Solidärer – avsnitt 11

Gävle, mars 1938.

Det hade kommit en man på motorcykel. Till Centralhotellet, dit hon gått med Sonja och Violet fast Anders och Rosemarie inte tyckt om det. Hon hade haft kappa och sjal på och mamman sa att det var fasoner. Hon hade letat efter sin basker och sagt att hon måste få leva innan hon blev gammal – om det så innebar att i två timmar få sitta med Sonja och Violet på Centralhotellet och långsamt dricka en lemonad. Då skulle du inte ha skaffat barn, sa Rosemarie. Det var inte meningen heller, sa Klara. Sedan hade hon ångrat sig.

Gå och lägg dig, sa hon. Anders tar flickan. Anders vill väl inte att du går ut, Klara?

Han kan väl svara för sig själv, eller hur, Anders? Mmm… nå, nä, mumlade Anders och rodnade.

Inte kan väl han förväntas ta hand om flickan, den enda lördagskväll han har, sa Rosemarie.

Men han är ju pappan, ville Klara ljuga, fast det var lön- löst. Anders skulle bara rodna ännu mer. Nu går jag, sa hon, för hon hade hittat baskern och handskarna.

Du överger ditt barn, sa Rosemarie med darr på rösten.

Två timmar, morrade Klara. Och hon sover nu. Sov du också!

Men Anders då?

Men jag då?

Inte har jag uppfostrat dig till det här?

Det måste du ha gjort mamma, vem annars? Och så gick hon.

Ska man behöva känna sig som ett olydigt barn när man är tjugofyra? Hade Klara någonsin varit olydig? Kylan mot kinderna och in i munnen, djupt ner i lungorna, bedövade, hon småsprang fast hon inte behövde för Sonja och Violet hade inte kommit ännu. Hon hörde ljudet av en motorcykel och tittade ut genom det immiga fönstret. Gnuggade fram en egen ruta och såg honom kliva av, ta av sig hjälmen. Tjockt vågigt hår var det första hon såg, och när han kom in i lokalen – det var något i blicken hon kände igen. Hon satt snyggt och ensamt med benen lindade om varandra och ryggen rak. Kristallkronan snurrade och gnistrade.

Vem är det du tittar på? frågade Violet när hon kom in med ett moln av kyla omkring sig. Håret lika blankt som alltid.

Inte på någon, sa Klara.

Motorcykelmannen? Jag såg när han kom. Vilken galning att ta ut motorcykeln mitt i vintern.

Det är inte mitt i vintern. Det är barmark, det är snart vår. Men ändå, sa Violet. Det skulle ingen vettig människa göra. Hon värmde sina händer över ljuset på bordet. De såg lena ut, naglar med ljust skimrande lack. Klara sa inget. Inte visste hon vilka de vettiga människorna var och vad de var bra för. Det var något som mamman hållit på med, att särskilja människor, försöka försäkra sig om en redig väg in i framtiden – som om det fanns sådana vägar där man kunde gå som i en allé och inga träd skulle någonsin falla ner över en, inga skuggor heller.

När hon såg på honom, motorcykelmannen med sitt vackra hår, förstod hon att hon måste gå hemifrån fler lördagar och Rosemarie fick tro och tänka vad hon ville. Så länge hon inte vägrade fick hon sucka och oja sig och liera sig med Anders och hålla flickan tätt och trycka sin näsa mot hennes hjässa, medan hennes ögon fylldes av tårar. Hon fick ömsom anklaga Klara, ömsom sig själv, för något måste hon ha gjort fel, men vad? Hon skulle minsann aldrig ha lämnat Klara på det här sättet när hon var liten!

Det kanske du skulle ha gjort? sa Klara den andra lör- dagen hon gick hemifrån och gick därmed över en gräns. Flickan började gråta och Anders i bakgrunden verkade skämmas över dem alla. Eller också hade han gått ut. Klara hörde hans tunga steg i trappan. Hon bad om ursäkt och kysste mamman på kinden.

Hon kommer att tro att det är jag som är hennes mamma, sa Rosemarie, och höll den gråtande flickan mot sitt bröst.

Det kommer hon inte. Aldrig.

Hon lirkade istället: Bara två timmar, mamma! Sen kommer det att bli bättre. Jag kommer att bli bättre. Nej, det sa hon inte heller. Hon pussade flickan, satte baskern snett över örat och flydde. Fast det kändes inte som flykt. När hon stängde dörren hörde hon inte längre flickans gråt, och ute på gatan var luften klar och skön att andas.

Han klev in i lokalen och sökte henne med blicken. När han funnit henne gick han till baren. Stod halvt bortvänd, rökte, pratade inte med någon.

Nå, sa Sonja, säg nu, vem tittar du på?

Klara skakade på huvudet. Kunde inte låta bli att le.

Han som kommer på motorcykel? Visst är det han? Det måste vara livsfarligt att köra motorcykel mitt i vintern.

Det slår om till vår när som helst, sa Klara.

De mötte varandras blickar. Håll inte fast för länge bara. Och hans blick svarade: Om de märker kommer de att förstöra. Hon satt två bord ifrån, tänkte att det var lite överdrivet men det var kanske så han kände. Hon förväntade sig inte att han skulle bjuda upp henne. Två timmar gick fort och hon skulle inte komma för sent hem. Hon reste sig och såg att han samtidigt betalade för sig. De satte på sig sina ytterkläder. Han öppnade dörren för henne och kom i några sekunder nära. Han luktade skinnjacka. Hon tackade, han nickade och gick mot motorcykeln.

Kör försiktigt, vågade hon säga. Det kan vara halt. Inte farligt, sa han och tittade ner på vägen.

Du skulle kunna fara hur långt som helst och ändå kommer du hit?

Det är inte min hoj, sa han, och det är dyrt med bränsle. Och så tycker du om Centralhotellet?

Nja. Jag är inget för tjusiga ställen. Men jag känner ingen här i stan.

Han tittade upp och hade ett fint leende, försökte inte charma henne, men inte heller nå henne. Så hade Ingemar också sett ut ibland. Du kunde känna mig, ville hon säga – men det var från en film, kanske med Ingrid Bergman i ett beslöjat ljus. Mannen som röker över mer än halva bilden och hon som är så ljus att blixten, eller cigarettröken, fräter sönder henne.

Hon ville inte le tillbaka och inte stå kvar.

Ville inte att Anders skulle ligga bredvid henne och störa hennes drömmar. Ville inte somna. Vände ryggen mot honom i det kalla rummet, blundade.

När han kom bort till korsningen där vägen antingen svängde mot Sandviken och Falun eller djupare in i Gävle vände han om och körde tillbaka. Parkerade motorcykeln i närheten av slottsgrindarna och sprang sista biten så han var varm när han kom fram till reklamväggen på Hamilton- gatan. Han höll om henne som en människa alltid ska hålla om en annan människa, med hela sig. Rådhusklockan slog tre slag. Hon höll honom tillbaka, med så mycket av sig själv som hon tordes.

Hon ville ta Anders i handen, dra ut honom ur rummet, göra något på riktigt.

Vi kan kasta ägg på nazisternas lokal, sådant gjorde väl ni förut – eller skriva något på väggarna?

Han tittade på henne och skakade på huvudet.

Vad pratar du om? Inte vill jag hålla på med sådant nu när hon finns och är så liten. Han nickade mot flickan som satt på golvet och klappade händerna, hon hade nyss lärt sig det.

Vad duktig du är gumman, sa han. Sedan tittade han på Klara och skakade på huvudet, precis på samma sätt som när hon citerade tidningsartiklar eller krävde de där lördags- kvällarna med Sonja och Violet – de där bohemerna, som han sa (fast om Violet sa han annat också). Klara måste hålla ångan uppe för att inte sjunka ihop. Hon orkade inte knuffa honom längre ifrån sig.

När hon bytte om sa han inget. Flickan gnydde ett tag, men det hade blivit bättre med det, du vet hur mamma tänker, viskade hon i flickans öra, du vet att mamma älskar dig. Hon låtsades att hon var modig, eller att hon var feg – det gick ändå inte att veta vad som fanns längst därinne, om det ens fanns ett längst in, som ett slut, eller en magnet mot vilken alla känslor och händelser och människor drogs.

Spegelblicken skyddade henne med sina fantasier: ljus- rött läppstift och att han längtade efter henne. Fast inte vansinnigt eftersom han hade något som var hans eget och som var viktigare än allt annat: en dröm som behövde gå i uppfyllelse när nu det här livet var det enda. Hans tankar var långsammare än hennes, och sorgsnare, eftersom han var man och kunde fara iväg på en motorcykel. Han behövde inte hålla sig upprätt på samma sätt eftersom han inte hade någon, ingen familj. Så tänkte hon om honom, att han inte kom riktigt loss ur sig själv och att det inte gjorde något för hon var likadan. De visste vad de skulle prata om. De skulle prata om hur världen kunnat se ut, om de inte suttit fast i den enda värld som fanns. Han skulle inte tycka att hennes sätt att leva var dåligt. Han skulle inte tycka att hon var stel och underlig, utan förstå att det fanns fler sidor att tycka om än de hon klarade av att visa. Han tänkte inte som mamman, och kanske Anders, att flickan skulle kunna ärva det underliga, allvarliga, men att det fortfarande gick att rädda flickan eftersom hon var splitterny.

Tunga gardiner, styva dukar, stela kostymer och klänningar i mörkblått, grått och grönt. Klara hade stramat upp håret med kammar, Anders osäkra skratt förföljde henne, fan va snofsig du ska va då – hon kunde ha skrattat tillbaka, det var väl ändå hon som hade flest hemligheter? Istället skämdes hon. Det blanka skärpet i midjan. Klackarna. Hjärtat som slog så högt och snabbt att det hördes ut i lokalen fast orkestern börjat spela. Mammans skam var värre än hennes egen. Var det underligt att hon ville vara med människor som inte dömde henne? Sonja lade huvudet på sned och lutade sig framåt så glipan mellan hennes vackra bröst syntes, hon blev annorlunda med män omkring sig. Gömde fingrarna som var fulla av eksem av de billiga färger hon använde när hon målade hemma på vindsrummet. Hon blev uppbjuden och fnissade och tittade på Violet och Klara med en blandning av stolthet och sorg i blicken.

Han heter Edwin, sa Violet. Edwin Steen. Vem då?

Violet himlade med ögonen.

Jag vet inte varför jag ens följer med hit när ni båda blir helt uppslukade av dumma saker – och okoncentrerade…

Hur vet du vad han heter? Det går väl att fråga.

Du har väl inte pratat med honom? Violet ryckte på axlarna.

Han är inte från Gävle i varje fall. Det var det enda han sa. Det var innan du kom. Du var sen.

Flickan krånglade, sa Klara, som om hon behövde förklara något alls för Violet.

Jag trodde att det var du och Anders. Och du och Stig ska gifta er.

Det har väl inget med saken att göra. Stig har inga problem att jag umgås med mina vänner.

Inte Anders heller.

Violet kramade hennes axel. Det kändes för hårt. Sonja kom tillbaka och var röd i ansiktet. Klara kände Edwins blick men kunde inte titta dit. Hon tittade på Sonjas kladdiga ögontusch och borde väl ta servetten och hjälpa henne.

Det är dags för mig att gå nu, sa hon. Klockan är inte tolv än, sa Violet.

Klara kramade om Sonja, inte Violet, passerade Edwin – det var inte som att gå förbi ett nyutslaget syrenträd, hans lukt satt mycket längre in, hon skulle behöva tränga sig in.

Hon skyndade ut i den bitande kylan. Han kom inte efter men hon kände hans blick, måste låtsas att han tittade efter henne.

Kom då, ville hon ropa. Kom då, när det här livet ändå är vårt enda.

