Socialdemokraten Nils Pettersson hade på 1960-talet flera tunga förtroendeuppdrag i det som då var Väddö kommun. Han var bland annat vice ordförande i byggnadsnämnden. Samtidigt drev han företag som sålde tomter och monteringsfärdiga hus.
I en skrivelse från villaägareföreningen till kommunfullmäktige 1964 hävdas det att Nils Pettersson mer ser till sina egna affärsintressen än till kommunens och att han missköter sina kommunala uppdrag. Pettersson svarar med att vifta bort kritiken. Han uppger sig vara noga med att skilja på sin privata verksamhet och sin roll som kommunalman. Det blir inledningen till en strid som kommer att pågå i tre år.
Först en bakgrund: 1971 blev Väddö, tillsammans med en rad andra Roslags-kommuner, en del av Norrtälje kommun. Innan dess var Väddö en egen kommun med drygt 2 500 invånare. Kommunhuset låg i Älmsta och kommunfullmäktige hade 30 ledamöter. Socialdemokraterna var största parti men Högerpartiet, Centern och Folkpartiet hade tillsammans majoritet.
Nils Pettersson hade stort inflytande i Väddö kommun, många såg honom som en pamp. Utöver sin post i byggnadsnämnden satt han i kommunalnämnden, det som i dag kallas kommunstyrelse. Han var dessutom ledamot i hälsovårdsnämnden och anställd vid nämnden som tillsyningsman. Vid sidan av de kommunala uppdragen var han trafikchef i det som i dag är Eckerölinjen samt drev, som sagt, företag som ägnade sig åt tomt- och husförsäljning.
Betydelsefullt i sammanhanget är att Roslagskusten inklusive Väddö förändrades på ett avgörande sätt under 1960-talet. Stora markområden köptes upp och exploaterades med fritidsbebyggelse i åtanke. För driftiga och affärssinnade personer fanns goda möjligheter att tjäna pengar.
Författaren Vilhelm Moberg hade köpt en gård i Tomta söder om Grisslehamn 1940. Under senare delen av sitt liv bodde han på gården och han var en av de drygt 50 personer som hade undertecknat skrivelsen om Nils Pettersson till kommunfullmäktige i Väddö.
När bråket på Väddö uppmärksammades av tidningar i Stockholm hamnade fokus förstås på kändisen Vilhelm Moberg. ”Enväldig kommunalman attackeras av Moberg” löd rubriken i Dagens Nyheter.
Vilhelm Moberg har gått till eftervärlden dels som framstående och av många älskad författare, dels som samhällsdebattör. Moberg var en av de drivande under de så kallade rättsröteskandalerna på 1950-talet. De två kanske mest kända är uppkallade efter huvudpersonerna Kejne och Haijby. Det senare fallet handlade om att ledande samhällsföreträdare ska ha försökt tysta ned en påstådd homosexuell förbindelse mellan kung Gustav V (död 1950), och en privatperson (Kurt Haijby).
När Moberg nu placerades i frontlinjen mot den man som folk börjat kalla för Väddökungen hade det sin historiska förklaring, men var kanske inte helt korrekt. Andra var mer framträdande i debatten, till exempel Armas Sasta-moinen, journalist på Arbetaren. Sastamoinen skrev ett antal reportage om striden på Väddö och vände på i stort sett varje sten i ärendet.
Under 1960-talet var Vilhelm Moberg kolumnist i Arbetaren men skrev endast marginellt om Väddöbråket. Med sina initierade kunskaper om fallet kan han dock ha inspirerat Sastamoinen till flera av hans reportage.
Vad hände då på Väddö efter villaägareföreningens klagoskrift till kommunen? Till en början ingenting. Skrivelsen togs emot men lades till kommunens handlingar utan åtgärd. Två Grisslehamnsbor gjorde då varsin anmälan till Justitieombudsmannen, JO. I dessa ifråga-sattes Nils Petterssons agerande i byggnads- och hälsovårdsärenden och hans dubbla roller som vald ledamot i kommunen och privat företagare.
I en ledare från november 1965 kommenterade Norrtelje Tidning situationen. ”Minsta möjlighet till misstanke om privatpolitik, om missbruk av tjänsteställning eller förtroendeuppdrag, gör att den som intar en sådan dubbelställning får räkna med att finna sig i när-gången granskning”.
