Sommarföljetongen: Snart är det 1968 – Del 7

12

De stod med en insamlingsbössa på Konserthusets trappa. Det var lördagseftermiddag. Helena delade ut flygblad. Hon ville veta mer om var Tore Sköld stod när polisen överföll honom. Nina pekade och visade, men det mesta hade hon läst i tidningen eller hört under rättegången, när det hände såg hon just ingenting. Då var det full kalabalik.

– Men är det bevisat att dom tog stryptag, frågade Helena, som inte ville tro att svenska poliser var så brutala.

– Det finns bilder, sa Nina. Det var stora bilder i tidningarna dagen därpå. Dom klämde till om halsen så att Tore skulle tappa medvetandet och kunna släpas in i polisbilen. Det finns protokoll, från polisförhören och rättegångarna.

De blev avbrutna av människor som ville diskutera, några ville ha flygblad. Det var medvind för FNL nu, den svenska allmänheten blev alltmer upprörd både över USA:s övergrepp mot det vietnamesiska folket och över polisens övergrepp mot svenska demonstranter. En del blev också allt mer övertygade om att det gällde att försvara västvärldens frihet mot den allt uppslukande världskommunismen, som via Vietnam försökte erövra världen.

Det kom in mycket pengar. Snart gick det inte att skramla med den runda plåtsparbössan. Den var helt enkelt för full, dessutom ljuddämpad av sedlar. Det var inte ovanligt att femmor och tior axade ut som torra löv i FNL-lokalen där den öppnades. Det hade hänt att hundralappar hade funnits i bössorna. Hundralappar diskret hopvikta till smala rör.

– Ni är fan ta mig galna. Några okunniga jävla brudar som ni mot en halv miljon USA-soldater, att ni fan inte lägger av, sa en ung man från Demokratisk Allians.

– Det är inte bara vi, sa Helena. Det är hela Vietnams folk.

– Det vet du fan ta mig inte ett skit om. Du har väl för helvete aldrig frågat dom!

En äldre dam i strikt marinblå dräkt ton i ton med hennes blågrå hår vände sig mot den unge mannen och såg på honom med en iskall blick som fick honom att titta i marken.

– Säga vad man vill om kommunistungdomarna, men de för ett vårdat språk och de har lärt sig argumentera för sin sak. Det är mer än man kan säga om deras motståndare.

Han försvann direkt och damen såg sig om i den lilla folksamling som bildats. Det bildades ofta folksamlingar kring flygbladsutdelare och bössinsamlare som uppvaktades av aggressiva motståndare. Det var som om åskådarna hoppades på nya stryptag och slagsmål att ta med hem till köksbordet som krydda till lördagsmiddagen. Damen blev rädd att någon skulle misstolka hennes ståndpunkt i sakfrågan och framhöll att alla måste veta att hon var en stor beundrare av Amerika och att hon i hela sitt liv hade röstat på högern.

– Men det behövs människor med glöd för att ge samhället liv. Jag vill inte stödja kommunisterna genom att lägga pengar i bössan, men ta den här tian och köp en bakelse till er själva när ni har slutat ert pass för dagen.

Hon tryckte sedeln i Helenas hand och gick vidare i lördagsvimlet. Snart var hennes marinblå dräkt uppslukad av torgstånden.

– Ska man bli glad, undrade Helena. Jag lägger tian i bössan.

– Gör inte det! Det vore att svika ett förtroende, sa en herre i den lilla folkhopen. Gör som hon sa, köp bakelser. Ni ska ta hänsyn till givarnas vilja. Här får ni en tia till kampen istället.

Han klämde ner sin sedel direkt i bössan. Nina höll emot. Hon konstaterade att Helena på fjärde dagen argumenterade för FNL som om hon aldrig gjort annat. Helena trivdes i den utsatta positionen.

Jag skulle hellre vara i Vietnam och skjuta amerikaner.

En stor grå buss från Sveriges Radio körde upp på trottoaren. En man med filmkamera och stativ kom ut, följd av en annan med bandspelare och mikrofon på lång stång. Den tredje, som tydligen var reportern, kom fram till dem.

– Jag heter Leif Berndtson och jag arbetar på Aktuellt. Vi håller på och gör ett reportage om den svenska solidaritetsrörelsen för Vietnam. Kan ni ställa upp på en intervju?

– Jag vet inte, jag ser så risig ut i håret, sa Helena.

– Klart vi ställer upp, avgjorde Nina.

– Varför står ni här, två unga svenskor, här i Stockholms centrum och samlar pengar till Vietnams folk, frågade Berndtson med en mjuk, inställsam röst.

– Därför att det är vår plikt att protestera mot USA:s krig i en del av världen där dom absolut inte har någon rätt att föra krig. Vi kämpar inte bara för Vietnam, vi kämpar för alla små oberoende nationer och deras rätt till självständighet, sa Nina.

– Tror ni verkligen att några svenska ungdomar ska kunna stoppa världens mäktigaste stat från att få som den vill?

– Det är inte bara vi, det är hela det vietnamesiska folket, sa Helena.

– Och många andra, la Nina till. Många av krigets kritiker kommer ju från USA.

– Visar inte det att USA är en framstående demokrati som står för värden som måste försvaras mot världskommunismen, frågade Berndtson.

– Tycker du verkligen det, utbrast Helena upprört. Tycker du att bara för att man har demokrati hemma, så har man rätt att bomba var som helst i andra länder?

– Vi diskuterar inte min uppfattning här, utan er. Jag ställer frågorna. Vi klipper här. Jag går in med en ny fråga. Kameran går? Han tittade frågande mot fotografen som nickade.

– Flickor, ni står här i ett litet, fjärran land med plakat och samlar pengar och agiterar. Tror ni verkligen att det är en insats som kan ha någon betydelse i en kamp som förs med hundratusentals soldater?

– Vad vill du att vi ska göra, svarade Helena. Jag skulle hellre vara i Vietnam och skjuta amerikaner, men dels kan jag inte skjuta och dels vill FNL inte ha den sortens hjälp.

– Tack, sa Berndtson och applåderade. Där klipper vi. Bra. Jag skulle hellre vilja vara i Vietnam och skjuta amerikaner, där satt den. Toppen. Tack ska ni ha flickor.

– När ska det här komma i Aktuellt?

– I kväll. Tack ska ni ha flickor. Hej då.

– Nu blir du äntligen berömd, sa Nina, när de packade ihop för att ta bussen till Pålsundsgatan och räkna insamlingspengarna.

– Att bli berömd är inte det viktigaste här i livet, sa Helena med ett självironiskt skratt.

– Nåja. Du skrev underbara brev från England. Om allt annat misslyckas ska jag fundera på en utbildning, minns jag att du skrev. ”Jag vill bli berömd punkt slut. Så fort som möjligt punkt slut. Så mycket som möjligt punkt slut.” Så skrev du.

Helena såg generad ut.

– Du överdriver, så skrev jag väl inte?

– En annan gång skrev du: ”Jag ska bli berömd. Men först ska jag sova en timme. Man måste vara utvilad när man blir berömd.”

– Ja, herregud vad jag kan vara barnslig. Ibland tycker jag att känslorna går baklänges, så att jag känner mig mindre och mindre vuxen för varje dag.

– Jag känner mig ofta som femtio, sa Nina.

De diskuterade sina åldersupplevelser på vägen till lokalen och kom fram till att de var felaktigt placerade i sina biologiska åldrar.

– Du är jämt så förståndig, sa Helena. Som en annan gammal mormor. Medan jag bara ställer till bus. Jag undrar vad det blir av det där nyhetsinslaget. Jag kanske inte skulle ha sagt att jag ville skjuta amerikaner? Ska jag ringa och säga att jag ångrar mig?

– Absolut inte! Vem vill inte skjuta amerikaner? Du ska absolut inte ta tillbaks något. Det enda som kan hända är att det blir litet uppståndelse.

Litet uppståndelse var inte en korrekt beteckning på de reaktioner som de närmaste dagarna utlöstes av Helenas beslutsamma uttalande i Aktuellt. Inslaget sändes samma kväll och dagen därpå i amerikanska CBS och ABC News.

Helena Nordenstrands önskan att skjuta amerikaner sändes nationwide, from coast to coast. Amerikanska ambassaden i Stockholm protesterade hos utrikesdepartementet. New York Times lät den unga svenskan exemplifiera förändringen hos de unga i länder där man tidigare beundrat allt amerikanskt.

I Svenska Dagbladets ledare framhölls Helena Nordenstrand som ännu ett hot mot Sveriges handelsförbindelser med USA. Ännu en av dessa sanslöst revolutionsromantiska ungdomar, som inte tänker på vilken skada de tillfogar Sverige genom sitt ansvarslösa agerande.

Hon ansåg att jag var vilseförd av kommunistiska agenter.

Helena kunde njuta av att stå i händelsernas centrum när väl den första förskräckelsen lagt sig.

– Min storasyster ringde från Boston! Hon hade sett mig i amerikansk television. Hon var fruktansvärt upprörd. Hon ansåg att jag var vilseförd av kommunistiska agenter. Det är väl hennes amerikanske ingenjör som sätter i henne sån smörja. Jag ropade över Atlanten att hon ska vara stolt över att ha en syster som vågar säga ifrån inför en stormakts brutala övergrepp mot en liten fredlig och oberoende nation. Då skrattade hon i luren och sa att jag inte visste vad jag talade om.