Rosemarie sov i fåtöljen bredvid flickans säng. Munnen var vidöppen. Ena handen i kramp runt en spjäla. En hade fött Klara och den andra hade Klara fött, ingen av dem hade hon valt. Mammans ansikte var utslätat, säkert var hennes kinder mjuka, och hennes läppar hade kysst någon annan än Klaras pappa och det hade känts underbart, kanske lyckligt. Strängheten var den form hon lärt sig att leva i, sömnen tvingade henne att släppa taget. Men hon sov lätt och vaknade av att bli granskad.

Hej, sa Klara, har det gått bra?

Rosemarie försökte ställa om men mjukheten dröjde kvar. Hon är förunderlig den här flickan, så snäll och –

Hon kom av sig, försökte hitta tillbaka till sin form.

För att hon tycker om att vara med dig, hindrade Klara. Gör hon, tror du?

Rosemarie samlade snabbt ihop sig. Klara tänkte att det fanns en flicka till, djupt därinne, som pockade på uppmärksamhet. Det fanns alltid den bortträngda skuggflickan med sina anspråk, hon som krävde sådant det inte gick att få. Rosemarie strök med ena handen över håret där det grå börjat ta över och sa att hon skulle gå till sängs.

Tack för allt, sa Klara och mamman stirrade till på henne, kom av sig, bytte blickens riktning från den vuxna dottern till det sovande barnet.

Han tar hand om mina blommor. Ställer fram ett glas vatten. Vaggar mitt barn. Drar ut stolen. Sådant larv. Smörjer in mina torra fabrikshänder. Han har en salva. Han kommer aldrig att göra mig illa. Har mer salva om det behövs. Jag fryser om fötterna och han hämtar sockor. Han har ingenstans att ta vägen, därför får han bo hos mig. Jag vet att trösten finns där. Men jag vet inte om det är tröst jag behöver.

Varje lördag samma dumma levande sak. Edwin tittade på henne, log inte, flirtade inte. Vad var det han ville? Hon ville åt hans sorg och hans ensamhet, för att den var hennes också och kunde väl få delas med någon. Sorgen måste vara kärlekens kärna. Den hade varit det hos Ingemar, men om en människa inte ens vet om att han sörjer blir han ju omöjlig att älska. När hon gick hem var kroppen tydlig och skön, det var hennes kropp, inte en bild av kurvor och hud, hon rätade på ryggen fast han väl var halvvägs till Sandviken och inte skulle se henne. Det var alldeles för kort väg hem. Hon tänkte inte på Anders förrän hon kom över tröskeln och in i tamburen. Hon tände ett ljus, stod i tystnaden. Behövde inte skämmas inför flickan men gjorde det ändå. En kall och hård skam, ett skal bara.

Vad tänker du att kärlek är egentligen?

Ingemar låg naken intill henne, det var inget särskilt med hans kropp förutom att det var en människas nakna kropp, lite hår på bröstet och en kuk så det gick att förstå att det var en man. Hon smekte bröstet, det glesa håret, han låg med armarna bakom huvudet och blicken i taket. Frågan hade fått henne att skratta. Eftersom han var för allvarlig. Inte sorgsen utan uppblåst.

Jag menar alltså, sa han, vad fyller kärleken för funktion, i det politiska?

Som större än oss, än mig, menar du? Hon behövde fråga men lät bli, för hon ville inte att han skulle svara. Han ville att kärleken skulle sträcka ut sig och ha breda armar som vingar som inte gjorde skillnad på människor, den svepte och slog ner där något kunde räddas eller förändras. Det var vad han försökte få henne att tro. Hon ville ha kärleken intill sig. Nära. Så den gick att smeka och ta hand om, som en skada. Han ville, tänkte hon nu, egentligen krypa in i en kärlek som in i en livmoder: mörk och skyddad.

Kärlek är att huden lossnar, tänkte hon att hon svarade honom. Den glider av dig utan att du märker, och det gör ingenting. Låt allt komma in. Låt allt vara levande. Men så länge du inte tänker sörja vad som inte blev är du inte redo för någon framtid, Ingemar. Det var inget svar på hans fråga, men det var ändå vad hon ville få sagt.

Gränsen mellan Frankrike och Spanien öppnas för vapenleveranser, läste hon för Lill. Det var bara en notis men hon såg framför sig hur lastbilarna rullade genom södra Frankrike och över den osynliga gränsen mellan fred och krig.

Vintern, läste hon, har varit osedvanligt sträng. Lill var snart ett år och förstod allting.

Vad gör ni två? frågade Anders som gnuggade sömnen ur ögonen, sträckte på sig, luktade varmt av sömn.

Vi läser, svarade Klara.

Du får inte skrämma henne, sa Anders.

I Barcelona blir hungersnöden värre, läste Klara. Det enda som finns är kålrötter och palsternackor. Katterna som brukade stryka omkring på gatorna syns inte längre till.

Mau, sa Lill.

Men Klara, sa Anders. Han reste sig, hade ett rejält morgonfjong som Klara inte kunde låta bli att skratta åt. Han förstod och log mot henne. Pekade fjonget mot henne, låtsades skjuta: Bam.

Och lyssna här, Lill! Hon plockade fram samlingsskriften I dag Spanien och läste Josef Kjellgrens dikt Teruel, som hon läst många många gånger förut:

Efter denna dag: – aldrig, aldrig blir vi slagna till slavar!

Vi kämpar ännu! Vi kommer åter en gång!

I morgon, om ett år, om hundra år – våra hjärtans stora tro skall oupphörligen

slå de väldigaste vapen med maktlöshet!

Flickan nickade allvarligt.

Ni är ju inte kloka, sa Anders. Ömhet och rädsla i en omfamning han inte visste hur han skulle ta sig ur. Det var söndag och våren var på väg, det märktes på ljuset och på människorna som gick på gatan utanför med uppknäppta rockar och kappor. Det kom blåstjärna förstås. Trängde upp där den behagade. Våren var Klaras och flickans årstid. Flickan hade mars och Klara maj. Anders var sensommar, tidig september, värme som snabbt slog om. Ingemar var höst, på gränsen till vinter, då när det låg tunn, spröd is på vattenpölarna och man fick gå försiktigt.

Den här våren ska jag ta vara på allting, sa Klara. Jag ska gå långsamt hem från fabriken och se allt förändras. Varje skiftning, Anders.

Gör så du, sa han. Men här i stan är det mindre att se. Här gör årstider mindre skillnad.

Jag glömmer bort det varje år, sa Klara undvikande. Bara skyndar mig till och från makaronerna. Men i år ska jag se varje liten ny växt efter vägen.

Gör det du, sa Anders. Men för att hitta ovanliga sorter måste du ta dig utanför Södertull.

Han hade en rutig skjorta på, håret var ordentligt kammat. Flickan lekte med den mjuka katt hon fått från fru Holm- ström. En lustig, rutig tygkatt med knappögon, den sa något om Holmström som inte blivit sagt förut. När Anders satte sig i soffan med en bok! (Sherlock Holmes – hon hade väl aldrig sett honom med en bok förr) kröp hon dit och tog tag i hans ben. Hävde sig upp. Provade sig själv däruppe.

Bravo! utbrast Anders, och flickan tappade balansen. Han skrattade när hon satte sig på rumpan. När han klev in i boken och bara Klara såg reste sig flickan och tog ett steg, och ett till. Klara sträckte ut händerna, då trillade flickan igen.

Rosemarie kom rödrosig genom dörren med spånkorgen och lade fram bröd, smör, korv, dricka och rotsaker.

Han är generös i charkuteriet, log hon. Och fin korv har han också.

Klara började skratta, Anders också – och Rosemarie när hon fattade – och barnet, som inte fattade någonting.

Det var Violets idé från början att de skulle samla ihop kvinnor som vill engagera sig och diskutera allt som har med kvinnors rättigheter att göra, men det var Sonja som dragit igång det med ett första möte hemma hos sig. I det lilla inackorderingsrummet under takåsarna i ett hus på Brunnsgatan stod en inriktning klar. Eller kanske inte. Det enda de var överens om var att det inte skulle handla om välgörenhet i första hand, de måste gå djupare, ställa frågor, och aktionerna skulle vara svaret. Det var två kvinnor som gått med i och snabbt hoppat av Gävle LS, för att männen (det vill säga Eken, John och de andra) ignorerat deras förslag, det gick väl att säga att de två var drivande: Lisa och framförallt Lotten.

På den fjärde träffen ville en kvinna som arbetade som kassörska på Tempo prata om vad de skulle göra med männen, om de verkligen kunde gå med på att fortsätta ta hand om allt hemma och samtidigt lönearbeta. Hon fick stort medhåll. Klara tänkte på förfallet där hemma som Rosemarie styrde upp, hon städade, lagade mat… det var hon som var hemmafrun. Hon rodnade. Lotten (som arbetade på barnhemmet) hävdade bestämt att det Frida (kassörskan) sa hörde ihop med kampen i det större: på arbetsplatserna och på gatorna. Allting, menade hon, handlade i grund och botten om ansvarsfördelning och ökad frihet. Violet, som brukade prata på, hade tystnat inför Lotten. Klara kunde se hur det skavde i henne.

Efter första mötet hade hon sagt att Lotten var manhaftig och måste man vara sådan för att få ta plats? Klara hade sagt emot att hon tyckte att Lotten både var djärv och smart, och det var ingen vanlig kombination, varken bland män eller kvinnor. Lotten tyckte att de skulle starta upp en särskild syndikalistisk kvinnoklubb och försöka skaffa sig en lokal, men det hade Violet ifrågasatt – det borde vara en förening öppen för ett större spann kvinnor. De skulle fortsätta prata om saken, och Klara tänkte att det var typiskt att de tvunget skulle behöva diskutera liberala spörsmål, hålla på att krångla med sådant, bara för att de var en grupp kvinnor. Som om de aldrig riktigt fick välja sida och vara radikala, för att de alltid måste tänka på vad andra skulle tycka.

Violets misstro mot Lotten var ömsesidig men Sonja lycka- des övertyga Lotten om att Violet Crona, sitt namn till trots, var av rätt virke. Och: de behövde vara många. De var bara nio stycken nu och Lisa var yngst, hon bodde på Öster och var förlovad med John som gått och blivit ordförande för Gävle LS efter Verner Holm.

Männen bryr sig inte ett jota om våra erfarenheter, sa Lisa, de låter oss inte ens komma till tals. Hon kom in på kriget i Spanien, att det i allra högsta grad angick dem: kvinnornas situation där, hur skiljer den sig från vår? Förtrycket är hårdare, och fattigdomen, det hör ihop! Hur hade hon lärt sig att tala så, tänkte Klara. Lisa nickade åt Klaras håll. Du vet ju, Jansson, inte sant? Klara såg sig om i rummet, men där fanns bara nyfikenhet. Hon berättade försiktigt om fascisternas framstötar, konflikterna på republikens sida som tycktes djupna. Fascisterna har alla vapen de behöver och ett stort ekonomiskt stöd, precis som Hitler. Arbetarkvinnornas ställ- ning blir sämre och sämre ju större utrymme fascisterna får.

Hon förstod inte själv att det var hon som talade. Biograffilmen om Spanien drog in mycket pengar, sa

Sonja. Vi kanske kunde göra något liknande igen, och så kunde Klara föreläsa också?

Du är tokig, sa Klara.

Du är tokig om du inte tror att du skulle kunna det, sa Sonja.

Ja, Klara klarar allt. Violet blinkade mot henne men det fanns en skugga. Är det förresten inte på tiden att vi döper den här föreningen? Jag har tänkt att ett passande namn vore Gävle kvinnoförening.

Klara hörde sitt eget skratt bubbla upp ur strupen.

Alla har rätt att komma med förslag, sa Lotten, men en kvinnoförening kan avfärdas hur lätt som helst. Det blir som en syjunta.

Det är inget fel med syjuntor, sa Annemarie, en mager kvinna som arbetade som barnmorskebiträde. Och så fortsatte det. Tills Sonja sa att det väl kunde vara en idé att fokusera på Spanien. Jag tänker, sa hon, att situationen i Spanien har alla viktiga frågor i sig. Det är den utsatta kvinnan som vi först och främst måste hjälpa.

