Kropotkin fyller 175

Imorgon är det jämnt 175 år sedan som den ryske anarkisten Pjotr Kropotkin, som inspirerat många frihetliga socialister genom decennierna, föddes.

År 1908 gavs hans bok Eröfringen af brödet ut på svenska på bokförlaget Björck & Börjesson. Vi återpublicerar här kapitlet “Det angenäma arbetet” ur den utgåvan.

 

Det angenäma arbetet

av Pjotr Kropotkin

Då Socialisterna försäkrar, att ett samhälle som blivit befriat från kapitalet, skulle kunna göra arbetet angenämt och avskaffa alla motbjudande och ohälsosamma sysslor, skrattar man åt dem. Och ändå kan man redan nu se förvånande framsteg i denna riktning, och överallt, där dessa framsteg blivit gjorda, har arbetsgivarna endast kunna lyckönska sig till den kraftbesparing, som erhållits på detta sätt.

Det är tydligt, att fabriken skulle kunna göras lika hälsosam och angenäm, som ett vetenskapligt laboratorium. Och det är inte mindre tydligt, att det skulle ligga idel fördel i att göra den sådan. I en rymlig och väl vädrad fabrik är arbetaren dugligare; man inför där lättare de små förbättringar, av vilka var och en representerar en arbets- och tidsvinst. Och om de flesta fabriker fortsätter att vara de smutsiga och ohälsosamma ställen vi känner till, är det emedan arbetaren inte betyder något i fabrikens organisation, och emedan det mest vanvettiga slöseri med människokraft är deras mest utmärkande drag.

Emellertid påträffar man redan nu, såsom sällsynta undantag, några så väl anordnade fabriker, att det skulle vara ett verkligt nöje att arbeta där – såvida nämligen arbetet inte behövde räcka mer än fyra eller fem timmar om dagen, och om var och en hade tillfälle att få omväxla därmed efter sin smak.

Här ser vi t.ex. en stor fabrik – som dock olyckligtvis är ägnad åt tillverkning av krigsverktyg – som inte lämnar något övrigt att önska i fråga om sunda och kloka anordningar. Den upptar en tomt på tjugo hektar, av vilka femton är betäckta med glastak. Den eldfasta tegelstensläggningen är lika snygg som i en gruvarbetares lilla hus, och glastaket är omsorgsfullt rengjort av en hel stab arbetare, som inte gör något annat. Där smids järntackor, som väger ända till tjugo ton, och när man står på mer än trettio stegs avstånd från den jättestora ugnen, vars lågor har en temperatur av mer än tusen grader, anar man inte dess närhet utom då dess ofantliga gap släpper ut ett vidunder av stål. Och detta vidunder manövreras av endast tre eller fyra arbetare, som än här och än där öppnar en kran, vilken genom vattentrycket i rören sätter i gång väldiga lyftkranar.

Man väntar sig att därjämte få höra bedövande hammarslag, och man upptäcker, att där alls inte finns någon hammare: de ofantliga kanonerna, som väger hundra ton, och axlarna till de stora oceanångarna smids med en hydraulisk press. Arbetaren vrider endast på en kran för att hoptrycka stålet, i stället för att smida det, och på detta sätt blir metallen mycket jämnare utan sprickor och man får stycken av vilken tjocklek som helst.

Man väntar att höra ett infernaliskt gnisslande, och man får se maskiner, som klipper av stålblock på tio meters längd utan mera buller, än om man skar itu en ost. Och när vi uttrycker vår beundran till ingeniören, som ledsagar oss, svarar han:

“Detta är endast en besparing. Denna maskin, som hyvlar stålet, har vi redan använt i fyrtiotvå år. Den skulle inte ha gjort tjänst i tio år, om dess olika delar hade varit dåligt hopsatta eller för svaga och stått emot varandra och skrikit och gnisslat vid varje hyveldrag!

Masugnarna? Det skulle vara en onödig utgift att låta hettan strömma ut utan att begagna den: varför skulle vi steka gjutarna, när hettan, som förloras genom utstrålning, representerar flera ton kol?

Hammrarna, som kommer alla hus på fem mils omkrets att skaka, vore endast ett slöseri! Man smider bättre med tryck än med slag, och det kostar mindre, det är mindre förlust.

Utrymmet i varje verkstadsrum, ljuset, snyggheten, allt detta är helt enkelt en ekonomisk fråga. Man arbetar bättre, när man ser väl och då man inte stöter till varandra med armbågen.”

“Det är sant”, tillade han, “att vi hade mycket trångt, innan vi kom hit. Tomterna är förskräckligt dyra omkring de stora städerna, tomtägarna är så snikna!”

Det är på samma sätt med gruvorna. Om det också endast är genom Zola och tidningarna, så vet man, vad en gruva i våra dagar är för något. Men framtidens gruva ska bli lika väl vädrad, få en temperatur lika fullkomligt reglerad som ett arbetsrum, och inte ha hästar, som är dömda att dö under jorden. Den underjordiska transporten ska ske med en automatisk kabel, som sätts i gång vid schaktets mynning; ventilatorerna ska ständigt vara i rörelse, och där ska inte förekomma några explosioner. Och denna gruva är inte någon dröm, man ser redan sådana i England, av vilka vi själva besökt en. Även här är dessa förbättringar helt enkelt en ekonomisk fråga. Trots att den gruva vi talar om är 430 meter djup, hämtas ur den tusen ton stenkol om dagen, med endast 200 arbetare, vilket vill säga fem ton per dag och arbetare, under det att medeltalet för de 2,000 schakten i England knappt är 300 ton om året per arbetare.

Om det behövdes, skulle vi kunna mångdubbla dessa exempel och visa, att vad de materiella anordningarna angår, var fouriers dröm inte en utopi.

Men detta ämne har redan ofta blivit behandlat i de socialistiska tidningarna, och det finns redan en bestämd mening därom. Fabriken, verkstaden, gruvan skulle kunna vara lika hälsosamma, lika präktiga, som de modärna universitetens bästa laboratorium, och ju bättre de är ordnade i dessa hänseenden, desto mer produktivt blir det mänskliga arbetet.

Skulle man då kunna tvivla på, att i ett samhälle av likar, där “armarna” inte vore tvungna att sälja sig till vilka vilkor som helst, arbetet inte verkligen skulle bli ett nöje, en förströelse? De motbjudande och osunda sysslorna skulle försvinna, för det är tydligt, att under dessa villkor är de skadliga för hela samhället. Slavar kunde överlämna sig däråt; den fria människan ska skapa nya villkor för ett angenämt och oändligt mycket mera produktivt arbete. Det, som är undantag i dag, ska i morgon vara regel.

Det ska gå på samma sätt med det husliga arbetet som samhället nu för tiden kastar ifrån sig på mänsklighetens lastdjur – kvinnan.

Ett samhälle, som är pånyttfött genom revolutionen, ska veta att avskaffa det husliga slaveriet – denna sista form av slaveri – kanske den mest ihållande, emedan den också är den äldsta. Men samhället ska därvid begagna sig varken av det sätt, som falanstérernas anhängare drömde om, eller det, som de auktoritära kommunisterna tänkt sig.

Falanstéren är motbjudande för milliontals mänskliga varelser. Även den minst meddelsamma människa har säkert behov av att träffa sin nästa vid ett gemensamt arbete, som blir desto mer tilldragande, ju mer man känner sig som en del av det ofantliga hela. Men det är inte samma förhållande, när det blir fråga om ledighetstimmarna, som är ämnade att användas till vila och förtrolighet. Falanstéren och inte heller familjestéren har tagit detta i beräkning, eller också söker de att ersätta detta behov genom konstlade grupperingar.

Falanstéren, som i grunden endast är ett jättestort hotel, kan behaga en människa och t.o.m. alla i vissa tidrymder av deras liv, men den stora massan föredrar familjelivet (det framtida familjelivet nämligen). Den föredrar den enskilda bostaden, och normanderna och anglosaxerna går t.o.m. så långt, att de föredrar ett litet hus med 4, 6 eller 8 rum, i vilka familjen, eller en grupp vänner, kan leva för sig.

Falanstéren kan stundom ha sitt raison d’etre; den skulle bli förhatlig, om den vore den allmänna regeln. Isoleringen, omväxlande med timmar tillbragta i sällskap, är det normala för den mänskliga naturen. En av fängelselivets största plågor är därför också omöjligheten att få vara i ensamhet, på samma gång som isoleringen i cell blir en tortyr, när den inte omväxlas med timmar, tillbragta i sällskap.

Vad de ekonomiska fördelarna angår, som man ibland framhäver till förmån för falanstéren, så är det en kryddkrämarekonomi. Den stora ekonomin, den enda förnuftiga, det är att göra livet angenämt för alla, emedan den människa, som är nöjd med sitt liv, frambringar oändligt mycket mera, än den, som avskyr sin omgivning.*

Andra socialister hyser motvilja mot falanstéren. Men när man frågar dem, hur de skulle kunna ordna det husliga arbetet, svarar de: “Var och en får utföra sitt arbete”. “Min hustru reder sig mycket väl med sitt hushåll; bourgeoisikvinnorna får göra sammaledes.” Och om det är en överklassherre, som koketterar med socialism, som talar, så kastar han med ett leende dessa ord till sin hustru: “Inte sant, min vän, du skulle mycket väl kunna vara utan tjänsteflicka i det socialistiska samhället? Du skulle ju göra som vår duktiga vän Pauls hustru eller som Jeans, snickaren, du vet?”

Varpå hustrun med ett sötsurt leende svarar: “Jo visst, min vän”, under det hon tänker inom sig, att lyckligtvis är vi inte så snart där.

Tjänarinna eller hustru, det är dock altid kvinnan, på vilken mannen räknar, när han vill befria sig från hushållsbestyren.

Men även kvinnan fordrar – äntligen – sin andel i mänsklighetens frigörelse. Hon vill inte längre vara husets lastdjur. Det är redan nog, att hon måste ge så många år av sitt liv för att uppfostra sina barn. Hon vill inte längre vara hemmets kokerska, strumpstopperska och städerska. Och amerikanskorna, som gått förut i detta befrielsearbete, har nu bragt det därhän, att det i Förenta Staterna är en allmän klagan, att det fattas kvinnor, som vill göra husligt arbete. Frun tycker mera om konsten, politiken, litteraturen eller spelsalen; arbeterskan gör detsamma, och man kan inte längre få några tjänarinnor. I Förenta Staterna är de unga flickor och hustrur sällsynta, som går in på att åtaga sig det husliga slavarbetet.

