När jag tänker på ön där jag föddes känns det som om det var alldeles nyss jag var där. Jag vidgar näsborrarna och kan känna doftstråk dra förbi: Den stickande lukten av rök när mamma petar in vass i lerspisen på gården, min systers hår när det smorts in med olja, den nästan bedövande lukten av hibiskus efter regnen.

I det skarpa solljuset som faller in över min säng i härbärget i South Jatrabari i utkanten av Dhaka kan jag, om jag blundar, återskapa bilderna. Försiktigt hålla upp dem, låta dem glimma till en liten stund för att sedan släppa iväg dem och låta dem segla bort. Upprepa proceduren. Igen och igen. Mammas röst, mjuk som aprikosskal där den når mig från kokplatsen. ”Inte ner till floden, inte i dag Lalesh.” Och jag hör mitt eget ”Nej mamma, jag vet.” Inte den dagen och inte nästa heller. Och kanske inte dagen efter det.

Jag vet vad hon menar: Vattnet står högt och floden där nere bakom risfälten svämmar över sina bräddar. Pappa flyttar djuren högre upp mot huset och mäter vattennivån medan den allseende blicken sveper över de enkla husen i dungen bredvid och nålar fast grå molnmassor på himlen.

Mina yngre syskon står fastbundna vid en påle utanför huset för att inte riskera att sköljas bort av floden ett stenkast härifrån. Den mäktiga Tetulia som omger hela vår värld och mynnar ut i Bengaliska viken, några timmars båtfärd från ön. Sådana dagar ser jag.
Monsundagar. Dagar då regnet hamrar mot den hårt packade leran som vi gick barfota på hela vår barndom.
Monsundagar. Dagar då regnet hamrar mot den hårt packade leran som vi gick barfota på hela vår barndom. Hamrar och hamrar tills leran blir till en tjock soppa som ingen, inte ens gubben Mohuddin som i vanliga fall klättrar som en get, har fast mark under fötterna. Nätter när vinden rasar som ett odjur och de fastsurrade plåtväggarna skakar som om nån ruskar dem en sen kväll för att få komma in. Oljelampan gungade i sitt snöre av tvinnade kokosfibrer och mammas entoniga nynnande fyllde rummet. ”Min älskade kom vandrande längs stranden, hans röst var klar och stark och varm. Den sjöng för oss om sedan länge svunna tider, när vi vilade så tryggt mot någons arm…” Mina ögonlock blev tyngre medan mamma nynnade och djuren i rummet bredvid vände sig och släppte ifrån sig sina fräna dofter.

När jag går ut nästa dag gräver pappa lera för att förstärka plattformen runt huset. ”En sån bit till och vi måste flytta djuren ännu högre upp”, säger han och måttar med sina grova, spruckna fingrar medan ögonen fortsätter att svepa över landskapet och himlen runt oss. ”Jag har aldrig sett vattnet så högt.” Hans skugga blir längre och längre i det gula eftermiddagsljuset. En snibb av lungins nedre del är instucken vid ryggslutet så att benen och låren blottas. Han har ingen skjorta på sig. Musklerna rör sig som små knutar under huden medan han hackar. Kaaatjoff! Kaaa-tjoff! Stora, fyrkantiga bitar av packad lera. När jag gått en bit vänder jag mig om och då kan jag se mina småsyskon, fastbundna som djur vid den tjocka pålen utanför vårt hus.

Det är eftermiddag och trafiken på gatan utanför härbärget tilltar. Scootertaxis och tunga lastbilar med bilder målade i vackra färger. Buckliga, japanska dieselbilar och splitter nya stadsjeepar med enorma, silverglänsande kofångare där fram. Alla på väg någon annanstans i den tunga, disiga hettan. Ett totalt kaos av tutor, röster, cykelklockor och skrikande bromsar.

När jag blundar igen ser jag andra dagar. Torra dagar då jag hör kraset av ärtbaljor som bryts på grannens gård och någon som ropar ut över fälten. ”Det är dags att trampa ärtor… Kom hem nu!” Och så svaret ”Jag kommer mamma. Jag är snart hemma…” Shirinas ljusa röst som bärs av vinden. Min bästa vän när jag var liten. Shirina som alltid stack in en blomma bakom örat för att se fin ut när vi var ute och gick på de hårda, torra vallarna som löpte kors och tvärs över ön. Shirina som jag gjorde allt tillsammans med då. Rengjorde kokkärlen med sand och vatten nere vid floden, tog med djuren till bete, trampade ärtor eller hjälpte de vuxna att bära vass eller ved. Vi kände inte till någonting annat. Ön var världen men vi kunde ändå ligga på rygg i gräset och iaktta rovfåglarna som kretsade högt där uppe och önska att vi också hade vingar så vi kunde få se hur det såg ut på andra ställen.
Ön var världen men vi kunde ändå ligga på rygg i gräset och iaktta rovfåglarna som kretsade högt där uppe och önska att vi också hade vingar.
När jag tänker på platsen där jag föddes känns det som alldeles nyss jag var där. Då, när Dhaka bara var en berättelse vid elden om kvällarna och vi som var barn lyssnade med öppna munnar. Både män och kvinnor hade varit där. Någon som pappa kände körde cykelricksha i det förmögna distriktet Gulshan och kom tillbaka med slitna sedlar och rynkor i ansiktet. Andra jobbade på byggena eller i klädfabrikerna, jättelika hus som inte ens vi i våra barnsliga fantasier kunde föreställa oss. Och jag sa alltid att jag också ville sy. En svävande, lätt dröm under den blå himlen på ön. I fantasin kunde jag se mig själv i ett rum som aldrig blev mörkt. Kläderna växte fram från de färgade tygstyckena som matades in: jackor, byxor, skjortor. Sådant som vi sällan själva använde men som jag visste att andra köpte, människor på platser längre bort. Det var innan jag själv kom dit så klart, när jag bara sett mamma sy för hand och någon enstaka gång kvinnor vid trampsymaskiner på huvudgatan i Dashmina, den närmaste marknadsstaden. Då kunde jag inte veta att jag skulle bli kvar, att staden slukar människor och att pappa plötsligt skulle bli sjuk och vända sin allseende blick inåt, in mot smärtan som åt honom. Att pengarna rinner bort som den tunna, fina sanden som Shirina och jag brukade sila mellan fingrarna nere vid floden.

