Solidärer – avsnitt 12

Spanien, vår och sommar 1938. Klara! Efter Teruel vet jag inte vart jag ska ta vägen. Jag ställer mig som träden och placerar mina armar längs grenarna. Ändå blir jag ingen riktig människa. Jag går åt olika håll men kommer ingenstans. Det är inte det att vägarna är särskilt mörka utan att de inte leder […]

Spanien, vår och sommar 1938.

Klara!

Efter Teruel vet jag inte vart jag ska ta vägen. Jag ställer mig som träden och placerar mina armar längs grenarna. Ändå blir jag ingen riktig människa. Jag går åt olika håll men kommer ingenstans. Det är inte det att vägarna är särskilt mörka utan att de inte leder någonstans. Börjar man skrapa på ytan finns bara förvirring kvar, slingriga underjordiska gångar, som katakomberna i Paris, det var Torsten som berättat om dem – eller om det var Verner Holm. Kilome- terlånga högar av lösryckta kranier, benknotor, öden.

Francos trupper har nått fram till Medelhavet vid Vinaroz. Vad säger det dig? Varje gång vi skjuter ner en fiende jublar vi. Det är krigets inrättning som är sådan, men jag undrar om inte livet följer samma princip. Den där jävla Hellgren hatar jag och om han stått här framför mig hade jag dödat honom på fläcken. Fienden måste röjas undan. Det har blivit grymmare och råare även inom de egna leden. I går arkebuserades Häkkinen för att han varit full när han höll vakt. Vi blev tvungna att titta på när han sköts. Minsta lilla ifrågasättande leder till bestraffning. Einar säger att disciplinen nog är nödvändig om vi vill vinna det här kriget. Han har ändrat uppfattning och säger att revolutionen måste vänta. Fascisterna först. Men hur vinner vi över fascisterna om vi ska ingå i samma hjärndöda disciplin som dem?

Jag kan längta efter att slippa vara vuxen men det är en ihålig längtan, barn är inte så idiotiskt genomsyrade av aningslöshet som vi vill tro. De tvingas uppleva sådant som de inte står ut med, men de kanske har ett större, mer genuint behov att leva? Jag vet inte. Men jag skulle vilja vara uppriktig, Klara. När du tapetserade mina väggar med dina bilder i drömmen, blev jag rädd. Rädd för att det bara var du som förändrades. Jag behöver skriva till dig för när jag gör det kan jag se mig själv på gatorna i Gävle. Inte vet jag om du vill ha mig där, men jag behöver inte vara i ditt rum, behöver inte ligga i din säng och längta efter att du ska hålla om mig, det räcker gott om vi hälsar på varandra på gatan, det räcker långt om vi vet att den andre finns. För mig betyder det i varje fall mycket.

 

*

 

Ett datum, här får ni ett datum för er statistik: sextonde mars. Kan vara en härlig dag i Katalonien. Magnolians knoppar svullnar och de blanka, gröna bladen försöker skydda knop- parna som systrar – och så hörs larmet, genomborrande, det hotfulla surret av propellrar, bomberna är stora blanka stenar, men vad de stenarna har inombords. De faller, enligt prästerna, som ett omen.

Den sjuttonde mars bombades Gran Vía de les Corts Catalanes, den vackraste gatan i Barcelona. I Medelhavet simmar färggrann fisk och agaven har växt sig hög intill den vackra aleppopinjen. Ni får era datum, kungar och presidenter, men kan vi få resten, ni får siffrorna, och vi får livet.

I Poble Sec, på Nou de la Rambla, hackade Conxa bergsmassiven till en tunnel, den grävdes i sicksack för att granatsplittret inte skulle nå in. Den var avsedd att hysa tvåtusen människor och försågs med tre ingångar, eldstad, barnrum, sjukvårdsrum, sanitetsrum. Trotsigt vita lakan och republikens flaggor hängde ut från balkongerna på andra sidan gatan men revolution var ett gammalt ord, staden hade uppstått för att inte utplånas. Marcos skulle peka på kratrar och skotthål och hon skulle ljuga. Inte berätta att två italienska bomber fallit vid Sant Felip Neri, den första dödade de barn som fått skydd i kyrkan, den andra dödade de människor som sedan försökte hjälpa de skadade. Inte säga att Durrutis ideal multnade precis som hans kropp, precis som Ascasos och Ferrers. De livsviktiga utopierna, uppslukade av jorden.

Varför säger du så, Conxa?

Pappans tunga hand på hennes axel. Han var ung, påminde om Poeten – att hon inte sett det förut. Det hängivna, som kunde slå om i en frånvaro som inga flickhänder kunde rå på.

Jag har inte sagt något, pappa.

Hennes envisa flickblick behövde något mer än hans överseende leende.

De döda kan läsa tankar vet du. Han var mörk runt ögonen, hon hade inte tänkt sig honom så utmärglad.

Det var väl ovanligt högtravande sagt, också för att komma från dig? Vem skulle tjäna på det, de döda eller de levande?

Jag har alltid kunnat läsa dina tankar, Conxa.

Och trott att det är kärlek? När du kanske har läst dem fel hela tiden?

Han rörde mjukare vid hennes arm. Himlen var fylld av drakar och eld, det var ingen himmel för ett barn, men det fanns kanske inga barn kvar i Spanien?

Titta Conxa, sa pappan och satte sig på huk bredvid henne, pekade. Nu kommer de, stridsvagnarna, nerför kullarna. Kan du se dem?

Vi har mycket att göra, pappa, vi har inte tid att lyssna på alla som kommer och vill saker.

Det är bra, min flicka. Arbetet tar aldrig slut. Han strök henne över flätorna.

Men när de kommit fram, pappa – åt vilket håll ska jag springa?

Du ska inte springa, Conxa, du ska stanna och slåss. Men om jag inte orkar?

Då är du inte längre min flicka.

Himlen fylldes igen av odjuren. Miguel ropade och Rosa drog in henne i tunneln. Hon tänkte på Marcos, tänkte att hon höll om honom, att han kände hennes armar runt sin kropp.

 

*

 

Kära mamma.

Jag har aldrig varit i något krig förut men det är inte så svårt som man kan tro. Själen underordnar sig kroppen och kroppen har förlorat kontrollen – någon annan bestämmer att tanksen ska dåna, kulsprutorna smattra, vet du ens vad skyttegravsmörsare är, hur grova kanoner låter? Kommer du ihåg att du jämt sa att jag skulle vara mig själv? Men i ett krig finns inget jag. Det är när du tror att du är viktig som paniken kommer. Vi undviker att se varandra i ögonen. När adrenalinet går ur kroppen har vi förhoppningsvis somnat.

Om vi inte somnar blir vi galna. Vi vaknar, dricker vin och gör oss redo. Vi sjunger Internationalen, men orden spricker. Trädljungen bär ljusröda klasar, steneken gummiblad. Det måste fortfarande finnas mycket kvar att älska.

Vad gör du, Ingemar? Du måste komma nu.

Det var Einar som ropade, de skulle bytas av vid vakten. Ja ja, om en minut.

Ingemar försökte igen:

Kära mamma! Nu ska du få höra något fantastiskt. Kom nu, Bäckström!

Ingemar bytte plats och blick med Einar. Det var länge sedan de sa något till varandra. De var fast i Aragonien, någonstans mellan de vita bergen. De var så långt in i kriget att det inte var säkert att de skulle hitta ut.

Kära mamma.

Jag sitter vid elden och försöker minnas vad som hänt i dag. Jag tror det var i morse som vi sprang mot fienden och fick order om att fortsätta fast vi var i underläge, och jag vet inte hur många som dog runt omkring mig när jag sprang och tog skydd och sprang… Ammunitionen tog slut men vi fick order om att avancera.

Spring då era jävla slöfockar!

Arbetarfolket, det bärande, springande, krigande, dödande, dödade folket. Adrenalinet pumpade långsamt ur kroppen, och det var bra. Det var ett under att han överlevt. Det, åtminstone, kunde han skriva:

Kära mamma!

Det är ett under att jag överlevt! Jag sprang rätt genom helvetet, vilken tur att jag hade hjälm, men vet du vad mam- ma, det är inte längre någon skillnad på att leva och överleva och snart är det ingen skillnad på att överleva och dö.

Eivor Bäckström försökte att inte se besviken ut men hon kunde inte sträcka ut armarna mot honom, kunde inte le. Det var taggtråd utanför stenmuren och sandsäckar innanför. Det var gluggar, fyrkantiga, genom vilka bergen och vägarna tycktes så små. Han satt utanför lägret på den andra, plana sidan, och skulle hålla elden vid liv fram till solen gick upp. Det skulle bli dag igen och då skulle några fler dödas, det var lika omöjligt att förhindra som att mörkret skingrades. Några fler skulle begravas men inga gropar blev tillräckligt djupa och inga begravningar tillräckligt långa för att hinna… vad? Eivor hade inte trott honom när han sa att han hört hennes röst långt innan han föddes, att han sett henne redan i de överväldigande ångorna på fabriken. Hon tyckte om berättelsen, men förstod inte att den var sann. När ljuset kom släckte han elden och väckte de andra.

Minnet förändras med omgivningen. Bland stegsnokar och skorpioner minns man en sak, men om den skygga Provencesångaren i mörk fjäderdräkt sjunger minns man något annat. Det gör skillnad om det luktar nybakat bröd eller färskt blod. Minnet anpassar sig efter landskapet. Den tröstande solen får ett minne att brinna som tidigare kapslats in. Och när ett nytt minne snuddar vid ett gammalt kan ett av dem upplösas.

Det kunde inte finnas ett vackrare landskap än det spanska. På andra sidan taggtråden tycktes det orört och gränslöst. Konstigt hur fiender kunde hitta varandra när det fanns så mycket terräng att gömma sig i. Men de skulle ju inte gömma sig, de skulle avancera och ta mark av varandra, de skulle gå dit där det var som farligast. Fast ibland var det bara att vänta och försöka förutspå vad som skulle hända. Ibland hände ingenting. De drack vin på kullar med vidunderlig utsikt, lämnade skyttegravarna och provade att stå oskyddade i solen. Ingemar lutade sig mot ett träd och blundade. Han såg Eivor. Hon stod vid dörren, på väg ut. Vände sig om mot honom. Han försökte minnas om hon såg ledsen ut, nu var det hon som berättade för honom:

När du låg i min mage, Ingemar, blev jag förälskad i en yngre man som nyss börjat arbeta på fabriken. Det var inte att jag var missnöjd med mitt liv, men tillsammans med honom fick jag syn på någon annan inuti mig, som jag tyckte om. Hon var ung och levande, jag visste inte innan att hon fanns. Du sparkade så hårt att jag var tvungen att vila mycket, du växte åt fel håll så läkaren måste vrida dig rätt. Jag kunde inte gå till arbetet och när du föddes hade jag inte platsen kvar.

Hon satte sig på huk i tamburen och sträckte ut armarna och han sprang in i dem. Det var när hon höll om honom som han växte.

Under den värmande solen i Alcubierre mindes han olika män hemma i det lilla rummet på Arbetshusgatan. Pappan var i hamnen och han fick gå ut och leka men ibland behövde han gå in för att hämta något eller för att han fått snö innanför kängskaften, och då såg han dem, männen, de tog över hela rummet. Det såg ut som om de skulle äta upp henne.

Han stod lutad mot stammen, rädd för att bli upptäckt, gömde sitt ansikte.

Mindes när de gick till tivolit, han och mamman, de skulle ha en härlig dag, sa Eivor, i minnet gick det tigrar på gatorna och mamman hade svart spets längst ut på ärmarna. Andra kvinnor tisslade när hon passerade. Vad går hon så rak i ryggen för? Han åkte en karusell, den snurrade för fort, hon skrattade och förstod inte att han ville hoppa av. Hon kunde ändå inte stanna farten. Hade han trott det? Hon köpte sockervadd och hans läppar kändes som klister. Hon höll om honom.

Jag tänkte jag skulle lämna er. Men jag kunde inte.

Hon var vanligtvis inte dramatisk. Det fanns mycket hon kunnat berätta. Fått det ur sig.

