vara i Vietnam och skjuta amerikaner, där satt den. Toppen. Tack ska ni ha flickor.

– När ska det här komma i Aktuellt?

– I kväll. Tack ska ni ha flickor. Hej då.

– Nu blir du äntligen berömd, sa Nina, när de packade ihop för att ta bussen till Pålsundsgatan och räkna insamlingspengarna.

– Att bli berömd är inte det viktigaste här i livet, sa Helena med ett självironiskt skratt.

– Nåja. Du skrev underbara brev från England. Om allt annat misslyckas ska jag fundera på en utbildning, minns jag att du skrev. ”Jag vill bli berömd punkt slut. Så fort som möjligt punkt slut. Så mycket som möjligt punkt slut.” Så skrev du.

Helena såg generad ut.

– Du överdriver, så skrev jag väl inte?

– En annan gång skrev du: ”Jag ska bli berömd. Men först ska jag sova en timme. Man måste vara utvilad när man blir berömd.”

– Ja, herregud vad jag kan vara barnslig. Ibland tycker jag att känslorna går baklänges, så att jag känner mig mindre och mindre vuxen för varje dag.

– Jag känner mig ofta som femtio, sa Nina.

De diskuterade sina åldersupplevelser på vägen till lokalen och kom fram till att de var felaktigt placerade i sina biologiska åldrar.

– Du är jämt så förståndig, sa Helena. Som en annan gammal mormor. Medan jag bara ställer till bus. Jag undrar vad det blir av det där nyhetsinslaget. Jag kanske inte skulle ha sagt att jag ville skjuta amerikaner? Ska jag ringa och säga att jag ångrar mig?

– Absolut inte! Vem vill inte skjuta amerikaner? Du ska absolut inte ta tillbaks något. Det enda som kan hända är att det blir litet uppståndelse.

Litet uppståndelse var inte en korrekt beteckning på de reaktioner som de närmaste dagarna utlöstes av Helenas beslutsamma uttalande i Aktuellt. Inslaget sändes samma kväll och dagen därpå i amerikanska CBS och ABC News.

Helena Nordenstrands önskan att skjuta amerikaner sändes nationwide, from coast to coast. Amerikanska ambassaden i Stockholm protesterade hos utrikesdepartementet. New York Times lät den unga svenskan exemplifiera förändringen hos de unga i länder där man tidigare beundrat allt amerikanskt.

I Svenska Dagbladets ledare framhölls Helena Nordenstrand som ännu ett hot mot Sveriges handelsförbindelser med USA. Ännu en av dessa sanslöst revolutionsromantiska ungdomar, som inte tänker på vilken skada de tillfogar Sverige genom sitt ansvarslösa agerande.

Hon ansåg att jag var vilseförd av kommunistiska agenter.

Helena kunde njuta av att stå i händelsernas centrum när väl den första förskräckelsen lagt sig.

– Min storasyster ringde från Boston! Hon hade sett mig i amerikansk television. Hon var fruktansvärt upprörd. Hon ansåg att jag var vilseförd av kommunistiska agenter. Det är väl hennes amerikanske ingenjör som sätter i henne sån smörja. Jag ropade över Atlanten att hon ska vara stolt över att ha en syster som vågar säga ifrån inför en stormakts brutala övergrepp mot en liten fredlig och oberoende nation. Då skrattade hon i luren och sa att jag inte visste vad jag talade om.

I New York Herald Tribune fanns en tvåspaltig bild på Helena, tagen från TV-rutan.

”The American Embassy in Stockholm is under constant police surveillance. Guests of ambassador Graham Parsons have to be protected by police cars and security guards. The picture of the U.S. in Sweden is changing and not for the better. Many young people begin to see the U.S. as the oppressor in Vietnam. The change is brought about by a group of young Swedes with political sympathies to the left, who have started a solidarity movement to support the Vietnamese National Liberation Front. The turn of Swedish sentiments towards our people can well be illustrated by 19-year-old demonstrator Helena Nordenstrand, who says she would like to shoot Americans in Vietnam.”

