År 1968 flyttar världen in i svenska vardagsrum. Världen krymper och vidgas på samma gång. De blodiga striderna i Vietnam eskalerar och i Sverige rekryteras unga radikala röster av det nybildade DFFG, De förenade FNL-grupperna, till stöd för Sydvietnams gerillarörelse.
Allt är möjligt, och parallellt med majrevolterna bland Frankrikes studenter grundas legendariska, feministiska Grupp 8, ockuperas kårhuset i Stockholm och polis och antirasister drabbar samman i Båstad i samband med att rasistregimen Rhodesia tillåts delta i Davis Cup.
Upprorsåret har kommit att bli sinnebilden för politiskt uppvaknande och motstånd. Men myterna är många och över skimret vilar även viss solkighet.
En av dem som var med då är författaren och journalisten Åsa Moberg. 20 år gammal inledde hon sin skrivarbana genom att i mars 1968 stega in på Aftonbladets redaktion där hon anställdes som krönikör.
Sedan dess har hon tagit strid för kvinnors rätt, mot kärnkraft, för en värdig psykiatrivård och den lilla människans rätt att få behålla makten över sitt eget liv. Hennes bok, Snart är det 1968, gavs ut 1984, jämnt 16 år efter tiden den skildrar.
Romanen, som under sommaren publiceras som följetong i Arbetaren till 50-årsminnet av 68-händelserna, är den tredje och minst självbiografiska i hennes trilogi om Nina Broman. Det är ett skarpt och bitvis syrligt tidsdokument från en iakttagare som befann sig mitt i skeendena men betraktade dem lite från sidan.
Åsa Moberg minns att boken inte möttes med någon större entusiasm.
– Som jag kommer ihåg det var det inga särskilda offentliga reaktioner alls. Men jag kanske minns fel? Den fick ganska svalt mottagande av kritikerna, de var osäkra: ”var det här en bra bok?”. Jag fick omdömet att den var flyhänt skriven, och då inte som något positivt menat. Nu menar folk det som beröm, men så var det absolut inte på den tiden. Den var för lättläst, för enkelt skriven, det ansågs inte vara någon riktig litteratur.
Boken återutgavs i år den 8 maj, 50-årsdagen av Grupp 8:s bildande, på bokförlaget Natur & Kultur och med ett nyskrivet efterord av författaren där hon berättar om sitt arbete med, och sina tankar om, boken.
– Generellt sett har jag inte alls något nöje av att läsa om mina gamla texter. Jag gör det bara om jag måste. Men i det här fallet var det roligare än jag trodde, boken var bättre än jag kom ihåg så jag kände inte att jag behövde skämmas. Jag tycker att jag lyckats skildra tiden ganska bra och det är några bitar som jag är särskilt nöjd över att jag fick med, säger Åsa Moberg.
Olika strömningar och patriarkala rörelser – som ju omfattas av många kvinnor också – kommer alltid att hoppa upp och göra sig påminda.
En av de sekvenser hon syftar på är en skrämmande episod från Allmänna BB i Stockholm. En tonårsflicka får under en sen abort, i sjunde månaden, utstå en brutal och utdragen behandling i kombination med moralisk bespottelse av vårdpersonalen. Händelsen är återgiven utifrån Mobergs eget ögonvittnesmål:
”En ny sjuksköterska kom in i rummet.
– Droppar fröken ordentligt? Jag hoppas fröken har förstått hur en koksaltsabort går till. Att det är precis som en förlossning, med värkar och allt, även om barnet är dött när det kommer fram. Det är mycket värkar kvar innan det här är över. Sedan kan vi ta oss en titt på fostret, så ni får se vad ni ställt till med.”
– Det var fruktansvärt, rena människoplågeriet. Även om det fanns en aktiv abortdebatt så var även det här en del av tidsandan. De som fick genomgå den här moraliserande, bestraffande behandlingen, de var så skambelagda. För att det skulle få belysning krävdes att någon ur personalen eller någon som jag som blev vittne till det kunde berätta och säga att ”så här får det inte gå till”. Jag skrev själv om den här händelsen i en krönika i Aftonbladet, berättar Åsa Moberg.
Hur ser du på att aborträtten i dag återigen debatteras och ifrågasätts, inte enbart från konservativt håll, och delvis även i Sverige?
– Jag tror tyvärr att den alltid kommer att vara under debatt. Överallt och i olika länder hela tiden, beroende på politiska svängningar. Frågan kommer liksom aldrig att vara slutgiltigt löst. Olika strömningar och patriarkala rörelser – som ju omfattas av många kvinnor också – kommer alltid att hoppa upp och göra sig påminda. Och det under de underligaste ideologiska täcken.
