[TIDSKRIFT] Hemslöjd Nummer 1/2008[FILM] Revenge Regi: Coralie Fargeat Vet du vad din mormor hade för mensskydd? Jag gissar inte, men jag slår vad om att din mormor visste vad hennes mormor använde. I det första numret för året av tidskriften Hemslöjd avhandlar Anna Hellström mensskydd genom tiderna; vår tids hygieniska verksamhet i rena vita badrum […]
[TIDSKRIFT] Hemslöjd
Nummer 1/2008[FILM] Revenge
Regi: Coralie Fargeat
Vet du vad din mormor hade för mensskydd? Jag gissar inte, men jag slår vad om att din mormor visste vad hennes mormor använde.
I det första numret för året av tidskriften Hemslöjd avhandlar Anna Hellström mensskydd genom tiderna; vår tids hygieniska verksamhet i rena vita badrum ligger långt ifrån hur det såg ut för bara några decennier sedan.
Då som nu var det två teman: bindor och tamponger – stopp och uppsug. De förra otympliga, hemsydda, stoppade och tvättkrävande innan de började tillverkas industriellt, med öglor fram och bak som fästes i diverse remtyg och gördlar – först på 1970 talet var det något snille som kom på att man kunde fästa en klisterremsa undertill så att den stannade på plats i underbyxorna.
Den naturliga menstruationen har alltså utvecklats till en intimsak som inte delas ens i den mest intima situationen.
Men sedan mänsklighetens begynnelse och fram till slutet av 1800-talet rann blodet fritt, skriver Hellsten och citerar den tyske naturläkaren Friedrick Eduard Bilz: ”Många kvinnor (…) har intet vid de kroppsdelarna, så förutom att de yttre könsorganen, underkläderna, lakanen och filtarna är blodiga så täckes även den nedre delen av buken med blod.”
Detta är, som så mycket annat i kvinnors värld som plötsligt hamnar i tidningen, ingen nyhet för dem som berörs. Vilken menstruerande kvinna har inte barrikaderat sitt underliv med tamponger och dubbla bindor inför en utflykt bara för att tvingas ta hand om totalöversvämning vid hemkomsten?
Och det är inte få kvinnor som under en vecka i månaden får gå upp mitt i natten för att byta bindor, trosor och lakan. En praktisk verklighet som dessutom, sedan ”luktfri och osynlig intimhygien” blivit försäljningsargument, noga döljs för omvärlden.
Skammen kom med industrialismen och i dag används mensen till och med ofta som ett oreflekterat argument för att inte ha sex trots att många kvinnors lust både kan öka under mensen och att sex kan lindra menssmärtor. Den naturliga menstruationen har alltså utvecklats till en intimsak som inte delas ens i den mest intima situationen.
Den blonda flickan förvandlas till skitig Modesty Blaise där ute i öknen. Det blir en personlig utvecklingsresa över genusförväntningarna på flera sätt.
I Coralie Fargeats thriller Revenge skvätter, droppar, rinner och forsar blodet helt igenkännbart för en kvinna med erfarenheter av mens.
Det börjar med den livsglada Jen (Matilda Lutz, som äger varje scen) som följer med sin gifta, rika älskare till hans exklusiva hus i öknen där han ska jaga tillsammans med två manliga, riktigt tuffa vänner. Under en kväll blir en av dem ordentligt uppkåtad och våldtar henne, med den andre gästen som passiv åhörare till övergreppet.
Pojkvännen reagerar med aggressivitet när hon försöker få hans stöd. Ordentlig sådan – han försöker ta livet av henne. Men, som han ilsket säger senare i filmen: ”Kvinnor ska alltid slåss tillbaka!”, hon går till motattack. Och här börjar blodet spillas på ett sätt som de här männen inte räknat med.
Den blonda flickan förvandlas till skitig Modesty Blaise där ute i öknen. Det blir en personlig utvecklingsresa över genusförväntningarna på flera sätt. Hon lär sig hantera tunga vapen, och pojkvännen får bland annat tillfälle att använda en rulle gladpack på ett kreativt sätt för att överleva.
”Rape-revenge” är en genre som är nästan lika gammal som filmen själv. Vanligtvis innebär den grafiska scener på själva övergreppet och offret får ofta hjälp av någon rättrådig man. Skådespelerskan brukar också få demonstrera hela sitt register av skräckslagna miner och uttryck för galenskap under trycket, under filmens gång.
I Revenges inledning lockar Jen under lång tid männen med dans på terrassen i bikini och jättestora rosa plastörhängen – ett långt och viktigt parti inför våldtäkten. Här finns en starkt understruken poäng i att visa hur våldtäktsmannen tar sig rätten till tolkningsföreträde för vad som är ett förspel till gemensamt sex.
Efter hennes smärtsamt igenkännbara försök att ”avvisa utan att vara otrevlig” (den jobbigaste scenen i hela filmen) förflyttar sig kameran ut från rummet. Våldtäktsscenen är en av mycket få scener i filmen som inte visas ens ur hennes perspektiv.
När den ömsesidiga jakten efter blodspår drar igång är det inte Jen som krackelerar. Lugnt och metodiskt bygger hon sitt försvar som ofrånkomligt innebär att hon svårt skadad, halvnaken och barfota, och till att börja med utan vapen måste utplåna de som jagar henne.
Gråten är pauser för att hämta styrka snarare än ett närmande av att rasa ihop. Det är vackert att se. Hela filmen är vacker också för att fotot optimalt utnyttjar miljön med det designade huset, poolen, öknen och den heta solen över alltihopa.
Kanske att närbilderna på våldet ibland känns väl utdragna, men det är ju klassiska ingredienser i genren som det vore närmast kokett att störa sig på, liksom på överlevnadsfaktorn efter skador som ingen egentligen skulle resa sig efter. Men för en gångs skull känns det befriande att blodet får flöda hejdlöst utan kontroll.
Två skamlösa blodbad ur kvinnligt perspektiv alltså. Klassiskt och på tiden.