– Nu är du i alla fall världsberömd, sa Nina, som tvingades konstatera att ingen hade namngett henne eller citerat något som hon sagt.

 

13

Rebecca och Nina reste ensamma till Skåne för att studera hur svetsade regnkappor producerades i en av KF:s fabriker.

De hämtades på Bulltofta av en uniformerad chaufför i en blänkande svart limousine, men kördes inte direkt till plastfabriken. Först ville direktören diskutera igenom projektet i lugn och ro. Han hade beställt en konferenslokal på Svaneberga slott. De släpptes av i slottsparken. På andra sidan riksvägen mot Ystad syntes havet. En herre i kritstrecksrandigt kom emot dem med högerhanden lätt lyftad.

– Bara två, sa han och tog Rebecca i hand. Jag räknade med tre personer. Är ni inte tre?

– Rebecca Tannberg, det här är min assistent Nina Broman. Vi har så fullbokat på kontoret just nu att vi inte kunde resa bort allihop.

– Jaså. Ja välkomna ska ni vara. Kjell-Olof Molin heter jag. Vi har en genomgång här på förmiddagen med direktör Vallerius från Stockholm. Den avslutas med lunch här i slottets restaurang, därefter besök på fabriken. Damrummet, sa han med en gest mot den dammärkta dörren när de kommit fram till sammanträdesrummet. Jag antar att damerna har behov av att kamma sig efter resan.

Så fort de kom in bakom toalettdörren började Rebecca fnittra som en skolflicka.

– Kamma sig efter resan. Jag måste kissa, ville jag säga. Du, här gäller det att se allvarlig och duglig ut. Kan du ta fram stora kollegieblocket och anteckna.

– Vad ska jag anteckna?

– Vad som helst. Det ser bra ut om jag medför en assistent, det vill säga du, som antecknar hela tiden. Dom blir litet nerpsykade så att dom inte tror att dom kan köra med oss. Skriv ner så mycket du hinner av det som sägs helt enkelt.

Vinylplast, sa direktör Vallerius från Stockholm och fick något drömmande i blicken.

Allt gick affärsmässigt till. Direktörerna föredrog sin produktionsplan och sina prisidéer. Fritidskläder är ännu en oexploaterad marknad för modesvängningar, sa han från Stockholm. Om man kunde få in modet i regnkapporna till exempel, vilken jättemarknad. Om folk slutade köpa hopvikta plastpåsar att dra över sina vanliga kläder och gick in för att klä sig chict även i oväder!

Nina antecknade och såg i smyg på Rebecca. Hemma på kontoret lät det precis tvärtom. Modet var något man måste komma ifrån, modesvängningarna var ett sätt att suga ut den klädköpande allmänheten och tvinga folk att skaffa nya kläder långt innan de gamla var utslitna. Men Rebecca bara lyssnade och frågade. Hur långa serier? Storlekar? Kunde man tänka sig att gå upp i storlekar så att den majoritet av landets kvinnor som inte hade trettioåtta–fyrtio äntligen skulle få något roligt att ha på sig när det regnade? Nej, det trodde ingen av direktörerna. Så storväxta damer ville nog inte gärna poängtera sin storlek genom att bära modeplagg, de föredrog nog mer tantiga modeller.

Nina såg igen på Rebecca, hemma på kontoret var det en gyllene regel att allt måste tillverkas upp till storlek fyrtiosex och helst fyrtioåtta, ingen diskriminering mot de runda.

Vinylplast, sa direktör Vallerius från Stockholm och fick något drömmande i blicken. Där har vi något som kommer att bli verkligt stort nästa år. Det visste han, för det hade han från Paris. Vinylen var redan på väg i Frankrike. Direktör Molin från Ystad sa på sin skorrande skånska att han tvivlade. Han hällde upp mer Ramlösa åt alla och höll en föreläsning om skillnaden på franskt och svenskt kynne och väder. Nina antecknade. Vinyl kommer stort i Paris. Svenskor ej så modegalna enligt M. Vinyl mycket kallt och stelt i kyla. All plast stel i kyla sa K.

