Den senaste tiden har många kongoleser som protesterat mot president Kabila och hans planer på att ändra i grundlagen för att kunna sitta en tredje mandatperiod gripits, skadats eller dödats. Presidentvalet i Kongo skulle från början ha hållits redan 2016, men har skjutits upp till december i år. Arbetaren publicerade 2015 ett reportage som gav en bakgrund till mycket av maktstriderna i det krigshärjade landet. Vi återpublicerar det reportaget här.
Kvällen har sänkt sig över Kinshasa, huvudstaden i Demokratiska republiken Kongo, ett av världens rikaste länder räknat i naturresurser men också ett av de fattigaste sett till levnadsstandard. Luften ligger mörk och mjuk.
Raphaël Kapambu Katukonki, tidigare kommunikationsansvarig för DR Kongos största oppositionsparti UDPS, är förbannad. Hans kamp i partiet är över, sviterna av tortyrskador från motståndsarbetet har tvingat honom att sluta, men engagemanget och insynen i det politiska spelet har han kvar.
– Regeringen kommer att försöka ändra lagen för att behålla makten och de använder Kongos mineralrikedomar för att göra det, säger han.
Presidenten Joseph Kabila tog över makten 2003 när hans far mördades. Sedan dess har han regerat och vunnit landets två demokratiska val, enligt Kapambu på tvivelaktiga grunder. Kabila får inte ställa upp i nästa val eftersom konstitutionen stipulerar högst två mandatperioder vid makten. Det internationella samfundet har legat på om datum för nästa val. Något som hittills undvikits. Tack vare landets rika naturtillgångar som enligt United States Geological Survey uppgår till ett värde av 24 biljoner dollar kan regeringen ignorera påtryckningarna. För det kongolesiska folket innebär det att inget förändras.
– Vi behöver en ”restart” för att återuppbygga landet. Demokrati och transparens respekteras inte, människor lider, kriget i östra Kongo fortsätter, säger Raphaël Kapambu Katukonki.
En timmes flygresa från Kinshasa mitt i landet i diamantregionen Kasaï Oriental finns det gott om naturtillgångar. I staden Mbuji-Mayi producerade det statliga gruvbolag MIBA under lång tid en tredjedel av alla diamanter på världsmarknaden. Men fallande priser och behovet av investeringar som regeringen envetet vägrat har fått produktionen att falla. Enligt kongolesiska företagarföreningen bröts 7,2 miljoner carat diamanter år 2004 – tio år senare blygsamma 180 000 carat. Visst förlorar staten pengar, men den har andra inkomstkällor. För invånarna i Mbuji-Mayi är det en katastrof eftersom stadens ekonomi är baserad på ädelstensbrytningen. Arbetslösheten är skyhög, staten betalar inte ut löner och folk har inte råd att äta.
– Vi har det så illa nu så att vi tänker att det inte kan bli värre. Därför står vi ut, säger Theo Lubuyi.
Själv har han två jobb för att försörja sin familj, lärare och rektor, men någon betalning har han inte fått på flera månader. Liksom många andra kongoleser är han hänvisad till landets informella ekonomi. Viljan att betala skatt är generellt låg och korruption finns på alla nivåer. Ett arv från kolonisationen med början på Berlinkonferensen 1884–85, eller den ”afrikanska huggsexan” som det också kallas. Där Kung Leopold den II av Belgien lyckades övertyga de andra europeiska länderna om att han skulle ha Kongo som sin privata fristat.
Kongostaten skapades och med hjälp av ett väldokumenterat skräckvälde, omskrivet av bland andra Mark Twain och Joseph Conrad, mjölkade Leopold landet på dåtidens åtråvärda naturtillgång – rågummi. 1908 tog Belgien över på grund av vanstyre och usel ekonomi och bildade Belgiska Kongo. Diamanter upptäcktes i Bakwanga, dåvarande Mbuji-Mayi, och föregångaren till dagens gruvbolag Société Minière de Bakwanga, MIBA, bildades. Bolaget hade ensamrätt på att bryta diamanter och kontrollerade i stort sett staden. Arbetare hämtades från närliggande byar och tillstånd krävdes för in- och utfärd.
Att Mbuji-Mayi har vuxit fram ur ett gruvläger är tydligt än i dag, staden domineras av platta hus och dess hjärta är en gigantisk marknad. Vägarna är dåliga, på sina ställen kan det ta 20 minuter att köra en kilometer. Flyg är i stort sett det enda sättet att ta sig till Mbuji-Mayi. Något som gör att mat, kläder och andra förnödenheter mycket dyrt.
