Sverige skapar sin rikedom på bekostnad av de länder och människor vi utger oss för att hjälpa. Det är dags att göra upp med myten om Sverige som biståndsland, skriver Elias Efvergren i en debattartikel för Arbetaren.

“Sverige förblir ett av världens mest generösa biståndsländer även med den här sänkningen”, säger den nye biståndsministern Benjamin Dousa (M) under en presskonferens den 17 september. Det är dock inte bara Dousa som har en bild av Sverige som generös biståndsgivare – Sverige som biståndsland, kanske det mest generösa av alla – är en del av den svenska självbilden. 

Kolonialismen är ju över. Tiden då väst formellt ägde hela världen och använde kolonierna som resursbank för sitt eget ekonomiska välstånd har passerat. Visst, det är väl belagt att utsugningen av Indien var helt nödvändig för att stötta brittisk utveckling. Och visst, det är väl belagt att slaveriet var helt nödvändigt för att få i gång amerikansk kapitalism. Men nu. Nu består ju relationen med dessa länder av att vi i västvärlden ger bistånd och gör allt i vår makt för att de gamla kolonierna ska komma på fötter och lyckas få ordning på sina länder. Det kan vi väl ändå vara överens om?

Det svenska exemplet: H&M i Bangladesh

En som kanske lite ofrivilligt har förklarat hur relationen mellan väst och de forna kolonierna ser ut är Stephen Roach, före detta chef för storbanken Morgan Stanley’s Asian operations. Han menar att det centrala är att ”byta ut högavlönade arbetare här hemma mot likvärdig, lågavlönad arbetskraft utomlands”.

Roach fortsätter: “Företag måste vara obevekliga i sitt sökande efter effektiviseringar. Inte oväntat så är det primära fokuset för sådana insatser riktade mot arbete, som representerar huvuddelen av produktionskostnaderna i den utvecklade världen. Följaktligen har outsourcing som extraherar produkter från relativt sett lågavlönade arbetare i utvecklingsländer blivit en alltmer pressande överlevnadstaktik för företag i de utvecklade ekonomierna.”

Egentligen inget nytt, men avskalat och tydligt. Det handlar alltså om att ”extrahera produkter” (egentligen värde) från dåligt betalda arbetare i fattiga länder för att kunna klara konkurrensen mellan företag i väst.

Hur ser det ut i praktiken?

Ett konkret och svenskt exempel är H&M i Bangladesh. En undersökning av forskaren Tony Norfield, ”The China Price”, visar att av de 4,95 euro som är slutpriset för den skapade T-shirten så stannar 0,95 euro i Bangladesh, som sedan delas upp mellan fabriksägare, staten och arbetarna. Resten blir vinst för H&M (0,6 Euro per tröja) samt löner och skatter till det västland där varan säljs. 

Som vår frispråkige vän Roach nämnde ovan: Vi byter ut arbetskraft i väst mot lågavlönade i ”utvecklingsländer” för att extrahera produkter och därmed värde. Utvecklingsländer hamnar inom citationstecken för att allt de får möjlighet att utveckla är sina metoder att erbjuda arbetskraft till så låga omkostnader som möjligt för företagen i väst.

Superexploatering

En studie av Jason Hickel med flera i tidskriften Global Environmental Change visar att det globala nord sög upp tio tusen miljarder dollar från syd varje år mellan 1990 och 2015. Det överstiger världens totala bistånd 30 gånger om. 

Mycket av det ovan beskrivs ofta som superexploatering, det vill säga att arbetarna inte ens får tillräckligt mycket betalt för att reproducera sin arbetskraft, för att överleva.

En annan faktor som ytterligare spär på ett motsatt flöde av resurser jämfört med vad Dousa och en stor del av den västliga självbilden fantiserar om är något som Internationella valutafonden (IMF) och Världsbanken kallar primary income flows. Det handlar delvis om vinster från finansiella tillgångar utomlands men också räntor på lån – lån som ofta har tagits av icke folkvalda ledare.

• #98/2023
• Inrikes

Svenskt bistånd ska främja export och återvändande

Summan för detta flöde, det vill säga primary income flows, var år 2019 likvärdigt med 14 procent av BNP för G7-länderna. Resterande länder i G20 (det vill säga BRICS och några fler) motsvarade en förlust av motsvarande upp till 235 miljarder årligen enligt en studie av Carchedi och Roberts i tidskriften Historical Materialism.

Deras sammanställning av de olika faktorerna av flöden från det som Roach kallade utvecklingsländer var mer än deras årliga BNP-tillväxt. Så, återigen, vi kan kalla dem “utvecklingsländer” men för den förkrossande majoriteten av dem så tar de ledande ekonomierna deras tillväxt och förvandlar det till vinst för sina företag, till skolor för deras ungar, till gränskontroller etcetera. 

