Solidärer – avsnitt 11

Gävle, mars 1938.

Det hade kommit en man på motorcykel. Till Centralhotellet, dit hon gått med Sonja och Violet fast Anders och Rosemarie inte tyckt om det. Hon hade haft kappa och sjal på och mamman sa att det var fasoner. Hon hade letat efter sin basker och sagt att hon måste få leva innan hon blev gammal – om det så innebar att i två timmar få sitta med Sonja och Violet på Centralhotellet och långsamt dricka en lemonad. Då skulle du inte ha skaffat barn, sa Rosemarie. Det var inte meningen heller, sa Klara. Sedan hade hon ångrat sig.

Gå och lägg dig, sa hon. Anders tar flickan. Anders vill väl inte att du går ut, Klara?

Han kan väl svara för sig själv, eller hur, Anders? Mmm… nå, nä, mumlade Anders och rodnade.

Inte kan väl han förväntas ta hand om flickan, den enda lördagskväll han har, sa Rosemarie.

Men han är ju pappan, ville Klara ljuga, fast det var lön- löst. Anders skulle bara rodna ännu mer. Nu går jag, sa hon, för hon hade hittat baskern och handskarna.

Du överger ditt barn, sa Rosemarie med darr på rösten.

Två timmar, morrade Klara. Och hon sover nu. Sov du också!

Men Anders då?

Men jag då?

Inte har jag uppfostrat dig till det här?

Det måste du ha gjort mamma, vem annars? Och så gick hon.

Ska man behöva känna sig som ett olydigt barn när man är tjugofyra? Hade Klara någonsin varit olydig? Kylan mot kinderna och in i munnen, djupt ner i lungorna, bedövade, hon småsprang fast hon inte behövde för Sonja och Violet hade inte kommit ännu. Hon hörde ljudet av en motorcykel och tittade ut genom det immiga fönstret. Gnuggade fram en egen ruta och såg honom kliva av, ta av sig hjälmen. Tjockt vågigt hår var det första hon såg, och när han kom in i lokalen – det var något i blicken hon kände igen. Hon satt snyggt och ensamt med benen lindade om varandra och ryggen rak. Kristallkronan snurrade och gnistrade.

Vem är det du tittar på? frågade Violet när hon kom in med ett moln av kyla omkring sig. Håret lika blankt som alltid.

Inte på någon, sa Klara.

Motorcykelmannen? Jag såg när han kom. Vilken galning att ta ut motorcykeln mitt i vintern.

Det är inte mitt i vintern. Det är barmark, det är snart vår. Men ändå, sa Violet. Det skulle ingen vettig människa göra. Hon värmde sina händer över ljuset på bordet. De såg lena ut, naglar med ljust skimrande lack. Klara sa inget. Inte visste hon vilka de vettiga människorna var och vad de var bra för. Det var något som mamman hållit på med, att särskilja människor, försöka försäkra sig om en redig väg in i framtiden – som om det fanns sådana vägar där man kunde gå som i en allé och inga träd skulle någonsin falla ner över en, inga skuggor heller.

När hon såg på honom, motorcykelmannen med sitt vackra hår, förstod hon att hon måste gå hemifrån fler lördagar och Rosemarie fick tro och tänka vad hon ville. Så länge hon inte vägrade fick hon sucka och oja sig och liera sig med Anders och hålla flickan tätt och trycka sin näsa mot hennes hjässa, medan hennes ögon fylldes av tårar. Hon fick ömsom anklaga Klara, ömsom sig själv, för något måste hon ha gjort fel, men vad? Hon skulle minsann aldrig ha lämnat Klara på det här sättet när hon var liten!

Det kanske du skulle ha gjort? sa Klara den andra lör- dagen hon gick hemifrån och gick därmed över en gräns. Flickan började gråta och Anders i bakgrunden verkade skämmas över dem alla. Eller också hade han gått ut. Klara hörde hans tunga steg i trappan. Hon bad om ursäkt och kysste mamman på kinden.

Hon kommer att tro att det är jag som är hennes mamma, sa Rosemarie, och höll den gråtande flickan mot sitt bröst.

Det kommer hon inte. Aldrig.

Hon lirkade istället: Bara två timmar, mamma! Sen kommer det att bli bättre. Jag kommer att bli bättre. Nej, det sa hon inte heller. Hon pussade flickan, satte baskern snett över örat och flydde. Fast det kändes inte som flykt. När hon stängde dörren hörde hon inte längre flickans gråt, och ute på gatan var luften klar och skön att andas.

Han klev in i lokalen och sökte henne med blicken. När han funnit henne gick han till baren. Stod halvt bortvänd, rökte, pratade inte med någon.

Nå, sa Sonja, säg nu, vem tittar du på?

Klara skakade på huvudet. Kunde inte låta bli att le.

Han som kommer på motorcykel? Visst är det han? Det måste vara livsfarligt att köra motorcykel mitt i vintern.

Det slår om till vår när som helst, sa Klara.

De mötte varandras blickar. Håll inte fast för länge bara. Och hans blick svarade: Om de märker kommer de att förstöra. Hon satt två bord ifrån, tänkte att det var lite överdrivet men det var kanske så han kände. Hon förväntade sig inte att han skulle bjuda upp henne. Två timmar gick fort och hon skulle inte komma för sent hem. Hon reste sig och såg att han samtidigt betalade för sig. De satte på sig sina ytterkläder. Han öppnade dörren för henne och kom i några sekunder nära. Han luktade skinnjacka. Hon tackade, han nickade och gick mot motorcykeln.

Kör försiktigt, vågade hon säga. Det kan vara halt. Inte farligt, sa han och tittade ner på vägen.

Du skulle kunna fara hur långt som helst och ändå kommer du hit?

Det är inte min hoj, sa han, och det är dyrt med bränsle. Och så tycker du om Centralhotellet?

Nja. Jag är inget för tjusiga ställen. Men jag känner ingen här i stan.

Han tittade upp och hade ett fint leende, försökte inte charma henne, men inte heller nå henne. Så hade Ingemar också sett ut ibland. Du kunde känna mig, ville hon säga – men det var från en film, kanske med Ingrid Bergman i ett beslöjat ljus. Mannen som röker över mer än halva bilden och hon som är så ljus att blixten, eller cigarettröken, fräter sönder henne.

Hon ville inte le tillbaka och inte stå kvar.

Ville inte att Anders skulle ligga bredvid henne och störa hennes drömmar. Ville inte somna. Vände ryggen mot honom i det kalla rummet, blundade.

När han kom bort till korsningen där vägen antingen svängde mot Sandviken och Falun eller djupare in i Gävle vände han om och körde tillbaka. Parkerade motorcykeln i närheten av slottsgrindarna och sprang sista biten så han var varm när han kom fram till reklamväggen på Hamilton- gatan. Han höll om henne som en människa alltid ska hålla om en annan människa, med hela sig. Rådhusklockan slog tre slag. Hon höll honom tillbaka, med så mycket av sig själv som hon tordes.

Hon ville ta Anders i handen, dra ut honom ur rummet, göra något på riktigt.

Vi kan kasta ägg på nazisternas lokal, sådant gjorde väl ni förut – eller skriva något på väggarna?

Han tittade på henne och skakade på huvudet.

Vad pratar du om? Inte vill jag hålla på med sådant nu när hon finns och är så liten. Han nickade mot flickan som satt på golvet och klappade händerna, hon hade nyss lärt sig det.

Vad duktig du är gumman, sa han. Sedan tittade han på Klara och skakade på huvudet, precis på samma sätt som när hon citerade tidningsartiklar eller krävde de där lördags- kvällarna med Sonja och Violet – de där bohemerna, som han sa (fast om Violet sa han annat också). Klara måste hålla ångan uppe för att inte sjunka ihop. Hon orkade inte knuffa honom längre ifrån sig.

När hon bytte om sa han inget. Flickan gnydde ett tag, men det hade blivit bättre med det, du vet hur mamma tänker, viskade hon i flickans öra, du vet att mamma älskar dig. Hon låtsades att hon var modig, eller att hon var feg – det gick ändå inte att veta vad som fanns längst därinne, om det ens fanns ett längst in, som ett slut, eller en magnet mot vilken alla känslor och händelser och människor drogs.

Spegelblicken skyddade henne med sina fantasier: ljus- rött läppstift och att han längtade efter henne. Fast inte vansinnigt eftersom han hade något som var hans eget och som var viktigare än allt annat: en dröm som behövde gå i uppfyllelse när nu det här livet var det enda. Hans tankar var långsammare än hennes, och sorgsnare, eftersom han var man och kunde fara iväg på en motorcykel. Han behövde inte hålla sig upprätt på samma sätt eftersom han inte hade någon, ingen familj. Så tänkte hon om honom, att han inte kom riktigt loss ur sig själv och att det inte gjorde något för hon var likadan. De visste vad de skulle prata om. De skulle prata om hur världen kunnat se ut, om de inte suttit fast i den enda värld som fanns. Han skulle inte tycka att hennes sätt att leva var dåligt. Han skulle inte tycka att hon var stel och underlig, utan förstå att det fanns fler sidor att tycka om än de hon klarade av att visa. Han tänkte inte som mamman, och kanske Anders, att flickan skulle kunna ärva det underliga, allvarliga, men att det fortfarande gick att rädda flickan eftersom hon var splitterny.

