#MeToo – kom vi inte längre än så här?

SVT:s Uppdrag Granskning hade kunnat göra ett riktigt bra program om beskyddarkulturen inom kultureliten och nöjesvärlden. I stället aviseras det att man om ett par veckor kommer att sända ett kritiskt avsnitt om hur #MeToo gått överstyr och blivit en hetsjakt där ingen går säker. Har vi verkligen inte kommit längre än så?

Signerat
Tommy Sundvall.
Foto: Snezana Vucetic Bohm

Den 30 maj kommer SVT:s Uppdrag Granskning att handla om #MeToo. ”Det var fan på tiden!” säger någon som kanske förväntade sig en dokumentär om beskyddarkulturen inom kultureliten, sexuella övergrepp och våldtäkter som långt ifrån alltid anmäls och om det görs läggs ned i brist på bevis, hur ingen yrkeskår är fri från sexuella övergrepp och patriakala strukturer och hur fina feministkillar ibland är de värsta förövarna.

Nej, det var inte det någon kunde förvänta sig. Det kommande programmet kommer att vara ett kritiskt program, om hur #MeToo gått överstyr och blivit en hetsjakt där ingen går säker.

Det vet vi för att förr eller senare skulle det komma och det vet vi för att skärmdumpar på de frågor som reportrar velat ställa Cissi Wallin har läckt ut. Det vet vi också eftersom de jagat kvinnor i månader för att få göra det här programmet.

Det är ju så synd att Fredrik Virtanen behövt sluta i ”samråd” med Aftonbladet.

Jag hade förväntat mig lite mer. Men samtidigt är det inte det minsta förvånande. Det är ju flera mäktiga mäns liv som slagits i spillror, när de konfronterats med konsekvenserna av sitt beteende. Som i flera fall kunnat pågå i flera års tid.

”Gud så tråkigt.” Det är ju så synd att Fredrik Virtanen behövt sluta i ”samråd” med Aftonbladet. Gissningsvis köpte de ut honom för en inte obetydlig summa pengar. Uppsägningar av den här typen brukar inte sällan följa med en större ekonomisk utbetalning mot att man slutar sin tjänst. Det är vanligt vid fackliga förhandlingar och inget konstigt i sig.

Men oavsett prislappen på Virtanen är det en klen ersättning jämfört med de handlingar han och många andra i samma privilegrade grupp kunnat hänge sig åt. Det hela är större än just Fredrik Virtanen, det är en hel struktur som varit norm och kunnat verka år ut och år in, just eftersom sammanhållningen förövare emellan varit så stark.

Detsamma gäller kring Kulturprofilen, vars beteende och övergrepp varit bekanta sedan 1980-talet. Någonting som pågått så länge och varit känt kan bara ha fortlevt av en enda anledning: Man stöttar sina kompisar. ”Bros before hoes”, som det heter i vissa kretsar. Och det är så gränslöst sunkigt.

Uppdrag Granskning ska vara ett grävande program, där man vänder på stenar, rotar i arkiv och går till djupet med saker. Men djupet som visat sig så här två veckor innan sändningen gör en oerhört skeptisk.

Frågor som ”Tänkte du på konsekvenserna för honom och hans familj?”, ”Varför tog det så lång tid att anmäla?” ska inte en granskande redaktion som får sända sina program på bästa sändningstid ställa till någon som tagit sitt mod till fånga och vågat anmäla sin förövare, med vetskapen om kalabaliken, ryktena, mothuggen, misstänkliggörandena och hatet som riktas mot en, och som också inspirerat många andra att våga prata om övergrepp och framför allt vågat anmäla dem.

I stället för att använda resurserna som Uppdrag Granskning besitter till att vara med och bekämpa sexistiska strukturer väljer man indirekt sida och hjälper till att upprätthålla strukturerna.

Här hade man kunnat göra ett riktigt bra program om beskyddarkulturen inom kultureliten och nöjesvärlden. Man hade kunnat ha kritiska röster om #MeToo – alla rörelser ska kunna kritiseras och synas – men i stället för att använda resurserna som Uppdrag Granskning besitter till att vara med och bekämpa sexistiska strukturer, väljer man indirekt sida och hjälper till att upprätthålla strukturerna när man riktar in sig på den som anmält sin förövare, i stället för på förövaren.

Men vad vet jag, Fredrik kanske är jätteledsen över att det till slut tog stopp med svineriet? Precis som några andra jag skrivit om tidigare antagligen är jätteledsna över att det tagit slut.

Nåja, programmet har ju inte sänts än. Det kanske hinner redigeras om i sista sekund, en journalist kanske tar sitt förnuft till fånga och så vidare.

Att jag ens skrivit den här texten efter förra årets händelser känns bara som en återgång. Kom vi inte längre än så här? Skulle inte#MeToo riva upp det gamla och öppna upp för någonting nytt?