Och lösningen dikteras sålunda av livet självt och är enkel nog. Det är maskinen, som till tre fjärdedelar åtar sig det husliga arbetet.

Om ni brukar borsta era stövlar, vet ni, vad det är för ett löjligt arbete. Att tjugo eller trettio gånger gnida en sko med en borste, kan det väl finnas något dummare? En tiondel av Europas befokning måste för en eländig bädd och en otillräcklig föda sälja sig till att göra detta idiotiserande arbete. Och kvinnan måste verkligen anse sig som en slavinna, då en dylik operation kan fortfarande utföras varje morgon av milliontals armar.

Emellertid har ju barberarna redan maskiner, med vilka de borstar och glättar hjässorna och de lockiga chevelyrerna, vore det då inte mycket enkelt att använda samma metod för våra skor? – Det har redan blivit gjort. Skoborstningsmaskinen har alltmer kommit i bruk i de amerikanska och europeiska hotellen. I de stora skolorna i England, som är delade i olika avdelningar, av vilka var och en utgör en helpension för 50 à 200 skolgossar, har man funnit mycket enklare att ha ett enda etablissemang, som varje morgon borstar med maskin de tusen par skorna; detta gör att man slipper hålla sig med hundratals tjänsteflickor endast för att utföra denna dumma syssla. Etablissemanget hämtar skorna om kvällarna och återlämnar dem om mornarna maskinborstade.

Att diska! Finns det väl en husmor, som inte avsyr detta arbete? Detta arbete, som är både osnyggt och tidsödande och som därtill oftast sker för hand, endast därför, att man aldrig räknat med det husliga slavarbetet.

I Amerika har man hittat på något bättre. Där finns redan flera städer, där varmt vatten skickas till hemmen, liksom kallt hos oss. Under dessa vilkor var problemet mycket enkelt, och en kvinna, mrs Cockrane, har också löst det. Hennes maskin diskar tjugo dussin tallrikar eller fat och torkar dem på mindre än tre minuter. En fabrik i Illinois tillverkar dessa maskiner. Och vad små hushåll angår kan de skicka det de vill ha diskat till etablissemanget alldeles som de gör med sina skor. Det är t.o.m. troligt, att de båda arbetena – skoborstningen och diskningen – kan utföras på samma inrättning.

Att skura knivar, att förstöra sitt skin och vrida sönder sina händer för att tvätta linne och pressa vattnet ur det; att sopa golvet eller borsta mattor, så att man driver upp skyar av damm, som man sedan med mycket besvär måste ta bort från de ställen, där det lägger sig, allt detta utförs ännu, emedan kvinnan fortfarande är slav. Men det börjar att försvinna, alla dessa sysslor utförs oändligt mycket bättre med maskin; och alla slags maskiner ska införas i hushållet, då drivkraft kommer att skickas till hemmen och åstadkommer, att man kan sätta alla dessa maskiner i rörelse, och detta utan att använda den minsta muskelstyrka.

Maskinerna kostar mycket lite, och om vi betalar dem dyrt, är det medan de ännu inte är i allmänt bruk och isynnerhet emedan en oskälig skatt av 75% först tas av de herrar, som spekulerat på marken, råvaran, tillverkningen, försäljningen, patentet, tullen o.s.v. och som alla vill åka i hyrvagn.

Men den lilla maskien i hemmet är inte, när det gäller det husliga arbetet, frigörelsens sista ord. Hushållet träder ut ur sin nuvarande isolering, det förenar sig med andra hushåll för att utföra gemensamt det, som det nu utför var och ett för sig.

Framtiden är heller inte att ha en maskin att borsta med, en annan till att diska tallrikar, en tredje till att tvätta linne o.s.v. i varje hem. Framtiden är den gemensama värmeledningen, som skickar värme till varje rum i hela kvarteret, så att ingen behöver göra upp eld. Detta sker redan i några amerikanska städer. En stor eldstad skickar varmt vatten till alla hus, till alla rum. Vattnet cirkulerar i rör, och för att reglera dess temperatur behöver man endast vrida på en kran. Och om ni därtill sätter värde på att ha en flammande eld i varje rum, kan ni tända den särskilda kokgasen, som skickas från en centralgasklocka. Hela detta oändliga arbete med att rengöra kaminer och underhålla eld – kvinnorna vet, vilken tid det tar – håller på att försvinna.

Ljuset, lampan och t.o.m. gasen har sett sin tid. Det finns hela städer, i vilka det är tillräckligt att trycka på en knapp för att få ljus, och i det hela taget är det helt enkelt en sparsamhetsfråga – och en kunskapsfråga – att skaffa sig lyxen av en elektrisk lampa.

Slutligen är det redan ifrågasatt, fortfarande i Amerika, att bilda bolag för att nästan fullständigt slopa hemsysslorna. Det vore nog att bilda en hushållsbiträdesaffär i varje kvarter. En vagn skulle komma och hämta skorna, som skulle borstas, tallrikarna, som skulle diskas, linnet, som skulle tvättas, småsakerna, som skulle lagas – om de vore värda det – mattorna, som skulle borstas, och dagen därpå skulle den föra hem det anförtrodda arbetet, gjort och väl gjort. – Ett par timmar därefter står ert varma kaffe och era ägg lagom kokta på ert bord.

Mellan klockan tolv och två finns det säkert mer än 20 millioner amerikaner och lika många engelsmän, som alla äter oxstek eller fårstek, kokt skinka, kokt potatis och någon grönsak. Och lågt räknat är det åtta millioner eldar, som brinner under två eller tre timmar för att steka detta kött och koka dessa grönsaker; åtta millioner kvinnor tillbringar sin tid med att tillreda, som kanske inte består av mer än tio olika rätter.

“Femtio eldar”, skrev häromdagen en amerikanska, “när en enda skulle vara nog!” Ät vid ert bord, i er familj med era barn, om ni vill, men varför i himlens namn ska dessa femtio kvinnor slösa bort sina mornar med att laga några koppar kaffe och denna enkla frukost? Varför femtio eldar, då två personer och en enda eld skulle vara nog för att koka alla dessa köttstycken och alla dessa grönsaker? Välj själv er oxstek eller fårstek, såvida ni är en läckergom! Låt krydda era grönsaker efter er smak, om ni föredrar den eller den såsen! Men håll er inte med mer än ett kök, hur rymligt ni vill och med en enda spis så väl inrättad ni har lust.

Varför har aldrig kvinnans arbete räknats för något, varför är i varje familj modern och ofta tre eller fyra tjänsteflickor tvungna att använda sin tid till kökssysslor? Emedan de, som vill befria människosläktet, inte har infattat kvinnan i sin frihetsdröm och anse som under sin höga manliga värdighet att tänka på “dessa kökssysslor”, som de kastat av sina skuldror och lagt på det stora lastdjuret – kvinnan.

Att befria kvinnan, det är inte att öppna dörrarna för henne till universitetet, domstolen och parlamentet. Det är alltid på en annan kvinna, som den frigjorda kvinnan kastar det husliga arbetet. Att befria kvinnan, det är att befria henne från det förslöande arbetet i kök och tvättstuga, det är att ordna så, att det tillåts henne att amma och uppfostra sina barn, om hon har lust, och under det hon har tillräcklig tid för att ta del i det sociala livet.

Detta ska göras, vi har sagt det, det börjar redan att göras. Må vi inse detta, att en revolution, som skulle berusa sig med de skönaste ord om frihet, jämlikhet och solidaritet, och som bibehöll slaveriet i hemmet, skulle inte vara en revolution! Så länge halva mänskligheten vore bunden under köksspisens slaveri, skulle den ännu vara tvungen att resa sig mot den andra hälften.



* Det tycks som om “Det unga Icariens” kommunister skulle ha förstått vikten av det fria valet i fråga om det dagliga umgänget utom arbetet. De religiösa kommunisternas ideal har alltid varit den gemensamma måltiden; det var genom den gemensamma måltiden, som den första tidens kristna visade, att de var anhängare av kristendomen. Kommunionen är ännu deras sista kvarleva. De unga ikaristerna har brutit med denna religiösa tradition. De äter tillsammans i en gemensam sal, men vid små särskilda bord, vid vilka man kan ta plats eftersom man behagar för tillfället. Kommunisterna i Avama har var och en sitt hus och äter i sina hem, medan de efter behag hämtar sina förnödenheter i kommunernas bodar.

			

			

				
				

					Publicerad 
					 
					Uppdaterad 
									

			

		

	



	

			

			

				6 days sedan				
			

			

					

		

					

			Arbetsplatsolycka golfbanan Österåker						

				Polisen utreder nu händelsen som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. 				Foto: Fredrik Sandberg/TT och Johan Nilsson/TT
			

					

					
			

				

					Död efter arbetsplatsolycka på golfbanan i Österåker				

				
			

		

	

				

	

		

			

				

En man har omkommit i en arbetsplatsolycka på en golfbana i Österåker strax norr om Stockholm. Det här sedan han klämts under ett arbetsfordon.
Olyckan inträffade strax efter klockan åtta på tisdagsförmiddagen. Det här i samband med ett anläggningsarbete på golfbanan där mannen av ännu oklar anledning hamnade under sitt fordon och klämdes svårt. Han fördes akut till sjukhus och på onsdagsförmiddagen meddelade polisen att han avlidit till följd av sina svåra skador.
Händelsen rubriceras nu som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Flera förhör ska redan ha hållits med den omkomna mannens kollegor.
Hittills i år har minst 45 personer omkommit i samband med misstänkta arbetsplatsolyckor runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

			
			

				Sakattar Singh städade på Rengörare Näslund			

		
		

		
		
			

				Städade 5 000 övertids­timmar – blåstes på lönen av Rengörare Näslund			

		
	


			

			

				
				

					Publicerad 
									

			

		

	



			

			

				

					Läs hela artikeln
				

			

		

				

			

				2 weeks sedan				
			

			

					

		

					

									

				– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod, säger journalisten Alexandra Urisman Otto.				Foto: Roger Turesson
			

					

					
			

				

					Alexandra Urisman Otto ny skribent i Arbetaren				

				
			

		

	

				

	

		

			

