Reportage #21/2018

Det ambivalenta Europa

Varje år under skogsavverkningsperioden uppstår konfrontation mellan polis och skogsockupanter. Bilden är från november 2017. Foto: Christian Bock

Nära Köln, i den tyska delstaten Nordrhein-Westfalen, utspelar sig i ett mindre skogsområde scener som visar på den vida klyfta som finns i Europa mellan klimatambitioner och fossila traditioner. På ena sidan arga aktivister som med sina kroppar försvarar träden, på den andra energibolaget RWE, Europas största utsläppare av koldioxid och som de svenska statliga AP-fonderna investerar hundratals miljoner kronor i.

Åkrarna ligger gröna och lite gulbruna under den tunga vinterhimlen och det regnar i det lilla samhället Buir. Det här är klassisk europeisk industrimark, Rhen-­Ruhrområdet. Som en paus i åkerland­skapet står skogen där, den en gång så mäktiga Hambachskogen, omkring 12 000 år gammal.

För en skandinav ser det mest ut som en skogsdunge. Men här i området kallas den alltjämt för skog och den vållar stora och heta känslor. På 1970-talet köptes nämligen skogsmarken upp av energibolaget RWE som några år senare, år 1978, bröt upp marken för brunkolsutvinning. Skogen bestod då av cirka 5 500 hektar, nu är 80 procent av den nedhuggen till förmån för de dagbrott som brunkolen bryts ur.

FAKTA RWE

RWE, Rheinisch-Westfälisches Elektrizitätswerk AG, är Tysklands näst största energibolag, verksamt främst i Tyskland, Nederländerna och Storbritannien.

RWE:s största energikällor är kol, fossilgas (naturgas) och biomassa.

År 2016 var företagets koldioxidutsläpp 148,3 miljoner ton. De tre brunkolsgruvor och tre kolkraftverk som ligger i Rhenlandet släpper årligen ut 80 miljoner ton koldioxid.

Tysklands största dagbrott för brun­­­kol finns just här. Men för fem år sedan kom det grus i maskineriet i form av arga och beslutsamma aktivister som flyttade in i skogen och slog ett permanent läger där. Nu vägrar de att flytta på sig, allt för att skydda den skog som finns kvar och för att protestera mot det faktum att gruvan tillåts fortsätta att släppa ut stora mängder växthusgaser trots det hot som det innebär för klimatet.

På banderoller upphängda runt om i skogen står det ”Klimakamp” och ”You want us out of here but we stay right here”. Högt upp i de gamla och ståtliga träden, mestadels ekar, har människor byggt träkojor, som riktiga små hus. I en av kojorna som är byggd i flera våningar sitter en ung kvinna och slänger in vedträn i den kamin som är installerad högt upp i luften. Hon svär över RWE och hela samhället.

– Hur kan det få fortgå så här? Det måste vara korrumperat.

Några få aktivister har bott i skogen under alla de fem år som förflutit sedan protesten drogs igång. Men de flesta kommer och går och det har nu blivit ett internationellt skogssamhälle bestående av flera små byar inne i skogen. En av byarna kallas Gallien och i dess mitt finns en skapelse som liknar en kåta med presenning runt. En eld brinner i mitten och här har aktivisterna sina morgonmöten.

En ung brittisk kille, som inte vill uppge sitt riktiga namn, betecknar sig själv som anar­kist.

– Det vi gör här är symboliskt, denna skog är så liten att den nästan inte har någon påverkan på ett större klimatsammanhang, men det här är en mötesplats och ett slagfält mellan polis, aktivister och stat. Infrastrukturen för det finns här. Att vara här är en praktisk symbol för motstånd, säger han.

Aktivisterna i Hambachskogen kommer från många olika länder och har byggt kojor högt uppe i träden.
Aktivisterna i Hambachskogen kommer från många olika länder och har byggt kojor högt uppe i träden. Foto: Christian Bock

Aktivisterna är en brokig skara från flera olika, främst europeiska länder, men med skiftande bakgrund och ideologisk hemvist. Vad som förenar dem är oron för klimatet och för att det etablerade samhället, politikerna och näringslivet inte gör tillräckligt för att stoppa klimat­förändringarna utan kanske sna­ra­­­­re tvärt­­­om.

En österrikisk frilansande sport­foto­graf berättar att han förut reste mycket internationellt men att han nu kommit fram till att han inte ska flyga alls mer utan i stället leva tillsammans med skogs­ockupanterna en period.

– Det är en sak att läsa och prata om ett fenomen eller en situation men något helt annat att få direkt erfarenhet, det är först då som något verkligen kan förändras. Jag vill använda mitt liv som ett exempel, säger han.

En baskisk man, Juan, griper in i samtalet:

– Jag vill vara här för att leva i en process för att skapa ett bättre levnadssätt. I det vanliga samhället handlar allting om konkurrens. För tre år sedan lämnade jag mitt jobb och har sedan dess levt utan inkomst. Vi slåss mot RWE och människor stödjer oss med donationer som vi kan köpa till exempel mat för.

Samhällena runt omkring gruvområdet är splittrade i frågan. Det finns organiserade grupper som stödjer aktivisterna och förser dem med vad som behövs för att de ska kunna bo kvar i skogen. Men byarna och städerna i Rhenområdet förblir kluvna när det gäller brunkolen. Gruvan är en klassisk arbetsköpare, även om antalet arbetstillfällen har minskat markant med tiden.

I dag står RWE tillsammans med partnerföretag för omkring 2 000 arbetstillfällen i Hambachom­rå­det. Brunkolsindustrin sysselsätter om­­­­kring 9 000 personer i Nordrhein-­West­falen och cirka 20 000 personer i Tysk­­­­land totalt. Det kan jämföras med den förnyelsebara energiindustrin som sysselsätter cirka 300 000 personer i lan­det i dagsläget.

Energibolaget RWE äger inte bara gruvor i Hambach utan även internationellt och är rankat som Europas största utsläppare av koldioxid. När RWE 1978 startade brunkolsgruvan i Hambach fick de tillstånd att bryta brunkol där fram till 2050. Hittills visar företaget inga tecken på att slå av på takten. I stället expanderar man för varje år. Mer skog huggs nu ned årligen under avverkningsperioden, som sträcker sig från oktober till februari.

Hittills har fyra byar fått ge vika och flytta på sig. Gruvan har enligt den plan som finns heller inte nått sin fulla storlek. I dag är den 85 kva­­­d­ratkilometer, ungefär samma yta som hela staden Köln, men ska bli större.

Dieter (till vänster) och Jakob kommer från området och har starka känslor kring
RWE. Jakob fick sälja sitt hus billigt enligt en lag som tvingar den som har mark
och hus på områden där det finns gruvfyndigheter att upplåta dem till gruvbolag.
Dieter (till vänster) och Jakob kommer från området och har starka känslor kring RWE. Jakob fick sälja sitt hus billigt enligt en lag som tvingar den som har mark och hus på områden där det finns gruvfyndigheter att upplåta dem till gruvbolag. Foto: Anna Bokström

Vid en asfalterad väg från dagbrottet och ut till närliggande samhälle kommer två farbröder gående med sina cyklar. Den ene har cykeln fullastad av verktyg och den andre har en elcykel. Han med elcykeln heter Jakob och kommer från Manheim, den senaste i raden av byar som fått ge med sig inför RWE:s utvidgning av gruvan.

Jakobs hus blev uppköpt av RWE, till ett pris som baseras på storlek, vilken skick fastigheten är i, samt taxeringsvärde. Han är inte helt nöjd med köpeskillingen, men äger man en fastighet eller mark som ligger på ett område som har värdefulla fyndigheter under sig kan man inte säga nej till köpet, det är förbjudet. Allt enligt gammal tysk lag från 1865: Bundesberggesetz. En lag som skärptes av nazisterna under 1930-talet till att specifikt kräva av dem som äger mark och hus på områden där det finns gruvfyndigheter att upplåta dem till gruvbolag.

– Scheiße RWE!

Det är Dieter, den andre farbrorn, som ryter ifrån.

– När jag var liten gick jag i den stora sko­gen och badade i sjön och köpte bröd i affären, allt har RWE tagit ifrån mig. Hela byar har försvunnit och en stor bilväg har dragits genom området, allt för att passa gruvans expansion, säger han och fortsätter:

– Det är omöjligt att sätta ett pris på vad de har tagit ifrån mig. Den federala rege­ringen talar om vikten av att bevara jobben inom gruvindustrin, men det är ju knappt några jobb kvar!