I New York Herald Tribune fanns en tvåspaltig bild på Helena, tagen från TV-rutan.

”The American Embassy in Stockholm is under constant police surveillance. Guests of ambassador Graham Parsons have to be protected by police cars and security guards. The picture of the U.S. in Sweden is changing and not for the better. Many young people begin to see the U.S. as the oppressor in Vietnam. The change is brought about by a group of young Swedes with political sympathies to the left, who have started a solidarity movement to support the Vietnamese National Liberation Front. The turn of Swedish sentiments towards our people can well be illustrated by 19-year-old demonstrator Helena Nordenstrand, who says she would like to shoot Americans in Vietnam.”

– Nu är du i alla fall världsberömd, sa Nina, som tvingades konstatera att ingen hade namngett henne eller citerat något som hon sagt.

 

13

Rebecca och Nina reste ensamma till Skåne för att studera hur svetsade regnkappor producerades i en av KF:s fabriker.

De hämtades på Bulltofta av en uniformerad chaufför i en blänkande svart limousine, men kördes inte direkt till plastfabriken. Först ville direktören diskutera igenom projektet i lugn och ro. Han hade beställt en konferenslokal på Svaneberga slott. De släpptes av i slottsparken. På andra sidan riksvägen mot Ystad syntes havet. En herre i kritstrecksrandigt kom emot dem med högerhanden lätt lyftad.

– Bara två, sa han och tog Rebecca i hand. Jag räknade med tre personer. Är ni inte tre?

– Rebecca Tannberg, det här är min assistent Nina Broman. Vi har så fullbokat på kontoret just nu att vi inte kunde resa bort allihop.

– Jaså. Ja välkomna ska ni vara. Kjell-Olof Molin heter jag. Vi har en genomgång här på förmiddagen med direktör Vallerius från Stockholm. Den avslutas med lunch här i slottets restaurang, därefter besök på fabriken. Damrummet, sa han med en gest mot den dammärkta dörren när de kommit fram till sammanträdesrummet. Jag antar att damerna har behov av att kamma sig efter resan.

Så fort de kom in bakom toalettdörren började Rebecca fnittra som en skolflicka.

– Kamma sig efter resan. Jag måste kissa, ville jag säga. Du, här gäller det att se allvarlig och duglig ut. Kan du ta fram stora kollegieblocket och anteckna.

– Vad ska jag anteckna?

– Vad som helst. Det ser bra ut om jag medför en assistent, det vill säga du, som antecknar hela tiden. Dom blir litet nerpsykade så att dom inte tror att dom kan köra med oss. Skriv ner så mycket du hinner av det som sägs helt enkelt.

Vinylplast, sa direktör Vallerius från Stockholm och fick något drömmande i blicken.

Allt gick affärsmässigt till. Direktörerna föredrog sin produktionsplan och sina prisidéer. Fritidskläder är ännu en oexploaterad marknad för modesvängningar, sa han från Stockholm. Om man kunde få in modet i regnkapporna till exempel, vilken jättemarknad. Om folk slutade köpa hopvikta plastpåsar att dra över sina vanliga kläder och gick in för att klä sig chict även i oväder!

Nina antecknade och såg i smyg på Rebecca. Hemma på kontoret lät det precis tvärtom. Modet var något man måste komma ifrån, modesvängningarna var ett sätt att suga ut den klädköpande allmänheten och tvinga folk att skaffa nya kläder långt innan de gamla var utslitna. Men Rebecca bara lyssnade och frågade. Hur långa serier? Storlekar? Kunde man tänka sig att gå upp i storlekar så att den majoritet av landets kvinnor som inte hade trettioåtta–fyrtio äntligen skulle få något roligt att ha på sig när det regnade? Nej, det trodde ingen av direktörerna. Så storväxta damer ville nog inte gärna poängtera sin storlek genom att bära modeplagg, de föredrog nog mer tantiga modeller.

Nina såg igen på Rebecca, hemma på kontoret var det en gyllene regel att allt måste tillverkas upp till storlek fyrtiosex och helst fyrtioåtta, ingen diskriminering mot de runda.

Vinylplast, sa direktör Vallerius från Stockholm och fick något drömmande i blicken. Där har vi något som kommer att bli verkligt stort nästa år. Det visste han, för det hade han från Paris. Vinylen var redan på väg i Frankrike. Direktör Molin från Ystad sa på sin skorrande skånska att han tvivlade. Han hällde upp mer Ramlösa åt alla och höll en föreläsning om skillnaden på franskt och svenskt kynne och väder. Nina antecknade. Vinyl kommer stort i Paris. Svenskor ej så modegalna enligt M. Vinyl mycket kallt och stelt i kyla. All plast stel i kyla sa K.

– Varför är vinylplast så populärt i Frankrike, frågade Nina.

– Det är blankt. Blankt är modernt. Så enkelt är det.

– Blank plast är opraktisk, sa Rebecca. Den åldras så snabbt. Minsta repa och den ser gammal ut.

– Hur den åldras är kundens problem, vi säljer endast splitternya, skinande blanka varor. Jag vill att Lao-Tse designar en serie i blank vinylplast. Med er säkra känsla för form och färg och ett så säljvänligt material är jag säker på framgång.

De diskuterade fodrat och ofodrat, kragar och fickor och nitar och knappar och vävburet och formpressat. Lunchen var fyra rätter med vin eller Ramlösa. Nina valde Ramlösa för det tog Rebecca. Direktör Vallerius tog vin men direktör Molin tog öl och snaps. Direktörerna blev bullrigare efter hand som rätterna avverkades. Nina låtsades inte märka Vallerius grepp om hennes hår när han hjälpte henne på med kappan.

Samma blänkande långa Mercedes stod parkerad utanför porten. De for ett par mil längs kusten. Havet vräkte sig in mot land med vita toppar på vågorna. Himlen var svartgrå. Direktör Molin la en arm på ryggstödet bakom Rebeccas axlar. Efter en stund föll den liksom av en händelse ner över henne. Hon satt mitt i baksätet. Nina hade lust att bita i direktörs fingrarna som hängde där vid hennes sida.

Kvinnor är litet som höns, ha, ha, hoppas ni ursäktar, men det blir bara oreda om det inte finns en hane som kan styra så att säga.

Fabriken var lika grå som himlen. Den såg ut som förkroppsligandet av allt ont som innefattades i ordet fabrik: något tröstlöst och hopplöst för människor utan andra möjligheter.

Den var fylld av kvinnor. Först på kontoret. Vart man såg var det kvinnor och bara kvinnor, prydliga och välvårdade satt de vid sina skrivmaskiner och svarade i telefon.

Direktörerna höll hårt i Nina och Rebecca. Inte ett steg på egen hand. De fördes runt, de skulle studera produktionen, hette det, men de skulle också förevisas. Nina kände sig som ett vandrande utställningsföremål och tittade i smyg på Rebecca, som verkade helt lugn och van att bli uppvisad.

– Fabriken är inte en av de större i landet. Etthundrafyrtioåtta anställda.

– Är alla kvinnor? frågade Nina.

– På kollektivsidan, ja. Vi har givetvis några manliga arbetsledare, annars skulle fabriken snabbt braka ihop. Kvinnor är litet som höns, ha, ha, hoppas ni ursäktar, men det blir bara oreda om det inte finns en hane som kan styra så att säga. Ja, damerna förstår väl skämt.

– Allvarligt talat, sa direktör Vallerius, så har kvinnor mycket svårt att fördra kvinnliga arbetsledare. Det blir bara avundsjuka och kiv.

– Själv har jag enbart kvinnliga arbetsledare, det är roligt att arbeta hos dom, sa Nina.

– Fröken Broman är så ung. Er arbetsplats kan nog inte heller jämföras med en fabrik som denna, här är det så många. Kvinnor är den bästa delen av mänskligheten, när de avnjuts i små doser, som jag brukar säga.

– Här ser ni tillskärningen, en av våra nya maskiner, sa Molin. Den tar femtio lager i varje omgång.

En man stod vid en stor maskin och förde ett berg av tyger långsamt runt enligt en uppgjord mall. En tråd som löpte lodrätt genom tyget skar igenom allt på en gång.

– Det ser mer ut som om han skar ost, sa Rebecca.

– Det här är ett mycket kvalificerat arbete, en post med stort ansvar. Skär man fel kan hela tygomgången vara förstörd. Här krävs en man.

– Kvinnor skulle säkert göra det lika bra, sa Rebecca. Det måste vara precisionen som räknas. Kvinnor är mycket noggranna i sitt arbete.

– Javisst, fru Tannberg, mycket riktigt, men de springer sju mil för att slippa ansvaret. Kvinnor är mycket noga och flinka med sina händer, men de vill inte ha minsta lilla gnutta ansvar. Inte något! Den saken vet jag verkligen något om, efter tjugoett år som chef i textilindustrin och fem år här. Kvinnor vill inte ens ta ansvar för sitt eget fackliga arbete. Bengtsson där vid tillskärningen är den enda man vi har på kollektivsidan, och tror ni inte att han är ordförande i facket! Det är kvinnorna som har valt honom. Kom inte och försök inbilla mig att det är en tillfällighet.

Nina vågade inte säga något, eftersom Rebecca var så tyst. De gick tillsammans mellan maskinerna. Vid var och en satt en kvinna utan ansvar men med nedböjt huvud och blicken och händerna så samstämda i arbetet att en tråd verkade hålla ihop dem.