				
I somras sa den prisade klimatjournalisten Alexandra Urisman Otto upp sig från sitt jobb på Dagens Nyheter, i protest mot tidningens rapportering om både Palestina och klimatet. I dag publiceras hennes första text sedan dess – som frilans i Arbetaren. 
 Hur kommer det sig att du börjar skriva för oss på Arbetaren? 
– Arbetaren är en väldigt fin tidning som jag både tror och hoppas kommer att nå allt fler läsare med tiden. Jag lämnade Dagens Nyheter efter nästan ett decennium på grund av den ängsliga publicistiska kulturen och att tidningen inte förmådde hålla linjen vare sig när det gällde klimatjournalistiken eller bevakningen av folkmordet i Gaza. 
– Arbetaren har en sund inställning till journalistik och jag märker redan att det är högt i tak på redaktionen. Det är som att tidningens stolta historia av att stå rakryggad i sitt motstånd mot nazismen under andra världskriget på något vis sitter i väggarna här. Jag är stolt över att få vara en liten del av den här tidningen.
Vilken typ av journalistik önskar du se mer av?
– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod. Att man står stadigt i sin syn på vetenskap, fakta och grundläggande, universella mänskliga rättigheter – och att man låter det vara utgångspunkten för journalistiken. Precis det här gör Arbetaren så bra och jag vill egentligen mest se mer av det – fler reportage, intervjuer med intressanta och relevanta personer och granskningar som ställer makten till svars.
– Helt enkelt mer klassisk, god journalistik som ger läsarna möjlighet att orientera sig i den här omvälvande tiden, med accelererande klimatkris och en destabiliserad omvärld med folkmord, krig, konflikter och stora hot mot demokratin.
Du har nyligen släppt en handbok i klimatjournalistik tillsammans med Lisa Röstlund. Hur ser dina planer ut framöver?  
– Jag har ett gäng artikelidéer som jag hoppas kunna få ur mig, och det kommer nya hela tiden. Parallellt skriver jag på en ny bok och tänker mycket på hur jag kan göra mest nytta under de här månaderna och åren när koldioxidbudgeten rinner bort framför våra ögon.
Här kan du läsa Alexandra Urisman Ottos första text i Arbetaren. 

			
			

							

		
		

		
		
			

				Slutförhand­­­lingar på klimatmötet: ”Länderna är inte där med goda avsikter”			

		
	


			

			

				
				

					Publicerad 
					 
					Uppdaterad 
									

			

		

	



			

			

				

					Läs hela artikeln
				

			

		

				

			

				3 weeks sedan				
			

			

					

		

					

									

				En städare har jobbat drygt 5 600 övertidstimmar utan att få betalt – på ett företag som påstår att ”kollektivavtal är en självklarhet”. 				Foto: Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren
			

					

					
			

				

					Amalthea Frantz:
Vem ska städa efter den svenska modellen?				

				
			

		

	

				

	

		

			

				
Flosklerna om den svenska modellen har varit många senaste tiden. Den ”står stadigt”, trots det nya EU-direktivet, enligt bland andra LO och Svenskt Näringsliv. ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!” skriver Rengörare Näslund, samtidigt som Arbetaren rapporterar om hur en anställd arbetat flera tusen timmar övertid utan att få betalt.
”Den svenska modellen står stadigt”, påstår såväl tjänstemannafack som LO och Svenskt Näringsliv. Anledningen till utropet denna gång är att EU:s direktiv om lagstadgade minimilöner i stort drivits igenom. 
EU-domstolen har knappt brytt sig om Sveriges och Danmarks protester. Ändå vill alla kalla det en seger. 
Kanske har de stora svenska facken rätt i att direktivet inte kommer att innebära en avgörande förändring för inhemsk lönesättning på kort sikt. Men vad är det de försvarar egentligen? 
Hotet mot den så kallade svenska modellen kommer minst lika mycket inifrån, från dem själva, som från EU. 
Priset för att ”komma överens”
”Den svenska modellen” innebär i korthet att fackföreningarna och arbetsköparsidan ska komma överens själva, utan att staten lägger sig i. Men många (allt från stora fackföreningar till partier och näringslivet) hänvisar gärna till modellen som ett samlingsnamn för mycket mer: nöjda, stolta, trygga arbetare. Men arbetare som inte bråkar i onödan – som tillsammans med arbetsköparna skapar fred på arbetsmarknaden.
Detta har aldrig varit helt sant. I dag närmar det sig ren lögn. För vad är det värt att ”komma överens” om den part som redan från början var i underläge hela tiden får mindre och mindre inflytande? 
Arbetares inflytande har försvagats på flera punkter under många år nu. Inte bara i praktiken ute på arbetsplatserna – utan lika mycket genom just ingripande från stat och politik.
Några exempel: Strejkrätten försämrades kraftigt 2019. Regeringen leddes då av det påstådda arbetarpartiet Socialdemokraterna.
Samtidigt har lagen om anställningsskydd, LAS, urholkats rejält. Det började underifrån, genom att arbetsköpare tog sig allt större friheter. Motstånd kom också underifrån, förstås. Men lagändringen klubbades igenom i riksdagen 2022. Regeringen var även då socialdemokratisk.
Den svenska modellen döljer miljarder i stulna löner
Samma vecka som vissa utropar att ”den svenska modellen står stadigt” kan Arbetaren berätta om ett fall på den anrika städfirman Rengörare Näslund. 
En städare har jobbat cirka 5 600 övertidstimmar utan att få betalt. Det hela ska bygga på ett system som kallas ”fasttidsobjekt”: ett fast pris, långt under den normala ersättningsgraden, för varje städad lokal, och ofta flera lokaler samma dygn. 
Företaget skriver på sin sajt: ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!”
Det här har med rätta väckt upprörda känslor. Men det värsta är egentligen inte det enskilda fallet, eller företaget. Det är att det säkerligen finns tusentals fall som inte har kommit fram i ljuset – ännu. 
Arbetaren har rapporterat om många liknande ärenden inom olika branscher, inte minst byggsektorn, ofta hos företag som på papperet har ”schyssta villkor”. Men sannolikt är det knappt ens toppen av isberget som vi lyckats skrapa fram. 
Meningslösa kollektivavtal
De stora fackförbunden har de senaste åren, ännu mer än förr, enbart fokuserat på vikten av kollektivavtal. Samtidigt vet vi att dessa avtal ofta är meningslösa. Om arbetarna inte är medlemmar i det avtalsslutande facket, till exempel LO, så förmår inte LO följa upp om avtalen alls följs. Det här drabbar särskilt utrikesfödda arbetare i privat sektor.
Sveriges arbetare behöver inte mer nostalgi kring kollektivavtal eller den svenska modellen. Det som behövs är organisering för bättre villkor i praktiken och hårt motstånd mot alla försök att försämra. Oavsett vilken färg regeringen har – och oavsett om facktoppar väljer att kalla nederlag för seger.

			
			

							

		
		

		
		
			

				Emil Boss:
Vad händer när kollektivavtalen saknar betydelse?			

		
	



			
			

							

		
		

		
		
			

				Teslakonflikten: Vad krävs nu för att slipa strejkvapnet?			

		
	


			

			

				
				

					Publicerad 
					 
					Uppdaterad 
									

			

		

	



			

			

				

					Läs hela artikeln
				

			

		

				

			

				3 weeks sedan				
			

			

					

		

					

			Facklig blockad i Stockholm mot städbolaget Rengörare Näslund. SAC Solidariska städare Stockholms ls						

				Den 13 november sattes städbolaget Rengörare Näslund i indrivningsblockad av facket Solidariska städare.				Foto: Johan Apel Röstlund
			

					

					
			

				

					Lönedumpning bakom städjättens framgång: Nu sätts bolaget i blockad				

				
			

		

	

				

	

		

			

				
Bakom den branschledande städjättens framgångssaga tycks det finnas grov lönedumpning. Nu sätts företaget i blockad av det syndikalistiska facket Solidariska städare efter att en anställd jobbat övertidstimmar motsvarande nästan tre års heltidsarbete – utan att få betalt. 
– Det är bland det värsta jag sett, säger Emil Boss som är förhandlare på Stockholms LS, dit Solidariska städare hör.
Bolaget Rengörare Näslund, med omkring 1 200 anställda, grundades redan 1972 och har i många år varit en ledande aktör i Stockholms lukrativa städbransch. På sin hemsida skyltar de med kollektivavtal och att de månar om goda arbetsvillkor. Något som gjort att de vunnit flera offentliga upphandlingar och har många tunga städuppdrag på stadens kommunala skolor, idrottshallar och polishus.
Men bakom de fina orden och den välputsade fasaden döljer sig en helt annan verklighet: grov lönedumpning, utnyttjande av migrantarbetare och ett system grundat i vare sig lag eller gällande avtal.
Emil Boss, facklig förhandlare Stockholms ls
Emil Boss, förhandlare på Stockholms LS. Foto: Johan Apel Röstlund
– Kolla här. 405 arbetstimmar på en månad. Det motsvarar 13 timmar om dagen utan någon som helst ledighet, säger Emil Boss och bläddrar i pappershögen med lönespecifikationer och tidsrapporter.
5 600 timmar övertid 
Det är en minst sagt hisnande historia som rullats upp av fackföreningenSolidariska städare sedan en av deras medlemmar slagit larm om sin arbetssituation.
Emil Boss tittar ner bland anteckningarna på bordet framför sig. Den anställde mannen, som ursprungligen kommer från Indien, har jobbat åt företaget sedan 2019. Han har de senaste åren städat dag som natt runt om i södra Stockholm. Tidiga morgnar och sena kvällar. Timme efter timme. Vecka ut och vecka in. Vardag som helg. Helt utan övertidsersättning eller ob-tillägg.
Exemplet med de över 400 arbetstimmarna på en månad är bara ett av många där bolaget låtit mannen jobba motsvarande två heltidstjänster utan full betalning.
Facklig blockad i Stockholm mot städbolaget Rengörare Näslund. SAC Solidariska städare Stockholms ls
Städjätten Rengörare Näslund satt i indrivningsblockad. Foto: Johan Apel Röstlund
Upplägget från städföretagets sida har i korta drag varit mannen haft sin heltidsanställning, samtidigt som han har städat under ett system som bolaget kallar ”fasttidsobjekt”. Det vill säga till ett fast pris, långt under den normala ersättningsgraden, för varje städad lokal. Ofta flera lokaler samma dygn vilket lett fram till de nu över 5 600 obetalda övertidstimmarna, motsvarande nästan tre års heltidsarbete för en person som jobbar 40 timmar i veckan.
– Det har helt enkelt fuskat för att göra det billigare, säger Emil Boss.

