Vid de senaste allmänna valen var det runt 140 lokala politiska partier som tog sig in i kommunfullmäktigeförsamlingar runt om i landet. De flesta av dem har en allmänborgerlig eller blockoberoende profil. Men det finns också ett antal med vänsterprägel.
År 2008 bildades det Västerviksbaserade Socialisterna, sedermera med tillägget ”Välfärdspartiet”, efter att Socialistiska partiets avdelningar i Västervik och Vimmerby brutit sig ur moderpartiet. Partiet har numera tre av 57 mandat i Västerviks kommunfullmäktige.
År 2010 bildades Arbetarpartiet i Umeå genom en utbrytning av stora delar av Västerbottensdistriktet av rikstäckande Rättvisepartiet Socialisterna, som sedan innan innehaft kommunala mandat på ett antal orter. Två val i följd har sedan bildandet det nya partiet blivit invalt i kommunfullmäktige i Umeå.
År 2014 bildades i Örebropartiet i Örebro av framför allt tidigare medlemmar i Ung vänster och Vänsterpartiet. Partiet saknar hittills kommunal representation, men har ändå låtit höra en hel del om sig, främst tack vare den politiskt högprofilerade partiledaren, den ur Vänsterpartiet uteslutne Markus Allard.
De nya partierna har alla försökt skapa sig en nisch som den lokala systemkritiska utmanaren. På köpet har märkligheter uppstått hos dem alla.
På köpet har märkligheter uppstått hos dem alla.
Först ut var Arbetarpartiet i Umeå, som för drygt två år sedan i sin publikation Nya Arbetartidningen målade upp faktorer kopplade till flyktingmottagandet som allvarliga hot mot den sekulariserade västerländska demokratin. Partiet anklagades av andra vänstergrupper i Umeå för att bland annat ha kopierat ett helt textstycke om shariadomstolarnas utbredning från en debattartikel av de båda radikalnationalistiska opinionsbildarna Gunnar Sandelin och Karl-Olov Arnstberg, båda kända från högerpopulistiska ”alternativfakta”-sammanhang.
Partiföreträdare har sedan dess i debatten hävdat saker som att ”Med stöd av mullorna i Iran eller prästerskapet i Saudiarabien flyttar nu islamisterna fram sina positioner” och ”Tragiskt nog har det i en rad länder vuxit fram ett samarbete mellan just ’vänstern’ och islamisterna” – en typ av skräckretorik som måste sägas ligga väldigt långt ifrån hur det tidigare moderpartiet Rättvisepartiet Socialisterna brukat uttrycka sig i de frågorna.
Näst ut var Örebropartiet, som i början av 2018 gick ut och meddelade att man värvat polisen och den invandringskritiske opinionsbildaren Peter Springare, känd bland annat för facebookuttalandet att han vill ”förinta alla de vänsterextrema journalister som förpestar debatten med sina abnorma agendor”.
Örebropartiets ledare Markus Allard har under åren efter sin uteslutning själv alltmer öppet flirtat med nationalistiska idéer i sina utspel och med sin medverkan i nättidningen Nyheter Idag, men med värvningen av Springare, som på senare år blivit något av en ikon i alternativhögerkretsar, togs det hela till en ny nivå.
Slutligen gick Socialisterna – Välfärdspartiet i förra veckan ut i ett pressmeddelande och kungjorde att man värvat Sverigedemokraternas tidigare gruppledare Anders Loman till partiet. En anmärkningsvärd omvändelseakt, kan den som betraktar saken ytligt kanske tänka, men redan av pressmeddelandet ges det tydliga intrycket att det inte primärt är SD:s bruna sidor som Loman fått syn på och gjort upp med, utan snarare vad han uppfattar som partiets anpassning till marknadskrafterna på senare år – ett intryck som bekräftas när man tar del av Lomans övriga uttalanden.
Partiet säger inte emot: ”Tidigare progressiva inslag i SD:s politik såldes billigt ut för vänskap med Svenskt näringsliv”, deklarerar man utan ytterligare kommentarer i pressmeddelandet.
”Tidigare progressiva inslag i SD:s politik såldes billigt ut för vänskap med Svenskt näringsliv”, deklarerar man utan ytterligare kommentarer i pressmeddelandet.
Poängen med att lyfta fram likheterna i de lokala vänsterpartiernas utveckling är inte primärt att säga ”Titta, de smutsar ned sig politiskt”. De får i slutändan själva ta ansvar för de beslut de fattar och vägval de gör. Men i deras agerande framskymtar saker som säger oss något om vår tid och om synen på politikens och det folkliga engagemangets villkor.
Det är till exempel lätt att föreställa sig Socialisternas val att fronta Anders Lomans övergång till partiet som en betydelsefull händelse, snarare än att i tysthet låta honom ansöka om medlemskap som vem som helst, som ett uttryck för en vilja att vrida ett betydelsefullt vapen ur händerna på Sverigedemokraterna: ”Se här, SD:s egen lokale gruppledare har genomskådat partiets rikemansprofil!” Det motsvarar, i mikroformat, många vänsterpersoners dröm på senare år: Att breda lager SD-väljare ska få chansen att inse att det bakom partiets etablissemangskritiska fasad döljer sig en grundmurad högerpolitik som går emot de obesuttnas intressen.
Problemet är att Socialisterna på kuppen tycks beredda att offra kritiken av SD:s bruna profil. Av det för en socialist givna – kan tyckas – budskapet ”SD riktar bort fokus från var den verkliga makten ligger i vårt samhälle och försöker få oss att tro att problemens grund är invandringen” blir kvar ett ickekonfrontativt mumlande om att SD sålt ut sina progressiva inslag, vilka nu de nu kan tänkas ha varit.
Örebropartiet och Arbetarpartiet är uppenbarligen inne på samma linje. De hoppas kunna göra intryck på grupper som köpt de högerpopulistiska utsagorna om Det stora invandringshotet – genom att stryka dem medhårs.
Man ska inte överdriva de lokala vänsterpartiernas betydelse – de är smärre politiska aktörer på specifika orter. Traditionen av att försöka skaffa sig en ställning genom att locka till sig lokala profiler, snarare än genom att på ett mer basdemokratiskt sätt bygga sin rörelse, är dessutom vedertagen i lokalpartibranschen, även om den oftast burits upp av uttryckligt ickesocialistiska företrädare. Men vänsterlokalpartiernas utveckling på senare år tycks på sitt sätt slående regelmässig, och knyter väl an till de strömningar som råder i stora delar av dagens svenska samhälle.
Vänsterlokalpartiernas utveckling på senare år tycks på sitt sätt slående regelmässig, och knyter väl an till de strömningar som råder i stora delar av dagens svenska samhälle.
Det talas på sina håll om vikten av att, med internationell inspiration, försöka bygga en svensk vänsterpopulism. Men föreställningen om den politiska kraften hos de allmänt spridda höger- och nationalisttroperna har redan blivit så grundmurad hos många vänsterpersoner – och själva troperna kanske också ofta accepterade på ett värderingsplan – att det blivit svårt att tänka bortom dem.
Den politik som anses tala mot etablissemanget, för folket, är den som i själva verket misstänkliggör och hänger ut breda, icke-privilegierade skikt av folket – nämligen de med annat ursprung än europeiskt.
Kanske kommer det, vid vissa tider och på vissa platser, att gå att bygga en etablissemangskritisk rörelse med de förtecknen.
Men socialistisk kan den banne mig inte kallas.
