Nästan hälften av alla sjukskrivningar som varar längre än 14 dagar beror på psykisk ohälsa. Andelen har de senaste sex åren ökat med 129 procent och det som ökar är den stressrelaterade ångesten och vad som lite slarvigt kallas utbrändhet – kroniskt utmatt­nings­syndrom. Hårdast drabbade är kvinnor.

Torbjörn Åkerstedt är professor vid Stress­­forsknings­institutet, som tillhör Stock­­­­­­holms universitet.

– Kvinnor är alltid mer drabbade än män när det gäller stress, depression, sömnsvårigheter och utmattning, säger han.

Torbjörn Åkerstedt säger att inom forskningen finns det två huvudsakliga hypoteser för att förklara kvinnors ständiga överrepresentation inom stressrelaterade arbetssjukdomar. Antingen är kvin­­nor mer sårbara för stress, eller så utsätts de för mer stress.

– Kvinnor har en kombinerad arbets­situation som övergår männens. Även om mannen i familjen är jämställd i sysslorna är kvinnan koordinatorn. Det är en situation som lägger ytterligare börda.
– Men det finns också studier som visar att sömnbrist ger kraftigare ångesteffekter hos kvinnor än hos män, att kvinnor är mer känsliga för sömnbrist, säger Tor­björn Åkerstedt.

Tittar man branschvis framgår det tydligt att det är i yrken där mötet med andra människor och hanterandet av dem som sjuktalen ökat drastiskt. De så kallade kontaktyrkena – vård och omsorg, skolan, restaurangbranschen – har också gemensamt att de är kvinnodominerade. Det är yrken där utövaren använder empati som arbetsredskap.

Enligt Torbjörn Åkerstedt innebär medkännandet och det emotionella mötet med en annan människa i sig en mental ansträngning.

– Det är rent generellt så att andra människor, även om de är positiva, är något man måste anstränga sig för att hantera. De har egna idéer, som man måste anpassa sig till. Bara den lätta anpassningen kräver en ansträngning som inte döda ting gör. Sedan tycker många att det är trevligt, men det har en inbyggd kom­plikationsgrad. Man måste också förhålla sig till att den man möter har krav på tillfredställande service, säger han.

Vi har sett i vår forskning att oron för att sägas upp, eller inte behandlas rättvist, är en väldigt stark faktor när det gäller stress och hälsa.
Torbjörn Åkerstedt, stressforskare

Redan yrkets natur höjer alltså riskerna för stresspåslag. Men det är ytterligare faktorer som ofta förvandlar situationen från ansträngande till ohållbar. I den hårdast drabbade sektorn, vårdbranschen, är det kanske tydligast.

Med de senaste 20 årens nedskärningar har trycket på den enskilda ökat och varje anställd måste göra mer. Men från vårdpersonal kommer sedan en längre tid nu också rapporter om den vanligt förekommande etiska stressen. Den gör sig påmind när den anställda känner att den pressade arbetsituationen gör det omöjligt att ge patienten vad man själv upplever som god vård. Sammantaget med andra stressfaktorer är det en biljett till utbrändheten.

– Som människa måste man ju göra det som är anständigt, har du sedan en arbets­situation där du inte har resurserna måste du som människa göra mer än vad man egentligen mäktar med. Man mår dåligt när man inte kan göra det på rätt sätt. Där blir empatidelen ännu mer problematisk, säger Torbjörn Åkerstedt.

Men vårdbranschen är långt ifrån ensam om att skapa osunda kombinationer av stressfaktorer. Inom hotell- och restaurangbranschen uppgav 72 procent av de tillfrågade i en facklig enkätundersökning 2014 att de efter ett arbetspass upplevde sig fysiskt eller mentalt utmattade. Hälften av de tillfrågade uppgav både och. I en annan under­­­­­­sökning från i somras uppgav 19 pro­­cent att de dessutom var oroliga för att inte få behålla jobbet.

– Det blir ju en dubbelsmäll. Effekterna adderar ju, men det kan också vara så att de multipliceras. Vi har sett i vår forskning att oron för att sägas upp, eller inte behandlas rättvist, är en väldigt stark faktor när det gäller stress och hälsa. Att känna att man har inflytande över sin arbetssituation och arbetstider har också visat sig bara en av de viktiga faktorerna när det gäller långsiktig hälsa, säger Tor­björn Åkerstedt.

Stress är en naturlig reaktion hos män­­niskan och inte i sig själv negativ. Men reaktion och ansträngning måste följas av återhämtning. Det är när återhämtningen aldrig kommer och stressen blir långvarig som en negativ spiral inträder. God sömn är livsviktigt, men en av effekterna av långvarig obruten stress är svårigheter att varva ned och sömnstörningar. För de som arbetar med hjärnan och empatin som huvudsakligt arbetsredskap är det viktigt att efter varje ansträngning kunna ta en kort paus för återhämtning, menar Torbjörn Åkerstedt.

– Alla människor tar pauser om de kan, även kontorsarbetare tittar ut genom fönst­ret mellan arbetsuppgifterna. Hjärnan gillar inte att arbeta konstant med samma uppgift och pauserna är nödvändiga för att leverera med hjärnan. Det är ju egentligen samma som med fysiskt arbete. Ingen kan utföra samma ansträng­ning obrutet i åtta timmar, säger han.

Forskningen visar, enligt Torbjörn Åkerstedt, att får man möjlighet att själv välja när pausen ska tas klarar man av topparna av hög ansträngning. Men den möj­ligheten är med allt mer pressade villkor få förunnad. Att reglera pauser efter individuella behov i individuella situationer är omöjligt, säger han.

Det handlar om att de som utför arbetet ska ha tillräckliga resurser att utföra det så att man inte riskerar känslan av otillräcklighet.
Torbjörn Åkerstedt

Är det nödvändigt att i planerandet av en verksamhet ta höjd för att man själv ska kunna lägga pauserna där de behövs?

– Ja, och det innebär förmodligen högre personaltäthet, eller att man reglerar inflödet av patienter, klienter eller kunder. Man bör ha någon svajmån så att man kan ta pauserna när de behövs. Annars ris­kerar man på sikt att bli utbränd.

För Torbjörn Åkerstedt är lösnin­gen egentligen ”ganska lätt”.

– Det handlar om att de som utför arbetet ska ha tillräckliga resurser att utföra det så att man inte riskerar känslan av otillräcklighet. Det är bara att plocka fram plånboken. Det behöver man inte vara något större geni för att räkna ut.

Samtidigt är de här kontaktyrkena i grunden stressiga. Verksamheter mås­­te gå runt ekonomiskt och hantera aku­­ta situationer. Är det inte något vi kanske måste leva med?

– Svaret är ”självklart inte”. Det är en avvägningsfråga hur mycket resurser man ska lägga på det ena och det andra. I Sverige har vi sedan 1990-talet dragit ned kraftigt på personaltäthet i vården och många andra områden.

Har det tummats för mycket på hänsynen för den arbetande till förmån för att patienternas, kundernas, eller verk­­­­­­­samhetens behov ska kunna tas tillvara?

– Eftersom situationen är som den är, är det kanske läge att omvärdera vad som är acceptabelt och inte. Jag tror egentligen inte att det behövs något omtänk. Det är en valsituation. Det är inte en svår fråga, det är bara det att politikerna har svårt att säga: ”höj skatterna”. Gör man inte det har man gjort ett val och det finns inget att göra åt situationen när man gjort det valet. Allt tyder på att situationen i vården är en ekonomisk fråga.