Starkt när Robert Laul vågar vara svag

Böcker
"Att Laul har späckat sin bok med en hel del referat från fotbollsmatcher och annat sportsnack kan säkert vara en stark dragningskraft för en stor publik med intresse för både sport- och alkoholkultur", skriver Josephine Askegård.
Foto: Janerik Henriksson/TT

[BOK] Alkisbarn. Fotboll, fylla och fajt
Robert Laul
Norstedts förlag, 2018

#MeToo-uppropen i höstas inte bara exponerade reella sexuella brottshandlingar, också allvarlig kritik mot okänslig och sexistisk machokultur exploderade rakt i ansiktet på i medie- och kultursverige. Högröstade idioter som sprätt omkring på scener och redaktioner, i mellanchefsrum och på andra platser där informell maktutövning – som kunde bestå i kollektivt stöd av andra idioter – fick brått att samla sig framför tvättfatet för att intensivt två sina händer och skylla på de olycksbröder som inte varit lika snabba att skydda sig.

”Uthängningar” och ”häxprocesser”, utropades det i ett skräckslaget och fåfängt försök att stoppa anklagelserna.

En av dem som det skvallrades om, efter att en kvinnlig journalist skrivit ett öppet brev om att hon sagt upp sig när en film, där hon hånades grovt sexistiskt av en kollega valsade runt på YouTube, blev droppen.

Den kollegan var Robert Laul, sportjournalist och alkoholist, och filmen var en av dropparna som fick bägaren att rinna över även för honom. Lauls chefer reagerade äntligen och gav honom valet mellan uppsägning eller att genomgå behandling för sitt missbruk. I Alkisbarn. Fotboll, fylla och fajt berättar han om vägen in i alkoholdimman och rutschkanan ur den för tre år sedan.

Ändå är det stora budskapet att alkoholisten bär på en sjukdom som inte är hela människan, och att korsfästelse inte är vägen till läkning.

Laul berättar om sakförhållanden som är en till synes fullgod förklaring till varför han ägnade 30 år att supa som så småningom första prioritet – båda föräldrarna i ett knapert arbetarhem tyckte ofta att spriten gick före barnen, i grabbgänget klappades det med skräckblandad förtjusning i händerna över våghalsigheter på fyllan, på Aftonbladets sportredaktion förväntades det lojalitet i festandet efter inlämnat manus, hetsen kring korta deadlines, bloggande och poddande triggade på begärsnerven efter uppmärksamhet och mer alkohol, med eller utan sällskap, för upp- eller nedvarvning.

Ändå vägrar han skylla på utsatthet och omständigheter. Inte heller vältrar han sig i skuld, och ännu mindre i skam. Han konstaterar att han burit sig åt som ett svin mot andra men mest mot sig själv. Fler än en gång höll det på att sluta med dödliga olyckor eller självmord.

Visst finns här mer än antydningar om att hans chefer borde ha satt ned foten, kanske i första hand mot generell alkohol- och rå machokultur på redaktionen, ändå är det stora budskapet att alkoholisten bär på en sjukdom som inte är hela människan, och att korsfästelse inte är vägen till läkning.

Mitt i allt det sunkiga lyckas han lansera tanken att det någonstans inne i varje människa finns en kärna av värdighet. Har man tur orkar och vågar man låta den ta plats innan det är för sent. Robert Laul erkänner sig lycklig som vågade erkänna sig svag, själva grundförutsättningen när beroendet ska ut i ljuset.

Hade Robert Laul då inget ansvar för sexismen som spreds med filmen på den kvinnliga kollegan?

Att Laul har späckat sin bok med en hel del referat från fotbollsmatcher och annat sportsnack kan säkert vara en stark dragningskraft för en stor publik med intresse för både sport- och alkoholkultur. Efter en lång sportjournalistbana vet han också hur man landar i en helhetsberättelse som känns både personlig och generell. Så fångar man läsare av många sorter.

Hade Robert Laul då inget ansvar för sexismen som spreds med filmen på den kvinnliga kollegan? Var passar han in i den stora #MeToo-berättelsen? Själv hänvisar han delvis till sin alkoholismsjukdom som han nu tar ansvar för att bekämpa – och jag köper det i många delar.

Arbetsköparens ansvar att se till ohälsosamma mönster på arbetsplatsen borde inte gå att smita undan så som gjorts under så många år. Så många pojkar och män är förstås också offer för en så brutal machokultur som lanserar modellen att den som inte gör sig hård underförstått själv förtjänar att bli utsatt.

Laul visade sig svag och blev starkare än någonsin.