– Varför är vinylplast så populärt i Frankrike, frågade Nina.

– Det är blankt. Blankt är modernt. Så enkelt är det.

– Blank plast är opraktisk, sa Rebecca. Den åldras så snabbt. Minsta repa och den ser gammal ut.

– Hur den åldras är kundens problem, vi säljer endast splitternya, skinande blanka varor. Jag vill att Lao-Tse designar en serie i blank vinylplast. Med er säkra känsla för form och färg och ett så säljvänligt material är jag säker på framgång.

De diskuterade fodrat och ofodrat, kragar och fickor och nitar och knappar och vävburet och formpressat. Lunchen var fyra rätter med vin eller Ramlösa. Nina valde Ramlösa för det tog Rebecca. Direktör Vallerius tog vin men direktör Molin tog öl och snaps. Direktörerna blev bullrigare efter hand som rätterna avverkades. Nina låtsades inte märka Vallerius grepp om hennes hår när han hjälpte henne på med kappan.

Samma blänkande långa Mercedes stod parkerad utanför porten. De for ett par mil längs kusten. Havet vräkte sig in mot land med vita toppar på vågorna. Himlen var svartgrå. Direktör Molin la en arm på ryggstödet bakom Rebeccas axlar. Efter en stund föll den liksom av en händelse ner över henne. Hon satt mitt i baksätet. Nina hade lust att bita i direktörs fingrarna som hängde där vid hennes sida.

Kvinnor är litet som höns, ha, ha, hoppas ni ursäktar, men det blir bara oreda om det inte finns en hane som kan styra så att säga.

Fabriken var lika grå som himlen. Den såg ut som förkroppsligandet av allt ont som innefattades i ordet fabrik: något tröstlöst och hopplöst för människor utan andra möjligheter.

Den var fylld av kvinnor. Först på kontoret. Vart man såg var det kvinnor och bara kvinnor, prydliga och välvårdade satt de vid sina skrivmaskiner och svarade i telefon.

Direktörerna höll hårt i Nina och Rebecca. Inte ett steg på egen hand. De fördes runt, de skulle studera produktionen, hette det, men de skulle också förevisas. Nina kände sig som ett vandrande utställningsföremål och tittade i smyg på Rebecca, som verkade helt lugn och van att bli uppvisad.

– Fabriken är inte en av de större i landet. Etthundrafyrtioåtta anställda.

– Är alla kvinnor? frågade Nina.

– På kollektivsidan, ja. Vi har givetvis några manliga arbetsledare, annars skulle fabriken snabbt braka ihop. Kvinnor är litet som höns, ha, ha, hoppas ni ursäktar, men det blir bara oreda om det inte finns en hane som kan styra så att säga. Ja, damerna förstår väl skämt.

– Allvarligt talat, sa direktör Vallerius, så har kvinnor mycket svårt att fördra kvinnliga arbetsledare. Det blir bara avundsjuka och kiv.

– Själv har jag enbart kvinnliga arbetsledare, det är roligt att arbeta hos dom, sa Nina.

– Fröken Broman är så ung. Er arbetsplats kan nog inte heller jämföras med en fabrik som denna, här är det så många. Kvinnor är den bästa delen av mänskligheten, när de avnjuts i små doser, som jag brukar säga.

– Här ser ni tillskärningen, en av våra nya maskiner, sa Molin. Den tar femtio lager i varje omgång.

En man stod vid en stor maskin och förde ett berg av tyger långsamt runt enligt en uppgjord mall. En tråd som löpte lodrätt genom tyget skar igenom allt på en gång.

– Det ser mer ut som om han skar ost, sa Rebecca.

