Litteratur #25/2018

Dammig hängivenhet

Patti Smith – numera sönderälskad av etablissemanget. Foto: Adam Ihse/TT

[BOK] Hängiven Patti Smith Brombergs, 2018 Patti Smith var som en lite hemlig storasyster med sin öppet androgyna och därmed upproriska stil. Hennes poesi och låtar var vassa och framfördes vilt och självsäkert, integriteten var oemotståndlig. En förebild att alltid återvända till, och en trygg tröst i natten. Vi mot världen-känslan gjorde henne mänsklig och […]


[BOK] Hängiven
Patti Smith
Brombergs, 2018

Patti Smith var som en lite hemlig storasyster med sin öppet androgyna och därmed upproriska stil. Hennes poesi och låtar var vassa och framfördes vilt och självsäkert, integriteten var oemotståndlig. En förebild att alltid återvända till, och en trygg tröst i natten. Vi mot världen-känslan gjorde henne mänsklig och gav plats för extra tolerans och intresse över spretigheten.

Nu är hon 71 år och sedan ett decennium plötsligt obehagligt sönderälskad av etablissemanget med franska statens utmärkelse Commandeur des Arts et des Lettres (2005), en plats i The Rock’n’roll Hall of Fame (2007), bokpriser för framför allt hennes sensationella memoarbok Just Kids (2011) och ett Polarpris (2011) som grädden på etablissemangmoset.

Nu finns inga problem att ställa ut bilder och tankar och installationer på de stora kulturinstitutionerna, som nu i den ganska pretentiösa utställningen i höstas på Kulturhuset i Stockholm. Hur det står till med integriteten är svårt att säga, men hon verkar inte (på av mig förväntat punkmanér) vara direkt besvärad av uppmärksamheten.

Och kändisskapet ställer underförstådda krav på perfektion som jag försöker hålla borta när jag fortsätter att följa hennes musik, utställningar och texter.

Jag förbluffas och äcklas av Smiths romantisering av det sexuella våldet: ”Han tog henne långsamt och överraskande mjukt och tröstade henne när hon skrek till av smärta”.

Nyutkomna boken Hängiven ramar med en Parisresa, där hennes förläggare arrangerat en vecka ”med bokliga evenemang” där hon ska tala med journalister om att skriva, in en berättelse om kärlekshistoria mellan en konståkningstokig och sensationellt begåvad ung flicka och en äldre manlig lärare.

Smith har alltid intresserat sig för litteraturen och närmat sig sina ikoner till förebilder med en intimitet som känns helt äkta. Under sin resa i Frankrike med en avstickare till filosofen och kristna mystikern Simone Weils grav i Ashford på andra sidan Engelska kanalen slösar hon inte bort tiden, hon besöker kultplatser efter sina ikoner som Albert Camus och berättar om dem och deras tid och verk med ett språk som gör att man känner sig inbjuden och sedd som läsare.

Inspirerad av resans tema berättar hon om just skrivandets rum hos några av dem, som Virginia Wolf, Marguerite Duras och Dylan Thomas. Flera av hennes idoler har skrivit klassiker om unga flickor i destruktiva ”kärleksrelationer” med äldre män, som Vladimir Nabokovs Lolita (1955) och Duras Älskaren (1984). Här gör Smith alltså ett eget försök med kortromanen Hängiven (i boken Hängiven, alltså).

Eller blir det bara applåder?

Med hjälp av löften om undervisning av den bästa av alla konståkningslärare lockas den föräldralösa 16-åringen Eugenia av den medelålders och mycket rike Alexander in i ett sexuellt dominansförhållande som också det har karaktären av undervisning. Inledningen är osmaklig med smärta (hennes) som övergår i njutning och blodiga lakan (till följd av ”defloreringen”), ett urmodigt och biologiskt falskt sätt att beskriva en sexuell debut.

Jag förbluffas och äcklas av Smiths romantisering av det sexuella våldet: ”Han tog henne långsamt och överraskande mjukt och tröstade henne när hon skrek till av smärta”. Med stigande häpnad följer jag parets gemensamma resa till ett av mannen fördolt mål i vad som verkar vara Etiopien att döma av språket som talas av invånarna (också de exotiserade på ett tveksamt sätt), där hon lärs upp genom bland annat bondagesex, tills det ”slutar vara vackert” och blir ”något galet, något skevt” och hon tar livet av honom.

Berättelsen håller inte måttet trots tidiga bilder av hur hon upplever sig ”bada i smuts” och poetiska beskrivningar av en isbelagd sjö i månsken. Processen kring inledande njutningsfullt sexuellt våld som slutar i frigörelse är klichéfylld och integritetslös och dammig.

Inte ens Patti Smith är förstås ofelbar, man undrar vem hon bollar sina tankar med – eller blir det bara applåder? Kanske är hon nu så ”stor” att förläggare och andra koncentrerar sig på den sidan av jobbet som enbart handlar om att sälja medan tid är. Den första som förlorar på det är den underbara punkpoeten själv.

 

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984