Maekelawi-fängelset vid torget i Etiopiens huvudstad Addis Abeba ligger i de gamla kvarteren som lockar mycket folk på helgerna med sina neonskyltar och högljudda diskotek. Kontrasten är en av många i detta land med ofta smärtsamma motsägelser.

Maekelawi-fängelset har under årtionden förknippats med tortyr, polisbrutalitet och blivit en symbol för det auktoritära styret i landet. Men den 3 januari presenterade premiärminister Hailemariam Desalegn planerna på att stänga fängelset och släppa politiska fångar.

Eftersom det aldrig hänt förut och eftersom regeringen är känd för sin oförsonliga hållning vid kritik mot dess förtryckande metoder, kom det som en överraskning för de flesta. Det bemöttes med försiktigt positiva reaktioner från regeringens starkaste kritiker som internationella människorättsorganisationer.

Sedan det meddelades har dock nya tillkännagivanden från regeringen skapat oklarhet och lett till att många är osäkra på om regeringen menar allvar.

Vad de flesta observatörer är mer säkra på är att det här visar hur snabbt och i vilken stor skala som förändring sker bland de fyra parter som utgör den allians av partier, EPRDF, som styr landet.

‒ Beslutet handlade om att tillmötesgå ett starkt krav från de styrande i regionen Oromia, säger Awol Allo, lektor i juridik vid Keele University i Storbritannien.

Han kan själv inte återvända till Etiopien av rädsla för att bli gripen.

Det var Tigreanska folkets befrielsefront, TPLF, en marxistisk-leninistisk rörelse, som en gång tog initiativ till EPRDF. TPLF gick i spetsen för kampen mot militärjuntan Derg för att befria regionen Tigray. Tigreanerna utgör endast 6,5 procent av landets befolkning på mer än 100 miljoner.

Under de sista dagarna av Etiopiens inbördeskrig såg TPLF till att tre satellitpartier skapades – OPDO, ANDM och SEPDM – för att ge skenet av att dessa representerade olika etniska grupper. Det gjorde det möjligt för TPLF att behålla greppen om makten efter Dergregimens fall 1991.

TPLF har på det sättet ett järngrepp om makten och rörelsen dominerar affärslivet och ekonomin samt landets militär och säkerhetsapparat, vilket andra etniska grupper betraktar med bestörtning, särskilt oromofolket.

Oromofolket, som utgör 35 procent av Etiopiens befolkning, är landets största etniska grupp. Majoriteten av de fängslade i Maekelawi-fängelset och i resten av landets federala och regionala fängelser är oromer.

Awol Allo säger att detta inte kan förklaras med oromofolkets storlek.

‒ Det finns ett godtyckligt förtryck av oromofolket eftersom de misstänks utgöra ett hot enbart på grund av att de är den enskilt största etniska gruppen i landet, säger Awol Allo.

Det upplevda hotet har bara ökat i regeringens ögon – liksom bland de andra etniska minoriteterna i landet, som somalierna – sedan november 2015 när oromer gick ut på gatorna. Det blev starten på en proteströrelse som fortsatt.

Amharer anslöt sig till protesterna 2016. De två etniska grupperna utgör 67 procent av landets befolkning vilket innebär att regeringen varit tvungen att kännas vid den ilska som riktats mot de styrande.

Därför försöker regeringen dämpa ilskan och missnöjet som utgör det största hotet mot landets stabilitet sedan 1991 – och kanske även den etiopiska nationalstatens överlevnad. Instabiliteten har ökat. I Fund for Peace mätning “Fragile State Index” rankas Etiopien på plats 15 av 178 länder. År 2016 var landet på plats 24.

‒ EPRDF har tagit ansvar för den politiska krisen i landet och bett om ursäkt för sina misslyckanden och odemokratiska handlingar. Men de har inte erkänt att det finns politiska fångar i landet. Det är motsägelsefullt och det är ett tydligt tecken på att den styrande alliansen inte är redo för verklig förändring, säger Lidetu Ayele, som grundat det lokala oppositionspartiet Ethiopia Democratic Party.