Redan rika och välmående länder anser sig alltså ha rätten att föra rovdrift på naturen och orsaka utsläpp som i första hand skadar och allra hårdast drabbar människor i syd som om det inte vore vårt problem.
Manuel Carrasco Molina, klimataktivist och lokalpolitiker för Die Grünen i Kerpen

Det finns både sorg och ilska i området. Samtidigt som det finns en vilja att bevara de goda tiderna från förra seklet med trygga, välavlönade jobb inom industrin, råder det också en total förvirring och ambivalens inför vad som händer och vilka beslut som ska fattas. Här i Rhenområdet vilar något starkt symboliskt som har att göra med Europas självbild som föregångare i klimatomställningen.

Den tyska regeringen har enats om att sänka landets koldioxidutsläpp med 80–95 procent till 2050. För att uppnå målet måste i stort sett alla kolgruvor stängas, vilka i dag står för omkring 40 procent av landets totala utsläpp av växthusgaser.

Tyskland är Europas ledande ekonomi och också ett land som på många vis antas gå före och vara ett föredöme i den gröna omställningen. Man har stuckit ut hakan och sagt att redan till år 2020 ska landet ha fått ned koldioxidutsläppen med cirka 40 procent, vilket är det magiska året då Parisavtalet träder i kraft. Men frågetecknen hopar sig och enligt klimatgruppen Sandbag är sju av de tio största utsläpparna i Europa tyska brunkolsgruvor.

Lokalpolitikern Maunel Carrasco Molina vandrar genom den skog
som fortfarande finns kvar. Han bär övervakningskamera vid sina
besök här av rädsla för våld från gruvföretagets säkerhetspersonal.
Lokalpolitikern Maunel Carrasco Molina vandrar genom den skog som fortfarande finns kvar. Han bär övervakningskamera vid sina besök här av rädsla för våld från gruvföretagets säkerhetspersonal. Foto: Anna Bokström

Med långa steg älgar han fram genom skogen, snubblar till i ett björnbärssnår men fortsätter oförtrutet framåt medan han berättar om sin syn på saken. Fyrabarnspappan Manuel Carrasco Molina sparar inte på energin. Han är lokalpolitiker för Die Grünen i Kerpen och hamnar ofta i den politiska hetluften på grund av att han gått från att vara fritidspolitiker till att också bli aktivist.

– När man kommer till problemets kärna så ser man att där finns egoism, nationalism och rasism. Redan rika och välmående länder anser sig alltså ha rätten att föra rovdrift på naturen och orsaka utsläpp som i första hand skadar och allra hårdast drabbar människor i syd som om det inte vore vårt problem, säger han.

Manuel Carrasco Molina var från början dataprogrammerare men bestämde sig för att ge sig in i lokalpolitikern för att göra en skillnad för världen och för sina barn. En dag valde han att lämna kontoret för att gå in i den ockuperade skogen och ta reda på mer.

– Jag ville förstå aktivisternas värde­ringar. De inspirerade mig. Jag har förstått mer om solidaritet från dem, säger han.

– För fem-tio år sedan var jag en ”man av lag och ordning”, men nu har jag insett att en del lagar är orättvisa.

Det här är ett ställningstagade som hörs från många av aktivisterna: Hur kan det komma sig att våra gemen­samma demo­kratiska lagar skyddar före­­tag som förstör naturen och via sina utsläpp hela världens klimat?

– Speciellt i Tyskland, här finns en historia man kan titta på och se vad som kan hända när människor bara blint följer de lagar som finns, eller hur?

Han fortsätter att berätta om konflikten han upplever bland kollegor inom politiken efter det att han engagerat sig aktivt i Hambachskogens bevarande:

– Die Grünen och Der Linke stödjer mig, men de andra – CDU, SPD och FDP – anser att politik och aktivism är två helt skilda saker och att jag borde stanna kvar inne på mitt kontor. Men jag bryr mig inte om vad de säger, det är mitt ansvar som politiker att vara ute på fältet för att verkligen förstå vad som händer. Det är också mitt ansvar som pappa att göra något för mina barns framtid.

Han kör en bil full av barnstolar och klistermärken som manar till miljömedvetenhet. Han är på väg till Manheim, byn som började rivas år 2016 och som RWE:s personal kommer att jobba med successivt de kommande åren tills allt är nedmejat och klart för att gräva upp marken. Men ännu står delar av byn där, dock med många hus synligt tomma och obebodda.

– Jag har framför allt två frågor som jag arbetar aktivt med som politiker, dels brunkolen och dels flyktingfrågan, säger Manuel Carrasco Molina och parkerar bilen utanför en skola utan elever.

På ett märkligt vis fick de här två frågorna med varandra att göra hösten 2015. Till Tyskland kom över en miljon flyktingar och kommuner och lokala regeringar slet med att ordna fram drägliga.

I Kerpen stod en övergiven spök­­­by, Manheim, där de flesta invånarna hade packat och flyttat, med undantag av några få tyskar som ännu håller sig kvar i sina hus, bland annat en man som beskrivs som nazist. Men det som märks på gatorna denna eftermiddag är barn i lågstadie­åldern med mörkt hår och färgglada ryggsäckar som är på väg hem från skolan. Vi går förbi ett uppenbart övergivet hus med neddragna persienner och Manuel Carrasco Molina pekar på huset bredvid som är en tegelvilla i två våningar:

– Här bor en familj med fyra barn nu, de kommer från Aleppo, säger han.

De flesta hus i byn bebos i dag av flyktingfamiljer. Manuel Carrasco Molina säger att det inte är så bra för integrationen eftersom byn så gott som är tömd på tyskar. Här bodde omkring 1 000 personer innan gruvan köpte ut dem. Inte heller finns affärer, skola eller annan samhällsservice.

Men det är i alla fall bra för barnen från Aleppo och Bagdad som nu kan leka i sko­gen och på fälten och de har en hel skolgård alldeles för sig själva, säger Manuel Carrasco Molina. Skolan är nedlagd men rutschkanor och andra lekställningar finns kvar.

Alla vet att kol är historia, men ingen vågar gå ut och säga det högt.
Thomas Krämerkämper, aktiv i Jordens Vänner

2017, liksom under tidigare år, uppstod konflikt och våld mellan polisen och skogs­­aktivisterna då RWE påbörjade sin årliga avverkning av skogen. Men det fick ett tvärt slut på grund av en rättslig process som drogs igång av BUND, Jordens Vänner i Tyskland. Ärendet ligger nu hos domstol i väntan på avgörande. Räddaren av skogen, om än tillfälligt, är en fladdermus som heter Bechsteins fladdermus och är en speciell art som behöver gamla ihåliga träd för att kunna bygga bo.

I dag är BUND på besök i Hambach, utrustade med värmekamera och kikare för att kunna dokumentera Bechstienfladdermusen och dess habitat.

– Alla vet att kol är historia, men ingen vågar gå ut och säga det högt, säger Thomas Krämerkämper, som arbetar som ekonom men engagerar sig frivilligt i Jordens Vänner.

Han berättar att ibland när Jordens Vänner har varit i skogen för att samla data så har de blivit attackerade av gruvarbetare.

– Gruvarbetarna eller andra som är anställda av RWE, som till exempel deras säkerhetspersonal, vet inte om att kolet är dött som energibränsle i världen i dag. Men ledningen på RWE vet om det, men det är inget som de har kommunicerat till sina anställda, säger Thomas Krämer­kämper.

– Jag antar att politikerna är rädda för ett fåtal arga, högljudda röster, det är till exempel de fackföreningar som arbetar för jobben inom industrin och vissa lokala röster som känner att kolindustrin är viktig för orten.

Samhällena runt omkring gruvområdet är splittrade i frågan. Det finns organiserade grupper som stödjer aktivisterna och förser dem med vad som behövs för att de ska kunna bo kvar i skogen.
Samhällena runt omkring gruvområdet är splittrade i frågan. Det finns organiserade grupper som stödjer aktivisterna och förser dem med vad som behövs för att de ska kunna bo kvar i skogen. Foto: Anna Bokström

Dirk Jansen, ordförande på Jordens Vänner i Nordrhein-Westfalen, som har arbetat med frågan om Hambachskogens vara eller icke vara i många år, har också en teori om vad som pågår.

– Jag tror att RWE fortsätter att expan­dera så aggressivt för att man vill bli utköpta av tyska staten till ett riktigt högt pris.

Tysklands näst störta energiföretag RWE har sitt huvudkontor i staden Essen. Där sitter Guido Steffen, ansvarig för extern kommunikation.

– Det är sant att vi är den största utsläpparen av CO2 i Europa, men det är för att vi är ett av de största företagen, säger han.

Han berättar att även RWE förstår problemen med kolets utsläpp och på grund av det planterar man ny skog där gammal huggs ned och har börjat utvidga företagets verksamhet inom förnyelsebar energi allt mer på bekostnad av kolet. Men faktum kvarstår: RWE har ett tillstånd att bryta kol till mitten av seklet och det tänker man hålla fast vid.

