De farliga klasserna – och deras tecken

Samma politiker som nu kampanjar för hårdare tag i utsatta områden har varit delaktiga i att skapa den politik som inneburit ökade samhällsklyftor. Det som återstår för dem att försöka plocka politiska poäng på är rädslan för ”de farliga klasserna” – de samhällsgrupper som står längst ifrån det pösigt självgoda medelklassidealet.

Ledare
”I ett associationskluster som skulle göra vilken Sverigedemokrat som helst hög av lycka klumpas i de politiska utspelen reell grov kriminalitet samman med bilden av betongförorternas eftersatta och förment laglösa skolor, utryckningsfordon som inte kommer fram och en diffus osvenskhet som sänkt sig som en dimma bland miljonprogramshusen”, skriver Arbetarens chefredaktör Toivo Jokkala.
Foto och montage: Arbetaren

”Grönt ljus för Stockholms blåljuspersonal.” ”Kniv i skolan? Bara på träslöjden.” ”Aina (polismyndigheten, med ett urbant öknamn av turkiskt ursprung) ska med.”

Stockholmsmoderaternas nya trygghetskampanj #slutsnackat har i veckan satt sitt avtryck på annonsutrymmena i Storstockholms kollektivtrafik.

Partiet har i sociala medier fått utstå hån, förvisso rättmätigt, för sina pinsamma anspelningar på slangspråket i Stockholms multietniska förorter, och för kampanjens obegripliga tal om att stadens vanligaste tjejnamn inte ska vara ett skällsord.

Men dessvärre lyckas partireklamen troligen också väcka avsedd känsla hos de tänkta huvudmottagarna: upplevelsen att förortsungdomar av utomeuropeisk härkomst utgör ett av de avgörande samhällshoten i dag, och att en röst på Moderaterna är detsamma som en sten i motsatt vågskål.

Det blir som SD fast för de anständiga – ett utpekande som inte nämner invandrargrupper vid namn, men som med väl avvägda signalord – ”aina”, ”blåljus”, ”gängtecken” – försäkrar sig om att associationerna ändå ska träffa rätt.

Som SD fast för de anständiga.

Det talas redan om att valet i höst kommer att bli ett val med fokus på trygghet och integration, och flera av partierna har gjort sitt bästa för att bädda för det.

Det hade inte varit ett så motbjudande scenario om bara något av dem på allvar hade haft något progressivt att säga i trygghets- eller integrationsfrågorna.

I stället har vi fått en situation där Sverigedemokraterna i praktiken skuffar de andra partierna framför sig – till och med Socialdemokraternas Stefan Löfven har predikat såväl att aldrig backa ”från svenska värderingar” (vilka nu de är i sammanhanget) som att prioritera extraordinära polisiära insatser (i dagsläget oklart i vilken grad det också innefattar militär) i de urbana förortsområdena.

I ett associationskluster som skulle göra vilken sverigedemokrat som helst hög av lycka klumpas i de politiska utspelen reell grov kriminalitet samman med bilden av betongförorternas eftersatta och förment laglösa skolor, utryckningsfordon som inte kommer fram och en diffus osvenskhet som sänkt sig som en dimma bland miljonprogramshusen.

Hur ger man en motbild?

Det går så klart inte, med mindre än att man bryter ned de försåtligt framtrummade associationerna bit för bit och ställer mot fakta och människors verkliga erfarenheter – ett i dagsläget nästan överväldigande projekt. En början, med några centrala grundkonstateranden, kan kanske lyda så här:

I miljonprogramsförorterna bor människor av alla sorter, och i det ännu inte alldeles raserade svenska välfärdsbygget lever många av dem i materiellt avseende hyfsat väl, vilket står klart inte minst vid en internationell jämförelse. Men där finns också, i olika form, reellt existerande samhällsproblem, som nästan samtliga kan kopplas till invånarnas ställning i samhället.

Allt handlar inte om klass, åtminstone inte i strikt ekonomisk mening – där finns också problem som har sitt ursprung i diskriminering, social marginalisering eller i det bagage som personer med ursprung i länder långt bort har med sig sedan innan.

Men det är den låga samhällsställningen för stora grupper som är det centrala, i kombination med de av samma skäl grumliga framtidsutsikterna, och ingen politiker borde egentligen kunna förneka det. Vilken moderat kampanjmakare skulle vilja byta sin boendesituation, sina arbetsmarknads- och myndighetsrelationer och sina livschanser mot dem hos en slumpmässigt vald miljonprogramsinvånare med nordafrikansk bakgrund?

Och vem, vid sina sinnens fulla bruk, kan tro att de grundläggande lösningarna på de rådande problemen skulle ligga i att skicka in fler poliser och förbjuda ”gängtecken”?

Vem, vid sina sinnens fulla bruk, kan tro att de grundläggande lösningarna på de rådande problemen skulle ligga i att skicka in fler poliser och förbjuda ”gängtecken”?

Det intressanta i den politiska situation vi befinner oss i, där samma politiker som nu kampanjar för hårdare tag i utsatta områden varit delaktiga i att skapa en politik med ökande samhällsklyftor, är att rädslan för ”de farliga klasserna”, som det hette under 1800-talets senare del, är det som återstår att försöka plocka politiska poäng på.

Det kunde ha handlat om de grupper av vagabonderande individer som vid förra sekelskiftet drog in i städerna från landsbygden i hopp om att hitta jobb. Det kunde ha handlat kravallande svensk ungdom i Malmö vid årsskiftet 1946/1947 eller på Södermalm i Stockholm 1948. Hade vi inte haft en stor utomeuropeisk invandring under 1900-talets senare del hade det i dagens läge antagligen handlat om unga människor av nordisk härkomst som bebott förortsområdena och betraktats som social paria.

Det handlar helt enkelt om de samhällsgrupper som står längst ifrån det pösigt självgoda medelklassidealet, och som heller inte kodas som hårt jobbande arbetarklass.

Det är vår tids farliga klasser, utdefinierade av det skikt av samhällseliten som inte ser någon annan nytta hos dem än som slagträ i charaderna på det politiska slagfältet.

Vi får inte tillåta oss att ställa upp på de charaderna. Vi måste se bortom retoriken, se andra problem än ”förortsproblemen”, men också se ”förortsproblemens” verkliga grund.

Vi måste skapa ett annat, rättvist samhälle.