Knuten i magen

Det är något med samtiden som flippat fullständigt. Eller så är det bara jag. Men jag är ordentligt less. På foliehattar och viktigpettrar. På folk vars världsbild är lika svartvit som ett schackbräde. Den kommande valrörelsen riskerar att bli en solkig historia, där lögner kommer att spridas och där fakta inte biter.

Signerat
Johan Apel Röstlund, reporter på Arbetaren.
Foto: Jan-Åke Eriksson

”Är det konstigt att man längtar bort nån gång?”

Jag vet inte varför, men det kan vara våren och den kommande valrörelsen. För plötsligt hör jag mig själv nynna på Lena Anderssons nästan 50 år gamla tolkningen av Buffy Sainte-Maries tårdrypande country-klassiker ”I´m gonna Be a Country Girl Again”, och det är som att något knyter sig i magen.

Den där längtan bort, som så ofta kommer just i skarven mellan vinter och sommar, har sällan varit så stark som nu. Apati kanske jag är fortfarande osäker när jag lättar på sovrumspersiennerna och stirrar ut i regnet. Eller så är det bara den gamla vanliga hopplösa känslan över sakernas tillstånd.

Hur som helst slår jag på radion i köket samtidigt som jag måttar kaffet med ena handen. Ytterligare en intervju med en flåsigt hurtig partiledare, jag minns inte vem, men där och då vill jag bara stänga av. Brottas en stund mellan att komma i tid till förskolan och den akuta känslan av att vilja krypa tillbaka till sängen och dra kudden över huvudet med långfingret uppsträckt mot omvärlden. Ridå. Och sällan, tänker jag, har jag känt mig så trött som nu.

Jag räknar med en jobbig sommar full av floskler och fula förslag.

Det är något med samtiden som flippat fullständigt. Eller så är det bara jag. Men jag är ordentligt less. På foliehattar och viktigpettrar. På folk vars världsbild är lika svartvit som ett schackbräde. På krav och stress. På bristen på allvar och saknaden av obrutna ordväxlingar. Trött på att sakna ett seriöst samtal. Att inte få höra någon prata längre än en uppdatering på Twitter. Trött på rapporteringen om det så kallade politiska spelet i stället för något om visioner och drömmar.

Den kommande valrörelsen riskerar att bli en solkig historia, där lögner kommer att spridas och där fakta inte biter. Där den med smutsigast förslag får flest rubriker.

Det är inte så att jag längtar tillbaka, möjligen bort – men absolut inte tillbaka till något som aldrig existerat. Mest trött är jag kanske trots allt på min egen känsla av likgiltighet, slår det mig. Den är varken sund eller alltid särskilt sann, men ibland är det svårt att inte drabbas av den där förbannade uppgivenheten när man försöker hänga med i sin samtid.

Det var självfallet inte bättre förr, men förhoppningsvis kan det bli bättre sedan. Jag hoppas det och jag rycker väl upp mig, skulle jag tro. Men jag räknar med en jobbig sommar full av floskler och fula förslag.

Ge mig mig något med gift i som får mig att stå ut.