Och de stackars barnen, sa Annemarie, och fick bifall. Klara sneglade på Violet. Skuggan mörknade. Och Klara begrep inte varför det fick henne att känna sig ljusare inombords.

Hon ville se på allting med ömhet. Hon ville se på det trasiga och tänka att det gick att laga.

Så fort flickan sov fick hon ett andrum. Antingen läsa, eller skriva till Ingemar. Allt annat måste hon strunta i. Hon skrev:

Varje dag måste jag uppfinna att du finns. Jag skulle med jämna mellanrum behöva veta att du tänker på mig, fast jag vet att du gör det, på ditt sätt, och det kanske måste räcka? Fast det räckte inte. Hon knölade ihop brevet och bad Rosemarie ta flickan och gick till Centralhotellet med Violet och Sonja. Det var en sjuk uppfinning, kärleken i dess trånga form, och i kväll skulle hon prata med honom, eftersom det inte fanns något att förlora. Hon väntade på ljudet av motorcykeln. Sonja sa att hon måste tänka på väglaget. Det rann snö från himlen fast det var mitt i våren, det rann stjärnor i skenet av gatlyktorna utanför.

Det går inte att komma hit i kväll förstår du väl, fortsatte Violet. Vintern har tagit om.

Klara visste att han skulle trotsa vädret för hennes skull. Ändå kom han inte.

Jag ska röra mig hemåt, sa Sonja och gäspade. Det var dött här i kväll, hörni.

Jag kan stanna ett tag med dig, sa Violet till Klara, om du vill?

De väntade med varsin Pommac. Såg på när andra blev uppbjudna, blev själva uppbjudna, tackade nej. Om en halvtimme skulle restaurangen stänga, mamman låg i den hårda soffan med blicken i taket, flickan sov. Anders gick långsamt uppför trappan, räknade stegen, trettiosju stycken, han skulle bli ledsen om hon inte låg där när han kom in.

Människor dör i Spanien hela tiden, sa Klara. Överallt dör människor precis just nu.

Men vi bor i Gävle, log Violet, här dör ingen hur som helst. Du dör om du ska fortsätta vara tillsammans med Stig, sa

Klara och visste att hon gick över en gräns.

Nej, det gör jag inte, sa Violet.

Jag förstår inte vad du gör med honom, fortsatte Klara.

Han är ju fiende.

Orden bara ramlade ur henne. Hon blev het i ansiktet. Violet tog sin kappa och rävkragen och reste sig.

Du ska få se, sa hon. Klara såg efter henne, borde ha ropat, bett om ursäkt, men hon visste inte hur hon skulle förklara sig, orkade inte komma med någon idiotisk lögn igen, Lill är odrägligt mammig förstår du och Rosemarie bara bråkar på mig, jag är trött och dum och visste inte vad jag sa. Ensamheten var skön och förskräcklig. Hon kände en hand på axeln, vände sig om och där stod en man med röd fluga och styv lugg och ville dansa. Hon kunde ha varit vem som helst som satt ensam på en dansrestaurang så hon följde med honom ut på dansgolvet. Han dansade inte lika bra som Anders, men hon behövde inte tänka på stegen, bara följa. Människor dog i Spanien, de dog i Gävle också, ingen skulle sakna henne, ingen skulle sörja om hon försvann en liten stund. Hon lutade sitt huvud mot hans axel och kände hur svettig han var. Han tog ett hårdare tag om hennes midja.

Isbanan på ån utanför Grand Hotel hade krackelerat och musiken tystnat men lyktorna runt om var fortfarande tända. Hon hörde vattnet vakna därunder, ett entonigt sjungande långt inifrån. Isen skulle brista snart, det gick inte att hålla ihop den hur länge som helst. Hon gick långsamt hemåt. Varför skulle hon inte få tycka om en så enkel sak som att röra armar och ben och drömma om att vägen ledde någon annanstans än hem? Varför var hon tvungen att fabricera skammen ovanpå den underbara känslan av ensamhet? Det skulle kanske bli tomt utan henne men mammor försvann hela tiden, hittade inte hem bland alla ruiner.

Det porlande strömmande vattnet sjöng under isen, väntade och sjöng och väntade.

Jag har känt mig älskad och nu gör jag det inte längre. Jag kände mig som en stor röd blomma, det går väl inte att säga varför en blomma vissnar, om det har med kyla eller ålder att göra, ett naturligt förlopp eller ett skadedjur. Kanske går det att få den att överleva om man anstränger sig, den kanske kan blomma igen – men något har ändå hänt, något avgörande och farligt, varje kronblad lossnar. En stjälk svartnar inifrån och ut och gör så att all växtkraft ruttnar.

Inte heller nästa lördag kom Edwin. Våren skulle ha visat tecken – snödroppar! smältande istappar! – men vägrade. Sonja pratade om konsten, om surrealister som Picasso som gick rakt in i realismen och berörde djupare, eftersom verkligheten inte gick att ta in i sin fulla kraft. Den blev för vidrig. Eller bara platt.

Klara kunde inte lyssna. Hon tittade på hålet där Edwin skulle ha stått.

Vi har träffats tre gånger, men nu vill han inte ses mer, sa Sonja. Ni vet, han som… Äsch. Han har en liten hund som han älskar, och vi har haft roligt ihop, bra i sängen också. Det tänker jag inte hymla om. När jag frågade varför sa han att han »föreställer sig att jag är en sådan som flirtar med andra«. Jag sa att jag kunde föreställa mig detsamma om honom. Jag sa till honom att är det konstigt att man blir hungrig när man inte får äta någon gång, alltså äta riktigt ordentligt och bli mätt. Jag skulle inte ha pratat så mycket, men jag tycker ju om att prata.

Männen är mätta för att de har dödat, sa Violet och hennes ögon blev mörka. De är mätta på kött och blod. En svullen, äcklig mättnad.

Alla män är ju inte såna, sa Klara och tittade forskande på Violet, hon hade varit ovanligt tyst hela kvällen.

Vi vill bara leva, sa Sonja. Vi är inte rädda för det, eller hur? Hon strök handen över kinden som en smekning. Det var inget som var fel. Inte det utsmetade läppstiftet. Inte tårarna som bröt fram. Hon lade huvudet på sned igen. Det var inget konstigt med att säga att hon var vackrast av de tre. Klara kom inte i närheten, fast det inte riktigt gick att säga vad som brast. Om det var allvaret som förstörde igen. Men för någon som Edwin var det en fördel. Fast han var inte där för att ta henne i försvar.

Äsch, sa Sonja, äsch åt precis allting. Hon virvlade ut på dansgolvet igen. Det kunde hända att spåren av tårar gjorde henne ännu mer attraktiv.

Den kvällen, i slutet av mars, tog Klara sällskap med Violet en bit längs ån, fast Violet skulle norrut och Klara åt söder. Gävle var en nattstad. Violet höll Klara hårt under armen.

Han har en älskarinna, sa hon när de kom fram till Kungs- bron.

Stig?

Klara höll andan. Violet skakade på huvudet.

Jag träffar så mycket folk, det är pappa som bjuder hem dem. Hur som helst så var det en från högerpartiet, som känner en som är gift med en släkting till honom, ja till Edwin Steen alltså… inte vet jag hur det kom på tal, och det behöver ju inte vara sant. Ingenting behöver vara sant. Hon är i varje fall betydligt äldre och bor ensam i en granngård. Det talas visst om henne där de bor.

Klara sa inget. Det var hög tid för henne att vika av. Hon längtade efter Lill.

Tror du verkligen på allvar att du är kär i honom? Violet tog tag i hennes kappärm. De stod nära ån. Vi behöver dem inte. Varför kan du inte förstå det?

Hon strök Klara överlägset över axeln och ner på ryggen. Klara ville därifrån. Nästa lördag skulle hon inte, till mam- mans stora glädje, gå till Centralhotellet. Inga främmande händer på hennes kropp, ingen som drog in henne i ett mörkt hörn och kysste hennes läppar ömma. Hon passerade Rettigska huset, gamla Operahuset, Söderhielmska och handelsträdgården, Arbetsstugan, Gymnastikhuset, S:t Petri kyrka… hon kunde inte komma hem tillräckligt fort. Trettiosju trappsteg. Tamburen med skänken och bilder hon satt upp. Foton. Sådant hon tyckte var fint att titta på, utan att veta varför, en bild från ett annat land: ett träd som var stort och gammalt med rötterna ovanpå marken, en konstnärlig bild av en kvinna som antagligen inte fanns men vars blick mötte hennes – hon behövde fantasier att haka fast sig i. Det betydde inget. Hon ville ha just de bilderna där, men ingen i hela världen, den värld som Ingemar pratat om, skulle någonsin bry sig om eller förändras av det hon gjorde eller tänkte eller kände.

Anders tryckte sig mot henne i sömnen, tryckte sitt huvud in mot hennes hals, lade sina långa ben över hennes, händer och andetag omslöt, hon kom allt närmare kanten. Hon blundade och frös och stod utanför Edwins hus, i trädgården upp mot berget låg snön kvar, hon försökte titta in genom fönstren men därinne var det svart. Hon tryckte ner handtaget, det var öppet och hon gick in, strök med handen över strukturtapeten som släppt på flera ställen. Det var tyst, men när hon kom in i rummet såg hon dem. Såg Edwin stå med flanellbyxorna nedhasade runt anklarna och hon, älskarinnan, stod lutad mot väggen, hennes gropiga lår skälvde, han tryckte sina händer mot hennes, mot väggen, tapeten var likadan som den i tamburen, och hon stod fastnaglad i mörkret i säkert tio minuter och lyssnade på deras andetag.

Jag faller ofta ner i den här gropen. Där ingen finns. Ingen framtid heller. Jag vet inte hur en vanlig människa ska freda sig mot en framtid som inte finns – och som ändå kommer att vräka sig över ens kropp.

Han tittade på henne. Hade fina blå ögon, ja verkligen klarblå, såg bättre ut än Ingemar, kanske var det för att han log oftare. Det gick väl inte att säga rakt ut, som en regel, vad skönhet var. Hon var, hade hon hört av Marit, stram och svår att komma nära. Det hade hon inget för. Hon var ingen särskild. Hon visste inte var den krävande livslusten kom ifrån, men eftersom hon inte var någon särskild utgick hon ifrån att alla måste ha den?

Anders hår skulle bli ljusare under den värmande solen, han hade varit blond när han bjudit upp henne på Sätraåsen, hon hade varit trött i benen efter cykelturen och tog det för knäsvaghet, för att hon ville ha det så.

Du tänker väl inte lämna mig, viskade han. De var båda på väg till arbetet och mamman – det hördes på knarret och gäspningarna – var på väg upp, hon skulle aldrig svika Klara. Flickan sov tungt på rygg med armarna utsträckta åt sidorna. Hennes lilla mun som andades, andades.

Varför tror du det? Klara föreställde sig att hon spärrade upp ögonen. Hon var rädd att börja skratta. Han vägde på sina hälar.

För att jag hört saker. Om dig. Saker jag inte vill veta. Vet det inte då, sa hon.

Du ska inte vara trotsig mot mig, sa han, för det tycker jag inte om. Jag vill att du säger som det är. Om jag ska bli ensam snart eller inte. Det andra bryr jag mig inte särskilt mycket om.

I samma stund som Klara tog Anders hand kom mamman ut från köksdelen, i samma stund som Klara sa, och förstod att det var så:

Jag och flickan stannar med dig.

Stör jag? sa Rosemarie. Är flickan inte vaken än? I dag måste vi ut och handla, och så ska vi steka pannkakor, hon ska ha någonting extra gott i dag.

Anders klämde Klaras hand och tittade henne i ögonen. När de senare, efter arbetet, när mamman och flickan somnat, lade sig i sängen skulle han smeka henne bakom

örat, in i hårbottnen, det hade ingen gjort förut.

