Regi: Armando Iannucci
När Josef Stalin hittades i koma på sin datja den 5 mars 1953 hade han hållit Sovjetunionen i ett personligt skräckvälde under minst 30 år.
Allt gick genom den paranoide ledarens händer, han hade spioner över allt och efter miljoner människors mer eller mindre kalkylerade död i svält, deporteringar, utrotning av hela samhällsklasser, skenrättegångar, utrensningar på ibland till synes slumpmässiga personer fanns knappast någon öppen opinion. Även de allra närmaste medarbetarna torterades till erkännanden om brott och avrättades vid minsta missnöje.
Nu utbröt kaos.
Greppet med lustigt bisarra inslag och scener med folk som skrattar nervöst kan förstärka skräckstämningen men gör det inte här tillräckligt effektivt.
Armando Iannucci och hans skådespelare skildrar veckorna efter Stalins död som en komedi med brutala inslag. Filmdistributörens slogan är ”Så rolig att den förbjuds i Ryssland” – men så rolig är den inte. Inte heller så otäck.
Greppet med lustigt bisarra inslag och scener med folk som skrattar nervöst kan förstärka skräckstämningen men gör det inte här tillräckligt effektivt. Det skräckslagna entouragets gester och viskningar bakom dörrar, och bråken om detaljer kring båren spär i stället ut klaustrofobin.
Det finns undantag, som Steve Buscemi, en erfaren lindansare mellan fars och fasa i rollen som den med falsk blygsamhet uppåtsträvande Nikita Chrustjov, vilken tog över ordförandeskapet för partiet ett halvår senare efter att ha utmanövrerat Malenkov. Här framstår han som en lismande typ med framtida karriärplaner precis under huden.
Det är förstås en gubbarnas show, även om man tacknämligt pressat in några kvinnliga karaktärer, som Svetlanda Stalin, intensivt gestaltad av Andrea Riseborough.
The Death of Stalin är en ganska lättglömd historia, men ändå en stunds begrundande över maktens absurditeter där de officiella krumbukterna inte ens är ett knappt skylande flor över terrorn.
