Kropotkin fyller 175

Imorgon är det jämnt 175 år sedan som den ryske anarkisten Pjotr Kropotkin, som inspirerat många frihetliga socialister genom decennierna, föddes.

År 1908 gavs hans bok Eröfringen af brödet ut på svenska på bokförlaget Björck & Börjesson. Vi återpublicerar här kapitlet “Det angenäma arbetet” ur den utgåvan.

 

Det angenäma arbetet

av Pjotr Kropotkin

Då Socialisterna försäkrar, att ett samhälle som blivit befriat från kapitalet, skulle kunna göra arbetet angenämt och avskaffa alla motbjudande och ohälsosamma sysslor, skrattar man åt dem. Och ändå kan man redan nu se förvånande framsteg i denna riktning, och överallt, där dessa framsteg blivit gjorda, har arbetsgivarna endast kunna lyckönska sig till den kraftbesparing, som erhållits på detta sätt.

Det är tydligt, att fabriken skulle kunna göras lika hälsosam och angenäm, som ett vetenskapligt laboratorium. Och det är inte mindre tydligt, att det skulle ligga idel fördel i att göra den sådan. I en rymlig och väl vädrad fabrik är arbetaren dugligare; man inför där lättare de små förbättringar, av vilka var och en representerar en arbets- och tidsvinst. Och om de flesta fabriker fortsätter att vara de smutsiga och ohälsosamma ställen vi känner till, är det emedan arbetaren inte betyder något i fabrikens organisation, och emedan det mest vanvettiga slöseri med människokraft är deras mest utmärkande drag.

Emellertid påträffar man redan nu, såsom sällsynta undantag, några så väl anordnade fabriker, att det skulle vara ett verkligt nöje att arbeta där – såvida nämligen arbetet inte behövde räcka mer än fyra eller fem timmar om dagen, och om var och en hade tillfälle att få omväxla därmed efter sin smak.

Här ser vi t.ex. en stor fabrik – som dock olyckligtvis är ägnad åt tillverkning av krigsverktyg – som inte lämnar något övrigt att önska i fråga om sunda och kloka anordningar. Den upptar en tomt på tjugo hektar, av vilka femton är betäckta med glastak. Den eldfasta tegelstensläggningen är lika snygg som i en gruvarbetares lilla hus, och glastaket är omsorgsfullt rengjort av en hel stab arbetare, som inte gör något annat. Där smids järntackor, som väger ända till tjugo ton, och när man står på mer än trettio stegs avstånd från den jättestora ugnen, vars lågor har en temperatur av mer än tusen grader, anar man inte dess närhet utom då dess ofantliga gap släpper ut ett vidunder av stål. Och detta vidunder manövreras av endast tre eller fyra arbetare, som än här och än där öppnar en kran, vilken genom vattentrycket i rören sätter i gång väldiga lyftkranar.

Man väntar sig att därjämte få höra bedövande hammarslag, och man upptäcker, att där alls inte finns någon hammare: de ofantliga kanonerna, som väger hundra ton, och axlarna till de stora oceanångarna smids med en hydraulisk press. Arbetaren vrider endast på en kran för att hoptrycka stålet, i stället för att smida det, och på detta sätt blir metallen mycket jämnare utan sprickor och man får stycken av vilken tjocklek som helst.

Man väntar att höra ett infernaliskt gnisslande, och man får se maskiner, som klipper av stålblock på tio meters längd utan mera buller, än om man skar itu en ost. Och när vi uttrycker vår beundran till ingeniören, som ledsagar oss, svarar han:

“Detta är endast en besparing. Denna maskin, som hyvlar stålet, har vi redan använt i fyrtiotvå år. Den skulle inte ha gjort tjänst i tio år, om dess olika delar hade varit dåligt hopsatta eller för svaga och stått emot varandra och skrikit och gnisslat vid varje hyveldrag!

Masugnarna? Det skulle vara en onödig utgift att låta hettan strömma ut utan att begagna den: varför skulle vi steka gjutarna, när hettan, som förloras genom utstrålning, representerar flera ton kol?

Hammrarna, som kommer alla hus på fem mils omkrets att skaka, vore endast ett slöseri! Man smider bättre med tryck än med slag, och det kostar mindre, det är mindre förlust.

Utrymmet i varje verkstadsrum, ljuset, snyggheten, allt detta är helt enkelt en ekonomisk fråga. Man arbetar bättre, när man ser väl och då man inte stöter till varandra med armbågen.”

“Det är sant”, tillade han, “att vi hade mycket trångt, innan vi kom hit. Tomterna är förskräckligt dyra omkring de stora städerna, tomtägarna är så snikna!”

Det är på samma sätt med gruvorna. Om det också endast är genom Zola och tidningarna, så vet man, vad en gruva i våra dagar är för något. Men framtidens gruva ska bli lika väl vädrad, få en temperatur lika fullkomligt reglerad som ett arbetsrum, och inte ha hästar, som är dömda att dö under jorden. Den underjordiska transporten ska ske med en automatisk kabel, som sätts i gång vid schaktets mynning; ventilatorerna ska ständigt vara i rörelse, och där ska inte förekomma några explosioner. Och denna gruva är inte någon dröm, man ser redan sådana i England, av vilka vi själva besökt en. Även här är dessa förbättringar helt enkelt en ekonomisk fråga. Trots att den gruva vi talar om är 430 meter djup, hämtas ur den tusen ton stenkol om dagen, med endast 200 arbetare, vilket vill säga fem ton per dag och arbetare, under det att medeltalet för de 2,000 schakten i England knappt är 300 ton om året per arbetare.

Om det behövdes, skulle vi kunna mångdubbla dessa exempel och visa, att vad de materiella anordningarna angår, var fouriers dröm inte en utopi.

Men detta ämne har redan ofta blivit behandlat i de socialistiska tidningarna, och det finns redan en bestämd mening därom. Fabriken, verkstaden, gruvan skulle kunna vara lika hälsosamma, lika präktiga, som de modärna universitetens bästa laboratorium, och ju bättre de är ordnade i dessa hänseenden, desto mer produktivt blir det mänskliga arbetet.

Skulle man då kunna tvivla på, att i ett samhälle av likar, där “armarna” inte vore tvungna att sälja sig till vilka vilkor som helst, arbetet inte verkligen skulle bli ett nöje, en förströelse? De motbjudande och osunda sysslorna skulle försvinna, för det är tydligt, att under dessa villkor är de skadliga för hela samhället. Slavar kunde överlämna sig däråt; den fria människan ska skapa nya villkor för ett angenämt och oändligt mycket mera produktivt arbete. Det, som är undantag i dag, ska i morgon vara regel.

Det ska gå på samma sätt med det husliga arbetet som samhället nu för tiden kastar ifrån sig på mänsklighetens lastdjur – kvinnan.

Ett samhälle, som är pånyttfött genom revolutionen, ska veta att avskaffa det husliga slaveriet – denna sista form av slaveri – kanske den mest ihållande, emedan den också är den äldsta. Men samhället ska därvid begagna sig varken av det sätt, som falanstérernas anhängare drömde om, eller det, som de auktoritära kommunisterna tänkt sig.

Falanstéren är motbjudande för milliontals mänskliga varelser. Även den minst meddelsamma människa har säkert behov av att träffa sin nästa vid ett gemensamt arbete, som blir desto mer tilldragande, ju mer man känner sig som en del av det ofantliga hela. Men det är inte samma förhållande, när det blir fråga om ledighetstimmarna, som är ämnade att användas till vila och förtrolighet. Falanstéren och inte heller familjestéren har tagit detta i beräkning, eller också söker de att ersätta detta behov genom konstlade grupperingar.

Falanstéren, som i grunden endast är ett jättestort hotel, kan behaga en människa och t.o.m. alla i vissa tidrymder av deras liv, men den stora massan föredrar familjelivet (det framtida familjelivet nämligen). Den föredrar den enskilda bostaden, och normanderna och anglosaxerna går t.o.m. så långt, att de föredrar ett litet hus med 4, 6 eller 8 rum, i vilka familjen, eller en grupp vänner, kan leva för sig.

Falanstéren kan stundom ha sitt raison d’etre; den skulle bli förhatlig, om den vore den allmänna regeln. Isoleringen, omväxlande med timmar tillbragta i sällskap, är det normala för den mänskliga naturen. En av fängelselivets största plågor är därför också omöjligheten att få vara i ensamhet, på samma gång som isoleringen i cell blir en tortyr, när den inte omväxlas med timmar, tillbragta i sällskap.

Vad de ekonomiska fördelarna angår, som man ibland framhäver till förmån för falanstéren, så är det en kryddkrämarekonomi. Den stora ekonomin, den enda förnuftiga, det är att göra livet angenämt för alla, emedan den människa, som är nöjd med sitt liv, frambringar oändligt mycket mera, än den, som avskyr sin omgivning.*

Andra socialister hyser motvilja mot falanstéren. Men när man frågar dem, hur de skulle kunna ordna det husliga arbetet, svarar de: “Var och en får utföra sitt arbete”. “Min hustru reder sig mycket väl med sitt hushåll; bourgeoisikvinnorna får göra sammaledes.” Och om det är en överklassherre, som koketterar med socialism, som talar, så kastar han med ett leende dessa ord till sin hustru: “Inte sant, min vän, du skulle mycket väl kunna vara utan tjänsteflicka i det socialistiska samhället? Du skulle ju göra som vår duktiga vän Pauls hustru eller som Jeans, snickaren, du vet?”