			
			

				Syndikalister i blockad mot restaurang			

		
		

		
		
			

				Blockad mot Malmö-restaurang – kock kräver lön för övertid			

		
	


Städbolagets kontor satt i indrivningsblockad
Efter flera förhandlingar, där företaget visserligen erkänt att det använt sig av det tvivelaktiga upplägget med ”fasttidsobjekt”, sätts de nu i omedelbar indrivningsblockad.
På torsdagsförmiddagen spärrades därför huvudkontoret i centrala Stockholm av och ett tjugotal medlemmar i de båda facken Solidariska städare och Solidariska byggare samlades utanför med flaggor och flygblad.
– Vi har inte hört något från företaget sedan sent i går kväll. Då hade de fortfarande inte gått med på våra krav att betala 500 000 kronor till vår medlem i obetalda löner. Därför står vi här nu, säger Emil Boss vid entrén utanför företagets huvudkontor.

			
			

							

		
		

		
		
			

				Amalthea Frantz:
Vem ska städa efter den svenska modellen?			

		
	


Indrivningsblockaden är en av flera liknande som genomförts de senaste åren i det pågående arbetet mot arbetslivskriminalitet, som drivs särskilt av facket Stockholms LS men också av andra lokala samorganisationer, LS, inom SAC Syndikalisterna.
Arbetaren har under torsdagsmorgonen sökt bolaget utan resultat.

			
			

				SAC 33:e kongress l Frånö folkets hus, november 2026			

		
		

		
		
			

				Stor satsning på migrant­arbetare inom SAC			

		
	



			
			

				Facklig blockad i Stockholm mot städbolaget Rengörare Näslund. SAC Solidariska städare Stockholms ls			

		
		

		
		
			

				Konflikten på Rengörare Näslund fortsätter: Bolaget vägrar betala			

		
	


			

			

				
				

					Publicerad 
					 
					Uppdaterad 
									

			

		

	



			

			

				

					Läs hela artikeln
				

			

		

				

			

				3 weeks sedan				
			

			

					

		

					

									

				– När jag fick kicken från jobbet mitt i varseltider och pandemi, bestämde mig för att satsa allt på det här, säger Mira Ray. 				
			

					

					
			

				

					Mira Ray: Politisk utan kampsånger				

				
			

		

	

				

	

		

			

				
Med karisma och fantastisk scennärvaro tog Mira Ray publiken med storm när hon turnerade ihop med Lars Winnerbäck och David Ritschard inför över 100 000 lyriska konsertbesökare. Nu ska rockmorsan från Bagarmossen äntligen stå på egna ben. Till helgen släpps debutalbumet Sanndrömmar och i samband med det gör hon en soloturné genom landet. För Arbetaren berättar hon om förväntningarna, vikten av att inte hålla käften och längtan efter det gamla Sverige.
Det är höst i södra Stockholm och i högsta huset ovanför det lilla sömniga förortstorget sitter Mira Ray uppkrupen i den lövgula soffan. På vardagsrumsväggarna gamla affischer från spanska inbördeskriget. A las Barricadas och kamp mot Francos fascister. Loppisfynd och arvegods från förr.
Nedanför balkongen en trött grönsakshandlare och förskoleklassens varselvästar på led in mot det kommunala biblioteket. Hon slår upp kaffe och tittar ut mot hallen. Disig torsdagsförmiddag och en dag närmare skivsläppet.
– Det är rätt mycket nu, så jag var tvungen att skaffa en sån där.
Mira Ray skrattar och pekar på den väldiga väggalmanackan. Typiskt varannan-vecka-liv med handbollsträning, läxor och egen tid för repningar och förberedelser inför det som snart kommer. Hektiskt.
– Jag är väl egentligen en helt vanligt tvåbarnsmorsa från Bagarmossen som håller på med musik men som för fyra år sedan, när jag fick kicken från jobbet mitt i varseltider och pandemi, bestämde mig för att satsa allt på det här.
Känsla av både 1970-talsprogg och prålig country 
Mira Ray. Foto: Nada Flaih
Hon är visserligen långt ifrån okänd. Har turnerat med några av Sveriges mest folkkära artister som Lars Winnerbäck och spelat in den vansinnigt vackra Björn Afzelius-tolkningen av den nästan skrämmande aktuella Medan bomberna faller, tillsammans med David Ritschard, som på bara något år strömmats långt över 250 000 gånger.
Nu ska hon snart stå på helt egna ben. Skivbolaget Sonet har nappat och släpper i mitten av november hennes fullängdsdebut Sanndrömmar. Ett album inspirerat lika mycket av italiensk 1970-talsschlager som finskt vemod, och som dessutom för tankarna till både den svenska proggikonen Turids melankoliska vardagsrealism och amerikanska countrygiganten Gram Parsons pråligt dekadenta utsvävningar in i det okända.
Ett slags nyskapande nostalgi utan att på något vis vilja fastna i det förgångna. Mira Ray hymlar inte var hon musikaliskt har sina rötter: I 1970-talet.
– Men jag vill ju såklart att det ska låta nytt, som något man inte hört förut.
I skivbacken på golvet där mellan kök och vardagsrum står Pugh och Joni Mitchell. Två av husgudarna. På hennes instagram: Tältprojektets Vi äro tusenden. Den svenska musikrörelsens oförglömliga magnum opus från 1977. 

			
			

							

		
		

		
		
			

				Radikal vänskap mellan fängslad och fri			

		
	


Sanndrömmare i släkten 
Solen skiner in genom fönstret och Mira tittar ut.
– Jag har mina tår i väldigt många genrer. Proggen såklart, den är jag uppväxt med hemifrån. Men på skivan har jag försökt blanda allt jag gillar. Det är ett hopkok. Och sedan jag började skriva texter på svenska har det öppnat upp musiken. 
Det märks. Som textförfattare känns du väldigt personlig.
– Jag har nog svårt att inte vara personlig. Att skriva låtar är en form av terapi nästan. På gott och ont så klart. Ibland märker jag hur texterna förekommer mina egna tankar. Jag kan lyssna på något jag skrivit förut och inse att ja, så där blev det ju. 
Men finns det gränser för vad du inte skulle skriva om?
– Det finns det väl alltid, och ofta lägger jag ju till lite hittepå också. Allt behöver inte vara en sann historia från början till slut. Det går att blanda.
Albumet heter ju Sanndrömmar. Jag har hört att du tror på sånt där…
– Alltså, jag vet inte. Det är en konstig historia. Min morfar kommer från Indien och hans pappa var maharadja, en slags furste, och växte upp i palats med tjänare och elefanter och hela den biten. Men han var också sanndrömmare, sägs det. Folk kom till honom för att lyssna till hans drömmar och min morfar hade också sådana där upplevelser. Jag tror att jag fått lite av det med mig, och tycker framför allt att det är väldigt spännande. När jag precis skulle börja med den här skivan hittade jag ett röstmemo i telefonen från 2018 jag hade glömt bort: en kompis hade spått mig i tarot-kort och och jag hade spelat in allt. När jag lyssnade på vårt samtal var det bara, ”ah allt vi pratade om hände”. Så mycket på skivan handlar om det där.
Jag har också förstått att du träffat ett medium ..?
– Haha. Det var den där kompisen med tarot-korten. Jag är ju ateist i grunden men kan verkligen bli avundsjuk på den som har någon slags tro. Du vet, när livet känns hopplöst vore det skönt att bara tänka ”det finns en plan för allt”.
Powerballadkör på ABF
Mira Ray fyller på mer kaffe. Det är barnfri vecka och om några timmar dags för ännu ett rep. Sanndrömmar släpps den 14 november och redan dagen efter påbörjas turnén när hon ställer sig på scen uppe i Luleå. Trots det hektiska schemat är det annat som också ska hinnas med. Den omtalade Powerballadkören till exempel. 
– Vi firar tio år i januari, säger Mira och skiner upp.
– Det började med att jag var mammaledig och kände att jag ville göra något. En kollega ringde och frågade om vi skulle starta en kör och sedan har det vara växt. Det är en perfekt kreativ kanal att samlas i och sjunga. Vi är ett sextiotal medlemmar som ses på ABF en gång i veckan. Det är lite gamla Sverige över det där och det tycker jag om. Man kan komma dit och vara ledsen eller glad, det spelar liksom ingen roll. Det är så skönt att bara träffas och sjunga tillsammans.
Gamla Sverige?
– Ja, eller åtminstone min bild av det gamla Sverige. Där man krokade arm och samlade sig i något slags gemensamt solidaritetstänk. Så ser det ju verkligen inte ut längre. Herregud, det är bara att lyssna på politikerna i dag. Tänk att vi lever i en tid där Carl Bildt plötsligt känns som en reko snubbe. Allt har blivit så jävla individualistiskt där alla kör sitt eget race för att komma någonstans. Då är det skönt med en kör.
Mira Ray. Foto: Johan Apel Röstlund
Medan bomberna faller 
Apropå solidaritet. Du är ju en av ganska få svenska artister som valt att inte vara tyst om vad som händer i Gaza just nu.
– Det där har jag fått från min morsa och det känns viktigt. Även om det så klart också kan vara svårt. Jag minns när vi uppträdde med Powerballadkören och jag läste upp namnen på barn som dödats i Gaza och bad om en tyst minut. Två äldre kvinnor i publiken började skrika och stormade därifrån. Då blev jag chockad, för jag har alltid tänkt att det inte är särskilt komplicerat att hedra döda barn. Och efter att ha framfört Medan bomberna faller under turnén med Lasse Winnerbäck kom det mejl om att jag var värsta terroristkramartjejen. Men att stå upp för mänskliga rättigheter får fan aldrig vara kontroversiellt och det där försöker jag också föra vidare till mina egna barn. Våga stå upp och höj era röster.
Kan du önska att fler artister tar ställning på samma sätt?
– Ja, även om jag har full förståelse för att det kan vara svårt. Det kan kosta mycket och man kan riskera en hel del. Men ju fler desto bättre. Men sedan vill jag ju naturligtvis också hålla isär kreativitet och det politiska. För även om jag är en politisk person så behöver jag inte sitta hemma och skriva kampsånger. Folk som vet vem jag är fattar att jag är vänster, det räcker så.
Nu är skivan färdig och du ska snart ut och spela. Men det känns som att du hela tiden tänker framåt. Har du mer på gång?
– Jag är väldigt peppad på att fortsätta släppa musik. Så snart ska jag börja skriva och spela in igen. Jag har så mycket material samlat. Förhoppningsvis är den här skivan bara startskottet. För jag vill göra många fler album.

