Vittnesmålen är ohyggliga, såren omöjliga att läka och epoken beskrivs ofta som den mörkaste och mest brutala i Latinamerikas historia. Men i maj 2013, efter en långdragen rättsprocess, dömdes Guatemalas ex-diktator Efraín Ríos Montt till 80 års fängelse för folkmord och brott mot mänskligheten. En dom som bara dagar senare delvis underkändes av landets mäktiga författningsdomstol. I höstas startades dock rättegången på nytt och kampen för upprättelse lever fortfarande hos de hundratusentals anhöriga till de som dödades, våldtogs och torterades av regimens soldater. Arbetaren träffade doma­­ren i fallet, Yassmín Barrios, under hennes korta besök i Stockholm.

Spåren efter de många åren av bru­tal militärdiktatur lever i allra högsta grad kvar hos de civila som Yassmín Barrios försöker hjälpa. De är svåra att ta in.

Grymheterna och brutaliteten som möt­­te de drabbade ur framför allt urfolk i Guatemala är på gränsen till obeskrivbara. Brända byar, hundratals sanktionerade massavrättningar, organiserade grupp­våldtäkter och, det med ord näst intill omöj­liga att beskriva – militärer som efter våldtäkterna skar upp gravida kvinnors magar och dödade fostren.

– Jag minns särskilt en berättelse. Det var en kvinna, hon våldtogs av 20 soldater framför sin tolvåriga dotter. När de var klara tvingade de henne att se på när dottern våldtogs.

Yassmín Barrios sitter framåtlutad i soffan på ett kafé. Så här skulle hon aldrig kunna sitta hemma i Guatemala. Sedan 2001 har hon polisbevakning var hon än befinner sig.

Det var för 16 år sedan och strax innan rättegången för mordet på biskopen Juan José Gerardi, som lett den katolska kyrkans sanningskommission. Yassmín Barrios och hennes familj utsattes för ett mordförsök då två splittergranater kastades in i deras hem. Ett politiskt riktat attentat av förövare som inte ville att landets mörka förflutna skulle dras fram i ljuset.

– Jag är glad att jag lever, men sedan den dagen har jag ingen frihet. Jag har bevakning dygnet runt och kan inte röra mig fritt, säger Yassmín Barrios till Arbetaren.
Jag är glad att jag lever, men sedan den dagen har jag ingen frihet. Jag har bevakning dygnet runt och kan inte röra mig fritt.
Det så kallade inbördeskriget i Guatemala pågick under 36 år fram till dess att ett fredsavtal undertecknades 1996. Fortfarande menar dock många att det knappast rörde sig om ett krig. I stället borde tiden, enligt flera människorättsorganisationer och forskare, benämnas som en lång period av militärt förtryck. Anledningen är att gerillan som kämpade mot de skoningslösa skräckregimerna var så militärt och numerärt underlägsen staten att krig knappast gick att föra.

Av de över 250 000 civila som dödades tillhörde 83 procent mayafolket. Staten och de paramilitära högergrupperna stod för sammanlagt 93 procent av övergreppen.

– En annan historia är den om kvinnan som vittnade. När militären kom till hennes by tog hon sin en månad gamla bebis i famnen och sprang. För att inte bli upptäckt satte hon ett tygstycke för munnen på barnet. När hon lite senare stannade hade barnet kvävts till döds, berättar Yassmín Barrios.

Efraín Ríos Montts tid vid makten räknas som den mest brutala i hela den latin­amerikanska historien. Mellan 70 och 90 procent av maya ixil-folkets byar utplånades och drygt 5 procent av folkgruppen mördades – på 16 månader, under åren 1982 och 1983. Och det med order från högst upp i landets ledning.

I dag råder visserligen fred och demo­krati på pappret i det hårt segregerade Guatemala. Men till skillnad från exempelvis Sydafrika sitter de skyldiga för folkmordet fortfarande på många höga samhällspositioner. Yassmín Barrios har ge­­­nom sin roll som domare dömt några av dem. Som i februari förra året, då två tidigare militärer dömdes till 120 respektive 240 års fängelse för sexuellt våld, brott mot mänskligheten, mord och påtvingande försvinnanden. Anmälan gjordes av en grupp kvinnor från urfolket q’eqchi’ som tagits som slavar och torterats av mi­li­tären.

– De här kvinnornas mod har varit enormt. De har vågat vittna inför hela världen om vad de utsatts för. Min roll som domare har varit att låta deras röster komma fram. Och vi har bevis. Bevis för att militärens order kom från högsta ort.
De här kvinnornas mod har varit enormt. De har vågat vittna inför hela världen om vad de utsatts för.
Efter den historiska domen mot Ríos Montt dröjde det bara tio dagar innan lan­­dets författningsdomstol underkände delar av den, med hänvisning till teknikaliteter och politiska påtryckningar. I mitten av oktober återupptogs rättegången, men den här gången slipper Ríos Montt själv medverka. Hans advokater har lyckats påvisa att den nu 90-årige ex-diktatorn är för gammal och för sjuk.

Ett bakslag för de många offren och ett slag i ansiktet på rättvisan. Men Yassmín Barrios menar att folket i Guatemala nu ändå vet vad som hände under hans tid vid makten. Och fortfarande kan många andra i hans närhet komma att dömas i den utdragna rättsprocessen. Hundratals vittnen, dna-prover och omfattande ut­red­ningar av det stora antalet mass­gra­var som grävts upp är bevis som är svåra att sopa under mattan.

Ríos Montt själv menade under rättegången att han varit ”för upptagen med att vara president för att detaljstyra armén eller veta vad varenda militär hade för sig”. Dokumenten är dock många som visar att de styrande hade full vetskap om vad som pågick och att det var civilbefolkningen som drabbades av det urskiljnings­lösa mördandet och den grymma tortyren. Och värst utsatta var kvinnorna.

– Kvinnan har en speciell plats i ixil-kulturen, det är hon som bär på livet. Och arméns riktade våld, särskilt just mot kvin­­nor, var därför ett våld riktat mot livet­s kärna för att få död på den här gruppen, säger Yassmín Barrios.

Yassmín Barrios kallar sitt uppdrag för historiskt. Domen mot Ríos Montt var ett försök att skapa en hållbar fred i ett land djupt plågat av våld och konflikter sedan decennier tillbaka.

– Vi utfärdade en dom baserad på de många bevis som finns. Det var en rättvis dom och vi är helt övertygade om att den åtalade är skyldig. Att författningsdomstolen underkände domen var ett politiskt beslut. Som jurist har jag inget annat val än att respektera det, men jag håller inte med dem. Vi domare som utfärdade domen utförde i alla fall vår plikt gentemot Guatemalas befolkning.

Hur ser du på landets framtid?
– I dag lever vi i en postkonflikt och den sociala tilliten kommer att ta tid att bygga upp. Att skapa en demokrati och en säker rättsstat är ingenting som händer av sig självt. Men vi bygger det dag för dag. Just nu genomlever vi en djup konstitutionell kris, men Guatemala är inte samma land i dag som för 20 år sedan. Det märker man inte minst genom de stora folkliga protesterna mot korruption som ägt rum de senaste åren. Nu vågar folk trots allt ge sig ut på gatorna, det gjorde man inte förr.