Krokus i gula flockar och moln fulla av hagel, himlen laddade ur. På fabriken pratade de om den nya kontrollanten som var där för att, som Johansson sagt, effektivisera arbetet. Redan efter två dagar hade han uppmärksammat och rapporterat att de pratade för mycket sinsemellan. De skulle tänka mer på företaget och mindre på sig själva, det skulle i slutändan också gynna dem.

På vilket sätt då? frågade Klara. Kontrollanten, vars namn omöjligt fick fäste, såg sig om i lokalen, frågade om någon sagt något? Sara svor lågt. Astrid tittade ner.

På vilket sätt gynnar det oss om vi inte får prata med var- andra? sa Marit då med hög röst. Kontrollanten harklade sig länge, blev stående en stund med dum, halvöppen mun innan han lämnade rummet. Marit tittade på Klara som viskade tack.

Hon hade tänkt gå till Konsum på Smedjegatan så att Rosemarie skulle slippa handla, men gick istället förbi varorna i skyltfönstren och fortsatte över bron till Berggrenska. Hon ville träffa Sonja, hon ville inte träffa Violet, men det var förstås hon som stod där utanför porten och rökte, tillsammans med en grupp kvinnor från klassen. Sonja hade inte varit där den dagen, sa Violet.

Då vet jag, sa Klara och var på väg att gå när Violet störtade efter henne och rev tag i hennes kappa.

Charlotte har fått kort från en kamrat som också är i Spanien! Visa henne, Charlotte!

Flickan, med ljus, genomskinlig hud, tog motvilligt fram kortet och räckte det till Violet som gav det till Klara. Det stod inte var kamraten, Harry, befann sig. Han tackade för jul- klapparna och Klara skämdes för att hon inte skickat något till Ingemar – men hon visste ju inte var han fanns! Harry skrev att breven hade svårt att nå fram. Postgubbarna har ett helvete, skrev han, ränner runt till de olika fronterna och riskerar sina liv för att andra ska få hälsningar från sina nära och kära. Han skrev att han hade det ganska bra, bortsett från bombningarna, och saker han sett. Men folket är fast beslutet att segra och vi ska segra. Så slutade det, med kamratliga hälsningar och ett suddigt tumavtryck i bläck. Klara vände på kortet och såg svartvita palmer och en fontän.

Det var väl ändå hoppfullt, sa Violet. Drev hon med henne? Flickan som lånat ut kortet grep det kvickt. Klara var igen på väg att gå. De får inte breven, det skriver ju Harry, sa Violet med hög röst.

Klara ska se att kriget snart är över och att hennes fästman kommer hem, sa Charlotte. Harry är bara en god vän från partiet, det är ingenting mellan oss. Hon skrattade till och hennes skrattgropar blev synliga. Tystnade och fick den snipiga munnen igen. Så det är mest synd om Klara, sa hon och stoppade ner kortet i kappfickan.

Han är inte min fästman, sa Klara. Flickan lyssnade inte. Hon var upptagen med att låsa upp det rostiga cykellåset. Det regnade kraftigt, gränsade till hagel.

Han har inte skrivit till mig på hela tiden, sa Klara och ville ta tag i cykelstyret. Hon förstod inte varför hon gick omkring med hans kort i fickan sådär om han ändå inget betydde. Hon såg flickan cykla iväg. Hon skulle bli blöt innan hon kom hem och säkert kortet också, bokstäverna skulle rinna bort och försvinna, en dag skulle ingen minnas vad han skrivit.

Nu går vi och dricker kaffe, tycker jag, sa Violet, fällde upp sitt paraply och drog in Klara under det. Om du inte måste hem till lillan förstås?

Varför kunde hon inte säga nej till Violet? Samma känsla som när mamman kom med korgar fulla av mat, fast hon inte hade pengar till det. De gick Södra Kungsgatan upp, det fanns inga andra vägar i hela världen. Länge gick de tysta.

Klara, hur är det egentligen? Har du bekymmer med pengar? Jag kan hjälpa dig i så fall –

Nej, sa Klara. Varför tror du det?

Finns det ingenting jag kan hjälpa dig med då? Tonen var ettrig, hård. Klara skakade på huvudet.

Trivs han på arbetet då, Hellgren? Inga porslinstallrikar i väggen? Hon skrattade till.

Nej, sa Klara, han trivs bra.

Ibland skulle det nog vara bättre om Stig hade mer temperament. Jag menar… några tallrikar i väggen skulle inte göra mig något. Ibland kan det vara bättre än – hon hejdade sig.

Bättre än vad?

Har Anders slagit dig någon gång? Nej. Har Stig slagit dig?

Det skulle han aldrig göra. Män som han slår inte kvinnor. Men arbetarna gör det, menar du?

Jag menar ingenting. Jag orkar verkligen inte prata om Stig.

Hon luktade gott. Fast de var utomhus och det inte borde märkas.

Ingemar slogs heller aldrig. Men nu gör han ju det?

Det är väl ändå skillnad.

Regnet föll som ett hårt damm, kappan var inte ens blöt.

Kvinnor har också slagits vid fronten, sa Klara – visste inte hur hon skulle fortsätta.

Kvinnor och män kommer aldrig att kunna vara likadana, sa Violet. Leendet fanns där, det skulle alltid vara något hemligt med det.

Varför inte? hängde sig Klara kvar.

De var framme men ingen av dem öppnade dörren till fiket. Det kom iskalla vindar.

Hur var han din Ingemar då? Om du jämför med Anders. Jag vet inte, sa Klara. Han var lustig. Och dum.

Hon ångrade sig. Ville inte prata om Ingemar med Violet. Dum? Hur då?

Hon ryckte på axlarna. Svarade inte.

Som instängd i sina egna tankar, tänkte hon. Som ville han inte riktigt komma ut därifrån. Varför tänkte hon om honom så, som om han inte fanns längre? Skyltfönstret på Södra Caféet var belamrat med bakverk i olika färger och former. Och om han lever, tänkte Klara, vill jag att han ska få vara där, i sin egen värld.

Ingen av dem lade handen på dörrhandtaget fast värmen fanns därinne. Violet tog en cigarett ur sitt etui och bjöd Klara fast hon alltid sa nej. Hanna på fiket såg dem och vinkade in dem.

Violet drog ett halsbloss.

Måste du klamra dig fast i dem hela tiden? Är det inte Anders så är det Ingemar eller han på CH, jag har glömt vad han heter. Vi skulle ju prata om sånt som är viktigt. Det är likadant på mötena, ett planlöst malande. Hon tog snabba bloss, stirrade på Klara:

Måste du vara så likgiltig hela tiden? Det är jag väl inte.

Så jävla nöjd med ditt lilla liv.

Violet, sluta nu, jag känner inte igen dig.

Du vet att det är en struntsak att säga, Klara. Jag är lika mycket mig själv hur jag än är. Även om jag blev nån annan skulle jag vara mig själv.

Vad menar du?

Jag ska bara göra det bästa av att vi lever i fel tid.

Hon vände sig bort. Klara tog tag i Violets arm, så där som Violet brukade göra med henne.

Violet, snälla, vad är det?

Om man älskar en idiot till exempel, hur blir man en fri människa då? Vi kanske måste komma dit där vi säger att idioterna inte längre får finnas?

Jag förstår inte?

Nej men gå hem du bara till din lyckliga familj och fortsätt med ditt duktiga liv.

Klara kände ilskan tränga upp men när den närmade sig munnen blev den till dum gråt istället – Violet skulle avsky henne ännu mer om hon började lipa.

Det är ju du som har allt, sa Klara.

Hon såg Violets hand fara ut mot henne, men nu var det Klara som vände sig om. Småsprang hem i duggregnet. Skulle Violet ropa efter henne? Fanns det ingen människa i hela världen som tänkte göra det? Varje steg var tungt. Hon var en elefant som sprang genom Gävle och människor tittade och undrade. Visste inte hur hon bar på flickan och mamman och Anders och sig själv dessutom. Bar på Violets blick och ilska och hemligheter. Men mest bar hon på Ingemar, eftersom tystnaden alltid är tyngst, att inte veta. Det behövde inte betyda något men hon skulle alltid älska honom. I regnet var det inget konstigt med det, fast människor stirrade. Kärlek kan se ut hur som helst, ville hon skrika, och ni har ingen rätt att döma.

 

*

 

De väntade på henne. Tryckte sina ansikten mot rutan. Anders tryckte flickans ansikte mot rutan.Kan du se mamma någonstans? Ska vi se vem som först ser henne? Ska vi se hur långt vi kan räkna innan hon kommer?

Lill gäspade och han placerade henne i sängen, strök det mörka håret slätt och hon somnade. På radion en sång som var käck och dålig, han bet på naglarna, rummet luktade kaffe, och Klara. Han undrade om han haft det där lätta handlaget inom sig hela tiden. Han tyckte om att sitta böjd och koncentrerad och lägga tunna penseldrag på den vita ytan. Det var en snarlik känsla när han tittade på flickan. Drömmarna fick hennes ögonlock att bölja fram och tillbaka som en mycket tunn våg. Bara om han satt absolut stilla gick skiftningen att se. Men så såg han inte vågen längre och måste väcka henne. Då skiftade hyn färg, örsnibbarna blev knallröda, hon skrek åt honom, men han blev lugn.

Jävla unge, tänkte han. Tyckte sig se en likhet och fick svindel. Tyckte att han såg sin mamma i henne, en hårdhet kring munnen, och när han såg det i flickan kunde han tycka om eller i varje fall förstå den. Tänk att behöva så mycket men inte ha ord för det – klart att munnen blev hård och hopknipen då. Flickan skulle växa ifrån det. Hon skulle prata flytande snart, käfta emot. När han tittade på henne och tänkte kring likheter mellan dem öppnade sig tanke efter tanke inuti hans huvud som stjärnor tändes på Gävlehimlen. Hon skrek fortfarande och han var glad att Klara inte var där och såg på när han höll och vyssjade henne.

Du ska sova nu, lillfisen.

Han strök den där pannan. Målade med sitt finger cirklar och virvlar. Det var med henne som med porslinsmåleriet. En långsam rörelse som växte fram och förvånade honom.

 

*

 

Violet hade inte varit på mötet. När Klara gick därifrån kändes det som om hennes kropp växte och krympte om vartannat, för varje steg hon tog förändrades kroppen. Det kom ryckningar kring munnen. Hon tänkte på Edwin Steen som om hon hittat på honom. Ett tag där på Centralhotellet blev hon någon annan, eller så blev hon sig själv, och hon längtade tillbaka.

Hon såg Anders i fönstret. När han såg att hon såg skyn- dade han sig in bakom gardinen. När hon kom in genom dörren satt han på huk vid flickans säng med handen runt en spjäla för att hålla balansen. Han hade inte druckit sedan han började på porslinsfabriken. Han var en ömtålig växt. Inte vattna för mycket, för lite. För mycket värme blev honom övermäktigt, han visste inte vad han skulle göra med sig själv, för lite gjorde honom skör och vemodig. Han klättrade med sina vackra seniga händer längs spjälan och hon fick för sig att hon kunde se blodet rusa i de blå och krokiga ådrorna. Mest av allt liknade han paradisväxten i Klaras fönster som bara tycktes växa om natten. Om morgonen såg hon att den blankgröna stängeln krupit ytterligare några millime- ter närmare fönstret. Med ett par års mellanrum blommade paradisväxten med skirt vita- och lilastrimmiga kronblad.

Vad tänker du på? sa hon lågt och ställde sig bakom honom.

Inget, sa han, allt… Han fortsatte titta på flickan. Hon är så fin, sa Klara.

Hon är väl min, sa han, men det lät inte som en fråga. Hon är sin alldeles egen, sa Klara.

Sedan i sängen vände hon sig mot honom, lade sina armar om hans stora kropp. Tyckte om hur han luktade och tänkte att det var fint att det inte fanns någon som luktade precis som han. Han rörde henne och hon tänkte att hans fingrar förändrats eller också hade de aldrig fått chansen att röra vid någon så här.