ÅSA MOBERG OM:
Familj: ”Gemenskap, skulle jag säga. Det skulle jag aldrig ha sagt på 1970-talet.”
Förebilder: ”Jag har haft förebilder i levande livet, som Birgitta Stenberg, Märta Tikkanen och Ulla Lindström, som var familje- och bistånds minister i en S-regering och galjonsfigur för linje 3 i kärnkraftsfrågan. Och också på håll, som Frida Kahlo, Simone de Beauvoir och Florence Nightingale. Jag tycker att det är jätteviktigt med kvinnliga förebilder.”
Feminism: ”Till det ordet har jag bara positiva känslor. Det finns många sorters feminism, och jag gillar dem alla.”
Frihet: ”Jättebra, men väldigt övervärderat. Egentligen vet jag nog inte riktigt vad frihet är. Men valfriheten gillar jag inte, den tar bara väldigt med energi.”
Framtiden: ”Jag hoppas att den blir jättebra. För en kvinna i Sverige har det under 70 år bara blivit bättre. Jag hoppas på en bra äldre vård, man behöver någon som kämpar för den när man själv är för svag.”
– 1917 införde revolutionslagstiftningen i Sovjet kanske de mest radikala lagar som någonsin funnits vad gäller kvinnors rättigheter, lyfte skamkomplexet från kvinnorna genom nya skilsmässolagar. Sedan när den kommunistiska regimen kom till makten präglades den av en hemsk, konservativ kvinnosyn som spreds och lever kvar än i östblocket.
I sitt efterord skriver Åsa Moberg om boken: ”Det jag också ser nu är hur den präglas av mina ambitioner att beskriva och bevara kvinnors verklighet.” Och en av karaktärerna i boken, Siri Holm, uppmanar de yngre kvinnorna att dokumentera och bevara allt, varje litet streck och krumelur, för att kunna skriva in sig som kvinna i historien, precis på det vis som män alltid gjort.
– Den uppmaningen kom från Annette Kullenberg (författare och tidigare journalist på Aftonbladet, redaktörens anmärkning), det var hon som alltid sade det. Det var också det som ledde till ”Dokumentet” på Aftonbladet, kvinnornas vittnesmål om sexismen. Hon har betytt oerhört mycket, men jag förstod aldrig då vad hon höll på med.
Uppmaningen gav resultat och Åsa Moberg har själv blivit en som arkiverar.
– Det är mycket pärmar och lådor. Och väldigt mycket urklipp, jag sparar kanske en decimeter urklipp per vecka.
Åsa Moberg är född i Piteå men uppvuxen på Lidingö i ett kulturellt intresserat hem. Hon gjorde dock tidigt revolt mot det ordnade livet, framför allt då mot sin mor, och flyttade hemifrån. Också det utgör något av en röd tråd i romanen. Att ett av patriarkatets sätt att upprätthålla sin makt varit att slå in en kil mellan mödrar och döttrar. Men Åsa Moberg uppfattar det som att ”mammahatet” börjar förlora sitt grepp i samtiden.
– Det inte samma atmosfär nu som det var då, det verkar vara väldigt få som är besatta av sitt mammahat, vilket var närmast obligatoriskt på 60-talet. Vi fattade väl aldrig att våra mammor var intvingade i en roll, en hemmafruroll. Vi behandlade dem lika illa som om de hade valt det självmant. Det var en jättekonstig reaktion från oss i dottergenerationen, för varje kvinna som fick minsta chans till att utbilda sig eller förvärvsarbeta tog den ju. I dag är jag i en process där jag försöker försonas med mig själv.
I motsats till bokens Nina Broman var Åsa Moberg aldrig FNL-aktivist. Inför sitt arbete med boken i början av 1980-talet intervjuade hon aktivister som hade deltagit i protesterna och som även gjort resor till kulturrevolutionens Kina.
De som då det begav sig hade mörkat och varit förtegna om det kinesiska samhällets grymheter, ojämlikheten mellan könen och den utbredda rasismen mot vita, vågade äntligen ta bladet från munnen.
– Bokbålen förvånade mig, och även andra saker som kom fram i de intervjuer jag gjorde med Kinaresenärer som inte tidigare vågat berätta hur det var, eftersom den allmänna inställningen var ”Kina är bra! Kom inte hem och säg något om främlingsfientlighet och bokbål!”.
Åsiktskorridorerna är ett faktum, säger Åsa Moberg. Det straffar sig att försöka frångå den gängse bilden oavsett ideologisk färg. 1973 spelade Åsa Moberg proggplattor och pratade kvinnofrågor i det dittills politiskt tandlösa radioprogrammet Sommar i P1 och skapade därigenom lyssnarstorm. Från högerhåll skreks det högt om att hon skulle stoppas.
