Ett dråpslag mot den svenska strejkrätten

Parternas förslag till förändrade konfliktvillkor på arbetsmarknaden är förödande för de självständiga fackföreningarna. Men det innebär också att den grundläggande strejkrätten såsom vi känner den far all världens väg.

Ledare
Toivo Jokkala, chefredaktör Arbetaren.
Foto: Axel Green

I juni förra året tillsatte arbetsmarknadsminister Ylva Johansson en utredning som skulle se över konflikträtten på svensk arbetsmarknad, i kölvattnet av den segdragna hamnkonflikten i Göteborg.

Efterhand stod det klart att såväl utredare som departement skissade på långtgående inskränkningar av rätten att strejka och vidta andra stridsåtgärder på arbetsmarknaden. Det talades om ett upplägg där inget fackförbund skulle få gå ut i konflikt om arbetsköparen redan tecknat kollektivavtal med ett annat förbund – något som många kritiker menade skulle öppna för att företagen gavs rätten att som motparter handplocka de fackförbund som ställde så blygsamma krav som möjligt.

I går den 5 juni, kort innan den statliga utredningen avsåg att komma med sitt betänkande, kallade de fackliga centralorganisationerna LO, TCO och Saco till gemensam pressträff med Svenskt Näringsliv och de stora arbetsköparorganisationerna. Tillsammans deklarerade de att de nu kommit till en egen lösning.

Budskapet var: Ingen inskränkning ska ske i rätten att vidta fackliga stridsåtgärder i syfte att uppnå ett kollektivavtal. Men: I gengäld ska det inte längre vara tillåtet att vidta stridsåtgärder som inte syftar till att uppnå just kollektivavtal med fredsplikt.

Snabbt gick arbetsmarknadsministern, som varit pådrivande i att vilja inskränka strejkrätten, ut och välkomnade parternas förslag, kallade det genomarbetat och välbalanserat och deklarerade att för henne var det ”självklart” att detta gick före andra förslag. Därmed tycks det i skrivande stund som att den statliga utredningens eget förslag kommer att falla.

Därmed tycks det i skrivande stund som att den statliga utredningens eget förslag kommer att falla.

Men den modell som de största fackliga centralorganisationerna tillsammans med arbetsköparna presenterat är i själva verket på många sätt ett dråpslag mot arbetsrätten och den fackliga organiseringsfriheten i Sverige.

Dels är förslaget ödesdigert för de oberoende fackföreningarna. Den slår mot Hamnarbetarförbundet som, huvudsakligen för att skydda sig mot hamnentreprenörens APM Terminals aggressiva attacker på förbundet, utlyst en rad punktstrejker i Göteborg de senaste åren, och vars konfliktåtgärder i branschorganisationernas ögon blivit en symbol för den samhällsfarliga fackliga stridsviljan.

Men den slår i ännu högre grad mot fria fackförbund såsom SAC Syndikalisterna som, till skillnad från Hamnarbetarförbundet, oftast inte haft som fackligt koncept att söka få till stånd kollektivavtal med arbetsköparna. Hela SAC:s organiseringsform hotas nu, och det till följd av en partsöverenskommelse mellan aktörer med ett annat arbetssätt, över vars förhandlingar man inte haft det minsta inflytande.

Det ska bli olagligt att vidta fackliga stridsåtgärder i annat syfte än för att få till ett kollektivavtal. Det föreslog företrädare för de stora partsorganisationerna på arbetsmarknaden den 5 juni. På bilden Svenskt Näringslivs vd Carola Lemne och LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson.
Foto: Maja Suslin/TT

Men det nya förslaget innebär också – och det ter sig ännu mer försåtligt – att förutsättningarna för den fackliga kampen i grunden omdefinieras i Sverige. Flera socialdemokratiska opinionsbildare som tidigare ställt sig kritiska mot Ylva Johanssons utredning har efter presskonferensen den 5 juni välkomnat parternas lösningsförslag som något som skyddar mot än värre inskränkningar och som, med Aftonbladets ledarskribent Daniel Swedins ord, ”undanröjer hotet om en lagstiftad arbetsfred skapad helt av politiker”. Det har framhållits att överenskommelsen mest av allt slår fast vad som sedan länge varit praxis bland se stora aktörerna på svensk arbetsmarknad, att det gemensamt undertecknade kollektivavtalet som regel är de fackliga konflikternas önskade slutpunkt.

Men, som jag tidigare framhållit på ledarplats i Arbetaren: Kollektivavtalen är inte, oavsett hur glada många är i dem, de fackliga rättigheternas grundsten. De är, som många LO-förbundsföreträdare i andra sammanhang understrukit ända in i vår tid, ett sätt att få arbetsköparna att ”betala för arbetsfred” under en viss period, arbetsfred i utbyte mot bra villkor för arbetarna – men inte mer än så.

Strejkrätten, att som anställda ha rätten att lägga ned sitt arbete i kampen för bättre villkor, att inte tvingas sälja sin arbetskraft under vilka förhållanden som helst bara för att man har ett anställningskontrakt, är däremot en av arbetarrörelsens mest grundläggande landvinningar världen över, så fundamental att den allmänt ansetts omfattas av en av Internationella arbetsorganisationens, ILO, konventioner.

Nu blir plötsligt fredsplikten i stället det uppifrån stadgade normaltillståndet och slutmålet.

Nu blir plötsligt fredsplikten i stället det uppifrån stadgade normaltillståndet och slutmålet, och strejken ett villkorat undantag. En sådan förändring är inte bara drastisk på ett principiellt plan – när samtliga varslade fackliga stridsåtgärder i Sverige framöver ska granskas för att det utifrån ska fastställas om de ligger i linje med det kollektivavtalstecknande syftet innebär det ännu en markant maktförskjutning i samhället, från arbetarsidan till arbetsköparna.

Antagligen kommer radikala fackkämpar den närmsta tiden att behöva fila på strategier för att hålla kampen vid liv även med ett drastiskt försämrat konfliktåtgärdsregelverk – för risken är stor att ett sådant snart blir verklighet.

Men än får vi inte ge upp. Beslutsamma medlemmar inom de enskilda fackförbunden, jurister som nagelfar ILO-konventionerna, föreningsfrihetsexperter, fackliga nätverk, gräsrotsaktivister – tillsammans måste vi göra vad vi kan för att försöka stoppa det här.