Hans, Greta och kamraterna i skolskogen

”Ett år blev det missväxt och allt blev så dyrt att kommunen inte ansåg att de längre hade råd att följa skollagen och ge barnen vad de behövde”
– en opinionsartikel i form av en sedelärande saga av läraren och författaren Louise Lindblom.

Debatt
”Då och då släppte eleverna ett suddgummi efter sig, medan de gick. När de gått en bra bit in i skogen, sa lärarna: ’Samla nu ihop all kunskap, så ska vi tända en värmande brasa, så kan vi där i värmen tillsammans läsa en god bok’.”
Foto (detalj ur västtyskt frimärke): Arbetaren
SKRIBENTEN
Louise Lindblom är lärare och författare verksam i Göteborg.

Ett inlägg i debatten angående vad som händer när ett lands skola styrs på minst 290 stycken olika sätt, och privatisering- och kärriärsparametrar implementeras i horisontell verksamhet…

Det var en gång en utbildningsnämnd som tillsammans med tjänstemän styrde skolan i landet Sverige. De styrde övergripande sina kommunala skolor, lärarna och alla de små barnen.

Ett år blev det missväxt och allt blev så dyrt att kommunen inte ansåg att de längre hade råd att följa skollagen och ge barnen vad de behövde. När den legitimerade läraren en kväll satt i sin soffa och grubblade över hur skolan skulle göra, sa deras tjänsteman tillika rektor, vars roll förr varit pedagogisk ledare men nu var reducerad till ekonom:

– I morgon tar vi alla elever med oss ut i skolskogen och lämnar dem där. Vi går så långt att de inte hittar hem. Vi vuxna klarar oss alltid!

– Nej, sa läraren, det vill jag inte. Hur skulle vi kunna lämna våra elever i skogen, långt bortom kunskapens bänk!

– Ack du tok, svarade tjänstemannen tillika rektor, annars måste vi ju alla sluta av pengabrist.

Ack du tok, svarade tjänstemannen tillika rektor, annars måste vi ju alla sluta av pengabrist.

Läraren tyckte synd om barnen, men tjänstemannen tillika rektor tjatade om budget i balans. Lärarna gick till slut med på förslaget, då de hade fullt upp med att få eleverna att nå sina mål, samla in mobiltelefoner och rädda dem som samhället svek.

Av kunskapstörst hade inte heller eleverna kunnat somna, och de hade hört allt vad de styrande sa.

– Nu är det ute med oss! snyftade eleverna. Vad ska vi göra, vi vet ju inte hur vi ska få den vetskap och kunskap som behövs, vi känner inte till forskningen och har inte den beprövade erfarenheten!

Tidigt nästa morgon väckte rektorn eleverna och sa att nu skulle de ut i skogen på friluftsdag och samla meritpoäng.

– Här får ni var sitt test att studera, och läs det i förväg, så att skolan får fina siffror att redovisa.

Då och då släppte eleverna ett suddgummi efter sig, medan de gick. När de gått en bra bit in i skogen, sa lärarna:

– Samla nu ihop all kunskap, så ska vi tända en värmande brasa, så kan vi där i värmen tillsammans läsa en god bok.

Eleverna gjorde som de blev tillsagda. Men när lågorna stod höga tittade rektor strängt på dem.

– Lägg er vid brasan och vila i stället och titta på er skoldator. Vi går och ser efter mer kunskap i bokskogen. När vi är färdiga kommer vi tillbaka och hämtar er.

Eleverna väntade hela dagen. Vid middagstid åt de ordinarie potatisbullar och blodpudding med lingon, och till slut somnade de. När de vaknade hade brasan slocknat, men flitens lampa sken i fjärran på den mörka natthimlen. Några elever började gråta.

– Hur ska vi nu hitta till vår skola? snyftade de.

De tröstade dem som inte orkade, och höll varann i handen och sa:

– Om vi följer de gröna sudden som lyser i månskenet är vi snart i skolan igen.

Tidigt nästa morgon kom de till skolan. De knackade på och rektorn öppnade.

– Stygga elever, varför har ni legat och sovit i skogen så länge? Vi trodde aldrig att ni skulle komma till skolan!

Men lärarna blev i stället glada, då de hade ångrat att de lämnat eleverna åt sitt öde. Det dröjde inte många dagar förrän rektor började tjata igen.

– Allt kopieringspapper är nu slut igen. Vi har bara några hela datorer kvar, sedan är budgeten åter i obalans. Nu är det inköpsstopp!

Återigen gav lärarna, trötta av fler undervisningstimmar och mindre planeringstid, med sig och lovade att lämna eleverna i skolskogen. Denna gång ännu längre bort. Eleverna hörde allt som sas, så en av dem smög sig in i materielrummet för att återigen plocka sudd, men rektorn, som behövde presentera snygga budgetsiffror, hade låst dörren.

– Jag ska nog hitta på något i alla fall, tröstade eleven sina klasskamrater.

När skoldagen grydde gav de sig ut i stora skolskogen. Tjänstemannen tillika rektorn gav denna gång eleverna var sitt korvbröd. Medan eleverna gick stigen fram bröt några av dem smulor och åt, då skolmaten för dem var den enda mat de fick om dagen.

Eleverna lämnades som gången innan att vänta vid en brasa medan rektor och lärare gick för att samla mer kunskap vid ett konferenssnår. Eleverna väntade hela dagen. Vid middagstid delade de bättre bemedlade eleverna sina korvbröd med dem som hade mindre, och när mörkret föll somnade de.