Dousas bild stämmer inte överens med verkligheten  

Hur ser det ut för lilla Sverige då?

År 2023 hade Sverige enligt Världsbanken 22 miljarder dollar i net primary income flow. År 2021 var vi dessutom världsledande per capita i den kategorin. Detta är vad vi samlar in totalt, inte bara från utvecklingsländer. Men som nämnt ovan har bara de dominerade 13 länderna i G20 en årlig förlorad inkomst på över 200 miljarder dollar till G7-länderna. Så även om Sverige inte hämtar sina pengar direkt från till exempel Bangladesh (det gör vi ju bevisligen också) så kommer vårt inflöde av pengar från lån, räntor och utlandsägt kapital från de andra imperialistiska länderna som är mer av de direkta indrivarna från syd. Det är också symptomatiskt för Sveriges roll i världen. Vi står inte i frontlinjen av utsugningen utan rider på de riktigt tunga internationella spelarna. Vi är som den riktigt osköna mobbaren som står bakom gruppens ledare och fnissar. För att analogin ska stämma hela vägen så får vi också en ”bästa-kompisen”-utmärkelse på skolavslutningen (som den neutrala världshjälparen, en bild som Dousa och Tidöpolarna i och för sig håller på att montera ner).

Sammantaget visar det sig, om man faktiskt följer pengarna och hur de strömmar mellan länder, att Sverige och västvärlden fortfarande, långt efter att den formella kolonialismen tog slut, skapar sin rikedom på bekostnad av de länder och människor vi nu ska sluta ”hjälpa”.

Dousas världsbild, liksom den svenska självbilden i stort, grundas i en känsla. Känslan av att vi i Sverige är generösa med hjälp- och bistånd. Den känslan stämmer inte överens med verkligheten.

I verkligheten är vi mobbarens kompis som tar emot sin del av den snodda veckopengen.

Elias Efvergren är statsvetare och debattör

Efter att Nooshi Dadgostar lagt ut en bild där hon poserar i en Kamala Harris-keps kräver solidaritetsrörelsen Rättvisa för alla, RFA, vänsterledarens avgång. I en debattartikel kommenterar RFA avgångskravet.

För några dagar sedan gick Rättvisa för Alla ut med ett avgångskrav riktat mot Nooshi Dadgostar efter att hon poserat med en Kamala Harris valkeps på sina sociala medier.

Att Nooshi Dadgostar offentligt visar stöd för en person och ett parti som under ett års tid skickat bomber som slitit tiotusentals barn itu visar på ett vänsterparti som varken tar internationella solidaritetsfrågor, anti-kolonialism eller anti-imperialism på allvar. Poserandet med valkepsen är bara kulmen på ett ryggradslöst vänsterparti som hellre flörtar högerut än håller sig troget sina kärnväljare. 

Här kan såklart diverse vänsterpartister slå sig för bröstet och peka på att de kämpat mot folkmordet och tidigt framfört krav på eldupphör – till skillnad från övriga riksdagspartier. Men diverse händelser visar på ett ytligt engagemang mot folkmordet i Gaza och dess rotorsaker hos partiledningen – ett engagemang som försöker hitta balansen mellan att vara tillräckligt profilerad i Palestinafrågan för att både få och behålla röster som Palestinarörelsen kan ge men inte sticka ut för mycket för att förlora potentiella ”höger-vänster”-väljare.

Enskilda vänsterpartister profilerar sig i Palestinafrågan

Dessa händelser inbegriper bland annat partiledningens undvikande manövrer gentemot Palestinademonstrationerna, en partisekreterare som inte verkar tycka att det är något konstigt med sionism, en partiledning som inte drog sig för att blixtsnabbt påtala Israels rätt till ”självförsvar” men inte någon gång lyft den ockuperade, fördrivna, fängslade och folkmördade palestinska befolkningens rätt till självförsvar.

Hur Israel på höjden av sin bosättarkolonialism, apartheid och otaliga grymheter har rätt till ”självförsvar” problematiseras inte. Det visar på en partiledning som antingen genom bristande förståelse eller nonchalans inte har tagit till sig anti-kolonialism och anti-imperialism på allvar.

Att profilera sig i Palestinafrågan verkar ha fungerat bra för Vänsterpartiet vars resultat i EU-valet inte kan betecknas som annat än en succé. Jonas Sjöstedt, som flitigt debatterat Palestina i media, slog svenskt personkryssrekord. Kort sagt – Palestinafrågan är bra politik att profilera sig i om man är vänsterpartist.

Vi svenskar bevittnar dagligen hur högern aktivt rationaliserar och understödjer Israels folkmord i Gaza (och nu Libanon), samtidigt som de fortsätter driva på rasismen på hemmaplan, i samma avhumaniserande anda.

