– Jag minns fortfarande förväntningarna. Storbritannien hade målats upp som ett paradis. Det var här allt skulle bli bra.
Det säger Adrian Joseph när vi ses i en park i centrala London. Han är född på Trinidad och lämnades hos sin mormor när föräldrarna emigrerade för att jobba i mitten av 1950-talet. Några år senare fick han själv komma efter.
– Det fanns så många löften, men vi möttes av en brutal rasism. De karibiska familjerna gav upp allt när de lämnade sina hem och reste. Många lyckades också ordna ett liv här, men de fick slita oerhört hårt. Jag fick ofta stryk på gatorna, säger han.
Adrian Joseph berättar bland annat historien om när hans dotter föddes.
– Jag var på väg till BB i Hackney i östra London och var så glad. Plötsligt dök det upp ett gäng och jag åkte på rejält med stryk. Det hände överallt.
Han minns tiden som liten och de första åren med mormodern på Trinidad. Saknaden efter föräldrarna som farit till det nästan mytomspunna Storbritannien.
– Så fort jag önskade mig något sade mormor att jag skulle skriva till min pappa i England. Jag glömmer aldrig adressen på kuverten. Deras bostad i Ladbroke Gardens…
Adrian Joseph slog sig fram inom nöjesindustrin och jobbar sedan 50 år tillbaka som dj under namnet Smokey Joe och har kommit att bli en viktig del av den karibiska kultur som fortfarande präglar stora delar av Londons uteliv.
Han har de senaste åren engagerat sig allt mer i den pågående kampanjen ”Love Music, Hate Racism” och säger att han inte tror att folk förstår hur rasismen fortfarande genomsyrar det brittiska samhället.
Bland de många marknadsstånden och små matbutikerna i Brixton Village står Mark Golding. Han föddes i Oxford 1963 som barn till föräldrar som just kommit från Jamaica.
– Min pappa var snickare och mamma hemmafru. De hjälpte till att bygga det här landet. De slet, men klagade aldrig. Bara i Oxford bodde det ett hundratal
jamaicanska familjer när jag växte upp och det blev som ett eget litet samhälle där pappa var något av en centralfigur. Det var han som hade en stereoanläggning och stod för musiken på alla fester, säger han.
Mina föräldrar försökte skydda oss mot rasismen, de pratade aldrig om den.
Mark Golding, barn till arbetskraftsinvandrare från Jamaica
Mark Golding menar att den karibiska befolkningen påverkat Storbritannien på flera sätt. Inte bara genom att återuppbygga landet efter de tuffa krigsåren.
– Well, säger han och skrattar:
– Det var de som satte swing på 60-talet. Utan dem hade partylivet inte varit detsamma här. Men vi levde enkla liv. Oftast hade vi inte mycket mer än till mat och hyra. Mina föräldrar försökte skydda oss mot rasismen, de pratade aldrig om den. Men när jag blev äldre märkte man ju. Vi blev tvungna att gå ihop och lärde oss att skydda varandra.
Mark Golding berättar om sin pappa.
– Han längtade tillbaka hela sitt liv men hade aldrig råd att åka. Han gick bort 2008 och fick aldrig återse Jamaica.
FAKTA Windrushgenerationen
När Storbritannien strax efter andra världskriget utfärdade arbetstillstånd för alla
i de så kallade samväldesländerna lämnade hundratusentals migranter sina hem i de forna brittiska kolonierna.
Det första fartyget, Empire Windrush, anlände till hamnen Tilbury strax utanför London den 22 juni 1948. Ombord fanns 492 passagerare från främst Jamaica och Trinidad med förhoppningar om en bättre framtid.
Migranterna fick löften om att bosätta sig i Storbritannien för gott och kom att kallas ”The Windrush Generation”. Sedan de nya hårdare reglerna kring invandring infördes 2012 hotas många av dem nu med utvisning. Andra har nekats bostäder, blivit av med sina jobb och förvägrats rätten till sjukvård trots att de arbetat och betalat skatt i Storbritannien hela sina liv.
De nya reglerna klubbades igenom under tiden då Theresa May var inrikesminister och skandalen blev ett faktum under våren sedan tidningen The Guardian avslöjat flera dokument som visar att den sittande regeringen bär ansvaret för vad som nu händer.