– Vi bryter inte kol för skojs skull, utan för att samhället fortfarande behöver kol­energi. Man kan inte byta system över bara några få år. Men visst, bestämmer politikerna att vi måste följa nya direktiv så måste vi ju göra det, men RWE arbetar för att det ska ske i en resonabel takt.

Guido Steffen säger att RWE, liksom alla andra företag, är socialt påverkbara och medvetna om den kritik mot brunkolsutvinningen som riktas mot företaget från miljöhåll.

– Vi vet vad miljöaktivisterna tycker, men de är bara en röst som vill påverka oss. Guvernören vill att vi skapar fler lokala jobb och facken vill att vi bevarar de jobb som finns inom gruvindustrin. Vi kan inte bara ta miljöhänsyn.

Vad skulle du vilja säga till skogs­ocku­panterna?

– Vi respekterar att ni är emot brunkol, men sabotera inte egendom och använd inte våld, okej? Mitt råd är att de ska engagera sig i sociala frågor som hemlöshet eller fattigdom i stället. Slösa inte er energi i en strid som ni kommer att förlora. RWE har ett brett politiskt stöd för det vi gör och vi har en licens.

Mot samtalets slut berättar Guido Steffen att han bott i området i cirka 30 år. Han håller med om att den gamla skogen är vacker och även han har sett den krympa under årens lopp. Men han ser nedhuggningen som ett nödvändigt ont.

– Det är ett pris vi måste betala och jag håller med om att det är ett bittert pris, men det är det vi måste betala för att få billig energi.

Det är väldigt illa att alla medborgare i Sverige genom vårt allmänna pensionssystem ska behöva investera i Europas största utsläppare av koldioxid.
Frida Arevik, klimataktivist

Bland Hambachskogens banderoller med budskap om att rädda klimatet finns en på svenska. Den uppmanar de statliga pensionsfonderna, AP-fonderna, att upphöra med att investera i energibolaget RWE. Frida Arevik har rest från Lund till Rhenområdet för att visa sitt stöd för ockupationen av skogen och för att kasta ljus på vart de svenska pensionspengarna investeras.

– Jag är här för att se en av Europas allra sista urskogar och det motstånd och det samhälle som aktivisterna har byggt upp i skogen, säger hon.

Hon är aktivist i nätverket Fossil Free som arbetar riktat mot investerare och uppmanar dem att divestera, det vill säga ta ut de pengar som de investerat i fossil industri för att på så vis upphöra med att stödja den ekonomiskt. De statliga svenska AP-fonderna investerar 134,2 miljoner RWE.

– Det är väldigt illa att alla medborgare i Sverige genom vårt allmänna pensionssystem ska behöva investera i Europas största utsläppare av koldioxid. Ett bolag som dessutom tvingar bort människor från sina hem och skövlar skog, säger Frida Arevik.

För henne handlade valet om att gå från att vara bekymrad över klimatet till att bli aktivist om insikten om att det är bråttom att ställa om globalt bort från fossila bränslen.

– Alla kan engagera sig i frågan på något sätt, som till exempel genom att be AP 4 och AP 7 att divestera ur RWE, säger hon.

FAKTA AP-fondernas investeringar i RWE

AP 4 – 27,2 miljoner svenska kronor i RWE.

AP 7 – 107 miljoner svenska kronor i ett av RWE:s underbolag.

Manuel Carrasco Molina står kvar bland de halvrivna husen i Manheim. Han drömmer om att det som är kvar av byn ska få stå kvar och att de rivna husen kan få byggas upp på nytt. Men han anser inte att han kan skylla vad som sker på energibolaget RWE – det är politikerna som fattar besluten som måste övertygas om att ändra kurs.

– Om vi inte får politikerna att ta klimatet på allvar tror jag att Angela Merkel år 2020 när Parisavtalet ska träda i kraft kommer att säga ”jag är ledsen, men vi klarar det inte, vi får skjuta det några år på framtiden”, säger han.

– Det är precis så schizofrent vi beter oss i dag, signerar klimatavtal med ena handen och tillåter kolgruvor att expandera med den andra.

Även Frida Arevik reagerar på dubbelheten hos politikerna. Hon säger att det är viktigt för Sverige att hålla de löften som givits, som att Sverige ska bli det första fossilfria välfärdslandet.

– Det är ett löfte som inte går att leva upp till om våra allmänna pensionsfonder investerar i företag som RWE.

Publicerad
19 timmar sedan

Signerat #44/2023

Chat control skapar en rättsstat i fritt fall

Janne Flyghed är professor i kriminologi och forskar om bland annat övervakning kontra personlig integritet. Foto: Virginia Mayo/AP/TT, Sören Andersson

”Det finns all anledning att minnas den gamla devisen att vid inrättandet av varje ny kontrollmetod måste man fundera på hur den kommer hanteras av en mer illasinnad regim. Hur ser regeringsmakten ut efter nästa val? ” Janne Flyghed om Chat control 2.

Övervakningssamhällets förespråkare är uppenbarligen omättliga. Den som trodde att måttet var rågat med FRA-lagen, EU:s datalagringsdirektiv samt möjligheten till hemliga tvångsmedel i preventivt syfte, tog grundligt miste. Det framgår med all önskvärd tydlighet av EUs lagförslag om Chat control 2.0 (CC2), framlagt av kommissionären och tillika socialdemokraten Ylva Johansson.

Blir förslaget verklighet kommer internetföretagen tvingas skanna all sin kommunikation på webben, även totalsträckskrypterade appar som Signal och Whatsapp, och överlämna den till polisen.

Som så ofta när det gäller nya övervakningsmetoder motiveras det med att förhindra de mest avskyvärda handlingar, handlingar som ingen kan tänka sig försvara. I det här fallet personer som på nätet sprider material med sexuella övergrepp mot barn. Informationssäkerhetsexperten Anne-Marie Eklund Löwinder och dataanalytikern Mikael Kullberg har hävdat att ”EU skräms med pedofiler för att undvika debatten”. Ingen vill ju bli beskylld för att försvara pedofiler, men kritikerna har inte låtit sig tystas.

Införs Chat control 2 undermineras all form av integritetsskyddade samtal. Det hävdade säkerhetsanalytikerna Karl Emil Nikka vid ett seminarium i slutet av maj arrangerat av föreningen Konstellationen (https://konstellationen.org/). Sekretessen för oss alla, inklusive advokater, journalister och visselblåsare kommer vara ett minne blott. Lägg där till den sedan årsskiftet gällande ”utlandsspionagelagen” och det blir en riktigt giftig cocktail.

Kommer inte förhindra brott

ChatControls massiva trålning av information innebär att det med få undantag kommer handla om data från personer som inte är det minsta misstänkta för något brottsligt. Detta är en integritetskränkning som är fullkomligt oproportionerlig.

Under seminariet identifierades ett flertal problem med förslaget. Helt centralt är att de man säger sig vilja komma åt inte kommer att stoppas. De kommer gå över till andra kommunikationskanaler, som darknet eller egna servrar och fortsätta med sina övergrepp. Polisen har för övrigt redan i dag möjlighet att vid behov begära ut datatrafik från en internetleverantör som exempelvis Snapchat. Men då handlar det om personer som är konkret misstänkta för brott och inte om generell massövervakning.

ChatControls massiva trålning av information innebär att det med få undantag kommer handla om data från personer som inte är det minsta misstänkta för något brottsligt. Detta är en integritetskränkning som är fullkomligt oproportionerlig.

I en rättsstat ska medborgarnas privata kommunikation vara fredad från insyn. Det har hävdats att den som har rent mjöl i påsen inte har något att frukta, men det är en total missuppfattning.

Grundlagsstadgad personlig integritet innebär att vi inte ska behöva acceptera myndighetsfingrar i vårt rena mjöl för att på så vis bevisa vår oskuld. Sådan omvänd bevisbörda, där utgångspunkten är att vi alla ska gå med på att betraktas som misstänkta, är givetvis förkastlig. Det är staten som har att bevisa att det finns skälig grund för integritetsingreppen.

Det påtalades under seminariet att förslaget även strider mot barnkonventionens skrivning om barns rättigheter kommunikationsintegritet och det oavsett om det gäller chattar, meddelanden eller samtal. Ett anonymitetsskydd som är av stor betydelse för till exempel BRIS verksamhet.

Inte ens Stasi hade övervakning på denna nivå

Under det senaste halvseklet har det skett en dramatisk utvidgning av möjligheterna att använda hemliga kontrollmetoder. Något förenklat kan det beskrivas som att fram till slutet av 70-talet handlade det om enskilda individer konkret misstänkta för brott, under 80- och 90-talen tillkom även grupper som i framtiden kunde tänkas begå brott och i och med FRA-lagen och EUs datalagringsdirektiv har det övergått till generell befolkningskontroll.