Tunga gardiner, styva dukar, stela kostymer och klänningar i mörkblått, grått och grönt. Klara hade stramat upp håret med kammar, Anders osäkra skratt förföljde henne, fan va snofsig du ska va då – hon kunde ha skrattat tillbaka, det var väl ändå hon som hade flest hemligheter? Istället skämdes hon. Det blanka skärpet i midjan. Klackarna. Hjärtat som slog så högt och snabbt att det hördes ut i lokalen fast orkestern börjat spela. Mammans skam var värre än hennes egen. Var det underligt att hon ville vara med människor som inte dömde henne? Sonja lade huvudet på sned och lutade sig framåt så glipan mellan hennes vackra bröst syntes, hon blev annorlunda med män omkring sig. Gömde fingrarna som var fulla av eksem av de billiga färger hon använde när hon målade hemma på vindsrummet. Hon blev uppbjuden och fnissade och tittade på Violet och Klara med en blandning av stolthet och sorg i blicken.

Han heter Edwin, sa Violet. Edwin Steen. Vem då?

Violet himlade med ögonen.

Jag vet inte varför jag ens följer med hit när ni båda blir helt uppslukade av dumma saker – och okoncentrerade…

Hur vet du vad han heter? Det går väl att fråga.

Du har väl inte pratat med honom? Violet ryckte på axlarna.

Han är inte från Gävle i varje fall. Det var det enda han sa. Det var innan du kom. Du var sen.

Flickan krånglade, sa Klara, som om hon behövde förklara något alls för Violet.

Jag trodde att det var du och Anders. Och du och Stig ska gifta er.

Det har väl inget med saken att göra. Stig har inga problem att jag umgås med mina vänner.

Inte Anders heller.

Violet kramade hennes axel. Det kändes för hårt. Sonja kom tillbaka och var röd i ansiktet. Klara kände Edwins blick men kunde inte titta dit. Hon tittade på Sonjas kladdiga ögontusch och borde väl ta servetten och hjälpa henne.

Det är dags för mig att gå nu, sa hon. Klockan är inte tolv än, sa Violet.

Klara kramade om Sonja, inte Violet, passerade Edwin – det var inte som att gå förbi ett nyutslaget syrenträd, hans lukt satt mycket längre in, hon skulle behöva tränga sig in.

Hon skyndade ut i den bitande kylan. Han kom inte efter men hon kände hans blick, måste låtsas att han tittade efter henne.

Kom då, ville hon ropa. Kom då, när det här livet ändå är vårt enda.

Rosemarie sov i fåtöljen bredvid flickans säng. Munnen var vidöppen. Ena handen i kramp runt en spjäla. En hade fött Klara och den andra hade Klara fött, ingen av dem hade hon valt. Mammans ansikte var utslätat, säkert var hennes kinder mjuka, och hennes läppar hade kysst någon annan än Klaras pappa och det hade känts underbart, kanske lyckligt. Strängheten var den form hon lärt sig att leva i, sömnen tvingade henne att släppa taget. Men hon sov lätt och vaknade av att bli granskad.

Hej, sa Klara, har det gått bra?

Rosemarie försökte ställa om men mjukheten dröjde kvar. Hon är förunderlig den här flickan, så snäll och –

Hon kom av sig, försökte hitta tillbaka till sin form.

För att hon tycker om att vara med dig, hindrade Klara. Gör hon, tror du?

Rosemarie samlade snabbt ihop sig. Klara tänkte att det fanns en flicka till, djupt därinne, som pockade på uppmärksamhet. Det fanns alltid den bortträngda skuggflickan med sina anspråk, hon som krävde sådant det inte gick att få. Rosemarie strök med ena handen över håret där det grå börjat ta över och sa att hon skulle gå till sängs.

Tack för allt, sa Klara och mamman stirrade till på henne, kom av sig, bytte blickens riktning från den vuxna dottern till det sovande barnet.

Han tar hand om mina blommor. Ställer fram ett glas vatten. Vaggar mitt barn. Drar ut stolen. Sådant larv. Smörjer in mina torra fabrikshänder. Han har en salva. Han kommer aldrig att göra mig illa. Har mer salva om det behövs. Jag fryser om fötterna och han hämtar sockor. Han har ingenstans att ta vägen, därför får han bo hos mig. Jag vet att trösten finns där. Men jag vet inte om det är tröst jag behöver.

Varje lördag samma dumma levande sak. Edwin tittade på henne, log inte, flirtade inte. Vad var det han ville? Hon ville åt hans sorg och hans ensamhet, för att den var hennes också och kunde väl få delas med någon. Sorgen måste vara kärlekens kärna. Den hade varit det hos Ingemar, men om en människa inte ens vet om att han sörjer blir han ju omöjlig att älska. När hon gick hem var kroppen tydlig och skön, det var hennes kropp, inte en bild av kurvor och hud, hon rätade på ryggen fast han väl var halvvägs till Sandviken och inte skulle se henne. Det var alldeles för kort väg hem. Hon tänkte inte på Anders förrän hon kom över tröskeln och in i tamburen. Hon tände ett ljus, stod i tystnaden. Behövde inte skämmas inför flickan men gjorde det ändå. En kall och hård skam, ett skal bara.

Vad tänker du att kärlek är egentligen?

Ingemar låg naken intill henne, det var inget särskilt med hans kropp förutom att det var en människas nakna kropp, lite hår på bröstet och en kuk så det gick att förstå att det var en man. Hon smekte bröstet, det glesa håret, han låg med armarna bakom huvudet och blicken i taket. Frågan hade fått henne att skratta. Eftersom han var för allvarlig. Inte sorgsen utan uppblåst.

Jag menar alltså, sa han, vad fyller kärleken för funktion, i det politiska?

Som större än oss, än mig, menar du? Hon behövde fråga men lät bli, för hon ville inte att han skulle svara. Han ville att kärleken skulle sträcka ut sig och ha breda armar som vingar som inte gjorde skillnad på människor, den svepte och slog ner där något kunde räddas eller förändras. Det var vad han försökte få henne att tro. Hon ville ha kärleken intill sig. Nära. Så den gick att smeka och ta hand om, som en skada. Han ville, tänkte hon nu, egentligen krypa in i en kärlek som in i en livmoder: mörk och skyddad.

Kärlek är att huden lossnar, tänkte hon att hon svarade honom. Den glider av dig utan att du märker, och det gör ingenting. Låt allt komma in. Låt allt vara levande. Men så länge du inte tänker sörja vad som inte blev är du inte redo för någon framtid, Ingemar. Det var inget svar på hans fråga, men det var ändå vad hon ville få sagt.

Gränsen mellan Frankrike och Spanien öppnas för vapenleveranser, läste hon för Lill. Det var bara en notis men hon såg framför sig hur lastbilarna rullade genom södra Frankrike och över den osynliga gränsen mellan fred och krig.

Vintern, läste hon, har varit osedvanligt sträng. Lill var snart ett år och förstod allting.

Vad gör ni två? frågade Anders som gnuggade sömnen ur ögonen, sträckte på sig, luktade varmt av sömn.

Vi läser, svarade Klara.

Du får inte skrämma henne, sa Anders.

I Barcelona blir hungersnöden värre, läste Klara. Det enda som finns är kålrötter och palsternackor. Katterna som brukade stryka omkring på gatorna syns inte längre till.

Mau, sa Lill.

Men Klara, sa Anders. Han reste sig, hade ett rejält morgonfjong som Klara inte kunde låta bli att skratta åt. Han förstod och log mot henne. Pekade fjonget mot henne, låtsades skjuta: Bam.

Och lyssna här, Lill! Hon plockade fram samlingsskriften I dag Spanien och läste Josef Kjellgrens dikt Teruel, som hon läst många många gånger förut:

Efter denna dag: – aldrig, aldrig blir vi slagna till slavar!

Vi kämpar ännu! Vi kommer åter en gång!

I morgon, om ett år, om hundra år – våra hjärtans stora tro skall oupphörligen

slå de väldigaste vapen med maktlöshet!

Flickan nickade allvarligt.

Ni är ju inte kloka, sa Anders. Ömhet och rädsla i en omfamning han inte visste hur han skulle ta sig ur. Det var söndag och våren var på väg, det märktes på ljuset och på människorna som gick på gatan utanför med uppknäppta rockar och kappor. Det kom blåstjärna förstås. Trängde upp där den behagade. Våren var Klaras och flickans årstid. Flickan hade mars och Klara maj. Anders var sensommar, tidig september, värme som snabbt slog om. Ingemar var höst, på gränsen till vinter, då när det låg tunn, spröd is på vattenpölarna och man fick gå försiktigt.

Den här våren ska jag ta vara på allting, sa Klara. Jag ska gå långsamt hem från fabriken och se allt förändras. Varje skiftning, Anders.

Gör så du, sa han. Men här i stan är det mindre att se. Här gör årstider mindre skillnad.

Jag glömmer bort det varje år, sa Klara undvikande. Bara skyndar mig till och från makaronerna. Men i år ska jag se varje liten ny växt efter vägen.

Gör det du, sa Anders. Men för att hitta ovanliga sorter måste du ta dig utanför Södertull.

Han hade en rutig skjorta på, håret var ordentligt kammat. Flickan lekte med den mjuka katt hon fått från fru Holm- ström. En lustig, rutig tygkatt med knappögon, den sa något om Holmström som inte blivit sagt förut. När Anders satte sig i soffan med en bok! (Sherlock Holmes – hon hade väl aldrig sett honom med en bok förr) kröp hon dit och tog tag i hans ben. Hävde sig upp. Provade sig själv däruppe.

Bravo! utbrast Anders, och flickan tappade balansen. Han skrattade när hon satte sig på rumpan. När han klev in i boken och bara Klara såg reste sig flickan och tog ett steg, och ett till. Klara sträckte ut händerna, då trillade flickan igen.