Under sommaren uppmärksammas Windrushgenerationen med ett flertal seminarier och minneshögtider runt om i hela Storbritannien.
I början av 1970-talet lever närmare en halv miljon människor med rötter i Västindien i London och andra större brittiska städer. 200 000 barn har fötts av föräldrar födda på bland annat Jamaica, Trinidad och Barbados. Deras identitet är lika brittisk som karibisk. Ändå tvingas de leva under helt andra villkor än många av sina klasskamrater.
– Hela min familj kom strax innan jag föddes. Pappa jobbade inom transportbranschen och hade tjänstgjort i den brittiska armén. Mamma slet som sjuksköterska och både mina far- och mor—bröder jobbade i tunnelbanan. Vi betalade skatt och fick samhället på fötter. Ändå blev vi bemötta med rasism och trakasserier.
Det säger Yman Bennett som står i solen utanför premiärminister Theresa Mays bostad på 10 Downing Street i centrala London. Han är där för att protestera mot vad som under våren har kommit att bli en av de största politiska skandalerna i Storbritannien de senaste åren.
Skandalen som handlar om att barnen till många av de som då kom nu hotas med utvisning sedan de saknar dokumentation. Papper de aldrig behöv-de på 1950- och 60-talen men som blivit en het politisk fråga i och med de allt hårdare asyllagarna, och som nyligen tvingade inrikesminister Amber Rudd att avgå efter flera uppmärksammade avslöjanden från den väl ansedda tidningen The Guardian.
Yman Bennett är arg.
– Se bara hur de behandlar oss. Det var vi som startade Notting Hill-karnevalen som dragit in miljarder till den brittiska staten genom åren, och nu vill de inte ha oss här längre.
Inte långt från honom står Gloria Wildman. Även hon är där för att protestera mot den förda politiken mot de karibiska invandrarna.
– Vi blev hitbjudna som brittiska medborgare och nu vill de kasta ut oss. Vi fick de sämsta bostäderna och de lägsta lönerna. Vi behandlades som skräp, säger hon.
Under 1960- och 70-talen tilltog frustrationen bland andra generationens karibiska ungdomar. Polisens allt hårdare attityd och känslan av att inte känna sig välkommen i sitt eget hemland skapade ilska.
Men det blev också grogrunden för en gör det själv-kultur där musiken blir en av hörnstenarna.
Hemmafester, så kallade ”blues dances”, samlar hela kvarter i en lägenhet där vardagsrummet töms på möbler som ersätts av väldiga högtalare. I köket säljs rom och öl och vid dörröppningen tas en symbolisk entré för att täcka kvällens utgifter. Folk dansar långt in på natten och minnen från det gamla landet byts med erfarenheterna från det nya.
En som minns hur det var är Eddie Oxman, legendarisk dj, radiopratare och en av världens mest respekterade samlare av gammal jamaicansk musik. Han föddes i Brixton 1961 av en mamma som kommit från Jamaica.
– Musiken kom naturligt för mig. Mamma kom hem med nya skivor som precis hade släppts på Jamaica. Hon hade ofta fester hemma, blues dances som vi sade då. Det var så man gjorde. De vita lät ju oss inte komma in på deras barer så vi tog saken i egna händer, berättar Eddie Oxman när vi ses inne på den klassiska biografen The Ritzy i centrala Brixton.
– Jag var liten då och hade inte en tanke på att bli dj. Men sent på natten efter många timmars spelande brukade han som skötte musiken vilja dansa med någon vacker tjej och då lades ansvaret på mig. Han såg att jag visste hur man skötte en skivspelare så jag fick slänga på några låtar. För mig var det stort att ens få röra de där fantastiska skivorna.
The Ritzy är en institution. Förutom biograf fungerar lokalen även som samlingspunkt för många av stadsdelens invånare. Vid entrén finns en bar med uteservering och utsikt bort mot The Windrush Square.
Torget med namn efter alla de som kom för precis 70 år sedan och där organisationen Black Cultural Archives i dag har sina lokaler. En viktig plats för den karibiska befolkningen som under våren kommit att bli något av centrum för protesterna kring Windrushskandalen.