År 1960 blev landet självständigt och efter fem år av en kaotisk tid kuppade diktatorn Mobutu Sese Seko till sig makten. Han införde ett ”åter till ursprunget”-tänk och 1971 blev Kongo Zaïre. Under ett 32 år långt diktatoriskt styre kom Mobutu att personifiera begreppet ”kleptocracy” med girighet och korruption på alla nivåer. MIBA jobbade för högtryck och finansierade allt från palats till den legendariska boxningsmatchen ”The Rumble in the Jungle” (mellan regerande världsmästaren i tungvikt George Foreman, och utmanaren, Muhammad Ali). 1997 besegrades diktatorn av rebellgrupper ledda av Laurent Desirée Kabila och Mobutu flydde landet.
För Mbuji-Mayis del visade sig Mobutus nycker vara en vinstlott. 1986 tillsatte han partikamraten Jonas Nzembe som vd för MIBA.
– Han var hjärtat som fick allt att flöda men när han blev sjuk slutade blodet att pulsera, säger Marcel Tshibemba Tshimpaka, pastor i Presbyterianska kyrkan, CPC, i Mbuji-Mayi, på en vacker poetisk franska.
Under Nzembes tid blomstrade såväl gruvbolaget som staden. Vägar byggdes, universitet, el- och vattenreningsverk uppfördes genom en social fond som Nzembe startade. För att blidka Mobutu lär MIBA ha betalat mellan en och två miljoner dollar per månad till diktatorns privata bankkonto. Utöver vinsten som gick till den så kallade statskassan.
2006 när landets första demokratiska val skulle hållas, ett val som kom till stånd tack vare en halv miljard dollar från FN, EU och USA, var Nzembe en av många hoppfulla som gav sig in i politiken. Han förlorade valet och så småningom också sitt jobb men var fortfarande provinsens starke man fram tills att han blev sjuk.
För diamantbolaget gick det allt sämre, 2009 och 2010 låg produktionen helt nere och även om det kommit igång i liten skala är läget fortfarande svårt.
– Folk här är handelsmän och de har ingenstans att ta vägen med sina varor för ingen har råd att köpa något. Det gör att behoven av bistånd har ökat de senaste åren samtidigt som finanskrisen i Europa och USA gör att bidragen minskar, säger Marcel Tshibemba.
Folk här är handelsmän och de har ingenstans att ta vägen med sina varor för ingen har råd att köpa något
Marcel Tshibemba Tshimpaka, pastor i Presbyterianska kyrkan i Mbuji-Mayi
CPC driver skolor, barnhem, sjukhus och en utvecklingsavdelning där änkor lär sig sy och använda dator för att kunna försörja sig. Ett stenkast från kyrkan på stadens huvudgata, Boulevard Laurent Desirée Kabila, ligger det överfulla fängelset. Byggt för 200 interner, men som ett resultat av våldet i staden finns där drygt 900 intagna.
Nyligen utbröt en tuberkulosepidemi i fängelset och 180 fångar smittades.
Längre ned på gatan ligger ett Western union-kontor som inte längre gör några utbetalningar eftersom medarbetarna har hotats av släktingar och bekanta som krävt att få pengar. Ytterligare ett kvarter bort pågår diamanthandeln. Utanför de många små kontoren och butikerna sitter hoppfulla änkor i väntan på allmosor. Annars är det skrämmande tomt.
– 1 300 dollar är den här diamanten värd, säger handlaren David efter att noga ha vägt och tittat på en sten under lupp.
– Vi sätter priset efter carat, färg och kvalitet. Den här liksom alla andra diamanter som vi handlar med exporteras till Belgien.
Stenen kommer från Sankurufloden i stadens utkant som på krånglig väg kvalar in som biflod till Kongofloden. Här har oberoende diamantletare tagit över en övergiven gruva. Bakom en affischtavla där Joseph Kabila uppmanar till ”modernitet” vaskas det efter diamanter.
– Här har vi en fyra meter lång slang och en motorpump så att vi kan pumpa upp vatten. Vi använder nät för att vaska fram diamanterna, säger en av ledarna som motvilligt visar upp ett välorganiserat läger i utbyte mot anonymitet.
För trots att diamantbrytningen avreglerades på 1980-talet är letandet en ljusskygg verksamhet förenat med stora risker i form av erosion, jordskred och våld. Vapen finns överallt och bråk uppstår ofta när vinsten är hög och tilliten låg. Även inom gruvbolaget vittnas det om fruktansvärda arbetsvillkor, barnarbete och skjutningar från missnöjda arbetare som inte fått betalt. Friletarna mutar oftast både militär och polis för att få tillgång till områden och för att få vara i fred. Ur fickan tar ledaren upp ett noggrant vikt papper vars värde på världsmarknaden han förmodligen aldrig kommer att tjäna.
– Det här är vad vi har fått i dag – nästan 20 stenar, säger han och visar vänligt men bestämt att det är dags för mig att gå.
