12

De stod med en insamlingsbössa på Konserthusets trappa. Det var lördagseftermiddag. Helena delade ut flygblad. Hon ville veta mer om var Tore Sköld stod när polisen överföll honom. Nina pekade och visade, men det mesta hade hon läst i tidningen eller hört under rättegången, när det hände såg hon just ingenting. Då var det full kalabalik.

– Men är det bevisat att dom tog stryptag, frågade Helena, som inte ville tro att svenska poliser var så brutala.

– Det finns bilder, sa Nina. Det var stora bilder i tidningarna dagen därpå. Dom klämde till om halsen så att Tore skulle tappa medvetandet och kunna släpas in i polisbilen. Det finns protokoll, från polisförhören och rättegångarna.

De blev avbrutna av människor som ville diskutera, några ville ha flygblad. Det var medvind för FNL nu, den svenska allmänheten blev alltmer upprörd både över USA:s övergrepp mot det vietnamesiska folket och över polisens övergrepp mot svenska demonstranter. En del blev också allt mer övertygade om att det gällde att försvara västvärldens frihet mot den allt uppslukande världskommunismen, som via Vietnam försökte erövra världen.

Det kom in mycket pengar. Snart gick det inte att skramla med den runda plåtsparbössan. Den var helt enkelt för full, dessutom ljuddämpad av sedlar. Det var inte ovanligt att femmor och tior axade ut som torra löv i FNL-lokalen där den öppnades. Det hade hänt att hundralappar hade funnits i bössorna. Hundralappar diskret hopvikta till smala rör.

– Ni är fan ta mig galna. Några okunniga jävla brudar som ni mot en halv miljon USA-soldater, att ni fan inte lägger av, sa en ung man från Demokratisk Allians.

– Det är inte bara vi, sa Helena. Det är hela Vietnams folk.

– Det vet du fan ta mig inte ett skit om. Du har väl för helvete aldrig frågat dom!

En äldre dam i strikt marinblå dräkt ton i ton med hennes blågrå hår vände sig mot den unge mannen och såg på honom med en iskall blick som fick honom att titta i marken.

– Säga vad man vill om kommunistungdomarna, men de för ett vårdat språk och de har lärt sig argumentera för sin sak. Det är mer än man kan säga om deras motståndare.

Han försvann direkt och damen såg sig om i den lilla folksamling som bildats. Det bildades ofta folksamlingar kring flygbladsutdelare och bössinsamlare som uppvaktades av aggressiva motståndare. Det var som om åskådarna hoppades på nya stryptag och slagsmål att ta med hem till köksbordet som krydda till lördagsmiddagen. Damen blev rädd att någon skulle misstolka hennes ståndpunkt i sakfrågan och framhöll att alla måste veta att hon var en stor beundrare av Amerika och att hon i hela sitt liv hade röstat på högern.

– Men det behövs människor med glöd för att ge samhället liv. Jag vill inte stödja kommunisterna genom att lägga pengar i bössan, men ta den här tian och köp en bakelse till er själva när ni har slutat ert pass för dagen.

Hon tryckte sedeln i Helenas hand och gick vidare i lördagsvimlet. Snart var hennes marinblå dräkt uppslukad av torgstånden.

– Ska man bli glad, undrade Helena. Jag lägger tian i bössan.

– Gör inte det! Det vore att svika ett förtroende, sa en herre i den lilla folkhopen. Gör som hon sa, köp bakelser. Ni ska ta hänsyn till givarnas vilja. Här får ni en tia till kampen istället.

Han klämde ner sin sedel direkt i bössan. Nina höll emot. Hon konstaterade att Helena på fjärde dagen argumenterade för FNL som om hon aldrig gjort annat. Helena trivdes i den utsatta positionen.

Jag skulle hellre vara i Vietnam och skjuta amerikaner.

En stor grå buss från Sveriges Radio körde upp på trottoaren. En man med filmkamera och stativ kom ut, följd av en annan med bandspelare och mikrofon på lång stång. Den tredje, som tydligen var reportern, kom fram till dem.

– Jag heter Leif Berndtson och jag arbetar på Aktuellt. Vi håller på och gör ett reportage om den svenska solidaritetsrörelsen för Vietnam. Kan ni ställa upp på en intervju?

– Jag vet inte, jag ser så risig ut i håret, sa Helena.

– Klart vi ställer upp, avgjorde Nina.

– Varför står ni här, två unga svenskor, här i Stockholms centrum och samlar pengar till Vietnams folk, frågade Berndtson med en mjuk, inställsam röst.

– Därför att det är vår plikt att protestera mot USA:s krig i en del av världen där dom absolut inte har någon rätt att föra krig. Vi kämpar inte bara för Vietnam, vi kämpar för alla små oberoende nationer och deras rätt till självständighet, sa Nina.

– Tror ni verkligen att några svenska ungdomar ska kunna stoppa världens mäktigaste stat från att få som den vill?

– Det är inte bara vi, det är hela det vietnamesiska folket, sa Helena.

– Och många andra, la Nina till. Många av krigets kritiker kommer ju från USA.

– Visar inte det att USA är en framstående demokrati som står för värden som måste försvaras mot världskommunismen, frågade Berndtson.

– Tycker du verkligen det, utbrast Helena upprört. Tycker du att bara för att man har demokrati hemma, så har man rätt att bomba var som helst i andra länder?

– Vi diskuterar inte min uppfattning här, utan er. Jag ställer frågorna. Vi klipper här. Jag går in med en ny fråga. Kameran går? Han tittade frågande mot fotografen som nickade.

– Flickor, ni står här i ett litet, fjärran land med plakat och samlar pengar och agiterar. Tror ni verkligen att det är en insats som kan ha någon betydelse i en kamp som förs med hundratusentals soldater?

– Vad vill du att vi ska göra, svarade Helena. Jag skulle hellre vara i Vietnam och skjuta amerikaner, men dels kan jag inte skjuta och dels vill FNL inte ha den sortens hjälp.

– Tack, sa Berndtson och applåderade. Där klipper vi. Bra. Jag skulle hellre vilja vara i Vietnam och skjuta amerikaner, där satt den. Toppen. Tack ska ni ha flickor.

– När ska det här komma i Aktuellt?

– I kväll. Tack ska ni ha flickor. Hej då.

– Nu blir du äntligen berömd, sa Nina, när de packade ihop för att ta bussen till Pålsundsgatan och räkna insamlingspengarna.

– Att bli berömd är inte det viktigaste här i livet, sa Helena med ett självironiskt skratt.

– Nåja. Du skrev underbara brev från England. Om allt annat misslyckas ska jag fundera på en utbildning, minns jag att du skrev. ”Jag vill bli berömd punkt slut. Så fort som möjligt punkt slut. Så mycket som möjligt punkt slut.” Så skrev du.

Helena såg generad ut.

– Du överdriver, så skrev jag väl inte?

– En annan gång skrev du: ”Jag ska bli berömd. Men först ska jag sova en timme. Man måste vara utvilad när man blir berömd.”

– Ja, herregud vad jag kan vara barnslig. Ibland tycker jag att känslorna går baklänges, så att jag känner mig mindre och mindre vuxen för varje dag.

– Jag känner mig ofta som femtio, sa Nina.

De diskuterade sina åldersupplevelser på vägen till lokalen och kom fram till att de var felaktigt placerade i sina biologiska åldrar.

– Du är jämt så förståndig, sa Helena. Som en annan gammal mormor. Medan jag bara ställer till bus. Jag undrar vad det blir av det där nyhetsinslaget. Jag kanske inte skulle ha sagt att jag ville skjuta amerikaner? Ska jag ringa och säga att jag ångrar mig?

– Absolut inte! Vem vill inte skjuta amerikaner? Du ska absolut inte ta tillbaks något. Det enda som kan hända är att det blir litet uppståndelse.

Litet uppståndelse var inte en korrekt beteckning på de reaktioner som de närmaste dagarna utlöstes av Helenas beslutsamma uttalande i Aktuellt. Inslaget sändes samma kväll och dagen därpå i amerikanska CBS och ABC News.

Helena Nordenstrands önskan att skjuta amerikaner sändes nationwide, from coast to coast. Amerikanska ambassaden i Stockholm protesterade hos utrikesdepartementet. New York Times lät den unga svenskan exemplifiera förändringen hos de unga i länder där man tidigare beundrat allt amerikanskt.

I Svenska Dagbladets ledare framhölls Helena Nordenstrand som ännu ett hot mot Sveriges handelsförbindelser med USA. Ännu en av dessa sanslöst revolutionsromantiska ungdomar, som inte tänker på vilken skada de tillfogar Sverige genom sitt ansvarslösa agerande.

Hon ansåg att jag var vilseförd av kommunistiska agenter.

Helena kunde njuta av att stå i händelsernas centrum när väl den första förskräckelsen lagt sig.

– Min storasyster ringde från Boston! Hon hade sett mig i amerikansk television. Hon var fruktansvärt upprörd. Hon ansåg att jag var vilseförd av kommunistiska agenter. Det är väl hennes amerikanske ingenjör som sätter i henne sån smörja. Jag ropade över Atlanten att hon ska vara stolt över att ha en syster som vågar säga ifrån inför en stormakts brutala övergrepp mot en liten fredlig och oberoende nation. Då skrattade hon i luren och sa att jag inte visste vad jag talade om.

I New York Herald Tribune fanns en tvåspaltig bild på Helena, tagen från TV-rutan.

”The American Embassy in Stockholm is under constant police surveillance. Guests of ambassador Graham Parsons have to be protected by police cars and security guards. The picture of the U.S. in Sweden is changing and not for the better. Many young people begin to see the U.S. as the oppressor in Vietnam. The change is brought about by a group of young Swedes with political sympathies to the left, who have started a solidarity movement to support the Vietnamese National Liberation Front. The turn of Swedish sentiments towards our people can well be illustrated by 19-year-old demonstrator Helena Nordenstrand, who says she would like to shoot Americans in Vietnam.”

– Nu är du i alla fall världsberömd, sa Nina, som tvingades konstatera att ingen hade namngett henne eller citerat något som hon sagt.

13

Rebecca och Nina reste ensamma till Skåne för att studera hur svetsade regnkappor producerades i en av KF:s fabriker.

De hämtades på Bulltofta av en uniformerad chaufför i en blänkande svart limousine, men kördes inte direkt till plastfabriken. Först ville direktören diskutera igenom projektet i lugn och ro. Han hade beställt en konferenslokal på Svaneberga slott. De släpptes av i slottsparken. På andra sidan riksvägen mot Ystad syntes havet. En herre i kritstrecksrandigt kom emot dem med högerhanden lätt lyftad.

– Bara två, sa han och tog Rebecca i hand. Jag räknade med tre personer. Är ni inte tre?

– Rebecca Tannberg, det här är min assistent Nina Broman. Vi har så fullbokat på kontoret just nu att vi inte kunde resa bort allihop.

– Jaså. Ja välkomna ska ni vara. Kjell-Olof Molin heter jag. Vi har en genomgång här på förmiddagen med direktör Vallerius från Stockholm. Den avslutas med lunch här i slottets restaurang, därefter besök på fabriken. Damrummet, sa han med en gest mot den dammärkta dörren när de kommit fram till sammanträdesrummet. Jag antar att damerna har behov av att kamma sig efter resan.

Så fort de kom in bakom toalettdörren började Rebecca fnittra som en skolflicka.