Symaskinerna i fabriken gick med en oerhörd hastighet. Nina hann knappt blinka så var en regnrock hopfogad i sidorna. Svisch, lät det, då kom en krage ut ur nästa maskin, färdig och vänd gick den vidare till maskinen bredvid, där den på ett magiskt vis sekundsnabbt förenades med kappstommen.

– Ni tycker att det går fort? Ja, det gör det, sa Molin, vi har ackordslön och det är mycket positivt för produktiviteten.

– Har inte sömmerskorna sagt att de vill komma bort från ackordslönesystemet? undrade Rebecca.

– Visst, visst. Man kan inte ta så allvarligt på allt som sömmerskor kan hitta på att säga. Vad skulle hålla uppe takten i produktionen om vi tog bort ackordet? En av förklaringarna till den höga takten är att vi har rensat bort allt tankearbete.

– Blir inte arbetet väldigt enformigt och tråkigt då, frågade Nina.

– För fröken Broman skulle det nog inte gå att hålla ut länge. Allt beror på individen. Alla har inte era höga krav på omväxling, somliga ställer mycket lägre krav, både på arbete och livet i övrigt. Om det inte fanns folk med lägre krav skulle det inte finnas fabriker, det skulle helt enkelt inte gå att rekrytera personal.

– Det är tur att det finns så få som ställer krav på direktörsposterna, när det finns så få direktörsjobb, sa Rebecca som plötsligt verkade ha tröttnat på att undervisas om hurdana sömmerskorna var.

Nina hade bara varit en timme i fabriken och tyckte sig kunna skära vantrivseln och missnöjet och sorgen med kniv.

Trodde direktörerna verkligen på sina egna ord? Nina hade bara varit en timme i fabriken och tyckte sig kunna skära vantrivseln och missnöjet och sorgen med kniv.

– Nu kommer vi till det spännande för vårt projekt. Plasten. Här ser ni hur svetsningen går till. Det är en mycket bra teknik för regnkläder, eftersom vatten lätt kommer in i konventionella sömmar. Här svetsar vi vävburen plast. Vi tror inte på enkel plast, den rivs bara sönder. Ni ser själva här, fogen blir mycket elegant.

– Men då måste man arbeta med andningshål i formgivningen, annars blir folk dränkta i sin egen svett inne i den hopsvetsade regnklädseln, sa Rebecca.

– Ja, vi har olika varianter här av nitar och skärningar med lufthål i vår befintliga kollektion. Den är hygieniskt fullt tillfredsställande, men den säljer inte. Det är därför som vi vill ha Lao-Tse som konsulter. Ni vet vad som rör sig, vad som ligger i tiden.

En maskin sänkte ner en lång het järnbit över två stycken på regnkappan så att plasten smälte och blev till ett stycke. Det gick att svetsa böjar och uddkanter och vilka former som helst med speciella verktyg.

– Är det något som absolut inte går att göra om en regnkappa ska svetsas, frågade Rebecca.

Nina försökte komma ihåg att anteckna, men fick ideligen syn på något som fångade hennes intresse så att antecknandet kom av sig. Just när hon skulle skriva upp att man ska undvika små detaljer, som lätt blir stela och fungerar illa i svetsningen, visslade en signal genom hela fabriken och alla sömmerskorna lyfte från sina stolar som en vältrimmad gymnastiktrupp och på några sekunder var de borta ur sysalarna.

– Tretton minuters kafferast, förklarade direktör Molin. På kollektivsidan har vi tjugoåtta minuters lunch och tretton minuters kafferast på eftermiddagen.

– Tretton minuter? Jag utgår från att en direktör aldrig hinner dricka kaffe på den tiden, sa Rebecca med riktigt vass röst.

– Åjo, nog hinner han det. När min sekreterare kommer med kaffekoppen kan jag klara kafferasten på fem minuter om det kniper.

– Men sömmerskorna, vem kommer med deras kopp?

Molin tittade på Nina som om han inte förstod frågan.

– Dom hämtar sitt kaffe. Vi har serveringen öppen till lunch och kaffe. Jag vet inte hur länge vi kan erbjuda den servicen, den utnyttjas inte tillräckligt. Dom säger att för mycket av rasterna går åt till att stå i kö.

– Så då får dom inget kaffe alls?

– Inte håller jag reda på vad dom har för sig på sina raster. Dom tar väl en cigarrett. Det enda jag bryr mig om är att dom kommer tillbaka till maskinerna när signalen ljuder.

– Men varför tretton minuter? Varför tjugoåtta? Skulle det inte verka mänskligare med en kvart och en halvtimme?

– Arbetarna ska veta att passa tiden exakt. Vi börjar sex och femtioåtta på morgonen. Förresten vill alla komma hem så fort som möjligt, dom skulle tro att jag hade blivit galen om jag försökte förlänga rasterna.

– Men fyra minuter, kan det göra någon skillnad?

– Det skulle märkas.

De gick genom utgången. Sömmerskorna stod i sina blågrå rockar på rad i en smal trappa som ledde till våningen under. Man såg inte slutet av trappan för röken från deras cigarretter.

Sömmerskorna talade mumlande med varandra och Nina uppfattade att det vanligaste språket var finska. Hon dröjde sig kvar i slutet av trappan, när hon hörde att direktörerna redan hade börjat presentera fabrikens första formpressningsmaskin för Rebecca.

– Varför står ni här?

– Nå, var sku vi annars stå, svarade en medelålders kvinna på sjungande finlandssvenska.

– Direktören sa att det fanns ett kafé?

– Schugofura platser, fem minuter kö när rasten är på tretton, int kan man slösa så med minuterna.

– Men det måste väl finnas något rastrum där ni kunde sitta ner?

– Har du sett nåt sånt kanske? Du får gärna visa oss i så fall. Int har jag sett nåt fast jag vart här i tre år snart.

– Men att ni finner er i att stå här!

– Finner oss? Hur menar du att vi sku göra annars?

Fröken Broman är inte den sortens flicka som hamnar på fabrik.

Nina såg sig om bland alla de rökande. De vände sig bort.

De ville inte säga så mycket som hej till henne. Hon såg deras nackar. Spretiga hårtestar kom ut under de hucklen som hörde till den blågrå arbetsklädseln. Varför har ni så spretigt hår, ville hon fråga. Men direktörerna hade upptäckt att hon saknades. Molin själv kom och hämtade henne och i samma stund som han öppnade dörren ljöd den vinande signalen igen och trappan tömdes blixtsnabbt.

– Måste det vara ett så elakt ljud i signalen, frågade Nina. Kunde man inte ha pinglande klockor som på teatern?

– Som på teatern? Och ringa tre gånger kanske? Det där ljudet är en fabriksvissla, om fröken Broman inte hört en sån förut. Det är den brukliga signalen på en fabrik. Arbetare är vana vid den.

– Jag skulle aldrig kunna vänja mig vid den.

– Det kommer säkert aldrig att behövas heller. Fröken Broman är inte den sortens flicka som hamnar på fabrik.

– Hur kan ni vara så säker på det?

– Tja, ett tecken är att ni har varit på teatern. Det har ingen som stod här i trappan nyss.

 

14

När Nina satt i Martin Bergstrands väntrum försökte hon tänka bort att hon träffat honom på en fest. När det blev hennes tur kallade sköterskan in henne i ett litet omklädningsrum där hon fick klä av sig och lämna urinprov.

Insvept i en vit kåpa trädde hon in till doktorn som satt bakom ett stort gammaldags skrivbord. Varsågod och sitt, sa han. Hon hade blusen på sig under kåpan men underkroppen kändes helt naken, fast den var dold. Hon kände inte alls igen den Martin hon sett dansa och dricka whisky.

– Hur står det till med dig? Är det något allvarligt?

– Nej. Det tror jag inte.

Orden tog slut. Hon såg sig om i rummet. Allt var gammalt.

Tunga mörka möbler, plyschdraperier, palmer i två hörn. Blank och ren stod gynekologstolen mitt i rummet.

– Jag ärvde den här praktiken efter min pappa, det var kvalitet på inredningen på den tiden. Jag tycker den är vacker, även om den inte är så praktisk. Är du med barn? Vill du ha abort?

– Nej, jag har bara litet ont, alltså det är bara ibland, inte hela tiden.

– I särskilda situationer?

– Det kan man säga.

Herregud, så fånigt det lät. Hon rodnade och tittade i golvet och önskade sig bort.

– Gör det ont vid samlag, hjälpte doktorn till.

– Just det, svarade hon lättad.

– Och när annars?

– Annars gör det inte ont.

– Sätt dig i stolen så får jag titta på dig. Du kanske kan försöka berätta var det gör ont.

Den här stolen är inte rolig att sitta i, det vet jag.

Hon klättrade upp i den hemska stolen och bredde ut benen som doktorn la tillrätta med papper under vaderna. Han drog på sig plasthandskarna och klämde på hennes mage utifrån och inifrån på en gång. Då och då tittade han upp mot hennes ansikte. Han klämde kring slidans öppning och plötsligt tryckte han till där det verkligen gjorde ont. Hon ropade aj. Han böjde sig fram för att se bättre och klämde igen med samma effekt.

– Gör det verkligen ont när jag klämmer här? Han klämde försiktigt en gång till nedanför ingången till slidan.