På marknaden blandas folk, försäljare, gaturestauranger, skräddare, beväpnade militärer och poliser. Här är det lite bättre fart än i diamantkvarteren. Trots att invånarna inte lever under en svältkatastrof så är bristen på mat påtaglig. Många äter mindre än ett mål mat om dagen. Kosten baseras på fufu, runda bollar gjort på matbanan, cassava eller jams. De flesta odlar grönsaker och använder det som naturen erbjuder i form av örter och grönt. Ju längre bort från marknadens kärna desto påvrare blir utbudet. Folk säljer vad de har, fryst färskvatten, ett par sandaler, skoputs, Bic-pennor, med ursprung i Kina. Vem som ska köpa är oklart. I slutet av vägen som mest påminner om en soptipp med fladdrande plastpåsar ligger barnhemmet och mödravårdskliniken Saint Joseph Bena Tshibuabua. Inne på BB-avdelningen gapar hyllorna, sånär som på några lådor, tomma.
– Vi behöver tropiska mediciner och näringslösning till barnen som föds undernärda eftersom mammorna inte har haft råd att äta ordentligt under graviditeten. Men det är svårt att få ihop pengar, säger Syster Susanne, eller Susanne N’daya som hon heter, en 35-årig Moder Teresa-syster som driver verksamheten.
Ungefär 80 procent av alla kongoleser är religiösa. Katolska kyrkan är landets största samfund med en lång tradition av social verksamhet. Utöver barnhem och BB driver Teresa-systrarna också en skola samt barnpassning. Barn lämnas anonymt till barnhemmet eller så blir de kvar när mödrarna dör vid förlossningen. Barnadödligheten i DR Kongo är hög, 2012 låg den på 10 procent. Enligt lag har staten ansvar för alla barn utan föräldrar. Trots det får de varken hjälp eller ekonomiska bidrag.
– Det går för att det måste gå även om vi har svåra tider. Vi måste hitta föräldrar till de barn som har blivit övergivna och vi måste göra allt för barnen som bor här, säger Syster Susanne.
Vi måste hitta föräldrar till de barn som har blivit övergivna och vi måste göra allt för barnen som bor här.
Syster Susanne
För att få ihop pengar hyr barnhemmet ut två små hus, tillverkar tegel, paketerar vatten som fryses in och säljs, dessutom har de ett ölkafé som sköts av de äldre barnen. Intäkterna från detta och välgörenhetsbidrag ska räcka till mat, mediciner, kläder, skolgång och beväpnade vakter som skyddar barnen dygnet runt eftersom människor kommit in på området och slagit barnen tills de fått mat eller pengar.
Mörkret faller. Syster Susanne och de andra fem nunnorna som bor på barnhemmet äter middag. Barnen sover. Under uppsluppna former diskuteras dagens händelser. Plötsligt släcks ljuset. Det sägs att vattenkraft från Kongofloden skulle kunna förse hela Afrika med elektricitet. Här, ett par kilometer från floden, fungerar elen dåligt. Dels för att underhållet är eftersatt och dels för att den el som produceras i huvudsak går till MIBAs diamantbrytning. Små arga utrop hörs från kvarteret men Syster Helene, en av nunnorna, plockar vant fram stearinljus och ficklampor.
– Det måste vi alltid ha för strömmen går hela tiden. Utan en generator klarar man sig inte, säger hon.
En av Syster Susannes telefoner ringer. Den här gången är det goda nyheter.
– Vi har föräldrar till tvillingarna, säger hon och ler stort.
Den 20 januari utbröt oroligheter i Kinshasa. Människor protesterade mot ett lagförslag som stressats igenom av Kabilaregeringen strax innan jul. Förslaget går ut på att en ny folkräkning ska ligga till grund för fördelningen av platserna i parlamentet. En taktik som anses fördröja valet så att Kabila kan sitta kvar under folkräkningen som skulle ta mycket lång tid. På uppmaning av regeringen stängs telefoner och internet av under upploppen. Minst 42 personer dödas men efter några dagars kaos tas lagförslaget tillbaka.
I mars sattes ett datum för Demokratiska republiken Kongos tredje fria och rättvisa val – den 27 november 2016. Redan i oktober ska lokalvalen påbörjas. Något som enligt Abbe Malumalu på den oberoende nationella valkommissionen, CENI, kommer att kostar 1 miljard 145 miljoner dollar. Så kanske kommer gruvorna i Mbuji-Mayi äntligen få de önskade investeringarna till att få igång produktionen. Pengar lär behövas för att behålla makt, eller som en garanti för en god framtid. ”Dollar är vårt modersmål och man ska komma ihåg att korruption på alla nivåer gör livet omöjligt för en vanlig kongoles”, skanderar Radio Okapi, en av landets få oberoende radiostationer stödd av FN.
Hur livet blir efter valet 2016 för en vanlig kongoles återstår att se.