Film #4/2018

Utan skygglappar

Olivia Cooke är självlysande i rollen som Katie, tycker Josephine Askegård. Foto: Folkets bio

[FILM] Katie says goodbye Regi: Wayne Roberts Biopremiär den 19 januari Elizabeth Strouts “Mitt namn är Lucy Barton som kom på svenska i våras (i översättning av Kristoffer Leandoer) är en roman som förtjänar att påminnas om. En av dess stora förtjänster, förutom det stillsamma och effektiva språket som kunde förmedla tidens andningsuppehåll i ett sjukrum likaväl […]

[FILM] Katie says goodbye
Regi: Wayne Roberts
Biopremiär den 19 januari

Elizabeth StroutsMitt namn är Lucy Barton som kom på svenska i våras (i översättning av Kristoffer Leandoer) är en roman som förtjänar att påminnas om.

En av dess stora förtjänster, förutom det stillsamma och effektiva språket som kunde förmedla tidens andningsuppehåll i ett sjukrum likaväl som känslan av att som vuxen med största känslighet närma sig barndomens hemliga sår, var skildringen av de människor som lever fattiga på pengar och på medelklassens intellektuella och kulturella kapital – ”De som röstade på Donald Trump”, som de kallas sedan uttrycket ”white trash” äntligen kommit ur modet.

Lucy Barton och hennes familj är människor helt enkelt, skildrade med respekt. Därför kunde också deras tillvaro och öden tas på allvar utan att vara klichéer.

Wayne Roberts film Katie says goodbye har liknande kvaliteter, människorna i det lilla samhället i Arizona i sydvästra USA är individer – och de flesta sparkar nedåt för att själva känna sig lite uppåt.

Servitrisen Katie är 17 år och drömmer om att flytta till San Francisco för att utbilda sig till hårfrisörska. Hon bor med och försörjer sin alkoholiserade mamma, men lyckas spara en hel del pengar på dinern där hon jobbar, men framför allt på att prostituera sig.

Till torskarna hör både brutala unga män och snälla farbröder. De senare respekterar när hon träffar en man som hon lovar att sluta sälja sex. De förra gör det inte.

Kanske finns inte ondskan där man förväntar sig den – och godheten där man minst anar den?

Det gör ont att se hur den troskyldiga drömmerskan uthärdar sina dagar med skygglappsteknik mot cynismen som grinar åskådaren i ansiktet. Spänd sitter man och väntar på katastrofen. Och när ska Katie ge upp sin naiva dröm för verklighetens brutalitet? Man sitter tidvis som på nålar.

Men skildringen av Katie och de ljuspunkter och sprickor i mörkret som finns i varje liv är så känslig och ömsint att man ändå sitter kvar och drömmer med henne. Kanske finns inte ondskan där man förväntar sig den – och godheten där man minst anar den?

Kanske får vi lita till att även denna lilla figur har rätt att staka ut riktningen till sitt eget liv. Vem känner det bättre än hon själv, ändå?

Olivia Cooke i huvudrollen som Katie är självlysande från första scenen till den sista och är värd att följa med på resan. Vi lär oss något om oss själva och vår världsbild på vägen.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
redaktionen@arbetaren.se

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
prenumeration@arbetaren.se

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Arbetarens rojavasamling

PKK – Hjältar, terrorister eller frihetliga utopister?

Världen har ögonen på svenskars stöd för PKKs syriska grenar i Rojava. Men hur mycket vet du om PKK, PYD och YPG? Prenumerera på vårt nyhetsbrev nu så får du ett samlat paket av Rojava-rapportering och upplåsta reportage direkt i brevlådan.

Klicka här för att stänga