– Kamma sig efter resan. Jag måste kissa, ville jag säga. Du, här gäller det att se allvarlig och duglig ut. Kan du ta fram stora kollegieblocket och anteckna.

– Vad ska jag anteckna?

– Vad som helst. Det ser bra ut om jag medför en assistent, det vill säga du, som antecknar hela tiden. Dom blir litet nerpsykade så att dom inte tror att dom kan köra med oss. Skriv ner så mycket du hinner av det som sägs helt enkelt.

Vinylplast, sa direktör Vallerius från Stockholm och fick något drömmande i blicken.

Allt gick affärsmässigt till. Direktörerna föredrog sin produktionsplan och sina prisidéer. Fritidskläder är ännu en oexploaterad marknad för modesvängningar, sa han från Stockholm. Om man kunde få in modet i regnkapporna till exempel, vilken jättemarknad. Om folk slutade köpa hopvikta plastpåsar att dra över sina vanliga kläder och gick in för att klä sig chict även i oväder!

Nina antecknade och såg i smyg på Rebecca. Hemma på kontoret lät det precis tvärtom. Modet var något man måste komma ifrån, modesvängningarna var ett sätt att suga ut den klädköpande allmänheten och tvinga folk att skaffa nya kläder långt innan de gamla var utslitna. Men Rebecca bara lyssnade och frågade. Hur långa serier? Storlekar? Kunde man tänka sig att gå upp i storlekar så att den majoritet av landets kvinnor som inte hade trettioåtta–fyrtio äntligen skulle få något roligt att ha på sig när det regnade? Nej, det trodde ingen av direktörerna. Så storväxta damer ville nog inte gärna poängtera sin storlek genom att bära modeplagg, de föredrog nog mer tantiga modeller.

Nina såg igen på Rebecca, hemma på kontoret var det en gyllene regel att allt måste tillverkas upp till storlek fyrtiosex och helst fyrtioåtta, ingen diskriminering mot de runda.

Vinylplast, sa direktör Vallerius från Stockholm och fick något drömmande i blicken. Där har vi något som kommer att bli verkligt stort nästa år. Det visste han, för det hade han från Paris. Vinylen var redan på väg i Frankrike. Direktör Molin från Ystad sa på sin skorrande skånska att han tvivlade. Han hällde upp mer Ramlösa åt alla och höll en föreläsning om skillnaden på franskt och svenskt kynne och väder. Nina antecknade. Vinyl kommer stort i Paris. Svenskor ej så modegalna enligt M. Vinyl mycket kallt och stelt i kyla. All plast stel i kyla sa K.

– Varför är vinylplast så populärt i Frankrike, frågade Nina.

– Det är blankt. Blankt är modernt. Så enkelt är det.

– Blank plast är opraktisk, sa Rebecca. Den åldras så snabbt. Minsta repa och den ser gammal ut.

– Hur den åldras är kundens problem, vi säljer endast splitternya, skinande blanka varor. Jag vill att Lao-Tse designar en serie i blank vinylplast. Med er säkra känsla för form och färg och ett så säljvänligt material är jag säker på framgång.

De diskuterade fodrat och ofodrat, kragar och fickor och nitar och knappar och vävburet och formpressat. Lunchen var fyra rätter med vin eller Ramlösa. Nina valde Ramlösa för det tog Rebecca. Direktör Vallerius tog vin men direktör Molin tog öl och snaps. Direktörerna blev bullrigare efter hand som rätterna avverkades. Nina låtsades inte märka Vallerius grepp om hennes hår när han hjälpte henne på med kappan.

Samma blänkande långa Mercedes stod parkerad utanför porten. De for ett par mil längs kusten. Havet vräkte sig in mot land med vita toppar på vågorna. Himlen var svartgrå. Direktör Molin la en arm på ryggstödet bakom Rebeccas axlar. Efter en stund föll den liksom av en händelse ner över henne. Hon satt mitt i baksätet. Nina hade lust att bita i direktörs fingrarna som hängde där vid hennes sida.

Kvinnor är litet som höns, ha, ha, hoppas ni ursäktar, men det blir bara oreda om det inte finns en hane som kan styra så att säga.

Fabriken var lika grå som himlen. Den såg ut som förkroppsligandet av allt ont som innefattades i ordet fabrik: något tröstlöst och hopplöst för människor utan andra möjligheter.

Den var fylld av kvinnor. Först på kontoret. Vart man såg var det kvinnor och bara kvinnor, prydliga och välvårdade satt de vid sina skrivmaskiner och svarade i telefon.

Direktörerna höll hårt i Nina och Rebecca. Inte ett steg på egen hand. De fördes runt, de skulle studera produktionen, hette det, men de skulle också förevisas. Nina kände sig som ett vandrande utställningsföremål och tittade i smyg på Rebecca, som verkade helt lugn och van att bli uppvisad.

– Fabriken är inte en av de större i landet. Etthundrafyrtioåtta anställda.

– Är alla kvinnor? frågade Nina.

– På kollektivsidan, ja. Vi har givetvis några manliga arbetsledare, annars skulle fabriken snabbt braka ihop. Kvinnor är litet som höns, ha, ha, hoppas ni ursäktar, men det blir bara oreda om det inte finns en hane som kan styra så att säga. Ja, damerna förstår väl skämt.

– Allvarligt talat, sa direktör Vallerius, så har kvinnor mycket svårt att fördra kvinnliga arbetsledare. Det blir bara avundsjuka och kiv.

– Själv har jag enbart kvinnliga arbetsledare, det är roligt att arbeta hos dom, sa Nina.

– Fröken Broman är så ung. Er arbetsplats kan nog inte heller jämföras med en fabrik som denna, här är det så många. Kvinnor är den bästa delen av mänskligheten, när de avnjuts i små doser, som jag brukar säga.

– Här ser ni tillskärningen, en av våra nya maskiner, sa Molin. Den tar femtio lager i varje omgång.

En man stod vid en stor maskin och förde ett berg av tyger långsamt runt enligt en uppgjord mall. En tråd som löpte lodrätt genom tyget skar igenom allt på en gång.

– Det ser mer ut som om han skar ost, sa Rebecca.

– Det här är ett mycket kvalificerat arbete, en post med stort ansvar. Skär man fel kan hela tygomgången vara förstörd. Här krävs en man.

– Kvinnor skulle säkert göra det lika bra, sa Rebecca. Det måste vara precisionen som räknas. Kvinnor är mycket noggranna i sitt arbete.

– Javisst, fru Tannberg, mycket riktigt, men de springer sju mil för att slippa ansvaret. Kvinnor är mycket noga och flinka med sina händer, men de vill inte ha minsta lilla gnutta ansvar. Inte något! Den saken vet jag verkligen något om, efter tjugoett år som chef i textilindustrin och fem år här. Kvinnor vill inte ens ta ansvar för sitt eget fackliga arbete. Bengtsson där vid tillskärningen är den enda man vi har på kollektivsidan, och tror ni inte att han är ordförande i facket! Det är kvinnorna som har valt honom. Kom inte och försök inbilla mig att det är en tillfällighet.

Nina vågade inte säga något, eftersom Rebecca var så tyst. De gick tillsammans mellan maskinerna. Vid var och en satt en kvinna utan ansvar men med nedböjt huvud och blicken och händerna så samstämda i arbetet att en tråd verkade hålla ihop dem.

Symaskinerna i fabriken gick med en oerhörd hastighet. Nina hann knappt blinka så var en regnrock hopfogad i sidorna. Svisch, lät det, då kom en krage ut ur nästa maskin, färdig och vänd gick den vidare till maskinen bredvid, där den på ett magiskt vis sekundsnabbt förenades med kappstommen.

– Ni tycker att det går fort? Ja, det gör det, sa Molin, vi har ackordslön och det är mycket positivt för produktiviteten.

– Har inte sömmerskorna sagt att de vill komma bort från ackordslönesystemet? undrade Rebecca.

– Visst, visst. Man kan inte ta så allvarligt på allt som sömmerskor kan hitta på att säga. Vad skulle hålla uppe takten i produktionen om vi tog bort ackordet? En av förklaringarna till den höga takten är att vi har rensat bort allt tankearbete.

– Blir inte arbetet väldigt enformigt och tråkigt då, frågade Nina.

– För fröken Broman skulle det nog inte gå att hålla ut länge. Allt beror på individen. Alla har inte era höga krav på omväxling, somliga ställer mycket lägre krav, både på arbete och livet i övrigt. Om det inte fanns folk med lägre krav skulle det inte finnas fabriker, det skulle helt enkelt inte gå att rekrytera personal.

– Det är tur att det finns så få som ställer krav på direktörsposterna, när det finns så få direktörsjobb, sa Rebecca som plötsligt verkade ha tröttnat på att undervisas om hurdana sömmerskorna var.

Nina hade bara varit en timme i fabriken och tyckte sig kunna skära vantrivseln och missnöjet och sorgen med kniv.

Trodde direktörerna verkligen på sina egna ord? Nina hade bara varit en timme i fabriken och tyckte sig kunna skära vantrivseln och missnöjet och sorgen med kniv.

– Nu kommer vi till det spännande för vårt projekt. Plasten. Här ser ni hur svetsningen går till. Det är en mycket bra teknik för regnkläder, eftersom vatten lätt kommer in i konventionella sömmar. Här svetsar vi vävburen plast. Vi tror inte på enkel plast, den rivs bara sönder. Ni ser själva här, fogen blir mycket elegant.

– Men då måste man arbeta med andningshål i formgivningen, annars blir folk dränkta i sin egen svett inne i den hopsvetsade regnklädseln, sa Rebecca.

– Ja, vi har olika varianter här av nitar och skärningar med lufthål i vår befintliga kollektion. Den är hygieniskt fullt tillfredsställande, men den säljer inte. Det är därför som vi vill ha Lao-Tse som konsulter. Ni vet vad som rör sig, vad som ligger i tiden.

En maskin sänkte ner en lång het järnbit över två stycken på regnkappan så att plasten smälte och blev till ett stycke. Det gick att svetsa böjar och uddkanter och vilka former som helst med speciella verktyg.

– Är det något som absolut inte går att göra om en regnkappa ska svetsas, frågade Rebecca.

Nina försökte komma ihåg att anteckna, men fick ideligen syn på något som fångade hennes intresse så att antecknandet kom av sig. Just när hon skulle skriva upp att man ska undvika små detaljer, som lätt blir stela och fungerar illa i svetsningen, visslade en signal genom hela fabriken och alla sömmerskorna lyfte från sina stolar som en vältrimmad gymnastiktrupp och på några sekunder var de borta ur sysalarna.

– Tretton minuters kafferast, förklarade direktör Molin. På kollektivsidan har vi tjugoåtta minuters lunch och tretton minuters kafferast på eftermiddagen.

– Tretton minuter? Jag utgår från att en direktör aldrig hinner dricka kaffe på den tiden, sa Rebecca med riktigt vass röst.

– Åjo, nog hinner han det. När min sekreterare kommer med kaffekoppen kan jag klara kafferasten på fem minuter om det kniper.

– Men sömmerskorna, vem kommer med deras kopp?

Molin tittade på Nina som om han inte förstod frågan.

– Dom hämtar sitt kaffe. Vi har serveringen öppen till lunch och kaffe. Jag vet inte hur länge vi kan erbjuda den servicen, den utnyttjas inte tillräckligt. Dom säger att för mycket av rasterna går åt till att stå i kö.