– Det här är ett mycket kvalificerat arbete, en post med stort ansvar. Skär man fel kan hela tygomgången vara förstörd. Här krävs en man.

– Kvinnor skulle säkert göra det lika bra, sa Rebecca. Det måste vara precisionen som räknas. Kvinnor är mycket noggranna i sitt arbete.

– Javisst, fru Tannberg, mycket riktigt, men de springer sju mil för att slippa ansvaret. Kvinnor är mycket noga och flinka med sina händer, men de vill inte ha minsta lilla gnutta ansvar. Inte något! Den saken vet jag verkligen något om, efter tjugoett år som chef i textilindustrin och fem år här. Kvinnor vill inte ens ta ansvar för sitt eget fackliga arbete. Bengtsson där vid tillskärningen är den enda man vi har på kollektivsidan, och tror ni inte att han är ordförande i facket! Det är kvinnorna som har valt honom. Kom inte och försök inbilla mig att det är en tillfällighet.

Nina vågade inte säga något, eftersom Rebecca var så tyst. De gick tillsammans mellan maskinerna. Vid var och en satt en kvinna utan ansvar men med nedböjt huvud och blicken och händerna så samstämda i arbetet att en tråd verkade hålla ihop dem.

Symaskinerna i fabriken gick med en oerhörd hastighet. Nina hann knappt blinka så var en regnrock hopfogad i sidorna. Svisch, lät det, då kom en krage ut ur nästa maskin, färdig och vänd gick den vidare till maskinen bredvid, där den på ett magiskt vis sekundsnabbt förenades med kappstommen.

– Ni tycker att det går fort? Ja, det gör det, sa Molin, vi har ackordslön och det är mycket positivt för produktiviteten.

– Har inte sömmerskorna sagt att de vill komma bort från ackordslönesystemet? undrade Rebecca.

– Visst, visst. Man kan inte ta så allvarligt på allt som sömmerskor kan hitta på att säga. Vad skulle hålla uppe takten i produktionen om vi tog bort ackordet? En av förklaringarna till den höga takten är att vi har rensat bort allt tankearbete.

– Blir inte arbetet väldigt enformigt och tråkigt då, frågade Nina.

– För fröken Broman skulle det nog inte gå att hålla ut länge. Allt beror på individen. Alla har inte era höga krav på omväxling, somliga ställer mycket lägre krav, både på arbete och livet i övrigt. Om det inte fanns folk med lägre krav skulle det inte finnas fabriker, det skulle helt enkelt inte gå att rekrytera personal.

– Det är tur att det finns så få som ställer krav på direktörsposterna, när det finns så få direktörsjobb, sa Rebecca som plötsligt verkade ha tröttnat på att undervisas om hurdana sömmerskorna var.

Nina hade bara varit en timme i fabriken och tyckte sig kunna skära vantrivseln och missnöjet och sorgen med kniv.

Trodde direktörerna verkligen på sina egna ord? Nina hade bara varit en timme i fabriken och tyckte sig kunna skära vantrivseln och missnöjet och sorgen med kniv.

– Nu kommer vi till det spännande för vårt projekt. Plasten. Här ser ni hur svetsningen går till. Det är en mycket bra teknik för regnkläder, eftersom vatten lätt kommer in i konventionella sömmar. Här svetsar vi vävburen plast. Vi tror inte på enkel plast, den rivs bara sönder. Ni ser själva här, fogen blir mycket elegant.

– Men då måste man arbeta med andningshål i formgivningen, annars blir folk dränkta i sin egen svett inne i den hopsvetsade regnklädseln, sa Rebecca.

– Ja, vi har olika varianter här av nitar och skärningar med lufthål i vår befintliga kollektion. Den är hygieniskt fullt tillfredsställande, men den säljer inte. Det är därför som vi vill ha Lao-Tse som konsulter. Ni vet vad som rör sig, vad som ligger i tiden.

En maskin sänkte ner en lång het järnbit över två stycken på regnkappan så att plasten smälte och blev till ett stycke. Det gick att svetsa böjar och uddkanter och vilka former som helst med speciella verktyg.