Varpå hustrun med ett sötsurt leende svarar: “Jo visst, min vän”, under det hon tänker inom sig, att lyckligtvis är vi inte så snart där.

Tjänarinna eller hustru, det är dock altid kvinnan, på vilken mannen räknar, när han vill befria sig från hushållsbestyren.

Men även kvinnan fordrar – äntligen – sin andel i mänsklighetens frigörelse. Hon vill inte längre vara husets lastdjur. Det är redan nog, att hon måste ge så många år av sitt liv för att uppfostra sina barn. Hon vill inte längre vara hemmets kokerska, strumpstopperska och städerska. Och amerikanskorna, som gått förut i detta befrielsearbete, har nu bragt det därhän, att det i Förenta Staterna är en allmän klagan, att det fattas kvinnor, som vill göra husligt arbete. Frun tycker mera om konsten, politiken, litteraturen eller spelsalen; arbeterskan gör detsamma, och man kan inte längre få några tjänarinnor. I Förenta Staterna är de unga flickor och hustrur sällsynta, som går in på att åtaga sig det husliga slavarbetet.

Och lösningen dikteras sålunda av livet självt och är enkel nog. Det är maskinen, som till tre fjärdedelar åtar sig det husliga arbetet.

Om ni brukar borsta era stövlar, vet ni, vad det är för ett löjligt arbete. Att tjugo eller trettio gånger gnida en sko med en borste, kan det väl finnas något dummare? En tiondel av Europas befokning måste för en eländig bädd och en otillräcklig föda sälja sig till att göra detta idiotiserande arbete. Och kvinnan måste verkligen anse sig som en slavinna, då en dylik operation kan fortfarande utföras varje morgon av milliontals armar.

Emellertid har ju barberarna redan maskiner, med vilka de borstar och glättar hjässorna och de lockiga chevelyrerna, vore det då inte mycket enkelt att använda samma metod för våra skor? – Det har redan blivit gjort. Skoborstningsmaskinen har alltmer kommit i bruk i de amerikanska och europeiska hotellen. I de stora skolorna i England, som är delade i olika avdelningar, av vilka var och en utgör en helpension för 50 à 200 skolgossar, har man funnit mycket enklare att ha ett enda etablissemang, som varje morgon borstar med maskin de tusen par skorna; detta gör att man slipper hålla sig med hundratals tjänsteflickor endast för att utföra denna dumma syssla. Etablissemanget hämtar skorna om kvällarna och återlämnar dem om mornarna maskinborstade.

Att diska! Finns det väl en husmor, som inte avsyr detta arbete? Detta arbete, som är både osnyggt och tidsödande och som därtill oftast sker för hand, endast därför, att man aldrig räknat med det husliga slavarbetet.

I Amerika har man hittat på något bättre. Där finns redan flera städer, där varmt vatten skickas till hemmen, liksom kallt hos oss. Under dessa vilkor var problemet mycket enkelt, och en kvinna, mrs Cockrane, har också löst det. Hennes maskin diskar tjugo dussin tallrikar eller fat och torkar dem på mindre än tre minuter. En fabrik i Illinois tillverkar dessa maskiner. Och vad små hushåll angår kan de skicka det de vill ha diskat till etablissemanget alldeles som de gör med sina skor. Det är t.o.m. troligt, att de båda arbetena – skoborstningen och diskningen – kan utföras på samma inrättning.

Att skura knivar, att förstöra sitt skin och vrida sönder sina händer för att tvätta linne och pressa vattnet ur det; att sopa golvet eller borsta mattor, så att man driver upp skyar av damm, som man sedan med mycket besvär måste ta bort från de ställen, där det lägger sig, allt detta utförs ännu, emedan kvinnan fortfarande är slav. Men det börjar att försvinna, alla dessa sysslor utförs oändligt mycket bättre med maskin; och alla slags maskiner ska införas i hushållet, då drivkraft kommer att skickas till hemmen och åstadkommer, att man kan sätta alla dessa maskiner i rörelse, och detta utan att använda den minsta muskelstyrka.

Maskinerna kostar mycket lite, och om vi betalar dem dyrt, är det medan de ännu inte är i allmänt bruk och isynnerhet emedan en oskälig skatt av 75% först tas av de herrar, som spekulerat på marken, råvaran, tillverkningen, försäljningen, patentet, tullen o.s.v. och som alla vill åka i hyrvagn.

Men den lilla maskien i hemmet är inte, när det gäller det husliga arbetet, frigörelsens sista ord. Hushållet träder ut ur sin nuvarande isolering, det förenar sig med andra hushåll för att utföra gemensamt det, som det nu utför var och ett för sig.

Framtiden är heller inte att ha en maskin att borsta med, en annan till att diska tallrikar, en tredje till att tvätta linne o.s.v. i varje hem. Framtiden är den gemensama värmeledningen, som skickar värme till varje rum i hela kvarteret, så att ingen behöver göra upp eld. Detta sker redan i några amerikanska städer. En stor eldstad skickar varmt vatten till alla hus, till alla rum. Vattnet cirkulerar i rör, och för att reglera dess temperatur behöver man endast vrida på en kran. Och om ni därtill sätter värde på att ha en flammande eld i varje rum, kan ni tända den särskilda kokgasen, som skickas från en centralgasklocka. Hela detta oändliga arbete med att rengöra kaminer och underhålla eld – kvinnorna vet, vilken tid det tar – håller på att försvinna.

Ljuset, lampan och t.o.m. gasen har sett sin tid. Det finns hela städer, i vilka det är tillräckligt att trycka på en knapp för att få ljus, och i det hela taget är det helt enkelt en sparsamhetsfråga – och en kunskapsfråga – att skaffa sig lyxen av en elektrisk lampa.

Slutligen är det redan ifrågasatt, fortfarande i Amerika, att bilda bolag för att nästan fullständigt slopa hemsysslorna. Det vore nog att bilda en hushållsbiträdesaffär i varje kvarter. En vagn skulle komma och hämta skorna, som skulle borstas, tallrikarna, som skulle diskas, linnet, som skulle tvättas, småsakerna, som skulle lagas – om de vore värda det – mattorna, som skulle borstas, och dagen därpå skulle den föra hem det anförtrodda arbetet, gjort och väl gjort. – Ett par timmar därefter står ert varma kaffe och era ägg lagom kokta på ert bord.

Mellan klockan tolv och två finns det säkert mer än 20 millioner amerikaner och lika många engelsmän, som alla äter oxstek eller fårstek, kokt skinka, kokt potatis och någon grönsak. Och lågt räknat är det åtta millioner eldar, som brinner under två eller tre timmar för att steka detta kött och koka dessa grönsaker; åtta millioner kvinnor tillbringar sin tid med att tillreda, som kanske inte består av mer än tio olika rätter.

“Femtio eldar”, skrev häromdagen en amerikanska, “när en enda skulle vara nog!” Ät vid ert bord, i er familj med era barn, om ni vill, men varför i himlens namn ska dessa femtio kvinnor slösa bort sina mornar med att laga några koppar kaffe och denna enkla frukost? Varför femtio eldar, då två personer och en enda eld skulle vara nog för att koka alla dessa köttstycken och alla dessa grönsaker? Välj själv er oxstek eller fårstek, såvida ni är en läckergom! Låt krydda era grönsaker efter er smak, om ni föredrar den eller den såsen! Men håll er inte med mer än ett kök, hur rymligt ni vill och med en enda spis så väl inrättad ni har lust.

Varför har aldrig kvinnans arbete räknats för något, varför är i varje familj modern och ofta tre eller fyra tjänsteflickor tvungna att använda sin tid till kökssysslor? Emedan de, som vill befria människosläktet, inte har infattat kvinnan i sin frihetsdröm och anse som under sin höga manliga värdighet att tänka på “dessa kökssysslor”, som de kastat av sina skuldror och lagt på det stora lastdjuret – kvinnan.

Att befria kvinnan, det är inte att öppna dörrarna för henne till universitetet, domstolen och parlamentet. Det är alltid på en annan kvinna, som den frigjorda kvinnan kastar det husliga arbetet. Att befria kvinnan, det är att befria henne från det förslöande arbetet i kök och tvättstuga, det är att ordna så, att det tillåts henne att amma och uppfostra sina barn, om hon har lust, och under det hon har tillräcklig tid för att ta del i det sociala livet.

Detta ska göras, vi har sagt det, det börjar redan att göras. Må vi inse detta, att en revolution, som skulle berusa sig med de skönaste ord om frihet, jämlikhet och solidaritet, och som bibehöll slaveriet i hemmet, skulle inte vara en revolution! Så länge halva mänskligheten vore bunden under köksspisens slaveri, skulle den ännu vara tvungen att resa sig mot den andra hälften.