Rosemarie kom rödrosig genom dörren med spånkorgen och lade fram bröd, smör, korv, dricka och rotsaker.

Han är generös i charkuteriet, log hon. Och fin korv har han också.

Klara började skratta, Anders också – och Rosemarie när hon fattade – och barnet, som inte fattade någonting.

Det var Violets idé från början att de skulle samla ihop kvinnor som vill engagera sig och diskutera allt som har med kvinnors rättigheter att göra, men det var Sonja som dragit igång det med ett första möte hemma hos sig. I det lilla inackorderingsrummet under takåsarna i ett hus på Brunnsgatan stod en inriktning klar. Eller kanske inte. Det enda de var överens om var att det inte skulle handla om välgörenhet i första hand, de måste gå djupare, ställa frågor, och aktionerna skulle vara svaret. Det var två kvinnor som gått med i och snabbt hoppat av Gävle LS, för att männen (det vill säga Eken, John och de andra) ignorerat deras förslag, det gick väl att säga att de två var drivande: Lisa och framförallt Lotten.

På den fjärde träffen ville en kvinna som arbetade som kassörska på Tempo prata om vad de skulle göra med männen, om de verkligen kunde gå med på att fortsätta ta hand om allt hemma och samtidigt lönearbeta. Hon fick stort medhåll. Klara tänkte på förfallet där hemma som Rosemarie styrde upp, hon städade, lagade mat… det var hon som var hemmafrun. Hon rodnade. Lotten (som arbetade på barnhemmet) hävdade bestämt att det Frida (kassörskan) sa hörde ihop med kampen i det större: på arbetsplatserna och på gatorna. Allting, menade hon, handlade i grund och botten om ansvarsfördelning och ökad frihet. Violet, som brukade prata på, hade tystnat inför Lotten. Klara kunde se hur det skavde i henne.

Efter första mötet hade hon sagt att Lotten var manhaftig och måste man vara sådan för att få ta plats? Klara hade sagt emot att hon tyckte att Lotten både var djärv och smart, och det var ingen vanlig kombination, varken bland män eller kvinnor. Lotten tyckte att de skulle starta upp en särskild syndikalistisk kvinnoklubb och försöka skaffa sig en lokal, men det hade Violet ifrågasatt – det borde vara en förening öppen för ett större spann kvinnor. De skulle fortsätta prata om saken, och Klara tänkte att det var typiskt att de tvunget skulle behöva diskutera liberala spörsmål, hålla på att krångla med sådant, bara för att de var en grupp kvinnor. Som om de aldrig riktigt fick välja sida och vara radikala, för att de alltid måste tänka på vad andra skulle tycka.

Violets misstro mot Lotten var ömsesidig men Sonja lycka- des övertyga Lotten om att Violet Crona, sitt namn till trots, var av rätt virke. Och: de behövde vara många. De var bara nio stycken nu och Lisa var yngst, hon bodde på Öster och var förlovad med John som gått och blivit ordförande för Gävle LS efter Verner Holm.

Männen bryr sig inte ett jota om våra erfarenheter, sa Lisa, de låter oss inte ens komma till tals. Hon kom in på kriget i Spanien, att det i allra högsta grad angick dem: kvinnornas situation där, hur skiljer den sig från vår? Förtrycket är hårdare, och fattigdomen, det hör ihop! Hur hade hon lärt sig att tala så, tänkte Klara. Lisa nickade åt Klaras håll. Du vet ju, Jansson, inte sant? Klara såg sig om i rummet, men där fanns bara nyfikenhet. Hon berättade försiktigt om fascisternas framstötar, konflikterna på republikens sida som tycktes djupna. Fascisterna har alla vapen de behöver och ett stort ekonomiskt stöd, precis som Hitler. Arbetarkvinnornas ställ- ning blir sämre och sämre ju större utrymme fascisterna får.

Hon förstod inte själv att det var hon som talade. Biograffilmen om Spanien drog in mycket pengar, sa

Sonja. Vi kanske kunde göra något liknande igen, och så kunde Klara föreläsa också?

Du är tokig, sa Klara.

Du är tokig om du inte tror att du skulle kunna det, sa Sonja.

Ja, Klara klarar allt. Violet blinkade mot henne men det fanns en skugga. Är det förresten inte på tiden att vi döper den här föreningen? Jag har tänkt att ett passande namn vore Gävle kvinnoförening.

Klara hörde sitt eget skratt bubbla upp ur strupen.

Alla har rätt att komma med förslag, sa Lotten, men en kvinnoförening kan avfärdas hur lätt som helst. Det blir som en syjunta.

Det är inget fel med syjuntor, sa Annemarie, en mager kvinna som arbetade som barnmorskebiträde. Och så fortsatte det. Tills Sonja sa att det väl kunde vara en idé att fokusera på Spanien. Jag tänker, sa hon, att situationen i Spanien har alla viktiga frågor i sig. Det är den utsatta kvinnan som vi först och främst måste hjälpa.

Och de stackars barnen, sa Annemarie, och fick bifall. Klara sneglade på Violet. Skuggan mörknade. Och Klara begrep inte varför det fick henne att känna sig ljusare inombords.

Hon ville se på allting med ömhet. Hon ville se på det trasiga och tänka att det gick att laga.

Så fort flickan sov fick hon ett andrum. Antingen läsa, eller skriva till Ingemar. Allt annat måste hon strunta i. Hon skrev:

Varje dag måste jag uppfinna att du finns. Jag skulle med jämna mellanrum behöva veta att du tänker på mig, fast jag vet att du gör det, på ditt sätt, och det kanske måste räcka? Fast det räckte inte. Hon knölade ihop brevet och bad Rosemarie ta flickan och gick till Centralhotellet med Violet och Sonja. Det var en sjuk uppfinning, kärleken i dess trånga form, och i kväll skulle hon prata med honom, eftersom det inte fanns något att förlora. Hon väntade på ljudet av motorcykeln. Sonja sa att hon måste tänka på väglaget. Det rann snö från himlen fast det var mitt i våren, det rann stjärnor i skenet av gatlyktorna utanför.

Det går inte att komma hit i kväll förstår du väl, fortsatte Violet. Vintern har tagit om.

Klara visste att han skulle trotsa vädret för hennes skull. Ändå kom han inte.

Jag ska röra mig hemåt, sa Sonja och gäspade. Det var dött här i kväll, hörni.

Jag kan stanna ett tag med dig, sa Violet till Klara, om du vill?

De väntade med varsin Pommac. Såg på när andra blev uppbjudna, blev själva uppbjudna, tackade nej. Om en halvtimme skulle restaurangen stänga, mamman låg i den hårda soffan med blicken i taket, flickan sov. Anders gick långsamt uppför trappan, räknade stegen, trettiosju stycken, han skulle bli ledsen om hon inte låg där när han kom in.

Människor dör i Spanien hela tiden, sa Klara. Överallt dör människor precis just nu.

Men vi bor i Gävle, log Violet, här dör ingen hur som helst. Du dör om du ska fortsätta vara tillsammans med Stig, sa

Klara och visste att hon gick över en gräns.

Nej, det gör jag inte, sa Violet.

Jag förstår inte vad du gör med honom, fortsatte Klara.

Han är ju fiende.

Orden bara ramlade ur henne. Hon blev het i ansiktet. Violet tog sin kappa och rävkragen och reste sig.

Du ska få se, sa hon. Klara såg efter henne, borde ha ropat, bett om ursäkt, men hon visste inte hur hon skulle förklara sig, orkade inte komma med någon idiotisk lögn igen, Lill är odrägligt mammig förstår du och Rosemarie bara bråkar på mig, jag är trött och dum och visste inte vad jag sa. Ensamheten var skön och förskräcklig. Hon kände en hand på axeln, vände sig om och där stod en man med röd fluga och styv lugg och ville dansa. Hon kunde ha varit vem som helst som satt ensam på en dansrestaurang så hon följde med honom ut på dansgolvet. Han dansade inte lika bra som Anders, men hon behövde inte tänka på stegen, bara följa. Människor dog i Spanien, de dog i Gävle också, ingen skulle sakna henne, ingen skulle sörja om hon försvann en liten stund. Hon lutade sitt huvud mot hans axel och kände hur svettig han var. Han tog ett hårdare tag om hennes midja.

Isbanan på ån utanför Grand Hotel hade krackelerat och musiken tystnat men lyktorna runt om var fortfarande tända. Hon hörde vattnet vakna därunder, ett entonigt sjungande långt inifrån. Isen skulle brista snart, det gick inte att hålla ihop den hur länge som helst. Hon gick långsamt hemåt. Varför skulle hon inte få tycka om en så enkel sak som att röra armar och ben och drömma om att vägen ledde någon annanstans än hem? Varför var hon tvungen att fabricera skammen ovanpå den underbara känslan av ensamhet? Det skulle kanske bli tomt utan henne men mammor försvann hela tiden, hittade inte hem bland alla ruiner.

Det porlande strömmande vattnet sjöng under isen, väntade och sjöng och väntade.

Jag har känt mig älskad och nu gör jag det inte längre. Jag kände mig som en stor röd blomma, det går väl inte att säga varför en blomma vissnar, om det har med kyla eller ålder att göra, ett naturligt förlopp eller ett skadedjur. Kanske går det att få den att överleva om man anstränger sig, den kanske kan blomma igen – men något har ändå hänt, något avgörande och farligt, varje kronblad lossnar. En stjälk svartnar inifrån och ut och gör så att all växtkraft ruttnar.