Med Chat control 2 blir massövervakningen än mer omfattande och vi hamnar i det ultimata övervakningssamhället. Professorn i digital forensik och cybersäkerhet vid Stockholms universitet, Stefan Axelsson, menar att ”Inte ens Östtysklands säkerhetspolis Stasi hade övervakning på den här nivån.”

Under lång tid har grundläggande rättsstatsprinciper som skall garantera medborgarnas personliga integritet hamnat på ett allt brantare sluttande plan.

Här finns en uppenbar risk för så kallad ändamålsglidning, något som skett med i princip varje typ av kontrollmetod som införts sedan 1945. När metoden väl är på plats så expanderar alltid tillämpningen, trots löften och garantier att så inte kommer att ske. Nya beteenden, oftast mindre allvarliga än vad som motiverade att metoden infördes, inkluderas. Ta till exempel FRA-chefen Ingmar Åkessons uttalande (SvD 2008) att någon massövervakning av svenska medborgare kommer det aldrig bli tal om.

Men 2021 utvidgades FRA:s mandat till att även inkluderade just inrikes kommunikation. Det finns all anledning att minnas den gamla devisen att vid inrättandet av varje ny kontrollmetod måste man fundera på hur den kommer hanteras av en mer illasinnad regim. Hur ser regeringsmakten ut efter nästa val? Kommer det nuvarande skuggkabinettet ha satt sig i förarsätet?

Under lång tid har grundläggande rättsstatsprinciper som skall garantera medborgarnas personliga integritet hamnat på ett allt brantare sluttande plan. Med tanke på vad som skett under de senaste åren, och än mer om nu Chat control 2 införs, så riskerar det sluttande planet att tippa över och bli en rättsstat i fritt fall.

Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan

TV #43/2023

”Leran försvinner inte av sig själv”

Översvämningarna i norra Italien har slagit hårt mot lokalbefolkningen. I den lilla staden Forli har fackföreningen ADL Cobas öppnat upp sitt kontor och organiserar nu hjälparbetet tillsammans med tillresta aktivister från hela Italien. 
– Vi har lärt oss att naturkatastrofer drabbar på människor på olika sätt, säger den fackliga aktivisten Federico Colomo.

Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan

Opinion #43/2023

Öppet brev till regeringen: Sänk inte mediemångfalden!

Snart läggs lagförslaget till det nya mediestödet fram, som riskerar att omöjliggöra utgivningen av flera små och medelstora nationella tidningar utanför de stora mediehusen. Foto: Helena Landstedt/TT

Det nya mediestödssystemet riskerar att sänka mångfalden bland svenska medier och bidra till tidningsdöden. Det skriver företrädare för 12 små och medelstora, rikstäckande tidningar i ett öppet brev till regeringen.

Inom kort kommer regeringens förslag till nytt mediestödssystem. En mångfald av olika medier är av stor vikt för en levande demokrati. Men tidningsbranschen är hårt pressad, med vikande annons- och prenumerationsintäkter för många. Därför behöver ett nytt mediestöd ge faktiska och realistiska förutsättningar för utgivning också av små och medelstora rikstäckande nyhetstidningar – med olika perspektiv, kvalificerad nyhetsrapportering och vass men högkvalitativ opinionsjournalistik.

Mediestödsutredaren Mats Svegfors vill att det nya mediestödssystemet inriktas primärt på lokalmedia. Men det är viktigt att det nya systemet även ger små och medelstora nationella nyhetstidningar, som inte hör till de stora kommersiella mediehusen, förutsättningar att fortsätta utgivningen. Tyvärr skulle Svegfors förslag omöjliggöra fortsatt utgivning av flera små och medelstora rikstäckande nyhets- och samhällspolitiska nischtidningar, som med dagens presstöd ändå är livskraftiga.

Nästan allt stöd föreslås gå till lokaltidningar. Svegfors talar förvisso om en liten ”rännil” som ska kunna gå till ett fåtal rikstäckande tidningar som är ”av särskild vikt för demokratin”. Det är för otydligt, otillräckligt och osäkert för små och medelstora nationella tidningar som inte hör till de stora mediehusen och som behöver mediestöd för att kunna komma ut. Regeringen bör därför tydliggöra att mediestöd även ska gå till dessa tidningar, och att det finns tillräckligt med pengar för dessa stöd.

Utredningens krav att varje enskild tidning måste vara ett ”allmänt nyhetsmedium”, med en ”allsidig” nyhetsförmedling, och ”ett brett utbud av perspektiv” riskerar att redan från början exkludera flera små och medelstora nationella tidningar som idag har stöd från att få det framöver.

Risken är stor att sådana formuleringar diskvalificerar nationella dagstidningar som utgår från vissa perspektiv i sin nyhetsrapportering. NU, det liberala nyhetsmagasinet rapporterar exempelvis om svensk politik utifrån ett liberalt perspektiv, Hemmets vän utifrån ett kristdemokratiskt, Aktuellt i Politiken utifrån ett arbetarrörelseperspektiv, Sändaren utifrån ett kristet perspektiv, Flamman, Internationalen och Arbetaren utifrån olika socialistiska perspektiv, Fempers Nyheter utifrån feministiska, Dagens ETC utifrån röda och gröna och Syre samt Global utifrån ett frihetligt gröna perspektiv. Dessa och andra liknande tidningar har funnits i många årtionden och uppbär presstöd idag. De har sammantaget en särskild betydelse för mediemångfalden och det demokratiska samtalet, eftersom demokrati till syvende och sist handlar just om samhällsfrågor och politik, där det är helt naturligt att ha olika perspektiv.

Nischtidningar riskerar att diskvalificeras

Svegfors skrev förvisso även att ”ett medium som rapporterar brett om samhällsfrågor men gör det utifrån ett livsåskådningsperspektiv mycket väl kan vara stödberättigat.” Men risken är ändå stor att nyhetsrapportering som utgår från ett specifikt samhällspolitiskt perspektiv skulle nekas stöd om inte regering och riksdag tydliggör att dessa typer av samhällspolitiska nisch- och nyhetstidningar inte bör diskvalificeras.

Men även om en liten nationell tidning skulle uppfylla kriterierna, så är nivåerna på utredarens förslag till stöd betydligt lägre och mer osäkra än tidigare. Svegfors har själv erkänt att det inte låg några noggrannare beräkningar bakom de föreslagna stödnivåerna. Det duger inte. En mängd kostnader täcks inte av utredningens förslag till nytt mediestöd: administration, marknadsföring, frilans, tryck- och distribution, opinionsjournalistik (t ex debattredaktör eller politisk redaktör), med mera.

Dessutom är Svegfors förslag om så kallat övergångsstöd för tidningar som har varit beviljade presstöd hittills inte alls så generöst som han har gett sken av. Tvärtom skulle det innebära en kraftfull neddragning av det redan högst begränsade stödet. Ett konkret exempel är att en av våra tidningar skulle få sitt mediestöd sänkt med 40 procent, från 5 till 3 miljoner kronor/år. Det gör fortsatt utgivning i praktiken omöjlig.

Till detta kommer att det nya mediestödet har föreslagits gå från att vara rättighetsbaserat till att utgå från en fast summa pengar som anslås av riksdag och regering. När de anslagna pengarna har gått åt, så finns det inte mer, även om fler tidningar skulle ha varit berättigade. Det skapar mycket dåliga planeringsförutsättningar för tidningsutgivare.

Utredaren anger budgetskäl för de sänkta och smalare stöden. Men idag utgör stödet till de små och medelstora rikstäckande nyhetstidningarna mindre än 18 procent av det totala presstödet som betalas ut under 2023 (endast 126 av 717 miljoner kronor). Den allra största delen av presstödet går redan idag till lokalmedia. Det kan inte rimligtvis finnas statsbudgetmässiga skäl att strypa stödet till just nationella nischtidningar som har en särskild betydelse för mediemångfalden och demokratin.

Det är demokratisk betänkligt att det föreslagna nya mediestödssystemet är så otydligt beskrivet, och uppdelat på en proposition nu och en förordning senare i höst. Det gör att det är svårt att få en tydlig bild av konsekvenserna. Om inte regering och riksdag gör reglerna tydligare och mer överblickbara, så kommer konsekvenserna av förslaget att stå klart för alla först när vi ser den nya mediestödsnämndens beslut. Då kan det för många tidningar vara för sent.

Förvärrar tidningsdöden

Sammantaget är det nu därför viktigt att regeringen och riksdagen säkerställer att det nya mediestödet fungerar även för små och medelstora nationella nyhetstidningar. Det går inte att ha ett system som bygger på att man behöver komma igenom det ena snäva nålsögat efter det andra, bara för att slutligen finna att pengarna ändå är slut, eller att den nya mediestödsnämnden gör en tolkning av otydliga regler som inte gick att förutse.