* Det tycks som om “Det unga Icariens” kommunister skulle ha förstått vikten av det fria valet i fråga om det dagliga umgänget utom arbetet. De religiösa kommunisternas ideal har alltid varit den gemensamma måltiden; det var genom den gemensamma måltiden, som den första tidens kristna visade, att de var anhängare av kristendomen. Kommunionen är ännu deras sista kvarleva. De unga ikaristerna har brutit med denna religiösa tradition. De äter tillsammans i en gemensam sal, men vid små särskilda bord, vid vilka man kan ta plats eftersom man behagar för tillfället. Kommunisterna i Avama har var och en sitt hus och äter i sina hem, medan de efter behag hämtar sina förnödenheter i kommunernas bodar.

			

			

				
				

					Publicerad 
					 
					Uppdaterad 
									

			

		

	



	

			

			

				1 day sedan				
			

			

					

		

					

			Svt satsning Nick Alinia Vera Oredsson invandrare för svenskar						

				Nyheter från TJ möter upp Lind Mickegren, exekutiv producent för Sveriges Television, för att prata om public service-företagets nyförvärv.  				Foto: Jessica Gow/TT, Christine Olsson/TT, Ulf Palm/TT
			

					

					
			

				

					Vera Oredsson klar för Svt:s nya humor­satsning				

				
			

		

	

				

	

		

			

				
Svt fortsätter sitt arbete med djärva nyförvärv. I den nya humorprogramserien Älskade russin, med undertiteln Krutgummor åt svenskarna, gör en pigg pensionär tillika invandrare premiär som tv-ankare: Vera Oredsson, 98 år, veterannazist.
– Jag skulle rensa i rabatten där hemma, det var ett sånt elände. Så frös jag plötsligt till och blev stående där på knä med skoffelhackan och utbrast: ”Men hur gjooooorde han? Ingen kunde rensa upp som doktor Goebbels, han fick hela Berlin rensat på bara ett par dagar, men hur gjorde han egentligen? Nu skulle man ha behövt hans nypor!”
De två panelisterna bredvid Vera Oredsson (oberoende nazist, 98 år) i studion kiknar av skratt och andfådda garv hörs från den castade publiken.
– Jag älskar dig, Vera! Jag älskar när en invandrare törs tänka utanför boxen och vara kritisk även mot icke-svenskar, hörs en av medpanelisterna frusta mellan skrattparoxysmerna.
Svt:s nya oberoende, nazisatsning: ”Nu vänder det”
Med det tar klippet slut. Lind Mickegren, exekutiv producent för Sveriges Televisions, Svt, nya humorprogramserie Älskade russin, med undertiteln Krutgummor åt svenskarna, klickar av mobilen och stoppar den belåtet i byxfickan. TJ och han har stämt träff på parkeringen utanför Svt:s högkvarter på Oxenstiernsgatan 34 i Stockholm.
– Nu vänder det, säger Lind Mickegren, och fortsätter:
– Äntligen har vi hittat nyckeln till hur vi både kan tilltala pensionärerna, vår publikstomme, och nå ut med delbart content som vår nya ungdomsgeneration älskar, samtidigt som vi kan punktera anklagelserna om vänstervridning en gång för alla. Och äntligen en invandrare som kan gå hem i breda lager, låt vara att hon kom hit redan 1945!
Svt har varit under hård press under de senaste åren. Enorma summor måste sparas inom programproduktionen till följd av sviktande kostnadskompensation från Tidöpartierna – massor av tjänster måste bort. Samtidigt fortsätter debattörer som Aron Flams och Jens Gam-Man att elda på de högerradikala kadrerna i kraven att public service helt ska läggas ner. Svt har försökt ta sitt ansvar genom att ta in såväl Flams och Gam-Man som den härligt spjuveraktige högerpopulisten Ching Frack som medverkande i diverse program, men konstigt nog har det inte fungerat – hetsen från höger mot public service-företaget har fortsatt med oförminskad styrka.
Vit makt-hälsningsanhängaren Al Nickinia till Svt 
Svt såg sig till slut nödgade att överraska kritikerna med en så kallad brutalblidkning och plocka in vit makt-hälsningsanhängaren Al Nickinia för att skoja och rasa i studion, men då blev det förargligt nog också tjafs.
Nu räknar man med att kritiken ebbat ut, men om det ändå skulle höras skeptiska röster har Lind Mickegren svar på tal:

– Det är en helt rimlig public service-hållning att vilja upprätthålla åsiktsmångfald. Det finns bevisligen invandrare som är nazister, det är Vera själv ett levande bevis på. Ska inte de få representeras? Varför skulle de inte kunna synas i public service? frågar Lind Mickegren retoriskt, med formuleringar som är närmast identiska med svaren till ETC när det stormade runt Al Nickinia som programmedverkande.
– Det finns inget som blir så älskat som när pensionärer kan bjuda på sig själva, säger Lind Mickegren.

			
			

				Jessica Stegrud och Ulf Kristerson			

		
		

		
		
			

				Regerings­underlagets nazistvänner är Kristerssons ansvar			

		
	



			
			

				Folke Schimanski har skrivit en bok om sin syster vera Oredsson som fortfarande hyllar Hitler			

		
		

		
		
			

				Han är bror till Vera Oredsson, Sveriges mest ökända nazist			

		
	


			

			

				
				

					Publicerad 
					 
					Uppdaterad 
									

			

		

	



			

			

				

					Läs hela artikeln
				

			

		

				

			

				2 days sedan				
			

			

					

		

					

			Joe Hill, Gävle						

				Så här kan målningen av Gävles största kändis, enligt Svt, komma att se ut. Joe Hill emigrerade till USA i början av 1900-talet och blev där en mycket känd agitator för facket IWW, innan han avrättades. 				Foto: Skärmdump Svt och Johan Apel Röstlund
			

					

					
			

				

					Joe Hill hyllas i Gävle med jättelik muralmålning				

				
			

		

	

				

	

		

			

				
Joe Hills ikoniska ansikte som gigantisk muralmålning? Det kan snart bli verklighet i hans gamla hemstad Gävle. 
Det är Svt Gävleborg som nu rapporterar att Joe Hill Visitor Center i centrala Gävle kontaktat det kommunala bostadsbolaget Gavlegårdarna som gett sitt godkännande till en jättelik målning på en av sina fasader.
– Han var den första personen som använde musik, och nådde ut brett, för att förbättra samhället till det bättre. Och han fortsätter att inspirera människor än i dag – mer än hundra år senare. Jag tycker det är jäkligt häftigt.
Det säger Lasse Nivér på Joe Hill Visitor Center till Svt.
Drar turister till Gävle
Nu återstår endast att söka bygglov samt finansiering. Förhoppningen är att målningen kommer att uppföras på en av fasaderna intill det hus där Joe Hill, då Joel Hägglund, föddes uppe på Söder i Gävle 1879.
Varje år kommer många utländska turister till Gävle för att besöka Joe Hill-gården, som ägs och drivs av SAC Syndikalisterna och Joe Hill-sällskapet. Dessutom öppnades för bara två år sedan Joe Hill Visitor Center i det gamla fängelsemuseet i Gävle som ett komplement. Staden arrangerar även stadsvandringar i den världskända fackliga aktivistens och protestsångarens fotspår.

			
			

				Joe Hill Visitor Center öppnas i Gävle i september. Desirée Kjellberg på fängelsemuseet är en av initiativtagarna.			

		
		

		
		
			

				Gävle storsatsar: Ska lyfta Joe Hills minne			

		
	



			
			

				Joe Hilldagarna i Gävle			

		
		

		
		
			

				Nio dagar om Joe Hill i Gävle: ”Intresset är stort”			

		
	


			

			

				
				

					Publicerad 
					 
					Uppdaterad 
									

			

		

	



			

			

				

					Läs hela artikeln
				

			

		

				

			

				7 days sedan				
			

			

					

		

					

								

					
			

				

					Protest utanför förvaret: ”Free Bella!”				