Klara samlade urklipp och det var en tröst att hon kunde samla ihop världen så. Hon läste för Lill om Hitlers aktion mot Österrike. Han hade bara gått in och tagit över. Medan resten av världen tittade på. Hon klippte ut ett dumt citat av Per Albin Hansson, apropå de som rest till Spanien, apropå Ingemar: Kan inte låta enskilda vidta åtgärder som kan med- föra faror för det allmänna. Gällde det bara arbetarna?

Hon klippte ut en bild föreställande en gata i Barcelona efter en bombräd. Där gick kvinnorna i sina klänningar på väg till arbetet. Ett annat fotografi, från Madrid, visade en enorm krater i marken utanför ett apotek. Ett tredje fotografi – som hon skamset klippte ut – föreställde en kvinna intill sin döde makes kropp och hennes skrik steg rätt upp ur bilden. När Zäta Höglund skrivit om neutralitet in i döden (ett annat citat som hon sparat) hade han rätt. Bombningarna mot civilbefolkningen var något oerhört, så hade krig inte sett ut förut. Lotten sa att Hitler ville undersöka hur befolkningen reagerade, att det var ett experiment. Så länge det inte var nazister som strök med gjorde det ingenting – fast det, sa Klara, gjorde väl inget det heller? Det var inte människorna det handlade om. Stridspiloter överlevde, hade hon läst, i snitt i två veckor. Tidningar skrev om de imponerande skyddsrum som grävdes för hand, vilket ord att använda: imponerande. Eller vad säger du, Lill? Lill rynkade på näsan. Gnällde. Mommi, mommi! Hon var så stor att hon börjat kräva av Klara att hon skulle vara någon särskild. Någon som gick upp i flickan och aldrig ville vara utan henne.

Och i en skuggvärld, någonstans i en parallell verklighet, levde Ingemar sitt liv. Och Edwin Steen levde sitt. Han var kropp, kanske kyssar, men hur de kändes skulle hon aldrig få veta, och det gjorde inte längre lika mycket.

Rosemarie ropade på flickan och flickan sprang dit. Klara plockade undan klippen. Lade tidningarna i översta lådan i skänken, tryckte ner så att lådan skulle gå igen. Mamman strök henne hastigt över kinden när hon gick förbi. Hon hade handlat igen: råglimpa, ägg och ost, och en ask Pim Pim till flickan. Klara suckade.

Har du verkligen råd med allt det här? Jag får rabatt av Valter.

Valter?

Rosemarie rodnade.

Mina pengar använder jag som jag vill, och flickan är mager.

Hon är precis som hon ska vara, sa Klara.

Jag tar med mig henne på promenad, det är riktigt härligt ute. Rosemarie svängde om i rummet, det såg ut som om hon dansade.

 

Fortsättning följer…

Publicerad
4 days sedan
Arbetsplatsolycka golfbanan Österåker
Polisen utreder nu händelsen som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Johan Nilsson/TT

Död efter arbetsplatsolycka på golfbanan i Österåker


En man har omkommit i en arbetsplatsolycka på en golfbana i Österåker strax norr om Stockholm. Det här sedan han klämts under ett arbetsfordon.

Olyckan inträffade strax efter klockan åtta på tisdagsförmiddagen. Det här i samband med ett anläggningsarbete på golfbanan där mannen av ännu oklar anledning hamnade under sitt fordon och klämdes svårt. Han fördes akut till sjukhus och på onsdagsförmiddagen meddelade polisen att han avlidit till följd av sina svåra skador.

Händelsen rubriceras nu som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Flera förhör ska redan ha hållits med den omkomna mannens kollegor.

Hittills i år har minst 45 personer omkommit i samband med misstänkta arbetsplatsolyckor runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad
1 week sedan
– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod, säger journalisten Alexandra Urisman Otto. Foto: Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto ny skribent i Arbetaren

I somras sa den prisade klimatjournalisten Alexandra Urisman Otto upp sig från sitt jobb på Dagens Nyheter, i protest mot tidningens rapportering om både Palestina och klimatet. I dag publiceras hennes första text sedan dess – som frilans i Arbetaren. 

Hur kommer det sig att du börjar skriva för oss på Arbetaren? 

– Arbetaren är en väldigt fin tidning som jag både tror och hoppas kommer att nå allt fler läsare med tiden. Jag lämnade Dagens Nyheter efter nästan ett decennium på grund av den ängsliga publicistiska kulturen och att tidningen inte förmådde hålla linjen vare sig när det gällde klimatjournalistiken eller bevakningen av folkmordet i Gaza. 

– Arbetaren har en sund inställning till journalistik och jag märker redan att det är högt i tak på redaktionen. Det är som att tidningens stolta historia av att stå rakryggad i sitt motstånd mot nazismen under andra världskriget på något vis sitter i väggarna här. Jag är stolt över att få vara en liten del av den här tidningen.

Vilken typ av journalistik önskar du se mer av?

– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod. Att man står stadigt i sin syn på vetenskap, fakta och grundläggande, universella mänskliga rättigheter – och att man låter det vara utgångspunkten för journalistiken. Precis det här gör Arbetaren så bra och jag vill egentligen mest se mer av det – fler reportage, intervjuer med intressanta och relevanta personer och granskningar som ställer makten till svars.

– Helt enkelt mer klassisk, god journalistik som ger läsarna möjlighet att orientera sig i den här omvälvande tiden, med accelererande klimatkris och en destabiliserad omvärld med folkmord, krig, konflikter och stora hot mot demokratin.

Du har nyligen släppt en handbok i klimatjournalistik tillsammans med Lisa Röstlund. Hur ser dina planer ut framöver?  

– Jag har ett gäng artikelidéer som jag hoppas kunna få ur mig, och det kommer nya hela tiden. Parallellt skriver jag på en ny bok och tänker mycket på hur jag kan göra mest nytta under de här månaderna och åren när koldioxidbudgeten rinner bort framför våra ögon.

Här kan du läsa Alexandra Urisman Ottos första text i Arbetaren.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
En städare har jobbat drygt 5 600 övertidstimmar utan att få betalt – på ett företag som påstår att ”kollektivavtal är en självklarhet”. Foto: Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Vem ska städa efter den svenska modellen?

Flosklerna om den svenska modellen har varit många senaste tiden. Den ”står stadigt”, trots det nya EU-direktivet, enligt bland andra LO och Svenskt Näringsliv. ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!” skriver Rengörare Näslund, samtidigt som Arbetaren rapporterar om hur en anställd arbetat flera tusen timmar övertid utan att få betalt.

”Den svenska modellen står stadigt”, påstår såväl tjänstemannafack som LO och Svenskt Näringsliv. Anledningen till utropet denna gång är att EU:s direktiv om lagstadgade minimilöner i stort drivits igenom. 

EU-domstolen har knappt brytt sig om Sveriges och Danmarks protester. Ändå vill alla kalla det en seger. 

Kanske har de stora svenska facken rätt i att direktivet inte kommer att innebära en avgörande förändring för inhemsk lönesättning på kort sikt. Men vad är det de försvarar egentligen? 

Hotet mot den så kallade svenska modellen kommer minst lika mycket inifrån, från dem själva, som från EU. 

Priset för att ”komma överens”

”Den svenska modellen” innebär i korthet att fackföreningarna och arbetsköparsidan ska komma överens själva, utan att staten lägger sig i. Men många (allt från stora fackföreningar till partier och näringslivet) hänvisar gärna till modellen som ett samlingsnamn för mycket mer: nöjda, stolta, trygga arbetare. Men arbetare som inte bråkar i onödan – som tillsammans med arbetsköparna skapar fred på arbetsmarknaden.

Detta har aldrig varit helt sant. I dag närmar det sig ren lögn. För vad är det värt att ”komma överens” om den part som redan från början var i underläge hela tiden får mindre och mindre inflytande? 

Arbetares inflytande har försvagats på flera punkter under många år nu. Inte bara i praktiken ute på arbetsplatserna – utan lika mycket genom just ingripande från stat och politik.

Några exempel: Strejkrätten försämrades kraftigt 2019. Regeringen leddes då av det påstådda arbetarpartiet Socialdemokraterna.

Samtidigt har lagen om anställningsskydd, LAS, urholkats rejält. Det började underifrån, genom att arbetsköpare tog sig allt större friheter. Motstånd kom också underifrån, förstås. Men lagändringen klubbades igenom i riksdagen 2022. Regeringen var även då socialdemokratisk.

Den svenska modellen döljer miljarder i stulna löner

Samma vecka som vissa utropar att ”den svenska modellen står stadigt” kan Arbetaren berätta om ett fall på den anrika städfirman Rengörare Näslund

En städare har jobbat cirka 5 600 övertidstimmar utan att få betalt. Det hela ska bygga på ett system som kallas ”fasttidsobjekt”: ett fast pris, långt under den normala ersättningsgraden, för varje städad lokal, och ofta flera lokaler samma dygn. 

Företaget skriver på sin sajt: ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!”

Det här har med rätta väckt upprörda känslor. Men det värsta är egentligen inte det enskilda fallet, eller företaget. Det är att det säkerligen finns tusentals fall som inte har kommit fram i ljuset – ännu. 

Arbetaren har rapporterat om många liknande ärenden inom olika branscher, inte minst byggsektorn, ofta hos företag som på papperet har ”schyssta villkor”. Men sannolikt är det knappt ens toppen av isberget som vi lyckats skrapa fram. 

Sveriges arbetare behöver inte mer nostalgi kring kollektivavtal eller den svenska modellen. Det som behövs är organisering för bättre villkor i praktiken och hårt motstånd mot alla försök att försämra. Oavsett vilken färg regeringen har – och oavsett om facktoppar väljer att kalla nederlag för seger.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Facklig blockad i Stockholm mot städbolaget Rengörare Näslund. SAC Solidariska städare Stockholms ls
Den 13 november sattes städbolaget Rengörare Näslund i indrivningsblockad av facket Solidariska städare. Foto: Johan Apel Röstlund

Lönedumpning bakom städjättens framgång: Nu sätts bolaget i blockad

Bakom den branschledande städjättens framgångssaga tycks det finnas grov lönedumpning. Nu sätts företaget i blockad av det syndikalistiska facket Solidariska städare efter att en anställd jobbat övertidstimmar motsvarande nästan tre års heltidsarbete – utan att få betalt.

– Det är bland det värsta jag sett, säger Emil Boss som är förhandlare på Stockholms LS, dit Solidariska städare hör.

Bolaget Rengörare Näslund, med omkring 1 200 anställda, grundades redan 1972 och har i många år varit en ledande aktör i Stockholms lukrativa städbransch. På sin hemsida skyltar de med kollektivavtal och att de månar om goda arbetsvillkor. Något som gjort att de vunnit flera offentliga upphandlingar och har många tunga städuppdrag på stadens kommunala skolor, idrottshallar och polishus.

Men bakom de fina orden och den välputsade fasaden döljer sig en helt annan verklighet: grov lönedumpning, utnyttjande av migrantarbetare och ett system grundat i vare sig lag eller gällande avtal.

Emil Boss, facklig förhandlare Stockholms ls
Emil Boss, förhandlare på Stockholms LS. Foto: Johan Apel Röstlund

– Kolla här. 405 arbetstimmar på en månad. Det motsvarar 13 timmar om dagen utan någon som helst ledighet, säger Emil Boss och bläddrar i pappershögen med lönespecifikationer och tidsrapporter.

5 600 timmar övertid

Det är en minst sagt hisnande historia som rullats upp av fackföreningenSolidariska städare sedan en av deras medlemmar slagit larm om sin arbetssituation.

Emil Boss tittar ner bland anteckningarna på bordet framför sig. Den anställde mannen, som ursprungligen kommer från Indien, har jobbat åt företaget sedan 2019. Han har de senaste åren städat dag som natt runt om i södra Stockholm. Tidiga morgnar och sena kvällar. Timme efter timme. Vecka ut och vecka in. Vardag som helg. Helt utan övertidsersättning eller ob-tillägg.

