[BOK] Röster innanför murarna. Fängslade kvinnor delar med sig Jessica Nettelbladt (red.) Lejoni produktion och Doc Lounge, 2018 Den 1 oktober 2016 fanns enligt Kriminalvårdens statistik 4 231 inskrivna i Sveriges anstalter, varav 94 procent var män och 6 procent kvinnor. Ett knappt hundratal kvinnor satt också i häkte. Knappt hälften av de intagna hade […]
[BOK] Röster innanför murarna. Fängslade kvinnor delar med sig
Jessica Nettelbladt (red.)
Lejoni produktion och Doc Lounge, 2018
Den 1 oktober 2016 fanns enligt Kriminalvårdens statistik 4 231 inskrivna i Sveriges anstalter, varav 94 procent var män och 6 procent kvinnor. Ett knappt hundratal kvinnor satt också i häkte. Knappt hälften av de intagna hade ett missbruk, vanligast (30 procent) var narkotika.
Det är kall statistik som inte berättar särskilt mycket om individerna bakom siffrorna. Deras liv är dolt för de som är utanför, vi vet inte mycket om världen innanför murarna. Men vi kan utgå från att många av dem hade barn och anhöriga som de skilts ifrån. Att de flesta befann sig på en plats som de ville lämna så snart som möjligt.
Jessica Nettelbladt regisserade 2016 dokumentärfilmen MonaLisa Story, som om en kvinna med familj, barn, tankar och känslor men också med ett heroinmissbruk och erfarenheter av hemlöshet och utanförskap. Filmen har visats på bio och tv och blev mycket uppmärksammad.
Tillsammans med Kriminalvården och dokumentärfilmsorganisationen Doc Lounge arrangerade Nettelbladt visningar av MonaLisa Story på landets samtliga sex fängelser för kvinnor, med musik och en ombonad miljö. Efter filmvisningarna höll hon kreativ workshop med de intagna.
Hon berättar i sitt förord hur filmen och de 45 minuter långa sessionerna öppnade upp för att skriva och tala om frågor som kan vara svåra, som vad det innebär att vara mamma samtidigt som man har ett missbruk. Boken Röster innanför murarna är en sammanställning av en del av texterna som skrevs på dessa träffar.
Det finns mycket tankar om erfarenhet av våld och ensamhet, men också av systerskap.
I texterna finns rädsla för inlåsning, ånger och skam över brottet som föregick det, ilska över hur de upplever sig svikna eller inlurade i brott och missbruk av män eller föräldrar. Här finns både erkännande av hur anstalten kan vara en period av vila från ett hårt liv, vårdares maktmissbruk och längtan ut och hopp om en nystart. Saknad efter barnen samtidigt med stor rädsla över deras (rättmätiga) besvikelse på sin mamma.
Det finns mycket tankar om erfarenhet av våld och ensamhet, men också av systerskap och vikten av att dela med sig, av för kvinnor gemensamma erfarenheter. ”Det behöver inte vara så mycket som glädjer en person som är frihetsberövad. En klapp på axeln, detta klarar du.”
Kvinnornas texter skapar sprickor i muren mellan dem och oss. En kvinna skriver: ”Jag tror mig vara en omtänksam och lyhörd person, vilket jag har glädje av här på anstalten. Men det svåra är att klara av alla regler och bestämmelser som finns och som man inte förstår logiken i.” Hon kunde ha varit – och är också – en syster, dotter, mor, arbetskamrat, granne eller vän.
