Nära Köln, i den tyska delstaten Nordrhein-Westfalen, utspelar sig i ett mindre skogsområde scener som visar på den vida klyfta som finns i Europa mellan klimatambitioner och fossila traditioner. På ena sidan arga aktivister som med sina kroppar försvarar träden, på den andra energibolaget RWE, Europas största utsläppare av koldioxid och som de svenska statliga AP-fonderna investerar hundratals miljoner kronor i.
Åkrarna ligger gröna och lite gulbruna under den tunga vinterhimlen och det regnar i det lilla samhället Buir. Det här är klassisk europeisk industrimark, Rhen-Ruhrområdet. Som en paus i åkerlandskapet står skogen där, den en gång så mäktiga Hambachskogen, omkring 12 000 år gammal.
För en skandinav ser det mest ut som en skogsdunge. Men här i området kallas den alltjämt för skog och den vållar stora och heta känslor. På 1970-talet köptes nämligen skogsmarken upp av energibolaget RWE som några år senare, år 1978, bröt upp marken för brunkolsutvinning. Skogen bestod då av cirka 5 500 hektar, nu är 80 procent av den nedhuggen till förmån för de dagbrott som brunkolen bryts ur.
FAKTA RWE
RWE, Rheinisch-Westfälisches Elektrizitätswerk AG, är Tysklands näst största energibolag, verksamt främst i Tyskland, Nederländerna och Storbritannien.
RWE:s största energikällor är kol, fossilgas (naturgas) och biomassa.
År 2016 var företagets koldioxidutsläpp 148,3 miljoner ton. De tre brunkolsgruvor och tre kolkraftverk som ligger i Rhenlandet släpper årligen ut 80 miljoner ton koldioxid.
Tysklands största dagbrott för brunkol finns just här. Men för fem år sedan kom det grus i maskineriet i form av arga och beslutsamma aktivister som flyttade in i skogen och slog ett permanent läger där. Nu vägrar de att flytta på sig, allt för att skydda den skog som finns kvar och för att protestera mot det faktum att gruvan tillåts fortsätta att släppa ut stora mängder växthusgaser trots det hot som det innebär för klimatet.
På banderoller upphängda runt om i skogen står det ”Klimakamp” och ”You want us out of here but we stay right here”. Högt upp i de gamla och ståtliga träden, mestadels ekar, har människor byggt träkojor, som riktiga små hus. I en av kojorna som är byggd i flera våningar sitter en ung kvinna och slänger in vedträn i den kamin som är installerad högt upp i luften. Hon svär över RWE och hela samhället.
– Hur kan det få fortgå så här? Det måste vara korrumperat.
Några få aktivister har bott i skogen under alla de fem år som förflutit sedan protesten drogs igång. Men de flesta kommer och går och det har nu blivit ett internationellt skogssamhälle bestående av flera små byar inne i skogen. En av byarna kallas Gallien och i dess mitt finns en skapelse som liknar en kåta med presenning runt. En eld brinner i mitten och här har aktivisterna sina morgonmöten.
En ung brittisk kille, som inte vill uppge sitt riktiga namn, betecknar sig själv som anarkist.
– Det vi gör här är symboliskt, denna skog är så liten att den nästan inte har någon påverkan på ett större klimatsammanhang, men det här är en mötesplats och ett slagfält mellan polis, aktivister och stat. Infrastrukturen för det finns här. Att vara här är en praktisk symbol för motstånd, säger han.
Aktivisterna är en brokig skara från flera olika, främst europeiska länder, men med skiftande bakgrund och ideologisk hemvist. Vad som förenar dem är oron för klimatet och för att det etablerade samhället, politikerna och näringslivet inte gör tillräckligt för att stoppa klimatförändringarna utan kanske snarare tvärtom.
En österrikisk frilansande sportfotograf berättar att han förut reste mycket internationellt men att han nu kommit fram till att han inte ska flyga alls mer utan i stället leva tillsammans med skogsockupanterna en period.