Det finns ett stort värde i att denna typ av frågor, som har stor betydelse för demokratin, beslutas med mycket bred majoritet i riksdagen. Vi utgår från att regeringen och riksdagen inte aktivt bidrar till att förvärra tidningsdöden, utan värnar och stärker en mångfald av röster och perspektiv. Om regeringen ändå går vidare med Svegfors förslag, så kan vi inte tolka det på annat sätt än att man inte vill att våra tidningar ska kunna komma ut framöver, och är beredd att använda staten för att minska mediemångfalden. Om det är så, så bör regeringen vara tydlig med det. För det vore skadligt för svensk demokrati.

Daniel Färm, VD och politisk redaktör för socialdemokratiska nyhetstidningen Aktuellt i Politiken
Bertil Östberg, VD för Tidningen NU – det liberala nyhetsmagasinet
Åke Hällzon, chefredaktör och ansvarig utgivare för kristdemokratiska tidningen Hemmets vän

Annika Waldenström, VD för kristna nyhetstidningen Sändaren
Lennart Fernström, chefredaktör och ansvarig utgivare för frihetligt gröna tidningen Syre
Anna-Klara Bratt, chefredaktör och ansvarig utgivare för feministiska Fempers Nyheter

Marco Jamil Espvall, chefredaktör för socialistiska tidningen Internationalen
Jan-Åke Eriksson, chefredaktör och ansvarig utgivare för frihetligt gröna tidningen Global
Andreas Gustavsson, chefredaktör för oberoende röda och gröna Dagens ETC
Leonidas Aretakis, chefredaktör och ansvarig utgivare för oberoende socialistiska Flamman
Annie Hellquist, tf chefredaktör för syndikalistiska Arbetaren
Peter Eller, grundare och politisk redaktör för Miljömagasinet

Publicerad Uppdaterad
7 dagar sedan

Reportage #42/2023

Turkiet: ”Merve” misshandlades i vallokalen – övertalades av polis att inte anmäla

Valet i Turkiet är över. Den sittande presidenten Recep Tayyip Erdoğan har än en gång utropat sig till segrare. Men under valdagarna trakasserades människor som begett sig till vallokalerna för att rösta av regeringspartiet AKP:s partimedlemmar.

En kvinna i 20-årsåldern skriker inne i vallokalens korridor på en skola i Sariyer, Istanbul. Ett tiotal storväxta män har omringat henne. En av dem drar henne i håret och en annan slår henne. Folk försöker avbryta bråket. Det råder kalabalik i lokalen. Valsedlarna singlar från lådan ned på golvet.

Burcu Goknar var på plats för att rösta när allt detta hände. Hon hade sin dotter med sig, som blev rädd och började att gråta. Burcu ville hjälpa tjejen och komma till undsättning, men hon blev orolig för barnet och lämnade lokalen.

Burcu är en journalist och fotograf som bor i Sariyer och stöttar oppositionen. Hon har upplevt hot under valet på grund av sitt politiska engagemang. När hon ville skriva om trakasserierna kunde hon inte hitta någon tidning som ville ge utrymme åt berättelsen. Hon undrade varför och pratade med sina kollegor. Då insåg hon att alla var rädda för att publiceringen kunde leda till ännu större konflikter i landet, där polariseringen redan är stor.

– Man är rädd för att reagera. Alla är nervösa och rädda. Det finns en lynchkultur i det här samhället. Ingen vill bli stämplad, säger Burcu till Arbetaren.

Blev slagen i vallokalen

Den misshandlade kvinnan kallar vi i det här reportaget ”Merve”. Hon är 26 år gammal. Merve var röstkontrollant under valet i vallokalen Sariyer Grundskola. Under valdagen den 28:e maj ville hon säga till en man som gick runt i korridorerna med några män intill sig och pratade med väljare med hög röst. 

Merve märkte att han gick ut och in i varenda klassrum, visade upp sig och skapade en känsla av otrygghet. 

– Jag gick fram till honom och sade till honom att det är olagligt att gå runt sådär i vallokalerna. Han frågade mig om jag visste vem han var. Han heter Adem Yildirim och är parlamentariker i Recep Tayyip Erdoğans parti AKP. Sedan frågade han mig om vem jag var. Och jag sa till honom att jag är kontrollant från Turkiska arbetarpartiet TIP. Han sade att det här partiet inte får vara här och försökte kasta ut mig från lokalen, berättar Merve.

TIP är ett av de vänsterpartier som Erdoğan kallar för terroristorganisationer. Många av medlemmarna är kurder och kommunister. Enligt journalisten Mehmet Güç som är expert på frågor som rör kurdisk politik i landet, är detta Erdoğans valstrategi sedan 2015.

– På det här sättet kan han skrämma bort oppositionen och marginalisera den, säger Mehmet Güç.

Det var när Merve vägrade att lämna vallokalen som Yildirim och hans partimedlemmar började slå henne. 

Inom kort stund befann sig polisen och en advokat i lokalen. Merve ville anmäla Ahmet Yildirim men polisen övertalade henne att inte göra det.

Film från misshandeln i vallokalen. Foto: Privat

När Arbetaren intervjuar Merve sitter hon på ett kafé i Sariyer. Ett kafé som numera blivit en mötesplats för de människor som utsätts för hat och hot av det styrande partiet under valperioden. 

Arbetaren ville ha en bild infrån kaféet men fick ett blankt nej från Merve. Människor är livrädda att stämplas och bli måltavlor för nya förföljelser.

Partimedlemmar patrullerar vallokaler

Sariyer är ett distrikt i Istanbul där oppositionen har störst inflytande bland folk. Förra valet röstade nära 60 procent av befolkningen för oppositionspartiet CHP. 

Aras Bayraktar är medlem i oppositionspartiet CHP. Han berättar om gruppen som patrullerade runt vallokalerna i Sariyer.

– De var ungefär 50 till 60 personer och jobbade för AKP. De fanns överallt i området. De besökte vallokalerna och pratar med folk. De säger inte till dem direkt att de ska rösta för AKP, men alla vet vem de är och deras närvaro skapar en viss otrygghet och stress.

Det är numera ganska vanligt i Turkiet att politiker försöker påverka valprocessen genom att befinna sig fysiskt på plats i vallokalerna.  

Människor går längs med Galatabron, där ett turkiskt krigsskepp ligger förankrat i storstaden Istanbul. Foto: Emrah Gurel/TT

De patrullerade korridorerna i skolan där omröstningen hölls hela dagen. Gång på gång gick de in i klassrummen av logistiska skäl.

Tansu Yesilkir, student och volontär från Oy ve Ötesi

Tansu Yesilkir är student och volontär från Oy ve Ötesi, en förening som observerar valprocessen i Turkiet. Enligt henne var AKP:s närvaro i vallokalerna mycket framträdande under valet. Hon har själv varit valobservatör  i Kagithane, en förort i Istanbul, och berättar om männen i kostym som fanns där på plats.

 – De hade orange kulspetspennor som stack upp ur skjortornas fickor, och kände igen varandra på det sättet. De patrullerade korridorerna i skolan där omröstningen hölls hela dagen. Gång på gång gick de in i klassrummen av logistiska skäl. De skulle ständigt bära te, kaffe, vatten, smörgåsar, mat och byta vakt sinsemellan. Detta gjorde det mycket svårt för tjänstemännen som fanns på plats att utföra sitt jobb, berättar Tansi Yesilkir.

Erdoğan har en total dominans över medierna i Turkiet. På den statliga tv-kanalen fick Kilicdaroglu som exempel 32 minuter medan Erdoğan fick 32 timmar inför den första valomgången. Foto: Emrah Gurel/TT

Retoriken präglas av hat

Nu är det turkiska presidentvalet över. Erdoğan får sitta kvar som president i ytterligare fem år. Han är, enligt egen utsago, Turkiets enda vinnare. 

Sanam Ozturk, sociolog och aktivist Foto: Privat
Sanem Ozturk, sociolog och aktivist Foto: Privat

I Turkiet växer polariseringen och särskilt utsatta blir kvinnor, migranter och minoriteter. Det är inte bara det styrande partiet som använder en retorik som präglas av hat, utan även oppositionen.

Under valet var oppositionens största löfte att skicka hem de syriska flyktingarna, medan Erdoğan kallade det kurdiska vänsterpartiet HDP för en terroristorganisation. Politiska strategier som stärker segregationen och delar upp samhället.

Sanem Öztürk är sociolog och projektledare på ett kvinnocenter i Istanbul, som hjälper migranter i Turkiet. Hon tycker att Turkiets politik är mycket problematisk.