Exemplet med de över 400 arbetstimmarna på en månad är bara ett av många där bolaget låtit mannen jobba motsvarande två heltidstjänster utan full betalning.

Facklig blockad i Stockholm mot städbolaget Rengörare Näslund. SAC Solidariska städare Stockholms ls
Städjätten Rengörare Näslund satt i indrivningsblockad. Foto: Johan Apel Röstlund

Upplägget från städföretagets sida har i korta drag varit mannen haft sin heltidsanställning, samtidigt som han har städat under ett system som bolaget kallar ”fasttidsobjekt”. Det vill säga till ett fast pris, långt under den normala ersättningsgraden, för varje städad lokal. Ofta flera lokaler samma dygn vilket lett fram till de nu över 5 600 obetalda övertidstimmarna, motsvarande nästan tre års heltidsarbete för en person som jobbar 40 timmar i veckan.

– Det har helt enkelt fuskat för att göra det billigare, säger Emil Boss.

Städbolagets kontor satt i indrivningsblockad

Efter flera förhandlingar, där företaget visserligen erkänt att det använt sig av det tvivelaktiga upplägget med ”fasttidsobjekt”, sätts de nu i omedelbar indrivningsblockad.

På torsdagsförmiddagen spärrades därför huvudkontoret i centrala Stockholm av och ett tjugotal medlemmar i de båda facken Solidariska städare och Solidariska byggare samlades utanför med flaggor och flygblad.

– Vi har inte hört något från företaget sedan sent i går kväll. Då hade de fortfarande inte gått med på våra krav att betala 500 000 kronor till vår medlem i obetalda löner. Därför står vi här nu, säger Emil Boss vid entrén utanför företagets huvudkontor.

Indrivningsblockaden är en av flera liknande som genomförts de senaste åren i det pågående arbetet mot arbetslivskriminalitet, som drivs särskilt av facket Stockholms LS men också av andra lokala samorganisationer, LS, inom SAC Syndikalisterna.

Arbetaren har under torsdagsmorgonen sökt bolaget utan resultat.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
– När jag fick kicken från jobbet mitt i varseltider och pandemi, bestämde mig för att satsa allt på det här, säger Mira Ray.

Mira Ray: Politisk utan kampsånger

Med karisma och fantastisk scennärvaro tog Mira Ray publiken med storm när hon turnerade ihop med Lars Winnerbäck och David Ritschard inför över 100 000 lyriska konsertbesökare. Nu ska rockmorsan från Bagarmossen äntligen stå på egna ben. Till helgen släpps debutalbumet Sanndrömmar och i samband med det gör hon en soloturné genom landet. För Arbetaren berättar hon om förväntningarna, vikten av att inte hålla käften och längtan efter det gamla Sverige.

Det är höst i södra Stockholm och i högsta huset ovanför det lilla sömniga förortstorget sitter Mira Ray uppkrupen i den lövgula soffan. På vardagsrumsväggarna gamla affischer från spanska inbördeskriget. A las Barricadas och kamp mot Francos fascister. Loppisfynd och arvegods från förr.

Nedanför balkongen en trött grönsakshandlare och förskoleklassens varselvästar på led in mot det kommunala biblioteket. Hon slår upp kaffe och tittar ut mot hallen. Disig torsdagsförmiddag och en dag närmare skivsläppet.

– Det är rätt mycket nu, så jag var tvungen att skaffa en sån där.

Mira Ray skrattar och pekar på den väldiga väggalmanackan. Typiskt varannan-vecka-liv med handbollsträning, läxor och egen tid för repningar och förberedelser inför det som snart kommer. Hektiskt.

– Jag är väl egentligen en helt vanligt tvåbarnsmorsa från Bagarmossen som håller på med musik men som för fyra år sedan, när jag fick kicken från jobbet mitt i varseltider och pandemi, bestämde mig för att satsa allt på det här.

Känsla av både 1970-talsprogg och prålig country

Mira Ray. Foto: Nada Flaih

Hon är visserligen långt ifrån okänd. Har turnerat med några av Sveriges mest folkkära artister som Lars Winnerbäck och spelat in den vansinnigt vackra Björn Afzelius-tolkningen av den nästan skrämmande aktuella Medan bomberna faller, tillsammans med David Ritschard, som på bara något år strömmats långt över 250 000 gånger.

Nu ska hon snart stå på helt egna ben. Skivbolaget Sonet har nappat och släpper i mitten av november hennes fullängdsdebut Sanndrömmar. Ett album inspirerat lika mycket av italiensk 1970-talsschlager som finskt vemod, och som dessutom för tankarna till både den svenska proggikonen Turids melankoliska vardagsrealism och amerikanska countrygiganten Gram Parsons pråligt dekadenta utsvävningar in i det okända.

Ett slags nyskapande nostalgi utan att på något vis vilja fastna i det förgångna. Mira Ray hymlar inte var hon musikaliskt har sina rötter: I 1970-talet.

– Men jag vill ju såklart att det ska låta nytt, som något man inte hört förut.

I skivbacken på golvet där mellan kök och vardagsrum står Pugh och Joni Mitchell. Två av husgudarna. På hennes instagram: Tältprojektets Vi äro tusenden. Den svenska musikrörelsens oförglömliga magnum opus från 1977. 

Sanndrömmare i släkten

Solen skiner in genom fönstret och Mira tittar ut.

– Jag har mina tår i väldigt många genrer. Proggen såklart, den är jag uppväxt med hemifrån. Men på skivan har jag försökt blanda allt jag gillar. Det är ett hopkok. Och sedan jag började skriva texter på svenska har det öppnat upp musiken. 

Det märks. Som textförfattare känns du väldigt personlig.

– Jag har nog svårt att inte vara personlig. Att skriva låtar är en form av terapi nästan. På gott och ont så klart. Ibland märker jag hur texterna förekommer mina egna tankar. Jag kan lyssna på något jag skrivit förut och inse att ja, så där blev det ju. 

Men finns det gränser för vad du inte skulle skriva om?

– Det finns det väl alltid, och ofta lägger jag ju till lite hittepå också. Allt behöver inte vara en sann historia från början till slut. Det går att blanda.

Albumet heter ju Sanndrömmar. Jag har hört att du tror på sånt där…

– Alltså, jag vet inte. Det är en konstig historia. Min morfar kommer från Indien och hans pappa var maharadja, en slags furste, och växte upp i palats med tjänare och elefanter och hela den biten. Men han var också sanndrömmare, sägs det. Folk kom till honom för att lyssna till hans drömmar och min morfar hade också sådana där upplevelser. Jag tror att jag fått lite av det med mig, och tycker framför allt att det är väldigt spännande. När jag precis skulle börja med den här skivan hittade jag ett röstmemo i telefonen från 2018 jag hade glömt bort: en kompis hade spått mig i tarot-kort och och jag hade spelat in allt. När jag lyssnade på vårt samtal var det bara, ”ah allt vi pratade om hände”. Så mycket på skivan handlar om det där.

Jag har också förstått att du träffat ett medium ..?

– Haha. Det var den där kompisen med tarot-korten. Jag är ju ateist i grunden men kan verkligen bli avundsjuk på den som har någon slags tro. Du vet, när livet känns hopplöst vore det skönt att bara tänka ”det finns en plan för allt”.

Powerballadkör på ABF

Mira Ray fyller på mer kaffe. Det är barnfri vecka och om några timmar dags för ännu ett rep. Sanndrömmar släpps den 14 november och redan dagen efter påbörjas turnén när hon ställer sig på scen uppe i Luleå. Trots det hektiska schemat är det annat som också ska hinnas med. Den omtalade Powerballadkören till exempel. 

– Vi firar tio år i januari, säger Mira och skiner upp.

– Det började med att jag var mammaledig och kände att jag ville göra något. En kollega ringde och frågade om vi skulle starta en kör och sedan har det vara växt. Det är en perfekt kreativ kanal att samlas i och sjunga. Vi är ett sextiotal medlemmar som ses på ABF en gång i veckan. Det är lite gamla Sverige över det där och det tycker jag om. Man kan komma dit och vara ledsen eller glad, det spelar liksom ingen roll. Det är så skönt att bara träffas och sjunga tillsammans.

Gamla Sverige?

– Ja, eller åtminstone min bild av det gamla Sverige. Där man krokade arm och samlade sig i något slags gemensamt solidaritetstänk. Så ser det ju verkligen inte ut längre. Herregud, det är bara att lyssna på politikerna i dag. Tänk att vi lever i en tid där Carl Bildt plötsligt känns som en reko snubbe. Allt har blivit så jävla individualistiskt där alla kör sitt eget race för att komma någonstans. Då är det skönt med en kör.

Mira Ray. Foto: Johan Apel Röstlund

Medan bomberna faller

Apropå solidaritet. Du är ju en av ganska få svenska artister som valt att inte vara tyst om vad som händer i Gaza just nu.

– Det där har jag fått från min morsa och det känns viktigt. Även om det så klart också kan vara svårt. Jag minns när vi uppträdde med Powerballadkören och jag läste upp namnen på barn som dödats i Gaza och bad om en tyst minut. Två äldre kvinnor i publiken började skrika och stormade därifrån. Då blev jag chockad, för jag har alltid tänkt att det inte är särskilt komplicerat att hedra döda barn. Och efter att ha framfört Medan bomberna faller under turnén med Lasse Winnerbäck kom det mejl om att jag var värsta terroristkramartjejen. Men att stå upp för mänskliga rättigheter får fan aldrig vara kontroversiellt och det där försöker jag också föra vidare till mina egna barn. Våga stå upp och höj era röster.

Kan du önska att fler artister tar ställning på samma sätt?

– Ja, även om jag har full förståelse för att det kan vara svårt. Det kan kosta mycket och man kan riskera en hel del. Men ju fler desto bättre. Men sedan vill jag ju naturligtvis också hålla isär kreativitet och det politiska. För även om jag är en politisk person så behöver jag inte sitta hemma och skriva kampsånger. Folk som vet vem jag är fattar att jag är vänster, det räcker så.

Nu är skivan färdig och du ska snart ut och spela. Men det känns som att du hela tiden tänker framåt. Har du mer på gång?

– Jag är väldigt peppad på att fortsätta släppa musik. Så snart ska jag börja skriva och spela in igen. Jag har så mycket material samlat. Förhoppningsvis är den här skivan bara startskottet. För jag vill göra många fler album.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Agnes Lansrot SAC:s generalsekreterare
Agnes Lansrot är SAC Syndikalisternas nya generalsekreterare. Foto: Vendela Engström

Agnes Lansrot blir SAC:s nya general­sekreterare

I helgen valde SAC Syndikalisterna en ny generalsekretare: Agnes Lansrot. Hon efterträder Gabriel Kuhn som haft posten sedan 2023.

Hur känns det att bli vald till SAC:s generalsekreterare? 

– Jätteroligt, känns fint att ha fått det förtroendet från medlemmarna att få representera SAC.

Hur ser du på rollen som generalsekreterare?

– Den är lite av en blandning av två saker. Dels att representera SAC utåt, dels innefattar den sekreterarbiten som handlar om det interna och att få det att fungera. Jag tänker att det kommer bli en spännande kombination och blandning av uppgifter. 

Är det något speciellt du ser fram emot?

– Vi har precis beslutat många spännande saker på kongressen som jag tänker att jag kommer få vara med och förverkliga och försöka skapa så bra förutsättningar som möjligt för. Under kongressen tänkte jag mycket på att när alla LS får chans att mötas så är det många bra saker som händer, så jag vill gärna vara med och främja mer dialog mellan LS. Att ha mer kontakt med alla LS känns som en av de roligaste uppgifterna.

Vad behövs för att fler ska välja att organisera sig fackligt inom SAC framöver?

– Att kunna vara medlem oavsett var i landet du bor eller oavsett vilket språk du pratar kommer underlättas utifrån beslut som fattades under kongressen. Ett medlemskap ska inte vara beroende av att bo i en ort med en resursstark LS, eller att du ska ha ett svenskt personnummer och prata svenska. När vi möjliggör medlemskap för fler personer så tror jag att det kommer locka fler medlemmar.


Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Regissören Kent Ekberg och förra årets föreställning Esmeralda på Teater Reflexen. Foto Elina Wahlstedt/ Jerry Malmberg

Kent Ekberg – ett liv med teater­kollektivets kraft

Kent Ekberg har ägnat sitt liv åt den kollektiva teatern i stort format. I sitt arbete vill han ta tillvara människors egna erfarenheter – han har arbetat med bland andra migranter och hemlösa. ”För att förstå en situation har du ett visst slags språk. Det berikar bilderna”, säger han.

Regissören och Teater Reflex konstnärlige ledare Kent Ekberg är känd för sina teateruppsättningar där det stora kollektivet möter professionella skådespelare.

– Som bäst befruktar de varandra. Det kollektiva berättandet är stimulerande. Jag ser hur människor växer och får självkänsla genom att spegla sig i andra. Den traditionella teatern fastnar lätt i en slags verklighet, säger Kent Ekberg engagerat.

Teater Reflex 2024: Esmeralda i regi av Kent Ekberg. Foto: Jerry Malmberg

Vi sitter i den grå och röda soffgruppen på Teater Reflex. De stora fönstren vetter ut mot Stockholmsförorten Kärrtorps torg, inramat av kastanjeträd. Jag får en lång lista över Kent Ekbergs alla regiuppdrag från 1977 och fram till nutid. Den börjar med barnteater och sträcker sig till förra höstens succé Esmeralda, en allvarsam komedi som utspelar sig i mellankrigstidens Paris. Varenda föreställning var utsåld, till glädje för alla sjuttiotalet medverkande.

Tar vara på erfarenheter

Från början var Kent Ekberg skådespelare, men tyckte inte om sig själv i den rollen. Han ville hellre hjälpa människor att utvecklas i det lilla och ta till vara människors egna erfarenheter och karaktärer i manus. Även i de stora klassikerna, med färdiga manus, som han har satt upp läggs passande repliker till. Flera människor delar också ofta på en replik för att få det mer levande.

– Men, understryker han, texten är inte så viktig, bara en komponent. Hantverket är svårt. För att det ska bli en del av dig själv gäller det ibland att hitta andra vägar.

Han beskriver sin syn på att vara regissör genom att berätta om sitt besök i Vietnam 1989. Kent Ekberg hade hört talas om ”Ho Chi Minh trail”. Det skulle finnas 50 mil tunnlar under marken som de inhemska soldaterna använt för att undkomma amerikanerna. Han frågade en vietnames var tunnlarna fanns. De stod på en höjd och hans sällskap pekade på landskapet och vegetationen. Kent Ekberg såg inga tunnlar. Då fick han det förklarat för sig: ”Ho Chi Minh trail” var stigar som inte syntes.

– Det spelar ingen roll vilken stig du tar, bara du hittar ett sätt att ta dig fram i djungeln, säger han.

Arbetarspel i Söderort

Enskedespelet 1983. Regi Kent Elberg. Foto: Björn Elgstrand

I 20 år regisserade Kent Ekberg Enskedespelen, som startade 1983 när han hade flyttat till just Enskede i södra Stockholm. På 1970- och 1980-talen framfördes många arbetarspel, exempelvis Seskaröspelet om hungerkravallerna 1917. Ofta kunde de spegla en arbetsplatskonflikt och kretsa kring temat ”gräv där du står”. Kent Ekberg ville berätta om Enskedes historia. I närheten fanns slakthuset som invigdes 1912 av kung Gustav V. En historia kretsade kring fackliga konflikter och starka karaktärer, som tarmrensenskorna.

Spelen fortsatte i det stora randiga tältet i Margaretaparken där det myllrade av människor i alla åldrar. 150 personer deltog i spelen, som många gånger var kaotiska men på något mystiskt sätt alltid blev en fin föreställning. 

Efter Slakthusspelen följde uppsättningar av bland andra Charles Dickens, Berthold Brecht, Victor Hugo och William Shakespeare. Kent Ekberg vill betona att allt vilade på den stora ensemblen tillsammans, och inte minst på den genialiske scenografen Sören Brunes (1938–2016). Brunes konstruerade scener som flyttade på sig och gled isär. Det kom publik enbart för att se hans scenografi. Där fanns också Ann-Margret Fyregård som stod för scenkläder.

Enskedespelen: Den kaukasiska kritcirkeln 1995, av Bertolt Brecht, i regi av Kent Ekberg. Foto: Cato Lein

– Och Mats Nörklit komponerade teatermusik i klass med Nino Rota, den dedikerade ensemblen gjorde också vad som helst i tältet. Det var en magisk period i mitt liv, konstaterar Kent Ekberg och ögonen lyser.

Enskedespelen: Samhällets olycksbarn 1997, efter Victor Hugos roman. Regi Kent Ekberg. Foto: Sven Nyberg

Samarbete i Sydafrika

År 1999 reste Kent Ekberg för första gången till Sydafrika utan att veta så mycket om landet. Han reste tillsammans med företagsledaren och scenografen Christina Björk som från mitten av 1980-talet var ansvarig för kulturbistånd till Sydafrika. Hon hade lyckats smuggla in pengar efter apartheidperioden. Men att strukturera om pengarna till teaterorganisationen där var inte lätt, eftersom den tidigare hade bestått av små celler som gärna ville fortsätta att behålla makten och pengarna.

Kent Ekberg skulle sätta upp Section E, som skildrar livet för de politiska fångarna på Robben Island utanför Kapstaden, och började med en workshop som inte alls gick hem bland deltagarna. De förstod sig inte på regissören och han förstod sig inte på dem. De var åtta personer,som kom från samma stam som Nelson Mandela. 

Efter överläggningar på var sitt håll började de i stället med sång och dans.

– Och då adopterade de mig. Jag fick ju inte vara ensam! Kent Ekberg ler vid minnet.

Section E sattes upp på nytt 2011 i sydafrikanska Betlehem med en ny grupp medverkande, men samma manus. Den spelades också på Stockholms stadsteater.

Resan två år senare resulterade i Duma, en traditionell afrikansk myt med dansare och skådespelare, för The LAB/Market Theatre i Johannesburg.

I början av 2000-talet har Kent Ekberg också hunnit med en tur till Alexandria och Jesuiternas scen.Där spelades tre föreställningar av hans Mefistos sten, efter berättelsen om Faust. Pjäsen spelades på egyptisk arabiska.

Åttio asylsökande i ensemblen

De internationella inslagen i Kents regikarriär fortsatte i Stockholm och Hammarbyhamnen när tältet från Margaretaparken flyttades dit 1999. En midsommarnattsdröm spelades med 80 asylsökande på 11 olika språk. Och året därpå Getterna i trädet, efter den marockanske författaren Tahar Ben Jellouns roman Med sänkt blick, med lika många asylsökande, som nu mötte svenska skådespelare.

Kent älskar språk och dialekter. Han berättar om den arabisktalande kvinnan som skulle vara arg och säga en replik på svenska. Hon lät ganska ynklig då, men när hon fick skälla på sitt modersmål slog det gnistor om henne. Om en medverkande har en dialekt eller ett annat språk får de ofta använda det. 

– För att förstå en situation har du ett visst slags språk. Det berikar bilderna.

Överraskande rekvisita

Efter åren med det stora tältet och flera gästspel utomlands flyttade Kent Ekberg in i Teaterhuset/Södra fot i Skarpnäck. Där spelades en föreställning baserad på Per Anders Fogelströms Stad i världen med 14 skådespelare och en stor folkensemble, och en föreställning om hemlöshet: Ringaren inspirerad av Victor Hugos berättelse om den puckelryggige Quasimodo i Notre Dame. 45 hemlösa deltog från början i folkensemblen, men tyvärr fanns, av olika anledningar, bara åtta kvar när det var dags för premiär, berättar Kent Ekberg.

I dag huserar han alltså sedan 15 år med Teater Reflex i Turteaterns gamla lokaler vid torget i Kärrtorp.

”Allt som är fast förflyktigas”, citerar Kent Ekberg den marxistiska filosofen Marshall Berman. Inget är bestående och stabilt i det moderna samhället. Efter sju år byts kroppens alla celler ut och en berättelse ändras hela tiden. Regissören Ekberg älskar att få publiken att förstå att allt är föränderligt, och att bjuda på överraskningar. Han använder billig återkommande rekvisita som tunnor, gummidäck, plastbackar och stolar. De kan byggas till hus och murar eller vad som helst. Fantasin är en rikedom, slår han fast.

En midsommarnattsdröm i Hammarbyhamnen användes 60 ton sand och 80 sängar i olika höjder som också utgjorde gradänger. 80 av skådespelarna var asylsökande. Grannarna undrade vad som var i görningen och ringde polisen.

Frizon för demokrati – och skönhet

Politiken är och har alltid varit viktig för Kent Ekberg. 

– I dag när de mörka molnen hopas och det militära har tolkningsföreträde vill vi bygga motkrafter. Det är kulturens viktiga roll. Vi gör så gott vi kan här för att stärka identiteten och låta människor mötas i teatern. Därför ordnar vi också en festival varje år, och jazzkvällar.

Minnet av nazisterna som invaderade torget i Kärrtorp 2013 lever kvar hos Kent Ekberg. Men han tänker att det är en annan anda i dag. Torget är en offentlig plats och ägs inte av något privat företag. På ett torg kan man försvara yttrandefriheten. Det är en frizon för demokratin.

– I kulturen har vi också ett behov av skönhet och sköna dimensioner. Vi vill ha känslomässiga relationer som är annat än vardagslunken. Det går inte att köpa allt för pengar.

När slutscenen i Esmeralda drar i gång och alla sjunger ”Lovsång till kärleken” (i original ”Hymne à l’amour” med Edith Piaf), då är energin medskapande. Då känns det som om världen är möjlig att förändra, säger Kent Ekberg.

Hela ensemblen i Esmeralda. Foto: Jerry Malmberg

Samarbete en röd tråd

I dag när världen är så digital och vi upplever den genom bilder vill han tro att här och nu-mötet kommer att bli allt viktigare. Ungdomarna har också kommit till teatern både som medverkande och som publik. Dessutom finns systerteatern Turteatern en trappa upp från torget. Skådespelarna där är unga och vänder sig till en yngre publik.

– Teatern är det äkta mötet. Här är vi levande. Utvecklingen går i tes-antites-syntes.

Kent Ekberg håller ändå bestämt på sin roll som arbetsledare. Några forskare som skulle observera repetitionerna med en stor ensemble blev upprörda över arbetet och tyckte att Kent var en diktator. Han förklarade då att deltagandet är frivilligt och demokratiskt. 

– Jag vill aldrig förtrycka någon, och under ytan har vi en överenskommelse om att ska vi nå det förlovade landet så får vi acceptera arbetsvillkoren. Om jag går på Friskis och Svettis vill jag ha en tuff ledare som får mig att kämpa för att nå målet.

Jag undrar hur länge han orkar.

– Det är en bra fråga. Så länge jag har lust att leka och är nyfiken på livet kommer jag att fortsätta.

I slutet av november har Teater Reflex premiär på Ön, med manus av Kent Ekberg och Kajsa Gordan. Berättelsen utspelar sig på en skärgårdsö. Stormen kommer till ön och människorna måste på något sätt lära sig att samarbeta.

Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan
Gabriel Kuhn kommenterar KPÖ:s kongress
Gabriel Kuhn är skribent och SAC:s generalsekreterare. Foto: KPÖ, Annie Hellquist. Montage: Arbetaren

KPÖ – en växande vänster i Österrike

Hur blev ett österrikiskt kommunistparti, som inte var stort ens när det grundades 1918, plötsligt ett av Europas mest framgångsrika? Det finns förstås stora skillnader mot en frihetlig fackförening som SAC Syndikalisterna – men det är relevant att reflektera över KPÖ:s snabba förändring, skriver SAC:s generalsekreterare Gabriel Kuhn.

