Det har på något sätt blivit en sanning i den svenska debatten att det enda acceptabla sättet att hantera konflikter på arbetsmarknaden är att låta parterna – arbetsköparorganisationer och fackföreningar – själva komma överens om lönebildning och arbetslivsfrågor. Det har kommit att ses som en grundbult i den svenska modellen att ramvillkoren för arbetslivets utformning ska fastställas genom kollektivavtal mellan dessa parter.
Kollektivavtalsmodellen presenteras ofta som ett spel där alla vinner. För de arbetande erbjuds högre löner, bättre pension och försäkringsskydd vid sjukdom och olycksfall. För arbetsköparsidan erbjuds framför allt arbetsfred under avtalstiden, det vill säga att arbetarna avstår från att strejka eller vidta andra stridsåtgärder.
Lägg till den vanliga föreställningen om att en svensk samförståndsanda är nyckeln till ökat välstånd för alla, och bilden av den glada intresseharmonin är komplett.
Så etablerad är denna bild att inte ens den nyligen presenterade överenskommelsen mellan de fackliga centralorganisationerna och Svenskt näringsliv om att begränsa strejkrätten tycks ha rubbat förtroendet för partsregleringen av arbetsmarknaden. Varje invändning tycks bemötas med det krassa konstaterandet att ”så här gör vi i Sverige!” – inte sällan åtföljt av en insinuation om att kritikern på något sätt brister i demokratisk hängivenhet.
I själva verket var idéerna om samförstånd och kollektivavtal hett omstridda inom den tidiga svenska arbetarrörelsen.
Men denna bild har inte alltid dominerat. I själva verket var idéerna om samförstånd och kollektivavtal hett omstridda inom den tidiga svenska arbetarrörelsen.
I dag har vi i stort sett glömt bort dessa strider, men när klyftorna i samhället åter ökar och grundläggande fackliga rättigheter hotas tycks det alltmer nödvändigt att se tillbaka på denna period och påminna oss om hur den ekonomiska och politiska spelplan som vi i dag ofta tar för given faktiskt formades.
En påminnelse om hur kollektivavtalen kunde uppfattas som något helt annat än en välsignelse för arbetarklassen ges i syndikalisten John Anderssons lilla pamflett Tjuvarnas heliga slavavtal, utgiven 1918. I denna stridsskrift görs en svidande vidräkning med socialdemokratins och den reformistiska fackföreningsrörelsens iver för kollektivavtalen.
Kampen för dessa avtal hade initialt resulterat i en drägligare tillvaro för arbetarna, medgav Andersson. Men på sikt ledde de bara till ett undergrävande av arbetarorganisationernas slagkraft och stridsvilja.
De tidiga kollektivavtalen hade varit enkla och tydliga och omfattade bara några huvudpunkter om lön och arbetsvillkor. Men med tiden ökade kapitalisternas inflytande över avtalen och de svällde ut till stora luntor som var obegripliga för de flesta arbetare.
Tvisterna kring avtalens tolkning krävde i sin tur inrättandet av särskilda skiljedomstolar och tolkningsnämnder. Härur växte snart en klass av experter och representanter som ställde sig mellan arbetarna och deras rätt att besluta i egna angelägenheter.
Kapitalisterna insåg också snart nog fördelarna med att binda arbetarklassen med kollektivavtal. Med långa avtals- och uppsägningstider kunde företagen inte bara säkra social fred under avtalstiden, de fick också möjlighet att förbereda sig och förekomma arbetarnas stridsåtgärder när avtalen löpte ut.
Ur Anderssons perspektiv var detta ren galenskap. För vilken socialist kunde se det som något annat än ”löjligt och farligt att en lång tid i förväg säga till en motståndare när det slag kommer med vilket arbetarna avse att slå arbetsgivarna till marken”?
Lika fördärvligt, menade Andersson, var kollektivavtalens inflytande på arbetarnas organisering. Avtalen gav nämligen intryck av att arbetarna kunde arbeta i lugn och ro medan avtalen gällde, vilket ledde till organisatorisk förslappning och medlemstapp.
Kollektivavtalen ledde också till splittring av arbetarklassen genom att olika yrkesgrupper bands av olika avtal och därmed förhindrades att gå ut i sympatistrejk och kämpa för gemensamma intressen.
Men värst av allt var ändå enligt Andersson den undersåtlighet som kollektivavtalen fostrade fram. Att arbetarna alls kände sig moraliskt bundna av några överenskommelser med kapitalisterna – dessa bloddrypande tjuvar och folkplundrare – kunde han inte fördra. ”Eländiga slavnaturer!”, dundrade han om de arbetare som upplevde sig skyldiga att erbjuda kapitalisterna arbetsfred i utbyte mot några skärvor av sin egen arbetsinsats:
”Ro och fred!”, ja, det har den reformistiska rörelsen tagit som sin uppgift att genomföra. Harmoni mellan kapital och arbete. Ro och fred mellan kapitalism och arbetareklass, mellan tjuvarna och de bestulna! Det bör och kan ej ske! Social strid – kamp mot utsugareklassen måste vara arbetarnas lösen.
Det kanske känns lätt att avfärda Anderssons kritik som utslag för en obstinat ungsocialism från en förgången tid. Men det vore att missa hela den historiska lärdomen.
Det kanske känns lätt att avfärda Anderssons kritik – och hans stormande retorik – som utslag för en obstinat ungsocialism från en förgången tid. Men det vore att missa hela den historiska lärdomen. Vad Anderssons pamflett framför allt visar oss är att det fanns en tid då arbetsmarknadens ”parter” ännu inte existerade som någon sorts eviga storheter med inneboende krav på balans och samförstånd.
Det fanns en tid då de ägandes rätt att exploatera den egendomslöse kunde ses som ett direkt övergrepp och inte som neutral ”ekonomi”. Det fanns en tid då frågan inte bara gällde huruvida avtalsbrott och strejker var moraliskt försvarbara eller ej, utan vilken moral som skulle gälla till att börja med: den kapitalistiska eller den socialistiska.
När nya angrepp nu riktas mot de fackliga rättigheterna är det viktigt att se hur långt de ideologiska koordinaterna har förskjutits under det gångna seklet – och i vilken grad John Andersson faktiskt blev sannspådd om den fackliga utvecklingen. Och om hoten mot strejkrätten skulle börja verkställas bör vi också minnas några av de avslutande orden i Tjuvarnas heliga slavavtal:
”[O]m en sådan lag trots allt kommer att genomföras – nåväl kamrater, visa de makthavande att om de bestå musiken, så nog tusan skola vi dansa.”