			
			

							

		
		

		
		
			

				Kvällspass – hårt spända nerver i politisk actionfilm			

		
	


			

			

				
				

					Publicerad 
					 
					Uppdaterad 
									

			

		

	



			

			

				

					Läs hela artikeln
				

			

		

				

			

				3 weeks sedan				
			

			

					

		

					

			Agnes Lansrot SAC:s generalsekreterare						

				Agnes Lansrot är SAC Syndikalisternas nya generalsekreterare. 				Foto: Vendela Engström
			

					

					
			

				

					Agnes Lansrot blir SAC:s nya general­sekreterare				

				
			

		

	

				

	

		

			

				
I helgen valde SAC Syndikalisterna en ny generalsekretare: Agnes Lansrot. Hon efterträder Gabriel Kuhn som haft posten sedan 2023.
Hur känns det att bli vald till SAC:s generalsekreterare? 
– Jätteroligt, känns fint att ha fått det förtroendet från medlemmarna att få representera SAC.
Hur ser du på rollen som generalsekreterare? 
– Den är lite av en blandning av två saker. Dels att representera SAC utåt, dels innefattar den sekreterarbiten som handlar om det interna och att få det att fungera. Jag tänker att det kommer bli en spännande kombination och blandning av uppgifter. 
Är det något speciellt du ser fram emot?

– Vi har precis beslutat många spännande saker på kongressen som jag tänker att jag kommer få vara med och förverkliga och försöka skapa så bra förutsättningar som möjligt för. Under kongressen tänkte jag mycket på att när alla LS får chans att mötas så är det många bra saker som händer, så jag vill gärna vara med och främja mer dialog mellan LS. Att ha mer kontakt med alla LS känns som en av de roligaste uppgifterna.
Vad behövs för att fler ska välja att organisera sig fackligt inom SAC framöver? 
– Att kunna vara medlem oavsett var i landet du bor eller oavsett vilket språk du pratar kommer underlättas utifrån beslut som fattades under kongressen. Ett medlemskap ska inte vara beroende av att bo i en ort med en resursstark LS, eller att du ska ha ett svenskt personnummer och prata svenska. När vi möjliggör medlemskap för fler personer så tror jag att det kommer locka fler medlemmar.

			
			

				SAC 33:e kongress l Frånö folkets hus, november 2026			

		
		

		
		
			

				Stor satsning på migrant­arbetare inom SAC			

		
	



			

			

				
				

					Publicerad 
					 
					Uppdaterad 
									

			

		

	



			

			

				

					Läs hela artikeln
				

			

		

				

			

				4 weeks sedan				
			

			

					

		

					

									

				Regissören Kent Ekberg och förra årets föreställning Esmeralda på Teater Reflexen. 				Foto Elina Wahlstedt/ Jerry Malmberg
			

					

					
			

				

					Kent Ekberg – ett liv med teater­kollektivets kraft				

				
			

		

	

				

	

		

			

				
Kent Ekberg har ägnat sitt liv åt den kollektiva teatern i stort format.  I sitt arbete vill han ta tillvara människors egna erfarenheter – han har arbetat med bland andra migranter och hemlösa. ”För att förstå en situation har du ett visst slags språk. Det berikar bilderna”, säger han.
Regissören och Teater Reflex konstnärlige ledare Kent Ekberg är känd för sina teateruppsättningar där det stora kollektivet möter professionella skådespelare.
– Som bäst befruktar de varandra. Det kollektiva berättandet är stimulerande. Jag ser hur människor växer och får självkänsla genom att spegla sig i andra. Den traditionella teatern fastnar lätt i en slags verklighet, säger Kent Ekberg engagerat.
Teater Reflex 2024: Esmeralda i regi av Kent Ekberg. Foto: Jerry Malmberg
Vi sitter i den grå och röda soffgruppen på Teater Reflex. De stora fönstren vetter ut mot Stockholmsförorten Kärrtorps torg, inramat av kastanjeträd. Jag får en lång lista över Kent Ekbergs alla regiuppdrag från 1977 och fram till nutid. Den börjar med barnteater och sträcker sig till förra höstens succé Esmeralda, en allvarsam komedi som utspelar sig i mellankrigstidens Paris. Varenda föreställning var utsåld, till glädje för alla sjuttiotalet medverkande.
Tar vara på erfarenheter
Från början var Kent Ekberg skådespelare, men tyckte inte om sig själv i den rollen. Han ville hellre hjälpa människor att utvecklas i det lilla och ta till vara människors egna erfarenheter och karaktärer i manus. Även i de stora klassikerna, med färdiga manus, som han har satt upp läggs passande repliker till. Flera människor delar också ofta på en replik för att få det mer levande.
– Men, understryker han, texten är inte så viktig, bara en komponent. Hantverket är svårt. För att det ska bli en del av dig själv gäller det ibland att hitta andra vägar.
Han beskriver sin syn på att vara regissör genom att berätta om sitt besök i Vietnam 1989. Kent Ekberg hade hört talas om ”Ho Chi Minh trail”. Det skulle finnas 50 mil tunnlar under marken som de inhemska soldaterna använt för att undkomma amerikanerna. Han frågade en vietnames var tunnlarna fanns. De stod på en höjd och hans sällskap pekade på landskapet och vegetationen. Kent Ekberg såg inga tunnlar. Då fick han det förklarat för sig: ”Ho Chi Minh trail” var stigar som inte syntes. 
– Det spelar ingen roll vilken stig du tar, bara du hittar ett sätt att ta dig fram i djungeln, säger han.
Arbetarspel i Söderort
Enskedespelet 1983. Regi Kent Elberg. Foto: Björn Elgstrand
I 20 år regisserade Kent Ekberg Enskedespelen, som startade 1983 när han hade flyttat till just Enskede i södra Stockholm. På 1970- och 1980-talen framfördes många arbetarspel, exempelvis Seskaröspelet om hungerkravallerna 1917. Ofta kunde de spegla en arbetsplatskonflikt och kretsa kring temat ”gräv där du står”. Kent Ekberg ville berätta om Enskedes historia. I närheten fanns slakthuset som invigdes 1912 av kung Gustav V. En historia kretsade kring fackliga konflikter och starka karaktärer, som tarmrensenskorna.
Spelen fortsatte i det stora randiga tältet i Margaretaparken där det myllrade av människor i alla åldrar. 150 personer deltog i spelen, som många gånger var kaotiska men på något mystiskt sätt alltid blev en fin föreställning. 
Efter Slakthusspelen följde uppsättningar av bland andra Charles Dickens, Berthold Brecht, Victor Hugo och William Shakespeare. Kent Ekberg vill betona att allt vilade på den stora ensemblen tillsammans, och inte minst på den genialiske scenografen Sören Brunes (1938–2016). Brunes konstruerade scener som flyttade på sig och gled isär. Det kom publik enbart för att se hans scenografi. Där fanns också Ann-Margret Fyregård som stod för scenkläder. 
Enskedespelen: Den kaukasiska kritcirkeln 1995, av Bertolt Brecht, i regi av Kent Ekberg. Foto: Cato Lein
– Och Mats Nörklit komponerade teatermusik i klass med Nino Rota, den dedikerade ensemblen gjorde också vad som helst i tältet. Det var en magisk period i mitt liv, konstaterar Kent Ekberg och ögonen lyser.
Enskedespelen: Samhällets olycksbarn 1997, efter Victor Hugos roman. Regi Kent Ekberg. Foto: Sven Nyberg
Samarbete i Sydafrika
År 1999 reste Kent Ekberg för första gången till Sydafrika utan att veta så mycket om landet. Han reste tillsammans med företagsledaren och scenografen Christina Björk som från mitten av 1980-talet var ansvarig för kulturbistånd till Sydafrika. Hon hade lyckats smuggla in pengar efter apartheidperioden. Men att strukturera om pengarna till teaterorganisationen där var inte lätt, eftersom den tidigare hade bestått av små celler som gärna ville fortsätta att behålla makten och pengarna.
Kent Ekberg skulle sätta upp Section E, som skildrar livet för de politiska fångarna på Robben Island utanför Kapstaden, och började med en workshop som inte alls gick hem bland deltagarna. De förstod sig inte på regissören och han förstod sig inte på dem. De var åtta personer,som kom från samma stam som Nelson Mandela. 
Efter överläggningar på var sitt håll började de i stället med sång och dans.
– Och då adopterade de mig. Jag fick ju inte vara ensam! Kent Ekberg ler vid minnet.
Section E sattes upp på nytt 2011 i sydafrikanska Betlehem med en ny grupp medverkande, men samma manus. Den spelades också på Stockholms stadsteater.
Resan två år senare resulterade i Duma, en traditionell afrikansk myt med dansare och skådespelare, för The LAB/Market Theatre i Johannesburg.
I början av 2000-talet har Kent Ekberg också hunnit med en tur till Alexandria och Jesuiternas scen.Där spelades tre föreställningar av hans Mefistos sten, efter berättelsen om Faust. Pjäsen spelades på egyptisk arabiska.
Åttio asylsökande i ensemblen
De internationella inslagen i Kents regikarriär fortsatte i Stockholm och Hammarbyhamnen när tältet från Margaretaparken flyttades dit 1999. En midsommarnattsdröm spelades med 80 asylsökande på 11 olika språk. Och året därpå Getterna i trädet, efter den marockanske författaren Tahar Ben Jellouns roman Med sänkt blick, med lika många asylsökande, som nu mötte svenska skådespelare.
Kent älskar språk och dialekter. Han berättar om den arabisktalande kvinnan som skulle vara arg och säga en replik på svenska. Hon lät ganska ynklig då, men när hon fick skälla på sitt modersmål slog det gnistor om henne. Om en medverkande har en dialekt eller ett annat språk får de ofta använda det. 
– För att förstå en situation har du ett visst slags språk. Det berikar bilderna.
Överraskande rekvisita 
Efter åren med det stora tältet och flera gästspel utomlands flyttade Kent Ekberg in i Teaterhuset/Södra fot i Skarpnäck. Där spelades en föreställning baserad på Per Anders Fogelströms Stad i världen med 14 skådespelare och en stor folkensemble, och en föreställning om hemlöshet: Ringaren inspirerad av Victor Hugos berättelse om den puckelryggige Quasimodo i Notre Dame. 45 hemlösa deltog från början i folkensemblen, men tyvärr fanns, av olika anledningar, bara åtta kvar när det var dags för premiär, berättar Kent Ekberg. 
I dag huserar han alltså sedan 15 år med Teater Reflex i Turteaterns gamla lokaler vid torget i Kärrtorp.
”Allt som är fast förflyktigas”, citerar Kent Ekberg den marxistiska filosofen Marshall Berman. Inget är bestående och stabilt i det moderna samhället. Efter sju år byts kroppens alla celler ut och en berättelse ändras hela tiden. Regissören Ekberg älskar att få publiken att förstå att allt är föränderligt, och att bjuda på överraskningar. Han använder billig återkommande rekvisita som tunnor, gummidäck, plastbackar och stolar. De kan byggas till hus och murar eller vad som helst. Fantasin är en rikedom, slår han fast.
I En midsommarnattsdröm i Hammarbyhamnen användes 60 ton sand och 80 sängar i olika höjder som också utgjorde gradänger. 80 av skådespelarna var asylsökande. Grannarna undrade vad som var i görningen och ringde polisen.
Frizon för demokrati – och skönhet
Politiken är och har alltid varit viktig för Kent Ekberg. 
– I dag när de mörka molnen hopas och det militära har tolkningsföreträde vill vi bygga motkrafter. Det är kulturens viktiga roll. Vi gör så gott vi kan här för att stärka identiteten och låta människor mötas i teatern. Därför ordnar vi också en festival varje år, och jazzkvällar.
Minnet av nazisterna som invaderade torget i Kärrtorp 2013 lever kvar hos Kent Ekberg. Men han tänker att det är en annan anda i dag. Torget är en offentlig plats och ägs inte av något privat företag. På ett torg kan man försvara yttrandefriheten. Det är en frizon för demokratin.
– I kulturen har vi också ett behov av skönhet och sköna dimensioner. Vi vill ha känslomässiga relationer som är annat än vardagslunken. Det går inte att köpa allt för pengar.
När slutscenen i Esmeralda drar i gång och alla sjunger ”Lovsång till kärleken” (i original ”Hymne à l’amour” med Edith Piaf), då är energin medskapande. Då känns det som om världen är möjlig att förändra, säger Kent Ekberg.
Hela ensemblen i Esmeralda. Foto: Jerry Malmberg
Samarbete en röd tråd
I dag när världen är så digital och vi upplever den genom bilder vill han tro att här och nu-mötet kommer att bli allt viktigare. Ungdomarna har också kommit till teatern både som medverkande och som publik. Dessutom finns systerteatern Turteatern en trappa upp från torget. Skådespelarna där är unga och vänder sig till en yngre publik.
– Teatern är det äkta mötet. Här är vi levande. Utvecklingen går i tes-antites-syntes.
Kent Ekberg håller ändå bestämt på sin roll som arbetsledare. Några forskare som skulle observera repetitionerna med en stor ensemble blev upprörda över arbetet och tyckte att Kent var en diktator. Han förklarade då att deltagandet är frivilligt och demokratiskt. 
– Jag vill aldrig förtrycka någon, och under ytan har vi en överenskommelse om att ska vi nå det förlovade landet så får vi acceptera arbetsvillkoren. Om jag går på Friskis och Svettis vill jag ha en tuff ledare som får mig att kämpa för att nå målet.
Jag undrar hur länge han orkar.
– Det är en bra fråga. Så länge jag har lust att leka och är nyfiken på livet kommer jag att fortsätta.
I slutet av november har Teater Reflex premiär på Ön, med manus av Kent Ekberg och Kajsa Gordan. Berättelsen utspelar sig på en skärgårdsö. Stormen kommer till ön och människorna måste på något sätt lära sig att samarbeta.
			