– Det är en sak att läsa och prata om ett fenomen eller en situation men något helt annat att få direkt erfarenhet, det är först då som något verkligen kan förändras. Jag vill använda mitt liv som ett exempel, säger han.
En baskisk man, Juan, griper in i samtalet:
– Jag vill vara här för att leva i en process för att skapa ett bättre levnadssätt. I det vanliga samhället handlar allting om konkurrens. För tre år sedan lämnade jag mitt jobb och har sedan dess levt utan inkomst. Vi slåss mot RWE och människor stödjer oss med donationer som vi kan köpa till exempel mat för.
Samhällena runt omkring gruvområdet är splittrade i frågan. Det finns organiserade grupper som stödjer aktivisterna och förser dem med vad som behövs för att de ska kunna bo kvar i skogen. Men byarna och städerna i Rhenområdet förblir kluvna när det gäller brunkolen. Gruvan är en klassisk arbetsköpare, även om antalet arbetstillfällen har minskat markant med tiden.
I dag står RWE tillsammans med partnerföretag för omkring 2 000 arbetstillfällen i Hambachområdet. Brunkolsindustrin sysselsätter omkring 9 000 personer i Nordrhein-Westfalen och cirka 20 000 personer i Tyskland totalt. Det kan jämföras med den förnyelsebara energiindustrin som sysselsätter cirka 300 000 personer i landet i dagsläget.
Energibolaget RWE äger inte bara gruvor i Hambach utan även internationellt och är rankat som Europas största utsläppare av koldioxid. När RWE 1978 startade brunkolsgruvan i Hambach fick de tillstånd att bryta brunkol där fram till 2050. Hittills visar företaget inga tecken på att slå av på takten. I stället expanderar man för varje år. Mer skog huggs nu ned årligen under avverkningsperioden, som sträcker sig från oktober till februari.
Hittills har fyra byar fått ge vika och flytta på sig. Gruvan har enligt den plan som finns heller inte nått sin fulla storlek. I dag är den 85 kvadratkilometer, ungefär samma yta som hela staden Köln, men ska bli större.
Vid en asfalterad väg från dagbrottet och ut till närliggande samhälle kommer två farbröder gående med sina cyklar. Den ene har cykeln fullastad av verktyg och den andre har en elcykel. Han med elcykeln heter Jakob och kommer från Manheim, den senaste i raden av byar som fått ge med sig inför RWE:s utvidgning av gruvan.
Jakobs hus blev uppköpt av RWE, till ett pris som baseras på storlek, vilken skick fastigheten är i, samt taxeringsvärde. Han är inte helt nöjd med köpeskillingen, men äger man en fastighet eller mark som ligger på ett område som har värdefulla fyndigheter under sig kan man inte säga nej till köpet, det är förbjudet. Allt enligt gammal tysk lag från 1865: Bundesberggesetz. En lag som skärptes av nazisterna under 1930-talet till att specifikt kräva av dem som äger mark och hus på områden där det finns gruvfyndigheter att upplåta dem till gruvbolag.
– Scheiße RWE!
Det är Dieter, den andre farbrorn, som ryter ifrån.
– När jag var liten gick jag i den stora skogen och badade i sjön och köpte bröd i affären, allt har RWE tagit ifrån mig. Hela byar har försvunnit och en stor bilväg har dragits genom området, allt för att passa gruvans expansion, säger han och fortsätter:
– Det är omöjligt att sätta ett pris på vad de har tagit ifrån mig. Den federala regeringen talar om vikten av att bevara jobben inom gruvindustrin, men det är ju knappt några jobb kvar!
Redan rika och välmående länder anser sig alltså ha rätten att föra rovdrift på naturen och orsaka utsläpp som i första hand skadar och allra hårdast drabbar människor i syd som om det inte vore vårt problem.
Manuel Carrasco Molina, klimataktivist och lokalpolitiker för Die Grünen i Kerpen
Det finns både sorg och ilska i området. Samtidigt som det finns en vilja att bevara de goda tiderna från förra seklet med trygga, välavlönade jobb inom industrin, råder det också en total förvirring och ambivalens inför vad som händer och vilka beslut som ska fattas. Här i Rhenområdet vilar något starkt symboliskt som har att göra med Europas självbild som föregångare i klimatomställningen.
