”Det behövs ett kritiskt förhållningssätt till EU”

Det är fel att utmåla EU som marknadsfundamentalistiskt, och det är enskilda medlemsstater snarare än EU självt som i dag bygger murar mot flyktingar. Det menade Johan Lönnroth i ett debattinlägg i förra numret, där han kritiserade riksdagsledamoten Jens Holms EU-hållning i dennes nya bok. Här svarar Jens Holm på kritiken.

Debatt
”Johan Lönnroth ska ha erkännande för att han inte ger upp försöken att göra EU till en progressiv kraft i världen. Men jag tycker att hans bild är dåligt uppdaterad”, skriver Jens Holm (bilden) i sin debattreplik.
Foto: Erik Mårtensson/TT

Det glädjer mig att Johan Lönnroth uppskattar min senaste bok, Om inte vi, vem?. Men vi är som bekant inte helt överens i synen på EU.

DEBATTÖREN:
Jens Holm är riksdagsledamot för Vänsterpartiet och författare till Om inte vi, vem? (Sjösala förlag, 2017).Debattartikeln av Johan Lönnroth som han svarar på återfinns HÄR.

Ingen vill hellre än jag att EU ska kunna användas för progressiva syften, i synnerhet arbetslöshetsbekämpning och klimatkamp. Men när åtstramningspolitiken, genom euron och konvergenskriterier, försvårar den ”new deal” som Lönnroth önskar, är det svårt att vara annat än kritisk.

Inte heller kan jag känna någon entusiasm för en union som tvingar medlemsländerna att avreglera järnvägsnätet (inte bra för tågresandet), där statsstöd per definition är förbjudet, som tvingar medlemsländer att försämra miljölagar och har en jordbrukspolitik med miljardsubventioner till ohållbart jordbruk.

EU uppstod som ett efterkrigsprojekt för industrialisering på marknadens villkor och miljödimensionen har, i bästa fall, kommit in som jästen efter degen. Allt detta tydliggör jag i min bok med talrika exempel.

EU uppstod som ett efterkrigsprojekt för industrialisering på marknadens villkor och miljödimensionen har, i bästa fall, kommit in som jästen efter degen.

Visst har Lönnroth rätt i att länder som Polen och Ungern leds av reaktionära krafter, och det är inte EU:s fel. Men det är EU som har ambitionen om en gemensam asyl- och migrationspolitik och hittills har den inte imponerat. Det har blivit en gemensam gräns mot omvärlden, något som förstärkts genom avtalet med Turkiet och förstärkta så kallade push-åtgärder mot flyktingar (det vill säga göra tillvaron så eländig så att de reser tillbaka till ursprungsländerna).

EU:s handels- och investeringspolitik är tyvärr ännu ett sorgligt exempel på att marknadshänsynen överordnas allt annat, det jag brukar kalla marknadsfundamentalism. Det är EU som varit den pådrivande parten i storföretags så kallade investerarskydd, förlängning av patent och krav på avreglering av offentliga tjänster i avtalen TTIP med USA och nu aktuella CETA med Kanada.

Att använda dessa för att få igenom progressiv politik på andra sidan Atlanten, som Lönnroth, är inne på är som att diskutera nedrustning på en vapenmässa. Naivt är bara förnamnet.

Johan Lönnroth ska ha erkännande för att han inte ger upp försöken att göra EU till en progressiv kraft i världen. Men jag tycker att hans bild är dåligt uppdaterad. En stor del av den europeiska vänstern – Podemos, France Insoumise, Bloco de Esquerda som några exempel – har lämnat den tidigare rosenröda EU-synen för en mycket mer kritisk. Jag tror att eurons totala fiasko och att massarbetslösheten har bitit sig fast är ett av skälen till den tillnyktringen.

Det gör att det finns grund för ett nytt europeiskt vänstersamarbete där ja eller nej till EU är irrelevant och där vikten av ett gemensamt vänsterprojekt för rättvisa och klimatomställning blir gemensamma nämnare. Jag skriver om även det vänsterarbetet, som går under namnet ”Plan B”, i min bok.

Ska den svenska vänstern bidra till att i grunden förändra europeisk politik behövs ett kritiskt förhållningssätt till EU. I det ligger en nykter syn som är lika öppen för ett svenskt utträde som välkomna, och vara pådrivande i, de eventuella reformer leder EU åt ett mer progressivt håll. En kritisk ambivalent inställning blir därför logiskt.