– Så då får dom inget kaffe alls?

– Inte håller jag reda på vad dom har för sig på sina raster. Dom tar väl en cigarrett. Det enda jag bryr mig om är att dom kommer tillbaka till maskinerna när signalen ljuder.

– Men varför tretton minuter? Varför tjugoåtta? Skulle det inte verka mänskligare med en kvart och en halvtimme?

– Arbetarna ska veta att passa tiden exakt. Vi börjar sex och femtioåtta på morgonen. Förresten vill alla komma hem så fort som möjligt, dom skulle tro att jag hade blivit galen om jag försökte förlänga rasterna.

– Men fyra minuter, kan det göra någon skillnad?

– Det skulle märkas.

De gick genom utgången. Sömmerskorna stod i sina blågrå rockar på rad i en smal trappa som ledde till våningen under. Man såg inte slutet av trappan för röken från deras cigarretter.

Sömmerskorna talade mumlande med varandra och Nina uppfattade att det vanligaste språket var finska. Hon dröjde sig kvar i slutet av trappan, när hon hörde att direktörerna redan hade börjat presentera fabrikens första formpressningsmaskin för Rebecca.

– Varför står ni här?

– Nå, var sku vi annars stå, svarade en medelålders kvinna på sjungande finlandssvenska.

– Direktören sa att det fanns ett kafé?

– Schugofura platser, fem minuter kö när rasten är på tretton, int kan man slösa så med minuterna.

– Men det måste väl finnas något rastrum där ni kunde sitta ner?

– Har du sett nåt sånt kanske? Du får gärna visa oss i så fall. Int har jag sett nåt fast jag vart här i tre år snart.

– Men att ni finner er i att stå här!

– Finner oss? Hur menar du att vi sku göra annars?

Fröken Broman är inte den sortens flicka som hamnar på fabrik.

Nina såg sig om bland alla de rökande. De vände sig bort.

De ville inte säga så mycket som hej till henne. Hon såg deras nackar. Spretiga hårtestar kom ut under de hucklen som hörde till den blågrå arbetsklädseln. Varför har ni så spretigt hår, ville hon fråga. Men direktörerna hade upptäckt att hon saknades. Molin själv kom och hämtade henne och i samma stund som han öppnade dörren ljöd den vinande signalen igen och trappan tömdes blixtsnabbt.

– Måste det vara ett så elakt ljud i signalen, frågade Nina. Kunde man inte ha pinglande klockor som på teatern?

– Som på teatern? Och ringa tre gånger kanske? Det där ljudet är en fabriksvissla, om fröken Broman inte hört en sån förut. Det är den brukliga signalen på en fabrik. Arbetare är vana vid den.

– Jag skulle aldrig kunna vänja mig vid den.

– Det kommer säkert aldrig att behövas heller. Fröken Broman är inte den sortens flicka som hamnar på fabrik.

– Hur kan ni vara så säker på det?

– Tja, ett tecken är att ni har varit på teatern. Det har ingen som stod här i trappan nyss.

14

När Nina satt i Martin Bergstrands väntrum försökte hon tänka bort att hon träffat honom på en fest. När det blev hennes tur kallade sköterskan in henne i ett litet omklädningsrum där hon fick klä av sig och lämna urinprov.

Insvept i en vit kåpa trädde hon in till doktorn som satt bakom ett stort gammaldags skrivbord. Varsågod och sitt, sa han. Hon hade blusen på sig under kåpan men underkroppen kändes helt naken, fast den var dold. Hon kände inte alls igen den Martin hon sett dansa och dricka whisky.

– Hur står det till med dig? Är det något allvarligt?

– Nej. Det tror jag inte.

Orden tog slut. Hon såg sig om i rummet. Allt var gammalt.

Tunga mörka möbler, plyschdraperier, palmer i två hörn. Blank och ren stod gynekologstolen mitt i rummet.

– Jag ärvde den här praktiken efter min pappa, det var kvalitet på inredningen på den tiden. Jag tycker den är vacker, även om den inte är så praktisk. Är du med barn? Vill du ha abort?

– Nej, jag har bara litet ont, alltså det är bara ibland, inte hela tiden.

– I särskilda situationer?

– Det kan man säga.

Herregud, så fånigt det lät. Hon rodnade och tittade i golvet och önskade sig bort.

– Gör det ont vid samlag, hjälpte doktorn till.

– Just det, svarade hon lättad.

– Och när annars?

– Annars gör det inte ont.

– Sätt dig i stolen så får jag titta på dig. Du kanske kan försöka berätta var det gör ont.

Den här stolen är inte rolig att sitta i, det vet jag.

Hon klättrade upp i den hemska stolen och bredde ut benen som doktorn la tillrätta med papper under vaderna. Han drog på sig plasthandskarna och klämde på hennes mage utifrån och inifrån på en gång. Då och då tittade han upp mot hennes ansikte. Han klämde kring slidans öppning och plötsligt tryckte han till där det verkligen gjorde ont. Hon ropade aj. Han böjde sig fram för att se bättre och klämde igen med samma effekt.

– Gör det verkligen ont när jag klämmer här? Han klämde försiktigt en gång till nedanför ingången till slidan.

– Ja, gör inte så mer, snälla.

– Kom ner och sitt vid skrivbordet. Undersökningen är färdig. Den här stolen är inte rolig att sitta i, det vet jag.

Hon svepte om sig det vita skynket som var knutet med en rosett i halsen och slog sig ner framför skrivbordet.

– Vad är det för fel?

– Om jag visste det. Det kan jag helt enkelt inte säga. Faktum är att det syns ingenting alls. Inte ens en rodnad på huden. Du ser alldeles frisk och normal ut.

– Är det bara inbillning alltså?

– Nej, du har ont. Det märkte jag också. Det gör tydligt ont vid beröring och jag förstår att det plågar dig. Därför vill jag att du ska bli ordentligt undersökt. Jag skickar dig till en specialist, en av landets främsta. Du kommer att bli kallad till Karolinska sjukhusets kvinnoklinik inom kort. Det är dit du hör.

Fortsättning följer…

Logga in för att läsa artikeln

Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.

Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!

Varför är fallet Erik Helgeson och hamnstriden avgörande för arbetarrörelsen? Juristen Frederick Batzler och Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett specialavsnitt av Arbetarens podd.

”Arbetsgivarna kan inte diktera vem som ska föra vår talan”

En man har omkommit i en arbetsplatsolycka på en golfbana i Österåker strax norr om Stockholm. Det här sedan han klämts under ett arbetsfordon.

Olyckan inträffade strax efter klockan åtta på tisdagsförmiddagen. Det här i samband med ett anläggningsarbete på golfbanan där mannen av ännu oklar anledning hamnade under sitt fordon och klämdes svårt. Han fördes akut till sjukhus och på onsdagsförmiddagen meddelade polisen att han avlidit till följd av sina svåra skador.

Händelsen rubriceras nu som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Flera förhör ska redan ha hållits med den omkomna mannens kollegor.

Hittills i år har minst 45 personer omkommit i samband med misstänkta arbetsplatsolyckor runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Sakattar Singh städade på Rengörare Näslund

Städade 5 000 övertidstimmar – blåstes på lönen av Rengörare Näslund

I somras sa den prisade klimatjournalisten Alexandra Urisman Otto upp sig från sitt jobb på Dagens Nyheter, i protest mot tidningens rapportering om både Palestina och klimatet. I dag publiceras hennes första text sedan dess – som frilans i Arbetaren.

Hur kommer det sig att du börjar skriva för oss på Arbetaren?

– Arbetaren är en väldigt fin tidning som jag både tror och hoppas kommer att nå allt fler läsare med tiden. Jag lämnade Dagens Nyheter efter nästan ett decennium på grund av den ängsliga publicistiska kulturen och att tidningen inte förmådde hålla linjen vare sig när det gällde klimatjournalistiken eller bevakningen av folkmordet i Gaza.

– Arbetaren har en sund inställning till journalistik och jag märker redan att det är högt i tak på redaktionen. Det är som att tidningens stolta historia av att stå rakryggad i sitt motstånd mot nazismen under andra världskriget på något vis sitter i väggarna här. Jag är stolt över att få vara en liten del av den här tidningen.

Vilken typ av journalistik önskar du se mer av?

– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod. Att man står stadigt i sin syn på vetenskap, fakta och grundläggande, universella mänskliga rättigheter – och att man låter det vara utgångspunkten för journalistiken. Precis det här gör Arbetaren så bra och jag vill egentligen mest se mer av det – fler reportage, intervjuer med intressanta och relevanta personer och granskningar som ställer makten till svars.

– Helt enkelt mer klassisk, god journalistik som ger läsarna möjlighet att orientera sig i den här omvälvande tiden, med accelererande klimatkris och en destabiliserad omvärld med folkmord, krig, konflikter och stora hot mot demokratin.

Du har nyligen släppt en handbok i klimatjournalistik tillsammans med Lisa Röstlund. Hur ser dina planer ut framöver?

– Jag har ett gäng artikelidéer som jag hoppas kunna få ur mig, och det kommer nya hela tiden. Parallellt skriver jag på en ny bok och tänker mycket på hur jag kan göra mest nytta under de här månaderna och åren när koldioxidbudgeten rinner bort framför våra ögon.

Här kan du läsa Alexandra Urisman Ottos första text i Arbetaren.

Slutförhandlingar på klimatmötet: ”Länderna är inte där med goda avsikter”

Flosklerna om den svenska modellen har varit många senaste tiden. Den ”står stadigt”, trots det nya EU-direktivet, enligt bland andra LO och Svenskt Näringsliv. ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!” skriver Rengörare Näslund, samtidigt som Arbetaren rapporterar om hur en anställd arbetat flera tusen timmar övertid utan att få betalt.

”Den svenska modellen står stadigt”, påstår såväl tjänstemannafack som LO och Svenskt Näringsliv. Anledningen till utropet denna gång är att EU:s direktiv om lagstadgade minimilöner i stort drivits igenom.

EU-domstolen har knappt brytt sig om Sveriges och Danmarks protester. Ändå vill alla kalla det en seger.

Kanske har de stora svenska facken rätt i att direktivet inte kommer att innebära en avgörande förändring för inhemsk lönesättning på kort sikt. Men vad är det de försvarar egentligen?

Hotet mot den så kallade svenska modellen kommer minst lika mycket inifrån, från dem själva, som från EU.

Priset för att ”komma överens”

”Den svenska modellen” innebär i korthet att fackföreningarna och arbetsköparsidan ska komma överens själva, utan att staten lägger sig i. Men många (allt från stora fackföreningar till partier och näringslivet) hänvisar gärna till modellen som ett samlingsnamn för mycket mer: nöjda, stolta, trygga arbetare. Men arbetare som inte bråkar i onödan – som tillsammans med arbetsköparna skapar fred på arbetsmarknaden.

Detta har aldrig varit helt sant. I dag närmar det sig ren lögn. För vad är det värt att ”komma överens” om den part som redan från början var i underläge hela tiden får mindre och mindre inflytande?

Arbetares inflytande har försvagats på flera punkter under många år nu. Inte bara i praktiken ute på arbetsplatserna – utan lika mycket genom just ingripande från stat och politik.