Alliansen EPRDF har länge blivit kritiserad – både inom landet och internationellt – för att ha använt sig av antiterrorlagar för att fängsla politiska motståndare och sedan argumentera för att det inte finns några politiska fångar i Etiopien. Enligt människorättsorganisationer finns det tiotusentals politiska fångar i landet.
Och kommer det att vara villkorslöst eller kommer det, som tidigare, krävas ursäkter från de politiska fångarna?
René Lefort, Etiopienkännare
När planerna på att stänga Maekelawi-fängelset och frisläppande av fångar presenterades verkade det först som att regeringen tydligt ville bryta med det förflutna och erkänna förekomsten av politiska fångar. Men kort därefter försökte regeringen backa. Regeringens talesperson tvekade om vad som menats med politiska fångar.

− Hur det gick till när det meddelades att fångar skulle släppas fria är högst symtomatiskt för oordningen, eller kakofonin bland ledarskapet, säger René Lefort.

Han har besökt landet och skrivit om Etiopien sedan revolutionen 1974 då Haile Selassie avsattes.

− Detta beslut hade kunnat vara det mest övertygande beviset EPRDF:s uppriktighet att inleda en demokratiseringsprocess. Men det har kommit olika besked och det saknas viktig information. Vilka påverkas av det här beslutet? När kommer de att släppas fria? Och kommer det att vara villkorslöst eller kommer det, som tidigare, krävas ursäkter från de politiska fångarna? Detta beslut har till stor del förlorat den tyngd det kunde ha haft.

De politiska kovändningarna och maktkamper inom regeringen gör att en del har svårt att tro att dessa löften kommer innebära slutet för den dokumenterade tortyren och misshandeln på Maekelawi-fängelset.

− Stängningen av denna tortyrkammare betyder inte någonting eftersom regeringen utan tvivel kommer att fortsätta på samma sätt på andra ställen, säger Alemante Selassie, professor emeritus vid den juridiska fakulteten vid College of William & Mary i USA.

Andra är mindre skeptiska.

− Det handlar inte om att lägga en rökridå. Det här har diskuterats bland partierna ända sedan de räknade upp sina önskemål i början av 2017. Det är ett nödvändigt steg inför valen 2018 och 2020 – och för landets framtid, om regeringen vill att oppositionen ska delta, och det vill de, säger Sandy Wade, tidigare EU-diplomat i Addis Ababa.
Om regeringen på allvar föresatt sig att inleda en demokratisk process kan detta vara ett ögonblick av förändring.
Awol Allo, lektor i juridik 
Den 15 januari meddelade justitieminister Getachew Ambaye att åtal har lagts ned för 115 personer som ett första steg inför frisläppande av politiker och andra fångar. Den 17 januari släpptes Merera Gudina, ledare för oppositionsgruppen Oromos federalistkongress, OFC, efter mer än 400 dagar i fängelse.

Justitieministern tillade att De södra nationernas, nationaliteternas och folkens region har lagt ned åtal för 413 personer och att andra regioner kommer att göra detsamma under de närmaste månaderna.

− Om regeringen på allvar föresatt sig att inleda en demokratisk process kan detta vara ett ögonblick av förändring. Hur som helst kan inte Etiopien fortsätta att styras på samma sätt som under de senaste 26 åren, säger Awol Allo.

Den stora frågan är om regeringen kan och kommer att lägga fram den nödvändiga strategin och genomföra den framgångsrikt i tid för de lokala valen 2018 och de nationella valen 2020.

− Om EPRDF vill skydda sig själv och landet från total kollaps så behöver vi verkliga och snabba politiska reformer som kommer göra det möjligt för landet att genomföra fria och rättvisa val. Allt annat än detta kommer inte att kunna lösa den rådande politiska krisen, säger Lidetu Ayele.