				
			

		

	

				

	

		

			

				
I april träffade jag (Alexandra) Bella Demhat Aksoy, 35. Vi satt i soffan i lägenheten som hon gömde sig i, livrädd för att skickas till hemlandet Turkiet. Jag såg mig över axeln hela vägen dit och hem, precis som hon berättade att hon gjorde på kvällarna när hon och maken Emil ibland smög sig ut efter mörkrets inbrott för att ta en kort promenad. Få lite luft.
Demonstranter med skyltar samlades utanför Migrationsverkets förvar i Märsta utanför Stockholm.
Skyltarna sprayas på plats. Foto: Alexandra Urisman Otto.
Bella kom till Sverige för nio år sedan, efter att ha flytt från den egna familjens dödshot och de stora riskerna med att leva som transkvinna och aktivist för kurdiska rättigheter och hbtqi-rättigheter i Turkiet.
– Jag började med aktivism för min könsidentitet och jobbade för en stor organisation för transrättigheter i Turkiet som heter Pink life, berättade hon i Arbetarens väljarintervju.
– Vi genomförde demonstrationer, var i parlamentet och talade. Jag var med i stora nyhetssändningar, tv-program. Myndigheterna kan väldigt lätt hitta allt det här om jag skulle komma tillbaka. Jag kommer att sättas i fängelse av regeringen. Eller så kommer jag att bli dödad av min familj.
I torsdags gick Emil och Bella ut igen, en kort stund bara. När de var på väg in genom porten knackade en polis på Bellas axel. Nu sitter hon i Migrationsverkets förvar och ska utvisas. Hennes advokater kommer att lämna in en ansökan om verkställighetshinder men det behövs också människor som kräver att hon ska få stanna, säger Bellas man Emil Jämsén.
– Jag ber alla som kan att engagera sig för att rädda Bella, sa han till mig på telefon igår.
Och idag arrangerades den första demonstrationen till stöd för Bella. Flera andra, i olika städer, är under planering.
Bella Aksoys man Emil Jämsén och hans mamma tittar mot fönstret där Bella står. Det går inte att se in, men ut. Foto: Alexandra Urisman Otto.
På sociala medier är det stor uppslutning för att Bella ska få stanna. I skrivande stund har 7188 personer skrivit på ett upprop. 
Foto: Alexandra Urisman Otto.
Foto: Alexandra Urisman Otto.
Foto: Alexandra Urisman Otto.
			

			

				
				

					Publicerad 
					 
					Uppdaterad 
									

			

		

	



			

			

				

					Läs hela artikeln
				

			

		

				

			

				7 days sedan				
			

			

					

		

					

									

				Klistermärken från nätverket mot gruvan i Nunasvaara.				Klistermärken från nätverket mot gruvan i Nunasvaara.
			

					

					
			

				

					Greta och Alexandra: I dag skulle man vara i Vittangi!				

				
			

		

	

				

	

		

			

				
“Välkommen att delta i en båtfärd längs Torneälven, genom ett ännu levande och orört älvlandskap. Syftet med färden är enkelt men viktigt, att låta våra gäster uppleva älven på plats, känna stillheten, se vattnet, dricka vattnet… Och förstå varför så många människor värnar detta område.”
Idag äger detta fina arrangemang rum just där Greta och jag var tidigare i våras. Livspusslet har satt stopp för ytterligare en resa till Vittangi men jag (Alexandra) tänkte dela med mig av vad vi fick höra när vi var där. Då låg snön fortfarande djup och vi pulsade oss fram mot Ulrik “Ulle” Lidströms hus intill älven.
Vi hade fått skjuts dit från Kiruna där vi hade varit i drygt ett dygn och träffat flera fina och intressanta personer. Det blir mer om det i ett annat inlägg men en sak som ringde i öronen när vi var på väg in genom dörren hemma hos Ulle, det var vad Karin Kvarfordt Niia hade sagt till oss i ett samtal dagen före. Hon sitter i styrelsen i Gabna sameby vars marker sträcker sig över Kiruna och Pajala kommun.
– Det är en ganska sorglig syn som jag, och många samer med mig tror jag, har på på det politiska läget. Det är en tydlig känsla av svek. Ett svek gentemot oss som i generationer har förvaltat och använt och levt på markerna här i norra Sverige. Och faktiskt förvaltar dem på ett sätt så att ekosystemen fortfarande fungerar, sa hon. 
– Och så ser man det politiska systemet och de olika partierna som helt faller för lobbyismen från industrin. När vi möter politiker eller när man hör politiker svara i debatter och i diskussioner. Då är det industrins argument som framförs.
För mig (det är Alexandra som skriver) är det här ett väldigt viktigt perspektiv som ofta hamnar i skymundan. Samiska rättigheter handlar just om det, förstås. Om mänskliga rättigheter för ett urfolk, en minoritetsgrupp. Men det handlar också om att samerna, liksom urfolk över hela världen, hjälper oss alla genom att vårda och skydda vår gemensamma natur i ett läge när den akut behöver allt tänkbart skydd den kan få. 
Hemma hos “Ulle” Lidström hade vi utsikt över Torneälven från köksfönstret. Vi drack kaffe ur termos och Ulle och Hanna Råman, som också bor i byn och engagerar sig i gruvmotståndet, fick berätta. 
– Skadorna blir oåterkalleliga, sa Hanna.
Det handlar om det planerade gruvprojektet där det australiensiska bolaget Talga vill utvinna grafit. Tidigare har huvudfokus varit att få fram råvaror till litiumbatterier för elbilar. Men man ser nu även över möjligheterna att kunna använda grafiten till bland annat “försvarsapplikationer”.
Gruvplanerna hotar livsmiljöer, kultur och framtid, menar motståndsnätverket, som Ulle och Hanna båda är en del av, tillsammans med flera samebyar, organisationer, politiker och privatpersoner.
En gruva i Nunasvaara skulle förstöra renarnas betesmarker, störa flyttvägarna, förorena vattnet, försvåra jakt, fiske och bärplockning, menar nätverket. Och det skulle bryta den unika tystnaden i skogarna med sprängningar och tung trafik. 
Vid bordet tillsammans med Ulle och Hanna satt också Mats Sidmalm, kommunalpolitiker för S i Kiruna kommun – som till hösten har bytt parti och kandiderar för V. Också han är en del av motståndet mot gruvan.
– De talar hela tiden om att det ska bli arbetstillfällen med en ny gruva. Men det är enorm brist på arbetskraft i kommunen. Hotell och caféer… De flyger upp personal från Stockholm, sa han.
– Jag var och besiktigade bilen nyligen. De jobbar 7/7-skift. Jobbar sju dagar och är lediga sju. Det är på väg att bli som att jobba på en oljeplattform att jobba i Kiruna. 
Ja, varför ska man bo i en liten by långt ifrån alla bekvämligheter – om naturen på platsen blir förstörd? Vem ska vilja flytta dit för dessa “arbetstillfällen”, frågade de sig kring Ulles köksbord.
I fallet Nunasvaara är inte ens kommunen – Kiruna kommun – för gruvan. Länge vägrade man att utforma en detaljplan för området, något som behövs för att komma vidare i processen. Då valde regeringen att köra över kommunen, genom att tillämpa en befintlig paragraf i lagen – som aldrig tidigare använts.
– Man betraktar oss som en koloni där man bara hämtar resurser utan att ge någonting tillbaka, sa kommunalrådet till Dagens Nyheter i januari förra året.
Efter ytterligare vändor har en detaljplan nu lagts fram – av länsstyrelsen istället för kommunen. Och planen har godkänts av regeringen. Men ännu är det flera steg kvar i processen och motståndet står starkt. 
För att nå framgång behövs många som engagerar sig, tror Hanna Råman. Människor som lever på andra platser som också hotas av liknande projekt, skulle kunna ansluta sig. Den solidariska organiseringen är viktig.
– Om man ska vinna något sånt här så måste man ha strategier där man får med mycket folk. Vi har i vår grupp tre samebyar, lokala grupper och andra. Men vi måste bli ännu fler. Och det kanske måste vara så att Puoltsa måste vara med, Jukkasjärvi måste vara med. Vi måste bli större och större och större och till slut kanske… Hela Norrbotten!
Greta fyller i:
– Ja, och nationellt. Vi behöver folk från hela landet som säger “Sluta exploatera” och vi behöver öka medvetenheten om vad som faktiskt händer. 
En liten reflektion: Det sägs ofta att det finns målkonflikter mellan att skydda miljö och klimat. Man kan få intrycket av att vi “måste” förstöra naturen för att kunna ställa om till ett “klimatsmart” samhälle. Men det här förutsätter att man accepterar en massa premisser som aldrig ens kommer upp i den politiska debatten. Är det till exempel en naturlag att vår konsumtion måste öka? Är det en naturlag att vi måste öka energiproduktionen, energiförbrukningen, resursuttaget? När FN:s klimatpanel IPCC redan år 2018 sa att det krävs “snabba, långtgående och aldrig tidigare skådade förändringar i varje del av våra samhällen” kanske det också var ett medskick till oss att se på samhällsutmaningarna på ett större och mer radikalt vis.
Med en sådan blick är det lätt att se att målkonflikten knappast finns mellan att “rädda miljön” och att “rädda klimatet”, utan mellan att vara redo för verklig transformation – inklusive att ta steg tillbaka, minska, avstå – och att inte vara det. (Här finns förresten en annan hyfsat färsk text om att själva utgångspunkten för det politiska samtalet är upp och ner…)
Hanna Råman pekar mot sitt yngsta barn som leker i rummet intill. Friheten att kunna leva nära naturen, utan de inskränkningar som stadslivet ger. Om hon inte kan ge sina barn det… Då vet hon inte var de ska bo.
– Mina barns pappa man är masai, från Tanzania. Och senast vi var där och hälsade på var det plötsligt jättebra uppkoppling på mobilen. Så har det aldrig varit tidigare, sa hon.
– Efter ett tag förstod jag att uppkopplingen hade kommit samtidigt som den nya grannen; en ny guldgruva som ett kinesiskt börjat anlägga just intill. Jag blev helt stum, var bokstavligen tyst i en hel dag. Tar det aldrig slut?
Läs gärna mer om Nunasvaara, motståndet mot gruvan och helgens manifestation här.
Det var allt för nu, vi hörs snart igen!
			