Några exempel: Strejkrätten försämrades kraftigt 2019. Regeringen leddes då av det påstådda arbetarpartiet Socialdemokraterna.

Samtidigt har lagen om anställningsskydd, LAS, urholkats rejält. Det började underifrån, genom att arbetsköpare tog sig allt större friheter. Motstånd kom också underifrån, förstås. Men lagändringen klubbades igenom i riksdagen 2022. Regeringen var även då socialdemokratisk.

Den svenska modellen döljer miljarder i stulna löner

Samma vecka som vissa utropar att ”den svenska modellen står stadigt” kan Arbetaren berätta om ett fall på den anrika städfirman Rengörare Näslund.

En städare har jobbat cirka 5 600 övertidstimmar utan att få betalt. Det hela ska bygga på ett system som kallas ”fasttidsobjekt”: ett fast pris, långt under den normala ersättningsgraden, för varje städad lokal, och ofta flera lokaler samma dygn.

Företaget skriver på sin sajt: ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!”

Det här har med rätta väckt upprörda känslor. Men det värsta är egentligen inte det enskilda fallet, eller företaget. Det är att det säkerligen finns tusentals fall som inte har kommit fram i ljuset – ännu.

Arbetaren har rapporterat om många liknande ärenden inom olika branscher, inte minst byggsektorn, ofta hos företag som på papperet har ”schyssta villkor”. Men sannolikt är det knappt ens toppen av isberget som vi lyckats skrapa fram.

Meningslösa kollektivavtal

De stora fackförbunden har de senaste åren, ännu mer än förr, enbart fokuserat på vikten av kollektivavtal. Samtidigt vet vi att dessa avtal ofta är meningslösa. Om arbetarna inte är medlemmar i det avtalsslutande facket, till exempel LO, så förmår inte LO följa upp om avtalen alls följs. Det här drabbar särskilt utrikesfödda arbetare i privat sektor.

Sveriges arbetare behöver inte mer nostalgi kring kollektivavtal eller den svenska modellen. Det som behövs är organisering för bättre villkor i praktiken och hårt motstånd mot alla försök att försämra. Oavsett vilken färg regeringen har – och oavsett om facktoppar väljer att kalla nederlag för seger.

Emil Boss:
Vad händer när kollektivavtalen saknar betydelse?

Teslakonflikten: Vad krävs nu för att slipa strejkvapnet?

Bakom den branschledande städjättens framgångssaga tycks det finnas grov lönedumpning. Nu sätts företaget i blockad av det syndikalistiska facket Solidariska städare efter att en anställd jobbat övertidstimmar motsvarande nästan tre års heltidsarbete – utan att få betalt.

– Det är bland det värsta jag sett, säger Emil Boss som är förhandlare på Stockholms LS, dit Solidariska städare hör.

Bolaget Rengörare Näslund, med omkring 1 200 anställda, grundades redan 1972 och har i många år varit en ledande aktör i Stockholms lukrativa städbransch. På sin hemsida skyltar de med kollektivavtal och att de månar om goda arbetsvillkor. Något som gjort att de vunnit flera offentliga upphandlingar och har många tunga städuppdrag på stadens kommunala skolor, idrottshallar och polishus.

Men bakom de fina orden och den välputsade fasaden döljer sig en helt annan verklighet: grov lönedumpning, utnyttjande av migrantarbetare och ett system grundat i vare sig lag eller gällande avtal.

Emil Boss, facklig förhandlare Stockholms ls — Emil Boss, förhandlare på Stockholms LS. Foto: Johan Apel Röstlund

– Kolla här. 405 arbetstimmar på en månad. Det motsvarar 13 timmar om dagen utan någon som helst ledighet, säger Emil Boss och bläddrar i pappershögen med lönespecifikationer och tidsrapporter.

5 600 timmar övertid

Det är en minst sagt hisnande historia som rullats upp av fackföreningenSolidariska städare sedan en av deras medlemmar slagit larm om sin arbetssituation.

Emil Boss tittar ner bland anteckningarna på bordet framför sig. Den anställde mannen, som ursprungligen kommer från Indien, har jobbat åt företaget sedan 2019. Han har de senaste åren städat dag som natt runt om i södra Stockholm. Tidiga morgnar och sena kvällar. Timme efter timme. Vecka ut och vecka in. Vardag som helg. Helt utan övertidsersättning eller ob-tillägg.

Exemplet med de över 400 arbetstimmarna på en månad är bara ett av många där bolaget låtit mannen jobba motsvarande två heltidstjänster utan full betalning.

Facklig blockad i Stockholm mot städbolaget Rengörare Näslund. SAC Solidariska städare Stockholms ls — Städjätten Rengörare Näslund satt i indrivningsblockad. **Foto: Johan Apel Röstlund**

Upplägget från städföretagets sida har i korta drag varit mannen haft sin heltidsanställning, samtidigt som han har städat under ett system som bolaget kallar ”fasttidsobjekt”. Det vill säga till ett fast pris, långt under den normala ersättningsgraden, för varje städad lokal. Ofta flera lokaler samma dygn vilket lett fram till de nu över 5 600 obetalda övertidstimmarna, motsvarande nästan tre års heltidsarbete för en person som jobbar 40 timmar i veckan.

– Det har helt enkelt fuskat för att göra det billigare, säger Emil Boss.

Blockad mot Malmö-restaurang – kock kräver lön för övertid

Städbolagets kontor satt i indrivningsblockad

Efter flera förhandlingar, där företaget visserligen erkänt att det använt sig av det tvivelaktiga upplägget med ”fasttidsobjekt”, sätts de nu i omedelbar indrivningsblockad.

På torsdagsförmiddagen spärrades därför huvudkontoret i centrala Stockholm av och ett tjugotal medlemmar i de båda facken Solidariska städare och Solidariska byggare samlades utanför med flaggor och flygblad.

– Vi har inte hört något från företaget sedan sent i går kväll. Då hade de fortfarande inte gått med på våra krav att betala 500 000 kronor till vår medlem i obetalda löner. Därför står vi här nu, säger Emil Boss vid entrén utanför företagets huvudkontor.

Amalthea Frantz:
Vem ska städa efter den svenska modellen?

Indrivningsblockaden är en av flera liknande som genomförts de senaste åren i det pågående arbetet mot arbetslivskriminalitet, som drivs särskilt av facket Stockholms LS men också av andra lokala samorganisationer, LS, inom SAC Syndikalisterna.

Arbetaren har under torsdagsmorgonen sökt bolaget utan resultat.

SAC 33:e kongress l Frånö folkets hus, november 2026

Stor satsning på migrantarbetare inom SAC

Konflikten på Rengörare Näslund fortsätter: Bolaget vägrar betala

Med karisma och fantastisk scennärvaro tog Mira Ray publiken med storm när hon turnerade ihop med Lars Winnerbäck och David Ritschard inför över 100 000 lyriska konsertbesökare. Nu ska rockmorsan från Bagarmossen äntligen stå på egna ben. Till helgen släpps debutalbumet Sanndrömmar och i samband med det gör hon en soloturné genom landet. För Arbetaren berättar hon om förväntningarna, vikten av att inte hålla käften och längtan efter det gamla Sverige.

Det är höst i södra Stockholm och i högsta huset ovanför det lilla sömniga förortstorget sitter Mira Ray uppkrupen i den lövgula soffan. På vardagsrumsväggarna gamla affischer från spanska inbördeskriget. A las Barricadas och kamp mot Francos fascister. Loppisfynd och arvegods från förr.

Nedanför balkongen en trött grönsakshandlare och förskoleklassens varselvästar på led in mot det kommunala biblioteket. Hon slår upp kaffe och tittar ut mot hallen. Disig torsdagsförmiddag och en dag närmare skivsläppet.

– Det är rätt mycket nu, så jag var tvungen att skaffa en sån där.

Mira Ray skrattar och pekar på den väldiga väggalmanackan. Typiskt varannan-vecka-liv med handbollsträning, läxor och egen tid för repningar och förberedelser inför det som snart kommer. Hektiskt.

– Jag är väl egentligen en helt vanligt tvåbarnsmorsa från Bagarmossen som håller på med musik men som för fyra år sedan, när jag fick kicken från jobbet mitt i varseltider och pandemi, bestämde mig för att satsa allt på det här.

Känsla av både 1970-talsprogg och prålig country

Hon är visserligen långt ifrån okänd. Har turnerat med några av Sveriges mest folkkära artister som Lars Winnerbäck och spelat in den vansinnigt vackra Björn Afzelius-tolkningen av den nästan skrämmande aktuella Medan bomberna faller, tillsammans med David Ritschard, som på bara något år strömmats långt över 250 000 gånger.

Nu ska hon snart stå på helt egna ben. Skivbolaget Sonet har nappat och släpper i mitten av november hennes fullängdsdebut Sanndrömmar. Ett album inspirerat lika mycket av italiensk 1970-talsschlager som finskt vemod, och som dessutom för tankarna till både den svenska proggikonen Turids melankoliska vardagsrealism och amerikanska countrygiganten Gram Parsons pråligt dekadenta utsvävningar in i det okända.

Ett slags nyskapande nostalgi utan att på något vis vilja fastna i det förgångna. Mira Ray hymlar inte var hon musikaliskt har sina rötter: I 1970-talet.

– Men jag vill ju såklart att det ska låta nytt, som något man inte hört förut.

I skivbacken på golvet där mellan kök och vardagsrum står Pugh och Joni Mitchell. Två av husgudarna. På hennes instagram: Tältprojektets Vi äro tusenden. Den svenska musikrörelsens oförglömliga magnum opus från 1977.

Radikal vänskap mellan fängslad och fri

Sanndrömmare i släkten

Solen skiner in genom fönstret och Mira tittar ut.

Mira Ray om …

Bagarmossen:

Platsen dit kulturarbetande före detta Södermalmsbor emigrerar när dom får barn? Trots min hemlängtan till Söder är jag så tacksam att mina ungar växer upp här. Att vi kan gå ut på Lagaplan en vardag å springa in i nån granne som vill spontana en middag på puben, det är livskvalle!

Vad som borde ingå i en svensk kulturkanon:

• Fem myror är fler än fyra elefanter

• En kärlekshistoria

• Pugh Rogefeldt –Ja dä ä dä

• Tältprojektet

• Siri Derkerts Ristningar i betong, i tuben på Östermalmstorg

• Maria Gripe – Tordyveln flyger i skymningen

• Adolf Fredriks luciatåg i Globen

Ravi Shankar:

Förutom att han är syssling till min morfar enligt mina källor, en av de största! Har absolut som målbild att kunna spela sitar nån gång.

Alkohol:

Trevligt i rimlig mängd för de som kan hantera. Men ett helvete för många, beroende som medberoende. Hittills i livet har jag en bra balans, men ödmjuk inför att alla kan bli sjuka.

Var hon befinner sig om 10 år:

Spelar sitar, bor på söder och håller balansen? Hehe om jag får sanndrömma: släppt minst fem album, bor ihop med min kille och vår gulliga bonusfamilj någonstans där vi får plats, och fortsätter leva på sådant jag tycker är kul.

– Jag har mina tår i väldigt många genrer. Proggen såklart, den är jag uppväxt med hemifrån. Men på skivan har jag försökt blanda allt jag gillar. Det är ett hopkok. Och sedan jag började skriva texter på svenska har det öppnat upp musiken.

Det märks. Som textförfattare känns du väldigt personlig.