			

				
				

					Publicerad 
					 
					Uppdaterad 
									

			

		

	



			

			

				

					Läs hela artikeln
				

			

		

				

			

				4 weeks sedan				
			

			

					

		

					

									

				Stieg Trenter, ”den svenska detektivromanens fader” enligt Arbetaren från 1954, hade ofta verkliga personer som förlagor. 				Foto:Arbetaren 1954, Svensk-Norsk Pressbyrås arkiv, Riksarkivet, Pressens Bild/TT, Ragnhild Haarstad / TT. Montage: Arbetaren
			

					

					
			

				

					Stieg Trenter och gåtan med antifascistens pistol				

				
			

		

	

				

	

		

			

				
En spionhuvudstad – så har Stockholm under andra världskriget beskrivits. Miljön i Klarakvarteren inspirerade en blivande deckarstjärna. Där kryllade det av antifascister, syndikalister, journalister och hemliga nätverk.
Våren 1943. Nazityskland har nyligen lidit ett avgörande nederlag vid Stalingrad, men världshistorien står ännu och väger – utgången av kriget är långtifrån klar. 
I neutrala Sverige har det under hela kriget pågått saker under ytan. Bland annat har antisovjetiska socialister, i samarbete med Storbritannien, förberett en svensk motståndsrörelse. 
Säkerhetspolisen är dem på spåren. En dag promenerar en medlem i det hemliga nätverket rakt ut från brittiska legationen i Stockholm med en väska innehållande en radiosändare och antinazistisk propaganda. Han är skuggad, och grips på sitt hotellrum samma kväll. 
Det finns väldigt få kända foton av Olle Jansson. Här ett ur hans personakt i Säkerhetspolisens arkiv, Riksarkivet. 
Säkerhetspolisen beslutar att göra en större razzia mot nätverket. Söndagen den 18 april slår de till mot ett nybyggt smalhus i Hammarbyhöjden i sydöstra Stockholm.
I lägenheten bor ett gift par i 30-årsåldern: Olle Jansson och hans norska hustru Rakel Senora Stöber. Hos dem hittas handböcker i kryptering och radiosändning, flera kartor över Norge, samt en armépistol med tillhörande ammunition.
Olle Jansson är målare och aktiv i Syndikalistiska ungdomsförbundets Södermalmsklubb och fackföreningen Stockholms LS av SAC Syndikalisterna. Men han är också grundare av Svensk-Norsk Pressbyrå, han är med i det hemliga nätverket och han har varit frivillig i krigen i både Spanien och Finland. 
Drygt två månader senare dyker han, av allt att döma, upp i en spänningsföljetong i veckotidningen Allers, signerad Stieg Trenter.
Stieg Trenter, Stockholm och Klarakvarteren
”Säg Stieg Trenter och en stor del av svenska folket tänker på klassiska deckare, odödliga Stockholmsmiljöer och god mat.” Så börjar baksidestexten på den lilla boken Stieg Trenters mat av Ulla Trenter, som med tiden blev Stiegs medförfattare och hustru. Stieg Trenter (1914–1967) räknades på sin tid till de allra största svenska deckarförfattarna från 1940-talet och in på 1960-talet. 
Författaren Stieg Trenter (vänster) med sin vän fotografen K. W. Gullers, förlaga till deckarhjälten Harry Friberg. Foto: Wikimedia Commons
Baksidestexten stämmer nog fortfarande på det stora hela. Kanske att en minskande del av svenska folket läser Trenter. Men vi som gör det uppskattar ofta främst skildringarna av en stad som är så nära och ändå så långt borta: Klarakvarteren, restaurangerna, spårvagnarna. Böckernas miljöer är lite lagom bohemiska eller borgerliga – ett förlag, ett rederi, eller varför inte en Italienresa. I persongallerierna finns konstnärer, författare, direktörer och travkuskar. Ibland är det också en vanlig arbetartjej som snubblar över ett mysterium. Men trots alla mord är beskrivningarna rätt lättsamma, här finns ingen uttalad samhällskritik. Särskilt inte jämfört med det som blev nästa stora svenska deckarvåg, med det kommunistiska författarparet Sjöwall-Wahlöö i spetsen.
Precis i början av Trenters karriär satte dock kriget sina spår i hans historier. Som i novellen Neutral mark, ursprungligen publicerad som en följetong under juni och juli 1943. Den handlar om motstånd och flyktingar, och i rollerna tycks det finnas syndikalister, socialdemokrater och andra antifascister. 
I förbifarten får man förklaringen till Olle Janssons mystiska pistol. Kanske.
Svenskt – och norskt – motstånd
För ett par år var jag en av redaktörerna för Arbetarens hundraårsbok. Jag läste också Svenska anarkister och syndikalister i spanska inbördeskriget av Per Lindblom. I den har Olov ”Olle” Jansson (1913–1983) och hans tid i Durrutikolonnen ett eget kapitel.
Svenskarnas grupp i Durrutikolonnens Internationella kompani, i Pina de Ebro, Spanien, 1937. Olle Jansson inringad.  Bredvid honom (till vänster i bild) den kände anarkisten Nisse Lätt. Foto: Socialistiska partiets fotoarkiv, privat ägo 
I Arbetarenboken jobbade jag bland annat med Stellan Elebros bidrag Hur Arbetaren räddade svensk antinazism. Texten beskriver hur frihetliga socialister gick samman med radikala socialdemokrater vid andra världskrigets början, och utestängde Sovjettrogna kommunister. Tidningen Arbetaren och Federativs, på den tiden både förlag och tryckeri, blev oumbärliga för antinazismen genom att låna ut lokaler och pengar och inte minst: trycka sådant som andra inte vågade. Mitt i Klaras journalist- och bohemkvarter.
Både Elebro och Lindblom berör också hur syndikalisterna Olle Jansson och Einar Stråhle grundade den mytomspunna, men märkligt outforskade, Svensk-Norsk Pressbyrå i augusti 1942.
Olle Jansson fick ett startbidrag på tusen kronor från norska legationens Pressekontor för att starta Svensk-Norsk Pressbyrå. Byrån gav bland annat ut en bulletin med nyheter från det ockuperade Norge. Men bakom fasaden pågick helt annan verksamhet: Jansson och Stråhle hade värvats till den hemliga brittiska sabotage- och underrättelseorganisationen SOE (Special Operations Executive).
Olle Jansson och Einar Stråhle på Syndikalistiska ungdomsförbundets kongressfest i Klara Folkets hus den 7 april 1939. Jansson i talarstolen med böjt huvud, bakom honom, med fanan, står Stråhle. Foto: Arbetarens arkiv
Dess Stockholmskontor förestods vid denna tid av Peter Tennant (1910–1996), som formellt var pressattaché vid den brittiska legationen. (Det var för övrigt Tennant som sedermera lite väl oförsiktigt överlämnade den där väskan med radiosändaren till en socialdemokrat som råkade vara skuggad.) 
I Svensk-Norsk Pressbyrås arkiv finns en serie arrangerade foton som verkar visa olika metoder för spionage och smuggling av till exempel mikrofilm. Foto: Svensk-Norsk Pressbyrås arkiv, Riksarkivet (SE/RA/770157/K)
Tillsammans med kamrater runt om Sverige byggde Jansson och Stråhle upp ett nätverk som stöttade den norska motståndsrörelsen och smugglade antinazistisk propaganda. Det var just sådan propaganda som säkerhetspolisen hittade när de slog till mot Svensk-Norsk Pressbyrås kontor på Vasagatan 38 i april 1943. Sammanlagt greps 18 personer i sju svenska städer i razzian.
Tanken med nätverket var också att det skulle omvandlas till en svensk motståndsrörelse om Tyskland anföll Sverige. Jansson och flera andra hade försetts med radiosändare för att då kunna hålla kontakt med engelsmännen. 
En nyckelnovell?
När jag, kort efter att ha läst om detta, som ren förströelse läste Neutral mark i den sentida samlingen De döda fiskarna (i stort sett det enda av Trenter jag inte hade läst tidigare) hajade jag till. Först en gång. Sedan två, tre. Sammanträffandena kunde inte vara en slump.
Själva novellen Neutral mark tillhör inte det bästa Stieg Trenter skrivit. Inramningen är en ganska fånig kärlekshistoria, de osannolika förvecklingarna är många och slutet märkligt utdraget. 
Man får komma ihåg att det dels är ett tidigt verk, dels en följetong. Historien är för all del också rätt spännande och miljöerna intressanta: En ung kvinna, Karin, dras plötsligt in i ett mysterium när hon besöker Stadsbiblioteket. Hon drar i sin tur med sig en ung man, den flirtige Nils. Snart jagas de två huvudpersonerna av vad som verkar vara mordiska agenter tillhörande ett mystiskt nätverk; delar i ett väloljat, ondsint maskineri.
En av de viktigaste karaktärerna i detta nätverk heter Jansson. Efter några sidor insåg jag att hans kumpan hette Brandt – ett namn jag också precis hade stött på i samband med Svensk-Norsk Pressbyrå. 
