En sorglig aspekt av att vara arbetare är att samhället räknar med risken att du dör i förtid. Inte på grund av någon dramatisk kris, utan bara just för att du är arbetare.
Medellivslängden är lägre än för tjänstemän och det är i princip bara arbetare som dör på jobbet. Störtande genom ett tak, som på A6 i Jönköping, klämd under en balk som på en verkstad i Finspång, påkörd av ett tåg som på Malmbanan.
Arbetardöden: Fasansfull, brutal. Fullständigt normaliserad. Fler dör i arbetsplatsolyckor än i de så omskrivna dödsskjutningarna.
En fin aspekt av att vara arbetare är att arbetare räddar liv. Förutom vård- och säkerhetspersonal (och alla andra arbetare som får samhället att fungera) är det vanliga arbetare, skyddsombud, som förebygger dödsolyckor. Utan utmärkelser eller belöning, ofta med snålt tilldelad arbetsmiljötid och genom att göra sig obekväma hos cheferna. Det är dem vi ska tacka när ingen kollega försvinner som en siffra i olycksfallsstatistiken.
Förutom vård- och säkerhetspersonal är det vanliga arbetare, skyddsombud, som förebygger dödsolyckor. Utan utmärkelser eller belöning, ofta med snålt tilldelad arbetsmiljötid och genom att göra sig obekväma hos cheferna.
I mars dog två arbetare på jobbet vid svenska hamnar. En ung man blev kolmonoxidförgiftad. En annan man omkom när en oljecistern välte mot en tankbil. Ett okänt antal närståendes liv förändrades där och då för alltid.
Bara dagar efter den sista olyckan verkställde branchorganisationen Sveriges Hamnar en policy som ökar risken för fler olyckor. Som ett drag i konflikten med Hamnarbetarförbundet drog företagen in rättigheterna för hundra skyddsombud valda av personalen, många med lång erfarenhet. Kvar finns bara de ombud som är med i Transportarbetareförbundet, det fack som företaget tycker är bäst för affärerna.
Vad betyder det för förolyckade arbetares kollegor när företagen drar ned på arbetsmiljöarbetet? Vad händer om fler får sätta livet till? Vad ska Joakim Ärlund, vd för Sveriges Hamnar, säga till de avlidna arbetarnas familjer? Hur mycket eller lite är en arbetares liv värt?
Sveriges Hamnar visar att gränserna för det acceptabla har förskjutits. Livsfarlig nonchalans är laglig och accepterad så länge den kommer från högre ort.
Det är anmärkningsvärt att näringslivet kan gå så långt i sin utpressning av arbetarna utan att gatorna är fyllda av arga medborgare. Så länge vi inte protesterar högljutt kan vi nog vara säkra på en sak: Det kommer att bli business as usual. Fler olycksbud är att vänta.