– Ja, gör inte så mer, snälla.

– Kom ner och sitt vid skrivbordet. Undersökningen är färdig. Den här stolen är inte rolig att sitta i, det vet jag.

Hon svepte om sig det vita skynket som var knutet med en rosett i halsen och slog sig ner framför skrivbordet.

– Vad är det för fel?

– Om jag visste det. Det kan jag helt enkelt inte säga. Faktum är att det syns ingenting alls. Inte ens en rodnad på huden. Du ser alldeles frisk och normal ut.

– Är det bara inbillning alltså?

– Nej, du har ont. Det märkte jag också. Det gör tydligt ont vid beröring och jag förstår att det plågar dig. Därför vill jag att du ska bli ordentligt undersökt. Jag skickar dig till en specialist, en av landets främsta. Du kommer att bli kallad till Karolinska sjukhusets kvinnoklinik inom kort. Det är dit du hör.

Fortsättning följer…

Publicerad
11 mins sedan
Leonie Benesch som sjuksköterskan Floria i Kvällspass. Foto: Folkets bio

Kvällspass – hårt spända nerver i politisk actionfilm

En tempofylld film om en sjuksköterska under ett kvällspass på kirurgen och ett starkt inlägg i vårddebatten om behovet av mer resurser till hälso- och sjukvården. Bioaktuella Kvällspass erbjuder både och. Arbetaren har pratat med regissören och manusförfattaren Petra Volpe.

Från det ögonblick då sjuksköterskan Floria Lind drar på sig de nyinköpta gymnastikskorna i kirurgens omklädningsrum inför kvällens arbetspass tills hon tar fram sin medhavda smörgås i ryggsäcken i hissen efter avslutat pass är hon i ständig rörelse.

Den atletiska och erfarna sjuksköterskan, spelad av tyska stjärnskådespelerskan Leonie Benesch, känd från bland annat filmen Lärarrummet, som Oscarsnominerades för bästa internationella långfilm vid Oscarsgalan 2024, rör sig med en fysisk lätthet som får insatsen att liknas vid en idrottslig prestation.

– Det är en actionfilm, säger den schweiziska regissören Petra Volpe från sitt hem i New York, och skrattar, när vi ses i ett videosamtal.

Regissören och manusförfattaren Petra Volpe. Foto: Nadja Klier

För tempot är högt. Floria är i ständig rörelse, som i en mycket välregisserad koreografi rör hon sig i sjukhuskorridoren mellan patientrummen och till och från medicinförrådet. Men inte bara, hon gör något hela tiden också. Händerna rör sig snabbt och vant. Det är en fysisk upplevelse att se filmen och det märks att Leonie Benesch och regissören Petra Volpe har gjort grundlig research inför rollen.

Realistisk skildring

Lika mycket som en actionfilm är resultatet en mycket realistisk skildring av sjuksköterskeprofessionen. Med en verklig hjälte, som Petra Volpe uttrycker det. Filmens tyska originalltitel är just Heldin, Hjältinna.

– Både jag och Leonie Benesch gick bredvid sjuksköterskor på sjukhus och jag gjorde dessutom många intervjuer med olika sjuksköterskor inför att jag skrev manus. Bennesch iakttog noga alla rörelser och inte minst hur sjuksköterskorna pratade med och betedde sig mot patienter, kollegor, anhöriga. Sedan har vi också haft en kvinna med över 25 år i yrket som har hjälpt oss med detaljer för att göra det så realistiskt som möjligt, berättar hon.

Det är kirurgisk precision i innehållet, både handlandet, empatin i de korta dialogerna i mötet med anhöriga och kollegor, men framför allt i relation till patienterna. 

– Jag ville göra en film som fokuserade på professionen, det vill säga sjuksköterskeyrket, som sällan har stått i fokus i film och media. 

Men det var inte lätt att hitta den perfekta skådespelerskan, berättar Petra Volpe: 

– Jag letade länge innan jag vågade fråga Leonie, eftersom hon precis hade spelat en lärare, men hon var den atletiska person jag letade efter. Jag tror också att det var lockande för Leonie att rollen var rörelse- och handlingsdriven, snarare än av psykologisk karaktär.

Villkoren saboterar för arbetet

Kvällspass skildrar en sjuksköterska som gillar sitt arbete och inte har någon egen agenda, inga psykiska, känslomässiga eller etiska problem. Hon vill bara göra sitt jobb. 

– Floria är motiverad, ung och stark. Trots det klarar hon inte kvällspasset.

Detta betraktar regissören och manusförfattaren Volpe som är ett av de stora problem vi har inom vårdyrket. Människor som älskar sina jobb, men omständigheterna – tidsbristen, personalbristen och de höga krav som ställs under varje arbetspass – gör att det inte är möjligt för dem att genomföra jobbet på ett bra sätt. 

En hårt pressad sjuksköterska (Leonie Benesch) i Kvällspass. Foto: Folkets bio

– Mitt mål var att de som ser filmen verkligen ska känna vad det innebär när tiden med patienterna inte finns där, när kollegor är sjuka och inte ersätts. 

Volpe säger att hon aldrig tidigare har fått så många reaktioner på en film. Alla sjuksköterskor som har skrivit säger att de känner igen sig.

Arbetssituationen som skildras är den som resulterar i att många sjuksköterskor lämnar yrket i förtid. Det är ett problem i Schweiz, i Tyskland liksom i många andra länder. Statistik i slutet av filmen visar att det är ett globalt problem och att bristen på sjuksköterskor kommer att vara ännu större i framtiden. Det kostar liv och innebär en global kris. Enligt Petra Volpe har vi en väldigt förvrängd bild av sjuksköterskor i samhället.

– Jag tror inte människor har riktigt koll på hur komplext det är och vilket stort ansvar sjuksköterskor har, säger hon.

Undervärderat som ”ett kvinnojobb”

För det första tar vi dem för givna, menar hon, ”som att det är helt normalt att de offrar sina liv för oss, som under covid”. För det andra skildras de i stort sett alltid som assistenter till läkare, när det i själva verket är de som är huvudpersoner på sjukhusavdelningarna, menar Volpe.

– Det är de som känner till patienterna bäst eftersom det är de som vakar över dem, medan läkarna träffar patienterna lite kort varje dag. Det är sjuksköterskornas uppgift att se och känna vad som händer med patienterna.

Som feminist har Petra Volpe alltid varit intresserad av sociala och politiska teman. Hon menar att synen på sjuksköterskor är symptomatisk, eftersom det betraktas som ett kvinnojobb. 

Enligt Världshälsoorganisationen är 90 procent av alla sjuksköterskor kvinnor. Så det är, enligt Petra Volpe, ingen slump att det därför är ett undervärderat, underskattat arbete som inte får den respekt det borde.

– Det finns en tydlig sexistisk aspekt av underlåtenheten när det kommer till sjuksköterskornas arbetssituation. För mig är det här en politisk film, säger hon.

Även om idén till filmen egentligen tog avstamp i det privata.

– Jag levde tillsammans med en sjuksköterska under många år, och tog dagligen del av hennes berättelser från arbetet. Mitt manusskrivande hemma vid datorn framstod så banalt i jämförelse med hennes arbete med existentiella frågor, frågor om liv och död och att vara sårbar – ja mänskliga ämnen.

Petra Volpe. Foto: Salvatore Vinci

Petra Volpe berättar att hon sedan dess har letat efter en form för att berätta om sjuksköterskan. Och när hon läste den tyska sjuksköterskan Madeline Calvelages bok Vår profession är inte problemet, det är omständigheterna, i vilken författaren beskriver ett skift för en annan sjuksköterska, kände hon att det var filmen – en kvinna, ett skift.

– Jag ville göra en fysisk upplevelse för tittarna. Det är abstrakt när du läser en nyhet om underbemanning i tidningen, men vad innebär det i verkligheten för patienterna på sjukhus, för sjuksköterskorna? Biofilm är ett bra sätt att berätta på eftersom det kan få dig att känna saker på ett annat sätt än siffror i tidningen.

Under covid klappade folk i händerna och var högst medvetna om hur viktiga sjuksköterskorna är, snabbt gick alla vidare och ämnet föll ifrån den politiska agendan för politikerna.

– Hälso- och sjukvård ligger alltid långt ner för politikerna, det finns alltid något viktigare. Men det är också typiskt att det är just den här typen av frågor som rör kvinnor och deras arbetsvillkor, som ligger i botten på dagordningen, säger Petra Volpe. 

Hon ser detta som en verklig kris som påverkar alla. 

– Vi är alla potentiella patienter. Du, jag och alla andra som går omkring kommer förr eller senare att vara beroende av en sjuksköterska. Det är oftast den första och sista personen som rör oss i livet. 

Utbrända efter fyra år

– De är utmattade, de är trötta och om saker inte förändras kommer ännu fler sjuksköterskor lämna yrket. I Schweiz kan du se att många utbildade sjuksköterskor är utbrända redan efter fyra år, och lämnar yrket. Du kan inte bara lägga pengar på att utbilda, du måste göra yrket mer attraktivt, säger Petra Volpe.

Hon är inne på att sjuksköterskornas kall till yrket och deras empati för patienterna, som gör att de inte vill lämna dem i sticket – att låta dem dö – utnyttjas. 