Jag vet att du förstår, Ingemar, sa hon. Du förstår bättre än någon annan. Hon släppte honom. Sa att det var dags att gå hem. Han gick bredvid henne. Men egentligen stod han kvar. Som om hon tappat bort honom. Stod kvar vid entrén till tivolit: Jag förstår inte alls, mamma. Jag är för liten för det. Han såg henne försvinna längre och längre in i den södra delen av staden. Det jag förstår är att du lyfter upp mig för att du behöver det. Du stryker mig över håret och bestämmer att jag ska växa, och bli modig. Eivor fortsatte prata – ropade! eftersom hon var så långt framför – fast han inte ville höra. Pratade om en mans vackra ögon. Om hon haft ett fotografi skulle hon visa, sa hon. Tänk att en ung, vacker man vill ha mig. Hon såg annorlunda ut, lyste. Sedan mörknade hon, och han kände inte igen henne då heller.

Jag vill inte att det här ska vara mitt liv. En berättelse som tar om. Varje dag. Börjar på samma ställe, slutar på samma ställe.

Hennes kinder blossade och hon gick fortare. Han försökte hänga med.

Men det är inte sant, mamma, ville han säga. Jag ansträng- er mig hela tiden för att berätta nya saker. Vänder ut och in på mig själv. Det är aldrig samma! Han stod bland tigrarna och hon var långt fram, vevade med armarna medan hon pratade. Han kunde inte minnas hur gammal han var. Var hon sjuk redan då? När han kom fram till rummet på Arbetshusgatan väntade hon på honom på innergården, vid vedboden, omgärdad av slokande syrener, hon plockade sönder de vita klasarna, när han kom närmare sträckte hon ut armarna, det var som vanligt. Hon älskade honom. Han växte.

Jag vill inte gå in än, sa hon. Inte jag heller, sa han.

Tänk att det är sommar, sa hon. Jag trodde inte det skulle bli det igen.

Syrensmulorna regnade ur hennes händer, hon ville inte vara där, hon ville vara någon annanstans.

Jag minns när du var liten, sa Ingemar.

Minns du trädgården med alla äppelträd? Hon drog honom närmare igen.

Det är klart jag gör. Du brukade klättra upp i dem, fast de var höga och gamla och grenarna kunde gå av. Du gjorde det när din mamma inte såg.

Men ägarna till trädgården såg?

Ja, men de sa inget, de tittade på dig genom fönstret och lät dig hållas. För de var fästa vid dig.

Nej, sa Eivor och släppte honom. Det var de inte alls. De kom ut och var arga och jag blev rädd att mamma skulle få sparken på grund av mig men jag fortsatte ändå. Jag kunde inte låta bli de där äpplena.

De hade väl så det räckte, försökte Ingemar. Eivor spände blicken i honom:

Jag vet då ingen människa som har så det räcker.

Allt det här, varje ord, mindes han, när han stod fullt synlig under en simpel, gles trädkrona. Den blommade inte. Bar inga skott, inga frukter. Var inget särskilt.

Conxa, Klara, Ragnar, Einar, Klas, Verner, Torsten, Nils, Peixos, bröderna Rojas, Agustin, Meister, Mordt – ansikte efter ansikte lystes upp. Människor som växt omkring honom, de skulle ända in i framtiden. Spröda, hukande i vinden, vårdslöst upprivna ur jorden, ivägskickade utan riktning. Minnena skulle forma dem fel eller annorlunda mot vilka de egentligen varit, och det gjorde inget. Det var först efter hundra namn – och han äntligen kände sömnen komma – som han tänkte på Eivor. Hon kom efter ett helt kompani och hade den dödssvarta klänningen på, hela livet framför sig. Hon var på väg in till fabriken och tvålmassan och innan hon stängde porten efter sig vände hon sig om, som om hon väntade på någon.

Han drömde om en katt med röda tassar och röda ögon. Den hade varit bortsprungen och när den kom hem var den förändrad. Den var vuxen när den försvann men kattunge när den kom tillbaka, låg hopkrupen i ett hörn och skämdes. Ingemar var besviken på katten och blev elak, sparkade på den, ville inte ha den när den var så främmande och skör, och ful med de där skamsna, röda ögonen. Det var inte direkt en mardröm men det kändes olustigt när han vaknade.

Det gick inte att andas i tältet. Ändå ville han inte vakna och gå upp. Så var det väl för alla. De stod och svajade på gränsen mellan natt och gryning. Att vakna långsamt och sträcka på sig fanns inte, ingen ville heller det. Drömmarna fick ingen möjlighet att mjukna och tunna ur. De knuffade på varandra. Grymtade. Rev på sig byxor och gevär. Klädde ut sig till monster. När Ingemar kröp ur tältet låg kattens röda framtassar lindade om hans hals.

Ingemar mindes när Conxa och Luna stått på arenan i Albacete och frågat: Varför är vi här? Och de hade svarat med en röst: För att slå ner fascisterna! Nu kunde svaret låta hur som helst: För att anarkisterna inte ska få stjälpa allt över ända med sin fixering vid kollektiviseringen. För att stalinkommunisterna inte ska få ta över med sin maktfullkomlighet. För att krossa POUM, de trotskistfascistiska förrädarna.

De ryckte uppför Ebrodalen mot Zaragoza och reserverna kom för sent. De som dog skulle sörjas, men det räckte inte med ordet sorg. För de närmast sörjande var sorgen outhärdlig och skulle gås igenom som en skräcktunnel. Hålet som sorgen lämnat efter sig blev en del av kroppen.

De sprang med tunna sulor på högslätten. Det var bara att springa förbi explosionerna. Det var bara att springa emellan. Det fanns ingen tur, ingen slump, ingen skicklighet, inget öde, inget val, inget värde. De sprang mot en by. Tävlade mot fascisterna. Små ryska uppnosiga jaktplan försökte sätta sig upp mot Junkermaskinerna. Ingemar sjönk ner vid fasaden till en tegelbyggnad. Han behövde bara blunda en minut. Han såg framför sig fängelsemuren i Salt Lake City när Joel Hägglund arkebuserades. Han tryckte sig mot väggen när han hörde skotten. Ett, två, tre, fyra… Gryningshimlen sprack långsamt upp. Han såg Joels vänner som gick för att fråga efter kroppen. De hade blivit lovade att ta den med sig. De försökte prata med varandra men hakade upp sig på ord som fri och utan smärta. Han hade inte varit sjuk. Det kunde inte göras om till tröst att han inte fanns mer.

Bara en minut till vid tegelväggen. Bara blunda. Han såg rök, ruiner. Världen var full av byar och städer som en gång sett annorlunda ut. Världen var full av människor som ville leva.

Sexton år efter Joel Hägglunds död bar Ingemar sin mammas kista till stadskyrkogården i Gävle. Pappan bar också, och kyrkvaktmästaren och Verner Holm. Änglastatyerna vände sig om efter begravningståget, det gjorde de alltid, vred sina sorgsna ansikten men kunde inte sträcka ut stenvingarna för att skydda någon. Ingemar tittade ner i avgrunden, började gråta men pappan räckte honom genast sin näsduk, underligt torr, se så Ingemar, och tårarna vreds av som vattenflödet i en kran. Nu räcker det. Med en harkling. Stel, sansad, finklädd. Han släppte ner en ros. Hålet slöts med jord och döden försvann. Ingemar skämdes för sina tårar. Sträckte på ryggen. Ville inte störta mot den nedsänkta kistan, värdigheten var en lättnad, så tung som den var höll den honom upprätt – ett lod genom en gänglig och ensam kropp.

Ingemar öppnade ögonen. Byn låg öppen och utsträckt, under andra omständigheter skulle det ha varit vackert med de låga tegelhusen i förgrunden och fälten i bakgrunden, men nu blev det farligt. Kroppar låg på overkligt räta rader på bytorget. Ingemar frågade om byns namn men byborna ryckte på axlarna. Alla han frågade pekade åt samma håll, han försökte få hjälp av Agustin att fråga vad de menade: fiender? skydd? Men de skakade på huvudena med en stor, synkroniserad kropp. Ingen bröt ut, ingen föll på knä och skrek. Bakom kulissen av död och ödslighet fanns en marknad där varor synades, persikorna var fina så här års, saften rann över hakan. En flicka ruskade en annan flickas kropp. Blodig mun, blodig blus. De hade lekt, och hon som levde ville fortsätta leka.

Ingemar, var är vi egentligen? Ragnar kom i fatt honom. Jag blundade till och somnade. Fast jag gick. Jag trodde först att jag var hemma.

Det är vi också, sa Ingemar och hörde hur dryg han lät.

En cykel stod lutad mot en ihålig vägg, en äldre man med käpp satt vid en låda apelsiner som kriget inte rört. Flickan försökte fortfarande väcka sin vän eller om det var hennes syster, Ingemar mindes sina armar skaka en kropp på samma sätt, samma krav på en annan människa att göra det omöjliga: Ställ dig upp! Se på mig! När Ragnar tog tag i hans axel skakade han bort handen.

Klara.

Gränsen mot Frankrike är stängd igen. Där vi är nu består frontarbetet bara av propaganda. Vi ropar genom grammofontrattar att vinet och flickorna finns hos oss. Vi ljuger. Förut kom många över, men inte längre. Vi skjuter på varandra som av leda.

Ingemar svävade med pennan i luften – den blev ett litet flygplan, fram och tillbaka över bokstäverna, spetsen neråt, gjorde plump efter plump på papperet. Orden blev kletiga. Vissa brev, som han ändå tyckte berättade något, hade han sparat och vikt ihop i sin ryggsäck, men andra, som detta – som inte ens hade ett slut, knölade han ihop och slängde på elden. Minnet av Klara lyste genom kroppen som en fyrbåk: den morgonen när hon kommit till honom, nej, hon hade inte gråtit, inte hukat, hon var plågsamt rak i ryggen och tittade på honom med en främmande blick. Hon hade sagt att hon inte ville ha honom längre. Sagt med en hårdhet som inte var lik henne, att det var meningslöst att fortsätta eftersom hon inte kom åt honom. Som om det var hans fel, som om det var hans fel om hon kände sig ensam.

Han ville ändå skriva ett sista brev: Klara.

Kärleken räddar oss inte, den överfaller oss, därför blir försvaret av den en stridsåtgärd. Vi försvarar den här sista bastionen, fast den är en provokation, ett meningslöst hopp.

Allt fanns inuti honom och han var skitbra på att berätta, men han kände inte för det mer. I det första brevet hon inte fick (den där sommargryningen i Gävle) hade han skrivit att han måste fara iväg någonstans – som Joel Hägglund – och göra något av sitt liv. Hon hade kränkt honom och skulle inte få att han sprang efter henne. Aldrig skulle han skrapa sina knän mot marken, inte för någon. Han kunde ändå inte förändra det andra människor bestämt. Ginstens svarta frökapslar sprack med en smäll och spred ut sina frön. Fanns det inget annat att slåss för längre skulle han slåss för buskarna och träden.

Han vek ihop de sista ofullständiga raderna och lade dem i ryggsäcken.

Han såg en grupp småpojkar lyfta sina trävärjor i leken. Några var fascister och några skulle dö. De provade denna mardröm och fascisterna kände hur makten kändes och ville inte byta roller fast de bestämt det innan, halva tiden var. Annars vinner vi istället, sa en liten pojke (han låg ner på marken). Men fascisterna var fler. Aldrig, sa en av dem. Aldrig att ni vinner.

Fascisterna hade intagit ett boningshus vid bron och republikanerna var tvungna att blåsa ur huset om de skulle komma vidare. Ragnar och Ingemar fick i uppgift att kasta in hand- granater genom fönstret, om fascisterna sprang ut skulle de skjutas. Överraskningen var planerad till natten och Ragnar var beredd med den första granaten. Om den inte tog, eller tog fel, skulle Ingemar kasta in sin. Det var onödigt att slösa.

De låg i skydd av en buske på den vita marken, den tycktes ritad av krita.

Nu? frågade Ragnar. Nu, sa Ingemar.