Inte heller nästa lördag kom Edwin. Våren skulle ha visat tecken – snödroppar! smältande istappar! – men vägrade. Sonja pratade om konsten, om surrealister som Picasso som gick rakt in i realismen och berörde djupare, eftersom verkligheten inte gick att ta in i sin fulla kraft. Den blev för vidrig. Eller bara platt.

Klara kunde inte lyssna. Hon tittade på hålet där Edwin skulle ha stått.

Vi har träffats tre gånger, men nu vill han inte ses mer, sa Sonja. Ni vet, han som… Äsch. Han har en liten hund som han älskar, och vi har haft roligt ihop, bra i sängen också. Det tänker jag inte hymla om. När jag frågade varför sa han att han »föreställer sig att jag är en sådan som flirtar med andra«. Jag sa att jag kunde föreställa mig detsamma om honom. Jag sa till honom att är det konstigt att man blir hungrig när man inte får äta någon gång, alltså äta riktigt ordentligt och bli mätt. Jag skulle inte ha pratat så mycket, men jag tycker ju om att prata.

Männen är mätta för att de har dödat, sa Violet och hennes ögon blev mörka. De är mätta på kött och blod. En svullen, äcklig mättnad.

Alla män är ju inte såna, sa Klara och tittade forskande på Violet, hon hade varit ovanligt tyst hela kvällen.

Vi vill bara leva, sa Sonja. Vi är inte rädda för det, eller hur? Hon strök handen över kinden som en smekning. Det var inget som var fel. Inte det utsmetade läppstiftet. Inte tårarna som bröt fram. Hon lade huvudet på sned igen. Det var inget konstigt med att säga att hon var vackrast av de tre. Klara kom inte i närheten, fast det inte riktigt gick att säga vad som brast. Om det var allvaret som förstörde igen. Men för någon som Edwin var det en fördel. Fast han var inte där för att ta henne i försvar.

Äsch, sa Sonja, äsch åt precis allting. Hon virvlade ut på dansgolvet igen. Det kunde hända att spåren av tårar gjorde henne ännu mer attraktiv.

Den kvällen, i slutet av mars, tog Klara sällskap med Violet en bit längs ån, fast Violet skulle norrut och Klara åt söder. Gävle var en nattstad. Violet höll Klara hårt under armen.

Han har en älskarinna, sa hon när de kom fram till Kungs- bron.

Stig?

Klara höll andan. Violet skakade på huvudet.

Jag träffar så mycket folk, det är pappa som bjuder hem dem. Hur som helst så var det en från högerpartiet, som känner en som är gift med en släkting till honom, ja till Edwin Steen alltså… inte vet jag hur det kom på tal, och det behöver ju inte vara sant. Ingenting behöver vara sant. Hon är i varje fall betydligt äldre och bor ensam i en granngård. Det talas visst om henne där de bor.

Klara sa inget. Det var hög tid för henne att vika av. Hon längtade efter Lill.

Tror du verkligen på allvar att du är kär i honom? Violet tog tag i hennes kappärm. De stod nära ån. Vi behöver dem inte. Varför kan du inte förstå det?

Hon strök Klara överlägset över axeln och ner på ryggen. Klara ville därifrån. Nästa lördag skulle hon inte, till mam- mans stora glädje, gå till Centralhotellet. Inga främmande händer på hennes kropp, ingen som drog in henne i ett mörkt hörn och kysste hennes läppar ömma. Hon passerade Rettigska huset, gamla Operahuset, Söderhielmska och handelsträdgården, Arbetsstugan, Gymnastikhuset, S:t Petri kyrka… hon kunde inte komma hem tillräckligt fort. Trettiosju trappsteg. Tamburen med skänken och bilder hon satt upp. Foton. Sådant hon tyckte var fint att titta på, utan att veta varför, en bild från ett annat land: ett träd som var stort och gammalt med rötterna ovanpå marken, en konstnärlig bild av en kvinna som antagligen inte fanns men vars blick mötte hennes – hon behövde fantasier att haka fast sig i. Det betydde inget. Hon ville ha just de bilderna där, men ingen i hela världen, den värld som Ingemar pratat om, skulle någonsin bry sig om eller förändras av det hon gjorde eller tänkte eller kände.

Anders tryckte sig mot henne i sömnen, tryckte sitt huvud in mot hennes hals, lade sina långa ben över hennes, händer och andetag omslöt, hon kom allt närmare kanten. Hon blundade och frös och stod utanför Edwins hus, i trädgården upp mot berget låg snön kvar, hon försökte titta in genom fönstren men därinne var det svart. Hon tryckte ner handtaget, det var öppet och hon gick in, strök med handen över strukturtapeten som släppt på flera ställen. Det var tyst, men när hon kom in i rummet såg hon dem. Såg Edwin stå med flanellbyxorna nedhasade runt anklarna och hon, älskarinnan, stod lutad mot väggen, hennes gropiga lår skälvde, han tryckte sina händer mot hennes, mot väggen, tapeten var likadan som den i tamburen, och hon stod fastnaglad i mörkret i säkert tio minuter och lyssnade på deras andetag.

Jag faller ofta ner i den här gropen. Där ingen finns. Ingen framtid heller. Jag vet inte hur en vanlig människa ska freda sig mot en framtid som inte finns – och som ändå kommer att vräka sig över ens kropp.

Han tittade på henne. Hade fina blå ögon, ja verkligen klarblå, såg bättre ut än Ingemar, kanske var det för att han log oftare. Det gick väl inte att säga rakt ut, som en regel, vad skönhet var. Hon var, hade hon hört av Marit, stram och svår att komma nära. Det hade hon inget för. Hon var ingen särskild. Hon visste inte var den krävande livslusten kom ifrån, men eftersom hon inte var någon särskild utgick hon ifrån att alla måste ha den?

Anders hår skulle bli ljusare under den värmande solen, han hade varit blond när han bjudit upp henne på Sätraåsen, hon hade varit trött i benen efter cykelturen och tog det för knäsvaghet, för att hon ville ha det så.

Du tänker väl inte lämna mig, viskade han. De var båda på väg till arbetet och mamman – det hördes på knarret och gäspningarna – var på väg upp, hon skulle aldrig svika Klara. Flickan sov tungt på rygg med armarna utsträckta åt sidorna. Hennes lilla mun som andades, andades.

Varför tror du det? Klara föreställde sig att hon spärrade upp ögonen. Hon var rädd att börja skratta. Han vägde på sina hälar.

För att jag hört saker. Om dig. Saker jag inte vill veta. Vet det inte då, sa hon.

Du ska inte vara trotsig mot mig, sa han, för det tycker jag inte om. Jag vill att du säger som det är. Om jag ska bli ensam snart eller inte. Det andra bryr jag mig inte särskilt mycket om.

I samma stund som Klara tog Anders hand kom mamman ut från köksdelen, i samma stund som Klara sa, och förstod att det var så:

Jag och flickan stannar med dig.

Stör jag? sa Rosemarie. Är flickan inte vaken än? I dag måste vi ut och handla, och så ska vi steka pannkakor, hon ska ha någonting extra gott i dag.

Anders klämde Klaras hand och tittade henne i ögonen. När de senare, efter arbetet, när mamman och flickan somnat, lade sig i sängen skulle han smeka henne bakom

örat, in i hårbottnen, det hade ingen gjort förut.

Krokus i gula flockar och moln fulla av hagel, himlen laddade ur. På fabriken pratade de om den nya kontrollanten som var där för att, som Johansson sagt, effektivisera arbetet. Redan efter två dagar hade han uppmärksammat och rapporterat att de pratade för mycket sinsemellan. De skulle tänka mer på företaget och mindre på sig själva, det skulle i slutändan också gynna dem.

På vilket sätt då? frågade Klara. Kontrollanten, vars namn omöjligt fick fäste, såg sig om i lokalen, frågade om någon sagt något? Sara svor lågt. Astrid tittade ner.

På vilket sätt gynnar det oss om vi inte får prata med var- andra? sa Marit då med hög röst. Kontrollanten harklade sig länge, blev stående en stund med dum, halvöppen mun innan han lämnade rummet. Marit tittade på Klara som viskade tack.

Hon hade tänkt gå till Konsum på Smedjegatan så att Rosemarie skulle slippa handla, men gick istället förbi varorna i skyltfönstren och fortsatte över bron till Berggrenska. Hon ville träffa Sonja, hon ville inte träffa Violet, men det var förstås hon som stod där utanför porten och rökte, tillsammans med en grupp kvinnor från klassen. Sonja hade inte varit där den dagen, sa Violet.

Då vet jag, sa Klara och var på väg att gå när Violet störtade efter henne och rev tag i hennes kappa.

Charlotte har fått kort från en kamrat som också är i Spanien! Visa henne, Charlotte!

Flickan, med ljus, genomskinlig hud, tog motvilligt fram kortet och räckte det till Violet som gav det till Klara. Det stod inte var kamraten, Harry, befann sig. Han tackade för jul- klapparna och Klara skämdes för att hon inte skickat något till Ingemar – men hon visste ju inte var han fanns! Harry skrev att breven hade svårt att nå fram. Postgubbarna har ett helvete, skrev han, ränner runt till de olika fronterna och riskerar sina liv för att andra ska få hälsningar från sina nära och kära. Han skrev att han hade det ganska bra, bortsett från bombningarna, och saker han sett. Men folket är fast beslutet att segra och vi ska segra. Så slutade det, med kamratliga hälsningar och ett suddigt tumavtryck i bläck. Klara vände på kortet och såg svartvita palmer och en fontän.