– Är det något som absolut inte går att göra om en regnkappa ska svetsas, frågade Rebecca.

Nina försökte komma ihåg att anteckna, men fick ideligen syn på något som fångade hennes intresse så att antecknandet kom av sig. Just när hon skulle skriva upp att man ska undvika små detaljer, som lätt blir stela och fungerar illa i svetsningen, visslade en signal genom hela fabriken och alla sömmerskorna lyfte från sina stolar som en vältrimmad gymnastiktrupp och på några sekunder var de borta ur sysalarna.

– Tretton minuters kafferast, förklarade direktör Molin. På kollektivsidan har vi tjugoåtta minuters lunch och tretton minuters kafferast på eftermiddagen.

– Tretton minuter? Jag utgår från att en direktör aldrig hinner dricka kaffe på den tiden, sa Rebecca med riktigt vass röst.

– Åjo, nog hinner han det. När min sekreterare kommer med kaffekoppen kan jag klara kafferasten på fem minuter om det kniper.

– Men sömmerskorna, vem kommer med deras kopp?

Molin tittade på Nina som om han inte förstod frågan.

– Dom hämtar sitt kaffe. Vi har serveringen öppen till lunch och kaffe. Jag vet inte hur länge vi kan erbjuda den servicen, den utnyttjas inte tillräckligt. Dom säger att för mycket av rasterna går åt till att stå i kö.

– Så då får dom inget kaffe alls?

– Inte håller jag reda på vad dom har för sig på sina raster. Dom tar väl en cigarrett. Det enda jag bryr mig om är att dom kommer tillbaka till maskinerna när signalen ljuder.

– Men varför tretton minuter? Varför tjugoåtta? Skulle det inte verka mänskligare med en kvart och en halvtimme?

– Arbetarna ska veta att passa tiden exakt. Vi börjar sex och femtioåtta på morgonen. Förresten vill alla komma hem så fort som möjligt, dom skulle tro att jag hade blivit galen om jag försökte förlänga rasterna.

– Men fyra minuter, kan det göra någon skillnad?

– Det skulle märkas.

De gick genom utgången. Sömmerskorna stod i sina blågrå rockar på rad i en smal trappa som ledde till våningen under. Man såg inte slutet av trappan för röken från deras cigarretter.

Sömmerskorna talade mumlande med varandra och Nina uppfattade att det vanligaste språket var finska. Hon dröjde sig kvar i slutet av trappan, när hon hörde att direktörerna redan hade börjat presentera fabrikens första formpressningsmaskin för Rebecca.

– Varför står ni här?

– Nå, var sku vi annars stå, svarade en medelålders kvinna på sjungande finlandssvenska.

– Direktören sa att det fanns ett kafé?

– Schugofura platser, fem minuter kö när rasten är på tretton, int kan man slösa så med minuterna.

– Men det måste väl finnas något rastrum där ni kunde sitta ner?

– Har du sett nåt sånt kanske? Du får gärna visa oss i så fall. Int har jag sett nåt fast jag vart här i tre år snart.

– Men att ni finner er i att stå här!

– Finner oss? Hur menar du att vi sku göra annars?

Fröken Broman är inte den sortens flicka som hamnar på fabrik.

Nina såg sig om bland alla de rökande. De vände sig bort.

De ville inte säga så mycket som hej till henne. Hon såg deras nackar. Spretiga hårtestar kom ut under de hucklen som hörde till den blågrå arbetsklädseln. Varför har ni så spretigt hår, ville hon fråga. Men direktörerna hade upptäckt att hon saknades. Molin själv kom och hämtade henne och i samma stund som han öppnade dörren ljöd den vinande signalen igen och trappan tömdes blixtsnabbt.

– Måste det vara ett så elakt ljud i signalen, frågade Nina. Kunde man inte ha pinglande klockor som på teatern?

