Vad är det som saknas?

Pengarna finns. Klassmedvetenheten finns. En med internationella mått urstark arbetarrörelse finns. Ändå sker ingen omfördelning av samhällets resurser. Tvärtom har den svenska ojämlikheten slagit ett nytt rekord.

Ledare
Emil Boss är författare och facklig aktivist.
Foto: Eva Bergström

Vårt rika land verkar bli rikare. Långt bortom högerdemagogernas visioner om stundande kollaps finns de hårda siffrorna: Svensk ekonomi står stark, den är rentav en av de snabbast växande i världen.

Det slår OECD fast i sin senaste rapport. Förra året gjorde svenska staten ett budgetöverskott på 61,8 miljarder.

Det är inte pengarna som står i vägen för att utjämna klyftor mellan rika och fattiga, mellan kapital och arbete, mellan infödda och asylsökande. Vårt gemensamma arbete genererar de facto ett stort ekonomiskt överflöd.

Sverige har en urstark arbetarrörelse. Med en organiseringsgrad på 69 procent är den svenska fackföreningsrörelsen något av en broiler internationellt sett. Jämför med Storbritannien där bara runt 25 procent av löntagarna är med i facken eller Tyskland där siffran är mindre än 20 procent.

Visst har många lämnat förbunden, men faktum kvarstår – de allra flesta år med. Det är knappast en försvagad arbetarrörelse som hindrar utvecklingen mot ett mer rättvist samhälle, även om förbundsledningarna tycks ha valt att sluta protestera (strejka).

Det är alltså inte heller okunskap om orättvisorna som är problemet. Så varför fortsätter ojämlikheten att slå rekord?

Sveriges befolkning är mycket klassmedveten. Nyligen släppte tankesmedjan Katalys en rapport som visar att 80 procent av landets väljare anser att vi lever i ett klassamhälle. Det är alltså inte heller okunskap om orättvisorna som är problemet. Så varför fortsätter ojämlikheten att slå rekord?

Ny statistik från SCB visar att inkomstklyftorna aldrig någonsin tidigare varit så stora i Sverige. I dag har de rikaste tio procenten lika mycket pengar som de 50 procent som tjänar minst. Föga förvånande är Sverige det industriland där klyftorna har ökat allra mest under de senaste 30 åren, en utveckling som pågått oavsett vilka regeringar som styrt.

Förmögenhetskoncentrationen är störst i Europa – nästan på nivå med Sydafrika – och det krävdes en Donald Trump för att USA skulle komma med i Sveriges liga när det gäller låga skatter på kapital och företagande. Sverige har helt enkelt ett av världens bästa system för att äga och expandera kapital. Samtidigt har Sverige höga priser på för få bostäder, akut låga pensioner och arbetsplatser som är så underbemannade att sjukskrivningstalen skjuter i höjden.

Socialdemokraterna har släppt sin valstrategi för 2018. I den hittar man inga planer på att utjämna klyftorna. I tället vill de vinna röster från SD genom att bekämpa brottsligheten och skaffa fler poliser. Det är inte så konstigt att ojämlikheten växer när inget av de stora partierna bryr sig om den.

Katalys rapport om klassmedvetenhet får mig att tänka att den politiska motsättningen kanske inte egentligen står mellan de politiska blocken, utan mellan vanliga löntagare och nyliberala politiker till både höger och vänster.