Familjeidyllen slås sönder när Katjas man och sexårige son dödas av en bomb. Som om inte det vore nog utgår polisen ifrån att maken med invandrade föräldrar har dragit på sig våldet genom tidigare kontakter med ”turkisk eller kurdisk maffia”. [FILM] Utan nåd Regi: Fatih Atkin Katja försöker hävda att det är nazister som ligger […]
Familjeidyllen slås sönder när Katjas man och sexårige son dödas av en bomb. Som om inte det vore nog utgår polisen ifrån att maken med invandrade föräldrar har dragit på sig våldet genom tidigare kontakter med ”turkisk eller kurdisk maffia”.
Regi: Fatih Atkin
Katja försöker hävda att det är nazister som ligger bakom dådet men korrekta och ganska sympatiska poliser går dit näsan instinktivt pekar. Maken Nuris gamla knarkdom dras fram, och Katjas tidigare missbruk. Hon slår i botten.
När det så småningom uppdagas att ett par med nazistsympatier verkar kunna bindas vid brottet och advokaten försäkrar att de kommer att fällas blir det ändå inte en okomplicerat upplösning för henne.
Tyske Fatih Atkin, som tidigare gjort flera mycket sevärda filmer med invandrade turkar som huvudkaraktärer, refererar i Utan nåd till morden och rättsprocessen kring de tre nazister som 2000–2006 tog livet av minst nio personer med turkisk och grekisk bakgrund. Det var på grund av att de också dödade en polis 2007 som utredarna så småningom avslöjade dem, tidigare hade man mer eller mindre avfärdat vad man kallade dönermorde (”kebabmorden”) som ”interna” uppgörelser bland kriminella med invandrarbakgrund.
Först 2014, sedan två av dem tagit sina liv, kunde det som blivit en stor rättsskandal börja nystas upp.
…en kvinna som lämnas ensam och utlämnad åt sina egna känslor av skuld och hämndbegär, delvis på grund av hon och hennes familj inte tillhör samhällets mest premierade.
Diane Kruger spelar den kära och lyckliga småbarnsmamman som efter ett trassligt liv äntligen hittat rätt och nu krossas, med en trovärdighet som gett henne och filmen stor uppmärksamhet och priser. Hon och regissören ger tyngd åt en kvinna som lämnas ensam och utlämnad åt sina egna känslor av skuld och hämndbegär, delvis på grund av hon och hennes familj inte tillhör samhällets mest premierade. Rättsprocessen sker korrekt men hon får ingen rättvisa.
Värt att nämna, även om filmen inte gör några stora åthävor av det, är några scener som ger plats åt hennes kroppsliga reaktioner av traumat. Mensen som försvinner och återkommer blir en markör av hur hon tappar all egen balans – och så småningom hittar styrka att agera.
Trots att det inte görs något stort nummer av dessa små passager är de mer eller mindre en revolution i actionsammanhang. För i den genren hör den här filmen hemma – med den äran.