Explosionen blev inte så kraftig som de föreställt sig den. De väntade på utspringande, skrikande fascister. Ingemar gjorde sig redo att kasta sin granat men då öppnades dörren och där stod en kvinna med ett barn i famnen. Barnets armar och ben hängde stilla, växande röd fläck på nattsärken. Bak- om kvinnan skymtade en flicka med blodigt ansikte. Mamman skrek men barnen var tysta. Ingemar rusade fram men mamman skrek bort honom. När skottlossningen började, från andra sidan bron, försökte han få med sig mamman och det levande barnet till kritstrecksbuskaget. Men hon kastade sig över sina barn på marken, kulorna ven. I ögonvrån såg han Ragnar rusa iväg.

Gryningen tog över himlen med sepiafärgade stråk. Skottlossningen avstannade. Ingemar kröp mot mamman och barnen. Hon fortsatte skrika åt honom, hennes ögon lyste. Han tog av sig sin jacka och tryckte tafatt tyget mot såret i flickans huvud. Mammans hårda händer på hans rygg. Marken under dem färgades röd. Det började regna och regnet tog bort ytskiktet, resten trängde djupare in. Flickans ögon var inte uppspärrade av skräck, det var mer som om blicken släckts.

Det lilla barnet begravdes. Såret i storasysterns huvud var sytt. Mamman lät Ingemar närvara vid begravningen, men Ragnar var försvunnen. Ingemar ville berätta för Eivor att begravningen var värdig, trots små medel, och att de hjälpt till att laga huset, det var inte jag som kastade granaten, mamma, inte jag som dödade barnet. Ingemar hade levt på mammans kärlek som på en enorm matsäck. Den var tänkt att räcka för evigt men evigt sprack sönder i grusliknande bitar. Hela byn hade väckts men inte av granaten, sa de avlägsna grannarna, utan av ett skrik. Det var mammans skrik, sa Ingemar, men de skakade på huvudena, sa att det låtit som ett djur, ett odjur.

Ingemar under filten i tältet försökte memorera butiker- na från Rådhustorget till sista butikslokalen på söder, fick börja om när han kom av sig: Oscaria, frukthandeln, glas- mästaren, modemagasinet, tvålhuset på andra sidan. Fyran förstås. Hur många gånger hade han inte gått den vägen? Förbi Navigationsparken och pojkskolan, porslinsfabriken, macken och kyrkan och fattigvårdsinrättningen på högra sidan, på vänstra sidan Klara. När han kom fram väntade han som vanligt att se fru Holmströms vita ansikte i fönstret och få beskedet att Klara minsann inte var hemma, men Holmström syntes inte till och han tog förvånat tag om det blanka trappräcket. Han borde skynda sig men gick så långsamt han kunde, räknade trappstegen, såg sig själv smyga in. För en gångs skull ville han ha blommor med sig… blåklint famnen full… lägga dem på bordet och smyga fram till sängen, krypa ner bredvid henne. Han ryckte och ryckte i dörrhandtaget men dörren var låst. Skulle han ha satt sig för att vänta slutade det väl med att det var Hellgren som kom, i sina lackskor och sin fjantiga mustasch – han skulle smila upp sig när han såg Ingemar, inte för att han hade övertaget, utan för att han var en smilfink, och för att det var han som hade nyckeln till Klaras dörr.

Nej, Ingemar gick till Nedre Bergsgatan 28 istället, den breda betsade porten. Knackade på, träet knakade, regeln slogs runt och porten öppnades, långsamt, gnekande, efter- som den varit stängd så länge.

Så du kommer äntligen, sa Joel och knöt halsduken. Vart tycker du vi ska gå?

Ingemar ryckte på axlarna.

Då går vi mot Brynäs då, slumkvarteren, men det är inget mot hur det ser ut i Amerika, jag lovar dig, fast jag säger inte att det inte är illa nog ändå.

Så de gick mot Brynäs, Ingemar och Joel, förbi fabrikerna som bredde ut sin rök. Förbi barackerna och misären.

Joel huttrade till.

Jag önskar jag aldrig rest till Amerika, sa han. Jag önskar att jag aldrig dött.

De gick förbi tvålfabriken på Första tvärgatan och där stod Eivor. Ingemar vinkade men hon såg honom inte. Hon pratade med en man, han sa inget till Joel om hur det stang till i honom.

Det finns ingen stad i hela världen som luktar så gott som Gävle, sa Joel.

När de kom till hamnen gick han före mot kranen.

Vad skulle du ha gjort om du fått fortsätta leva? frågade Ingemar.

Du vill kanske att jag ska svara underverk, sa Joel, men det är bara när man går mot vinden, när det är trögt och man vill vända, som det går att göra något man inte trodde sig själv om. Det enda det går att veta är vilken sorts människa man vill vara. Och apropå vinden, fortsatte Joel med ett leende, slog ut med ena armen, och just då kom en stark vind över Stora holmen, ruskade trädens grenar –

Nu sprids fröna över hela jävla staden, skrattade Joel, åt norr och åt söder. Titta de har fastnat på din kavaj också.

Ingemar lyfte stickiga frön från kavajslaget, de bar vita svansar, de flög bra och fastnade ännu bättre.

Dagen efter begravningen fortsatte ändå kriget. Ingemar skymtade sin spegelbild i ett fönster, fulla uniformen på – ingen overall längre, inget hopkok som de kunde skratta åt och låtsas skämmas över. Det hade aldrig varit romantiskt men nu var det bara dumt. En anarkist i en Sovjetkommunistisk armé. Fascism och stalinism fröade också av sig. Ingemar skulle resa hem och glömma det här. På Södra Kungsgatan behövde ingen vara rädd, tänkte han, eftersom han tänkte på Klara, men han visste att det var ljug, skulle Joel ha hört honom skulle han ha skrattat igen.

Ingemar låg ensam vid kanonen med en träpinne i käften som skydd för trumhinnorna och stirrade upp i skyn. Han såg haubitsgranaternas svartglänsande femtoncentimeter- kroppar falla från himlen, nedslungade i jorden så kraftfullt att kroppen frös till is även när den var beredd. En granat träffade ett träd och slet upp det med rötterna. Civila träd, tänkte han dumt. Ville skratta men träpinnen hindrade honom. Överallt skrik och gevären som aldrig tystnade. Mamma, mamma! Rök, lera, explosioner. Släpa sig tillbaka till skyttegraven, trampa på lik, inte kunna fortsätta, fortsätta, hellre vilja dö än att åka hem. Förstår att himmelen är lika överallt på jorden och att vi en gång haft ungefär samma drömmar men nu kommer du aldrig mer att veta hur det känns i mig.

En av tyskarna, Schmidt, låg där borta och kunde inte röra sig. Han skrek så han var fortfarande vid liv. Dagen gled iväg, utan förvarning och utan skymning. Ingemar låg still och räknade sina fingrar, om och om igen. De satt kvar. Han kunde röra dem. Tummetott, slickepott. Han tänkte att allt fingrarna var fantastiskt. Lederna, huden som anpas- sade sig efter rörelsen, sträcktes ut och krympte. Det tycktes enkelt. Naglarna som växte var långa som gamklor. Schmidt skrek inte längre. De kunde inte hämta honom ens mitt i natten eftersom han låg mittemellan deras och fascisternas skyttegravar. Ingemar tänkte: de, vi. Vi, de. Han skrattade till. Skulle han gå ut till Schmidt skulle ingen kalla honom hjälte utan idiot.

Han kunde se stjärnorna, makten och ensamheten. Och i allting låg motsatsen: utslocknandet, maktlösheten, gemenskapen. Allting låg huller om buller. Inga rätsidor. Inget att enkelt smeka handen över. Han såg de döda kropparna och annars såg han skadorna. Smärtan förlamade och tryckte ner. Inget uppror i det som tillfogats djup skada. Han såg bara hål. Hål i trädstammarna. De skulle förblöda. Han såg körsbärsträdet på Joels gård – det var inte hans gård, utan Catarinas. Hon och Joels pappa hade köpt huset och hyrt ut de flesta rummen, men på platsen där körsbärsträdet skulle stå stod en stor, grön mangel. Kvinnorna for dit med tvätten och sina svettiga kroppar. Det var sorgligt att han inte kunde skilja dem åt. Eivor stod också där, i kön till mangeln. De hade slagit plaggen mot klappbryggorna och sett män glida förbi i sina båtar med ansikten som ingenting. De visste inget om Joe Hill och än mindre om körsbärsträdet som skulle planteras. Det var inte säkert att det var enkelt, att jorden var öppen och beredvillig. Först fick de väck mangeln, därefter stenarna i jorden. Körsbärsträdets unga osäkerhet, sedan allt mer självsäkert upp mot himlen. Det lärde sig att det tappade sina löv, att det inte var farligt. Det är som det är med lövträd, att de dör och flammar upp, dör och flammar upp, lever i hemlighet, på insidan. Ingemar skymtade sin spegelbild en höstdag i Gävle, det var hundra år sedan, och han hade varit ung och inte förstått det, han hade levt men inte riktigt känt det – inte som det kändes nu, och han önskade att människor var träd och inte kunde blöda eller skrika. Han såg Joe Hills körsbärsträd bland fruktträden i dalen. Hur hade det kommit dit? Visste det inte hur farligt det var? Om träd ändå kunde slåss, då skulle vi vinna det här jävla kriget.

I sex dagar och sju nätter låg Schmidt i ingenmansland, mellan fiendens och den egna skyttegraven. Om dagarna hade han spelat död, om nätterna hade han rört sig några centimeter närmare säkerheten. Ingen såg det. Det hände om natten att han levde.

Kolla, sa Einar. Inte låg Schmidt där i går.

Sa så varje morgon. Och de trodde honom inte. Förrän slaget var över. Och Schmidt definitivt var död.

Vallvidrera. Sarria. Bellesguar. Collserola. Pedralbes.

De var så nära Barcelona att han kunde känna hennes doft.

Klink klonk lät spadarna. Pittjii pittji lät kvällsfåglarna.

Aftonsolen sjönk.

De höll sig nära varandra i den kilometerlånga olivlunden, han och Torsten Vikman, slängde sig ner när de hörde kanonerna vissla. Marken var översållad med kroppar. Leran fastnade på kulsprutorna. Han tittade på Torsten och kunde inte minnas att han sett det ansiktet förut: små rynkor och gropar, koppärriga tinningar, hakan inbäddad i skägg. De hörde det prassla till i skogssnåret och lade an gevären. Vapnet var inte tungt längre, han hade fullständig kontroll.

När ska vi få hjälp? kom det ur Torsten.

Lönlösa ord. Liksom ord som fred och samarbete. Lyckan i en mugg med hett kaffe. Så såg de republikens plan och det gick inte att säga lättnad. Men va fan skulle de säga då?

Han hade sett ögon slitas ur sina hålor. Det tog en stund innan skriket tystnade eftersom rösten sitter så djupt i kroppen att inte ens en sprängd käke kan stoppa den. Torsten tittade på honom med ett uttryck han inte tyckte om för det var kletigt och osäkert som om han fått en smäll i huvudet. Pupillerna flöt ut i det blå omkring och det blå ut i det vita, blev en smet.

Försök hålla blicken fokuserad, sa Ingemar. Koncentrera dig!

Men vad ska jag titta på? sa Torsten.

Fienden, sa Ingemar, hjärtat slog hårt, skotten lyste och lät överallt omkring dem.

Men jag förstår inte det här, sa Torsten och lät geväret sjunka. Jag vet inte vart vi är på väg.

Det var Verner Holm som stod framför honom med rädsla i blicken. Ingemar ville skratta åt honom. Så som han jämt skrattat åt Ingemar. Nu tar de dig. Nu tar strömmen dig. Hade kunnat sträcka ut handen för att hjälpa honom men skrattet var i vägen. Han hörde det prassla igen.

Ner för fan, sa han och lade sig platt bakom en buske.

Torsten tittade på honom med blick som ett rådjur. Det var från skogssnåret som skotten kom och penetrerade Torstens bröst.