– Jag har nog svårt att inte vara personlig. Att skriva låtar är en form av terapi nästan. På gott och ont så klart. Ibland märker jag hur texterna förekommer mina egna tankar. Jag kan lyssna på något jag skrivit förut och inse att ja, så där blev det ju.

Men finns det gränser för vad du inte skulle skriva om?

– Det finns det väl alltid, och ofta lägger jag ju till lite hittepå också. Allt behöver inte vara en sann historia från början till slut. Det går att blanda.

Albumet heter ju Sanndrömmar. Jag har hört att du tror på sånt där…

– Alltså, jag vet inte. Det är en konstig historia. Min morfar kommer från Indien och hans pappa var maharadja, en slags furste, och växte upp i palats med tjänare och elefanter och hela den biten. Men han var också sanndrömmare, sägs det. Folk kom till honom för att lyssna till hans drömmar och min morfar hade också sådana där upplevelser. Jag tror att jag fått lite av det med mig, och tycker framför allt att det är väldigt spännande. När jag precis skulle börja med den här skivan hittade jag ett röstmemo i telefonen från 2018 jag hade glömt bort: en kompis hade spått mig i tarot-kort och och jag hade spelat in allt. När jag lyssnade på vårt samtal var det bara, ”ah allt vi pratade om hände”. Så mycket på skivan handlar om det där.

Jag har också förstått att du träffat ett medium ..?

– Haha. Det var den där kompisen med tarot-korten. Jag är ju ateist i grunden men kan verkligen bli avundsjuk på den som har någon slags tro. Du vet, när livet känns hopplöst vore det skönt att bara tänka ”det finns en plan för allt”.

Powerballadkör på ABF

Mira Ray fyller på mer kaffe. Det är barnfri vecka och om några timmar dags för ännu ett rep. Sanndrömmar släpps den 14 november och redan dagen efter påbörjas turnén när hon ställer sig på scen uppe i Luleå. Trots det hektiska schemat är det annat som också ska hinnas med. Den omtalade Powerballadkören till exempel.

– Vi firar tio år i januari, säger Mira och skiner upp.

– Det började med att jag var mammaledig och kände att jag ville göra något. En kollega ringde och frågade om vi skulle starta en kör och sedan har det vara växt. Det är en perfekt kreativ kanal att samlas i och sjunga. Vi är ett sextiotal medlemmar som ses på ABF en gång i veckan. Det är lite gamla Sverige över det där och det tycker jag om. Man kan komma dit och vara ledsen eller glad, det spelar liksom ingen roll. Det är så skönt att bara träffas och sjunga tillsammans.

Gamla Sverige?

– Ja, eller åtminstone min bild av det gamla Sverige. Där man krokade arm och samlade sig i något slags gemensamt solidaritetstänk. Så ser det ju verkligen inte ut längre. Herregud, det är bara att lyssna på politikerna i dag. Tänk att vi lever i en tid där Carl Bildt plötsligt känns som en reko snubbe. Allt har blivit så jävla individualistiskt där alla kör sitt eget race för att komma någonstans. Då är det skönt med en kör.

Medan bomberna faller

Apropå solidaritet. Du är ju en av ganska få svenska artister som valt att inte vara tyst om vad som händer i Gaza just nu.

– Det där har jag fått från min morsa och det känns viktigt. Även om det så klart också kan vara svårt. Jag minns när vi uppträdde med Powerballadkören och jag läste upp namnen på barn som dödats i Gaza och bad om en tyst minut. Två äldre kvinnor i publiken började skrika och stormade därifrån. Då blev jag chockad, för jag har alltid tänkt att det inte är särskilt komplicerat att hedra döda barn. Och efter att ha framfört Medan bomberna faller under turnén med Lasse Winnerbäck kom det mejl om att jag var värsta terroristkramartjejen. Men att stå upp för mänskliga rättigheter får fan aldrig vara kontroversiellt och det där försöker jag också föra vidare till mina egna barn. Våga stå upp och höj era röster.

Kan du önska att fler artister tar ställning på samma sätt?

– Ja, även om jag har full förståelse för att det kan vara svårt. Det kan kosta mycket och man kan riskera en hel del. Men ju fler desto bättre. Men sedan vill jag ju naturligtvis också hålla isär kreativitet och det politiska. För även om jag är en politisk person så behöver jag inte sitta hemma och skriva kampsånger. Folk som vet vem jag är fattar att jag är vänster, det räcker så.

Nu är skivan färdig och du ska snart ut och spela. Men det känns som att du hela tiden tänker framåt. Har du mer på gång?

– Jag är väldigt peppad på att fortsätta släppa musik. Så snart ska jag börja skriva och spela in igen. Jag har så mycket material samlat. Förhoppningsvis är den här skivan bara startskottet. För jag vill göra många fler album.

Kvällspass – hårt spända nerver i politisk actionfilm

I helgen valde SAC Syndikalisterna en ny generalsekretare: Agnes Lansrot. Hon efterträder Gabriel Kuhn som haft posten sedan 2023.

Hur känns det att bli vald till SAC:s generalsekreterare?

– Jätteroligt, känns fint att ha fått det förtroendet från medlemmarna att få representera SAC.

Hur ser du på rollen som generalsekreterare?

– Den är lite av en blandning av två saker. Dels att representera SAC utåt, dels innefattar den sekreterarbiten som handlar om det interna och att få det att fungera. Jag tänker att det kommer bli en spännande kombination och blandning av uppgifter.

Är det något speciellt du ser fram emot?

– Vi har precis beslutat många spännande saker på kongressen som jag tänker att jag kommer få vara med och förverkliga och försöka skapa så bra förutsättningar som möjligt för. Under kongressen tänkte jag mycket på att när alla LS får chans att mötas så är det många bra saker som händer, så jag vill gärna vara med och främja mer dialog mellan LS. Att ha mer kontakt med alla LS känns som en av de roligaste uppgifterna.

Vad behövs för att fler ska välja att organisera sig fackligt inom SAC framöver?

– Att kunna vara medlem oavsett var i landet du bor eller oavsett vilket språk du pratar kommer underlättas utifrån beslut som fattades under kongressen. Ett medlemskap ska inte vara beroende av att bo i en ort med en resursstark LS, eller att du ska ha ett svenskt personnummer och prata svenska. När vi möjliggör medlemskap för fler personer så tror jag att det kommer locka fler medlemmar.

Stor satsning på migrantarbetare inom SAC

Kent Ekberg har ägnat sitt liv åt den kollektiva teatern i stort format. I sitt arbete vill han ta tillvara människors egna erfarenheter – han har arbetat med bland andra migranter och hemlösa. ”För att förstå en situation har du ett visst slags språk. Det berikar bilderna”, säger han.

Regissören och Teater Reflex konstnärlige ledare Kent Ekberg är känd för sina teateruppsättningar där det stora kollektivet möter professionella skådespelare.

– Som bäst befruktar de varandra. Det kollektiva berättandet är stimulerande. Jag ser hur människor växer och får självkänsla genom att spegla sig i andra. Den traditionella teatern fastnar lätt i en slags verklighet, säger Kent Ekberg engagerat.

Teater Reflex 2024: *Esmeralda* i regi av Kent Ekberg. **Foto: Jerry Malmberg**

Vi sitter i den grå och röda soffgruppen på Teater Reflex. De stora fönstren vetter ut mot Stockholmsförorten Kärrtorps torg, inramat av kastanjeträd. Jag får en lång lista över Kent Ekbergs alla regiuppdrag från 1977 och fram till nutid. Den börjar med barnteater och sträcker sig till förra höstens succé Esmeralda, en allvarsam komedi som utspelar sig i mellankrigstidens Paris. Varenda föreställning var utsåld, till glädje för alla sjuttiotalet medverkande.

Tar vara på erfarenheter

Från början var Kent Ekberg skådespelare, men tyckte inte om sig själv i den rollen. Han ville hellre hjälpa människor att utvecklas i det lilla och ta till vara människors egna erfarenheter och karaktärer i manus. Även i de stora klassikerna, med färdiga manus, som han har satt upp läggs passande repliker till. Flera människor delar också ofta på en replik för att få det mer levande.

– Men, understryker han, texten är inte så viktig, bara en komponent. Hantverket är svårt. För att det ska bli en del av dig själv gäller det ibland att hitta andra vägar.

Han beskriver sin syn på att vara regissör genom att berätta om sitt besök i Vietnam 1989. Kent Ekberg hade hört talas om ”Ho Chi Minh trail”. Det skulle finnas 50 mil tunnlar under marken som de inhemska soldaterna använt för att undkomma amerikanerna. Han frågade en vietnames var tunnlarna fanns. De stod på en höjd och hans sällskap pekade på landskapet och vegetationen. Kent Ekberg såg inga tunnlar. Då fick han det förklarat för sig: ”Ho Chi Minh trail” var stigar som inte syntes.

– Det spelar ingen roll vilken stig du tar, bara du hittar ett sätt att ta dig fram i djungeln, säger han.

Arbetarspel i Söderort

*Enskedespelet 1983*. Regi Kent Elberg. **Foto: Björn Elgstrand**

I 20 år regisserade Kent Ekberg Enskedespelen, som startade 1983 när han hade flyttat till just Enskede i södra Stockholm. På 1970- och 1980-talen framfördes många arbetarspel, exempelvis Seskaröspelet om hungerkravallerna 1917. Ofta kunde de spegla en arbetsplatskonflikt och kretsa kring temat ”gräv där du står”. Kent Ekberg ville berätta om Enskedes historia. I närheten fanns slakthuset som invigdes 1912 av kung Gustav V. En historia kretsade kring fackliga konflikter och starka karaktärer, som tarmrensenskorna.

Spelen fortsatte i det stora randiga tältet i Margaretaparken där det myllrade av människor i alla åldrar. 150 personer deltog i spelen, som många gånger var kaotiska men på något mystiskt sätt alltid blev en fin föreställning.

Efter Slakthusspelen följde uppsättningar av bland andra Charles Dickens, Berthold Brecht, Victor Hugo och William Shakespeare. Kent Ekberg vill betona att allt vilade på den stora ensemblen tillsammans, och inte minst på den genialiske scenografen Sören Brunes (1938–2016). Brunes konstruerade scener som flyttade på sig och gled isär. Det kom publik enbart för att se hans scenografi. Där fanns också Ann-Margret Fyregård som stod för scenkläder.

Enskedespelen: *Den kaukasiska kritcirkeln* 1995, av Bertolt Brecht, i regi av Kent Ekberg. **Foto: Cato Lein**

– Och Mats Nörklit komponerade teatermusik i klass med Nino Rota, den dedikerade ensemblen gjorde också vad som helst i tältet. Det var en magisk period i mitt liv, konstaterar Kent Ekberg och ögonen lyser.

Enskedespelen: *Samhällets olycksbarn* 1997, efter Victor Hugos roman. Regi Kent Ekberg. **Foto: Sven Nyberg**

Samarbete i Sydafrika

År 1999 reste Kent Ekberg för första gången till Sydafrika utan att veta så mycket om landet. Han reste tillsammans med företagsledaren och scenografen Christina Björk som från mitten av 1980-talet var ansvarig för kulturbistånd till Sydafrika. Hon hade lyckats smuggla in pengar efter apartheidperioden. Men att strukturera om pengarna till teaterorganisationen där var inte lätt, eftersom den tidigare hade bestått av små celler som gärna ville fortsätta att behålla makten och pengarna.

