Kristina Sandberg och Sven Teglund
———————————————
Petra Hultman
Färgfabriken
Till 18 mars 2018
———————————————
Mitt 50-tal
Nordiska museet
Till 31 januari 2019
Det är någonting med hemmafruar som lockar i vår tid. Kristina Sandbergs trilogi om hemmafrun Maj (Att föda ett barn, Sörja för de sina, Liv till varje pris, Norstedts) som fascinerat så många att författaren pressades att göra en kokbok med Majs recept (I köket hos Maj, tillsammans med Lotta Kühlhorn, Norstedts, 2016) landade i Hipstersverige med ett brak. Trots den intensiva beskrivningen av Majs panik verkar det ha uppstått en romantik kring hennes tillvaro.
Hemmafrun hade avsatt tid för att baka och koka allt från grunden, med hjälp av färdigköpt surdeg och en modern (och superdyr) Kitchen Aid-maskinpark går det att spela rollspelet som nästan blir sadoburleskt för en som studerat hur hemmafruns verklighet som i själva verket var vad Sonja Åkesson kallade ”vit mans slav”. Vår tids hushållsslavinna har annars Agnes Lidbeck beskrivit i sin ångestladdade roman Finna sig (Norstedts, 2017).
Få kan i dag erinra sig hemmafruns vardag. De som beskrivit den litterärt ur egen erfarenhet, som Margareta Strömstedt i hennes självbiografiska böcker, riskerar att drunkna i nostalgin, men under tidigt 1970-tal blev den politik genom bland andra Grupp 8 (bildad 1968) som med sin paroll ”Det privata är politiskt” visade på vad den ekonomiska underordningen som var en del av affären kostade för kvinnorna.
1972 demonstrerade en grupp hemmafruar, ”Skärholmsfruarna” mot höga matpriser och fick med sig kvinnor på andra håll i landet. Det ledde till att regeringen Palme införde prisstopp på bland annat mjölk och ost. Men det som plötsligt hamnade i medias fokus var just systemet med kvinnorna som gick hemma – snart var de borta, bland annat genom att regeringen också genomförde daghemsreformen.
Snart var de borta, bland annat genom att regeringen också genomförde daghemsreformen.
Kristina Sandberg diskuterar tillsammans med Sven Teglund i nystartade podden Hemmafru hur de kvinnor som inte trivdes med att sköta hemmet och familjens mat och kläder som enda sysselsättning betraktades och ofta betraktade sig själva som missnöjda, ja sjuka.
Det är lätt att drömma om en idyllisk tid då barnen kom hem från skolan till en mamma som stod redo med bullar och mjölk, men många av dessa mammor knaprade preludin för att hålla sig smala för maken (som betalade för sitt kalas) och valium mot ångesten, och skämten om brevbäraren som pappa till hälften av barnen hade rötter i en verklighet som var djupt otillfredsställande.
Kristina Sandberg har också skildrat skammen i att sitta sysslolös och över att bara tänka på sig själv för en stund.
Konstnären Petra Hultman berättar i sin utställning på Färgfabriken i Liljeholmen i Stockholm om sin farmor Mary som ”sköter hemmet, tvättar, diskar, bäddar, städar, bakar och ser till att det finns kaffe, fika och mat redo till frukost, elva-kaffe, lunch, fyra-kaffe och middag”, då maken Hilding kommer in och äter. Han arbetar efter pensioneringen med att tillverka nyckelskåp i sitt garage. Varken Mary eller Hilding säljer sina tusentals verk.
I utställningen staplar vävar, virkningar, stickningar och broderier upp sig tillsammans med väggar av nyckelskåpen, som sondottern ärvt. Intill visas videoloopar från Husmors filmer, gratisfilm med hushållsreklam som hemmafruarna kunde se på bio under dagtid, och tjocka uppslagsböcker med råd om allt från barnets vård i hemmet, hushållspengar, lappning och lagning, möbelvård och fläckurtagning till servering och sexuellt umgänge.
En utställning som kanske får ned besökaren något på jorden när det gäller föreställningen om ”det lilla livet” som skulle vara kvinnans domän. Att maken stod för inkomsten gjorde förstås att hon inte ens hade reell makt över sin ”egen” arbetsmiljö. Det fanns goda skäl till att hemmets obetalda tjänarinna tog steget ut.
Nordiska museet i Stockholm visar också i sin utställning Mitt 50-tal en till synes förförisk bild av efterkrigskvinnan, och här stiger hennes eget perspektiv fram. Mode och inredning fick ett lyft som också slog internationellt, inte minst genom de många, ofta kvinnliga, modeskapare och textilkonstnärer som steg fram under denna ekonomiskt expansiva tid.
Museet har också lagt en del engagemang på föreläsningar och seminarier som problematiserar bilden av kvinnans roll och förväntningarna på henne under denna tid, då långbyxor och lågklackat blev tillåtet.
De ger en kontext som är viktig i drömmerierna om den förflutna tid som vi snart mest har pastelliga och softade bilder av.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
59 kr
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
708 kr
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
354 kr