”Vi vägrar hållas gisslan”

Vi bevittnar också hur den förväntade “motpolen” – Socialdemokraterna och Miljöpartiet – i stora drag övergivit någon form av ambition att skaffa sig en ryggrad i internationella solidaritetsfrågor eller när det handlar om rasism och islamofobi, som blivit en nationell cancer.

Det är i denna kontext och med en uppfattning från Vänsterpartiet att Palestinarörelsen och rättviserörelsen i Sverige saknar alternativ som vi blivit ett lätt byte för Vänsterpartiet, där ledningen försöker förlita sig på ett antal faktiska principfasta och engagerade företrädare som ska säkra rörelsens röster, medan partiledningen fortsätter sin högervridning.

Men nog är nog – våra röster är varken gratis eller billiga. Vi vägrar hållas gisslan inför rädslan för högerns framgångar. Vi må bli anklagade för att splittra vänstern men här vill vi påminna om ansvarsfrågan.

En eventuell vänstersplittring och högerframgång i riksdagsvalet är helt och hållet i händerna på Vänsterpartiets, och resterande så kallade socialistiska, partiledningar. Det är Vänsterpartiet som skjuter ifrån sig sina kärnväljare när partiet inte ens kan ha anständigheten att avstå från att offentligt stödja folkmördare.

Det är ert ansvar när partiet inte tar avstånd från sionismen – en bosättarkolonial ideologi som fördrivit och mördat palestinier i över 100 år och den ideologi som driver folkmordet som vi bevittnat i snart ett år.

Palestinarörelsen – historisk internationell solidaritet

Palestinarörelsen har i sviterna av Israels pågående folkmord i Gaza, och nu även Libanon, blivit en av Sveriges största och mest uthålliga internationella solidaritetsrörelser genom tiderna.

Vi är hundratusentals svenskar över hela Sverige som marscherat tillsammans i protest mot folkmordet i snart ett år. Vi längtar efter en vänsterrörelse som på djupet av sin själ anammar en politik för den svaga och utsatta, i och utanför Sveriges gränser. Vi längtar efter en återgång till det svenska folkhemmet och bort från det svenska folkmordshemmet som Sverige i dag blivit: Ett Sverige som utökar vapenhandeln med Israel under pågående folkmord och kallar ett eldupphör för ”orättvist”, för att citera den tidigare utrikesministern Tobias Billström.

Vänsterpartiet och andra partier skall veta att våra röster inte kan tas för givna. Att det är dags att förtjäna dem. För Vänsterpartiet är rådet att skaffa en partiledning med ryggrad och en som integrerar antirasism, anti-kolonialism, anti-imperialism, internationell solidaritet och övriga rättvisefrågor i den vänsterpolitiska själen.  

Fayyad Assali och Nattalie Ström Bunpuckdee, talespersoner för Rättvisa för alla

Vänsterpartiet har fått möjlighet att svara på debattartikeln men avböjt. Reds anm.

Regeringen har sagt nej till EU-kommissionens begäran om att Sverige ska ta emot evakuerade patienter från Gaza för vård. Ett upprop undertecknat av 34 organisationer kräver att regeringen omedelbart ändrar sig.

I maj i år fick regeringen en förfrågan från EU om att ta emot barn från Gaza för livsnödvändig vård. Världshälsoorganisationen har tillsammans med EU-kommissionen sammanställt en lista med 9000 svårt sjuka personer som skulle vara aktuella för evakuering för vård. 

Sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson besvarade förfrågan påfallande sent, och då med ett nekande. I svaret skriver hon bland annat att Sverige “följer utvecklingen” och “hjälper i närområdet” genom att donera medicinteknisk utrustning. Vi undertecknade menar att det här är långt ifrån tillräckligt. 

Möjligheterna att bedriva vård i Gaza är snart obefintliga – och donationer av sjukvårdsmateriel till närområdet kan inte på långa vägar täcka de behov som finns. 

Aleris redo att ta emot patienter från Gaza

I Sverige finns erfarenhet, kunskap och beredskap att ta emot barnen från Gaza, både för livsnödvändig vård för cancer och för vård och rehabilitering av krigsskador. 

Aleris lät meddela i ett pressmeddelande den 17 juni att man är redo att använda de kunskaper och erfarenheter man fått av att ta emot patienter från Ukraina inom ramen för Medevac, det EU-gemensamma systemet för medicinsk evakuering, för att behandla traumapatienter från Gaza (3). Aleris erbjuder sina resurser med medarbetare, operationssalar och en “unik vårdkedja”, men utan gehör från vår regering. 