			

				
				

					Publicerad 
					 
					Uppdaterad 
									

			

		

	



			

			

				

					Läs hela artikeln
				

			

		

				

			

				1 week sedan				
			

			

					

		

					

									

				– Det är uppenbart att risken är stor att Bella utsätts för våld eller övergrepp om hon tvingas återvända till Turkiet, säger Silas Aliki som företrätt Bella Demhat Aksoy. 				Foto: Alexandra Urisman Otto
			

					

					
			

				

					Polisen har gripit utvisningshotade Bella – ”Alla behövs nu”				

				
			

		

	

				

	

		

			

				
”I Turkiet kommer jag att sättas i fängelse av regeringen. Eller bli dödad av min familj”, sa Bella Aksoy till Arbetaren i april. På torsdagskvällen greps hon och sitter nu i förvar i väntan på utvisning.
– Jag ber alla som kan att engagera sig för att rädda Bella, säger hennes man Emil Jämsén.
Arbetaren har tidigare berättat om Bella Demhat Aksoy, 35, som gömt sig för gränspolisen för att undvika utvisning. Hon kom till Sverige för nio år sedan, efter att ha flytt från den egna familjens dödshot och de stora riskerna med att leva som transkvinna och aktivist för kurdiska rättigheter och hbtqi-rättigheter i Turkiet. 
– Jag började med aktivism för min könsidentitet och jobbade för en stor organisation för transrättigheter i Turkiet som heter Pink life, berättade hon i Arbetarens väljarintervju.
– Vi genomförde demonstrationer, var i parlamentet och talade. Jag var med i stora nyhetssändningar, tv-program. Myndigheterna kan väldigt lätt hitta allt det här om jag skulle komma tillbaka. Jag kommer att sättas i fängelse av regeringen. Eller så kommer jag att bli dödad av min familj.
Bellas man meddelar att hon gripits
På torsdagskvällen meddelande hennes make sedan sex år, Emil Jämsén, att Bella gripits. På Facebook skriver han: 
”För några minuter sedan så stoppade polisen mig och Bella när vi var på väg hem. De sa att gränspolisen ville tala med henne. De tog med sig min älskade till Märsta för förvar (…). Jag har ingen aning om vad som kommer att hända nu.
Jag är förkrossad.” 
Han beskriver också hur Bella visade tecken på panikångest vid gripandet och uppmanar människor att skriva under ett upprop för att Bella ska få stanna i Sverige – i skrivande stund har över 5 800 personer skrivit under. 
– Nu brinner det i knutarna och alla som vill hjälpa Bella behövs. Sprid information om hennes fall och andra liknande fall! Prata om det! Och dyk upp på demonstrationen utanför förvaret i Märsta på lördag, säger han när Arbetaren når honom på telefon.
”Jag vet inte vad som händer nu”
På fredagsförmiddagen får Arbetaren ett samtal med Bella, som i förvaret har tillgång till dator för att kunna skriva och ringa. Hon och Emil hade lämnat lägenheten de gömde sig i för en promenad före middagen, berättar hon. Då kom polisen fram och bad om hennes ID-kort. 
– Jag vet inte vad som händer nu. Jag försöker bara greppa allt som sker. Och jag försöker rensa hjärnan och vara stark. Jag är så trött på det… På att vara stark, säger hon genom gråten.
Under natten har hon bara sovit i några minuter. Allt känns overkligt och Arbetaren har svårt att genomföra intervjun, eftersom Bella gråter och har svårt att andas under samtalet.
– Det var så konstigt och obehagligt att vakna på en plats jag inte alls känner till. Personalen kan komma in när som helst i mitt rum. Jag känner ingen människa här.
Under Migrationsverkets långa process uppmärksammades Bella Aksoy och hennes advokater på att Säpo var involverad i ärendet, något tidningen Blankspot var först med att berätta.
– Det finns ett dokument som varken jag eller advokaterna har fått se, där det framgår att jag har varit med i motståndsrörelsen PKK. Det här stämmer och var en del av en period i mitt liv när jag på alla tänkbara sätt försökte bli accepterad och älskad av min familj, sa Bella till Arbetaren i april.
 Stora brister i hanteringen av Bellas ärende
Enligt Bella Aksoy har hon inte någon koppling alls till PKK längre men enligt hennes advokater har intyget från Säpo sannolikt haft stor påverkan på hennes chanser till uppehållstillstånd.
Silas Aliki. Foto: TT 
Silas Aliki, som har företrätt Aksoy under processen, har tidigare understrukit att det finns stora brister i hanteringen av Bellas ärende. En person som är kurd, transkvinna, medialt uppmärksammad aktivist, och som dessutom redan utsatts för övergrepp i hemlandet, bedöms i stort sett alltid riskera förföljelse i Turkiet.
Nu kommer Sverige att försöka verkställa utvisningen, säger Silas Aliki till Arbetaren.
– Det är uppenbart att risken är stor att Bella utsätts för våld eller övergrepp om hon tvingas återvända till Turkiet.
Fotnot. På savebella.org uppdateras det löpande om vad som händer i Bellas fall och vad den som vill engagera sig kan göra för att hjälpa henne. På lördag klockan 15.00 arrangeras en demonstration utanför förvaret i Märsta.

			
			

							

		
		

		
		
			

				Bella Demhat Aksoy: ”Varför för ni svenskar inte oväsen?”			

		
	


			

			

				
				

					Publicerad 
									

			

		

	



			

			

				

					Läs hela artikeln
				

			

		

				

			

				1 week sedan				
			

			

					

		

					

			Statsminister Ulf Kristersson (M) och energi- och näringsminister Ebba Busch (KD) besöker Charlottendal bussdepå i Gustavsberg.						

				Kristdemokraten Ebba Busch och moderaten Ulf Kristersson i samband med att Tidöregeringen meddelade att biljettpriserna för kollektivtrafiken kapas i ett halvår. 				Foto: Christine Olsson/ TT 
			

					

					
			

				

					Halva priset i kollektiv­trafiken – kör bara kör!				

				
			

		

	

				

	

		

			

				
”Sänk priserna ännu mer, bygg ut trafiken, höj lönerna, korta arbetstiderna och avveckla upphandlingssystemet som pressar både personal och resenärer.” Sara Vestberg och John Nordmark, före detta bussförare, om varför Ulf Kristersson och Ebba Busch måste göra en riktig satsning på kollektivtrafiken.
I 30 års tid har vi fått höra att det inte finns pengar till stora offentliga satsningar. Inga pengar till billigare kollektivtrafik. Inga pengar till bättre löner och arbetsvillkor för de som håller samhället rullande. Inga pengar till satsningar som omfördelar från de rikaste till vanligt folk.
Men plötsligt händer det. Staten har råd att halvera priset i kollektivtrafiken under ett halvår. Bra! Äntligen visar man att det faktiskt går.
Så fortsätt då. Gör satsningen permanent. Dubbla eller tredubbla investeringarna. Sänk priserna ännu mer, bygg ut trafiken, höj lönerna, korta arbetstiderna och avveckla upphandlingssystemet som pressar både personal och resenärer.
Tuff arbetsmiljö för busschaufförer
När Ebba, Ulf och andra politiker får chansen att visa hur “folkliga” de är genom att provköra buss, romantiserar de samtidigt ett yrke vars villkor de själva varit med och försämrat. Politikerna poserar gärna i förarsätet för en dag. Men de som faktiskt kör bussarna varje dag är ofta utlandsfödda arbetare – samma människor som Uffe och Ebba vill utvisa.
Privatiserad kollektivtrafik, stress, osäkra scheman, försämrad strejkrätt och en arbetsmiljö som gör det svårt – särskilt för kvinnor och småbarnsföräldrar – att stanna kvar i yrket.
Vill ni visa respekt för ett samhällsviktigt arbete? Då krävs mer än ett kamerabesök i förarhytten.
En riktig satsning på kollektivtrafiken skulle ge fler resenärer, fler avgångar, fler jobb och bättre villkor för arbetarna. Fler unga skulle kunna söka sig till yrket. Fler skulle kunna kombinera arbete med familjeliv. Kollektivtrafiken är en avgörande del av människors vardag – och den måste fungera.
I klimatkrisen är detta helt nödvändigt.
Samhällsekonomiskt lönsamt att satsa på kollektivtrafiken 
I ett Sverige där ojämlikheten är på samma nivå som i Saudiarabien, Sydafrika, Ryssland och Brasilien behövs investeringar som faktiskt förbättrar livet för vanligt folk.
Och i en tid av höjd beredskap behövs robusta offentliga system. Titta på Ukrainas järnväg under Rysslands anfallskrig – fungerande kollektivtrafik och järnväg är samhällsbärande.
Allt detta skulle göra människors liv bättre. Det skulle dessutom vara samhällsekonomiskt lönsamt.
Så vad finns det egentligen att invända mot?
Kör bara kör.
Sara Vestberg, fd bussförare och masterstudent på Försvarshögskolan
John Nordmark, fd bussförare och facklig samordnare för SAC Syndikalisterna

