Varje tid har sina egna båtflyktingar

Med fler fattiga och större klyftor finns risken att vi i Sverige blir främlingar för varandra. Finansminister Magdalena Andersson behöver påminnas om att även vårt land alltid haft både flyktingar och invandrare.

Krönika
Båtflyktingar kan uppfattas som ett signalord i ett försök att förstå kopplingen mellan då och nu, skriver Jan-Ewert Strömbäck.
Foto: Bob Edme/TT

Ordet båtflyktingar har ett fullt hörbart desperat utropstecken varje gång det används. Det gäller naturligtvis för människor som flyr för sina liv och lämnar sina liv på vatten som Medelhavet i farkoster, dömda att gå under från början.

Det är rimligt, utan långtgående jämförelser i övrigt, att uppfatta båtflyktingar som ett signalord i ett försök att förstå kopplingen mellan då och nu. Så har jag använt det.

Dock skulle finansminister Magdalena Andersson behöva påminnas om att även vårt land alltid haft både flyktingar och invandrare. Det var inget som började 2015.

Med fler fattiga och större klyftor finns risken att vi i Sverige blir främlingar för varandra. Den 29 maj citerar Dagens Nyheter Magdalena Andersson som säger att ”Barnfattigdom är ett avgörande skäl till att flyktinginvandringen har behövt stramas åt”, och med det uttalandet är Andersson en främling för åtminstone mig.

Varje tid och varje land har också sina båtflyktingar.

De miserabla förhållanden för tredjeklasspassagerarna var ändå kända.

Många svenskamerikaner – utvandrare, invandrare och återvändare –  var flyktingar i både vedertagen och utvidgad mening. Få vet att också deras farkoster kunde vara i miserabelt skick. Ja, utdömda. Om någon hade kunnat döma ut dem. De stod nämligen utanför fartygsförordningen. I dag skulle man säga att de seglade under bekvämlighetsflagg.

De skepp som kallades utvandrarfartyg reglerades i en förordning från 1884. Men den gällde fartyg som färdades från svensk hamn till en hamn i främmande världsdel. Med genomfartshamnar, först i Hull, sedan i Liverpool, kom saken i ett annat läge.

Emigrantombuden, den tidens människosmugglare om man så vill, och de miserabla förhållanden för tredjeklasspassagerarna med överbeläggning och sanitära brister var ändå kända. 1907 års Emigrationsutredning hänvisar till ”Poliskammarens detektiva avdelning” i Göteborg.

Jan-Ewert Strömbäck.
Foto: Privat

Kerstin Hesselgren som senare blev den först invalda kvinnan i Sveriges riksdag, vistades i Hull och Liverpool på Emigrationsutredningens uppdrag. På land intervjuade hon kvinnliga emigranter med en nära nog etnologisk ambition.

När hon skulle undersöka själva båtarna stötte hon på patrull. Kaptenen på Wilsonlinjens båt Calypso ”nekade absolut att låta m se båten eller tala med emigranterna” (ur Hesselgrens rapport till utredningen). Hennes pass och papper från svenska staten hade inget värde i England enligt kaptenen.

1922 valdes Kerstin Hesselgren in i första kammaren på ett mandat för Liberala samlingspartiet, blev sedan vilde under nära tolv år och röstade då oftare med Socialdemokraterna än med Liberalerna. I dag skulle hon antagligen ha sällat sig till alla som protesterar mot åtstramningen av migrationspolitiken.

Men det är en annan berättelse? Nej, det är ett avsnitt i samma berättelse.