När novellens Jansson sedan i förbigående säger att han ”lärt sig skjuta prick” som frivillig i spanska inbördeskriget var känslan av små pusselbitar som föll på plats oundviklig. Och i slutet får Jansson, från en skjuten fiende, av en slump tag i en pistol som han stoppar i fickan. Vilket Trenter torde ha skrivit ganska precis samtidigt som verklighetens Jansson åkte dit för olaga innehav av en pistol med okänt ursprung.
Men var fick Trenter förlagorna ifrån? Jo, det är inte enbart själva innehållet i novellen som övertygat mig om att karaktärerna har verklighetsgrund. Det visade sig att jag hela tiden haft en direkt koppling mellan Stieg Trenter och den svenska antinazismen framför ögonen.
Trenters första parhäst: antifascisten Holmström
Jag återvände till En bok om Stieg Trenter (Jury, 1982) för att leda ledtrådar. Däri har Arne Holmström (1912–2004), som var högst delaktig i skapandet av deckarfenomenet Trenter, skrivit kapitlet ”Så här började det”. I texten nämns inget politiskt. Men snart insåg jag att Arne Holmström var son till den kände anarkisten och förläggaren Nils Axel Holmström (1881–1947). Själv var Arne Holmström antifascist och socialdemokrat.
Teckning av förläggaren Axel Holmström med en Brand under armen. Foto: Arbetarens arkiv, okänd tecknare
Och så här började det: Under 1930-talet blev Arne Holmström vän med den man som kom att bli känd som Stieg Trenter (från början hette han Johansson). De jobbade båda för den nystartade fotojournalistiska tidningen LIV. Tidningen var inte så lite inspirerad av amerikanska LIFE, vars storhetstid just hade börjat.
Men svenska LIV blev inte långlivad. Den lades hastigt ner kort efter krigsutbrottet.
Arne Holmström kom att delta som ett slags inbäddad journalist i både Norge och Finland, och skrev framgångsrika reportageböcker om detta (Från finska fronten och Från norska fronten, båda 1940). 
De två vännerna behövde dock ständigt nya uppdrag under krigsåren. Holmström beskriver att de spånade frilansidéer ihop, och kom fram till att gemensamma skönlitterära projekt borde vara en bra inkomstkälla. 
Trenter hade tidigare fått en deckarnovell publicerad i LIV. Och nu sålde han in en spänningsföljetong till Allers – Neutral mark.
Stoffet till Neutral mark kom med största sannolikhet från Arne Holmström. Visserligen kan Trenter ha hört spännande rykten om motstånd och smugglare från andra i Klarakvarteren. Men Arne Holmström lär ha haft många bekanta i de antinazistiska nätverken. Det är inte alltför långsökt att tro att han kände Jansson personligen. Holmström höll föreläsningar på syndikalisternas Klara Folkets hus i början av 1940-talet: dels om sin tid i Norge, dels om den mystiske B. Traven – som var en av Olle Janssons favoritförfattare. De kan förstås även ha lärt känna varandra i vinterkrigets Finland.
Arne Holmström – en del av deckarkarriären
Det måste ha skett parallellt: tillkomsten av Neutral mark, razziorna mot Janssons nätverk, och skrivandet av nästa Trenter-följetong, Ingen kan hejda döden. 
Sista delen av Neutral mark publicerades i Allers nummer 29 år 1943. Ingen kan hejda döden startade i numret efter. Som en del i det gemensamma projektet var det Arne Holmström som skrev de två första kapitlen av Ingen kan hejda döden.
Denna gavs snart ut i sin helhet och blev Stieg Trenters debutbok. Även i den märks det pågående kriget, och i hans nästa bok Som man ropar … (1944) hamnar en journalist i kläm mellan den norska motståndsrörelsen och tyska Gestapo. Samma år övergav dock Trenter agenttemat och började skriva det han blev verkligt känd för: klassiska deckargåtor med den återkommande hjälten fotografen Harry Friberg. 
Deckarkarriären hade rivstartat. Det var inget som någon hade kunnat föreställa sig drygt ett år tidigare, när två frilansar spånade idéer. Men även om Holmström hoppade av själva det gemensamma skrivandet innan det ens riktigt börjat, så fortsatte han och Trenter att umgås kring skapandet av historier. Arne Holmström berättar i En bok om Stieg Trenter hur de under hela 1940-talet samtalade om intriguppslag och besökte Stockholmsmiljöer som deckarförfattaren ville skildra. 
Maskerad för ”främmande makt”
Men åter till novellen Neutral mark. Hur var det med Brandt och de andra? Jo, den tyske socialdemokraten och flyktingen Willy Brandt (1913–1992) var en av medarbetarna på Svensk-Norsk Pressbyrå. Mer känd är han dock för att han senare blev Västtysklands förbundskansler.
En typisk spion? Ur Svensk-Norsk Pressbyrås serie av arrangerade foton. Foto: Svensk-Norsk Pressbyrås arkiv, Riksarkivet (SE/RA/770157/K)
En tredje person i novellens nätverk kallas Christina Andersson. Här finns kanske inga poänger att göra. Men flera personer som var kopplade till det verkliga nätverket hade det efternamnet, till exempel Conny Andersson. Han var också antifascist och socialdemokrat, och hade enligt egen utsago en anställning på Svensk-Norsk Pressbyrå – en anställning som finansierades av norska legationen och i själva verket var en täckmantel för organisering av kurirlinjer mellan Norge och Sverige.
De resterande namnen i novellen pekar framför allt på nationaliteter, nödtorftigt maskerade. Under andra världskriget fick svenska tidningar inte ”störa fredliga förhållanden till främmande makter”. Det betydde att icke-neutrala texter om Nazityskland eller de allierade kunde leda till att tidningar togs i beslag eller åtalades. 
Just våren 1943 avtog de svenska myndigheternas repression mot pressen, i takt med att kriget började vända – men Allers ville nog inte chansa. I hela Neutral mark skrivs faktiskt inga landsnamn ut. Men det är lätt att lista ut vilka som är hjältarna. Mycket av historien kretsar kring en Harding som pratar ”utländska” (han är alltså engelsman). Han har flytt från ett land med landgräns till Sverige, och en Olesen är boss för det hela (det syftar så klart på Norge). 
Inte någon gåta egentligen
För ja – hjältar är de. (Hoppa över denna parentes om du vill läsa Neutral mark med spänningen i behåll: novellen går ut på att den otäcka organisationen som verkar jaga oskyldiga och mörda folk inte alls gör det. De är de goda, och sysslar i själva verket med flyktinghjälp.)
I detta ljus blir Neutral mark, som i dag kan framstå som en ganska oskyldig spänningsnovell, lite mer. De goda är antinazisterna. Något som kan verka självklart nu, men inte var lika självklart i en tid där det fortfarande kunde vara straffbart att skriva om det pågående kriget. Även titeln är dubbeltydig. Sverige var neutral mark, och ändå inte. 
Hur gick det för verklighetens Jansson? Jo, han förnekade allt. Pistolen påstod han sig ha köpt av en okänd. Just vid denna tid pågick, som Stellan Elebro skriver i sin artikel, ”en imponerade spaning från säkerhetspolisen, och en katt-och-råtta-lek över hela landet”, för att ”sätta dit Jansson eller Stråhle för något”. Men det enda som någon av dem befanns skyldig till var detta olaga innehav av en 9 mm armépistol. Jansson dömdes till böter. 
Och tiden hann som sagt ikapp de svenska myndigheterna. I Per Lindbloms bok beskrivs hur det stod allt mer klart att de allierade skulle vinna kriget, och att de gripna i razzian, med sina kopplingar till Storbritannien, därför släpptes snart. Olle Jansson fick efter kriget jobb på BBC:s svenska sektion i London (antagligen som tack) och var sedan verksam som journalist i Sverige.
Var den där pistolen verkligen kom ifrån vet vi förstås fortfarande inte. Kanske ville Stieg Trenter skapa en logisk (nåja) historia som knöt ihop och förklarade brottstycken han hade fått ta del av. Eller så visste han mycket mer om till exempel Svensk-Norsk Pressbyrå än vad som framgår i novellen. Kanhända var han noga med att inte avslöja något som inte redan var känt av säkerhetspolisen. 
Men antagligen var Stieg Trenters främsta drivkraft att han tyckte att det var spännande, det han hört talas om via sin kamrat Arne. Det är inte så mystiskt. Trenter hade ju för det mesta faktiska personer som förlagor till sina karaktärer: Harry Friberg byggde på vännen och fotografen K. W. Gullers och kriminalintendenten Vesper Johnson på Runar Karlströmer, chefredaktör på Allers. De två fick vara med om många osannolika äventyr i Trenters romaner. Men just i fallet Neutral mark var verkligheten mer spännande än skönlitteraturen. 
			