– På grund av den ekonomiska krisen har situationen för de syriska flyktingarna förvärrats. Folk skyller krisen på dem och säger att de kostar för mycket för samhället. Å andra sidan är Erdoğan inte lika kritisk till de syriska flyktingarna som oppositionen, men han använder dem istället som en spelbricka gentemot Europa. Erdoğan hotar att öppna gränserna mot Europa om han inte får som han vill.

Öztürk säger att många i oppositionen upplever flyktingarna som en effekt av Erdoğans politik, vilket skapar ilska. Flyktingarna är utsatta för hat och hot. Något som också blev tydligt under jordbävningen i Turkiet, då flera människorättsorganisationer larmade om ökade rasistiska attacker mot migranter. Erdoğan har i sin tur genomfört sin politik på ett auktoritärt och fientligt sätt gentemot kurder. 

En man går förbi förstörda byggnader I Kahramanmaras i sydöstra Turkiet den 23 maj 2023. Foto: Metin Yoksu/TT

HDP:s kontor utsatt för nya hatattacker

Erdoğans hatretorik i valet har fått hans hejaklack att gå ut på gatorna och kasta stenar på det kurdiska vänsterpartiet HDP:s lokaler. En HDP-medlem i Sariyer berättar för Arbetaren att människor försökte bränna ned partiets kontor i Istanbul. Erdoğan har i samband med valsegern gjort flera uttalanden där han säger att partiets tidigare ledare Selahattin Demirtas, som han kallar för ”terrorist”, inte kommer att frisläppas under hans regeringstid.

Journalisten Mehmet Güç säger att det inte är ett nytt fenomen, utan att HDP nästan vant sig vid den här typen av attacker. Under en tvåårsperiod har mer än 400 attacker mot kurder anmälts.

– Erdoğan använder alltid en hotfull retorik gentemot kurderna under valperioden, men han brukar tona ned den något efter att han blivit vald. Men det är första gången som Erdoğan fortsatt med den hårda retoriken även efter valresultatet. Jag tycker att det är väldigt oroväckande.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan

Ledare #42/2023

Försörjningskravets konsekvenser: Kvinnorna utvisas, männen får stanna

Emil Boss, facklig aktivist och författare. Foto: Axel Green

Regeringens panikåtgärd med ett plötsligt lönekrav på 26 500 kronor i månaden för arbetskraftsinvandrare får en enda tydlig konsekvens.

Arbetskraftsinvandring har varit en viktig del av Sveriges ekonomi i sekler. Arbetare från andra länder slet här under stormaktstiden, de deltog i bygget av välfärdslandet och de jobbar här i vår förvirrande samtid som fortfarande söker sitt namn. 

I modern tid har det sett ut såhär: Fram till år 2008 reglerades arbetskraftsinvandringen av brist på arbetare. De branscher där det saknades folk hjälptes helt enkelt upp genom invandring. Detta system, den så kallade behovsprövningen, revs upp av en borgerlig regering och ersattes av ett nytt system, ett som byggde på den svenska modellen. 2008 blev det fritt fram för alla företag att anställa arbetare till vilket jobb som helst, så länge villkoren inte var sämre än villkoren i svenska kollektivavtal.  

Det uppstod snabbt ett litet problem: Företagen i arbetaryrkena struntade blankt i de kollektivavtalsenliga villkoren och skapade i stället en massiv våg av social dumpning. Ingen samhällsaktör klarade av att rå på företagens fusk, inte facken, inte myndigheterna. Ett nytt ord skapades: Arbetslivskriminalitet. Svenska folket gillar inte arbetslivskriminalitet. 

Man vill att politikerna agerar och det har nu den borgerliga regeringen gjort. Å ena sidan vill man förstås försvara 2008 års modell, men pressas ändå att göra någonting nytt, inte minst av deras nya samarbetspartner SD, som ju helst vill att så många som möjligt ska utvisas. Så vad gör man? Bildligt talat kan man säga att Regeringen har tagit fram ett trubbigt verktyg och börjat banka på 2008 års modell för att se om maskineriet kan vakna till liv och fungera. 

Märkligt svar på arbetslivskriminalitet

Alla arbetstillstånd i Sverige i dag utlovar på pappret kollektivavtalsenliga villkor. Men villkoren i LO-yrkena är könade. En byggnadsarbetare tjänar oftast över 30 000 kronor i månaden, en städerska oftast mindre än 25 000 kronor. I enlighet med kollektivavtalen. Jamen, behöver vi inte fler byggare än städare då? Tja, ingen vet, behovsprövningen togs ju bort. 

Regeringen har nu infört ett allmänt krav på en lägstalön på 26 500 kronor i månaden för arbetstillstånd. Oavsett yrke. Inom de klassiska kvinnoyrkena som vården, lokalvården och handeln är lönerna i allmänhet lägre än dessa nya krav. Inom de klassiska mansyrkena som bygg, transport och logistik är de i allmänhet högre. Reformen motiveras med att ”människor måste klara att försörja sig”. Det sätter fingret på någonting intressant. Regeringen tycker att lönerna i de klassiska kvinnoyrkena i Sverige alltså är så låga att de knappt går att leva av.

Reformen är ett märkligt svar på arbetslivskriminaliteten. Problemet är alltså att tiotusentals företag bryter mot lagar och regler. Att då ställa högre krav på papperet är en underlig åtgärd. Det sägs heller ingenting om vad som ska hända när alla städare, diskare och vårdanställda utvisas. Vilka ska göra jobben? Vilka arbetsmarknadsåtgärder ska möta upp de nya behoven?  

Lönegolvet drabbar människor som byggt sina liv här

Detta vore ändå kanske inte hela världen om reformen bara påverkade människor i andra länder som är intresserade av att jobba i Sverige. Så är inte fallet. Regeringens tilltag innebär att tiotusentals människor som har etablerat sig här, människor som investerat sina liv i Sverige, vars barn har gått flera år i svensk skola, människor som kanske har sparat och köpt bostadsrätter och villor, ja de ska helt plötsligt utvisas, trots att de hela tiden haft samma jobb och samma villkor.

Det enda rimliga vore väl att de arbetare som redan är här ska omfattas av de gamla reglerna.

De kom hit i arbetsför ålder med löften om att få bygga en framtid här. De har betalat lika mycket skatt som alla andra, trots att de inte har kostat en krona för Sverige under uppväxten. 

Nu hörs röster från både höger och vänster om att alla som kritiserar regeringens reform försvarar lönedumpning. Det är en dumhet gränsande till grymhet. Det är fullt möjligt att vara för behovsprövning och samtidigt se att den här reformen är ett populistisk slag i luften, framhetsat av SD. 

Politikerna vågar inte sätta åt de kriminella företagen, men de förväntar sig applåder för utvisningarna, trots att de vet att de troligen inte löser problemen. Det är en skrämmande utveckling.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan

Bok #42/2023

”Med valsegern befästs den auktoritära staten”

Journalisten och författaren Bitte Hammargren har 30 års erfarenhet av att arbeta i och rapportera om Turkiet. Foto: Khalil Hamra/TT, Stefan Bladh

I söndags utropades Erdoğan till vinnare i det turkiska presidentvalet. Nu befästs den auktoritära staten, menar journalisten och författaren Bitte Hammargren som är aktuell med boken Drama utan slut – Turkiet 100 år. Hon menar att historien är viktig för att förstå sig på dagens Turkiet. Arbetaren har träffat henne.

”Hej då Kemal!”

Recep Tayyip Erdoğans segertal från ett busstak ekar över folkmassan. Tusentals anhängare har samlats i Istanbul efter att den turkiska valmyndigheten meddelat att Erdoğan tagit hem segern i presidentvalet, med 52,14 procent av landets röster.

Oppositionskandidaten, Kemal Kilicdaroglu, som fått betydligt mindre utrymme i de statliga medierna, fick endast 47,86 procent av rösterna. 

Valobservatörer från OSSE har riktat skarp kritik mot valprocessen i landet och menar på att landet inte uppfyller de grundläggande kriterierna för ett demokratiskt val. Oppositionen har inte kunnat delta i valet på samma villkor som Erdoğan och hans parti AKP.

Oppositionspolitiker sitter fängslade, stora delar av landets media är statskontrollerad samtidigt som valmyndigheten lider av bristande transparens, skriver de i ett pressmeddelande den 15 maj, efter den första valomgången till presidentposten. 