Det var väl ändå hoppfullt, sa Violet. Drev hon med henne? Flickan som lånat ut kortet grep det kvickt. Klara var igen på väg att gå. De får inte breven, det skriver ju Harry, sa Violet med hög röst.

Klara ska se att kriget snart är över och att hennes fästman kommer hem, sa Charlotte. Harry är bara en god vän från partiet, det är ingenting mellan oss. Hon skrattade till och hennes skrattgropar blev synliga. Tystnade och fick den snipiga munnen igen. Så det är mest synd om Klara, sa hon och stoppade ner kortet i kappfickan.

Han är inte min fästman, sa Klara. Flickan lyssnade inte. Hon var upptagen med att låsa upp det rostiga cykellåset. Det regnade kraftigt, gränsade till hagel.

Han har inte skrivit till mig på hela tiden, sa Klara och ville ta tag i cykelstyret. Hon förstod inte varför hon gick omkring med hans kort i fickan sådär om han ändå inget betydde. Hon såg flickan cykla iväg. Hon skulle bli blöt innan hon kom hem och säkert kortet också, bokstäverna skulle rinna bort och försvinna, en dag skulle ingen minnas vad han skrivit.

Nu går vi och dricker kaffe, tycker jag, sa Violet, fällde upp sitt paraply och drog in Klara under det. Om du inte måste hem till lillan förstås?

Varför kunde hon inte säga nej till Violet? Samma känsla som när mamman kom med korgar fulla av mat, fast hon inte hade pengar till det. De gick Södra Kungsgatan upp, det fanns inga andra vägar i hela världen. Länge gick de tysta.

Klara, hur är det egentligen? Har du bekymmer med pengar? Jag kan hjälpa dig i så fall –

Nej, sa Klara. Varför tror du det?

Finns det ingenting jag kan hjälpa dig med då? Tonen var ettrig, hård. Klara skakade på huvudet.

Trivs han på arbetet då, Hellgren? Inga porslinstallrikar i väggen? Hon skrattade till.

Nej, sa Klara, han trivs bra.

Ibland skulle det nog vara bättre om Stig hade mer temperament. Jag menar… några tallrikar i väggen skulle inte göra mig något. Ibland kan det vara bättre än – hon hejdade sig.

Bättre än vad?

Har Anders slagit dig någon gång? Nej. Har Stig slagit dig?

Det skulle han aldrig göra. Män som han slår inte kvinnor. Men arbetarna gör det, menar du?

Jag menar ingenting. Jag orkar verkligen inte prata om Stig.

Hon luktade gott. Fast de var utomhus och det inte borde märkas.

Ingemar slogs heller aldrig. Men nu gör han ju det?

Det är väl ändå skillnad.

Regnet föll som ett hårt damm, kappan var inte ens blöt.

Kvinnor har också slagits vid fronten, sa Klara – visste inte hur hon skulle fortsätta.

Kvinnor och män kommer aldrig att kunna vara likadana, sa Violet. Leendet fanns där, det skulle alltid vara något hemligt med det.

Varför inte? hängde sig Klara kvar.

De var framme men ingen av dem öppnade dörren till fiket. Det kom iskalla vindar.

Hur var han din Ingemar då? Om du jämför med Anders. Jag vet inte, sa Klara. Han var lustig. Och dum.

Hon ångrade sig. Ville inte prata om Ingemar med Violet. Dum? Hur då?

Hon ryckte på axlarna. Svarade inte.

Som instängd i sina egna tankar, tänkte hon. Som ville han inte riktigt komma ut därifrån. Varför tänkte hon om honom så, som om han inte fanns längre? Skyltfönstret på Södra Caféet var belamrat med bakverk i olika färger och former. Och om han lever, tänkte Klara, vill jag att han ska få vara där, i sin egen värld.

Ingen av dem lade handen på dörrhandtaget fast värmen fanns därinne. Violet tog en cigarett ur sitt etui och bjöd Klara fast hon alltid sa nej. Hanna på fiket såg dem och vinkade in dem.

Violet drog ett halsbloss.

Måste du klamra dig fast i dem hela tiden? Är det inte Anders så är det Ingemar eller han på CH, jag har glömt vad han heter. Vi skulle ju prata om sånt som är viktigt. Det är likadant på mötena, ett planlöst malande. Hon tog snabba bloss, stirrade på Klara:

Måste du vara så likgiltig hela tiden? Det är jag väl inte.

Så jävla nöjd med ditt lilla liv.

Violet, sluta nu, jag känner inte igen dig.

Du vet att det är en struntsak att säga, Klara. Jag är lika mycket mig själv hur jag än är. Även om jag blev nån annan skulle jag vara mig själv.

Vad menar du?

Jag ska bara göra det bästa av att vi lever i fel tid.

Hon vände sig bort. Klara tog tag i Violets arm, så där som Violet brukade göra med henne.

Violet, snälla, vad är det?

Om man älskar en idiot till exempel, hur blir man en fri människa då? Vi kanske måste komma dit där vi säger att idioterna inte längre får finnas?

Jag förstår inte?

Nej men gå hem du bara till din lyckliga familj och fortsätt med ditt duktiga liv.

Klara kände ilskan tränga upp men när den närmade sig munnen blev den till dum gråt istället – Violet skulle avsky henne ännu mer om hon började lipa.

Det är ju du som har allt, sa Klara.

Hon såg Violets hand fara ut mot henne, men nu var det Klara som vände sig om. Småsprang hem i duggregnet. Skulle Violet ropa efter henne? Fanns det ingen människa i hela världen som tänkte göra det? Varje steg var tungt. Hon var en elefant som sprang genom Gävle och människor tittade och undrade. Visste inte hur hon bar på flickan och mamman och Anders och sig själv dessutom. Bar på Violets blick och ilska och hemligheter. Men mest bar hon på Ingemar, eftersom tystnaden alltid är tyngst, att inte veta. Det behövde inte betyda något men hon skulle alltid älska honom. I regnet var det inget konstigt med det, fast människor stirrade. Kärlek kan se ut hur som helst, ville hon skrika, och ni har ingen rätt att döma.

 

*

 

De väntade på henne. Tryckte sina ansikten mot rutan. Anders tryckte flickans ansikte mot rutan.Kan du se mamma någonstans? Ska vi se vem som först ser henne? Ska vi se hur långt vi kan räkna innan hon kommer?

Lill gäspade och han placerade henne i sängen, strök det mörka håret slätt och hon somnade. På radion en sång som var käck och dålig, han bet på naglarna, rummet luktade kaffe, och Klara. Han undrade om han haft det där lätta handlaget inom sig hela tiden. Han tyckte om att sitta böjd och koncentrerad och lägga tunna penseldrag på den vita ytan. Det var en snarlik känsla när han tittade på flickan. Drömmarna fick hennes ögonlock att bölja fram och tillbaka som en mycket tunn våg. Bara om han satt absolut stilla gick skiftningen att se. Men så såg han inte vågen längre och måste väcka henne. Då skiftade hyn färg, örsnibbarna blev knallröda, hon skrek åt honom, men han blev lugn.

Jävla unge, tänkte han. Tyckte sig se en likhet och fick svindel. Tyckte att han såg sin mamma i henne, en hårdhet kring munnen, och när han såg det i flickan kunde han tycka om eller i varje fall förstå den. Tänk att behöva så mycket men inte ha ord för det – klart att munnen blev hård och hopknipen då. Flickan skulle växa ifrån det. Hon skulle prata flytande snart, käfta emot. När han tittade på henne och tänkte kring likheter mellan dem öppnade sig tanke efter tanke inuti hans huvud som stjärnor tändes på Gävlehimlen. Hon skrek fortfarande och han var glad att Klara inte var där och såg på när han höll och vyssjade henne.

Du ska sova nu, lillfisen.

Han strök den där pannan. Målade med sitt finger cirklar och virvlar. Det var med henne som med porslinsmåleriet. En långsam rörelse som växte fram och förvånade honom.

 

*

 

Violet hade inte varit på mötet. När Klara gick därifrån kändes det som om hennes kropp växte och krympte om vartannat, för varje steg hon tog förändrades kroppen. Det kom ryckningar kring munnen. Hon tänkte på Edwin Steen som om hon hittat på honom. Ett tag där på Centralhotellet blev hon någon annan, eller så blev hon sig själv, och hon längtade tillbaka.

Hon såg Anders i fönstret. När han såg att hon såg skyn- dade han sig in bakom gardinen. När hon kom in genom dörren satt han på huk vid flickans säng med handen runt en spjäla för att hålla balansen. Han hade inte druckit sedan han började på porslinsfabriken. Han var en ömtålig växt. Inte vattna för mycket, för lite. För mycket värme blev honom övermäktigt, han visste inte vad han skulle göra med sig själv, för lite gjorde honom skör och vemodig. Han klättrade med sina vackra seniga händer längs spjälan och hon fick för sig att hon kunde se blodet rusa i de blå och krokiga ådrorna. Mest av allt liknade han paradisväxten i Klaras fönster som bara tycktes växa om natten. Om morgonen såg hon att den blankgröna stängeln krupit ytterligare några millime- ter närmare fönstret. Med ett par års mellanrum blommade paradisväxten med skirt vita- och lilastrimmiga kronblad.

Vad tänker du på? sa hon lågt och ställde sig bakom honom.

Inget, sa han, allt… Han fortsatte titta på flickan. Hon är så fin, sa Klara.

Hon är väl min, sa han, men det lät inte som en fråga. Hon är sin alldeles egen, sa Klara.