			
			

				Bussförare på bristningsgränsen			

		
		

		
		
			

				Fackets larm: Buss­förare på bristnings­gränsen			

		
	



			
			

				Kritik Klimatpolitiska rådet klimatpolitik regeringen Alexandra Urisman Otto			

		
		

		
		
			

				Situationen långt värre än Klimat­politiska rådet säger – målen otillräckliga			

		
	



			
			

				Romina Pourmokhtari och Johan Britz			

		
		

		
		
			

				Klimatpolitiska rådet djupt kritiskt mot Tidö­regeringens politik			

		
	


			

			

				
				

					Publicerad 
					 
					Uppdaterad 
									

			

		

	



			

			

				

					Läs hela artikeln
				

			

		

				

			

				2 weeks sedan				
			

			

					

		

					

			Libanon						

				Räddningsarbetare letar kroppar efter en annan israelisk attack mot Libanon förra veckan.				Foto: Mohammed Zaatari/TT
			

					

					
			

				

					Nya israeliska attacker mot Libanon: Tolv döda bara i natt				

				
			

		

	

				

	

		

			

				
Israel fortsätter sina dödliga attacker mot Libanon. Under natten mot i tisdags dödades minst tolv personer efter en militäroffensiv mot en libanesisk by i Bekaadalen.
Attacken skedde sent på måndagskvällen lokal tid. Strax innan hade Israels premiärminister Benjamin Netanyahu, som av den internationella brottmålsdomstolen ICC anklagas för brott mot mänskligheten, beordrat militären att ”accelerera sina insatser” i Libanon.
Minst tolv personer ska ha dödats, enligt uppgifter från Libanons statliga nyhetsbyrå. Samtidigt uppger också den libanesiska shiamilisen Hizbollah att de genomfört drönarattacker mot israeliska militäranläggningar. Där finns än så länge inga uppgifter om några skadade eller döda.

			
			

				ICC har utfärdat en internationell arresteringsorder mot Israels premiärminister benjamin Netanyahu			

		
		

		
		
			

				Internationell arresteringsorder mot Netanyahu			

		
	


			

			

				
				

					Publicerad 
									

			

		

	



			

			

				

					Läs hela artikeln
				

			

		

				

			

				2 weeks sedan				
			

			

					

		

					

			Reza Pahlavi						

				Under de senaste åren har Pahlavi-strömningen försökt presentera sig som ett modernt och liberalt alternativ. Men strukturellt sett föreslår den inget annat än rekonstruktionen av en centraliserad stat, en mäktig armé, en marknadsekonomi och en säkerhetsordning, skriver Hasse-Nima Golkar. 				Foto: Markus Schreiber /AP/TT
			

					

					
			

				

					”Varken Donald Trump, Benjamin Netanyahu eller Reza Pahlavi kommer att befria Iran”				

				
			

		

	

				

	

		

			

				
Under åren som ledde fram till kriget 2026 introducerades Reza Pahlavi gradvis i västerländska medier som ”oppositionens färdiga ansikte”. Denna mediala representation uppstod inte ur social organisering inne i Iran, utan snarare genom kopplingen mellan lobbyistnätverk, persiskspråkiga medier utomlands och västs behov av ett ”hanterbart alternativ”. Detta projekt, menar Hasse-Nima Golkar, vilade på två huvudsakliga pelare: nostalgi för Pahlavi-eran samt rädsla för kollaps och instabilitet.
För en del av den urbana medelklassen och en yngre generation utan direkt erfarenhet av det kungliga diktatoriska styret har bilden av Pahlavis kommit att förknippas med stabilitet, modernisering och goda relationer med väst. Denna bild suddar dock medvetet ut historien om det organiserade förtrycket av arbetarklassen, anarkistiska och radikala vänsterkrafter, folkliga rörelser, och andra under monarkin.
Ur ett anarko-syndikalistiskt perspektiv var Pahlavi-monarkin inte en symbol för utveckling, utan en del av processen att integrera Iran i den globala ordningen. En ordning som byggde på armén, säkerhetspolisen och undertryckandet av oberoende fackföreningar. Och monarkismen i dagens Iran vilar, trots all sin mediepropaganda, fortfarande på tre pelare: vertikal auktoritet (hierarki); centraliserad (fascistisk) nationalism; och en kapitalistisk ekonomi beroende av den globala ordningen.
Mänsklig frihet inte kommer inte ovanifrån
Det som blev tydligt i samband med kriget och Irans politiska kris var inte bara erosionen av den styrande islamisk-shiitiska staten, utan också den djupa krisen i själva begreppet ”alternativ”. Det iranska samhället stod under samtidigt tryck från inhemskt förtryck, utländskt krig, politisk-ekonomisk kollaps och informationskrigföring. I detta läge framträdde delar av exiloppositionen — särskilt den högerextrema monarkistiska strömningen kring Reza Pahlavi — inte som en kraft för befrielse, utan som en kraft för att begränsa och avleda det sociala upproret. 
Detta är ingen tillfällighet. Monarkismen, även i sin samtida ”moderna” och mediepaketerade form, bär fortfarande på samma logik som Michail Bakunin varnade för för mer än ett sekel sedan: reproduktionen av auktoritet genom löften om ordning, säkerhet och nationell räddnin. Mänsklig frihet kommer inte ovanifrån, utan endast underifrån, född ur vanliga människors direkta handlingar.
Men monarkismen, även när den talar om ”demokrati”, betraktar fortfarande politik som något som tillhör eliter, dynastier och statliga förvaltar.
Kriget blev sanningens ögonblick
Under de senaste åren har Pahlavi-strömningen försökt presentera sig som ett modernt och liberalt alternativ. Men strukturellt sett föreslår den inget annat än rekonstruktionen av en centraliserad stat, en mäktig armé, en marknadsekonomi och en säkerhetsordning. Det är alltså ingen fortsättning på den radikala rörelsen ”Kvinna–Liv–Frihet”, utan snarare ett försök att begränsa dess revolutionära potential. För en rörelse som kan bygga råd, organisera generalstrejker och skapa former av social självorganisering-självförvaltning kommer inte längre att behöva en ”prins”.
Före kriget försökte vissa monarkister framställa sig som demokratiska, människorättsinriktade och nationella. Men kriget blev sanningens ögonblick och ledde till en historisk skam för dem. När bomber föll över iranska städer förblev stora delar av högeroppositionen i exil inte bara tysta, de uppmuntrade öppet attackerna. Bilderna och videorna där amerikanska och israeliska flaggor höjdes bredvid slogans som ”Leve Shahen” var inte bara ett propagandamisstag, de markerade ögonblicket då monarkismen fullständigt integrerades i den imperialistiska krigsmaskinen.
I åratal beskrev dessa krafter ekonomiska sanktioner som ”smart press”, de kallade förstörelsen av infrastruktur för ”frihetens pris” och de reducerade arbetarnas, barnens och vanliga människors död till konsekvenserna av en ”övergångsfas”. Men för de flesta människor inne i Iran var sanningen tydlig: en kraft som bygger frihet på ruinerna av offentlig infrastruktur och bombade hem söker inte frihet, den profiterar på och förmedlar krig. Reza Pahlavi står just här som en säkerhetsventil för den globala ordningen för att begränsa möjligheten till social revolution i Iran.
Här är Emma Goldmans kritik fortfarande viktig. Hon varnade upprepade gånger för att nationalism och militarism, även när de uttrycks i ”frihetens” språk, i slutändan förvandlar människor till bränsle för statens maskineri. 
Befrielsens horisont ligger inte i kronans återkomst
Västmakterna söker inte social revolution i Iran. Det de vill ha är en kontrollerad maktöverföring. En förändring som bevarar kapitalets ordning, militärens struktur och regionens geopolitiska position. Därför lyfte västerländska mainstreammedier fram Reza Pahlavi som oppositionens naturliga ledare, medan de verkliga krafterna för socialt motstånd — arbetare, lärare, kvinnor, pensionärer, studenter och lokala aktivister — trängdes undan till marginalerna.
Pahlavi-projektet söker inte direktdemokrati, utan en rekonstruktion av den centraliserade nationalstaten. Samma modell som i hela Mellanöstern konsekvent har lett till repression av motståndare: arbetare, etniska grupper, kvinnor, studenter, LGBTQIA+-grupper och andra.
Monarkismen försöker övertyga människor om att problemet endast är Islamiska republikens existens och att frihet, jämlikhet och rättvisa kommer att uppstå genom att ändra flaggan, nationalsången och härskarens ansikte. Men den historiska erfarenhet säger något annat. Om det kapitalistiska systemet förblir intakt, klassojämlikheten förblir intakt, militären förblir intakt, maktkoncentrationen förblir intakt och människor endast röstar vartannat eller vart fjärde år, då kommer despotismen att reproduceras, även om kronan ersätter turbanen.
Befrielsens horisont ligger inte i kronans återkomst, utan i förstörelsen av alla relationer av dominans och auktoritet. Varken Donald Trump, Benjamin Netanyahu eller Reza Pahlavi kommer att befria Iran.
Hasse-Nima Golkar, pensionerad bussförare och medlem i Stockholms LS av SAC Syndikalisterna.