– Så där är det i alla samhällen. Något av det första som slog mig när jag reste till USA är hur olika saker det är som är känsliga där och här. I Sverige var det väldigt länge så att en person som sade att den prövat hasch var diskvalificerad för varje offentligt ämbete. Efter en vecka i USA 1989 och att ha läst amerikansk press förstod man ju att alla rökte hasch och allt möjligt annat också, däremot handlade åsiktskorridorerna där om att vara otrogen eller ha ett utsvävande sexliv. Många hade det, men ingen fick nämna det.
Partipolitiken har blivit en näring, en industri. Jag tror att det går att hitta enklare och andra beslutsvägar.
Hur definierar du din politiska, ideologiska hemvist i dag?
– Det blir svårare och svårare. Politikerna ägnar sig åt att upprätthålla sina egna inkomster. Antalet politiska tjänster ökar och ökar. Det är väldigt mycket pengar det handlar om. Att du ska vara heltidsavlönad som politiker, även om du är ett KD-kommunalråd i opposition, är en fin men ohållbar tanke. Partipolitiken har blivit en näring, en industri. Jag tror att det går att hitta enklare och andra beslutsvägar. Det låter så antidemokratiskt så jag vågar knappt säga det, men du får skriva det i alla fall.
Åsa Moberg har engagerat sig i frågan om basinkomst, framför allt för att inskränka statens krav på och repression mot medborgarna. Dock ser hon faran i att frågan riskerar att sjabblas bort på flera håll, som i Finland och nu kanske även i Italien där Femstjärnerörelsen plockat upp den.
– Det gjorde mig inte alls glad, jag tänkte bara att ”jaha, nu är idén politiskt död” som alltid när de kidnappas av partier. Och Finland backade direkt och inskränkte sitt försök trots att de som ingår i försöket är nöjda. Att få, låt säga 6 000 i månaden utan att kränkas och förödmjukas av myndigheterna varje månad, gör en enorm skillnad. Det förekommer en fruktansvärd människomisshandel i de sociala hjälpsystemen i dag. Det är inte politikerna som ska sitta och definiera människors behov, det är människor kapabla till själva. Ju mer vi låter dem göra det, desto bättre blir samhället.
I september fyller Åsa Moberg 71 år men hon har inga planer på att sluta skriva. Hon säger att hon har massor kvar att berätta. Kanske blir det ytterligare en bok om psyksvängen.
– Sedan har jag länge tänkt att jag vill skriva en bok om lönearbetets historia. Det skulle vara intressant. Vi måste inse att kopplingen mellan lönen och arbetet är på väg bort. Den är redan borta för en så stor del av befolkningen. Lönen är inte kopplad till prestation, de som gör de viktigaste jobben är uselt avlönade, och många som utför urusla eller inget jobb alls tjänar enorma summor.
Du har under ett halvt sekel till synes helt orädd debatterat och omprövat ståndpunkter i offentligheten. Hur har det varit, med de hot och det hat du fått ta emot?
– Det har jag inte tänkt så mycket på. Jag känner mig inte särskilt modig. Det är ju bara så att man inte kan hålla på och försvara gamla ståndpunkter som inte håller längre.
Är du rädd för något?
– Jag vill gärna vara orädd, men det är jag inte. Jag är jätterädd för många saker. Rädd för att bada, åka båt, bli sjösjuk, drunkna, för att missa flyget eller tåget, alla de dagliga rädslorna, varje dag vakna och tänka att jag ska missa något, rädd för att virra bort mig i tillvaron.
När vi avslutar intervjun ska Åsa Moberg göra sig redo för att åka till Korsika på semester.
– Resandet är både lustfyllt och jobbigt, eftersom jag vanligen reser mycket i jobbet. Men jag tycker om att åka bil i Norge. Det har jag gjort varje år sedan 1989 – och det hjälper mot allt. Precis allt!
När hon berättar om den första i raden av resor i Norge stockar sig hennes röst.
– Nu börjar jag gråta. Det var en vän som tog med mig på en resa precis när jag blivit änka för att jag skulle vakna till liv på något sätt. Jag kördes runt där och det funkade. Många år senare läste jag att Simone de Beauvoirs adoptivdotter Sylvie hade tagit med henne på en resa, och det var just med Hurtigruten, strax efter att Sartre dog 1980, för att hon inte skulle dö av sorg.
Också där finns det osynliga, starka bandet mellan den svenska och den franska feministikonen som båda bildligt brutit upp gatstenarna och blottat stranden för alla de kvinnor som kommit efter och de som komma ska.