Kent Ekberg skulle sätta upp Section E, som skildrar livet för de politiska fångarna på Robben Island utanför Kapstaden, och började med en workshop som inte alls gick hem bland deltagarna. De förstod sig inte på regissören och han förstod sig inte på dem. De var åtta personer,som kom från samma stam som Nelson Mandela.

Efter överläggningar på var sitt håll började de i stället med sång och dans.

– Och då adopterade de mig. Jag fick ju inte vara ensam! Kent Ekberg ler vid minnet.

Section E sattes upp på nytt 2011 i sydafrikanska Betlehem med en ny grupp medverkande, men samma manus. Den spelades också på Stockholms stadsteater.

Resan två år senare resulterade i Duma, en traditionell afrikansk myt med dansare och skådespelare, för The LAB/Market Theatre i Johannesburg.

I början av 2000-talet har Kent Ekberg också hunnit med en tur till Alexandria och Jesuiternas scen.Där spelades tre föreställningar av hans Mefistos sten, efter berättelsen om Faust. Pjäsen spelades på egyptisk arabiska.

Åttio asylsökande i ensemblen

De internationella inslagen i Kents regikarriär fortsatte i Stockholm och Hammarbyhamnen när tältet från Margaretaparken flyttades dit 1999. En midsommarnattsdröm spelades med 80 asylsökande på 11 olika språk. Och året därpå Getterna i trädet, efter den marockanske författaren Tahar Ben Jellouns roman Med sänkt blick, med lika många asylsökande, som nu mötte svenska skådespelare.

Kent älskar språk och dialekter. Han berättar om den arabisktalande kvinnan som skulle vara arg och säga en replik på svenska. Hon lät ganska ynklig då, men när hon fick skälla på sitt modersmål slog det gnistor om henne. Om en medverkande har en dialekt eller ett annat språk får de ofta använda det.

– För att förstå en situation har du ett visst slags språk. Det berikar bilderna.

Överraskande rekvisita

Efter åren med det stora tältet och flera gästspel utomlands flyttade Kent Ekberg in i Teaterhuset/Södra fot i Skarpnäck. Där spelades en föreställning baserad på Per Anders Fogelströms Stad i världen med 14 skådespelare och en stor folkensemble, och en föreställning om hemlöshet: Ringaren inspirerad av Victor Hugos berättelse om den puckelryggige Quasimodo i Notre Dame. 45 hemlösa deltog från början i folkensemblen, men tyvärr fanns, av olika anledningar, bara åtta kvar när det var dags för premiär, berättar Kent Ekberg.

I dag huserar han alltså sedan 15 år med Teater Reflex i Turteaterns gamla lokaler vid torget i Kärrtorp.

”Allt som är fast förflyktigas”, citerar Kent Ekberg den marxistiska filosofen Marshall Berman. Inget är bestående och stabilt i det moderna samhället. Efter sju år byts kroppens alla celler ut och en berättelse ändras hela tiden. Regissören Ekberg älskar att få publiken att förstå att allt är föränderligt, och att bjuda på överraskningar. Han använder billig återkommande rekvisita som tunnor, gummidäck, plastbackar och stolar. De kan byggas till hus och murar eller vad som helst. Fantasin är en rikedom, slår han fast.

I En midsommarnattsdröm i Hammarbyhamnen användes 60 ton sand och 80 sängar i olika höjder som också utgjorde gradänger. 80 av skådespelarna var asylsökande. Grannarna undrade vad som var i görningen och ringde polisen.

Frizon för demokrati – och skönhet

Politiken är och har alltid varit viktig för Kent Ekberg.

– I dag när de mörka molnen hopas och det militära har tolkningsföreträde vill vi bygga motkrafter. Det är kulturens viktiga roll. Vi gör så gott vi kan här för att stärka identiteten och låta människor mötas i teatern. Därför ordnar vi också en festival varje år, och jazzkvällar.

Minnet av nazisterna som invaderade torget i Kärrtorp 2013 lever kvar hos Kent Ekberg. Men han tänker att det är en annan anda i dag. Torget är en offentlig plats och ägs inte av något privat företag. På ett torg kan man försvara yttrandefriheten. Det är en frizon för demokratin.

– I kulturen har vi också ett behov av skönhet och sköna dimensioner. Vi vill ha känslomässiga relationer som är annat än vardagslunken. Det går inte att köpa allt för pengar.

När slutscenen i Esmeralda drar i gång och alla sjunger ”Lovsång till kärleken” (i original ”Hymne à l’amour” med Edith Piaf), då är energin medskapande. Då känns det som om världen är möjlig att förändra, säger Kent Ekberg.

Hela ensemblen i *Esmeralda*. **Foto: Jerry Malmberg**

Samarbete en röd tråd

I dag när världen är så digital och vi upplever den genom bilder vill han tro att här och nu-mötet kommer att bli allt viktigare. Ungdomarna har också kommit till teatern både som medverkande och som publik. Dessutom finns systerteatern Turteatern en trappa upp från torget. Skådespelarna där är unga och vänder sig till en yngre publik.

– Teatern är det äkta mötet. Här är vi levande. Utvecklingen går i tes-antites-syntes.

Kent Ekberg håller ändå bestämt på sin roll som arbetsledare. Några forskare som skulle observera repetitionerna med en stor ensemble blev upprörda över arbetet och tyckte att Kent var en diktator. Han förklarade då att deltagandet är frivilligt och demokratiskt.

– Jag vill aldrig förtrycka någon, och under ytan har vi en överenskommelse om att ska vi nå det förlovade landet så får vi acceptera arbetsvillkoren. Om jag går på Friskis och Svettis vill jag ha en tuff ledare som får mig att kämpa för att nå målet.

Jag undrar hur länge han orkar.

– Det är en bra fråga. Så länge jag har lust att leka och är nyfiken på livet kommer jag att fortsätta.

I slutet av november har Teater Reflex premiär på Ön, med manus av Kent Ekberg och Kajsa Gordan. Berättelsen utspelar sig på en skärgårdsö. Stormen kommer till ön och människorna måste på något sätt lära sig att samarbeta.

En spionhuvudstad – så har Stockholm under andra världskriget beskrivits. Miljön i Klarakvarteren inspirerade en blivande deckarstjärna. Där kryllade det av antifascister, syndikalister, journalister och hemliga nätverk.

Våren 1943. Nazityskland har nyligen lidit ett avgörande nederlag vid Stalingrad, men världshistorien står ännu och väger – utgången av kriget är långtifrån klar.

I neutrala Sverige har det under hela kriget pågått saker under ytan. Bland annat har antisovjetiska socialister, i samarbete med Storbritannien, förberett en svensk motståndsrörelse.

Säkerhetspolisen är dem på spåren. En dag promenerar en medlem i det hemliga nätverket rakt ut från brittiska legationen i Stockholm med en väska innehållande en radiosändare och antinazistisk propaganda. Han är skuggad, och grips på sitt hotellrum samma kväll.

Det finns väldigt få kända foton av Olle Jansson. Här ett ur hans personakt i Säkerhetspolisens arkiv, Riksarkivet.

Säkerhetspolisen beslutar att göra en större razzia mot nätverket. Söndagen den 18 april slår de till mot ett nybyggt smalhus i Hammarbyhöjden i sydöstra Stockholm.

I lägenheten bor ett gift par i 30-årsåldern: Olle Jansson och hans norska hustru Rakel Senora Stöber. Hos dem hittas handböcker i kryptering och radiosändning, flera kartor över Norge, samt en armépistol med tillhörande ammunition.

Olle Jansson är målare och aktiv i Syndikalistiska ungdomsförbundets Södermalmsklubb och fackföreningen Stockholms LS av SAC Syndikalisterna. Men han är också grundare av Svensk-Norsk Pressbyrå, han är med i det hemliga nätverket och han har varit frivillig i krigen i både Spanien och Finland.

Drygt två månader senare dyker han, av allt att döma, upp i en spänningsföljetong i veckotidningen Allers, signerad Stieg Trenter.

Stieg Trenter, Stockholm och Klarakvarteren

”Säg Stieg Trenter och en stor del av svenska folket tänker på klassiska deckare, odödliga Stockholmsmiljöer och god mat.” Så börjar baksidestexten på den lilla boken Stieg Trenters mat av Ulla Trenter, som med tiden blev Stiegs medförfattare och hustru. Stieg Trenter (1914–1967) räknades på sin tid till de allra största svenska deckarförfattarna från 1940-talet och in på 1960-talet.

Författaren Stieg Trenter (vänster) med sin vän fotografen K. W. Gullers, förlaga till deckarhjälten Harry Friberg. **Foto: Wikimedia Commons**

Baksidestexten stämmer nog fortfarande på det stora hela. Kanske att en minskande del av svenska folket läser Trenter. Men vi som gör det uppskattar ofta främst skildringarna av en stad som är så nära och ändå så långt borta: Klarakvarteren, restaurangerna, spårvagnarna. Böckernas miljöer är lite lagom bohemiska eller borgerliga – ett förlag, ett rederi, eller varför inte en Italienresa. I persongallerierna finns konstnärer, författare, direktörer och travkuskar. Ibland är det också en vanlig arbetartjej som snubblar över ett mysterium. Men trots alla mord är beskrivningarna rätt lättsamma, här finns ingen uttalad samhällskritik. Särskilt inte jämfört med det som blev nästa stora svenska deckarvåg, med det kommunistiska författarparet Sjöwall-Wahlöö i spetsen.

Precis i början av Trenters karriär satte dock kriget sina spår i hans historier. Som i novellen Neutral mark, ursprungligen publicerad som en följetong under juni och juli 1943. Den handlar om motstånd och flyktingar, och i rollerna tycks det finnas syndikalister, socialdemokrater och andra antifascister.

I förbifarten får man förklaringen till Olle Janssons mystiska pistol. Kanske.

Svenskt – och norskt – motstånd

För ett par år var jag en av redaktörerna för Arbetarens hundraårsbok. Jag läste också Svenska anarkister och syndikalister i spanska inbördeskriget av Per Lindblom. I den har Olov ”Olle” Jansson (1913–1983) och hans tid i Durrutikolonnen ett eget kapitel.

Svenskarnas grupp i Durrutikolonnens Internationella kompani, i Pina de Ebro, Spanien, 1937. Olle Jansson inringad. Bredvid honom (till vänster i bild) den kände anarkisten Nisse Lätt. **Foto: Socialistiska partiets fotoarkiv, privat ägo**

I Arbetarenboken jobbade jag bland annat med Stellan Elebros bidrag Hur Arbetaren räddade svensk antinazism. Texten beskriver hur frihetliga socialister gick samman med radikala socialdemokrater vid andra världskrigets början, och utestängde Sovjettrogna kommunister. Tidningen Arbetaren och Federativs, på den tiden både förlag och tryckeri, blev oumbärliga för antinazismen genom att låna ut lokaler och pengar och inte minst: trycka sådant som andra inte vågade. Mitt i Klaras journalist- och bohemkvarter.

Både Elebro och Lindblom berör också hur syndikalisterna Olle Jansson och Einar Stråhle grundade den mytomspunna, men märkligt outforskade, Svensk-Norsk Pressbyrå i augusti 1942.

