Sex på tapeten

Europas politik rör sig högerut. Än är det för tidigt att sia om vilka krafter som vittnesmålen från #MeToo stärker. Det manliga ”begäret” utgör å ena sidan ett reellt hot mot kvinnor, å den andra riskerar samtal om sex utmynna i pryd moralism. Det är den eviga dialektiken i feminismens framåtskridande.

Krönika
Amra Bajrić.
Foto: Jan-Åke Eriksson

8 mars, 8 mars. Ännu ett år i kvinno­kampens kalender, och ett händelserikt sådant dessutom. Tidnings­spalterna har fyllts med redo­görelser av högt uppsatta mäns överträdelser, och deras efterföljande fall.

Jag måste medge att mina ögon glimmat med en skräckblandad förtjusning som debatten om skuld och oskuld, pressetik och namnpublicering, inte kunnat bita på. Känslan av att något är i rörelse är berusande, men måste tas till vara på för att förvandlas till politik. Till skillnad från USA har vi en aktiv fackföreningsrörelse som måste se till att ge arbetarkvinnorna ute på golvet en röst, inte bara kultur­personligheter. Men det är ingen överraskning att det är detta som årets 8 mars måste handla om.

Det ligger i nyhetsmediets natur att djärva slutsatser premieras; fakta och underlag är dyrt, men opinioner är billigare – ju mer tvärsäkra, desto mer underhållning. Jag förstår att det tycks nästan fegt att uppmana till eftertänksamhet, men det är för tidigt att göra upp bokslutet över #MeToo-upproret. Historiens tåg går inte efter någon tidtabell, och vissa rullar på höghastighetsspår medan andra inte fungerar alls.

Låt mig lämna metaforen åt sidan: Europas politik rör sig högerut, och antifeministiska krafter tycks nymornade. Vilka, och exakt vad, som alla dessa vittnesmål stärker är för tidigt att sia om. Det är fortfarande upp till oss att göra historia, något en hashtag aldrig kan göra av sig själv.

Aldrig förr har det kvinnliga psyket diskuterats så flitigt som sedan vittesmålen under #MeToo tog sig ut i offentligheten.

Aldrig förr har det kvinnliga psyket diskuterats så flitigt som sedan vittesmålen under #MeToo tog sig ut i offentligheten. Är det här ett tecken på kvinnans inre styrka, hennes amazon­lika övertagande av makten? Eller är hon en svag prinsessa vars ära behöver försvaras av en återupprättad manlig höviskhet eftersom hon inte är kabapel till det själv? Som fryser till is så fort en sökande hand letar sig till ett lår.

Möjligen var det samma uppståndelse och förundran kring kvinnans inre och underliv kring förra sekelskiftet, när männen upptäckte den kvinnliga orgasmen och började diagnosera alla med hysteri. Charlotte Perkins Gilman – amerikansk sociolog och feministisk författare – skrev sin epokgörande, delvis självbiografiska, novell ”Den gula tapeten” 1892 om en kvinna som långsamt försvinner in i galenskap på grund av kvinno­rollens tvångströja. Den första vågens feminism höll på att samla styrka, och det gällde att förstå kvinnans väsen för att lösa problemet.

Det är alltid sex som hamnar på den så kallade tapeten när jämställdhet ska utvidgas. Berättelserna från #MeToo har gjort mig konfunderad; dels känner jag ju igen situationen, där det manliga ”begäret” utgör ett hot, dels riskerar samtal om sex alltid att utmynna i pryd moralism.

Det är den eviga dialektiken i feminismens framåtskridande. Från att äga sitt eget begär, rätten att helt strunta i om någon kallar en slampa, till att helt enkelt dra sig bort från den manliga blicken, förvandlas till ett neutrum.

8 mars är en dag för internationell kvinnokamp, låt oss inte i vår iver att hänga mäktiga män glöm­­ma våra arbetarsystrar som tar hand om våra barn, våra äldre och samhället i stort. Ingen är fri förrän alla är fria.

Det är nu den riktiga kampen börjar.