Joel Hägglund hade försvarat sig med en kvast, och vakten som bänt skaftet ur hans händer sa att det var ovärdigt. Joel svarade att ingen kunde hålla det emot honom att han slogs för sitt liv. Vakten sa att han önskade Joel en gudstro, det hade gjort det enklare för honom att skiljas från livet. Han knöt ögonbindeln och förde ut Joel på gården. Läka- ren hastade fram med stetoskop för att lokalisera hjärtat och fäste en papperslapp däröver. Fem män i olika åldrar stod beredda med gevären genom hålen i lakanet. Utanför fängelsemuren i Salt Lake City stod Joels kamrater och fick inte komma in fast de fått löfte om det (den dödsdömde skulle få ha någon hos sig i slutögonblicket). Jag ger mig av nu pojkar, ropade Joel, fick inget svar och ropade igen: Farväl pojkar! Då lade exekutionsplutonen an – på angiven order – och svaret kom i form av fem skott, varav ett löst (det var bestämt så, vem som helst kunde vara oskyldig) och Joels kropp sjönk ihop.

Ingemar såg det framför sig: Fyra kulor i bröstet och papperet färgades mörkrött. Vännerna hämtade den ännu varma kroppen för att be- grava den långt ifrån Utah. Men först togs han till den lokala begravningsbyrån för att kläs i finkostym. Öppen kista för allmänhetens farväl. Två dagars resa i förseglad transportkista, till Florencekapellet i Chicago. Trettiotusen människor följde begravningståget på Thanksgiving Day till tonerna av Chopins sorgmarsch och Workers of the world awaken. Kroppen kremerades och askan fördelades på sexton kuvert att spridas över världen.

På vägen från Batea mot Ebro rådde kaos. Flygplanen kom plötsligt, var tionde minut fick de slänga sig på marken. Döda barn på rad i ett dike. På andra sidan floden Ebro låg Aut, den låga katalanska bergskedjan som inte fick kall- las berg. Det var dit de skulle. Från Medelhavet fraktades roddbåtar som sattes i floden längs en front på tvåhundra kilometer. Uppsnittandet av republiken skulle förhindras.

Det var första kvällen som det varken fanns vin eller bröd.

Det var första kvällen Torsten inte satt med dem. De åt som vanligt kokta svarta linser och Ingemar kände det krampa i magen. Himlen var eldröd och han såg en äldre kvinna längre bort vid floden. Hon liknade Eivor. Hade famnen full av blommor, som en brud. Han tänkte att det kanske skulle hållas fest eller bröllop i en närliggande by. Han ville säga åt henne att gå därifrån, men med vilken rätt? Hon kände väl till de farliga platserna bättre än han. Blommorna skulle vara vackra ett par dagar men sedan skulle kronbladen blekna och torka och stjälkarna förlora sin spänst. Hon gick vidare längs floden och Ingemar tänkte att han ropade efter henne:

Jag har varit här förut!

Hon vände sig om och log mot honom. Det är klart du har, pojken min.

 

*

I ett gult hus i utkanten av staden (i närheten av Tibidabo) torterades trotskister av stalinister. Husets fönster vände sig mot bambun som växte hög därutanför, värdet på ett liv minskade för varje dag. Conxa kunde höra kvidanden därinifrån – eller om det var huset som kved. Slottets tinnar och torn syntes på långt håll och såg oskadda ut. Rummet hon klev in i var mörkt och stank av urin, hon kunde inte minnas att det var så sist hon var där. Marcos rörde inte en min när han såg henne. Han satt på golvet, så mager, hon hade aldrig kunnat föreställa sig att han inte skulle känna igen henne.

Välkommen, sa kvinnan som tog emot henne, presenterade sig som Ana-María. Leve republiken.

Det fanns en nervositet i hennes unga rörelser, hon var själv ett barn, men inga flätor med rosetter i republikens färger.

Han säger inte mycket, sa hon, men han är snäll och duktig, aldrig elak mot någon.

Fanns det anklagelse i rösten? Marcos lekte med den där flickan Doria, de höll i varsin stirrande docka med munnar fulla av små tänder. Ana-María rörde vid Marcos hår, han tittade inte upp.

Vart tänker ni ta vägen? frågade hon och de unga brösten hävde sig under skjortan, fick Conxa att tänka på Luna. Hon hade inte med det att göra och Conxa tryckte ur sig att pojken skulle till sin moster utanför Valencia. De skulle dit båda två. Det börjar ta slut på säkra platser, sa hon med oväntat bräcklig röst. Vi måste slåss där det fortfarande finns människor att slåss tillsammans med. Fick för sig att höja näven men lät bli.

Annars måste vi slåss där vi är, sa den unga kvinnan och lät precis som pappan. Två lite äldre, utmärglade flickor, kom fram till Conxa, drog i hennes byxor, undrade vem hon var.

Jag är Marcos mamma, svarade hon. Vid sitt namn såg hon pojken rycka till.

Då får vi tacka för den här tiden och önska dig lycka till, Marcos Hernandez.

Ana-María tog Marcos hand och drog upp honom från golvet. Snabbt var han med på noterna och bugade sig för Doria. Så onödigt formellt, tänkte Conxa, samtidigt svämmade hjärtat över av stolthet.

Nu har din mamma äntligen kommit, fortsatte kvinnan och hennes leende var till för att försöka få honom att röra sig i Conxas riktning, men han stod kvar. Marcos som är så duktig, sa hon, gå till mamma nu.

Men han stod kvar, och Doria – med kort spretigt hår (om hon inte haft klänning skulle Conxas trott att hon var pojke) – ställde sig emellan dem.

Så ja Doria, gå och lek nu.

Ingen av barnen rörde sig ur fläcken men Doria tog Mar- cos hand.

Men Marcos, sa Ana-María och försökte låta mild men irritationen drog igenom orden som en kall vind – allting var på väg att förloras: Du ska gå med din mamma. Du ska få komma hem.

Conxa satte sig på huk och sträckte ut armarna: det kändes som om hon sträckte ut dem brett och välkomnande, som en riktig mamma. Marcos tittade från henne till Ana-María – som nickade. Han tittade på Doria som stirrade på Conxa med hat i blicken (fast hon måste ha varit för liten för en sådan känsla). Ana-María böjde sig fram och viskade: Men han har haft utbrott ibland. Och så har han ljugit. Det blir bra nu när han får komma till ett riktigt hem. Barn längtar efter sina föräldrar.

Conxa gick fram till pojken och lyfte upp honom. Han stretade inte emot. Han var lätt som en fågel och höll hennes hjärta i sin hand. Du har väl inget hjärta, Conxa. Hon ville dra in lukten av honom, var på väg att börja vyssja eller sjunga men hejdade sig.

Vägen genom den stora salen var kantad av allvarliga, dömande ansikten – hon vägrade titta på dem. Pappan stod där, det visste hon, men inte Ingemar. Om han såg henne, om han var i närheten, skulle han rusa fram och hålla om henne nu när det svindlade. Hon bar pojken nerför backarna och om det inte varit för hans vilt pickande hjärta hade hon trott att hon bar på ett skelett.

Först gick de till sjukhuset, men där ville de inte ta emot henne. Hon förklarade att hon var orolig för pojkens hälsa, men sköterskan fnös åt henne.

Vi har nog att göra här, du får själv se efter din röda oäkting.

De tog tåget till mostern och där fick han ägg som han åt glupskt och glömde en stund att vara ängslig. Amalia stod bakom hans lilla kropp som en skugga. Hon bar likadana svarta kläder (kjol, blus och sjal) som mostern som satt i soffan och betraktade pojken med tillfredsställelse. Bytte nöjda ögonkast med sin syster, som om de vunnit, som om det var deras futtiga krig: att ena den lilla familjen som inte på något vis liknade de stora, myllrande familjerna på landsbygden. De ville inte tänka på vad som skulle hända när pojken ätit klart. De ville inte fråga, och Conxa ville inte berätta.

Jag kan inte stanna här. Kriget fortsätter och pojken är inte trygg. Nu rasar till och med slotten. Jag måste ta honom med mig, bort från allt det här.

Portalen av besvikna ansikten runt henne. Pappans bly- tunga hand på axeln men hon tänkte inte vända sig om, tänkte inte lyssna på honom när han sa:

Det här är det enda du har.

Som om han visste minsta lilla om vad det var att stanna.

 

*

 

Han kunde inte somna, Ingemar, för tusen syrsor spelade utanför tältet och fullmånen lyste nästan som en sol. När han snuddade vid sömnen snuddade han samtidigt vid en kropp och han makade sig närmare, ville att den andra kroppen skulle lägga sig bakom honom och hålla om, stryka honom över panna, ögonlock, kinder. Täcket var mjukt och deras kroppar sjönk djupt ner i madrassens fjädring. Så skulle han somna och vakna. Det fanns inget som tvingade ut honom på gatorna. Det behövdes inga fanor, inga gevär, inte ett stängt bröst med hjärtat som gisslan, inte ens en rak rygg. Ingenting skulle de behöva slåss för. Men det var hon som inte ville ha honom och han ryckte till, frysande mitt i sommarnatten. Gick upp och ut ur tältet, såg floden som var blankare om natten än om dagen, försökte minnas sig själv, vem han var, varifrån han kom. Bakom honom sträckte de bördiga kullarna ut sig, paradisdalar med persikoträd och apelsiner. Han mindes att han gått över åkrar, under blommande träd, med en kvinna, det spelade ingen roll vem hon var, han lin- dade sin arm runt hennes midja och tyckte om henne. Runt omkring dem gick fler människor och flöt in i varandra, in i grönskan, jorden, vattnet… Inte alls som liken i floden skulle flyta in i varandra med avskavda, ruttnande hudar.

Står du här? hörde han Einar. Fan jag kunde inte somna jag heller.

Det drar ihop sig, sa Ingemar.

Jo. Men du borde inte stå så där öppet.

Äh, sa Ingemar. De där kräken. De sover som små barn. Einar skakade på huvudet, sparkade i marken.

Vet du vad jag längtar mest efter? Vattnet hemifrån, klart och kallt, direkt från källorna. Törsten är fan värst.

Och uselheten, sa Ingemar och ville sträcka sin hand mot Einar, ta tag i honom. Vi vet inte vad som kommer att hända, vi kalkylerar, men det kommer från ett annat håll.

Du menar att det är vi som blir överraskade?

Vi har ingen jävla aning.

Desto större anledning att du hukar dig, Bäckström.

Jag är säker på att jag varit här förut, sa Ingemar, fast då såg det helt annorlunda ut.

På vilket sätt? Det lät som om Einar verkligen ville veta. Ingemar ryckte på axlarna fast han såg allt tydligt framför sig. För det var så det var, allt mindes han, varje tid, varje

plats, varje människa.

Äh fan, sa han, nu går vi och lägger oss.

Jägarsoldater tog sig över floden och dödade Francos vaktposter. Samtidigt upprättades repförbindelser för stormbåtar och pontonbroar. Flodbädden fylldes av soldater. Yrvakna, kontrollerade. Dagen hade inte grytt och kall dimma täckte dem när de klättrade ner till båtarna som låg med roddarna färdiga. Vattenståndet var lågt och det var möjligt att vada. Francos styrkor överrumplades. Fångar och utrustning togs. Hela första dagen var lyckosam. Ebro kunde bli vändpunkten, det var inte över. De fick in radiosändningar med nya förhoppningar. De hörde arbetare och antifascister runt om hela världen jubla, men det var något med de där rösterna som inte stämde.

Vad är det som inte stämmer, Bäckström?

Han kunde höra Verners röst. Han kände hans grepp om nacken.

Det är för sent, viskade Ingemar, och vreden slog fram genom orden.

Alla vet, men ingen orkar veta, sa Verner.

Är det nåt konstigt då, sa Ingemar, att det omöjliga inte går att veta?

Motoffensiv, artillerield, de metallgrå djävulsfåglarna med röda kors över vingarna. Ingemar på pontonbron, halvvägs över, hörde en röst bakom sig: Skjut mot planen, Bäckström! Nu! För fan, Ingemar, lyft geväret!

Nej, inte mindes han det här – det här hade inte hänt: inte blodet, metallsplittret, den svarta strömmen. Inte drömmen om Conxa, som om den drömmen var ljus och sval som en vårmorgon i Gävle, då när allt vaknar fast man inte trodde det var möjligt för något att leva igen. På några sekunder har vintern försvunnit.

Det hörs en fågel.

Va fan, inte har den väl kommit redan?

Fast allting har byggts upp för dess återkomst.

Och de går genom blomregnet, ingen kan tro att någonting hemskt ska hända.