JO bad upprepade gånger Pettersson att yttra sig över anmälningarna. Men först på senhösten 1965 kom ett svar från den kritiserade kommunalmannen. Även denna gång slog Nils Pettersson ifrån sig: ”Vid studium av kommunallagarna har jag inte funnit att delägarskap i fastighetsbolag som bedriver tomtförsäljning skulle utgöra hinder för valbarhet till byggnadsnämnd”, skrev han till JO. Han uppgav vidare att han ”undvikit att delta i handläggningen av ärenden där han ansetts jävig” (Norrtelje Tidning, den 14 december 1965).
Men nu hade Petterssons partikamrater fått nog. Några dagar senare tog de offentligt avstånd från honom i ett kort uttalande. ”Väddö arbetarekommun – som är det socialdemokratiska partiets huvudorganisation inom kommunen – tar bestämt avstånd från Nils Petterssons sätt och metoder att fullgöra sina kommunala förtroendeuppdrag”.
Under våren 1966 beslutade arbetarekommunen att Nils Pettersson inte skulle få kandidera för Socialdemokraterna i kommunalvalet följande höst. Kanske var det fråga om ren självbevarelsedrift från arbetarekommunens sida. Partiets företrädare befarade att ilskan mot Väddökungens agerande kunde leda till väljarflykt.
Hotbilden förstärktes av planer på att bilda ett nytt parti – Väddö framtid – vars enda syfte skulle vara att avlägsna Nils Pettersson från hans kommunala uppdrag. Vilhelm Moberg var en av ett tjugotal Väddöbor som lovat ställa upp på partiets valsedel.
Nils Pettersson lät sig dock inte nedslås av dessa motgångar. När JO:s beslut meddelades i juli 1966 tolkade Pettersson detta till sin fördel. ”Jag är rentvådd”, förklarade han för Dagens Nyheter.
I beslutet skrev JO att åtal inte är aktuellt och att Pettersson formellt sett är valbar till kommunala uppdrag. Men JO ansåg det olämpligt att en person som ”i stor utsträckning sysslar med tomt-affärer” sitter i byggnadsnämnden, då det kan ”rubba förtroendet för kommunala beslut”.
Vilhelm Moberg såg ingalunda JO-beslutet som en friande dom. Under rubriken ”Väddökungens tron skakad” gav han i Expressen sin syn på saken. Moberg tar särskilt fasta på JO:s kritik mot Petterssons dubbla roller: ”Det är uppenbart att Eder privata verksamhet som tomtexploatör har icke låtit sig väl förena med Edra uppgifter såsom ledamot av byggnadsnämnden.”
Men Nils Pettersson ansåg sig alltså ”rentvådd”, kanske för att JO inte hittat några formella invändningar mot hans kommunala uppdrag.
Nu inleddes nästa akt i dramat. Pettersson lanserade en spränglista inför kommunalvalet med sig själv på valbar plats. Valsedeln var identisk med social-demokraternas men Pettersson hade petat in sig själv och lyft ut arbetare-kommunens ordförande Sven Lindberg.
Vilhelm Moberg kommenterade skämtsamt spränglistan med att den åtminstone skulle få en röst. Det gick betydligt bättre än så. Tillräckligt många röstande valde spränglistan för att Nils Pettersson skulle bli omvald. Det innebar att han tills vidare fick behålla sina kommunala uppdrag.
Kampen mot Väddökungen fortsatte. I september 1967 rapporterade Dagens Nyheter att Vilhelm Moberg anslutit sig till Väddö arbetarekommun. Han blev alltså organiserad socialdemokrat. Ordföranden Sven Lindberg säger till tidningen att han är glad över att ha fått in ”den färgstarke och kampvillige” författaren i arbetarekommunen och att Moberg nu får möjlighet att mer direkt påverka den lokala politiken.
I december 1967 var det dags för omval till kommunens nämnder. De flesta i kommunfullmäktige tycks då ha fått nog av Nils Pettersson. Norrtelje Tidning rapporterade kortfattat att Pettersson ”kom bort i nämndvalen och lika illa gick det för de kandidater han lanserade”. ”Väddökungen måste abdikera”, sammanfattade Dagens Nyheter.
Valet 1966 blev det sista kommunalvalet i Väddö kommun. Nästa val hölls 1970, men då var Väddö på väg att bli en del av Norrtälje kommun. Kanske var tiden förbi när en bypolitiker kunde bli kung, göra som han ville och styra en hel bygd?
År 1930 hade Sverige 2 532 kommuner, många med bara några hundra invånare. Vid kommunreformerna 1952 och 1971 minskade antalet kommuner kraftigt – i dag har vi 290.
Det sägs ibland att kommunreformerna har varit förödande för den lokala demokratin. Fallet med Väddökungen belyser den andra sidan av myntet.