–  Erdoğan har en total dominans över medierna och Erdogan använde sig av statskassan i kampanjsyfte. På den statliga tv-kanalen fick Kilicdaroglu som exempel 32 minuter medan Erdoğan fick 32 timmar inför den första valomgången. Det beskriver väldigt väl hur olika förutsättningarna var, säger journalisten Bitte Hammargren som är aktuell med boken Drama utan slut – Turkiet 100 år

Ny bok om Turkiets historia

Hammargren har följt utvecklingen och arbetat som journalist i landet sedan 1992, när Turkiet förberedde sig för att ansöka om ett EU-medlemsskap. Tillsammans med fotografen Stefan Bladh, som även han har en lång erfarenhet av att arbeta i Turkiet, bestämde de sig för att skriva en bok om den turkiska republikens historia inför jubileumsåret 2023. Året landet fyller 100 år – men även året då landets befolkning gått till valurnorna i det ödesval vi nu vet resultatet av. 

I boken tar de med läsaren från republikens bildande 1923, genom det turkiska nationalstatsbyggandet, rader av militärkupper, kurdfrågan och kriget mot PKK, följderna av kuppförsöket 2016 och ända fram till jordbävningen som skakade landet tidigare i år. 

– Man kan inte förstå dagens Turkiet om man inte ser till den historiska bakgrunden. Landet föddes ur ett decennium av krig och förluster för det Osmanska riket. Något som skapat det jag kallar den turkiska fantomkänslan, insikten av att man vilar på arvet av en jättelik stormakt, säger Bitte Hammargren. 

Mustafa Kemal Atatürk. Foto: Wikimedia commons

Republiken Turkiet bildas

Republiken Turkiet bildades 1923 med Mustafa Kemal Atatürk som dess första president. Under den tiden ägde en väldig folkomflyttning rum på Anatolien, den väldiga halvö som upptar stora delar av Turkiet. 

– Atatürk ville forma den nya nationalstaten med en hård assimileringspolitik. Det var början till turknationalismen i landet, säger hon.

Muslimer som bott i Osmanska rikets tidigare provinser på Balkan flydde eller tvångsförflyttades till Anatolien medan stora delar av den kristna befolkningen flydde, förintades eller tvångsförflyttades från landet.

Som ett led i detta begicks även folkmordet på armenier, syrier och assyrier, som inleddes redan 1915 under det Osmanska riket, ett folkmord som än i dag förnekas av Turkiet.  

Du skriver i inledningen att det finns en ringlande tråd som binder samman Atatürks skapelse av republiken med nutidens Erdoğan – vilka likheter har de två ledarna? 

– Båda är auktoritära och båda är turknationalister. Atatürk ledde en enpartistat, medan Erdoğan har centraliserat makten på ett sätt som inte ger utrymme för speciellt mycket fritänkande.

Erdoğans parti AKP kom till makten 2002, medan han själv tillträdde premiärministerposten året därpå. Bitte Hammargren menar att hans tid som ledare över landet kan delas in i två perioder, där varje period spänner över ett decennium. 

Recep Tayyip Erdoğan har suttit vid makten i 20 år. Först som premiärminister sedan 2003, sedan som president från 2014. Foto: Kayhan Ozer/TT

Under den första fasen profilerade sig Erdoğan som en EU-vänlig politiker. Under den här perioden hölls de första Pride-paraden i landet och den tidigare förbjudna kurdiskan började talas mer öppet och sändas på en statlig tv-kanal. Ekonomin började gå bättre. Infrastrukturen byggdes ut och stora satsningar gjordes för att lyfta människor ur fattigdom. Något som är ett av skälen till hans starka väljarbas i dag, berättar Hammargren.

Erdoğan blir allt mer maktfullkomlig

Period två inleddes 2011 i samband med att AKP fick nästan 50 procent av rösterna i valet. Korruptionen ökade, liksom partiets kontroll över media och domstolsväsendet. 

När partiet förlorade sin absoluta majoritet i parlamentet under valet 2015 korrigerades det snart i ett nyval. Samma år gjorde även YPG framsteg i sin offensiv mot IS. De här två händelserna fick honom att byta fot när det kommer till kurdfrågan, berättar Bitte Hammargren.

Året därpå, 2016, inträffade kuppförsöket som kom att skaka om landet i grunden och banade väg för Erdoğans införande av en ny, mer auktoritär författning.

– Med den centraliserades makten till presidenten och parlamentet avlövades på ett sätt som gör att oppositionen inte kan ställa honom till svars. I dag påminner Erdoğans makt om Putins, säger hon.

I och med valsegern den 28 maj inleds det som Bitte Hammargren kallar ”en tredje fas” för Erdoğans tid vid makten. 

Vad tror du att fem år till med honom kommer betyda för landet?

– Det moderna Turkiet aldrig haft en ledare som suttit så här länge vid makten. Det betyder att den auktoritära staten befästs. Det här är den nya globala trenden, där auktoritära ledare vill ha legitimitet via valurnorna, vilket blir den enda möjligheten för ansvarsutkrävande.

Bitte Hammargren berättar att hon talat med turkiska bedömare som säger att Erdoğan kan komma att sitta i tio år till. Enligt dem har han nämligen möjlighet att upplösa parlamentet och utlysa nyval till presidentposten och parlamentet i slutet av den här mandatperioden. 

– Men sedan ska man aldrig räkna ut det kämpande, turkiska civilsamhället. Nu laddar även oppositionen upp inför lokalvalet nästa år, vilket blir nästa tillfälle för dem att försöka hävda sin ställning.

Vad är det största hotet mot Erdoğan? 

– Jag skulle säga att det är ekonomin. Han har tömt statskassan och valutareserverna genom sin löftespolitik och har en räntepolitik som eldar på inflationen. Hur ska han få ihop det här?

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan

Analys #41/2023

Nya terrorlagen skapar stor osäkerhet för politiskt aktiva

Den 1 juni börjar nya terrorlagen att gälla. En lag som utrikesminister Tobias Billström tidigare i år till en turkisk nyhetsbyrå uppgav skulle göra det förbjudet att vifta med PKK-flaggor, något han senare förnekade. Johan Nilsson/TT, Lo River Lööf

På torsdag börjar den nya terrorlagen att gälla. Advokaten Silas Aliki går igenom vad den kan komma att innebära för politiskt aktiva.

För fyra år sedan ville den dåvarande socialdemokratiska regeringen stifta en lag som visade sig strida mot grundlagen.

För att ändra en svensk grundlag krävs två riksdagsbeslut, med ett val emellan. Föreningsfriheten hade fram till dess bara fått inskränkas för sammanslutningar som ägnar sig åt rasistisk förföljelse av någon folkgrupp. I april lades förslaget att också få inskränka föreningsfriheten för sammanslutningar som ägnar sig åt terrorism.

I november i år, efter valet, röstade riksdagen återigen igenom grundlagsändringen. Därefter var det fritt fram. Den 1 juni blir det olagligt att delta i verksamheten i en terrororganisation.

När en domstol ska bedöma om någon gjort sig skyldig till brott enligt den nya lagen, har den en svår uppgift framför sig.

Först kommer domstolen att behöva bedöma om organisationen det gäller faktiskt är en terroristorganisation. Att en organisation förekommer på FN:s eller EU:s sanktionslistor ska vara något som starkt talar för att det rör sig om en terroristorganisation, men det är inte ett krav. Det som avgör om en sammanslutning är en terroristorganisation enligt den nya lagen är i stället om den begår terrorbrott.

Nästan alla brott kan vara terrorbrott

Många som hör ordet terrorbrott ser framför sig händelser som lastbilsattacker, sprängladdningar i tunnelbanan eller skjutningar inne på arenor eller köpcentrum.

Men nästan alla brott kan vara terrorbrott. Mordbrand, misshandel, olaga hot och grov skadegörelse, till exempel. Avgörande är om brottet har begåtts antingen med syfte att injaga fruktan i en befolkningsgrupp, eller allvarligt stabilisera strukturerna i en stat eller mellanfolklig organisation. Med andra ord kan det kanske, enligt den nya lagen, vara ett terrorbrott att hota att bränna ner Natohögkvarteret.

Det här innebär att svenska domstolar, när de ska tillämpa den nya lagen, kommer att tvingas göra politiska bedömningar av vilka organisationer som är terroristorganisationer, utifrån vilka brott de som är engagerade i den har begått.

Om domstolen kommer fram till att organisationen faktiskt är en terroristorganisation, ska den gå vidare och bedöma vilken sorts deltagande personen ägnat sig åt. Att laga mat eller passa barn, ordna aktiviteter och bedriva propaganda är sådant som anges som exempel på olagligt stöd. Det enda som anges som straffritt är att uttrycka personliga åsikter till stöd för organisationen, så länge det inte glider över till att vara propaganda.