Kvällspass. Foto: Folkets bio

– Det är ett användande och utnyttjande av de kvinnor som söker sig till yrket, och som faktiskt blir känslomässigt utpressade när arbetsgivarna hela tiden kräver mer och mer av dem, säger hon.

Petra Volpe hoppas därför att filmen ska bli en inlägg i debatten även i Sverige, som den har blivit i Tyskland och Schweiz där många sjuksköterskor har tagit del av filmen och det har skett visningar både på sjukhus, hos fackföreningarna och i parlamentet.

Hon menar att vi alla bör stå upp för och stötta sjuksköterskorna i deras kamp för bättre arbetsvillkor. Genom att vara bra patienter och genom att stå på deras sida.

– Vi bör ställa oss bakom deras krav, för deras problem är del av våra problem. 

Och så berättar hon hur Schweiz politiker nyligen gav 65 000 schweizerfrancs (omkring 770 000 svenska kronor) var till landets alla piloter, eftersom det finns en risk för brist på piloter inom en snar framtid, genom ett enda beslut. Men när det kommer till sjuksköterskornas förutsättningar krävdes ett politiskt initiativ som skulle manglas byråkratiskt efter covid, och som ännu inte hittat sin lösning.

Stora demonstrationer planeras

Den 22 november kommer sjuksköterskorna i Schweiz att gå ut i demonstrationer och det är de stora sjuksköterskefacken som står bakom. Kraven handlar framför allt om att det behövs mer personal. Fler sjuksköterskor i förhållande till patienter än i dag. Lönekraven kommer i andra hand. 

– Mer tid med patienterna, det var det första sjuksköterskorna som jag intervjuade inför filmen sade. ”Vi känner att vi inte kan göra vårt jobb längre. Vi går inte hem på kvällen och känner att vi har gjort ett bra jobb”, sade de. Det är svårt att ha så mycket stress och press och ansvar och ändå inte känna att man gjort tillräckligt när kvällen kommer och arbetspasset är slut.  

– I slutänden måste samhället fråga sig vad som är viktigast, avslutar Petra Volpe.

Publicerad Uppdaterad
11 mins sedan
Pelle Sunvisson, Andra Vågen, Verbal förlag
När lastbilarna i tyska Gräfenhausen stannade och bygghissen i Sundbyberg störtade mot marken bestämde sig Pelle Sunvisson för att påbörja arbetet med sin nya roman. Foto: Verbal förlag och Johan Nilsson/TT

Strejk och hissolycka i roman om organisering

Författaren och den fackliga organisatören Pelle Sunvisson är aktuell med ännu en bok. På sätt och vis påminner Andra Vågen om hans tidigare så hyllade Svarta bär och Svenska Palmen.

I centrum står nu den vilda lastbilsstrejken 2023 där förare från Uzbekistan och Georgien fick nog av usla villkor och dåliga löner. Men i berättelsen ryms också den tragiska hissolyckan i Sundbyberg samma år samtidigt som Sunvissons egna funderingar kring utbrändhet, barn och jobbet med det uppmärksammade facket Solidariska byggare ges plats. Det är en vacker men samtidigt mörk skildring av dagens arbetsmarknad och villkoren för organisering bland landets många migrantarbetare. Arbetaren passade på att ställa några frågor.

Europas längsta förarstrejk, den fruktansvärda hissolyckan och den lilla men växande fackföreningen Solidariska byggare. Vad har ämnena gemensamt?

– De är i någon mening grenar på samma träd. De gemensamma rötterna finns i arbetet, migrationen och organiseringen. Kanske är det också där någonstans lösningarna finns. Men det här är inte en sån bok. Andra vågen är en roman, en skildring snarare än en förklaring.

Hur kom du på idén?

– Idén, i meningen det övergripande temat om migration och arbete, har upptagit nästan hela min tillvaro under flera år. Idén, i den konkreta meningen att skriva om strejken, föddes i samma stund som jag hörde talas om strejken. Under väldigt lång tid handlade manuset bara om det. Idén att också skriva om mig själv kom sent, först i början av det här året då jag bestämde mig för att kassera hela det gamla manuset strax före tänkt utgivning.

Den Andra Vågen. Vad syftar namnet på?

– I boken är det vad förarna kallar sig själva. Deras strejk är i själva verket ett försök till upprepning av en strejk som pågått ett halvår tidigare. Av olika anledningar var de inte med då, men efter att ha sett sina arbetskamrater vinna, uppbådar de till sist den beslutsamhet som krävs. Boken erbjuder flera andra möjliga tolkningar av vad som i själva verket utgör Andra vågen, men utgångspunkten är hela tiden att strejken är ett försök till upprepning.

Arbetaren radio: Pelle Sunvisson

I premiäravsnittet av Arbetarens nya intervjupodd träffar vi författaren, den wallraffande journalisten och fackliga aktivisten Pelle Sunvisson. Det blir ett samtal om migrantarbetares utsatta situation på den svenska arbetsmarknaden, om det parallellsamhälle som vuxit fram och om det nystartade Byggfacket. Programledare: Johan Apel Röstlund

Publicerad Uppdaterad
18 hours sedan
För att kunna välja fritt krävs ökad jämlikhet, och det är inte vad regeringen står för, skriver Amalthea Frantz. Foto: Amr Nabil/TT och Pontus Lundahl/TT

Kläder i sig är inte för­tryck­ande

Sjävklart är Ebba Busch inte plötsligt någon feministisk kämpe. Hennes utspel handlar om att fiska röster bland dem som hatar muslimer, svårare är det inte. Frågan om religiöst förtryck förtjänar däremot att tas på allvar.

Nej, det går inte att lagstifta om vilka kläder som kvinnor ska känna sig bekväma i.

Nej, att klä sig heltäckande är heller knappast alltid ett fritt val, utan kan vara ett mycket konkret uttryck för förtryck.

Men det är ju just det, ett symptom. Kläder i sig är inte förtryckande. Det är kraven bakom som är det. Så hur kan samhället komma åt dessa?

För det första krävs dels religionsfrihet, dels att religionen måste handla om helt personliga val. Inget som någonsin ska tvingas på andra. Detta rimmar extra illa med partiet Kristdemokraterna, som är avsändare för utspelet om att förbjuda burka och niqab. De är ju ett politiskt parti som vill ha sin, kristna, religion som grund för samhället.

För det andra krävs mer jämlikhet i samhället. Historien är full av symboliska symptom på ojämlikhet. Inte minst mellan arbetar- och överklass. För mindre än hundra år sedan fick de flesta i Sverige inte fick säga ”du”, eller förväntades stryka av sig mössan, i mötet med någon som hade en högre samhällsställning. Symboliska gester som att skaka hand, i stället för att bocka eller niga, kom med arbetarrörelsens framväxt.

Sexualisering på olika sätt

Vad som ses som sexuellt varierar stort. Att ha kort kjol blev en symbol för kvinnors frigörelse på 1960-talet. Men blev under senare decennier ett slagträ i debatten om vad som kan ”provocera fram våldtäkt” – eftersom vi fortfarande inte har jämlikhet mellan könen. 

I de nordiska länderna har de flesta badat nakna utomhus långt in i modern tid. Och att sola topless var självklart för många här under senare delen av 1900-talet. Detta har gått tillbaka – antagligen främst på grund av påverkan från dubbelmoralens och tuttfixeringens USA. 

För drygt tio år sedan gällde moralpaniken att kvinnor ville få bada utan bikiniöverdel i badhus i Sverige. Att amma offentligt har också blivit en konfliktzon. 

Skapa förutsättningar för fria val

Själv önskar jag att alla ska få klä sig som de vill. Men för det krävs förutsättningen för att verkligen kunna göra fria val: jämlikhet – i hemmet, på jobbet, på gatan, i religiösa samfund och andra organisationer. Och förstås: stöd till de kvinnor som själva kämpar mot förtryck. 

Alltså precis vad de borgerliga partierna motverkar.

Nej, självklart är Ebba Busch inte plötsligt någon feministisk kämpe. Hennes utspel handlar om att fiska röster bland de som hatar muslimer. Svårare än så är det inte. 

(Förslaget väcker också stora praktiska frågor: kvinnor som faktiskt klär sig i heltäckande niqab eller burka är ingen stor grupp i Sverige. Det är sannolikt att vi under valåret kommer få höra nya utspel om ett allmänt ”slöjförbud”. Hur skulle det kontrolleras och upprätthållas? Vem ska bedöma vad som är förtryckande, vad som är religiöst, vad som är mode, en scarf eller annan huvudbonad?)

Ta frågan på allvar på riktigt

Men frågan om religiöst, och annat, förtryck förtjänar att tas på allvar. 

Några som gör det är organisationen Terrafem. Som deras generalsekreterare Bernardita Núñez säger i vår intervju: Buschs regering har kraftigt skurit ner stödet till landets kvinnojourer. Det är politik som gör skillnad i praktiken, mer än utspel om att lagstifta om klädsel.

Å sin sida säger Sara Mohammad, ordförande för i Riksorganisationen GAPF (tidigare Glöm aldrig Pela och Fadime), att offentliganställda inte borde få ha burka eller niqab på jobbet. Och att hon välkomnar all öppen och ärlig debatt om frågan i stort.

Där kan jag inte annat än hålla med – en sådan diskussion behövs.

Att regeringspartier gör utspel om ”kulturkrig” bidrar inte till det.