 

Fortsättning följer…

Publicerad
4 days sedan
Montage, Arbetarens reporter Vendela Engström och vik. tf. chefredaktör står inklippt framför en grupp officerare
Vendela Engström är Arbetarens vikarierande tillförordnade chefredaktör. Foto: Henrik Montgomery / TT, Johan Apel Röstlund

Vendela Engström:
Svik nationen – stå upp för fred

”Vad som behövs är en radikal fredsrörelse som kompromisslöst kräver nedrustning”, skriver Vendela Engström.

De senaste åren har antalet väpnade konflikter där stater strider mot varandra eller där minst en stat strider mot en rebellgrupp, legat på en historiskt hög nivå. År 2022, samma år som Ryssland invaderade Ukraina, mätte Uppsala universitets konfliktdatabas 55 sådana konflikter. Det går att jämföra med år 2000 till 2013 då motsvarande siffra låg på mellan 31 och 39. Parallellt med den här utvecklingen har det skett en kraftig ökning av antalet döda till följd av väpnade konflikter.

Sedan mätningen gjordes har kriget på Gazaremsan inletts, ett krig som allt mer liknar ett regelrätt folkmord på palestinier. Enligt FN har fler barn dött i Gaza under det senaste halvåret än alla väpnade konflikter tillsammans under de senaste fem åren. Och bomberna fortsätter falla. 

Värst drabbas civilbefolkningen

I skuggan av Rysslands invasion av Ukraina och kriget på Gazaremsan, så har över 6 miljoner människor tvingats på flykt till följd av den väpnade konflikten som just nu pågår i Sudan. 

Det är aldrig de politiska makthavarna som drabbas värst av krig. De som drabbas värst är civilbefolkningen. 

”Länder behöver arméer bara för att andra länder har arméer. Om ingen hade en armé skulle ingen behöva dem”.  Så skriver den kände antropologen och anarkisten David Greaber i boken Bullshit jobs där han beskriver militäryrket som meningslöst.

Runt om i världen pågår en omfattande militarisering. Inte minst i Sverige. Vi är nu med i Nato, en process som gick igenom utan folkomröstning. USA ska få tillgång till militära baser runt om i landet samtidigt som regeringen lägger allt mer pengar på försvaret. 

Regeringen väljer vapen istället för fred

Förra året köpte den svenska Försvarsmakten in en stor mängd militära radiosystem från Israels största vapentillverkare Elbit Systems. Det är ett direkt stöd till den israeliska krigsmaskinen. 

Parallellt med detta har regeringen avskaffat det ekonomiska stödet till landets fredsorganisationer – organisationer som behövs mer än på länge. 

Under de senaste åren har de kapitalistiskt drivna kriserna accelererat och avlöst varandra. Inte minst när det kommer till klimat och ekonomi. Det har i sin tur lett till ökade geopolitiska spänningar. 

Krig och vapenhandel har länge varit en viktig del av världsekonomin. Skapandet av moderna nationalstater, arméer och det kapitalistiska systemet har hängt tätt ihop. Därför har motståndet, historiskt sett, också riktat sig mot detta.

Vägra vapen – svik nationalstaten

Vad som behövs är en radikal fredsrörelse som kompromisslöst kräver nedrustning och som sviker nationen genom att vägra strida för den. 

Ett bra exempel är nätverket Stoppa Elbit som blockerat Elbits kontor i Göteborg med krav om att hyresvärden Wallenstam ska vräka vapenbolaget. 

Antimilitarism går som en röd tråd genom den del av arbetarrörelsen som Arbetaren och SAC tillhör – den frihetliga socialismen.

Den 30 maj 1949 skrev Arbetarens dåvarande chefredaktör Albert Jensen såhär i tidningen: ”Vi har varit antimilitarister därför att militären varit ett redskap för klassvälde, ett redskap för vårt underkuvande under kapitalismen. Vi har varit antimilitarister därför att vi är internationalister och militarismen är ett redskap för nationalismen.”

Det enda sättet att vända kapitalismens militariserade framfart mot avgrunden är att vi går samman, över gränserna. Ett hållbart motstånd mot den rådande maktordningen kan bara byggas underifrån.

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan
Pelle Sunnvisson från Stockholms LS har förhandlat i fallet. Foto: Privat, Vendela Engström Kollage: Arbetaren

Solidariska städare har vunnit sitt första fall

En ukrainsk städare som inte har fått en krona i lön, får nu en normal timlön. En vecka efter grundandet av det nya facket Solidariska städare vinner de sitt första fall.

12 kronor per kvadratmeter. Så mycket hade en ukrainsk städare utlovats i betalning då hon anlitades för flyttstäd. Men hon fick inte betalt.

Städaren, som är medlem i det nystartade facket Stockholms städsyndikat – Solidariska städare, valde att vända sig till facket. Bara en vecka efter att syndikatet bildats har de nu vunnit sitt första fall. För städaren innebär det att hon nu får en normal timlön samt 20 000 kronor i ersättning för arbete. 

– Det är en liten seger i ett hav av lönedumpning och exploatering, men likväl en seger och därför viktig såväl för individen som kollektivet, säger Pelle Sunvisson, förhandlare för Solidariska städare.

Löneform som bara tillämpas för migrantarbetare

Han förklarar att företaget ville betala enligt en löneform som i städbranshen bara tillämpas för migrantarbetare med ersättning per kvadratmeter snarare än för arbetad tid.

– Detta innebär att oavsett hur smutsigt det är får man samma lön. På så vis hamnar hela risken på arbetaren, som bara i bästa fall får en rimlig lön.

Under det städsyndikatets första möte deltog ett 30-tal städare och migrantarbetare. Flera vittnade om exploatering på den svenska arbetsmarknaden.

– Vinsten är ännu en pusselbit i att normalisera arbetsvillkoren i den här branchen, säger Pelle Sunvisson.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
SAC:s generalsekretare Gabriel Kuhn.
Gabriel Kuhn är SAC:s generalsekreterare sedan 2023. Foto: Vendela Engström

SAC:s general­sekreterare: ”Den svenska modellen är uträknad”

”Många fack har blivit en intresseorganisation i stället för en kamporganisation”, säger Gabriel Kuhn, SAC:s generalsekreterare i en intervju om fackens roll i dagens Sverige, om hur syndikalismen vill förändra samhället i grunden och varför han tror att SAC kan dubblera antalet medlemmar under de kommande åren.

SAC Syndikalisterna bildades år 1910 och var som störst under mitten av 1920-talet, då med närmare 40 000 medlemmar. Efter Saltsjöbadsavtalet år 1938 och det som kom att bli den svenska modellen har LO dominerat fackföreningssverige. Sedan dess har SAC:s medlemsantal långsamt minskat, även om det gått uppåt igen de senaste åren. I dag ligger medlemsantalet på cirka 3 500. 

SAC:s konstituerande kongress 1910.

Mellan 2006 och 2008 sjönk den totala fackliga organisationsgraden i Sverige för både arbetare och tjänstemän med 5–6 procentenheter. Bakgrunden var bland annat att det fackliga medlemskapet blivit dyrare i och med att den dåvarande regeringen slopade skattereduktionen för fack- och a-kasseavgiften. 

Under pandemiåren 2020–2021 ökade organiseringsgraden igen. Det var första gången sedan mitten av 1990-talet. Men 2022 sjönk antalet fackanslutna till 59 procent i arbetaryrken – den lägsta på 30 år, enligt en rapport från Arena idé. 

Fackens roll i dag

Gabriel Kuhn är SAC:s generalsekreterare sedan 2023. När det kommer till fackens roll i dagens Sverige tror han att många ser facken som en ”försäkring” snarare än som något som aktivt kan bidra till en samhällsförändring. 

– Så länge som den svenska modellen fungerade och ekonomin var stabil var många nöjda. Arbetsvillkoren förbättrades samtidigt som lönerna var bra. Men till slut började många fack bli mer av en institutionaliserad intresseorganisation i stället för en kamporganisation, säger han.

Gabriel Kuhn på sitt kontor i SAC-huset i Stockholm. Foto: Vendela Engström

Kuhn tror att den sjunkande organiseringsgraden bland annat har att göra med en besvikelse över fackens minskade inflytande i takt med att ekonomin och arbetsvillkoren försämras och antalet otrygga anställningar ökat. Samtidigt som arbetsköpare har lyckats flytta fram sina positioner, bland annat i och med inskränkningen av strejkrätten 2019, så har det fackliga inflytandet minskat. 

– I dag saknar de stora fackföreningarna de medel som krävs för att svara på förändringarna och försämringarna som skett på arbetsmarknaden. Det gör att många fack förlorar ännu fler medlemmar och då blir de ännu svagare. Det har blivit en ond cirkel, säger Kuhn.  

Tesla och den svenska modellen 

Den 27 oktober 2023 inleddes den längsta strejken i Sverige på över 80 år: IF Metalls strejk på Tesla. Både IF Metall och flera av de fackförbund som deltar med sympatistrejker har uttalat sig om hur viktig den här strejken är för den svenska modellen.

Gabriel Kuhn tror att den svenska modellen redan är uträknad och att sannolikheten för att IF Metall kommer vinna konflikten med Tesla är låg.

– Den svenska modellen är redan urholkad och den nuvarande globala politiska och ekonomiska utvecklingen gör det omöjligt att upprätthålla den. Strejken känns som ett sista försök att försvara modellen mot den nyliberala kapitalismen. Men egentligen tror jag det är för sent. I mina ögon ser det ut som en sista strid för en tid då fackföreningar hade en makt som de inte längre har, säger han. 

Tror du att facken behöver återgå till den tidigare kampandan du beskriver, eller vad krävs för att arbetare och fack ska få en starkare position igen

– Ja, om man under en lång tid saknat en samhällsvision som inte går längre än samhället just nu – med den svenska modellen och dess klasskompromiss – då kommer problem att uppstå när det krisar. De gånger som fackföreningar har spelat en stor roll för arbetarnas levnadsvillkor har det alltid varit tillsammans med sociala och politiska rörelser som vill förändra samhällets grundstrukturer; de ekonomiska och de sociala. Om fackföreningar vill spela en större politisk roll igen krävs det att de utvecklar en tydligare politisk vision.

Inom SAC finns visionerna, menar han, såsom målet om ett frihetligt socialistiskt samhälle där arbetarna kontrollerar arbetsplatserna. Däremot finns andra problem, enligt Gabriel Kuhn. Framför allt handlar det om att SAC är litet och därmed saknar tillräckligt inflytande för att vara en stark samhällelig kraft. 

– Men sedan får man inte underskatta SAC. Gör man en internationell jämförelse spelar SAC fortfarande en relativt stor roll i Sverige. När det gäller opinionsbildning, men även när det kommer till påverkan på arbetsmarknaden. Däremot är inte SAC i dag ett hot mot rådande system. 

Skulle det vara önskvärt? 

 – Vi befinner oss i en kris på flera plan: ekonomisk, politisk, ekologisk. Klyftorna mellan de rika och de fattiga ökar, fascismen är ett rejält hot och världens ekosystem håller på att kollapsa. Det behövs krafter som utmanar det system som skapar dessa kriser, och jag ser gärna att SAC är en av dem.

När det kommer till SAC:s medlemstapp genom åren behöver man se till historien, menar han. Dels handlar det om samlingsregeringens repression mot SAC under andra världskriget, dels om att många tyckte att LO-facken gjorde ett bra jobb under de gyllene åren för folkhemmet.

 – Sedan har så klart det allmänna medlemstappet för fackföreningar drabbat SAC också. 

Varför har inte SAC, som fortfarande har kvar ”visionerna” du nämner, lyckats fånga upp de medlemmar som lämnat de stora fackförbunden?

– Jag tror det beror på flera saker. Jag tror att många känner att facken generellt sett inte spelat någon betydande roll för att förbättra deras levnadsvillkor och att många därmed inte ser facklig organisering som ett aktuellt alternativ för att lösa sina problem. Fackföreningar som SAC bygger dessutom på ideellt engagemang, vilket är ett problem i det nyliberala samhället då många saknar ork och tid att engagera sig. Det problemet har inte bara SAC, utan de flesta föreningar. 

Syndikalismens långsiktiga mål är att med fackföreningar som verktyg ta tillvara arbetarnas intressen och föra samhället mot ett frihetligt socialistiskt samhälle. 