Sedan i sängen vände hon sig mot honom, lade sina armar om hans stora kropp. Tyckte om hur han luktade och tänkte att det var fint att det inte fanns någon som luktade precis som han. Han rörde henne och hon tänkte att hans fingrar förändrats eller också hade de aldrig fått chansen att röra vid någon så här.

Klara samlade urklipp och det var en tröst att hon kunde samla ihop världen så. Hon läste för Lill om Hitlers aktion mot Österrike. Han hade bara gått in och tagit över. Medan resten av världen tittade på. Hon klippte ut ett dumt citat av Per Albin Hansson, apropå de som rest till Spanien, apropå Ingemar: Kan inte låta enskilda vidta åtgärder som kan med- föra faror för det allmänna. Gällde det bara arbetarna?

Hon klippte ut en bild föreställande en gata i Barcelona efter en bombräd. Där gick kvinnorna i sina klänningar på väg till arbetet. Ett annat fotografi, från Madrid, visade en enorm krater i marken utanför ett apotek. Ett tredje fotografi – som hon skamset klippte ut – föreställde en kvinna intill sin döde makes kropp och hennes skrik steg rätt upp ur bilden. När Zäta Höglund skrivit om neutralitet in i döden (ett annat citat som hon sparat) hade han rätt. Bombningarna mot civilbefolkningen var något oerhört, så hade krig inte sett ut förut. Lotten sa att Hitler ville undersöka hur befolkningen reagerade, att det var ett experiment. Så länge det inte var nazister som strök med gjorde det ingenting – fast det, sa Klara, gjorde väl inget det heller? Det var inte människorna det handlade om. Stridspiloter överlevde, hade hon läst, i snitt i två veckor. Tidningar skrev om de imponerande skyddsrum som grävdes för hand, vilket ord att använda: imponerande. Eller vad säger du, Lill? Lill rynkade på näsan. Gnällde. Mommi, mommi! Hon var så stor att hon börjat kräva av Klara att hon skulle vara någon särskild. Någon som gick upp i flickan och aldrig ville vara utan henne.

Och i en skuggvärld, någonstans i en parallell verklighet, levde Ingemar sitt liv. Och Edwin Steen levde sitt. Han var kropp, kanske kyssar, men hur de kändes skulle hon aldrig få veta, och det gjorde inte längre lika mycket.

Rosemarie ropade på flickan och flickan sprang dit. Klara plockade undan klippen. Lade tidningarna i översta lådan i skänken, tryckte ner så att lådan skulle gå igen. Mamman strök henne hastigt över kinden när hon gick förbi. Hon hade handlat igen: råglimpa, ägg och ost, och en ask Pim Pim till flickan. Klara suckade.

Har du verkligen råd med allt det här? Jag får rabatt av Valter.

Valter?

Rosemarie rodnade.

Mina pengar använder jag som jag vill, och flickan är mager.

Hon är precis som hon ska vara, sa Klara.

Jag tar med mig henne på promenad, det är riktigt härligt ute. Rosemarie svängde om i rummet, det såg ut som om hon dansade.

 

Fortsättning följer…

Publicerad
2 days sedan

Bakom kulisserna: Väljarintervju från Ljungbyhed

Medan Greta har varit iväg och gjort annat har jag (Alexandra) varit på besök i Ljungbyhed, en skånsk ort historiskt känd som fäste för en militär övningsplats. Nu ligger här ett förvar, alltså en plats där människor som ska utvisas ur Sverige blir inlåsta i väntan på att skickas iväg.

Det regnade den här dagen och hela känslan när jag klev fram mot stängslet var… dyster. Minst sagt. Som en tung och mörk sen höstdag kändes det och det var innan jag ens hade kommit in.

Det fanns en persondörr men när jag närmade mig stängslet öppnades bilutfartsgrinden och jag fortsatte in genom den, mot själva byggnaden. En man kom ut med walkie talkie och sträckte upp handen till stopp. Han pekade mot sin walkie talkie:

– Han säger där inifrån att nästa gång porten öppnas så där får du inte bara gå in.

Jag såg förvirrat på honom men nickade för säkerhets skull.

– Okej, sa jag.

Väl inne dök det upp ett helt gäng ytterligare personer, alla i samma typ av uniform och alla vänliga men mycket allvarliga. Jag fick skriva mitt namn och några andra uppgifter på ett papper (!) och vägleddes förbi dörrar som öppnades med blippar från vakternas gummiarmband.

– Då går vi och hämtar honom, sa en av dem och jag fick slå mig ner i soffan som var mycket hårt stoppad och klädd i något som liknade en grå vaxduk.

I den i övrigt mycket sterila doften fanns ett sting av cigarettrök, som om lokalerna hade sanerats efter inomhusrökning men utan riktig framgång. På besöksbordet låg en Pippi Långstrump-bok.

Ahmed leddes in i rummet och vakterna lämnade oss ensamma. Han nickade mot mig och jag tror att han försökte le men det syntes på hela hans uppenbarelse att han inte kunde.

Jag frågade hur han mådde.

– Inte bra.

Vi är nästan jämnåriga, Ahmed och jag. Och i ungefär samma fas i livet. Den när ens små barn är viktigare än något annat. Men där slutar i princip likheterna, eftersom slumpen gav våra liv helt olika förutsättningar.

Medan jag spelade bandy hela eftermiddagarna på betongskolgården vid Hornstull i Stockholm växte Ahmed upp som statslös palestinier i Bagdad. Samma år som jag började i tvåan på Östra Reals gymnasium (läs om Östra Real-killarna som Greta och jag träffade vid Karlaplan här) flydde Ahmed först till Jordanien och därefter till Syrien där han levde i flyktingläger i flera år. År 2012 hade jag just slutfört min skattefinansierade universitetsutbildning – Ahmed flydde vidare till Turkiet. Och 2015 – när dåvarande statsministern Stefan Löfven (S) sa att hans Europa inte bygger murar, “vi hjälps åt” – kom Ahmed till Sverige.

Hur reste du från Turkiet?

– Jag åkte båt.

Till Grekland?

– Ja.

Och sen från Grekland till Sverige?

– Ja.

Var det en okej båt?

– Nej, dålig båt. Plast eller… Vad heter det?

Gummi?

– Ja, gummi. Det stämmer.

Det måste ha varit fruktansvärt läskigt.

– Vad skulle jag göra? Jag måste.

Ja. Var du ensam?

– Jag hade min bror med mig också.

Hela intervjun med Ahmed kommer inte här på bloggen, den finns istället som Väljarintervju här – hoppas att ni vill läsa. Jag har också gjort en granskning av Ahmeds fall och hur det kan komma sig att han sitter i förvar, trots att Migrationsverket vet (det finns papper på det!) att Irak inte tar emot statslösa palestinier som varit borta från Irak så länge som han har varit. Den granskningen finns här.

Ahmed mådde väldigt dåligt under intervjun, hade svårt att berätta sin historia. Extra svårt var det att prata om den tvåårige sonen Ali som enligt Ahmed vaknar varje natt och skriker efter sin pappa. Jag fick faktiskt höra hans röst en stund när familjen ringde till Ahmed under intervjun. De talade arabiska med varandra och Ali kallade mig för “doktorn” för att jag tydligen lät som läkaren på BVC.

Hur som helst. Känslan av att säga hej då till Ali och sedan komma ut på andra sidan stängslet för att kunna åka hem till mina barn, påminde mig om hur det var att lämna flyktinglägret Moria i Grekland år 2019. Skam, tacksamhet. Sorg.

Jag hade varit där och gjort ett reportage för Dagens Nyheter inför EU-valet, tillsammans med fotografen Alexander Mahmoud. Då hade vi intervjuat småbarnsmamman Zainab Nazari.

– Framtidslöshet är det värsta som kan drabba en. Vi har ingen aning om vad som kommer att hända om några dagar eller om någon vecka, sa hon.

– Vi har många drömmar. Men de främsta handlar om mina barn. Min äldsta dotter som är 15 år, drömmer om att bli fysiker, atomfysiker. Min son vill bli pilot, min andra dotter vill bli läkare. Jag försöker mitt bästa för att deras drömmar ska gå i uppfyllelse.

När jag lämnade Moria, var Zainab fast i familjens UNHCR-tält. Nu var det Ahmed som var kvar när jag gick. Han fördes ut ur besöksrummet för en timme på rastgården klockan 12.30. Och sedan: en enda lång väntan.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
Ahmed Mohammed på förvaret i Ljungbyhed. Till sin tvåårige son säger han att han är på jobbet. Foto: Alexandra Urisman Otto

Väljarintervju: Ahmed, 40, sitter i förvar: ”Vad ska jag säga till Ebba Busch?”

För tio år sedan kom Ahmed Mohammed till Sverige. Nu sitter han inlåst i väntan på en utvisning som sannolikt inte kan genomföras.

– Sverige har förändrats, säger han i andra delen av Arbetarens väljarintervjuer.

Ahmed Mohammed håller sin ena hand hårt över den andra och lutar sig lätt framåt, där han sitter på den gråa plastiga soffan i besöksrummet. Han får anstränga sig för att få ut orden, kniper med ansiktsmusklerna när han talar. Det är som att det kryper i kroppen på honom.

– Bara att säga tio ord till dig är jättetungt för mig, får han till slut fram och lyfter ena handen, placerar den över hjärtat och visar var det gör ont.

Det är för att han oroar sig så över sin lille son, ska han snart berätta. Hans fru, sonens mamma, har skickat en video som Ahmed inte kan sluta tänka på.

