Revolutionens barnbarn höjer rösten

Children of the Children of the Revolution är det långa men fyndiga namnet på en utställning som tar avstamp i ”gröna vågens mölla”. Gemensamt för de fem konstnärerna är nämligen att de alla vuxit upp i alternativa miljöer under gröna vågen-eran på 1970- och det tidiga 80-talet. Mellan uppställda björkstammar träder besökaren in till en […]

Children of the Children of the Revolution är det långa men fyndiga namnet på en utställning som tar avstamp i ”gröna vågens mölla”. Gemensamt för de fem konstnärerna är nämligen att de alla vuxit upp i alternativa miljöer under gröna vågen-eran på 1970- och det tidiga 80-talet.

Mellan uppställda björkstammar träder besökaren in till en dunkel utställningslokal. Olika videoverk och installationer tar alla sin del av lokalen i anspråk, men fungerar ändå väl tillsammans. I verken utforskas konstnärerna efterdyningarna av uppväxten och föräldrarnas idealism utifrån frågan: ”Vad har utopin för personliga konsekvenser?”

Videoverken brusar med sina ljud och bilder ut i rummet. Lina Selander utgår i När solen går ned är den alldeles röd (2008) från Jean-Luc Godards film La Chinoise (1967) om en grupp maoistiska studenter i Paris och bilderna är från Godards film samt från studentrevolterna i Paris och Stockholm 1968.

Joanna Lombard använder sig av barndomsminnen från kollektivet Ljusbacken i det iscensatta videoverket Orbital Re-enactments (2010). I fyra scener skildras framförallt relationen mellan barn och vuxna, där de senare beskrivs gränsöverskridande och barnen ses som individer med ansvar. Verket projiceras på fyra skärmar och omsluter besökaren i en cirkel. Ofta känner man sig obekväm, men scenen där barn och vuxna målar på väggen bryter av och upplevs uppsluppet skapande.

Nikolina Ställborn har med intresset för medicinhistoria skapat verk där broderiet Fuzzy Brain (2018) tornar upp sig invid Deal with it (2018), travar av självhjälpsböcker sammanpressade av tvingar. Broderiet spretar ut från sin ram, likt de andra verken på utställningen.

Iögonfallande framstår en uppspänd hästhud å ena sidan och å andra en installation av målningar med feminina kläder och kroppsdelar.

De senare av Ylva Snöfrid ingår i en installation bestående av flera verk, Målarens ateljé i skuggvärlden och konsten i samvetets ljus (2018), ofta med konstnären (?) i förgrunden på duken och med penseln i handen.

Känslan av tidsresa i utställningen blir påtaglig då man kan ana flera historiska konstriktningar i ateljén, och är inte de rosa trianglarna med kvinnokön en vink till Judy Chicago och The Dinner Party (1974-1979)?

Om verken i ateljén är lätta att läsas feministiskt, går tankarna bland annat till djurrätt i verken av Signe Johannessen. Konstnären tar upp frågor kring maktstrukturer och moral och går via djuren när hon undersöker vad det innebär att vara människa.

Här ingår bland annat den nämnda hästhuden i Protector (2018) som en del i ett pågående projekt som både handlar om svek och är ett minne av hästen Rauen.

I videoverket Bocken (2018) blandas naturdokumentärens form med minnen av berättelser om utopiska livsformer från barndomen i ett kollektiv i norra Norge under det tidiga 1980-talet. Det är en film som avslutas med bilder från övergivna byggnader där växtlighet och hjortdjur tagit över, men som för den sakens skull inte utesluter människan.