I förra veckan var det den första maj och arbetarrörelsens internationella högtidsdag. På många håll i landet arrangerade eller deltog, i likhet med hur det sett ut på senare år, Feministiskt initiativ, Fi, i demonstrationer under dagen.

Men hur står sig egentligen Feministiskt initiativs ambitioner att även vara en arbetarrörelsekraft? Här finns ett antal aspekter som är förtjänta av att granskas kritiskt.

Jag vill till att börja med slå fast några saker. Det finns ingen anledning att av rörelsekonservativa skäl misstänkliggöra Feministiskt initiativ, eller missunna dem att organisera demonstrationer som även lyfter krav kopplade till människors ställning som arbetare. Det får inte vara snäv organisationsegoism som styr vår syn på vad som ingår i arbetarrörelsen.

Vissa stora, S-märkta arbetarrörelseorganisationer har därtill svikit flera av arbetarrörelsens grundläggande krav, utan att det hindrar dem från att tåga på första maj. Fi, däremot, tog i år exempelvis rakryggat ställning för konflikträtten på arbetsmarknaden, bland annat i Gävle, där man gjorde gemensam sak med Gävle LS av SAC Syndikalisterna under parollen ”Rör inte vår strejkrätt”.

I sitt tal i Göteborg tryckte Fi:s partiledare Gudrun Schyman på viktiga krav som sex timmars arbetsdag och höjd garantipension.

Det råder heller inget tvivel om att det på många sätt fortfarande behövs feministiska kraftinjektioner i arbetarkampen, oavsett vilka organisatoriska strukturer som är bärare av dem. I sitt tal i Göteborg tryckte Fi:s partiledare Gudrun Schyman på viktiga krav som sex timmars arbetsdag och höjd garantipension.

Det har de senaste åren blivit tydligt att Fi på många håll har en stark organisatorisk glöd och en gräsrotsaktivistisk kämparanda som arbetarrörelsen och vänstern generellt borde låta sig inspireras av.

Men det finns också på sina håll en tydlig tendens att överdriva Feministiskt initiativs radikalism, att låta partiet fungera som något av ett tomt ark där man skriver in sina drömmar om en annan värld. Här finns inte utrymme för att nagelfara allt detta – men för att ta fasta på de aspekter som berördes på just första maj väcker Feministisk initiativs arbetsmarknadspolitik, och dess koppling till kampen för en annan värld, fortfarande många obesvarade frågor.

Ett talande exempel är avsnittet om jämställda löner i Feministiskt initiativs program. Det återfinns också, i något annorlunda uppställning, i partiets arbetsmarknadspolitiska presentation på nätet.

Först av allt – det måste slås fast i sammanhanget – finns här inte ett spår av socialism, eller ens uttalad antikapitalism. De problem som beskrivs i arbetsmarknadsavsnittet är kopplade till ökad stress och press, vars tillväxt inte förklaras närmare, samt till att ”könsmaktsordningen, rasism, otillgänglighet och andra maktstrukturer skapar förhållanden som leder till att människor diskrimineras på arbetsmarknaden”. Lösningarna sammanfattas i den övergripande kravparollen att ”staten återtar ett större ansvar för den övergripande arbetsmarknadspolitiken”. Ingenting finns med om vinstintresse eller ägarförhållanden – eller metoder för att påverka dessa.

Men paradoxalt nog är tendensen i partiets skrivningar om principerna för lönesättning och fördelning att de argumenterar som om socialismen redan vore här.

”[P]rincipen om ’lika lön för likvärdigt arbete’ ska gälla. För detta krävs en nationell arbetsvärdering som förmår jämföra arbetsuppgifter över gränserna för olika sektorer”, skriver partiet. Man vill höja lönerna inom ”kvinnokodade sektorer”, och ”för att starta processen krävs en ’lönekorrigering’ med utgångspunkt från en nationell arbetsvärdering”.