Vi befinner oss på förvaret i Ljungbyhed, den gamla militära flygfältsorten mellan Helsingborg och Hässleholm i Skåne. För att komma in har jag passerat fler dörrar än jag lyckats räkna. Alla öppnade av vakter med elektroniska armband som blippats mot lika elektroniska lås. Stängsel, sluss och uniformer – så många uniformer att jag reagerar. Personaltätheten för att hålla förvarstagna på plats tycks högre än den som gäller för att vårda sjuka eller se efter barn på förskola.

I snart två månader har Ahmed Mohammed, 40, varit inlåst här. Han är uppväxt i Bagdad men eftersom hans familj härstammar från Palestina och palestinier inte beviljas medborgarskap i Irak betraktas han där som statslös. 

Svenska myndigheter förändras

I juli förra året beslutade Migrationsdomstolen i Sverige att Ahmed skulle utvisas till Irak – men det är mycket osannolikt att det kommer kunna ske. Läs Arbetarens granskning av hans fall här. Ahmed har – efter flera olika asylprocesser och ett tidigare preskriberat utvisningsbeslut som inte lett till någon faktisk utvisning –  varit i Sverige i över tio år. 

Jag frågar om han märker någon skillnad mellan Sverige idag, jämfört med det Sverige han kom till 2015.

– Sverige har ändrats, det var inte så här. Det har varit en sanning för mig länge – att svenska människor är jättesnälla. Och Sverige har jättesnälla myndigheter. Men nu byts allt. Jag tror att det är en katastrof, säger han och fortsätter:

– När jag var barn, i Irak, så såg jag en tv-serie för barn… Den hette Nils… Någonting…?

Nils Holgersson?

– Ja! Han flyger och pratar med en anka och så.

Precis, han flyger på en gås över landet.

– Just det. Jag tittade på den, ett avsnitt varje dag. Och den var jättebra. Så jag tog reda på var den kom ifrån och det var Sverige. Efter det var Sverige drömmen för mig, du vet. 

Otroligt. 

– Ja.

Och nu sitter du här på förvaret. 

– Ja…

Ahmed tystnar en stund innan han fortsätter.

– Nu när jag pratar med dig känner jag hur det domnar i benet igen.

”Min son vaknar och gråter varje natt”

Ahmed tar av sig sporttofflan på högerfoten och börjar besvärat knåda den. För drygt en vecka sedan fick han åka akut till sjukhus med domningar på hela ena sidan av kroppen. Sannolikt en konsekvens av massiv stress. 

– Det kom efter att min fru skickade filmen på vår son, säger han.

Han visar den för mig. Ali är två år och stapplar omkring i pyjamas, barfota på hallmattan. Han är upprörd, gråter och ropar: ”Babaaaa, babaaaa!”.

– Han vaknar och gråter varje natt, frågar efter mig, berättar Ahmed. 

– Min son mår inte alls bra. Varje gång vi pratar i telefon frågar han mig: ”Var är du? När kommer du tillbaka?”

Vad svarar du?

– Jag säger att jag är på jobbet. Han kan inte förstå vad förvar är… Det blir hårt för mig, känslan att jag inte kan göra någonting för mitt barn. 

Alis mamma, Ahmeds fru, har också mått väldigt dåligt sedan hon blev ensam med deras son. Två gånger har hon fått åka ambulans till sjukhus på grund av stressen, berättar Ahmed. Som läget är nu mäktar hon inte med mer än det allra mest basala.

– Förut fick Ali gå på Leos lekland och åka till simhallen. Det var jag som tog honom dit. Nu är han på förskolan och annars sitter han bara hemma hela tiden.

Förvaret i Ljungbyhed. Foto: Alexandra Urisman Otto

Finns det en människa inne i Ebba Busch?

Det är politiska beslut som avgör vad som händer med människor som söker sig till Sverige. Nu ser vi en kraftig åtstramning i migrationspolitiken. Vad tycker du om den?

– Vem ska jobba i vården? Vem ska jobba på äldreboenden? Vem ska jobba i taxi, buss, på pizzeriorna? Vem ska jobba i byggbranschen? svarar Ahmed.

Har han några reflektioner, undrar jag, om det som många kritiker har framfört: att regeringen och Sverigedemokraterna använder utlandsfödda personer som han själv som slagträ i den politiska debatten och beskyller dem för alla tänkbara samhällsproblem som de inte har någon del i. Som vice statsminister Ebba Busch till exempel, som har pratat om att ”hålla packet borta”. 

 Hur menar du?

Vad skulle du säga till Ebba Busch om hon satt här inne med oss?

– Vad jag skulle säga till henne? Jag skulle säga ”hej då”.

Det finns inget att säga?

– Nej. ”Tack snälla, hej då”. Vad ska jag säga? Jag kan inte säga någonting. Även om jag säger någonting, så skulle det inte spela någon roll för henne. Men finns det inte en människa på hennes insida?

Det måste ju finnas en människa någonstans där inne.

– Det stämmer.

Ahmed tystnar.

– Vi alla människor. Det spelar ingen roll om du är svart eller vit eller muslim eller kristen. Du måste prata med mig som människa.

Tror du att det finns någonting som kan få ”vanliga” svenskar – som har medborgarskap och demokratiska möjligheter att göra sina röster hörda – att engagera sig mer i politiken?

– De måste göra någonting. Det är jättefarligt. Sverige går i fel riktning.

Ovissheten är värst

I samband med tonårsutvisningarna och förslagen om att 13-åringar ska sättas i fängelse har det verkat som att en hel del svenskar som inte brukar demonstrera har gått ut på gatorna. Tror du att det kan bli mer sådant framöver i Sverige – fler och större protester?

– Jag tror svenskarna kan göra allt. Om de bara tänker efter… För att få tillbaka Sverige som vi känner igen.

Nils Holgersson-Sverige?

– Ja, Sverige som vi vet att det egentligen är. Snälla människor.

Vår besökstimme är slut och Ali går fram till den lilla högtalaren vid dörren och trycker på en knapp för att kunna kontakta personalen.

Foto: Alexandra Urisman Otto

– Vi är klara nu, säger han. 

Snart, efter att jag har fått låna toaletten (som inte går att låsa men istället har en vakt utanför) och slussats ut genom dörrar och förbi stängsel, kommer Ahmeds vardag att fortsätta. Klockan 12.30 får han och de andra förvarsplacerade en timme på rastgården. Annars är det i princip bara frågan om att vänta. Och det är ovissheten som knäcker honom, berättar han.

– Jag frågar om allt. Jag ringde min handläggare på gränspolisen, fick inte veta någonting. Jag pratar med min advokat, han säger: ”Jag kan inte hjälpa dig, det är inte mitt jobb.” Jag frågar: ”Vad händer med mitt ärende?” De svarar inte. Ingenting. Man får bara tänka, tänka, tänka.

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan
Polis skadad vid övning utanför karlskrona i Blekinge skärgård
En av de två poliser som skadades under onsdagens övning i Blekinge skärgård vårdas för allvarliga skador. Foto: Hasse Holmberg/TT

Polis svårt skadad vid övning utanför Karlskrona


En polis skadades under onsdagsförmiddagen allvarligt under en övning i Blekinge skärgård utanför Karlskrona. Ärendet rubriceras som arbetsplatsolycka och har lämnats över till enheten för särskilda utredningar.

Det var strax innan klockan elva på onsdagsförmiddagen som larmet kom räddningstjänsten. Två sjöpoliser hade då skadats under en övning vid Dragö strax utanför Karlskrona. Räddningstjänst kallades till platsen och bägge poliserna, som är mellan 50 och 60 år, fördes till sjukhus.

Kort senare meddelade Region Blekinge genom sin presstjänst att den ena av de två vårdades med allvarliga skador. Exakt vad som hänt vid olyckstillfället är ännu inte fastställt men händelsen utreds som arbetsplatsolycka av enheten för särskilda utredningar, enligt Evelina Olsson som är polisens presstalesperson.

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan
Matbuden från Wolt har under våren 2026 strejkat mot företagets prissättning. Foto: Community House Copenhagen, Skärmdump, Håkan Gustafsson. Kollage: Arbetaren

Köpenhamn: Här organ­iserar sig matbuden inför en ny Wolt-strejk

Det som händer bland Köpenhamns Wolt-bud är unikt för den skandinaviska arbetsmarknaden. Förra veckan strejkade över 100 matbud mot företagets prissättning på utkörningen av mat. Nu väntar nya strejker. Arbetaren tog tåget över sundet för att prata med den ideella organisationen Community House Copenhagen, som har blivit ett nav i strejkvågen.

När Arbetaren kommer fram till stadsdelen Nørrebro i Köpenhamn, måndagen den 6 april, pågår det full aktivitet inför kvällens strejkmöte.

David Rønbach är koordinator vid Community House Copenhagen och jobbar ideellt med att möta bland annat migrantarbetare.

– Problemet är individualiseringen och hur plattformarnas algoritm tvingar matbuden att konkurrera med varandra.

David Rønbach, koordinator vid Community House Copenhagen. Foto: Håkan Gustafsson

Under det senaste året har Wolts lägsta priser sjunkit, enligt Community House Copenhagen. En beställning som för ett halvår sedan kostade 35 danska kronor kostar i dag 22 danska kronor. Vilket tvingar matbuden att jobba fler timmar, ibland upp till 12 timmar om dagen, för att få ut lön som går att leva på.

Ny strejk på fredag

Det som hände under strejken den 31 mars var att matbuden under fyra timmar samlades i stadsdelen Nørrebro och avvisade beställningar – för att protestera mot prissättningen. Strejkaktionen kallar de för ”kollektivt algoritmiskt motstånd”.