Den tyska regeringen har enats om att sänka landets koldioxidutsläpp med 80–95 procent till 2050. För att uppnå målet måste i stort sett alla kolgruvor stängas, vilka i dag står för omkring 40 procent av landets totala utsläpp av växthusgaser.
Tyskland är Europas ledande ekonomi och också ett land som på många vis antas gå före och vara ett föredöme i den gröna omställningen. Man har stuckit ut hakan och sagt att redan till år 2020 ska landet ha fått ned koldioxidutsläppen med cirka 40 procent, vilket är det magiska året då Parisavtalet träder i kraft. Men frågetecknen hopar sig och enligt klimatgruppen Sandbag är sju av de tio största utsläpparna i Europa tyska brunkolsgruvor.
Med långa steg älgar han fram genom skogen, snubblar till i ett björnbärssnår men fortsätter oförtrutet framåt medan han berättar om sin syn på saken. Fyrabarnspappan Manuel Carrasco Molina sparar inte på energin. Han är lokalpolitiker för Die Grünen i Kerpen och hamnar ofta i den politiska hetluften på grund av att han gått från att vara fritidspolitiker till att också bli aktivist.
– När man kommer till problemets kärna så ser man att där finns egoism, nationalism och rasism. Redan rika och välmående länder anser sig alltså ha rätten att föra rovdrift på naturen och orsaka utsläpp som i första hand skadar och allra hårdast drabbar människor i syd som om det inte vore vårt problem, säger han.
Manuel Carrasco Molina var från början dataprogrammerare men bestämde sig för att ge sig in i lokalpolitikern för att göra en skillnad för världen och för sina barn. En dag valde han att lämna kontoret för att gå in i den ockuperade skogen och ta reda på mer.
– Jag ville förstå aktivisternas värderingar. De inspirerade mig. Jag har förstått mer om solidaritet från dem, säger han.
– För fem-tio år sedan var jag en ”man av lag och ordning”, men nu har jag insett att en del lagar är orättvisa.
Det här är ett ställningstagade som hörs från många av aktivisterna: Hur kan det komma sig att våra gemensamma demokratiska lagar skyddar företag som förstör naturen och via sina utsläpp hela världens klimat?
– Speciellt i Tyskland, här finns en historia man kan titta på och se vad som kan hända när människor bara blint följer de lagar som finns, eller hur?
Han fortsätter att berätta om konflikten han upplever bland kollegor inom politiken efter det att han engagerat sig aktivt i Hambachskogens bevarande:
– Die Grünen och Der Linke stödjer mig, men de andra – CDU, SPD och FDP – anser att politik och aktivism är två helt skilda saker och att jag borde stanna kvar inne på mitt kontor. Men jag bryr mig inte om vad de säger, det är mitt ansvar som politiker att vara ute på fältet för att verkligen förstå vad som händer. Det är också mitt ansvar som pappa att göra något för mina barns framtid.
Han kör en bil full av barnstolar och klistermärken som manar till miljömedvetenhet. Han är på väg till Manheim, byn som började rivas år 2016 och som RWE:s personal kommer att jobba med successivt de kommande åren tills allt är nedmejat och klart för att gräva upp marken. Men ännu står delar av byn där, dock med många hus synligt tomma och obebodda.
– Jag har framför allt två frågor som jag arbetar aktivt med som politiker, dels brunkolen och dels flyktingfrågan, säger Manuel Carrasco Molina och parkerar bilen utanför en skola utan elever.
På ett märkligt vis fick de här två frågorna med varandra att göra hösten 2015. Till Tyskland kom över en miljon flyktingar och kommuner och lokala regeringar slet med att ordna fram drägliga.