– Som på teatern? Och ringa tre gånger kanske? Det där ljudet är en fabriksvissla, om fröken Broman inte hört en sån förut. Det är den brukliga signalen på en fabrik. Arbetare är vana vid den.

– Jag skulle aldrig kunna vänja mig vid den.

– Det kommer säkert aldrig att behövas heller. Fröken Broman är inte den sortens flicka som hamnar på fabrik.

– Hur kan ni vara så säker på det?

– Tja, ett tecken är att ni har varit på teatern. Det har ingen som stod här i trappan nyss.

 

14

När Nina satt i Martin Bergstrands väntrum försökte hon tänka bort att hon träffat honom på en fest. När det blev hennes tur kallade sköterskan in henne i ett litet omklädningsrum där hon fick klä av sig och lämna urinprov.

Insvept i en vit kåpa trädde hon in till doktorn som satt bakom ett stort gammaldags skrivbord. Varsågod och sitt, sa han. Hon hade blusen på sig under kåpan men underkroppen kändes helt naken, fast den var dold. Hon kände inte alls igen den Martin hon sett dansa och dricka whisky.

– Hur står det till med dig? Är det något allvarligt?

– Nej. Det tror jag inte.

Orden tog slut. Hon såg sig om i rummet. Allt var gammalt.

Tunga mörka möbler, plyschdraperier, palmer i två hörn. Blank och ren stod gynekologstolen mitt i rummet.

– Jag ärvde den här praktiken efter min pappa, det var kvalitet på inredningen på den tiden. Jag tycker den är vacker, även om den inte är så praktisk. Är du med barn? Vill du ha abort?

– Nej, jag har bara litet ont, alltså det är bara ibland, inte hela tiden.

– I särskilda situationer?

– Det kan man säga.

Herregud, så fånigt det lät. Hon rodnade och tittade i golvet och önskade sig bort.

– Gör det ont vid samlag, hjälpte doktorn till.

– Just det, svarade hon lättad.

– Och när annars?

– Annars gör det inte ont.

– Sätt dig i stolen så får jag titta på dig. Du kanske kan försöka berätta var det gör ont.

Den här stolen är inte rolig att sitta i, det vet jag.

Hon klättrade upp i den hemska stolen och bredde ut benen som doktorn la tillrätta med papper under vaderna. Han drog på sig plasthandskarna och klämde på hennes mage utifrån och inifrån på en gång. Då och då tittade han upp mot hennes ansikte. Han klämde kring slidans öppning och plötsligt tryckte han till där det verkligen gjorde ont. Hon ropade aj. Han böjde sig fram för att se bättre och klämde igen med samma effekt.

– Gör det verkligen ont när jag klämmer här? Han klämde försiktigt en gång till nedanför ingången till slidan.

– Ja, gör inte så mer, snälla.

– Kom ner och sitt vid skrivbordet. Undersökningen är färdig. Den här stolen är inte rolig att sitta i, det vet jag.

Hon svepte om sig det vita skynket som var knutet med en rosett i halsen och slog sig ner framför skrivbordet.

– Vad är det för fel?

– Om jag visste det. Det kan jag helt enkelt inte säga. Faktum är att det syns ingenting alls. Inte ens en rodnad på huden. Du ser alldeles frisk och normal ut.

– Är det bara inbillning alltså?

– Nej, du har ont. Det märkte jag också. Det gör tydligt ont vid beröring och jag förstår att det plågar dig. Därför vill jag att du ska bli ordentligt undersökt. Jag skickar dig till en specialist, en av landets främsta. Du kommer att bli kallad till Karolinska sjukhusets kvinnoklinik inom kort. Det är dit du hör.

Fortsättning följer…

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
redaktionen@arbetaren.se

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
prenumeration@arbetaren.se

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Arbetarens jubileumspodd gigekonomi

Lyssna på vår podd om gigekonomi

Registrera dig på nyhetsbrevet så skickar vi avsnittet till dig

Klicka här för att stänga