Fackföreningen SAC Syndikalisterna kommer snart hålla sin 34:e kongress. I november ska 70 representanter från 15 LS (lokala samorganisationer) mötas för att bestämma organisationens framtida riktning. SAC har bara kongress vart tredje eller fjärde år, vilket ger enskilda kongresser särskild betydelse.

Av olika anledningar kommer jag själv inte ställa upp till omval som generalsekreterare på denna kongress. Jag ska tillbaka till mitt vanliga jobb som frilansskribent och översättare. Jag har varit på journalistuppdrag även under de senaste två och ett halvt åren, när jag varit ledig från mitt SAC-uppdrag. Senast reste jag till Österrike för ett par veckor sedan för att, för en tysk tidnings räkning, bevaka det österrikiska kommunistpartiet KPÖ:s 39:e kongress.

KPÖ grundades 1918 och partiet var inte särskilt framgångsrikt i början. På 1920- och 1930-talen var den österrikiska socialdemokratin under dess ”austromarxistiska” ledning en stark politisk kraft, det fanns inte mycket plats på vänstersidan bredvid den. Under andra världskriget skaffade sig KPÖ ett stort moraliskt kapital när de, trots att de var förbjudna, var ledande i motståndet mot nazisterna.

Efter kriget hade de representanter i det nationella samt i flera regionala parlament – innan partiet från och med 1950-talet blev närmast betydelselöst.

Oanad framgång

Men sedan några år tillbaka är KPÖ, tillsammans med Belgiens arbetarparti (PTB-PVDA), Europas mest framgångsrika parti vänster om socialdemokratin. Graz, Österrikes andras största stad, har numera en kommunistisk borgarmästare. I turistmagneten Salzburg finns det en kommunistisk vice-borgmästare, och i min hemstad Innsbruck har partiet tre ledamöter i kommunfullmäktige sedan kommunalvalet 2024 – valet innan, 2018, ställde KPÖ inte ens upp.

Eftersom rollen som SAC:s generalsekreterare alltid följer med mig, även när jag inte är på officiellt uppdrag, var det omöjligt att närvara vid KPÖ:s kongress utan att tänka på SAC:s egen kongress. Även KPÖ har kongress bara vart tredje eller fjärde år, och den här gången var mer än hälften av alla 284 ombud inte ens medlemmar när partiet höll kongress 2021. En fråga blir oundviklig: Hur är det möjligt att en organisation som var dödförklarad runt millennieskiftet plötsligt kan växa sig så stark på bara några år?

Det är så klart svårt att jämföra KPÖ med SAC. Österrike är inte Sverige, och KPÖ är ett politiskt parti, medan SAC är en federation av lokala fackföreningar. Ändå går det att dra paralleller.

Fokus på lokala frågor

KPÖ:s framgångar började med att lokalavdelningen i Graz fokuserade på väldigt konkreta frågor, framför allt bostadspolitiken. Hyrorna i Österrike är höga, och familjer med låg inkomst kämpar hårt för att klara av räkningarna. KPÖ gjorde det till sin hjärtefråga. Folk kunde komma till deras kontor och få rådgivning, även materiellt stöd om det fanns ett akut behov.

Samtidigt gav KPÖ:s folkvalda representanter den största delen av sin inkomst till sociala projekt. De behöll enbart en lön som motsvarade den genomsnittliga inkomsten av en österrikisk yrkesarbetare. I dag är det standard inom partiet landet över. Det är likt hur SAC:s löner beräknas. 

Medan det lokala engagemanget prioriterades inom KPÖ, uttalade sig partiet sällan om stora geopolitiska frågor. Detta gav resultat även i andra delar av landet.

Men framgångarna i Graz hade aldrig kunnat sprida sig om det inte varit för en förnyelse av partiet. År 2018 blev vänsterfalangen av miljöpartiets ungdomsförbund oberoende, ändrade sitt namn till ”Ung vänster” och började samarbeta med KPÖ. Den största delen av de 144 nya partimedlemmar som deltog i årets kongress har sin bakgrund i Ung vänster, och det gäller även några av partiets mest kapabla organisatörer. Med dem kom en ny energi, nya idéer och utkast till ett nytt partiprogram, uppdaterade stadgar och en organisationsstruktur anpassad till dagens verklighet.

Federalistisk struktur

Det må överraska att KPÖ, likt SAC, är en federalistisk organisation, med tanke på att många förväntar sig ett centralistiskt styre bland kommunister. Men den regionala KPÖ-avdelningen från Steiermark (med Graz som huvudstad) hade inte ens skickat ombud till de nationella kongresserna på över tjugo år. Det var förnyelsen som gjorde att de var tillbaka den här gången.

En federalistisk struktur ofta leder till samma frågor, till exempel om resursfördelning. Hur mycket solidaritet med mindre avdelningar är rimlig för dem som har mest medlemmar och pengar? I KPÖ:s fall hade Wien hela 87 ombud på kongressen fast de inte har en enda ledamot i kommunfullmäktige. Tyrolen hade precis fyra, trots dundersuccén i huvudstaden Innsbruck. Här gäller det att hitta en bra balans mellan de lokala och regionala avdelningars autonomi och känslan av att agera tillsammans, i en enad organisation. Det låter välbekant för alla som är del av de kluriga diskussionerna inom SAC om relationen mellan centralorganisationen och LS.

På KPÖ:s kongress diskuterades det många sakfrågor; formalia och pengarna spelade mindre roll. Jag gillade det, men folk förklarade för mig att det också betyder att transparensen kan brista när det gäller både beslutsförfaranden och resursfördelningen. Återigen gäller det att hitta rätt balans.

Facket också på dagordningen

Fackföreningsrörelsen var också ett diskussionsämne. Som de flesta europeiska länder har Österrike ingen betydelsefull syndikalistisk organisation. Fackliga aktivister med syndikalistiska sympatier organiserar sig i lokala fackklubbar inom ÖGB (Österrikes LO). De har sitt eget nätverk, den fackliga vänsteralliansen GLB (Gewerkschaftlicher Linksblock).

Ombuden på KPÖ:s kongress betonade betydelsen av den fackliga aktivismen. Försök att bilda egna fackföreningar sågs som en alldeles för stor utmaning under de omständigheter som råder i landet. 

Även i Österrike undermineras den traditionellt starka fackliga strukturen. Fackliga aktivister har fullt upp med att försvara de rättigheter som arbetarrörelsen har vunnit under de senaste 150 åren. Det långsiktiga målet är en radikalisering av de stora fackens medlemsbas.

Det fanns också en mediedebatt som var relevant för SAC med tanke på hur mycket plats diskussionerna om Arbetaren, medlemstidningen Syndikalisten och sociala medier brukar uppta på kongressen. Argumenten för en starkare satsning på sociala medier var de vanliga: de konsumeras mest, framför allt av unga, och de var snabbare och billigare.

Men det artikulerades ett tungt motargument: fördelningen av flygblad och tidningar kan kontrolleras helt av organisationen själva, medan algoritmerna styr över sociala medier. En tankeställare.

Nu är jag tillbaka i Sverige, helt upptagen med de sista förberedelserna inför SAC:s kongress. Det var kul att bevittna en kongress med vissa likheter bara några veckor innan. Att SAC:s kongress kommer ha fler pauser och att det inte kommer konsumeras alkohol anser jag fördelaktigt.

Publicerad Uppdaterad
1 month sedan
Det nya ”facket” Samverkans vice ordförande säger att han är besviken på IF Metall som ”betedde sig illa” när de inte accepterade Teslas nej till kollektivavtal.

Borgerligt blå, arbetarfientligt gula

Sverigedemokrater gillar inte att bli kallade ”bruna”. Nå, här har vi några praktexempel på blågula: borgerligt blå, och arbetarfientligt gula.

Håller så kallade gula fack och avtalsshopping på att normaliseras i Sverige? Det var en av farhågorna när strejkrätten inskränktes år 2019. 

Senast i går skrev jag om hur fackföreningar måste ta striden både praktiskt och ideologiskt, i en analys kopplad till Teslastrejkens tvåårsdag. För arbetarrörelsen är under attack. Från näringslivet och högern, dit Sverigedemokraterna hör. Det nya ”facket” Samverkans vice ordförande säger för övrigt att han är besviken på IF Metall som ”betedde sig illa” när de inte accepterade Teslas nej till kollektivavtal.

De senaste åren har ett par företagsledare gjort utspel om ”egna fack”, till exempel Frilans Finans vd Stephen Schad. ”Det blir inte gulare än så här” sades det . Frågan är vad man ska kalla detta nya försök. Både företagets vd och Samverkans ordförande är aktiva sverigedemokrater. Och det finns kopplingar in i regeringen.

De stora fackförbunden behöver ofta bli påminda om själva grunden för sin existens: att relationen mellan anställd och chef/ägare är ojämlik. Därför är fackets roll att försöka fördela mer makt till den som arbetar.

Det här vet de flesta som någonsin jobbat på riktigt. Att vissa politiker inte fattar konceptet är förklarligt. Men man undrar om SD verkligen vill kommunicera denna syn på fackföreningar till sina väljare? Att det viktigaste är samarbete med arbetsköparna och att LO är för konfliktorienterade. 

Publicerad Uppdaterad
1 month sedan
I mitten av oktober skakades Madagaskar av uppror, lett av den unga generationen. Foto: Brian Inganga/AP/TT

Bakgrund: Madagaskar förr och nu

Det moderna Madagaskar har präglats av politisk instabilitet, vanstyre och snabba förändringar. Bland den unga generation som nu gör uppror beräknas 42 procent vara arbetslösa.

Madagaskar brukar sällan få någon större uppmärksamhet i världsnyheterna. Nyheten den 27 augusti att Frankrike överlämnat tre kranier till Madagaskar var en påminnelse om kolonialtidens grymheter och den svåra vägen till försoning. Ett av kranierna tillhörde kung Toera, ledare för folkgruppen Sakalava.

En fransk tolkning, i affischform, av landets utdragna krig mot Madagaskar i slutet av 1800-talet. Foto: Gallica Digital Library (public domain)

Kolonialstyre och enpartistat

Toera ledde motståndet i västra Madagaskar mot en fransk militäroffensiv och i augusti 1897 togs han till fånga. Franska styrkor halshögg kungen och huvudet transporterades till Paris där det förvarades i ett museiarkiv i 130 år.  

Den franska invasionen av Madagaskar 1883 blev upptakten till ett kolonialstyre som varade fram till 1960. Ett uppror för självständighet 1947 slogs ner med brutala metoder av franska styrkor.

Det självständiga Madagaskar har präglats av politisk instabilitet, vanstyre och snabba förändringar. 1975–1991 var landet i praktiken en socialistisk enpartistat under ledning av Didier Ratsiraka, som senare återkom som president 1997–2002. 

Sedan 2009 har Andry Rajoelina varit en av landets viktigaste politiker, vald till president 2018 och återigen 2023 då efter anklagelser om valfusk.

Bland de fattigaste i världen

Trots att Madagaskar har enorma mineralfyndigheter och goda förutsättningar för jordbruk så är landets befolkning bland de fattigaste i världen. Över 22 miljoner av landets 31 miljoner invånare lever under fattigdomsgränsen. Av landets unga (18–35 år) beräknas 42 procent vara arbetslösa. Bara en tredjedel av invånarna har tillgång till elektricitet.  

Hunger är ett allvarligt problem och nästan 40 procent av invånarna är undernärda. 

Problem med torka har under senare år bidragit till att förvärra situationen. 

FN-organ som World Food Programme har också pekat på att klimatförändringar bidrar till problem.

I en analys på Europe Solidaire beskriver Michel Strulovci hur några få bolag, däribland brittisk-australiska Rio Tinto, ett av världens största gruvbolag, exploaterar Madagaskars rikedomar medan befolkningen lever i armod.  

Publicerad Uppdaterad