I Kerpen stod en övergiven spökby, Manheim, där de flesta invånarna hade packat och flyttat, med undantag av några få tyskar som ännu håller sig kvar i sina hus, bland annat en man som beskrivs som nazist. Men det som märks på gatorna denna eftermiddag är barn i lågstadieåldern med mörkt hår och färgglada ryggsäckar som är på väg hem från skolan. Vi går förbi ett uppenbart övergivet hus med neddragna persienner och Manuel Carrasco Molina pekar på huset bredvid som är en tegelvilla i två våningar:
– Här bor en familj med fyra barn nu, de kommer från Aleppo, säger han.
De flesta hus i byn bebos i dag av flyktingfamiljer. Manuel Carrasco Molina säger att det inte är så bra för integrationen eftersom byn så gott som är tömd på tyskar. Här bodde omkring 1 000 personer innan gruvan köpte ut dem. Inte heller finns affärer, skola eller annan samhällsservice.
Men det är i alla fall bra för barnen från Aleppo och Bagdad som nu kan leka i skogen och på fälten och de har en hel skolgård alldeles för sig själva, säger Manuel Carrasco Molina. Skolan är nedlagd men rutschkanor och andra lekställningar finns kvar.
Alla vet att kol är historia, men ingen vågar gå ut och säga det högt.
Thomas Krämerkämper, aktiv i Jordens Vänner
2017, liksom under tidigare år, uppstod konflikt och våld mellan polisen och skogsaktivisterna då RWE påbörjade sin årliga avverkning av skogen. Men det fick ett tvärt slut på grund av en rättslig process som drogs igång av BUND, Jordens Vänner i Tyskland. Ärendet ligger nu hos domstol i väntan på avgörande. Räddaren av skogen, om än tillfälligt, är en fladdermus som heter Bechsteins fladdermus och är en speciell art som behöver gamla ihåliga träd för att kunna bygga bo.
I dag är BUND på besök i Hambach, utrustade med värmekamera och kikare för att kunna dokumentera Bechstienfladdermusen och dess habitat.
– Alla vet att kol är historia, men ingen vågar gå ut och säga det högt, säger Thomas Krämerkämper, som arbetar som ekonom men engagerar sig frivilligt i Jordens Vänner.
Han berättar att ibland när Jordens Vänner har varit i skogen för att samla data så har de blivit attackerade av gruvarbetare.
– Gruvarbetarna eller andra som är anställda av RWE, som till exempel deras säkerhetspersonal, vet inte om att kolet är dött som energibränsle i världen i dag. Men ledningen på RWE vet om det, men det är inget som de har kommunicerat till sina anställda, säger Thomas Krämerkämper.
– Jag antar att politikerna är rädda för ett fåtal arga, högljudda röster, det är till exempel de fackföreningar som arbetar för jobben inom industrin och vissa lokala röster som känner att kolindustrin är viktig för orten.
Dirk Jansen, ordförande på Jordens Vänner i Nordrhein-Westfalen, som har arbetat med frågan om Hambachskogens vara eller icke vara i många år, har också en teori om vad som pågår.
– Jag tror att RWE fortsätter att expandera så aggressivt för att man vill bli utköpta av tyska staten till ett riktigt högt pris.
Tysklands näst störta energiföretag RWE har sitt huvudkontor i staden Essen. Där sitter Guido Steffen, ansvarig för extern kommunikation.
– Det är sant att vi är den största utsläpparen av CO2 i Europa, men det är för att vi är ett av de största företagen, säger han.
Han berättar att även RWE förstår problemen med kolets utsläpp och på grund av det planterar man ny skog där gammal huggs ned och har börjat utvidga företagets verksamhet inom förnyelsebar energi allt mer på bekostnad av kolet. Men faktum kvarstår: RWE har ett tillstånd att bryta kol till mitten av seklet och det tänker man hålla fast vid.
– Vi bryter inte kol för skojs skull, utan för att samhället fortfarande behöver kolenergi. Man kan inte byta system över bara några få år. Men visst, bestämmer politikerna att vi måste följa nya direktiv så måste vi ju göra det, men RWE arbetar för att det ska ske i en resonabel takt.
Guido Steffen säger att RWE, liksom alla andra företag, är socialt påverkbara och medvetna om den kritik mot brunkolsutvinningen som riktas mot företaget från miljöhåll.