Tycker du att SAC borde lägga mer energi på att nå ut med det frihetligt socialistiska budskapet?

– Min personliga åsikt är ja, men det förekommer inte så mycket diskussioner om det inom organisationen. Jag tycker att det skulle kunna vara en större del av vår verksamhet att visa väldigt konkret hur man kan arbeta under andra omständigheter – och för ett mer jämlikt och rättvist samhälle. 

På vilket sätt? 

– Ett exempel kunde vara att söka mer kontakt med arbetskooperativ, och koppla deras verksamhet till SAC:s verksamhet. Sedan fungerar givetvis inte alla arbetskooperativ jättebra, men just därför finns det behov av facklig organisering där. Det handlar om kunskapsutbyte. 

Ett annat exempel han tar upp är arbetsplatser där SAC:s medlemmar är i majoritet. 

– Där kan man ju kunna spåna på alla möjliga idéer om hur organiseringen kan tas ett steg vidare. 

Menar du som att ta över produktionen på arbetsplatsen?

 
–  Det låter väldigt stort och man vågar knappt säga det i dag. Men man kan ta den fackliga organiseringen ett steg vidare och ställa sig frågan om man kanske ska försöka omstrukturera hela arbetsplatsen när det kommer till vem som bestämmer, vilken arbetshierarki som råder och vad som produceras. 

På frågan om vad han tycker att SAC bör satsa på de kommande åren sammanfattar han det i fyra punkter: värvningsarbete, opinionsbildning, starkare arbetsplatsförankring och mer arbete med att stötta arbetsplatser som drivs i samma anda som SAC:s värderingar. 

Just värvningskampanjer tror han är avgörande för SAC:s framtid. 

– Jag tror absolut att vi skulle kunna dubblera antalet medlemmar under de fyra år vi har mellan våra kongresser om organisationen mår bra och vi gör en ordentlig satsning. Jag tänker framför allt att vi kan nå ut till arbetare som inte platsar i de traditionella facken, prekära arbetare varav många är migrantarbetare. 

– När klassklyftorna ökar, som de gör nu, tror jag fler kommer söka sig till stridbara fackförbund, säger han. 

Men han poängterar att en organisations framgång inte enbart kan definieras av medlemsantal. 

– En organisation som SAC bygger också på aktiva medlemmar. Men med det sagt så är det klart att en organisation med 35 000 medlemmar skulle ha mer inflytande än en organisation med 3 500.

Trots att SAC:s medlemsantal ligger lågt jämfört med tidigt 1900-tal, så har SAC vuxit de senaste åren. Bara under de senaste två åren har det totala medlemsantalet ökat från cirka 3 000 till 3 500, en ökning på runt 16 procent. 

Solidariska byggare drog in över 11 miljoner kronor i löner och skadestånd till medlemmarna förra året. Foto: Julia Lindblom

Många av de nya medlemmarna har anslutit sig till facket Solidariska byggare, eller Stockholms byggsyndikat som det egentligen heter. Sedan facket bildades för tre år sedan har Solidariska byggare nu närmare 800 medlemmar. 

– Organiseringen inom Solidariska byggare är ett sätt att fackligt anpassa sig efter den nya arbetsmarknaden, där många har oklara arbetsköparförhållanden och där medlemmarna flyttar mycket mellan olika arbetsplatser. Byggsyndikatet visar också att arbetsplatsorganiseringen inom SAC inte kan luta sig mot traditionella driftsektioner på samma sätt som förr. Många av dagens arbetare är i permanent rörelse.

Solidariska byggare hanterar framför allt akuta, individuella problem, såsom att begära in löneskulder för arbetare som inte fått ut lönen de har rätt till. Majoriteten är migrantarbetare, som inte kan organisera sig i andra fack eller som inte tycker att de fått tillräcklig hjälp av andra fackförbund. 

– Det är konkret och bra. Visst handlar det ofta om en individuell problemlösning, men kollektivet hjälper till. Jag ser det som ett första steg mot en långsiktig kollektiv organisering som i det långa loppet kan leda till en samhällsförändring som förbättrar villkoren för alla.

I dag är majoriteten av SAC:s medlemmar bosatta i landets tre största städer. Vad krävs för att nå ut till arbetare utanför storstäderna? 

– Jag tycker vi måste fundera över hur vi ska göra plats för personer som bor i orter där det finns väldigt få syndikalister. SAC:s traditionella modell är att bygga driftsektioner på en arbetsplats, och då krävs minst tre medlemmar. Det funkar inte överallt. Jag tror att det krävs att SAC får igenom en del strukturella förändringar framöver. 

Vad tänker du på då?

– Jag tycker att det ska finnas möjlighet att ansluta sig centralt på platser där det saknas en LS. Även om du är ensam syndikalist på din ort finns mycket du kan göra. Exempelvis har vi ett nätverk av skyddsombud som har mycket inflytande på sina arbetsplatser. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Grundandet av Solidariska städare den 10 april 2024.
Den 10 april grundandes ett nytt fack inom städbranschen: Stockholms Städsyndikat – Solidariska Städare.  Foto: Vendela Engström

Nya facket Solidariska städare: ”En viktig dag för arbetarklassen”

Ett 30-tal städare har fått nog. Arbetaren var på plats vid grundandet av ett nytt flerspråkigt fack: Solidariska städare.

Klockan närmar sig 18, bordet är dukat och lokalen fylls snabbt av ett trettiotal personer som alla ska delta i grundandet av den nya fackföreningen Stockholms Städsyndikat – Solidariska Städare. 

Vad kommer syndikatet göra? Mötet börjar med en kort introduktion och frågor. Pamela Otarola och Pelle Sunvisson från Stockholms LS leder mötet och översätter mellan spanska, ryska och svenska så att alla i rummet ska förstå. Här finns deltagare med bakgrund i Ukraina, Armenien, Colombia, Venezuela och Nicaragua. Bara för att nämna några.

Syndikatet kommer dels ha till uppgift att informera så att arbetare inom städbranschen vet sina rättigheter, dels se till att rättigheterna säkerställs, genom att exempelvis stämma arbetsköpare om så inte är fallet. 

– Vad är ett syndikat? undrar en av mötesdeltagarna varpå Pelle Sunvisson förklarar att syndikatet är en självständig fackförening inom Stockholms LS som i sin tur är del av SAC.

Grundandet av Solidariska städare.
Nina Krychun berättar att hon är med i facket för att hon vill lära sig hur facklig organisering fungerar i Sverige och för att kunna föra det vidare till Ukraina. Foto: Vendela Engström

Framöver kommer alla Stockholms LS medlemmar som arbetar inom städ att tillhöra syndikatet, med undantag för byggstäd som hör till byggsyndikatet.

– Om man arbetar svart är inte något som spelar någon roll för att få hjälp med ett ärende, berättar Pamela Otarola.

En kvinna berättar att hennes arbetsköpare sagt att hon ska arbeta trots att hon har läkarintyg på att hon är sjuk. Pamela intygar att arbetsköparen inte får göra så.

– Är man sjukskriven så är man sjukskriven.

Solidariska städare, möte.
Karem Vera Araos presenterar sig på Solidariska städares konstituerande möte. Foto: Vendela Engström

Mötesdeltageren Karem Vera Araos är entusiastisk inför grundandet.

– Tack för att vi ska bilda det här syndikatet. Det är viktigt att vi ekonomiska migranter lär oss om våra rättigheter. I dag är en viktig dag för arbetarklassen.

Efter en stunds frågor dukas mat upp på bordet. Ris, bulgur, falafel, friterad aubergin och sallad. Papper med dagordning och stadgar delas också ut. Allt på tre språk. ”Flera språk, en kamp” så lyder devisen för den nya fackföreningen. Efter matpausen öppnas det formella konstituerande mötet. 

Ett nytt städsyndikat bildas

När vi når punkt fem på dagordningen frågar Pelle Sunvisson, som valts till mötesordförande:

– Ska vi öppna ett städsyndikat?

Svaret blir ett rungande ”ja” som efterföljs av applåder.

Efter en genomgång av stadgarna blir det dags att välja styrelse. Pelle  Sunvisson understryker att det inte är något problem att de pratar olika språk. 

– Solidariska byggare har möten på fyra språk, det går jättebra.

Nio personer ställer upp och väljs in i syndikatets styrelse. En av dem är Anastasiia Omelian som arbetar som administratör på Stockholms LS.

– Jag har haft tre egna ärenden, som alla har löst sig, berättar hon när hon presenterar sig för gruppen.

Karem Vera Araos från Chile är även hon en av styrelsens nya medlemmar.

– Jag blev väldigt exploaterad när jag kom till Sverige och visste inget om mina rättigheter. För fem år sedan hittade jag SAC genom en annons på Facebook. Det är väldigt stor skillnad mellan det här facket och Kommunal. Man förlorar så mycket när man inte kan reglerna. Oavsett migrationsstatus har man samma rättigheter som alla andra arbetare i Sverige, säger hon.

Mariia Batyn blev invald som styrelsemedlem i samband med Solidariska städares konstituerande möte. Foto: Vendela Engström

Mariia Batyn kom till Sverige med sin 15 åriga son när kriget bröt ut i Ukraina.

– I Ukraina jobbade jag på förskola och var med i facket. Tack vare att jag såg en annons om SAC kunde jag få hjälp när jag blev sjuk och fick problem på arbetet i Sverige.

Ricardo från Peru berättar att hans barn har blivit såväl psykiskt som fysiskt misshandlad på arbetet och att han därför vill vara med i styrelsen.

– Vi behöver lyfta vår arm och protestera och se till att samhället respekterar oss.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Se filmen när Emil Boss läser nya dikten ”Ättlingar”

Den fackliga organisatören och poeten Emil Boss är nominerad till Sveriges Radios Lyrikpris 2024 för diktsamlingen Kompression. Arbetaren kan nu publicera hans nyskrivna dikt “Ättlingar”.

Emil Boss är till vardags facklig organisatör och återkommande krönikör i tidningen Arbetaren. I augusti släppte han sin senaste diktsamling Kompression som nu är nominerad till Sveriges Radios Lyrikpris med motiveringen:

“En underliggande vrede dånar i de koncisa raderna och råa vittnesmålen i Emil Boss Kompression. I en stramt komponerad montagedikt ges de rättslösa i skuggsamhället röst och en skakande bild av dagens Sverige träder fram.”

Arbetaren kan nu publicera en av hans nyskrivna, ännu opublicerade, dikter.

Ättlingar

Husbonden fanns. En vecka om året
kunde statarna undfly honom.
Över Skånes svarta jordar,
genom Sörmlands gula skogar
gick tunga flyttlass mellan
Östergård och Västergård
och Stenby och Björkby, från den ena
plågoanden till den andra.

Brukspatron fanns. I bergsmännens slit
vid masugnens hetta, i maten och plaggen från
brukets egen handelsbod.
I arbetarlängans väggar och sängar,
i onda nätters drömmar fanns han.
Den som förlorade honom förlorade
både bröd och hem.

Rikedomen fanns. Någonstans fanns
elektriskt ljus och automobiler.
Flygplanen fanns och telefoner.
Symfoniorkestrar.
Bildningen och föraktet fanns.
Få belästa önskade
frihet åt de ”obildbara”.

Länsman fanns för den som inte
arbetade, för den som flydde
förtryckaren eller slog tillbaka.
Den råa överheten fanns.
I städer, på gårdar och hyttor fanns den
från Ystad till Kalix fanns den.
Och slagen föll och vanmakten fanns
och blev historia.

Byggchefen finns. Efter två år med tillstånd
kan byggnadssnickarna undfly honom.
Familjernas tillstånd överförs
från NPN bygg till ENC bygg
från Södertälje till Norrtälje
från en plågoande till en annan.

Städchefen finns. I slitet i Äppel-
vikens villor finns han. I tolv-
timmarspassen och återbetalningarna
av släta sedlar vid månadens slut.
I barnens skola, i kretsen av vänner,
i varje tuva av gulnat gräs.
I varje ekollon, varje flinga
av snö i det nya landet finns han.
Den som förlorar honom förlorar
hela framtidslandet.

Rikedomen finns. Någonstans finns
Teslor och inomhuspooler och stugor
i fjällen och skärgårn och Torrevieja.
Bildningen och föraktet finns.
Alltför få av statarnas ättlingar
önskar de ”ointegrerbaras” frihet.

