”Det går ett spöke genom Europa – populismens spöke”.
Så inleder inte Göran Greider och Åsa Linderborg sin bok Populistiska manifestet, och det gör mig nästan förvånad. Flirten med Marx och Engels gamla stridsskrift från 1848 är så uppenbar att ingen kan missa den.
[BOK] Populistiska manifestet
Göran Greider och Åsa Linderborg
Natur & Kultur, 2018
I dag talar nästan alla till vänster om p-ordet – precis som kommunismen en gång var snackisen – och på Twitter, Facebook och i gammelmedia klyver frågan hela arbetarrörelseintelligentian. Är du för eller emot? Göran Therborn säger ja till populismen, Kjell Östberg säger nej. Cas Mudde är emot den, Chantal Mouffe är för. Ibland beskrivs det rentav som en ödesfråga för vänstern: kommer man kunna knäcka Sanders-koden innan det är för sent?
Populistiska manifestet skulle kunna beskrivas som ett försök att göra just det. I 151 teser av olika karaktär skisserar Greider och Linderborg ett populistiskt program för vänstern. Ibland i form av deklamationer om behovet av vrede inom politiken, ibland i långa nyanserade resonemang om åsiktskorridoren.
Resultatet är en medryckande och slagkraftig bok som dras med ett par problem. Vi ska återkomma till det.
Men först: vad är populism? Ett uppenbart svar är att den ställer eliten mot folket. Vad dessa två kategorier består av är dock öppet för förhandling.
För högerpopulister är folket något homogent som binds samman av en mystisk kultur. Vänstern däremot betraktar folket som alla de som förlorat på årtionden av nyliberal politik. På samma sätt skiljer sig bilden av eliten åt; högern betraktar den som en mix av liberala ledarskribenter, kulturmarxister och feminister, medan vänstern riktar blicken mot det ekonomiska toppskiktet.
Så långt inga konstigheter. Greider och Linderborg rör sig med en bred definition av populism och räknar in allt från Jeremy Corbyns antikapitalism till Moderaternas skattekverulans. ”I någon mening är all politik populistisk (…) Sänkta skatter har för övrigt varit det mest framgångsrika populistiska knepet de senaste trettio åren.”
Utifrån den här definitionen går det nästan inte att vara emot ett mått av populism. Vad som däremot får mig att hoppa till är när Greider och Linderborg börjar tala om flyktingfrågan.
I ett tidigt skede slår författarna fast att en del av en populistisk strategi bör vara att närma sig flyktingkrisen. Vänstern måste våga erkänna att en stor invandring kan innebära lönepress nedåt, sätta maxtak och plädera för en rättvis fördelning av flyktingar. I orter som Ljusnarsberg har flyktingkrisen fullkomligt förändrat gatubilden, medan den knappt märks av i Danderyd.
Att vänstern inte tydligare pläderat för en rättvis fördelning mellan fattiga och rika kommuner betraktar jag som ett mysterium.
Detta är ett av bokens mera kontroversiella budskap: kampen om SD:s väljare måste vara viktigare än striden mot partiets ledning. Denna triangulering kommer nog reta gallfeber på det författarna kallar ”pladderhumanister”, men själv delar jag ståndpunkten.
Att vänstern inte tydligare pläderat för en rättvis fördelning mellan fattiga och rika kommuner betraktar jag som ett mysterium. Antirasister i dag måste också våga erkänna att det finns en motsättning mellan fri invandring och välfärdsstaten – utan att för den skull släppa kritiken mot en inhuman asylpolitik.
På senare år har det kommit flera skrifter på svenska som diskuterat populism utifrån ett vänsterperspektiv. En stor del har varit skeptiska – till exempel Jan-Werner Müllers essä Vad är populism?. Han varnar för populismens inneboende ”anti-pluralism” och som läsare är det frestande att ställa hans skrift mot Populistiska manifestet invandringskritik.
Müller menar att populisternas folkbegrepp tenderar att homogenisera medborgarna – för talar man om folket kommer minoriteterna alltid att exkluderas.
Detta resonemang kan vid en första anblick förefalla rimligt, men ställt mot verklighetens populism är det problematiskt. Ingen kan väl på allvar påstå att den gamla medborgarrättskämpen Bernie Sanders bara syftar på ”blue collar workers” med vit hudfärg när han talar om ”the people”? Inte heller finns det hos Linderborg och Greider några tendenser till homogenisering. ”För vänsterpopulisterna är folket en händelse snarare än en konstant massa”, skriver de.
Personligen har jag svårt för abstrakta resonemang av Müllers typ. Mina invändningar mot Populistiska manifestet är av mera praktisk karaktär.
Till exempel tycker jag inte att Greider och Linderborg tar hänsyn till att Sverige är speciellt när dom pläderar för mer vrede och etablissemangskritik i politiken. Förtroendet för politiker här växer – liksom valdeltagandet – och vi drabbades inte särskilt hårt av finanskrisen 2008. Det går därför inte att jämföra landet med Spanien och Grekland, som genomlevt sociala katastrofer under 2010-talet.
Inte heller är jag säker på att Sverige behöver en tydligare konfliktlinje eliten-folket, eftersom medborgarna i allt högre utsträckning definierar sig i höger-vänster-termer (mer än på 1970-talet!).
Ytterligare en sak jag inte förstår är vad författarna vill i termer av konkret politik.
Ytterligare en sak jag inte förstår är vad författarna vill i termer av konkret politik. Att erkänna att flyktingkrisen belastar välfärden har väl Socialdemokraterna gjort med önskvärd tydlighet sedan 2016.
Och att kritisera den ekonomiska eliten har väl både Vänsterpartiet och Socialdemokraterna gjort sedan vinster i välfärden blev en fråga.
Jag kan helt enkelt inte se något behov av att knäcka ”Sanders-koden” i dagens Sverige. Men med detta sagt tycker jag ändå att Populistiska manifestet innehåller en del matnyttiga politiska tips. Det allra bästa hittar jag redan på sidan 26: där skriver författarna om det närmast folkloristiska talesättet att ”politikerna bara lovar och lovar”. Detta är inte sant, utbrister duon. Det var årtionden sedan en politiker lovade full sysselsättning, utbyggd välfärd och stora investeringar i infrastruktur.
Se där, tänker jag, ett vinnande koncept. För var det inte just löften om breda satsningar på välfärd som gjorde att Bernie Sanders steg som en raket i opinionen? Och var det inte det ambitiösa ”Manifesto” som lade grunden till Jeremy Corbyns framgångar?
Själv tror jag att detta klassiska koncept – i form av löften om ambitiös progressiv politik – är nyckeln till framgång. Inte att låtsas att Sverige är en delstat i det amerikanska rostbältet.