Publicerad Uppdaterad
18 hours sedan
Ebba Busch burka
Ebba Busch har flera gånger de senaste åren skickat ut testballonger riktade mot den muslimska minoriteten i hopp om att locka till sig SD-väljare. Hennes senaste utspel får både ris och ros från organisationer som arbetar mot hedersförtryck. Foto: Stefan Jerrevång/TT och Pontus Lundahl/TT

Buschs burka-utspel splittrar kvinno­organisationer

Kristdemokraternas ledare Ebba Buschs utspel om att förbjuda burka och niqab splittrar de organisationer som jobbar för kvinnors rättigheter och mot hedersförtryck. Från sågningar till ett välkomnade av debatten.

– Det går att ha många synpunkter på plaggen men det största problemet i dag är våldet och morden som kvinnor utsätts för, säger Bernardita Núñez som är generalsekreterare på Terramfem, en organisation med mångårig erfarenhet av att arbeta för kvinnors rätt att leva utan mäns våld och dominans.

Bernardita Núñez på kvinnojouren Terrafem som särskilt vänder sig till våldsutsatta kvinnor av utländsk härkomst. Foto: Jonas Ekströmer/TT

Hon menar att förslaget om burka-förbud rör en väldigt liten grupp kvinnor i Sverige och att vice statsminister Ebba Busch i stället borde lägga energin på annat. Som exempelvis att återupprätta stödet till landets kvinnojourer som den sittande Tidöregeringen skurit ner på.

Välkomnar ärligt samtal

Från annat håll låter det dock annorlunda. Sara Mohammad är grundare och ordförande i Riksorganisationen GAPF, tidigare Riksföreningen Glöm aldrig Pela och Fadime, som i över 20 år jobbat mot hedersrelaterat våld och förtryck.

– Vi välkomnar alla förslag som bidrar till ett öppet och ärligt samtal om vad burka och niqab verkligen står för. Nämligen allt annat än jämställdhet, förklarar hon för Arbetaren.

Ebba Buschs förslag fick som väntat stor uppmärksamhet. KD-ledaren har flera gånger de senaste åren skickat ut så kallade testballonger. Inte sällan riktade mot den muslimska minoriteten i Sverige, i hopp om att vinna väljare som står Sverigedemokraterna nära.

Sara Mohammad, grundare av Riksorganisationen GAPF, tidigare Riksföreningen Glöm aldrig Pela och Fadime. Foto: Christine Olsson/TT

Kristdemokraterna ligger enligt flera opinionsmätningar nämligen farligt nära riksdagsspärren och kampen om mediautrymmet hårdnar ju närmare valet nästa höst vi kommer.

I en intervju med Aftonbladet under helgen förklarade hon att Sverige befinner sig i ett ”kulturkrig” och föreslår nu ett totalförbud mot burka och niqab i offentliga miljöer.

Det här som en del av Kristdemokraternas satsning på ”utvecklingsarbete för ökad samhällsgemenskap”.

– Man får mycket gärna vara muslim i Sverige men inte på det sättet som islam praktiseras i Iran och Afghanistan. Jag vill inte ta hit flera totalitära islamister. De är inte välkomna här framåt och man måste anpassa sig om man redan är i landet, sade Ebba Busch till Aftonbladet.

Delade åsikter om förbud

Bernardita Núñez är som sagt kritisk och säger till Arbetaren att ett förbud aldrig är rätt väg att gå.

– I alla världens länder sitter man och bestämmer hur kvinnor ska få klä sig. Om vi inför ett förbud vet jag inte var vi hamnar till sist. Och ett större problem är väl att om en kvinna i burka söker skydd från en våldsam man så kan hon i dag inte få det på grund av regeringens minskade stöd till kvinnojourer.

Sara Mohammad däremot är inte upprörd över den vice statsministern, även om GAPF själva inte har lagt fram något eget förslag kring burkaförbud i offentliga miljöer. 

Däremot vill organisationen att statligt anställda och de som arbetar i landets kommuner och regioner förbjuds att bära den heltäckande klädseln på jobbet. Det har de tidigare presenterat i sitt åtgärdsförslag ”för ett jämlikt samhälle fritt från hedersrelaterat våld och förtryck”.

– Burka och niqab är förtryck och innebär en sexualisering av kvinnors och unga flickors kroppar. Och vi vill motverka den könsdiskrimineringen. När jag och mina medsystrar från Syrien och Iran ser kvinnor i de här plaggen påminns vi om de som piskas i länder som Afghanistan för att de inte bär dem. Därför välkomnar jag ett ärligt samtal om vad de här kläderna verkligen står för.

Publicerad Uppdaterad
19 hours sedan
Sjöräddningen söker en man som fallit över bord i Skelleftehamn
Chanserna att hitta mannen vid liv i det iskalla vattnet minskar ju längre tiden går. Foto: Johan Nilsson/TT

Sjöman befaras drunknad utanför Skellefteå

En sjöman föll under tisdagsmorgonen över bord från ett handelsfartyg utanför Skelleftehamn. Flera timmar senare pågick sökinsatserna fortfarande för fullt och mannen befaras nu ha drunknat.

Det var strax innan 09 på tisdagen som larmet gick om att mannen fallit över bord i det iskalla vattnet strax söder om Skellefteå. Både polis, ambulans och sjöräddning kallades till platsen med så väl båtar som helikopter. Men mannen hade vid 14.30-tiden fortfarande inte hittats och han bedöms därmed inte längre vara vid liv, enligt polisen som leder sökinsatsen på plats.

Händelsen rubriceras i dagsläget som arbetsplatsolycka och fallet leds av åklagare vid riksenheten för miljö och arbetsmiljömål.

– Vi ska också utreda vad som har hänt. Vi kommer att åka ut till fartyget och prata med folk ombord, säger Elin Andersson som är polisens presstalesperson till Svt Västerbotten.

Publicerad Uppdaterad
21 hours sedan
Omkring 90 procent av sill/strömmingsfångsterna från svenskt fiske i Östersjön blir i dag djurfoder. Foto: Niklas Gustavsson/HD/TT

Manipulativa drag i svensk fiskeri­­­­­­förvaltning ­

Privatiseringen av fiskerättigheter är en av anledningarna till att det svenska yrkesfisket har förändrats i grunden. På bara några decennier har fisket koncentrerats till ett fåtal stora aktörer på västkusten. Resultatet är en näring som i allt högre grad producerar råvara till djurfoder i stället för mat till människor, skriver Henrik Svedäng, docent i marinekologi.

Svenskt fiske är en liten näring, sett såväl ur nationell som internationell synvinkel, men inte utan betydelse för livsmedelsförsörjningen. Den är av hävd starkast utvecklad vid västkusten, medan det regionalt bundna fisket vid syd- och ostkusten länge har gått kräftgång och riskerar att vara helt borta inom en generation.

Orsaken till att yrkesfiskarna blir allt färre beror dels på teknisk utveckling, dels på att fiskbestånden har utarmats eller förlorats genom förändrad havsrätt. Men privatiseringen av fiskerättigheter spelar också den en väsentlig roll.

De viktigaste fiskevattnen för Sverige var länge Kattegatt, Skagerrak och Nordsjön. På 1970-talet kraschade dock sillbeståndet i Nordsjön samtidigt som den nya havsrätten infördes, där kuststaterna erhöll en ekonomisk zon på 200 nautiska mil (200*1,85 kilometer) från kustlinjen. I stället kom Östersjön att bli en räddningsplanka för den västsvenska fiskenäringen med en god fångstutveckling för sill och torsk under 1980-talet. 

Bakslagen kom dock snart. Ett fortsatt överfiske i Kattegatt-Skagerrak lede till att de samlade fiskfångsterna började krympa och på bara några decennier nådde till rena obetydligheter. 

Privatisering som lösning

I och med Sveriges EU-inträde 1995 ökade emellertid subventionerna till fiskenäringen, särskilt till den del av fiskeflottan som fiskar pelagiska stimfiskar som sill och skarpsill. 

Med krympande bestånd och en utbyggd och moderniserad fiskeflotta, i huvudsak med hemmahamn på västkusten, sjönk även lönsamheten för det Östersjöbaserade fisket.

Lösningen blev en snabb privatisering av de svenska fiskerättigheterna 2009 – de svenska andelarna av olika fiskekvoter delades upp mellan yrkesfiskarna, där andelens storlek bestämdes utifrån historisk redovisad fiskfångst. Kvotandelarna gjordes även transferbara, vilket betyder att de kunde bytas och säljas mellan rättighetsinnehavarna. På engelska kallas detta system för ITQ – Individual Transferable Quotas.

Införandet av ITQ har inneburit en koncentration av det pelagiska fisket till några få ägare. Antalet medelstora båtar (12–45 meter) i den svenska fiskeflottan har minskat kraftigt samtidigt som lönsamheten har ökat för kvarvarande fiskerättsinnehavare med större fartyg. Vilket på det hela taget var avsikten med att införa ITQ-systemet. 

Denna privatisering av det pelagiska fisket har också inneburit att svenskt fiske alltmer domineras av fiskeföretag med hemmahamn på västkusten. Även Östersjöns fiskevatten, från Hanöbukten upp till Bottniska viken, har blivit en del av resursbasen för yrkesfiskare bosatta i närheten av Göteborg.