– Vi vet vad miljöaktivisterna tycker, men de är bara en röst som vill påverka oss. Guvernören vill att vi skapar fler lokala jobb och facken vill att vi bevarar de jobb som finns inom gruvindustrin. Vi kan inte bara ta miljöhänsyn.
Vad skulle du vilja säga till skogsockupanterna?
– Vi respekterar att ni är emot brunkol, men sabotera inte egendom och använd inte våld, okej? Mitt råd är att de ska engagera sig i sociala frågor som hemlöshet eller fattigdom i stället. Slösa inte er energi i en strid som ni kommer att förlora. RWE har ett brett politiskt stöd för det vi gör och vi har en licens.
Mot samtalets slut berättar Guido Steffen att han bott i området i cirka 30 år. Han håller med om att den gamla skogen är vacker och även han har sett den krympa under årens lopp. Men han ser nedhuggningen som ett nödvändigt ont.
– Det är ett pris vi måste betala och jag håller med om att det är ett bittert pris, men det är det vi måste betala för att få billig energi.
Det är väldigt illa att alla medborgare i Sverige genom vårt allmänna pensionssystem ska behöva investera i Europas största utsläppare av koldioxid.
Frida Arevik, klimataktivist
Bland Hambachskogens banderoller med budskap om att rädda klimatet finns en på svenska. Den uppmanar de statliga pensionsfonderna, AP-fonderna, att upphöra med att investera i energibolaget RWE. Frida Arevik har rest från Lund till Rhenområdet för att visa sitt stöd för ockupationen av skogen och för att kasta ljus på vart de svenska pensionspengarna investeras.
– Jag är här för att se en av Europas allra sista urskogar och det motstånd och det samhälle som aktivisterna har byggt upp i skogen, säger hon.
Hon är aktivist i nätverket Fossil Free som arbetar riktat mot investerare och uppmanar dem att divestera, det vill säga ta ut de pengar som de investerat i fossil industri för att på så vis upphöra med att stödja den ekonomiskt. De statliga svenska AP-fonderna investerar 134,2 miljoner RWE.
– Det är väldigt illa att alla medborgare i Sverige genom vårt allmänna pensionssystem ska behöva investera i Europas största utsläppare av koldioxid. Ett bolag som dessutom tvingar bort människor från sina hem och skövlar skog, säger Frida Arevik.
För henne handlade valet om att gå från att vara bekymrad över klimatet till att bli aktivist om insikten om att det är bråttom att ställa om globalt bort från fossila bränslen.
– Alla kan engagera sig i frågan på något sätt, som till exempel genom att be AP 4 och AP 7 att divestera ur RWE, säger hon.
FAKTA AP-fondernas investeringar i RWE
AP 4 – 27,2 miljoner svenska kronor i RWE.
AP 7 – 107 miljoner svenska kronor i ett av RWE:s underbolag.
Manuel Carrasco Molina står kvar bland de halvrivna husen i Manheim. Han drömmer om att det som är kvar av byn ska få stå kvar och att de rivna husen kan få byggas upp på nytt. Men han anser inte att han kan skylla vad som sker på energibolaget RWE – det är politikerna som fattar besluten som måste övertygas om att ändra kurs.
– Om vi inte får politikerna att ta klimatet på allvar tror jag att Angela Merkel år 2020 när Parisavtalet ska träda i kraft kommer att säga ”jag är ledsen, men vi klarar det inte, vi får skjuta det några år på framtiden”, säger han.
– Det är precis så schizofrent vi beter oss i dag, signerar klimatavtal med ena handen och tillåter kolgruvor att expandera med den andra.
Även Frida Arevik reagerar på dubbelheten hos politikerna. Hon säger att det är viktigt för Sverige att hålla de löften som givits, som att Sverige ska bli det första fossilfria välfärdslandet.
– Det är ett löfte som inte går att leva upp till om våra allmänna pensionsfonder investerar i företag som RWE.
Följ oss på Mastodon
Följ oss via rss