Olle Jansson fick ett startbidrag på tusen kronor från norska legationens Pressekontor för att starta Svensk-Norsk Pressbyrå. Byrån gav bland annat ut en bulletin med nyheter från det ockuperade Norge. Men bakom fasaden pågick helt annan verksamhet: Jansson och Stråhle hade värvats till den hemliga brittiska sabotage- och underrättelseorganisationen SOE (Special Operations Executive).

Olle Jansson och Einar Stråhle på Syndikalistiska ungdomsförbundets kongressfest i Klara Folkets hus den 7 april 1939. Jansson i talarstolen med böjt huvud, bakom honom, med fanan, står Stråhle. **Foto: Arbetarens arkiv**

Dess Stockholmskontor förestods vid denna tid av Peter Tennant (1910–1996), som formellt var pressattaché vid den brittiska legationen. (Det var för övrigt Tennant som sedermera lite väl oförsiktigt överlämnade den där väskan med radiosändaren till en socialdemokrat som råkade vara skuggad.)

I Svensk-Norsk Pressbyrås arkiv finns en serie arrangerade foton som verkar visa olika metoder för spionage och smuggling av till exempel mikrofilm. **Foto: Svensk-Norsk Pressbyrås arkiv, Riksarkivet (SE/RA/770157/K)**

Tillsammans med kamrater runt om Sverige byggde Jansson och Stråhle upp ett nätverk som stöttade den norska motståndsrörelsen och smugglade antinazistisk propaganda. Det var just sådan propaganda som säkerhetspolisen hittade när de slog till mot Svensk-Norsk Pressbyrås kontor på Vasagatan 38 i april 1943. Sammanlagt greps 18 personer i sju svenska städer i razzian.

Tanken med nätverket var också att det skulle omvandlas till en svensk motståndsrörelse om Tyskland anföll Sverige. Jansson och flera andra hade försetts med radiosändare för att då kunna hålla kontakt med engelsmännen.

En nyckelnovell?

När jag, kort efter att ha läst om detta, som ren förströelse läste Neutral mark i den sentida samlingen De döda fiskarna (i stort sett det enda av Trenter jag inte hade läst tidigare) hajade jag till. Först en gång. Sedan två, tre. Sammanträffandena kunde inte vara en slump.

Själva novellen Neutral mark tillhör inte det bästa Stieg Trenter skrivit. Inramningen är en ganska fånig kärlekshistoria, de osannolika förvecklingarna är många och slutet märkligt utdraget.

Man får komma ihåg att det dels är ett tidigt verk, dels en följetong. Historien är för all del också rätt spännande och miljöerna intressanta: En ung kvinna, Karin, dras plötsligt in i ett mysterium när hon besöker Stadsbiblioteket. Hon drar i sin tur med sig en ung man, den flirtige Nils. Snart jagas de två huvudpersonerna av vad som verkar vara mordiska agenter tillhörande ett mystiskt nätverk; delar i ett väloljat, ondsint maskineri.

En av de viktigaste karaktärerna i detta nätverk heter Jansson. Efter några sidor insåg jag att hans kumpan hette Brandt – ett namn jag också precis hade stött på i samband med Svensk-Norsk Pressbyrå.

När novellens Jansson sedan i förbigående säger att han ”lärt sig skjuta prick” som frivillig i spanska inbördeskriget var känslan av små pusselbitar som föll på plats oundviklig. Och i slutet får Jansson, från en skjuten fiende, av en slump tag i en pistol som han stoppar i fickan. Vilket Trenter torde ha skrivit ganska precis samtidigt som verklighetens Jansson åkte dit för olaga innehav av en pistol med okänt ursprung.

Men var fick Trenter förlagorna ifrån? Jo, det är inte enbart själva innehållet i novellen som övertygat mig om att karaktärerna har verklighetsgrund. Det visade sig att jag hela tiden haft en direkt koppling mellan Stieg Trenter och den svenska antinazismen framför ögonen.

Trenters första parhäst: antifascisten Holmström

Jag återvände till En bok om Stieg Trenter (Jury, 1982) för att leda ledtrådar. Däri har Arne Holmström (1912–2004), som var högst delaktig i skapandet av deckarfenomenet Trenter, skrivit kapitlet ”Så här började det”. I texten nämns inget politiskt. Men snart insåg jag att Arne Holmström var son till den kände anarkisten och förläggaren Nils Axel Holmström (1881–1947). Själv var Arne Holmström antifascist och socialdemokrat.

Teckning av förläggaren Axel Holmström med en Brand under armen. Foto: Arbetarens arkiv, okänd tecknare

Och så här började det: Under 1930-talet blev Arne Holmström vän med den man som kom att bli känd som Stieg Trenter (från början hette han Johansson). De jobbade båda för den nystartade fotojournalistiska tidningen LIV. Tidningen var inte så lite inspirerad av amerikanska LIFE, vars storhetstid just hade börjat.

Men svenska LIV blev inte långlivad. Den lades hastigt ner kort efter krigsutbrottet.

Arne Holmström kom att delta som ett slags inbäddad journalist i både Norge och Finland, och skrev framgångsrika reportageböcker om detta (Från finska fronten och Från norska fronten, båda 1940).

De två vännerna behövde dock ständigt nya uppdrag under krigsåren. Holmström beskriver att de spånade frilansidéer ihop, och kom fram till att gemensamma skönlitterära projekt borde vara en bra inkomstkälla.

Trenter hade tidigare fått en deckarnovell publicerad i LIV. Och nu sålde han in en spänningsföljetong till Allers – Neutral mark.

Stoffet till Neutral mark kom med största sannolikhet från Arne Holmström. Visserligen kan Trenter ha hört spännande rykten om motstånd och smugglare från andra i Klarakvarteren. Men Arne Holmström lär ha haft många bekanta i de antinazistiska nätverken. Det är inte alltför långsökt att tro att han kände Jansson personligen. Holmström höll föreläsningar på syndikalisternas Klara Folkets hus i början av 1940-talet: dels om sin tid i Norge, dels om den mystiske B. Traven – som var en av Olle Janssons favoritförfattare. De kan förstås även ha lärt känna varandra i vinterkrigets Finland.

Arne Holmström – en del av deckarkarriären

Det måste ha skett parallellt: tillkomsten av Neutral mark, razziorna mot Janssons nätverk, och skrivandet av nästa Trenter-följetong, Ingen kan hejda döden.

Sista delen av Neutral mark publicerades i Allers nummer 29 år 1943. Ingen kan hejda döden startade i numret efter. Som en del i det gemensamma projektet var det Arne Holmström som skrev de två första kapitlen av Ingen kan hejda döden.

Denna gavs snart ut i sin helhet och blev Stieg Trenters debutbok. Även i den märks det pågående kriget, och i hans nästa bok Som man ropar … (1944) hamnar en journalist i kläm mellan den norska motståndsrörelsen och tyska Gestapo. Samma år övergav dock Trenter agenttemat och började skriva det han blev verkligt känd för: klassiska deckargåtor med den återkommande hjälten fotografen Harry Friberg.

Deckarkarriären hade rivstartat. Det var inget som någon hade kunnat föreställa sig drygt ett år tidigare, när två frilansar spånade idéer. Men även om Holmström hoppade av själva det gemensamma skrivandet innan det ens riktigt börjat, så fortsatte han och Trenter att umgås kring skapandet av historier. Arne Holmström berättar i En bok om Stieg Trenter hur de under hela 1940-talet samtalade om intriguppslag och besökte Stockholmsmiljöer som deckarförfattaren ville skildra.

Maskerad för ”främmande makt”

Men åter till novellen Neutral mark. Hur var det med Brandt och de andra? Jo, den tyske socialdemokraten och flyktingen Willy Brandt (1913–1992) var en av medarbetarna på Svensk-Norsk Pressbyrå. Mer känd är han dock för att han senare blev Västtysklands förbundskansler.

En typisk spion? Ur Svensk-Norsk Pressbyrås serie av arrangerade foton. **Foto: Svensk-Norsk Pressbyrås arkiv, Riksarkivet (SE/RA/770157/K)**

En tredje person i novellens nätverk kallas Christina Andersson. Här finns kanske inga poänger att göra. Men flera personer som var kopplade till det verkliga nätverket hade det efternamnet, till exempel Conny Andersson. Han var också antifascist och socialdemokrat, och hade enligt egen utsago en anställning på Svensk-Norsk Pressbyrå – en anställning som finansierades av norska legationen och i själva verket var en täckmantel för organisering av kurirlinjer mellan Norge och Sverige.

De resterande namnen i novellen pekar framför allt på nationaliteter, nödtorftigt maskerade. Under andra världskriget fick svenska tidningar inte ”störa fredliga förhållanden till främmande makter”. Det betydde att icke-neutrala texter om Nazityskland eller de allierade kunde leda till att tidningar togs i beslag eller åtalades.

Just våren 1943 avtog de svenska myndigheternas repression mot pressen, i takt med att kriget började vända – men Allers ville nog inte chansa. I hela Neutral mark skrivs faktiskt inga landsnamn ut. Men det är lätt att lista ut vilka som är hjältarna. Mycket av historien kretsar kring en Harding som pratar ”utländska” (han är alltså engelsman). Han har flytt från ett land med landgräns till Sverige, och en Olesen är boss för det hela (det syftar så klart på Norge).

Inte någon gåta egentligen

För ja – hjältar är de. (Hoppa över denna parentes om du vill läsa Neutral mark med spänningen i behåll: novellen går ut på att den otäcka organisationen som verkar jaga oskyldiga och mörda folk inte alls gör det. De är de goda, och sysslar i själva verket med flyktinghjälp.)

I detta ljus blir Neutral mark, som i dag kan framstå som en ganska oskyldig spänningsnovell, lite mer. De goda är antinazisterna. Något som kan verka självklart nu, men inte var lika självklart i en tid där det fortfarande kunde vara straffbart att skriva om det pågående kriget. Även titeln är dubbeltydig. Sverige var neutral mark, och ändå inte.

Hur gick det för verklighetens Jansson? Jo, han förnekade allt. Pistolen påstod han sig ha köpt av en okänd. Just vid denna tid pågick, som Stellan Elebro skriver i sin artikel, ”en imponerade spaning från säkerhetspolisen, och en katt-och-råtta-lek över hela landet”, för att ”sätta dit Jansson eller Stråhle för något”. Men det enda som någon av dem befanns skyldig till var detta olaga innehav av en 9 mm armépistol. Jansson dömdes till böter.

Och tiden hann som sagt ikapp de svenska myndigheterna. I Per Lindbloms bok beskrivs hur det stod allt mer klart att de allierade skulle vinna kriget, och att de gripna i razzian, med sina kopplingar till Storbritannien, därför släpptes snart. Olle Jansson fick efter kriget jobb på BBC:s svenska sektion i London (antagligen som tack) och var sedan verksam som journalist i Sverige.

Var den där pistolen verkligen kom ifrån vet vi förstås fortfarande inte. Kanske ville Stieg Trenter skapa en logisk (nåja) historia som knöt ihop och förklarade brottstycken han hade fått ta del av. Eller så visste han mycket mer om till exempel Svensk-Norsk Pressbyrå än vad som framgår i novellen. Kanhända var han noga med att inte avslöja något som inte redan var känt av säkerhetspolisen.