Gränspolisen finns för den som
inte arbetar, för den som flyr
förtryckaren eller slår tillbaka.
Den råa överheten finns.
På åkrar och byggen finns den.
På kontor och restauranger,
på motorvägar, i fabriker
från Ystad till Kalix finns den.
Och slagen faller och vanmakten finns
och blir historia.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Isak Gerson, skribent i Arbetaren.

Isak Gerson:
När regeringen vill ta din röst, skrik högre

Regeringen gör verkligen vad den kan för att förvärra för de ideella föreningarna, civilsamhället i stort och nischade nationella tidningar såsom Arbetaren. Men när regeringen vill ta din röst, skrik högre, uppmanar Isak Gerson.

Etniska organisationer, fredsorganisationer och organisationer som främjar konsumenters intressen får sina organisationsstöd helt strypta. Studieförbundens sänks med en tredjedel. Allmänna arvsfonden som fördelar projektbidrag som håller uppe ideella projekt i hela landet föreslås läggas ner. Sida får säga upp alla sina samarbetsavtal med civilsamhällesorganisationer. Sättet som presstödet görs om på är ett dråpslag för särskilt nischade nationella tidningar – precis sådana som likt Arbetaren ägs och/eller drivs av ideella föreningar.

Till det tillkommer den politik av misstänkliggörande som dominerat högerns civilsamhällespolitik i flera år. Kan man anklaga föreningar för fusk gör man det. Är föreningen muslimsk anklagar man dem också för islamism. Bevis för problemen behövs inte, som jag skrivit om tidigare när det gällde Ibn Rushd. Sedan drar man in bidrag. Man inför luddigare och strängare villkor för bidragen, som de nya demokrativillkoren för civilsamhället, där varenda lokal suppleant eller fotbollstränare kan riskera moderförbundets organisationsstöd genom att uttrycka sig olämpligt. De pengar som faktiskt finns kvar ska gå till att finansiera den administration som krävs för de allt strängare kontrollrutinerna.

“För högern är civilsamhället ett hot”

Regeringen gör verkligen vad den kan för att förvärra för de ideella föreningarna. Någon besparingsfråga är det inte. Kostnaden för civilsamhället – särskilt i proportion till vad det ger – är försumbar i statsbudgeten. Snarare är det ett sätt att åstadkomma politisk förändring. För högern är civilsamhället ett hot.

Låt intresseorganisationen för civilsamhället Forum beskriva det i sin kommentar till budgetpropositionen från september 2023: ”Det är tydligt att regeringspartierna med stöd av Sverigedemokraterna drar ner på budgetposter som säkerställer civilsamhällets röstbärande funktion, medan de satsningar som görs i huvudsak syftar till att stärka civilsamhällets roll som serviceutförare.”

Det är just röstbärandet som är problemet. Föreningarna är ett sätt för oss att organisera oss och uttrycka oss tillsammans, och det är i nästan alla fall ett hot mot högern. De röster som bärs mot vänstern – lobbyorganisationers och arbetsköparorganisationers röster – har lättare än någonsin att verka, vilket Skiftets initiativ Klägget (klagget.nu) är bra på att dokumentera. 

“Den svenska demokratin bygger på föreningsdemokratin”

Civilsamhällespolitiken är en stor avslöjare när det gäller den sverigedemokratiska ideologin. Man kallar sig konservativa, men det moderna Sverige byggdes av föreningslivet och folkrörelserna. Den svenska demokratin bygger på föreningsdemokratin, etablerad och levande långt innan rösträtten. På kort tid vill man rasera det för att det strider mot partiets auktoritära ideal och försvårar etablerandet av en högerextrem stat.

Man kan ha sina åsikter om både Socialdemokraterna och lotteriverksamhet, men att Sverigedemokraterna med god samarbetsvilja från regeringen försöker förbjuda både Socialdemokraternas lotteriverksamhet och LO – en demokratisk organisation som ska ha frihet att finansiera det medlemmarna vill – från att ge stöd till Socialdemokraterna är häpnadsväckande. 

Ni vet vad som gäller, hoppas jag. När regeringen vill ta din röst, skrik högre. Engagera dig i en förening – gärna en som stoppar den här odemokratiska skiten.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Shabane Barot är krönikör i Arbetaren och arbetar som läkare. Foto: Safrir Abayov/TT

Shabane Barot:
Makthavarna – alltmer fiender till det levande

“I den klimatkrisens och militarismens era som vi verkar befinna oss i framträder vår tids makthavare – i Sverige och internationellt – som fiender till det levande.” Shabane Barot om att vara förälder i ett alltmer repressivt samhällsklimat.

Påsklovet inleds med en stökig natt. Barnen snurrar runt mig som visare i sängen, snor in sig i lakanen och kräver att få vatten. På morgonen upptäcker vi att TV:n har gått sönder. Ute rasar en storm av nionde november 2016-dignitet (dagen efter Trumps valseger när en halvmeter snö föll över Stockholm och världen hängde löst i sina gängor).

Jag sätter på SVT:s barnprogram Agenterna på min minimala datorskärm och försöker läsa i ett hörn av soffan. En grupp prepubertala barn löser brott i det fiktiva Krimsta city, ”där brottsstatistiken är lika hög som husen”, med okonventionella och – i alla fall i skrivande stund ännu – illegala medel som dataintrång och blodprovstagning på personer som frihetsberövats på oklar grund. ”Titta mamma, där är gärningsmannen!” tjuter min fyraåring förtjust. 

Människans skrymmande historia

Den amerikanska essäisten och författaren Vivian Gornick skildrar i sin bok The romance of American communism (1977) det amerikanska kommunistpartiets uppgång och fall genom intervjuer med tidigare medlemmar. Gornick är särskilt intresserad av hur vardagen och livets intima sfärer trädde i förbindelse med och transformerades av mötet med en global massrörelse som krävde allt av och i slutändan svek sina medlemmar.

Gornick beskriver sitt projekt som ett försök att teckna ”bulky human history”, ungefär människans skrymmande eller otympliga historia. Det finns något oerhört tilltalande i den bilden tycker jag: människans historia som något framvällande, som trotsar alla förenklade scheman men samtidigt struktureras av skeenden långt bortom den enskildes kontroll. 

Agenterna – samhällsklimatet i miniformat

Jag tänker på den där skrymmande och otympliga historien när jag ligger intrasslad i barnens armar och ben i soffan och försöker stänga ute ljuden från Agenterna, där vårt alltmer repressiva samhällsklimat återspeglas i miniformat.

Jag undrar vilka stora och små skeenden som har format och fortsatt kommer att forma mitt eget och barnens liv. Redan står de i förbindelse med så många platser och personer, med de samhällsförändringar som pågår här i Sverige och med händelser i världen i denna tid som ofta känns blytung.

Snart har kriget i Gaza pågått i sex månader. Att hela städer kan jämnas med marken och dess invånare svältas ut känner barnen redan till, precis som fenomenen Palledemo på lördagar och vattenmelonsplakat. Jag har dock varken velat eller kunnat berätta att barn som delar deras intressen, ålder, utseenden och namn, som inte på något väsentligt sätt skiljer sig från dem själva, ligger ihjälklämda under spillrorna av sina egna hus. Att så många av deras jämnåriga nu är sönderbrända, krosskadade, amputerade, i avsaknad av familjer och en sammanhängande värld. Men tids nog kommer de att upptäcka det, de kommer lära sig när de tumlar ut i en värld där de som förnekar människans knöliga, stökiga och vildvuxna historia styr.

Fiender till det levande

I den klimatkrisens och militarismens era som vi verkar befinna oss i framträder vår tids makthavare – i Sverige och internationellt – som fiender till det levande. I de ökande utsläppen av fossila bränslen, det pågående folkmordet på befolkningen i Gaza, i mikro- och makroagressionerna som riktas mot invandrare och minoriteter i Sverige i dag kan man skönja en och samma tendens av likgiltighet inför och missaktning av livet.

Rasismens kärna är just förnekandet av det som är mångtydigt, statt i förändring, som inte låter sig kategoriseras. Men det där organiska som Gornick fiskar efter löper som en stark underström genom allas våra liv och trasslar in oss i varandra, skapar förbindelselänkar på ett sätt som aldrig går att förneka, hur framgångsrik och solid vår tids människofientliga politik än framstår som. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Ett tjugotal medlemmar i Stockholms LS genomförde under fredagen blockaden mot den veganska lyxkrogen på Stureplan i Stockholm. Ett tjugotal medlemmar i Stockholms LS genomförde under fredagen blockaden mot den veganska lyxkrogen på Stureplan i Stockholm.

Vegansk lyxkrog på Stureplan utnyttjade migrantarbetare: Nu slår facket tillbaka

Papperslösa migrantarbetare har under lång tid utnyttjats och arbetat under slavliknande villkor på den veganska lyxrestaurangen ChouChou i centrala Stockholm. Bakom restaurangen står bland annat en av Sveriges mest profilerade matinfluencers. I fredags genomförde fackföreningen Stockholms LS av SAC en blockad mot restaurangen.

Med arbetspass på upp till 23 timmar och under extremt pressade förhållanden har de anställda diskarna vid den veganska lyxkrogen ChouChou i kvarteret runt det fashionabla Stureplan i Stockholm jobbat för låga löner. Något som lett till att facket nu reagerat. 

Dock utan någon respons från ägaren och den välkände krogprofilen Robert Hållstrand. Han har bland annat beskrivits som en ”vegansk visionär, djurvän och världsförbättrare” och driver restaurangen tillsammans med en av Sveriges största vegankockar och matinfluencers.

Uteblivna löner och “omänsklig behandling”

– De har inte velat bemöta våra krav och inte återkommit när vi legat på. Totalt rör det sig om löneskulder på över 100 000 kronor var för våra tre medlemmar som arbetat där, säger Agnes Lansrot som är förhandlingssekreterare på Stockholms LS och som var med under fredagskvällens blockad utanför restaurangen.

Blockadvakter utanför restaurangen. Foto: Volodya Vagner

Förutom de långa arbetsdagarna vittnar de anställda även att de jobbat utan anställningsavtal och utsatts för ”omänsklig behandling”.

Skyller på tidigare ekonomichef

Restaurangen profilerar sig som ”ett bohemiskt ställe för alla” och har fått stor medial uppmärksamhet för sin satsning på hållbarhet och helveganska meny.

Foto: Volodya Vagner

Under fredagens blockad, där ett 20-tal personer ställde sig utanför restaurangen med banderoller och flygblad, fick Agnes Lansrot prata med personalchefen på telefon som då skyllde de outbetalda lönerna på en tidigare ekonomichef och lovade ett möte med facket senast imorgon, tisdag.

– Ja, jag ska ha ett möte med restaurangchefen då, säger Agnes Lansrot.

Restaurangchefen återkommer inte

Arbetaren har varit i kontakt med ägaren Robert Hållstrand som inte säger sig ”känna till” vad blockaden handlar om. I stället förklarar han att någon på restaurangen som är mer insatt ska höra av sig. När vi ringer ChouChou och ber att få tala med restaurangchefen säger en av de anställda att chefen sitter i möte. Restaurangchefen lovar dock att återkomma.

Två timmar senare har fortfarande ingen från restaurangen hört av sig.

Stockholms LS har förklarat att så länge löneskulderna för deras medlemmar kvarstår kommer blockaden att fortsätta.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Skribenten Catrin Lundström menar att det saknas bitar i pusslet Fröken Snusk - framför allt ur ett klassperspektiv. Foto: Björn Larsson Rosvall / TT

Fröken Snusk – ”för mycket, för vulgärt”

Vem är hon och vad står hon för? Fröken Snusk har blivit en symbol för endera fascination eller det ultimata beviset på en kultur i förfall. Är det den vita arbetarklassfemininiteten som ställer till det, undrar Catrin Lundström.    

Fröken Snusks artisteri sysselsätter kulturskribenter av olika skäl. En del funderar på huruvida Fröken kan betraktas som en feministisk skapelse, eller om hon enkom är en produkt av äldre mäns snuskiga fantasier, som i slutänden håvar in royalties från dem. Andra ser henne som själva sinnebilden för kulturens förfall som, trots dess uppenbara avsaknad av kvalitet, breder ut sig i kvällstidningsträsket.