Fångsten blir fiskmjöl för djuruppfödning

Flottstrukturen med färre och större fartyg har skapat ett behov att maximera volym framför tillgång på högkvalitativ råvara för livsmedelsproduktion. Med en dominans av större fartyg med stora volymer (upp emot 1 000 ton) föreligger en svårighet för beredningsindustrin att hantera fångsterna med bibehållen kvalitet.

Det innebär att det svenska yrkesfiskets fångster numera främst går till att producera fiskolja och fiskmjöl för djuruppfödning. Omkring 90 procent av sill/strömmingsfångsterna från svenskt fiske i Östersjön blir i dag djurfoder.

Denna omstrukturering av fiskeflottan kan ses som kolonialisering av naturtillgångar. För det första inom Sverige, där västkustfiskets kapitalstarka företag tillåts ta över fisketillgångar längs alla kuststräckor genom en oligopolmarknad. Men också internationellt, där norsk laxuppfödning samlar in marina resurser från hela världen för att omvandla dessa till standardiserade och lättsålda produkter.

Man kan fråga sig varför det fortfarande tycks finnas så stor acceptans för denna typ av hyperkapitalistiska ”marknadslösning” – trots att de negativa konsekvenserna blivit alltmer uppenbara under senare år i form utarmade fiskbestånd och småskaliga kustfiskare som går på knäna på grund av uteblivna fångster. 

Skyller på konsumenterna

Den storskaliga fiskeindustrins skyller problemen på konsumenterna. Fångsterna måste helt enkelt säljas billigt till danska fiskmjölsfabriker eftersom folk inte vill äta sill/strömming längre. 

Lejonparten av de pengar som tjänas på att förvandla Östersjöns sill- och skarpsillsfångster till danskt fiskmjöl tillfaller en handfull fiskeföretag på västkusten. Men ur ett samhällsekonomiskt perspektiv är det pelagiska industrifisket en dyr förlustaffär för Sverige.

Att detta havererade system tillåts fortgå blir mer obegripligt för varje år som går. Politikens och förvaltningens argument klingar alltmer falskt.  

Västkustfiskarnas entusiasm är dock lättare att förstå. De är de enda vinnarna i detta spel, vilket uttrycks ovanligt tydligt när den vänsterpartistiske fiskeskribenten och Göteborgsbon Anders Svensson senast försvarade ITQ-systemet och det storskaliga industrifisket: ”[Privatiseringen] ledde till att den enorma överkapacitet som fanns tidigare försvann. I stället för 80 stora båtar finns det nu mellan 10 och 20 varav 8 riktigt stora från Västkusten. Av de 8 stora västkustbåtarna finns det flera som främst fiskar i Nordsjön och Nordatlanten medan andra främst fiskar i Bottenhavet och Östersjön. På Donsö har fiskarföretagen investerat i en ny djuphamn och i en konferens om fiske som ger sysselsättning på orten. På Rörö har fiskeriföretagen investerat i boende för barnfamiljer, en skola och förskola, en sporthall, en vårdcentral, en livsmedelsaffär och en kommande konferensanläggning. Utan lönsamhet i fisket skulle dessa satsningar inte ha varit möjliga.”

I detta oförblommerade försvar för att norrlänningar och ostkustbor ska känna glädje över tennisbanor och konferensanläggningar på öarna utanför Göteborg ges ändå en förklaring till varför Östersjön fiskas ut. Fiskeriförvaltningen har blivit ett redskap för rent-seeking, det vill säga att öka sin befintliga förmögenhet genom att manipulera offentlig politik eller ekonomiska förhållanden utan att skapa ny förmögenhet.

Henrik Svedäng, docent i marinekolgi vid Östersjöcentrum, Stockholms universitet.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Nödhjälp till Rafah i Gaza
Trots den nödhjälp som nu väntas släppas in i Gaza är situationen för civilbefolkningen fortfarande akut efter Israels förödande anfallskrig. Foto: Mohamed Arafat/TT

”Eldupphör inte nödvändigtvis ett slut på folkmordet”

Samtidigt som omvärldens blickar på måndagsmorgonen riktades mot Israel återstår fortfarande mycket för att en långvarig och framför allt rättvis fred ska bli verklighet. Det menar Palestinagrupperna som förklarar att ett eldupphör inte nödvändigtvis innebär ett slut på folkmordet.

Strax före klockan 10 på måndagsmorgonen meddelade den folkmordsanklagade israeliska armén att samtliga överlevande gisslan ska ha släppts fria av Hamas. De transporterades från det sönderbombade Gaza av personal från Röda korset över gränsen till Israel. I gengäld ska omkring 2 000 palestinska fångar släppas fria. Många av dem godtyckligt fängslade av Israel utan ordentliga rättegångar.

Men vad det så kallade fredsavtalet, där många detaljer fortfarande inte presenterats, innebär i praktiken är fortfarande oklart.

Palestinagruppernas ordförande Roberto Tamayo Hokkanden säger till Arbetaren på måndagsförmiddagen:

– Det är givetvis välkommet med ett eldupphör efter två obeskrivliga år av folkmord. Bland palestinier i Gaza är lättnaden stor och vi har sett bilder på firande. Men denna vapenvila innebär inte automatiskt ett permanent slut på folkmordet och heller inte fred. Om vapenvila hålls är den fortsatt bräcklig. Det har, om inte annat, tidigare avtal visat. 

Svåröverskådliga konsekvenser

Roberto Tamayo Hokkanden hoppas nu att både nödhjälp och internationella journalister ska släppas in i Gaza.

– Det är först då vi kommer få veta den verkliga omfattande av lidandet i Gaza. 

Vad tror du om den närmaste framtiden för civilbefolkningen i Gaza?

– Det är nu den långa vägen till läkning tar fart.  Återuppbyggnaden måste komma igång, och människor i Gaza måste få börja leva igen och inte bara överleva. Israel har ödelagt samhället i Gaza, svält ut befolkningen och i princip raderat alla förutsättningar för liv. Det kommer att ta generationer innan läkningen kan börja på riktigt.

– Tidigare erfarenheter har visat att det också är nu som vi kommer att börja se omfattningen av folkmordet. Dels för att humanitär hjälp släpps in, dels för att fler palestinska röster kan höjas och höras. Situationen för dem som har överlevt är katastrofal och konsekvenserna av Israels krigföring är oöverskådliga, för generationer framåt.

”Inte tvingas tillbaka in i status quo”

Palestinagrupperna menar också, precis som många andra människorättsorganisationer världen över, att en eventuell fred måste bli långsiktigt rättvis.

”Tills frihet och självbestämmande är uppnått kommer Palestinagrupperna att fortsätta arbeta för det palestinska folkets rättigheter. Palestinierna får inte tvingas tillbaka in i ett status quo som innebär nya årtionden av förtryck. Det internationella samfundet måste agera genom vapenembargo och ekonomiska sanktioner och ett tydligt skydd för det palestinska folket mot ytterligare angrepp” skriver organisationen i ett pressmeddelande.

Omkring 70 000 palestinier har dödats i de israeliska attackerna mot Gaza sedan den 7 oktober 2023, och en stor andel av dem är barn. Siffran befaras dock stiga kraftigt då tusentals människor fortfarande rapporteras som saknade efter de intensiva bombningarna.

Publicerad
2 days sedan
Montage: I bakgrunden demonstration för flyktingarnas rättigheter. Till höger i förgrunden advokaterna Miran Kakaee, Nina Pirooz och Tomas Fridh
Miran Kakaee, Nina Pirooz och Tomas Fridh från Fridh Advokatbyrå i debatt om tonårsdeportationer. Foto: Ali Lorestani/TT, Harald Nilsson. Montage: Arbetaren

Falska löften om att stoppa tonårs­deportationer

Den nya anknytningsutredningen låtsas lösa problemet med tonårsdeportationer, men förslaget är en chimär som i praktiken förvärrar situationen för de unga som riskerar utvisning, skriver Nina Pirooz, Miran Kakaee och Tomas Fridh från Fridh Advokatbyrå.

När utredningen ”Skärpta villkor för anhöriginvandring” presenterades den 5 september 2025 väcktes förhoppningar om att slutligen komma till rätta med den omänskliga  praktiken av så kallade tonårsdeportationer. Många trodde att förslaget skulle  underlätta för unga vuxna att få uppehållstillstånd tillsammans med sina familjer. Sanningen är den motsatta, vilket även rubriken på utredningen möjligen skvallrar om. 

Utredningens verkliga uppdrag var kristallklart och i led med Tidöavtalet, nämligen att så långt möjligt anpassa svensk reglering till minimikraven enligt EU-rätten och att strama åt anhörigkretsen (det vill säga de personer som kan beviljas uppehållstillstånd på grund av anknytning) så mycket som möjligt. Det är precis vad som har gjorts, även för den grupp man påstått sig vilja hjälpa.

Enligt förslaget ska endast makar, sambor och barn under 18 år kunna beviljas uppehållstillstånd på grund av anknytning. Allt annat är undantag som ska tillämpas restriktivt. Tidigare har barn till arbetstagare kunnat beviljas uppehållstillstånd fram till de är 21 år gamla. Även denna ventil föreslås nu stramas åt, vilket självfallet innebär fler tonårsdeportationer. 