Men antagligen var Stieg Trenters främsta drivkraft att han tyckte att det var spännande, det han hört talas om via sin kamrat Arne. Det är inte så mystiskt. Trenter hade ju för det mesta faktiska personer som förlagor till sina karaktärer: Harry Friberg byggde på vännen och fotografen K. W. Gullers och kriminalintendenten Vesper Johnson på Runar Karlströmer, chefredaktör på Allers. De två fick vara med om många osannolika äventyr i Trenters romaner. Men just i fallet Neutral mark var verkligheten mer spännande än skönlitteraturen.

Hur blev ett österrikiskt kommunistparti, som inte var stort ens när det grundades 1918, plötsligt ett av Europas mest framgångsrika? Det finns förstås stora skillnader mot en frihetlig fackförening som SAC Syndikalisterna – men det är relevant att reflektera över KPÖ:s snabba förändring, skriver SAC:s generalsekreterare Gabriel Kuhn.

Fackföreningen SAC Syndikalisterna kommer snart hålla sin 34:e kongress. I november ska 70 representanter från 15 LS (lokala samorganisationer) mötas för att bestämma organisationens framtida riktning. SAC har bara kongress vart tredje eller fjärde år, vilket ger enskilda kongresser särskild betydelse.

Av olika anledningar kommer jag själv inte ställa upp till omval som generalsekreterare på denna kongress. Jag ska tillbaka till mitt vanliga jobb som frilansskribent och översättare. Jag har varit på journalistuppdrag även under de senaste två och ett halvt åren, när jag varit ledig från mitt SAC-uppdrag. Senast reste jag till Österrike för ett par veckor sedan för att, för en tysk tidnings räkning, bevaka det österrikiska kommunistpartiet KPÖ:s 39:e kongress.

KPÖ grundades 1918 och partiet var inte särskilt framgångsrikt i början. På 1920- och 1930-talen var den österrikiska socialdemokratin under dess ”austromarxistiska” ledning en stark politisk kraft, det fanns inte mycket plats på vänstersidan bredvid den. Under andra världskriget skaffade sig KPÖ ett stort moraliskt kapital när de, trots att de var förbjudna, var ledande i motståndet mot nazisterna.

Efter kriget hade de representanter i det nationella samt i flera regionala parlament – innan partiet från och med 1950-talet blev närmast betydelselöst.

Oanad framgång

Men sedan några år tillbaka är KPÖ, tillsammans med Belgiens arbetarparti (PTB-PVDA), Europas mest framgångsrika parti vänster om socialdemokratin. Graz, Österrikes andras största stad, har numera en kommunistisk borgarmästare. I turistmagneten Salzburg finns det en kommunistisk vice-borgmästare, och i min hemstad Innsbruck har partiet tre ledamöter i kommunfullmäktige sedan kommunalvalet 2024 – valet innan, 2018, ställde KPÖ inte ens upp.

Eftersom rollen som SAC:s generalsekreterare alltid följer med mig, även när jag inte är på officiellt uppdrag, var det omöjligt att närvara vid KPÖ:s kongress utan att tänka på SAC:s egen kongress. Även KPÖ har kongress bara vart tredje eller fjärde år, och den här gången var mer än hälften av alla 284 ombud inte ens medlemmar när partiet höll kongress 2021. En fråga blir oundviklig: Hur är det möjligt att en organisation som var dödförklarad runt millennieskiftet plötsligt kan växa sig så stark på bara några år?

Det är så klart svårt att jämföra KPÖ med SAC. Österrike är inte Sverige, och KPÖ är ett politiskt parti, medan SAC är en federation av lokala fackföreningar. Ändå går det att dra paralleller.

Fokus på lokala frågor

KPÖ:s framgångar började med att lokalavdelningen i Graz fokuserade på väldigt konkreta frågor, framför allt bostadspolitiken. Hyrorna i Österrike är höga, och familjer med låg inkomst kämpar hårt för att klara av räkningarna. KPÖ gjorde det till sin hjärtefråga. Folk kunde komma till deras kontor och få rådgivning, även materiellt stöd om det fanns ett akut behov.

Samtidigt gav KPÖ:s folkvalda representanter den största delen av sin inkomst till sociala projekt. De behöll enbart en lön som motsvarade den genomsnittliga inkomsten av en österrikisk yrkesarbetare. I dag är det standard inom partiet landet över. Det är likt hur SAC:s löner beräknas.

Medan det lokala engagemanget prioriterades inom KPÖ, uttalade sig partiet sällan om stora geopolitiska frågor. Detta gav resultat även i andra delar av landet.

Men framgångarna i Graz hade aldrig kunnat sprida sig om det inte varit för en förnyelse av partiet. År 2018 blev vänsterfalangen av miljöpartiets ungdomsförbund oberoende, ändrade sitt namn till ”Ung vänster” och började samarbeta med KPÖ. Den största delen av de 144 nya partimedlemmar som deltog i årets kongress har sin bakgrund i Ung vänster, och det gäller även några av partiets mest kapabla organisatörer. Med dem kom en ny energi, nya idéer och utkast till ett nytt partiprogram, uppdaterade stadgar och en organisationsstruktur anpassad till dagens verklighet.

Federalistisk struktur

Det må överraska att KPÖ, likt SAC, är en federalistisk organisation, med tanke på att många förväntar sig ett centralistiskt styre bland kommunister. Men den regionala KPÖ-avdelningen från Steiermark (med Graz som huvudstad) hade inte ens skickat ombud till de nationella kongresserna på över tjugo år. Det var förnyelsen som gjorde att de var tillbaka den här gången.

En federalistisk struktur ofta leder till samma frågor, till exempel om resursfördelning. Hur mycket solidaritet med mindre avdelningar är rimlig för dem som har mest medlemmar och pengar? I KPÖ:s fall hade Wien hela 87 ombud på kongressen fast de inte har en enda ledamot i kommunfullmäktige. Tyrolen hade precis fyra, trots dundersuccén i huvudstaden Innsbruck. Här gäller det att hitta en bra balans mellan de lokala och regionala avdelningars autonomi och känslan av att agera tillsammans, i en enad organisation. Det låter välbekant för alla som är del av de kluriga diskussionerna inom SAC om relationen mellan centralorganisationen och LS.

På KPÖ:s kongress diskuterades det många sakfrågor; formalia och pengarna spelade mindre roll. Jag gillade det, men folk förklarade för mig att det också betyder att transparensen kan brista när det gäller både beslutsförfaranden och resursfördelningen. Återigen gäller det att hitta rätt balans.

Facket också på dagordningen

Fackföreningsrörelsen var också ett diskussionsämne. Som de flesta europeiska länder har Österrike ingen betydelsefull syndikalistisk organisation. Fackliga aktivister med syndikalistiska sympatier organiserar sig i lokala fackklubbar inom ÖGB (Österrikes LO). De har sitt eget nätverk, den fackliga vänsteralliansen GLB (Gewerkschaftlicher Linksblock).

Ombuden på KPÖ:s kongress betonade betydelsen av den fackliga aktivismen. Försök att bilda egna fackföreningar sågs som en alldeles för stor utmaning under de omständigheter som råder i landet.

Även i Österrike undermineras den traditionellt starka fackliga strukturen. Fackliga aktivister har fullt upp med att försvara de rättigheter som arbetarrörelsen har vunnit under de senaste 150 åren. Det långsiktiga målet är en radikalisering av de stora fackens medlemsbas.

Det fanns också en mediedebatt som var relevant för SAC med tanke på hur mycket plats diskussionerna om Arbetaren, medlemstidningen Syndikalisten och sociala medier brukar uppta på kongressen. Argumenten för en starkare satsning på sociala medier var de vanliga: de konsumeras mest, framför allt av unga, och de var snabbare och billigare.

Men det artikulerades ett tungt motargument: fördelningen av flygblad och tidningar kan kontrolleras helt av organisationen själva, medan algoritmerna styr över sociala medier. En tankeställare.

Nu är jag tillbaka i Sverige, helt upptagen med de sista förberedelserna inför SAC:s kongress. Det var kul att bevittna en kongress med vissa likheter bara några veckor innan. Att SAC:s kongress kommer ha fler pauser och att det inte kommer konsumeras alkohol anser jag fördelaktigt.

Därför rimmar Jokkmokk på Joe Strummer

Sommarföljetongen: Snart är det 1968 – Del 7

12

13

14

Logga in för att läsa artikeln

Eller teckna en prenumeration

Podd: Fallet Erik Helgeson

Podd: Fallet Erik Helgeson

”Arbetsgivarna kan inte diktera vem som ska föra vår talan”

Död efter arbetsplatsolycka på golfbanan i Österåker

Städade 5 000 övertids­timmar – blåstes på lönen av Rengörare Näslund

Alexandra Urisman Otto ny skribent i Arbetaren

Slutförhand­­­lingar på klimatmötet: ”Länderna är inte där med goda avsikter”

Amalthea Frantz:Vem ska städa efter den svenska modellen?

Priset för att ”komma överens”

Den svenska modellen döljer miljarder i stulna löner

Meningslösa kollektivavtal

Emil Boss:Vad händer när kollektivavtalen saknar betydelse?

Teslakonflikten: Vad krävs nu för att slipa strejkvapnet?

Lönedumpning bakom städjättens framgång: Nu sätts bolaget i blockad

5 600 timmar övertid

Blockad mot Malmö-restaurang – kock kräver lön för övertid

Städbolagets kontor satt i indrivningsblockad

Amalthea Frantz:Vem ska städa efter den svenska modellen?

Stor satsning på migrant­arbetare inom SAC

Konflikten på Rengörare Näslund fortsätter: Bolaget vägrar betala

Mira Ray: Politisk utan kampsånger

Känsla av både 1970-talsprogg och prålig country

Radikal vänskap mellan fängslad och fri

Sanndrömmare i släkten

Powerballadkör på ABF

Medan bomberna faller

Kvällspass – hårt spända nerver i politisk actionfilm

Agnes Lansrot blir SAC:s nya general­sekreterare

Stor satsning på migrant­arbetare inom SAC

Kent Ekberg – ett liv med teater­kollektivets kraft

Tar vara på erfarenheter

Arbetarspel i Söderort

Samarbete i Sydafrika

Åttio asylsökande i ensemblen

Överraskande rekvisita

Frizon för demokrati – och skönhet

Samarbete en röd tråd

Stieg Trenter och gåtan med antifascistens pistol

Stieg Trenter, Stockholm och Klarakvarteren

Svenskt – och norskt – motstånd

En nyckelnovell?

Trenters första parhäst: antifascisten Holmström

Arne Holmström – en del av deckarkarriären

Maskerad för ”främmande makt”

Inte någon gåta egentligen

KPÖ – en växande vänster i Österrike

Oanad framgång

Fokus på lokala frågor

Federalistisk struktur

Facket också på dagordningen

Därför rimmar Jokkmokk på Joe Strummer

Städade 5 000 övertidstimmar – blåstes på lönen av Rengörare Näslund

Slutförhandlingar på klimatmötet: ”Länderna är inte där med goda avsikter”

Amalthea Frantz:
Vem ska städa efter den svenska modellen?

Emil Boss:
Vad händer när kollektivavtalen saknar betydelse?

Amalthea Frantz:
Vem ska städa efter den svenska modellen?

Stor satsning på migrantarbetare inom SAC

Agnes Lansrot blir SAC:s nya generalsekreterare

Stor satsning på migrantarbetare inom SAC

Kent Ekberg – ett liv med teaterkollektivets kraft