Nästa morgon vaknade eleverna av solens värmande strålar. Men de hittade inga suddgummin som kunde leda dem hem, för andra i den kommunala sektorn hade redan norpat åt sig dem.

– Hur ska vi nu hitta skolan och få nödvändig kunskap? frågade sig eleverna med gråten i halsen.

– Vi klarar oss nog ändå ska du se, jag har kontakter, sa en bättre bemedlad elev.

Men det gjorde de inte, för det fanns ingen nätuppkoppling i den gemensamma skolskogen.

De gick hela dagen, och de längtade efter bildning och trygghet, gemenskap och ro. I skymningen såg de en fågel som satt på en gren och sjöng en reklamjingel, den sjöng så underbart att de måste stanna till och lyssna. När den slutat, fällde den ut vingarna och flög framför dem, och de följde den tills de kom till ett märkligt litet kommunalhus.

Väggarna var gjorda av rött tegel, taket av krispigt budgetpapper, och fönstren av oklart sötningsmedel.

Väggarna var gjorda av rött tegel, taket av krispigt budgetpapper, och fönstren av oklart sötningsmedel. Eleverna kunde inte låta bli att ta sig en bit. De rev ett försvinnande litet hörn av taket, och smakade på fönstret. Då kraxade någon inifrån stugan:

– Knaperi knaperi knus, vem är det som knaprar på mitt hus?

– Det är bara kunskapens sus som viner runt ditt hus, svarade eleverna.

De fortsatte att äta, men plötsligt öppnades dörren, och kommunpolitiker och tjänstemän från utbildningsnämnden kom ut. Eleverna blev så rädda att de släppte vad de hade i händerna.

– Nej, men se såna rara små elever. Kom in, kom in!

Eleverna följde med in. De fick lyxig utflyktsmat, böcker, senaste datorn och ergonomiska bänkar att sitta i. Men kommunen låtsades bara vara snäll. I själva verket var det en församling som inte kunde något om skolan, förutom att de själva gått i den själv för många år sedan, då skolan varit statligt styrd och skollag följts.

Kommunhuset, som nu blivit stadshus, hade de byggt för att locka till sig invånare. Tidigt nästa morgon medan eleverna ännu sov bar utbildningsnämnd och tjänstemän iväg med en av eleverna till en vacker bänk. Sedan väckte de en annan elev.

– Stig upp din lata unge, hämta vatten och ge något gott till din klasskamrat som sitter i egen bänk och ska gödas!

Eleven började gråta, men kunde inget annat göra än lyda utbildningsnämnden och dess tjänstemän. Den rikaste eleven fick nu läsa den allra godaste boken, medan de andra fick återanvända gamla kopierade häften. Utbildningsnämnden och deras tjänstemän såg väldigt dåligt, så varje morgon gick de fram till fina bänken och sa:

– Ge oss provet, så vi får räkna om du kan något! Eleven lurade dem och stack fram ett kopierat nationellt prov, då denna elev lärt sig att provresultat betydde allt, och vägen dit inget. Utbildningsnämnd och tjänstemän kunde inte förstå varför Pisa-undersökningarna visade på minusresultat, och eleven på stressymptom.

Eleven blev inte kunnigare. När fyra veckor gått bestämde utbildningsnämnd och tjänstemän att de skulle spara pengar på skolan, då vissa elever rymt från kommunhuset och med dem elevpengen. – Kom hit barn, ropade de till de kvarvarande eleverna. Nu ska ni prestera ännu mer!

– Hur går det till? undrade eleverna.

– Dumsnutar! skrek utbildningsnämnd och tjänstemän, ska vi behöva visa er en sån enkel sak!

Men då knuffade eleverna till utbildningsnämnd och tjänstemän så att de föll framstupa rakt in i griffeltavlan där budgetsiffror var uppställda i ”liggande stolen”!

De gick fram till klassrummet och stack in huvudet. Men då knuffade eleverna till utbildningsnämnd och tjänstemän så att de föll framstupa rakt in i griffeltavlan där budgetsiffror var uppställda i ”liggande stolen”!

Eleverna slog igen dörren, sedan sprang de till eleven som satt ensam och hjälpte honom ut ur sin privata bänk i mahogny. Alla kramade varandra och dansade runt i vild glädjeyra. Eftersom de inte längre behövde vara rädda såg de sig om i kommunhuset, och i ett hörn hittade de en skatte-kista full med pärlor och ädelstenar.

– Vi tar så mycket vi orkar bära tillsammans, sa eleverna, och sedan springer vi så fort vi kan genom den kommunala skolskogen, bort mot den gemensamma lyckan.

Eleverna fortsatte sin kunskapsvandring. Så småningom började de känna igen sig, och snart fick de syn på skolan där de gått. De rusade in och omfamnade lärarna som träget orkat vänta i sina tofflor vid katedern. Rektorn hade för länge sedan blivit less och flyttat till en verksamhet med karriärtjänst. Ja, och några lärare hade följt samma väg då lov om extralön gavs.

Eleverna, som nu glada voro tillbaka, hällde ut alla kunskapspärlor och samhällsstenar på skolsalens golv. Staten, som en gång svikit och nu varit orolig när eleverna tappat bort sig, såg åter det goda med att styra rikets skola. Sorger och bekymmer var som bortblåsta för lärare, och så lärde sig eleverna mycket och blev bildade för alla sina dagar.