Den 30 juni meddelade Gazas hälsoministerium att polio nu riskerar att spridas i Gaza, en sjukdom som med det internationella samfundets gemensamma insatser har varit utrotad i Gaza sedan 25 år tillbaka. Den 2 augusti i år rapporterade FN att hepatit A sprids bland barn och vuxna i en skrämmande ökad takt. Över 150 000 barn har drabbats av hudsjukdomar på grund av de otjänliga levnadsförhållandena. Gazas befolkning dör av svält och av sjukdomar som hade varit relativt enkla att bota eller förebygga. Allt detta går att förhindra. 

”Vi kan inte tysta se på”

Vi ser hur sjukvårdspersonal i Gaza kämpar dagligen för sin egen överlevnad samtidigt som de fortsätter utföra sina yrken med stolthet under de mest fruktansvärda förhållanden. De vägrar svika sina patienter och vår gemensamma vårdetik. 

Vi kan inte tysta se på när sjukvårdspersonal kidnappas, torteras och mördas, eller när sjukhus och ambulanser attackeras. Vi kan inte heller frångå de gemensamma, bärande punkterna i vårdens yrkesetiska principer. Alla människor har lika rätt till liv och hälsa. 

En grundförutsättning för rätten till liv och hälsa är ett omedelbart eldupphör, obehindrad tillgång till humanitär hjälp, återuppbyggnad av sjukvården i Gaza och en framtid med rättvisa och fred i Palestina. Även här har Sverige ett ansvar: Både ett moraliskt sådant och ett juridiskt genom de krav som internationell humanitär rätt ställer. 

I egenskap av vårdarbetare och organisationer i civilsamhället kräver vi att:

1. Regeringen omedelbart ska besluta om ett uppdrag till Medevac för att ta emot patienter från Gaza för vård.

2. Regeringen kräver ett omedelbart eldupphör och bidrar till att internationell lag upprätthålls och åtföljs. Det innebär också att bidra till att Israels olagliga ockupation av de Palestinska områdena upphör, samt att avbryta all slags handel – inte minst vapenhandel – med Israel. 

Undertecknande:

Mikaela Lindström, leg. psykolog, Psykologer för Palestina Natte Hillerberg, ST-läkare i psykiatri, styrelseledamot, Läkare mot rasism Amanda Melin, terapihundförare, Vårdpersonal för Gaza 
Josefine Rasmusson, leg. psykolog, Sweden – Palestine Mental Health Network 
Shina Hagh, specialistläkare i akutsjukvård, Läkare för Palestina
Asrah Almoussaui, BSc MSc, KI alumni, KI for palestine 
Singoalla Tiroler, Solidariska Vårdarbetare 
Kamal El Salim, Förbundsordförande Tillsammansskapet 
Agnes Lundgren, Luis Lineo, Annika Nylén, Alejandra Gómez Lozano, Karin Larsson, Leia Nordin, Soledad Quintana Fernández, partistyrelsen för Feministiskt Initiativ 
EvaMärta Granqvist, ordförande Föreningen Hjärta 
Amra Bajric, ordförande Föreningen Fatta! 
Birgitta Råstander, Medmänniskor på Riksbron 
Nazanin Elias, ordförande NU i Linköping 
Jeannette Escanilla, Ship to Gaza Sweden 
Ava Rudberg, förbundsordförande Ung Vänster 
Mesir Taki, Bred Antirasistisk Mobilisering 
Mahi Akter, Narges Ravanbakhsh, Manal Daklallah, Elvan Bäcklund, Elena Karlström, Socialarbetare för Gaza 
Gabriel Kuhn, generalsekreterare SAC syndikalisterna 
Fayyad Assali, talesperson och ordförande för Rättvisa För Alla
Bibban Stenborg, Artister För Eldupphör 
Petra Lindroos Jonasson och Ingrid Broms, Agera Göteborg
Rima Amaya, grundare och ordförande för Kvinnoförmedlingen
Tim Zala Wilhelm Marquardt, Göteborgs lokala samorganisation av SAC
Stina Eriksson, ordförande för Sundsvalls Fältbiologer
Amiirah Salleh-Hoddin, Senior Network Development Officer, European Network Against Racism 
Sara Olsson, barnmorska och Dagbjört Helgadottir, läkare 
Health-workers for Palestine, Skåne 
Alde Nilsson, Fridays for future Sverige 
Mehran Najafi, Iranprotest- Lund 
Khaled Amoura, Together for Palestine 
Kajsa Hedberg, Vänsterpartiet Malmö 
Khaled Alnajjar, Solidaritetsgruppen för Palestina i Växjö 
Hala Safan, Norrköping för Palestina 
Ali Kader, partisekreterare, För Allas Bästa 
Roberto Tamayo Hokkanen, ordförande, Palestinagrupperna i Sverige