Ahto Uisk 80 år: ”En tidning måste vara sin egen röst”

Arbetarens tidigare chefredaktör Ahto Uisk fyllde 80 år den 11 mars. Han valdes till chefredaktör 1969 och innehade tjänsten fram till 1983. Då blev han i stället blev kulturredaktör på tidningen – något han förblev fram till pensionen 2001. Arbetaren uppmärksammar en för tidningen mycket viktig journalist och passar på att ställa några frågor om då och nu.

Vad är ditt starkaste och bästa minne från dina år på Arbetaren?
– Oj! Det är många år det handlar om. Det var många saker som var viktiga. Men det var förstås väldigt roligt att bli vald till huvudredaktör som det hette då. Det var på uppmaning av Arbetarens tidigare chefredaktör Evert Arvidsson kandiderade till posten. Jag hade arbetat några år som reporter dessförinnan, det var så kallade läroår där jag skulle lära mig yrket, men det är klart jag var oerfaren.

Ahto Uisk ledde Arbetaren bland annat genom den intensiva kärnkraftsomröstningstiden.
Foto: Arbetaren

– Vi var en liten redaktion med stora problem med ekonomi och distribution, framför allt distributionen var eftersatt. Det blev mycket för mig att ta itu med och jag fick lära mig efter hand. Så småningom kom det här med presstöd och som jag ser det var det det som räddade tidningen. För mig blev det viktigt att sedan ta kampen och uppvakta politiska partier och säkra tidningens fortlevnad, för jag oroade mig för dess existens.

– En av de större grejerna under mina år var kärnkraftsfrågan där vi var mycket engagerade. Vi hade ett roligt samarbete med Tage Danielsson och Hans Alfredson, de var uppe på redaktionen och vi körde taktiksnack. Det engagemanget gjorde att upplagan steg och tidningen uppmärksammades i många sammanhang. Men efter omröstningen inför vilken Palme bedrivit ett konstigt spel med olika linjer för att slippa ta i frågan på riktigt var det som att luften gick ur både tidningen och hela antikärnkraftrörelsen i stort. Jag kände mig lite slutkörd och avgick som chefredaktör.

Vi hade ett roligt samarbete med Tage Danielsson och Hans Alfredson, de var uppe på redaktionen och vi körde taktiksnack.

Hur var det att gå över till att vara kulturredaktör?

– Det var inga problem. Kulturintresset fanns där redan när jag började på tidningen. Jag hade läst en filosofie magisterexamen i Uppsala med tanken att jag skulle bli lärare. Att få arbeta med kulturmaterialet var väldigt spännande. Jag gjorde en del reportage ihop med fotografen Helena Bergengren som jag tyckte mycket om att jobba med, hon fick till en så bra svärta i bilderna. Vi gjorde många roliiga resor och uppdrag, intervjuade målare och poeter, bland annat minns jag ett reportage om Harry Martinson och hans tillvaro i Småland.

Ahto Uisk läser nummer 4, 1977, av tidningen i det nya mindre formatet, hämtat direkt ur den nya offsettryckpressen.
Foto: Arbetaren

Vad saknar du från din tid på Arbetaren?

– Det finns mycket. Men kanske att det är resandet ändå, det hade jag aldrig haft möjlighet till annars. Vi gjorde bland annat en Tysklandsresa, Berlin-Nürnberg-München,  där vi tittade på lämningar efter nazisterna. Det gav verkligen tillfälle till reflektion över hur högerextremistiska krafter gripit och försöker ta makten.

– Att få ta del av spännande och intressanta livsöden är också något jag saknar. Jag fick tillfälle att intervjua Annemarie Dagerman till exempel och lära mig om hennes liv med flykten till Spanien och hennes nära kopplingar till den kontinentala syndikalismen som ju skiljer sig en del från den svenska.

Det är viktigt att komma ihåg att vanligt folk inte vill läsa långa lärorika, ideologiska predikningar utan vill ha spännande läsning och intressanta porträtt.

Vilken skulle du säga är Arbetarens största journalistiska bedrift någonsin?

– Det har varit många rättsliga affärer där Arbetaren gjort en viktig insats. Bland annat gjorde Armas Sastamoinen ett enormt arbete med att avslöja rådman Lundquists fiffelaffärer på 40-talet. Han gav sig inte och det visade sig att han haft rätt och Lundquist hamnade så småningom i fängelse. Den typen av rättsröteaffärer har spelat stor roll för tidningens prestige. Sedan är det klart att det faktum att Arbetaren har haft så många vänsterradikala författare, som Stig Dagerman och Vilhelm Moberg, som medarbetare givit både prestige och stor nytta åt dess ägare SAC. Det var alltid lätt för mig att få intervjua personer eller ordna samarbeten; ”Åh, så ni ringer från Arbetaren, ja men då ställer vi upp!”

Slutligen – har du några ord på vägen till Arbetaren inför framtiden?

– Kämpa på! Jag har alltid trott på det här med att en tidning inte får bli en organisationsröst utan måste vara sin egen röst. Det är viktigt att komma ihåg att vanligt folk inte vill läsa långa lärorika, ideologiska predikningar utan vill ha spännande läsning och intressanta porträtt. En tidning behöver vara självständig – det har jag alltid fått slåss för.