”I etthundra år var Finland en del av Ryssland. Men i december 1917, då Ryssland var upptaget av revolutionen och det första världskriget, passade Finland på att utropa sig till ett självständigt land. Men det historiska beslutet utvecklade sig snart till ett blodigt inbördeskrig mellan de vita, som ville att Finland skulle bli självständigt, och de röda, som ville att Finland även i fortsättningen skulle tillhöra Ryssland.”
Tre minuter och 50 sekunder in i sin påkostade SVT-dokumentär Finlands blodiga historia, som sändes i slutet av förra året, sammanfattar journalisten Hasse Svens grannlandet Finlands födslovåndor. Han gör det på ett sätt som nog inte var helt ovanligt när han själv gick i gymnasieskolan, men som i dag lär få historiker att tappa hakan.
Lika fullt säger det något om de svenska kunskapsluckorna när det gäller Nordens blodigaste klasskonflikt någonsin att sådana formuleringar kan rama in Finlandshögtidligheterna i Sveriges public service hundra år efter Finlands födelse.
Så hur var det då? I Arbetarens fokusrapportering ska vi både försöka beskriva huvuddragen i, och skildra de mänskliga och ideologiska följderna av, det finska inbördeskriget, som ägde rum denna vår för precis ett sekel sedan.
Finland var i drygt hundra år, från att Sverige förlorade territoriet år 1809 och framåt, ett storfurstendöme inom det ryska imperiet, med varierande grad av autonomi. Landet styrdes av den tsarkontrollerade senaten och hade en parlamentarisk församling som kallades lantdagen, som från 1907 utsågs i partival med allmän och lika rösträtt (även för kvinnor, vilket då var nästan världsunikt).
I vissa finska samhällskretsar smiddes samtidigt planer för ett befrielsekrig mot Ryssland, bland annat genom att nästan 2 000 unga män i hemlighet skickades till Tyskland för att få militärutbildning – den så kallade Jägarrörelsen – och genom militärövningar i frivilligkårer, så kallade skyddskårer. Parallellt med detta växte sig den finska arbetarrörelsen allt starkare. Den hade sin egen försvarsorganisation, de så kallade röda gardena. Också de drömde om ett självständigt Finland, men med en socialistisk samhällsordning.
Så utbröt i början av 1917 ryska revolutionen och Tsarryssland rämnade. Socialdemokraten Oskari Tokoi utsågs till vice ordförande i den finska senaten, det vill säga regeringschef, och kom att kallas ”världens första socialistiska statsminister”. Socialdemokraterna fick även majoritet i lantdagen, som i juli 1917 med stor majoritet antog den så kallade maktlagen, som placerade lantdagen själv i den avsatte tsarens ställe.
Lagen stadfästes dock aldrig – den provisoriska ryska regeringen under Aleksandr Kerenskij lät i stället, uppbackad av borgerliga finska krafter och med stöd av ryska trupper, upplösa lantdagen och utlysa nyval hösten 1917. Den nya lantdag som valdes fick borgerlig majoritet. Socialdemokraterna accepterade inte valförlusten och ansåg att lantdagen upplösts olagligt.
Socialdemokraterna och arbetarrörelsen ansåg sig snuvade på makten, och de radikalare delarna, med de röda gardena som väpnad gren, förklarade sig beredda att skrida till handling.
Efter oktoberrevolutionen i Ryssland samma år deklarerade den nya lantdagen under ledning av P.E. Svinhufvud Finlands självständighet, och Lenins bolsjeviker godkände självständighetsförklaringen. Finlands senat förklarade de paramilitära skyddskårerna som varande regeringstrupper.
Men i det finska samhället kokade det. Socialdemokraterna och arbetarrörelsen ansåg sig snuvade på makten, och de radikalare delarna, med de röda gardena som väpnad gren, förklarade sig beredda att skrida till handling. Mängder av frivilliga arbetare och torpare slöt upp, i hopp om ett bättre liv i det av fattigdom och umbäranden svårt märkta Finland.
Den 27 januari 1918 klockan 23 tändes en röd lykta i tornet på Folkets hus i Helsingfors. Den röda revolutionen hade börjat.
Det som följde var några månaders strider mellan de röda trupperna, med stöd av en mindre mängd ryska soldater, och de borgerliga regeringsstödda motståndartrupperna, som kallades de vita. Tusentals människor dog. Men det var efter krigets formella slut som den verkliga slakten började.
Den vita sidan, som fått stöd i sin krigföring av Tyskland och i viss utsträckning från svenska frivilliga, utropade sin seger i början av maj 1918. Omedelbart inrättade de vita ståndrätter där de dömde tillfångatagna röda till döden. Tusentals av de röda internerades i läger. Sammanlagt dog mer än 13 500 röda efter kriget av svält, sjukdomar eller genom avrättning.
Allt detta kom i decennier att sammanfattas som ”frihetskriget” i de finska skolböckerna, där de röda skildrades som förbrytare och rysskollaboratörer. Den verklighetsbeskrivning som Hasse Svens ger i SVT-dokumentären har sin grund i årtionden av tillrättalagd historieskrivning. Samtidigt fanns det på vissa orter i Finland knappt ett arbetarhem där inte en släkting eller nära anhörig arkebuserats eller dött i fångläger.
Så permanentades den djupaste av samhällsklyftor i det nya, självständiga landet.