Jag lyfter en ny bild och låter den glittra. Jag hör min yngre systers upphetsade skrik när en pappersdrake i rosa och ljust blått stiger i luften. Med armarna utsträckta och fötterna trummande mot den hårda leran försöker hon nå den och far fram över de stubbade risfälten. Benen rivs sönder av de vassa stråna som står kvar efter risskörden men hon märker det inte ens. Hennes blick viker inte från draken förrän jag till slut släpper linan och låter den försvinna över vattnet. Hon är för liten för att förstå att jag behöver något annat att tänka på just den dagen. För liten för att förstå vad det innebär att jag åker snart, att det är jag, med mina flinka fingrar, som fortfarande kan få jobb i någon av fabrikerna utanför stan. ”Du kommer väl hem sen?” säger hon när ljusen slocknat inne i huset och vinden får palmkronorna där ute att rista. ”Sov nu”, säger jag. ”Jag finns här bredvid dig.” Jag tänker att det snart är jag som berättar historier vid elden medan de andra lyssnar med öppna munnar. Då kände jag inte till att det finns köpare från andra länder. Att kläderna skeppas iväg med enorma båtar över haven och att män i mörka kostymer skriver under papper som binder oss vid symaskinerna tills fingrarna domnar bort. Ingenting av det där visste jag då och nu, när jag vet, önskar jag att jag inte visste. Nu när jag vet önskar jag att världen fortfarande fick stanna kvar i en av de där skärvorna som jag plockar fram.

Nyss, säger jag om tiden, men jag är inte säker längre. Inte med allt annat jag sett och lärt mig sedan dess. Nu vet jag inte. Lastbilarna med stenkross och sand dånar förbi i den svarta värmen och mina arbetskamrater sover bakom tunna väggar av tyg. När de vaknar igen ska vi koka mat tillsammans borta vid det gemensamma köket, en utbyggnad på pålar högt över marken, längst bort i korridoren. Vi turas om med de andra på härbärget, står i kö med kärl och grönsaker beredda. I augusti brann en fabrik i Gazipur igen. På tv ser vi bilderna av de två utbrända översta våningarna och klungorna av gråtande anhöriga utanför de svartbrända, låsta grindarna. Vi ser unga kvinnor, ingen av dem äldre än vi, som klamrar sig fast vid fönsterbrädorna medan nylonbalarna bakom dem smälter ned till klibbiga, rykande högar som fyller luften med giftig gas. Kanske tänkte de också på en char – en låg ö av slam och sand – någonstans söderut.

Nästa dag kastar vi sten mot polisen på motorvägen som går mellan Dhaka och Mymensingh i norr. Vi hade diskuterat olyckan tidigt på morgonen, innan första passet, när det var svalt i luften och sömnen fortfarande klibbade i ögonen. Våra fabriksgrindar är också låsta eftersom ägarna är rädda för stölder. Fönstren har galler på alla våningar och i brandtrapporna staplas bal efter bal med tyger till våra maskiner som surrar oavbrutet. Nu tjippar mina flip-flops mot den hala stenläggningen och tårgasen sticker i ögonen. Sönderslagna tegelstenar mot tårgasgranater och långa batonger av trä. En milslång bilkö som spyr avgaser mot en långsamt mörknande himmel utan sol. Jag ser en av mina arbetskamrater ramla: hennes huvud dunkar hårt i marken och ögonen rullar runt tills bara vitorna syns. Jag hinner undra om jag kommer att se henne vid maskinen i morgon innan gruppen av unga män längst fram vänder och jag sugs med av strömmen ned mot ingången till fabriksområdet.
Men om jag anstränger mig, om jag blundar hårt, kan jag fortfarande lyfta skärvorna för att se.
När jag tänker på ön där jag föddes känns det som nyss jag var där, och ändå inte. Tiden, som en flod av brunt och grumligt vatten, suddar bort spåren och gör det svårare att minnas, timmarna rinner iväg under de skarpa lysrören, tröttheten och huvudvärken förlamar. Men om jag anstränger mig, om jag blundar hårt, kan jag fortfarande lyfta skärvorna för att se. Shimulträdens röda blommor slår ut när våren kommer, och luften i näsborrarna är ren. På kvällarna ritar eldflugorna gröna stigar i mörkret. Min mamma rör i grytan och förmanar oss att inte gråta. ”Tror ni att ni ska kunna plocka lycka på samma vis som ni plockar bären på buskarna vid avträdet?” säger hon med sin mjuka röst. ”Vad kan vi som är fattiga göra? Vårt liv är lagt i Guds händer. Bara om Han vill får vi mat och kan se våra barn växa upp.”

Om jag håller upp en skärva ser jag kvinnorna i främsta ledet, då, en gång för länge sedan, när ön angreps av de rika som försökte stjäla vårt ris och jaga bort oss och vi var tvungna att försvara oss. Mamtaj, Habibi, Doli. Och så klart den gamla, Nashrina, hon som överlevt både befrielsekriget, svälten och två cykloner. Deras olikfärgade saris påminner mig om fåglarna som alltid landade vid norra udden när sommarhettan var som värst.