			
			

							

		
		

		
		
			

				Iran: Riktig revolution bara genom arbetarklassen			

		
	


			

			

				
				

					Publicerad 
					 
					Uppdaterad 
									

			

		

	



			

			

				

					Läs hela artikeln
				

			

		

				

			

				2 weeks sedan				
			

			

					

		

					

			

							

			

				

					Podden besöker Skogen i Göteborg				

				
				
			

		

					
			

				

					Podden besöker Skogen i Göteborg				

				
			

		

	

				

	

		

			

				
På kulturplatsen Skogen i Göteborg vill man komma bort från konsten som konsumtionsvara. I det fjärde avsnittet av Kulturplats pratar vi med Johan Forsman och Patricia Vane, som är konstnärlig ledare respektive verksamhetsledare på Skogen i Göteborg.
Foto: Pia Nordin
Intervjun tar avstamp i Skogens foajé, hur man välkomnar människor är viktigt, menar Patricia Vane och Johan Forsman, de vill komma bort från att se konsten som produkt och således även besökarna som konsumenter.
– Egentligen tillhör konsten mänskligheten, säger Johan Forsman.
Patricia Vane håller med.
– Konsten som gemensam resurs är på ett sätt väldigt självklart, men vi har tappat det, och det gäller inte bara konsten.
Skogen – del av initiativet Samarbetet
Hon beskriver att hon sökte sig till Skogen då hon sökte ett rum där konsten blev ett sätt att komma närmre varandra, i stället för ett rum som bara pratar med sig självt.
I avsnittet diskuteras hur samarbeten kan skapa resiliens för såväl kulturen och samhället. Skogen är del av initiativet Samarbetet som kopplar samman olika platser för konst, odling och andra självorganiserade initiativ.
Johan Forsman anser att kulturfältet tenderar att bli pseudopolitiskt.
– Det intressanta politiska arbetet är hur vi ger möjlighet till människor att organisera sig. Skogen är en plats där flera konstdicipliner möts, här finns både en scen, tryckeri och plats för studiegrupper.
			

			

				
				

					Publicerad 
									

			

		

	



			

			

				

					Läs hela artikeln
				

			

		

				

			

				2 weeks sedan				
			

			

					

		

					

			Greta Thunberg intervjuar väljare på Fältöversten, Östermalm. Kvinnan till vänstern spelade Malin i Saltkråkan.						

				Louise och Michael intervjuas av Greta Thunberg och Alexandra Urisman Otto på Östermalm, som en del i Arbetarens väljarintervjuer. 				Foto: Alexandra Urisman Otto 
			

					

					
			

				

					Här läxar Malin i Saltkråkan upp Greta – ingen förstår vad som händer				

				
			

		

	

				

	

		

			

				
Miljöfrågorna är viktiga – men internationella. Och Centerpartiet är det bästa alternativet ”på vänstersidan”. 
Välkommen till den något udda väljarintervjun från Östermalm i Stockholm, där Arbetaren inte känner igen den superkända intervjupersonen – och intervjupersonen i sin tur inte förstår att det är Greta Thunberg som ställer frågorna.
Under ett besök i köpcentret Fältöversten i Stockholm möter Arbetarens utsända Greta Thunberg och Alexandra Urisman Otto ett par vänner på shoppingrunda. Efter att ha gått med på att bli intervjuade presenterar vännerna sig som Louise och Michael, 79 respektive 64 år. Greta håller i mikrofonen och väljarintervjun börjar trevande:
Vad har ni för spontana tankar inför valrörelsen? 
– Den blir hård tror jag. Och eftersom jag är gammal liberal så är jag lite orolig, svarar Louise.
– Berätta precis vem du är, säger Michael.
– Det behöver jag inte säga, skrattar Louise försynt och fortsätter.
– Men… Jag ser fram emot en schysst valrörelse. Det kan man verkligen säga i dessa tider: hoppas den blir schysst. 
Hur skulle en schysst valrörelse se ut?
– Att politikerna inte alltid pratar illa om varandra. Jag har själv varit aktiv i politiken men jag säger ”de” för jag är inte längre en del av det där, säger Louise.
Michael fyller i:
– Hon vet vad hon pratar om. Hon har suttit i riksdagen och allting. Och hon är en känd skådespelerska. Jag är inte ett dugg känd men jag kommer gå och rösta, säger han och fortsätter:
– Som läget är nu, när man ser opinionen, så leder de rödgröna. Men jag tror att när det närmar sig så kommer det bli mycket, mycket jämnare. Och sen tror jag också att partierna som ligger lite risigt till… Och det är väl framför allt – jag säger fortfarande Folkpartiet och inte Liberalerna, det är så inarbetat för mig – Folkpartiet. Jag tror att Folkpartiet kommer klara sig kvar genom borgerlig stödröstning.
– En dröm att stilla bedja om, säger Louise och fortsätter:
– Jag är nog lite mer realist än du där i nuläget. Men jag hoppas att politiken drar sig mer åt mitten. Att ytterkanterna inte får så mycket att säga till om, som man ibland kan befara. Där ligger mitt hopp. 

			
			

				Greta Thunberg och Alexandra Urisman Otto Arbetaren 1			

		
		

		
		
			

				Greta Thunberg och Alexandra Urisman Otto söker svar inför valet			

		
	