			

				
				

					Publicerad 
					 
					Uppdaterad 
									

			

		

	



			

			

				

					Läs hela artikeln
				

			

		

				

			

				1 month sedan				
			

			

					

		

					

			Gabriel Kuhn kommenterar KPÖ:s kongress						

				Gabriel Kuhn är skribent och SAC:s generalsekreterare. 				Foto: KPÖ, Annie Hellquist. Montage: Arbetaren 
			

					

					
			

				

					KPÖ – en växande vänster i Österrike				

				
			

		

	

				

	

		

			

				
Hur blev ett österrikiskt kommunistparti, som inte var stort ens när det grundades 1918, plötsligt ett av Europas mest framgångsrika? Det finns förstås stora skillnader mot en frihetlig fackförening som SAC Syndikalisterna – men det är relevant att reflektera över KPÖ:s snabba förändring, skriver SAC:s generalsekreterare Gabriel Kuhn.
Fackföreningen SAC Syndikalisterna kommer snart hålla sin 34:e kongress. I november ska 70 representanter från 15 LS (lokala samorganisationer) mötas för att bestämma organisationens framtida riktning. SAC har bara kongress vart tredje eller fjärde år, vilket ger enskilda kongresser särskild betydelse.
Av olika anledningar kommer jag själv inte ställa upp till omval som generalsekreterare på denna kongress. Jag ska tillbaka till mitt vanliga jobb som frilansskribent och översättare. Jag har varit på journalistuppdrag även under de senaste två och ett halvt åren, när jag varit ledig från mitt SAC-uppdrag. Senast reste jag till Österrike för ett par veckor sedan för att, för en tysk tidnings räkning, bevaka det österrikiska kommunistpartiet KPÖ:s 39:e kongress.
KPÖ grundades 1918 och partiet var inte särskilt framgångsrikt i början. På 1920- och 1930-talen var den österrikiska socialdemokratin under dess ”austromarxistiska” ledning en stark politisk kraft, det fanns inte mycket plats på vänstersidan bredvid den. Under andra världskriget skaffade sig KPÖ ett stort moraliskt kapital när de, trots att de var förbjudna, var ledande i motståndet mot nazisterna. 
Efter kriget hade de representanter i det nationella samt i flera regionala parlament – innan partiet från och med 1950-talet blev närmast betydelselöst.
Oanad framgång
Men sedan några år tillbaka är KPÖ, tillsammans med Belgiens arbetarparti (PTB-PVDA), Europas mest framgångsrika parti vänster om socialdemokratin. Graz, Österrikes andras största stad, har numera en kommunistisk borgarmästare. I turistmagneten Salzburg finns det en kommunistisk vice-borgmästare, och i min hemstad Innsbruck har partiet tre ledamöter i kommunfullmäktige sedan kommunalvalet 2024 – valet innan, 2018, ställde KPÖ inte ens upp.
Eftersom rollen som SAC:s generalsekreterare alltid följer med mig, även när jag inte är på officiellt uppdrag, var det omöjligt att närvara vid KPÖ:s kongress utan att tänka på SAC:s egen kongress. Även KPÖ har kongress bara vart tredje eller fjärde år, och den här gången var mer än hälften av alla 284 ombud inte ens medlemmar när partiet höll kongress 2021. En fråga blir oundviklig: Hur är det möjligt att en organisation som var dödförklarad runt millennieskiftet plötsligt kan växa sig så stark på bara några år?
Det är så klart svårt att jämföra KPÖ med SAC. Österrike är inte Sverige, och KPÖ är ett politiskt parti, medan SAC är en federation av lokala fackföreningar. Ändå går det att dra paralleller.
Fokus på lokala frågor
KPÖ:s framgångar började med att lokalavdelningen i Graz fokuserade på väldigt konkreta frågor, framför allt bostadspolitiken. Hyrorna i Österrike är höga, och familjer med låg inkomst kämpar hårt för att klara av räkningarna. KPÖ gjorde det till sin hjärtefråga. Folk kunde komma till deras kontor och få rådgivning, även materiellt stöd om det fanns ett akut behov. 
Samtidigt gav KPÖ:s folkvalda representanter den största delen av sin inkomst till sociala projekt. De behöll enbart en lön som motsvarade den genomsnittliga inkomsten av en österrikisk yrkesarbetare. I dag är det standard inom partiet landet över. Det är likt hur SAC:s löner beräknas. 
Medan det lokala engagemanget prioriterades inom KPÖ, uttalade sig partiet sällan om stora geopolitiska frågor. Detta gav resultat även i andra delar av landet. 
Men framgångarna i Graz hade aldrig kunnat sprida sig om det inte varit för en förnyelse av partiet. År 2018 blev vänsterfalangen av miljöpartiets ungdomsförbund oberoende, ändrade sitt namn till ”Ung vänster” och började samarbeta med KPÖ. Den största delen av de 144 nya partimedlemmar som deltog i årets kongress har sin bakgrund i Ung vänster, och det gäller även några av partiets mest kapabla organisatörer. Med dem kom en ny energi, nya idéer och utkast till ett nytt partiprogram, uppdaterade stadgar och en organisationsstruktur anpassad till dagens verklighet.
Federalistisk struktur
Det må överraska att KPÖ, likt SAC, är en federalistisk organisation, med tanke på att många förväntar sig ett centralistiskt styre bland kommunister. Men den regionala KPÖ-avdelningen från Steiermark (med Graz som huvudstad) hade inte ens skickat ombud till de nationella kongresserna på över tjugo år. Det var förnyelsen som gjorde att de var tillbaka den här gången. 
En federalistisk struktur ofta leder till samma frågor, till exempel om resursfördelning. Hur mycket solidaritet med mindre avdelningar är rimlig för dem som har mest medlemmar och pengar? I KPÖ:s fall hade Wien hela 87 ombud på kongressen fast de inte har en enda ledamot i kommunfullmäktige. Tyrolen hade precis fyra, trots dundersuccén i huvudstaden Innsbruck. Här gäller det att hitta en bra balans mellan de lokala och regionala avdelningars autonomi och känslan av att agera tillsammans, i en enad organisation. Det låter välbekant för alla som är del av de kluriga diskussionerna inom SAC om relationen mellan centralorganisationen och LS.
På KPÖ:s kongress diskuterades det många sakfrågor; formalia och pengarna spelade mindre roll. Jag gillade det, men folk förklarade för mig att det också betyder att transparensen kan brista när det gäller både beslutsförfaranden och resursfördelningen. Återigen gäller det att hitta rätt balans.
Facket också på dagordningen
Fackföreningsrörelsen var också ett diskussionsämne. Som de flesta europeiska länder har Österrike ingen betydelsefull syndikalistisk organisation. Fackliga aktivister med syndikalistiska sympatier organiserar sig i lokala fackklubbar inom ÖGB (Österrikes LO). De har sitt eget nätverk, den fackliga vänsteralliansen GLB (Gewerkschaftlicher Linksblock).
Ombuden på KPÖ:s kongress betonade betydelsen av den fackliga aktivismen. Försök att bilda egna fackföreningar sågs som en alldeles för stor utmaning under de omständigheter som råder i landet. 
Även i Österrike undermineras den traditionellt starka fackliga strukturen. Fackliga aktivister har fullt upp med att försvara de rättigheter som arbetarrörelsen har vunnit under de senaste 150 åren. Det långsiktiga målet är en radikalisering av de stora fackens medlemsbas.
Det fanns också en mediedebatt som var relevant för SAC med tanke på hur mycket plats diskussionerna om Arbetaren, medlemstidningen Syndikalisten och sociala medier brukar uppta på kongressen. Argumenten för en starkare satsning på sociala medier var de vanliga: de konsumeras mest, framför allt av unga, och de var snabbare och billigare. 
Men det artikulerades ett tungt motargument: fördelningen av flygblad och tidningar kan kontrolleras helt av organisationen själva, medan algoritmerna styr över sociala medier. En tankeställare.
Nu är jag tillbaka i Sverige, helt upptagen med de sista förberedelserna inför SAC:s kongress. Det var kul att bevittna en kongress med vissa likheter bara några veckor innan. Att SAC:s kongress kommer ha fler pauser och att det inte kommer konsumeras alkohol anser jag fördelaktigt.

			
			

				Jokkmokk och Joe Strummer			

		
		

		
		
			

				Därför rimmar Jokkmokk på Joe Strummer			

		
	


			

			

				
				

					Publicerad 
					 
					Uppdaterad 
									

			

		

	



			

			

				

					Läs hela artikeln
				

			

		

				

			

				1 month sedan				
			

			

					

		

					

									

				Det nya ”facket” Samverkans vice ordförande säger att han är besviken på IF Metall som ”betedde sig illa” när de inte accepterade Teslas nej till kollektivavtal.				
			

					

					
			

				

					Borgerligt blå, arbetarfientligt gula				

				
			

		

	

				

	

		

			

				
Sverigedemokrater gillar inte att bli kallade ”bruna”. Nå, här har vi några praktexempel på blågula: borgerligt blå, och arbetarfientligt gula.
Håller så kallade gula fack och avtalsshopping på att normaliseras i Sverige? Det var en av farhågorna när strejkrätten inskränktes år 2019. 

			
			

							

		
		

		
		
			

				SD-toppar ”ghostade” IF Metall: Startar nytt gult fack i Borås			

		
	


Senast i går skrev jag om hur fackföreningar måste ta striden både praktiskt och ideologiskt, i en analys kopplad till Teslastrejkens tvåårsdag. För arbetarrörelsen är under attack. Från näringslivet och högern, dit Sverigedemokraterna hör. Det nya ”facket” Samverkans vice ordförande säger för övrigt att han är besviken på IF Metall som ”betedde sig illa” när de inte accepterade Teslas nej till kollektivavtal.
De senaste åren har ett par företagsledare gjort utspel om ”egna fack”, till exempel Frilans Finans vd Stephen Schad. ”Det blir inte gulare än så här” sades det då. Frågan är vad man ska kalla detta nya försök. Både företagets vd och Samverkans ordförande är aktiva sverigedemokrater. Och det finns kopplingar in i regeringen. 
De stora fackförbunden behöver ofta bli påminda om själva grunden för sin existens: att relationen mellan anställd och chef/ägare är ojämlik. Därför är fackets roll att försöka fördela mer makt till den som arbetar.
Det här vet de flesta som någonsin jobbat på riktigt. Att vissa politiker inte fattar konceptet är förklarligt. Men man undrar om SD verkligen vill kommunicera denna syn på fackföreningar till sina väljare? Att det viktigaste är samarbete med arbetsköparna och att LO är för konfliktorienterade. 
			

			

				
				

					Publicerad 
					 
					Uppdaterad 
									

			

		

	



			

			

				

					Läs hela artikeln