Fröken Snusks låtmaterial och texter om kvinnor som luder kombinerat med en återkommande centrering av det manliga könsorganet, lämnar sannerligen mycket i övrigt att önska, utifrån ett feministiskt, konstnärligt och musikaliskt perspektiv. Men trots de återkommande skriverierna på kultur- och nöjessidorna, drivna av ömsom fascination och lösnummerförsäljning, ömsom klassorienterad distinktion, saknas, vad jag kan se, flera bitar i pusslet Fröken Snusk. I synnerhet rörande heterosexualitetens villkor och klasstrukturens formationer av femininitet. 

Konstruktioner av klass och kön

Anonymiteten till trots vet vi att Fröken Snusk är kvinna, förmodat vit, och antagligen arbetarklass. Klassbakgrunden härleder jag till själva musiken, som är något av det mest utmärkande kulturella kapitalet, eftersom musikval är så intimt kopplat till vår personliga smak (och miljontals lyssningar gynnar inte alltid klassdistinktionens logik). Musiksmaken bekräftar, enligt sociologen Pierre Bourdieu, mer än något annat ens klasstillhörighet, då den både kan klassificeras som bra eller dålig, och samtidigt är klassificerande på ett sätt som skänker lyssnaren en särskiljande livsstil. Hårdrock och klassisk musik kan förvisso mötas i vår postmoderna tid, och epadunk sägs spelas även på lokalerna kring Östermalm. Men få utpräglade medelklassidentiteter är nog ljudsatta av just Fröken Snusk eller hennes föregångare Eddie Meduza i sina bilar.

Den brittiska sociologen Beverley Skeggs bok Att bli respektabel: konstruktioner av klass och kön från 1997 står sig fortfarande som en självklar klassiker i förståelsen av hur kön, klass och sexualitet förhåller sig till varandra. Arbetarklasskvinnornas framtoning har, i likhet med svarta kvinnors, historiskt sexualiserats som avvikande. För mycket. För vulgärt. I allt från klädstil till språk. Och i kontrast till vita, avsexualiserade, heterosexuella medelklasskvinnor har arbetarklasskvinnor betydligt svårare att läsas som respektabelt feminina.

”Mest provocerande – fortsätta finnas”

Varje person som väljer att exponera sig – maskerad eller ej – måste givetvis förhålla sig till omvärldens bedömningar och anmärkningar. Att det i högre grad gäller kvinnor är det nog få som motsätter sig. Som Madonna har formulerat det är ”det mest provocerande” hon har gjort att ”fortsätta finnas”. Få upprörs över att Bob Dylan eller Bruce Springsteen befinner sig på ändlösa turnéer, men, som vi redan vet, gäller det neutrala förhållningssättet sällan kvinnliga artister eller konstnärer. 

Fröken Snusk Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

Hur det står till med Fröken Snusks eventuella skönhet är svårbedömt. Men så länge hon använder kroppen till att röra sig, riskerar den obönhörligen att hamna i det manliga blickfånget för allmän skärskådning.

Det obetalda uppdraget sköter den anonyma tangentstinna manosfären på Flashback. Här finns inga hämningar vad gäller denna ”lönnfeta sak som täcker över sitt svullna ansikte med en rånarluva”, som inte bara är ”tjock” – Gud förbjude – utan dessutom ”white trash”.

White trash, eller vitt skräp, är en nedsättande benämning på en markerad, klassanstruken vithet som inte uppfattas som vare sig neutral eller särskilt feminin – när den förkroppsligas av kvinnor. Termen har cirkulerat i det nordamerikanska språkbruket sedan 1800-talet och appliceras i huvudsak på fattiga vita som ett pejorativt epitet för att markera gruppens låga status. 

Kroppen utgör det yttersta fysiska uttrycket för en sådan klass- och rasdistinktion. Vikt, kläder, men även små sociala tecken, som orakade armhålor, kan tillsammans ge upphov till såväl äckelkänslor som föreställningar om lösaktighet.

Så vad gör då den som inte ser sig ha en chans i kampen om respektabilitet? Ja, ett sätt är att försöka ta kontroll över de tillmälen som redan ristats in i den egna kroppen. 

Snusket blir en protest

I likhet med hur de unga latinamerikanska kvinnorna i min avhandling Svenska latinas, liksom arbetarklasstjejerna i socialantropologen Fanny Ambjörnssons I en klass för sig, hanterade termen hora, som ett nedsättande – men frekvent – begrepp, ikläder sig Fröken Snusk den brist på respektabilitet hon redan tillskrivits. För redan icke-respektabla kvinnor kan en sådan strategi nämligen vara ett sätt att experimentera med skambelagda ord på ett lekfullt sätt, eller att slå tillbaka mot förväntade fördomar, i frånvaron av kulturellt och symboliskt kapital. När jag i början av mitt fältarbete träffade några chilenska tjejer i korridoren på en gymnasieskola och frågade om de ville vara med i min studie, replikerade de vasst och oväntat: ”okej, men vi är inga horor, bara så att du vet”. 

Möjligen har Fröken Snusk dragit det oanständiga och promiskuösa till sin spets. Snarare än att besjunga den heterosexuella kärleken i form av lidande och längtan, är det här mer pang på ”tjackballen”. Som på förhand placerad i vithetens och femininitetens utkanter, kan snusket bli en protest mot ett redan stigmatiserat tilltal. 

Men det är en svår balansgång. Lösögonfransarna och det långa håret under den rosa balaklavan är direkt nödvändiga för att inte falla ur den normativa heterosexuella kategoriseringen.  

Ändå är det tydligt att Fröken Snusk inte helt kan diktera villkoren för sin existens. Och där kommer balaklavan – som alluderar till både gangsterrap och aktivistgruppen Pussy Riot – in. Ett skydd mot den heterosexuella verkligheten, där risken för såväl hat som oönskad intimitet, är överhängande för kvinnor.

Förhoppningsvis kan Fröken Snusk hantera den professionella bundenheten till manliga låtskrivare och producenter i sitt eget arbetsliv. Men vad gör budskapet – det som levereras till kunden – med unga flickor och kvinnor? Vidgar det platsen att leva på eller lägger det till rätta en annan, lika begränsad, heterosexuell position? Kan balaklavan vara en inkörsport till ”tyngre” versioner av kvinnlighet, där snusk övergår till omstörtande fittuppror? Det lär vi snart få veta nu när Fröken Snusk har lanserat sin egen merch, med den karaktäristiska rosa masken som ”en symbol för frihet och självuttryck”. 

Kanske är det lika svårt för offentliga kvinnor att vara totalt ofeministiska, som det är att leva rakt igenom oklanderligt feministiskt? Bara det faktum att Fröken snusk triggar mig och andra att fundera över kvinnors varande kan ju ses som en feministisk handling. Det är i alla fall ett halmstrå jag väljer att hålla mig i.

Catrin Lundström, docent i sociologi och biträdande professor i etnicitet och migration vid Linköpings universitet

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Kollage med Arbetsmiljöverket i bakgrunden en polis och Emil Boss, skribenten
Papperslösa får betala priset för arbetslivkriminaliteten. Foto: Axel Green, Johan Nilsson / TT, Naina Helén Jåma / TT

Emil Boss:
Ett nytt och grymt klassamhälle växer och frodas

“Exotifiering och avhumanisering av arbetarklassen är ett bra gödsel för förtryck”. Emil Boss om svenska myndigheters häxjakt på papperslösa och dess blindhet för arbetslivskriminaliteten.

“Du har anmält mig till facket din jävel, jag ska se till att du blir deporterad!” Byggchefens svordomar är grova i telefonen. Qatar? Nej, Stockholm. 1924? Nej, 2024.

En gipsmontör har under flera år arbetat med nyproduktion för en underentreprenör till bland annat Serneke. Bolagets ägare genomför sin tredje konkurs och arbetaren har sökt facklig hjälp för att få sin lagstadgade lönegaranti. Han är papperslös eftersom chefen, i stället för ett arbetstillstånd, valde att ge honom ett förfalskat spanskt pass.

Befogad myndighetsrädsla

“Vi vågade inte prata med er ute på bygget. Ni verkade schyssta, men vi trodde att det var teater, att ni egentligen jagade papperslösa”. De colombianska arbetarna har inte fel. Det finns myndigheter och granskningstjänster som säger sig verka för en bättre arbetsmiljö och höjd säkerhet, men som samtidigt är på jakt efter att fängsla papperslösa arbetare. Hotet om utvisning kommer från många håll. 

Visste du att papperslösa arbetare som tas i förvar inte sällan blir inlåsta i flera månader? De behandlas som grova brottslingar, trots att allt de gjort i Sverige kan exempelvis ha varit att bygga Ersta sjukhus eller renovera Tullverket – för en låg lön. Ofta har de själva ingen skuld i att de saknar arbetstillstånd. Cheferna har inte sällan lovat arbetarna tillstånd som sedan aldrig kommer. 

En medlem i Stockholms LS blev grovt utnyttjad på en restaurang. Gränspolisen grep honom i kontroll och när han suttit inlåst i över en månad satte de honom på ett plan till fel land. Eftersom han saknade visum i det land han kommit till blev han fast på en flygplats, sedan fick han betala sin egen flygbiljett tillbaka till Sverige och satt inlåst här i flera månader igen. Först därefter skickades han till sitt hemland. Sammanlagt satt han inspärrad i över fem månader.

Arbetaren har berättat om hur Gränspolisen lördagen 9 mars hämtade en kvinna på den psykiatriska akutmottagningen på Universitetsjukhuset i Örebro. Läkarnas bedömning var att kvinnan, gravid i fjärde månaden, behövde vara kvar på avdelningen. Det struntade polisen i, man förde henne med våld ut från sjukhuset för att deporteras. Fundera en stund på den händelsen. Polisingripande på en psykiatrisk akutmottagning. Även för andra patienter är detta ett tämligen brutalt tilltag.

Myndigheterna letar papperslösa – inte arbetslivskriminalitet

Jag deltar då och då på seminarium om arbetslivskriminalitet där myndigheter och politiker berättar om sitt arbete. Nuförtiden handlar mycket om att lyfta fram de myndighetsgemensamma inspektionerna. Det låter progressivt. Alla vill ju ha ordning och reda i till exempel byggbranschen. Men i praktiken betyder inspektionerna exakt det som de där rädda colombianerna misstänkte. En inspektör från Arbetsmiljöverket dyker upp och snackar säkerhet samtidigt som en kollega från Gränspolisen hugger tag i arbetarna och låser in dem.

Vid det här laget vet alla som är insatta i problemen kring arbetslivskriminalitet två saker. Ett: Detta förtryck pågår överallt, inte i periferin. Det är inte längre sjaskiga biltvättar som åtnjuter den billiga prislappen. Det är till exempel byggherrar, kommuner, fastighetsbolag och jordbruksproducenter. Två: Papperslösa arbetare exploateras ofta hänsynslöst. Hur kan det då komma sig att papperslösa behandlas så inhumant och grymt av svenska myndigheter? 

Min gissning är att papperslösa arbetare kan behandlas så grymt av svenska myndigheter för att de inte hörs och syns. Facklig organisering av papperslösa behövs inte minst för göra dem synliga. När den svenska modellen exkluderar papperslösa arbetare lämnas dörren vidöppen för ytterligare kränkningar.

Den riktiga boven går fri

Skulle polisen storma in med en patrull på en akutmottagning och slita ut en förtryckande VD? Skulle polisen gripa en byggchef som förtryckt migranter för att denne annars kanske håller sig undan? Nja, min erfarenhet är att det är ganska vanligt att byggchefer i lugn och ro säljer tillgångarna och lämnar landet när myndigheterna får upp ögonen för brotten.

Ta exemplet med bossen för städfirman som lät papperslösa städa hos Magdalena Andersson. I ett år nu har han kunnat skjuta fram rättegången om städerskans lön. Hur? Han meddelade bara gång på gång att han var sjuk. Städerskan däremot, låstes in i flera månader och utvisades.

Med Allan Edwalls ord: Den lilla fisken fångar vi, men hajen får gå fri.

Publicerad Uppdaterad