Ett annat krav är att ”hela arbetsgivarkollektivet tillsammans med staten finansierar en jämställdhetsfond som betalar ut ett jämställdhetsbidrag till arbetsgivare som höjer löner i kvinnokodade branscher”.

Fi argumenterar alltså som om vi redan befann oss i ett helt annat, gemensamt kontrollerat, ekonomiskt system; som om löner och arbetsvillkor varken styrdes av marknadsmekanismer eller var något som arbetarkollektiven fått ta strid för genom facklig och annan kamp, utan under rådande ordning var något som bestämdes – eller åtminstone smidigt kunde korrigeras – genom centrala arbetsvärderingar och statliga beslut! Första maj-parollerna om bibehållen konflikträtt motsvaras inte av någon artikulerad förståelse av arbetsmarknadskonflikternas roll.

Företagens vinstintressen nämns inte med ett ord – däremot förmodas företagarna vara intresserade av moroten statligt bidrag för att höja kvinnokodade yrkesgruppers löner.

Statliga Medlingsinstitutet, som i dag har till uppdrag att medla i konflikter mellan arbetsmarknadens parter, ska enligt Fi få sitt uppdrag ändrat ”så att jämställda löner prioriteras före institutets andra uppdrag”. Inte heller här ett ord om de fackliga organisationernas eller konflikternas roll för maktförhållandena på arbetsmarknaden, alltså, utan en bild av centralt planerad fördelningsverksamhet.

Det är knappast så att kapitalägarna i dagens system avstår något till arbetarna i manligt kodade branscher.

Det hela ger en starkt missvisande bild av problematikens grunder – men också av hur orättvisorna slår, hur lösningarna kan se ut och hur mycket som egentligen återstår att göra.

Det är knappast så att kapitalägarna i dagens system avstår något till arbetarna i manligt kodade branscher. Tvärtom betalar de där, precis som på alla andra håll, ut de löner de måste för att hålla sin vinstdrivande verksamhet igång utan överdrivna störningar, men inte frivilligt mer än så. Det är inte fördomsfull arbetsvärdering som ligger bakom löneläget i industrin – det är ett resultat av konkurrensförhållandena på marknaden och vad arbetarna genom åren har kämpat sig till.

Det betyder inte att det inte går att ställa jämställdhetskrav redan inom rådande ekonomiskt system. Men dels måste vi se och förstå att utsattheten på arbetsmarknaden inte är logiskt bunden att bara gälla arbetargrupper som domineras av ett visst kön eller en viss etnicitet, dels måste vi göra oss en rimlig bild av hur kampen för en annan ordning kan se ut.

För en organisation som, likt Feministiskt initiativ, valt att försöka sig på den parlamentariska vägen borde det fundamentala reformistiska kravet i det fallet vara: Höj skatterna rejält!

Fi har profilerat sig som ett parti som i vår skatteängsliga tid vågar tala om vikten av att ”stärka skattekraften”, som de uttrycker det, men kopplingen måste här göras uttrycklig:

Förse den offentliga sektorn med medel så att den får resurser att möta de anställdas krav och väsentligt höja lönerna inom vården och andra offentligt finansierade branscher. Klassisk socialdemokratisk fördelningspolitik om man så vill, men djärvt utförd.

Organisera feministisk strejk – varje vecka, om så behövs! Men bygg inga illusioner om att det är Medlingsinstitutet som ska göra jobbet.

Och gentemot gräsrötterna, och för all den verksamhet som i rådande kapitalistiska system inte står under demokratisk kontroll, måste budskapet vara: Inga resultat kan nås utan kamp! Ge aldrig upp, men missa heller inte att det ständigt behövs organisering om en förändring ska komma till stånd. Organisera feministisk strejk – varje vecka, om så behövs! Men bygg inga illusioner om att det är Medlingsinstitutet som ska göra jobbet.

Feministiskt initiativ kan spela en roll även i arbetarkampen. Men det förutsätter att partiet skaffar sig en helt annan förståelse av, och ett helt annat sätt att presentera, den ekonomiska verklighet som styr allas våra arbetsliv.