Michael håller med. Och avslöjar hur han tror att han kommer att rösta:
– Jag lovar ingenting åt något håll men som läget är nu… Man lägger tre röster, i riksdag kommer jag antingen rösta på Folkpartiet eller Kristdemokraterna. Men jag kan ändra mig, jag garderar mig. Jag vill inte lova åt något håll. 
Louise:
– Den som lever får se, som man brukar säga. Men det blir spännande. Och som världen ser ut så är det också extra spännande för jag tror att världsläget påverkar en del, även det svenska valet. Det vore konstigt annars. 
På vilket sätt påverkar det?
– Om det är kris i världen – så har det ju varit historiskt – så tenderar partier att gå samman. Att ”nu är det vi mot dem”, nu ska vi hålla ihop. Och då försvinner förhoppningsvis en del av det interna schabblet… Äh, nu säger jag det rakt ut: Att moderater och socialdemokrater har en hel del gemensamt i stora frågor. Det är klart att det inom dessa partier finns grupper som aldrig skulle kunna tänka sig att arbeta tillsammans. Men jag tror att i ett internationellt krisläge, då skulle det kunna finnas en chans för en sådan mittenuppgörelse, vilket jag alla gånger skulle välkomna. 
 Louise: ”Jag var ersättare i EU-parlamentet för Folkpartiet”
Arbetarens Alexandra Urisman Otto lånar intervju-mikrofonen av Greta:
Får jag ställa en fråga? 
Louise nickar.
Jag skriver mycket om klimatförändringarna i mitt jobb som journalist. Och vi vet ju nu att den globala medeltemperaturen de senaste tre miljoner åren har legat väldigt stadigt kring 14 grader, med avvikelser nedåt på minus fem och uppåt på som mest två grader. Och nu är vi med stormsteg på väg ut ur det här spannet, som forskare beskriver som livets korridor.
– Där har vi varit snabba.
Jag vet inte om du har barn eller så – men hur tänker du om framtiden utifrån det här perspektivet?
– Jodå, jag har både barn och barnbarn.
För det är ju precis nu som det här händer. 
Louise berättar att hon var ersättare i EU för Folkpartiet under 2006, när liberala Marit Paulsen (bilden ovan) ville inrätta ett “matens FBI”. Foto: Gunnar Lundmark/TT
Alexandra lämnar tillbaka mikrofonen till Greta och Louise nickar igen. Hon säger:
– Miljöfrågorna är ju några av de väldigt stora frågorna. Och i allra högsta grad internationella frågor där man måste komma överens, internationellt och inom EU. Det kanske inte hjälper så mycket om vi väljer rätt sorts potatis eller frukt eller så. Men det föder ett medvetande hos unga människor att man tar hänsyn till det, säger hon. 
– Och jag var faktiskt ersättare i EU-parlamentet när vår folkpartistiska eller liberala Marit Paulsen ville inrätta ett matens FBI. Hon var väldigt noga och väldigt tidig med detta: att man ska veta vad man sätter i sig.
Louise: ”Greta gör fel grejer nu”
Arbetarens team funderar över vem denna före detta politiker och skådespelare kan vara, men hinner inte ställa frågan innan Louise fortsätter – och avslöjar att inte heller hon vet vem det är hon pratar med:
– Men jag tror tyvärr att enskilda punktinsatser och ja… Greta… Alltså Greta… Ja, jag beundrar henne på många sätt. Men tyvärr så tror jag att den där typen av agitation som har varit, eller de här demonstrationerna… Eller deras agerande inte har hjälpt. Även där handlar det om samarbete.
Greta, som alltså för ovanlighetens skull inte är igenkänd, höjer lätt på ögonbrynen. Hon frågar sedan: Vad tycker du att Greta och aktivisterna borde göra i stället?
– Jag skulle vilja att Greta hade fått hjälp att ta vara på den enorma situation hon hade när hon var som mest trovärdig. Hon är trovärdig nu också. Men hon har hamnat i sällskap där hon inte backas på det sätt som hon behöver backas. Hon gör fel grejer nu, tillsammans med sina kamrater. Det föder ilska och det föder aggressivitet, i stället för att säga: Gud vad hon är bra! Vilket hon var. 
Jag blir väldigt intresserad, säger Greta. Vad är det för fel grejer som man gör? Och om det är något man borde göra i stället, är det något du skulle vilja göra själv?
– Nej, du vet att jag är 80 år nu så jag orkar inte så mycket. Men man kan prata om det och jag kan agitera för det. Och jag pratar med mina barn och barnbarn om det väldigt mycket. Men alltså att förbjuda bilar, förbjuda det ena, det andra. Det tror jag inte på. Jag tror på att öka vetskapen om det.
Har någon sagt att man ska förbjuda bilar?
– Nej, men att jobba bakåtsträvande tror jag inte på. Men jag tror på… Jag tror på vetenskap. Och jag tror på att man ska satsa mer vetenskapligt på miljöfrågorna. Det tycker jag är väldigt viktigt. Och att man också ska lyssna på den vetenskap som kommer fram.
Greta nickar och ställer nästa fråga till båda intervjupersonerna: Vad har ni för plan B om allt går åt helvete?
– Ja… Eh… Alltså hur menar du? undrar Michael.
– Du menar om det säger ”pang” bara imorgon? Då spelar det ingen roll om vi har en plan eller inte, säger Louise.
Greta Thunberg anländer till Arlanda flygplats efter att ha deporterats från Israel. Thunberg var på väg mot Gazaremsan på segelbåten Madleen när hon och andra aktivister frihetsberövades av Israel på internationellt vatten. Foto: Anders Wiklund/ TT
Greta utvecklar sin fråga:
Jag tänker att eftersom den mänskliga civilisationen och de samhällen som vi har nu har byggts upp under Holocen, en geologiskt väldigt stabil period. Och när vi nu går ur den perioden till en med ett mycket mer instabilt klimat. Med många extrema väderhändelser. Det blir svårt med matförsörjning, vattenförsörjning. Det riskerar att bli mycket krig, många människor på flykt. Det kommer bli väldigt mycket instabilitet. Till och med demokratin riskerar att påverkas väldigt mycket. 
– Det kommer att bli mycket större uppslutning människor emellan om detta. Folk kommer att hålla ihop, arbeta tillsammans. Jag är inte… Alltså orolig, det kan man vara. Men jag ser inte hopplöst på det. Jag tror faktiskt att det skulle kunna hjälpa människor att jobba ihop igen om det verkligen blev problem, säger Louise.
Men det forskningen säger är ju att vi är på väg ditåt. Som Alexandra sa, vi är på väg ut ur livets korridor. Och då är min fråga: hur ser ni er position? Vad gör ni då? Eller är det för abstrakt?
– Det det är lite abstrakt när man är 80 år, så tänker man att ja, det spelar inte så stor roll för mig. Men för mina barnbarn spelar det roll. Och de är mycket mer konkreta än vad jag är. De har nog en plan B för hur de ska fixa det, säger Louise.
–  När mina jämnåriga säger att de tycker så synd om våra barn och våra barnbarn, så brukar jag säga att jag tycker inte det. Därför att vi människor har lärt oss att ta livet som det kommer. 
Hon fortsätter:
– Jag tillhör en generation som har haft det oförskämt bra och inte behövt tänka på att jorden ska gå under. Men det är klart att den generation som kommer efteråt, kommer inte ha det lika bra materiellt. Och de kommer att ta hänsyn till det i sina val av liv också. Så jag är ganska hoppfull… Jag tror inte att ni i er generation kommer att behöva förtvivla.
Okej. Så det är bara att acceptera och hoppas att de löser det?
– Nej, nej, det säger jag ju inte. Jag säger ju att vi måste jobba för det. Jag säger att vi måste satsa väldigt mycket hårdare på forskning och på upplysning. Och agera utefter den forskningen naturligtvis. Naturligtvis tycker jag det. Självklart.
Michael: ”Skulle jag rösta på vänstersidan skulle jag rösta på C”
Vi talar en stund om tippningspunkterna i klimatsystemen. De som gör att det finns en tidsfaktor att ta hänsyn till, att flera av systemen nu tycks ha börjat gå från ett tillstånd till ett annat, att förändringarna är irreparabla och att mänskligheten riskerar att helt tappa kontrollen över utvecklingen. Sedan byter vi ämne och det blir ett långt samtal. Michael säger bland annat:
– Jag vill säga att om jag skulle rösta på vänstersidan, som läget är just nu, då skulle jag rösta på Centerpartiet. Det jag tänker på då är ekonomisk utjämning. Om det är som en del säger att det börjar bli för stora klyftor i samhället – och om jag skulle prioritera det – så kanske vänstersidan är bäst. Då skulle jag rösta på Centern. Så nu har jag ett till alternativ i riksdagsvalet. Men jag lovar ingenting åt något håll ännu.

– Jag vill säga att om jag skulle rösta på vänstersidan, som läget är just nu, då skulle jag rösta på Centerpartiet, säger Michael.På fotot: Centerpartiets partiledare Elisabeth Thand Ringqvist (C) med ett valplakat med texten ”Sverige kan mer”.
Foto: Jessica Gow/ TT
När Louise än en gång påpekar att händelser i omvärlden sannolikt kommer att ha stor inverkan på det svenska valet utbrister Michael:
– Men man får aldrig ge upp hoppet!
Han fortsätter:
– Problem är till för att lösas! Och det går, om alla hjälps åt! Det går – vilket problem det än handlar om, miljö, krig eller vad det är – det går att lösa! 
Var ser du hoppet i dag? frågar Greta.
– Jag ser hoppet i att alla tänker till och… Viktigast är att få slut på krigen. Alltså miljön i all ära men nu… Det finns mer än en konflikt och att få slut på dem – för det handlar direkt om människors liv och hälsa. Och det går! Om vi alla vill och alla hjälps åt, förr eller senare ska det vara slut på det där, säger Michael.
– Det det är en bra grundtanke jag tror på det också. Jag hoppas i alla fall, säger Louise.
”Riksdagskvinna och känd skådespelare”
Arbetaren tackar för all tid vännerna har lagt på att prata med oss. 
– Får jag bara säga en sak? skjuter Michael in.
– Det var en ära att få bli intervjuad. Ni var trevliga. Och att stå bredvid Louise som vet vad hon pratar om! Riksdagskvinna och känd skådespelare och allting. Det var en ära! You made my day, säger han och fortsätter.
– Men jag vill bara säga en sak till. Miljöfrågor är viktiga. Och här utanför står det ibland folk och delar ut flygblad och det är nästan alla partier men väldigt sällan Vänsterpartiet och Miljöpartiet. De är välkomna även hit!
Louise hakar på:
– Det är därför det är så synd att inte Greta satsar på det. Tänk om hon kunde satsa i Miljöpartiet eller någonting sånt där. I stället för att bli haffad för de här båtaktionerna och sådana saker. Det är så synd, det är bortkastat, tyvärr. Tror jag. Men jag menar, det är inte jag som bestämmer vad hon ska göra.
Louise Edlind i rollen som Malin Melkersson vid filminspelningen av barnfilmen Vi på Saltkråkan, juli 1963. Foto: Jan Collsiöö/TT
– Nej, säger Greta.
– Hon får bestämma själv. Det tycker jag, säger Louise och avslutar från sitt håll:
– Ha det jättebra!
Är Arbetaren kommunistisk? 
Vi säger hej då, igen. Och Michael hejdar oss, igen. Frågar vilken tidning det var vi kom ifrån, nu igen. Var det Arbetaren? Och var den kommunistisk?
Det är syndikalisterna som äger den, berättar vi. Men på redaktionen är man fristående. Greta påpekar att hon inte jobbar där och jag berättar att jag är frilans.
– Jaha, syndikalistisk är den. Okej, säger Michael och avslutar:
– Alla får finnas!
***
Fotnot. Väl hemma på kammaren upptäcker Arbetaren vilken Louise det är vi har träffat: Louise Edlind Friberg, också känd som Saltkråkan-Malin och tidigare riksdagsledamot för dåvarande Folkpartiet under 2006.

			
			

							

		
		

		
		
			

				Väljarintervju: ”Vi är inte vana att behöva säga ifrån”			

		
	



			
			

							

		
		

		
		
			

				Väljarintervju: Ahmed, 40, sitter i förvar: ”Vad ska jag säga till Ebba Busch?”			

		
	



			
			

							

		
		

		
		
			

				Amalthea Frantz:
Varje val, inget val – eller?			

		
	



			
			

				Greta Thunberg och Alexandra Urisman Otto Arbetaren 1			

		
		

		
		
			

				Greta Thunberg och Alexandra Urisman Otto söker svar inför valet			

		
	


			

			

				
				

					Publicerad 
					 
					Uppdaterad 
									

			

		

	



			

			

				

					Läs hela artikeln