Försörjningskravet splittrar familjer

När det gäller försörjningskravet så ska detta enligt utredningen även gälla vid förlängningsansökningar, något som inte har varit fallet tidigare, vilket självfallet kommer splittra flertalet familjer. Det är oklart huruvida en sådan tillämpning av försörjningskravet vid förlängningar är förenlig med rätten till familjeliv enligt  Europakonventionen, särskilt när det kan leda till att familjer som lagligen varit bosatta i Sverige under längre tid splittras eller utvisas på grund av tillfälliga ekonomiska svårigheter som följer av en lågkonjunktur. 

Visserligen föreslås att regleringen om uppehållstillstånd för nära anhöriga utanför kärnfamiljen ska finnas kvar och anpassas för förlängningssituationer. Men vad innebär detta egentligen? 

Den enda förbättringen som presenteras är att kravet på vart beroendeförhållandet till resten av familjen har uppkommit nu förändras. Beroendeförhållandet behöver enligt förslaget inte längre ha uppstått i hemlandet utan kan även ha uppstått här i Sverige. Men bedömningen av beroendeförhållandet kommer fortsättningsvis att göras ”väldigt snävt.”

Utredningen är brutalt ärlig när det understryks att förslaget ”inte syftar till att ge personer som beviljats uppehållstillstånd i Sverige som barn en generell möjlighet att stanna i Sverige efter myndighetsåldern.”

Tvärtom ska utgångspunkten vara att unga vuxna ”inte har någon absolut rätt att leva tillsammans med sina föräldrar.” Detta framgår uttryckligen av utredningen. 

Unga vuxna utvisas när de fyller 18 år

I praktiken avgränsas rätten till förlängning till om man går kvar i gymnasiet eller inte, och även då ska bedömningen tillämpas restriktivt. Utredningen medger själv att det ”endast i undantagsfall” kommer att vara möjligt att uppfylla både kraven för förlängning och för permanent uppehållstillstånd. Att endast bevilja uppehållstillstånd till unga vuxna som är gymnasieelever är dessutom inte förenligt med  Europadomstolens praxis och uppfyller därmed inte ens en ”minimistandard” inom EU. 

Resultatet blir att man skapar en regel som låter som en lättnad men som i praktiken inte förändrar mycket, och som för barn till arbetstagare innebär en klar försämring. Unga människor som vuxit upp i Sverige, som talar svenska bättre än sitt ”hemlands” språk, som har alla sina vänner och sin framtid här, ska som huvudregel fortfarande utvisas när de fyller 18 år. Problemet uppstår vid nästa förlängning i stället. Målet förblir detsamma, att denna grupp ska utvisas, trots att deras anknytning till Sverige bara blir starkare med  tiden. 

Problemet med tonårsdeportationer förskjuts alltså bara några år framåt i tiden och skapar ytterligare falska förhoppningar hos drabbade familjer. Det framgår tydligt att denna grupp sannolikt inte kommer kunna beviljas permanenta uppehållstillstånd i längden.  

Även om förväntningarna på den här regeringen att faktiskt göra något av konsekvenserna av tillfälliga uppehållstillstånd var låga, så vill Fridh Advokatbyrå i varje fall belysa att utredningen i praktiken inte innebär en förbättring för denna grupp. Om vi verkligt vill komma till rätta med denna omänskliga praktik krävs politisk vilja att  respektera både Europakonventionens krav på skydd för privatliv och de mänskliga rättigheterna för unga personer som byggt sitt liv i Sverige, då bör utredningens förslag självfallet inte genomföras.

Nina Pirooz, Miran Kakaee och Tomas Fridh, advokater på Fridh Advokatbyrå

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
Civilkuragpriset 2025 tilldelas barnsjuksköterskan Malin Dalkvist från Eskilstuna
”Chefer borde uppmuntra ett öppet klimat på arbetsplatsen, i stället för att försöka mörka att det finns brister i vården”, säger Malin Dalkvist. Foto: Per Karlsson/TT och privat

Malin Dalkvists kamp för patientsäkerhet och arbetsmiljö prisas av facket

Barnsjuksköterskan Malin Dalkvist tilldelas årets civilkuragepris till minne av den mördade syndikalisten Björn Söderberg. Det här efter sin kamp för såväl bättre arbetsmiljö som för barn- och ungdomsavdelningens allra yngsta patienter vid Mälarsjukhuset i Eskilstuna. Arbetaren ringde upp för att gratulera.

Stort grattis. Hur känns det att tilldelas årets civilkuragepris?

– Det känns jättestort! Det är väldigt fint att få uppskattning för detta eftersom jag verkligen inte fått uppskattning från chefer. Tvärtom har jag blivit ganska illa behandlad efter att ha stått upp för att lagar kring patientsäkerhet ska följas, gjort en visselblåsaranmälan i regionens eget visselblåsarsystem och tillsammans med några av mina kollegor gått ut i lokaltidningen och berättat om vår oro för patientsäkerheten på avdelningen. 

Kände du till priset innan?

– Nej, inte så mycket. Men jag har läst om tidigare pristagare nu och det är ju ett väldigt fint pris och många modiga personer som fått det tidigare. 

Hur är situationen på jobbet nu?

– Vet faktiskt inte. Jag är tjänstledig och flera av mina kollegor har sagt upp sig.

Varför är det viktigt att stå upp för sig själv, sina kollegor och patienterna på jobbet?

– Jag tycker det är viktigt att jobba med avvikelsehantering i vården på det sätt som det är avsett. När saker går fel är det viktigt att man vågar skriva avvikelserapporter, utreda händelser och sätta in adekvata åtgärder för att minska risken för upprepning. Allvarliga händelser som lett, eller hade kunnat leda till, vårdskada ska dessutom enligt lag Lex Maria-anmälas, men det görs inte på barnkliniken i Sörmland. Det blir väldigt konstigt att försöka sopa allvarliga händelser under mattan. Det är inte rätt mot någon.

– Barn är en extra utsatt grupp. Både för att de är små och för att till exempel felaktiga doser av läkemedel kan ha större negativ effekt än hos vuxna, men också för att barns upplevelser av vården på sjukhus sätter spår för resten av livet. Därför är det viktigt att alla som ska jobba med barn har tillräcklig kompetens och får tillräcklig inskolning och stöttning för att klara av jobbet, och att man har ett så pass öppet klimat på arbetsplatsen att man vågar be om hjälp, fråga varandra, och ifrågasätta när något känns fel. Detta tycker jag chefer ska uppmuntra i stället för att försöka mörka att det finns brister i vården.

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
Arbetarens verktygslåda
– Det finns en grundlagsskyddad demonstrationsfrihet i Sverige. Rätten att demonstrera är också skyddad av Europakonventionen. Endast sammankomster som orsakar svårare oordning eller allvarlig störning av trafiken kan upplösas, säger Linus Gardell.

Får man demonstrera utan polistillstånd?

När demonstrationsfriheten attackeras från allt fler håll är det viktigt att veta vad som faktiskt gäller för dig som vill demonstrera. Tre snabba frågor till advokat Linus Gardell.

Får man demonstrera utan polistillstånd?

– Det är straffbart att anordna en demonstration utan tillstånd, det är ett brott mot ordningslagen och kan ge böter. Själva demonstrationen omfattas dock alltid av grundlagsskyddet. Att delta i en demonstration som saknar tillstånd är alltså inte straffbart. Däremot kan en person göra sig skyldig till andra brott under en demonstration, och då straffas för detta. Det går alltså i regel inte att undkomma straff för att ett brott skedde vid en demonstration. I vissa gränsfall kan en proportionalitetsbedömning behöva göras, till exempel där det i en demonstration görs yttranden som annars är att anses som förtal. Det handlar om situationer där det påstått straffbara agerandet också utgör en demonstration eller ett yttrande.

Linus Gardell. Foto: Privat

Vad ska man göra om polisen hävdar att en demonstration är olaglig eller saknar tillstånd och vill upplösa den?

– En demonstration kan inte upplösas bara för att den saknar tillstånd. Det krävs att den orsakar svårare oordning eller allvarlig störning av trafiken. Om demonstranter begår brott så kan dock ingripande ske för att få det brottet att upphöra. Om det sker störningar av ordningen kan polisen också meddela ordningshållande befallningar. Den som motsätter sig ett polisingripande kan bli utsatt för olika sorters repressalier. Den kan bli avvisad, avlägsnad eller omhändertagen. Den som motsätter sig fysiskt riskerar att bli dömd för våldsamt motstånd eller våld mot tjänsteman. Den som inte följer en ordningshållande befallning kan bli dömd för ohörsamhet mot ordningsmakten. Den som upplever att polisens agerande är fel bör däremot försöka dokumentera det så noggrant som möjligt så att det i efterhand går att anmäla till justitieombudsmannen, JO, eller att göra en polisanmälan.

Många upplever att det skett skärpningar i polisens sätt att upphäva demonstrationer. Upplever du att det skett inskränkningar i demonstrationsrätten de senaste åren?

– Jag har sett ett ändrat agerande på alla nivåer. Jag tycker det är viktigt att dokumentera beslut om att till exempel upplösa demonstrationer och anmäla det till JO så att det kan prövas om polisen verkligen har gjort rätt. Även i övrigt skulle jag önska att felaktiga ageranden i samband med demonstrationer anmäls så att vi kan få en tydligare praxis på vad som verkligen gäller. Om polisen till exempel beslutar att inte tillåta en demonstration på en viss tid och plats så går det att överklaga.

Här kan du läsa en längre intervju med Linus Gardell.

Publicerad Uppdaterad