Vad som kommer att tolkas som propaganda är dock inte tydligt. I förarbetena anges att det ”krävs att det är fråga om i någon mån organiserad verksamhet inom ramen för terroristorganisationen som syftar till att påverka människors åsikter, värderingar eller handlingar i en bestämd riktning.” Detta har vissa remissinstanser tolkat som att deltagande i en demonstration inte kommer kunna utgöra propaganda, medan exempelvis Säkerhetspolisen ansåg att det deltagande i demonstration visst skulle kunna utgöra ett så aktivt deltagande att det är straffbart.

Lagrådet, som har till uppgift att analysera lagförslag innan de faktiskt blir verklighet, har sagt att engagemanget i de folkrörelser som fanns i Sverige till stöd för anti-apartheidrörelsen i Sydafrika, och för FNL i Vietnam, sannolikt hade varit olagligt om lagen funnits då. Det beror på att lagen kriminaliserar handlingar, utan att titta på vilket syfte organisationen har med sin verksamhet. Det gör det omöjligt att förutspå hur lagen kan komma att tillämpas på stöd till motståndsrörelser i totalitära stater, som begår brott för att störta diktaturen. Tidningen Dagens ETC har till exempel visat att den svenska säkerhetspolisen redan börjat förhöra personer som tillhör grupper som Turkiet tycker inspirerats av PKK, oavsett vad de själva säger om saken.

Det handlar inte om Turkiet och Nato

Advokatsamfundet skrev i sitt remissyttrande att kriminaliseringen är för omfattande, och att den skulle kunna användas för att förhindra delaktighet i legitima verksamheter om Sverige skulle få ett auktoritärt styre. I förarbetena nämns också den autonoma vänstern som en extremistmiljö som gör att den nya lagen behövs.

Repression är inte bara fällande domar, det är också självcensur och övervakning. Den nya lagen skapar stor osäkerhet för politiskt aktiva. Eftersom en organisation enligt lagstiftningen inte behöver ha några medlemsregister, utan kan vara en mer eller mindre varaktig sammanslutning, så behöver framtida organiserade kanske hålla koll på alla andra man organiserar sig med, för att säkerställa att de inte kommer att begå något brott som är kan anses vara ett terrorbrott. Det sår split och skapar misstro.

I debatten har den nya lagen kallats en eftergift till Turkiets president Recep Tayyip Erdogan, som krävt att Sverige ska ta i med hårdhandskarna mot terrorism. Det är sant att den svenska regeringen hänvisat till lagen som ett argument för att vi ska få bli medlemmar i Nato. Men arbetet med att stifta lagen påbörjades åratal innan kriget i Ukraina bröt ut och Natofrågan blev aktuell. Det är vår egen svenska stat som inskränker våra fri- och rättigheter, inte Erdogan. Det är mot den svenska staten vår kritik måste riktas.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan

Inrikes #41/2023

Mörkertalet: De svenska strejkerna som inte syns

Nikolai Olishevskii (t.v.) har strejkat utan fackets inblandning. Emil Boss (t.h.), förhandlingssekreterare på Stockholms LS berättar att de känner till flera fall av strejker utanför offentlighetens radar.

Den svenska arbetsmarknaden brukar beskrivas som väldigt fredlig med få konfliktdagar. Men det strejkas mer än vad som syns i Medlingsinstitutets siffror. Arbetaren går på jakt efter strejkerna utanför konfliktstatistiken.

Sverige anses vara ett fredligt land inom arbetsmarknaden. Enligt Medlingsinstitutet har Sverige lägst siffror i Norden på förlorade arbetsdagar till strejker och lockouter. Men ett mörkertal ökar, där osynliga strejker inte räknas in i statistiken. Arbetaren har intervjuat lettiska arbetare som strejkat på flera håll i Stockholm efter uteblivna löner och bristande arbetsförhållanden inom byggbranschen i Stockholm.

Medlingsinstitutets siffror visar att Sverige i genomsnitt förlorat 8 100 arbetsdagar per år medan våra nordiska grannar förlorat över 110 000 arbetsdagar. Var och en, de senaste tio åren.

Men det är inte hela sanningen. Det finns ett mörkertal, som inte syns i statistiken, då strejkerna sker utanför facken. Inom mörkertalet finns bland annat byggarbetare med rötter i rysktalande länder som strejkat på grund av utebliven lön och plötsliga avskedanden inom flera byggbolag i Stockholm.

På grund av bristande kunskap om det svenska systemet så vet de inte alltid vilka rättigheter de har som arbetare i Sverige. Det har gjort att många migrantarbetare inom byggbranschen arbetar till sämre villkor och lägre lön än vad man kommit överens om.

Nikolai Olishevskii strejkade mot obetalda löner, utan fackets inblandning. Foto: Samantha Aramayo

Nikolai strejkade utan facklig inblandning

Nikolai Olishevskii kommer från Lettland och var anställd inom ett byggbolag när han anordnade en strejk tillsammans med sina dåvarande kollegor. Flera anställda hade fått sen eller utebliven lön i flera månader. Strejken genomfördes med en blockad på flera byggarbetsplatser i bland annat Mörby Centrum och på Lidingö, utan en facklig inblandning i strejken.

– Mina kollegor är missnöjda med sina chefer. Men de undrar vad de ska göra, de vill ju inte bli av med jobbet och förlora en inkomst som är nödvändig. De förstår delvis sina rättigheter, men litar inte på hjälpen de kan få här i Sverige.  

Nikolai berättar att han samma dag efter strejken blev fackmedlem och tog en mängd broschyrer för att dela ut till sina kollegor för att de skulle lära sig om arbetares rättigheter i Sverige.  

– Cheferna sade ingenting under strejken. De flesta av mina kollegor gick tillbaka till arbetet efteråt. Men jag och en annan kollega stannade kvar betydligt längre.  

Dagen efter fick han ut den obetalda lönen, men blev avskedad, tillsammans med fyra andra.  

– De kunde inte förklara varför jag blev avskedad. Förutom att de påstår att de sagt till mig flera månader före att min sista anställningsdag var just den där dagen efter strejken. Vilket jag vet att de inte har sagt och inte stämmer. När facket ringde upp dem och frågade om anledningen till min uppsägning, så sa de att jag inte dykt upp på jobbet under en period, även fast de visste att jag tagit semester den perioden och vi varit överens om det, säger Nikolai Olishevskii.  

Emil Boss är förhandlingssekreterare på Stockholms LS. Foto: Axel Green

Spontana strejker som sällan uppmärksammas

Den medlemsdrivna fackföreningen Stockholms LS av SAC Syndikalisterna menar att ingen vet hur många strejker som sker utanför offentlighetens radar. Det är först nu som de börjar få viss inblick i den rysktalande arbetsvärlden, men hur det ser ut med strejker för arbetare som talar andra språk inom andra arbetsområden vet man inte.  

– Vi känner till ett tiotal fall där rysktalande byggare i Stockholm genomfört korta strejker för att få ut sin lön. Men enbart de strejker vi känner till är fler än fackföreningsrörelsens samlade strejker under ett år, berättar Emil Boss, förhandlingssekreterare på Stockholms LS av SAC. 

– Vi är alltså i en situation på arbetsmarknaden där strejker främst förekommer utan facklig inblandning. Det är intressant. 

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan

Turkiet och den svenska Natoansökan #41/2023

Om suspekta sympatier

Sveriges statsminister Ulf Kristersson (M) och Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan under en gemensam pressträff i Ankara, i november 2022. Foto: Henrik Montgomery/TT, Tove Eriksson/TT

I morgon den 1 juni börjar den nya terrorlagen, som blivit en bricka i spelet kring Sveriges Natoansökan, att gälla. Niklas Qvarnström skriver veckovers om lagen.

Den 1 juni får vi en ny lag,
men än så länge denna sista dag
i maj då flaggan hissats på halv stång
på grund av en rent sorglig valutgång,

då står det var och en helt fritt att ge
sitt stöd till PYD och YPG,
med stöd i en snart bleknad paragraf
på yttrandefrihetens epitaf,

Och trots att en viss Erdoğan har vunnit
och varje uns av erkänsla försvunnit
för samma kurder som helt nyligen
blev hyllade för att de tog igen
de landområden där ett kalifat
var tänkt att bli till en islamisk stat,

så är det ännu lagligt att här hemma
i stort sett liksom förut själv bestämma
var man gör av sin egen sympati, 
om än det sårar Erdoğans parti.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan

Satir #41/2023

Stryp bidragen! Havregryn är bra för magen!

Alla i Sverige har råd med havregryn och äter man gröt kan man inte gå hungrig. Om barn inte kan äta sig mätta handlar det alltså om föräldrars ”vanvård”. Det menar författaren Lena Andersson som skyller problemet på fattiga föräldrar. Tecknaren Nino Come med anledning av hennes havregrynsberäkningar.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Följ oss på MastodonFölj oss via rss

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Missa inte 🌈
→  Jakten på SD-bögarna – när blir queer-skapet helt urvattnat?