– Matbuden samlades inom ett geografiskt avgränsat område och avvisade ordrarna kollektivt. På så sätt påverkades Wolts algoritm direkt, och vi såg hur priset faktiskt steg, berättar David Rønbach.

Strejken hade två syften, berättar David Rønbach.

– Det ena var att direkt påverka priset, det andra var att mobilisera matbuden kollektivt.

Båda uppnåddes, i alla fall temporärt, menar Community House Copenhagen.

Över 100 matbud från Wolt strejkade 31 mars 2026. Foto: Community House Copenhagen

Men att strejken blev så stor, med över 100 matbud, var det ganska få som hade förväntat sig. Och frågan inför kvällens strejkmöte var: Hur ska man nu gå vidare?

Organiseringen befinner sig i en tidig fas och Arbetaren blir ombedda att varken fotografera eller referera vad som sägs under kvällens strejkmöte. Men kort efter mötet går organisatörerna ut med budskapet: Det blir en ny strejk och det redan på fredag den 10 april. Mellan klockan 16:00 till 20:00, med samling på Nørreport station.

Wolt svarar

I ett mejlsvar till danska fackföreningstidningen Fagbladet 3F uppger Wolt att deras förare i genomsnitt tjänar 222 danska kronor i timmen.

– Det här är helt enkelt inte sant, säger David Rønbach. Vi har mött många av Wolts bud och ingen har kommit i närheten av den timlönen senaste månaderna.

Wolt skriver vidare till Fagbladet 3F att man tar kritiken på allvar och önskar dialog med sina matbud rörande den kritik som de strejkande framför.

Community House Copenhagen

Community House Copenhagen är en ideellt driven organisation. De kallar sin modell för holistisk och icke-byråkratisk. I Danmark blir de kontaktade av många arbetare från östeuropeiska länder som Rumänien och Polen, men också från länder som Bangladesh, Indien och Iran.

Community House Copenhagen på Nørrebro i Köpenhamn. Foto: Håkan Gustafsson

– Många arbetare vi möter befinner sig i en spiral av problem. Det kan vara hemlöshet, problem med hyresvärdar och många bär på trauman, berättar David Rønbach.

Community House Copenhagen jobbar framför allt med ideell rådgivning för att hjälpa migrantarbetare att navigera genom den danska byråkratin.

Precis som på den svenska arbetsmarknaden riskerar migrantarbetare att bli blåsta både av hyresvärdar som lovar lägenheter, och av arbetsköpare som utnyttjar arbetare men sedan ”ghostar” dem när det är dags att betala ut lön, berättar David Rønbach.

När det kommer till just gig-arbetsmarknaden riskerar migrantarbetare att bli särkilt utsatta.

– Arbetarna är inte anställda i vanlig mening, utan jobbar via så kallade partneravtal. I och med att de inte räknas som anställda kan plattformarna undkomma allt ansvar.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Amalthea Frantz, tidningen Arbetarens chefredaktör. Foto: Pontus Lundahl / TT, Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Vandelskravet kommer drabba de redan utsatta

Regeringen vill utvisa så många som möjligt. Ett nytt verktyg är det hårt kritiserade vandelskravet, som lär slå mot redan utsatta. Kvinnojourer har larmat länge, men ansvariga ministrar lyssnar inte och vill heller inte svara på Arbetarens frågor.

Många kvinnor vågar inte anmäla våld av rädsla för att bli utvisade, och oron bara ökar – så kan vi sammanfatta resultatet av Arbetarens granskning. Reportern Hanna Strömbom har pratat med kvinnojourer runt om i landet och med ett tiotal jurister med expertis inom området. 

Att inte utvisa offret borde vara en självklarhet. Just anhöriginvandrade kvinnor som utsätts för våld skulle kunna hjälpas av ett tillägg i utlänningslagen, men i stället väntar vandelsprövningar av förövare. I hur hög grad även anhöriga kommer utvisas är oklart.

Arbetaren har sökt ansvariga ministrar, som i vanlig ordning inte vill ställa upp på intervju. Därmed får läsarna inte svar på exempelvis frågan: ”Vad säger du till dem som inte vågar anmäla våldsbrott för att deras våldsverkare är densamma som den anhörig som de fått tillstånd för?”

Ska ”avlägsna utlänningar ur landet”

Vad som däremot är tydligt är att politiken är inriktad på att utvisa så många som möjligt. Det nya så kallade vandelskravet som regeringen presenterade den 24 mars har syftet att ”skapa större möjligheter att kunna avlägsna utlänningar ur landet”. 

Våld i nära relationer kan vara svårt att bevisa – det är en del av problematiken i att våga anmäla. Men allvarliga brott, som misshandel i relationer, har även tidigare kunnat leda till utvisning. Vandelskravet öppnar för helt nya, godtyckliga bedömningar. 

Marie Demker, professor i statsvetenskap, säger apropå våldsutsatta kvinnors situation att domstolarna knappast är glada över vad som komma skall: ”Det är svårt nog att tolka kriterierna i förhållande till de enskilda fallen, men nu ska man dessutom utveckla en egen praxis på de här ganska vaga grunderna.”

Vandel för arbetare – kontra arbetsköpare

Godtyckligt var ordet. Om du vandelprövas kan detta räknas in: om du har yttrat dig till stöd för våldsbejakande organisationer. Om du har fått enstaka böter. Om du har jobbat svart. En behändig mall att använda även för svenska medborgare med tiden, när makthavarna tycker att det passar.

Till bristande vandel ska även räknas att dra på sig skulder utan att ha för avsikt att betala dem. Tror någon att det kommer användas för att sätta dit alla arbetsköpare med miljoner i löneskulder? Knappast. Det är i stället en kamp som alltmer bedrivs av syndikalistiska arbetare inom bygg, städ, lantbruk med mera. 

Oftast är de migranter, och ofta hotas de med utvisning av sina arbetsköpare om de inte accepterar sina urusla villkor. På liknande sätt som de våldsutsatta kvinnorna hotas av sina män. 

På listan över hot kan nu arbetsköparna alltså snart lägga till: även om du har uppehållstillstånd kan du utvisas om det kommer fram att du jobbat svart. 

Fortsätter slå mot redan utsatta

Riktningen är tydlig: politiken vill ha ett land med lydiga, rädda invånare. Rädda för att bli arbetslösa, tjäna för lite för försörjningskravet, bli vräkta, bli vandelsprövade. Ett land med så få icke-vita som möjligt, som vår krönikör, advokaten Silas Aliki, skrev apropå de så kallade tonårsutvisningarna. Att även våldsutsatta kvinnor åker ur landet är tydligen inget problem. Tidöregeringens planerade migrationspolitik backas dessutom i många fall upp av Socialdemokraterna. 

Jag väljer att upprepa Silas Alikis slutsats:

”Om utvecklingen ska kunna vändas är det dags för oss alla att acceptera att de förslag som läggs inte syftar till ordning och reda. De konsekvenser som nu väcker starka känslor var nämligen förutsägbara – det påpekades av ett antal remissinstanser, som ignorerades. Den nuvarande politiken vill åstadkomma ett Sverige där det finns så få icke-vita människor som möjligt, och där de som inte kan utvisas lever med en ständig känsla av att vara oönskade och skräckslagna. Bara om vi förstår det kan vi formulera ett verkligt motstånd.”

Publicerad
2 weeks sedan
Bianca Ingrosso och Alexandra Urisman Otto
Kvällstidningarna rapporterar om att Bianco Ingrossos relation med en miljardär är över, samtidigt som klimatkrisen accelererar. Foto: Henrik Montgomery/TT, Annika Hammerschlag och Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto:
Bianca Ingrosso är singel och havet hetare än någonsin

Medan isarna smälter, korallreven förloras och vi närmar oss allt fler tippningspunkter väljer journalistiken att drunkna i kändisskvaller.

Är det någon annan än jag som tycker att det känns som att man går omkring i ett hus där vardagsrummet står i lågor, det är bajsöversvämning på hela toan och vattnet forsar ur kranen i köket – samtidigt som ingen riktigt pratar om något av det?

Den globala medeltemperaturen i haven är nästan uppe på de rekordnivåer från 2024 som forskarna då beskrev som ”chockerande”. Det här kan vara ett tecken på något som allt fler har varnat för de senaste veckorna: att det senare i år kan komma en Godzilla-variant av väderfenomenet El Niño, som i sin tur innebär ökad risk för en väldig massa obehagliga saker. Som torka i till exempel Australien, kraftiga skyfall i Sydamerika eller rubbade skördar på många olika håll. Som om det vrickade globala livsmedelssystemet (där hundratals miljoner människor svälter, en tredjedel av all producerad mat slängs och miljarder människor lider av fetma) behövde en extra massiv utmaning.

Dessutom skulle det med största sannolikhet innebära nya globala medeltemperaturrekord.

James Hansen: Uppvärmningen accelererar

Men hörni, hörde ni förresten om Bianca Ingrosso? Hon var, enligt Aftonbladet, ”kär och dejtade en kille.” Men nu, berättar hon själv (i tredje person) på sin vlogg, är det över:

”Bibbi är singel”, ska hon ha sagt och det var med största sannolikhet kvällstidningarnas mest lästa nyhet i går.

Förlåt, jag kom av mig lite. Det gjorde också svenska medier efter alla ”satsningar” på klimatjournalistik i kölvattnet av Greta Thunbergs skolstrejkrörelse för vad som känns som en hel evighet sedan. Och nog synd är det att alla redaktioner – även om de säger att de gör motsatsen – drar ner på sin bevakning av den lilla ”frågan” planetens livsuppehållande system. Nu när den behövs mer än någonsin. 

För en av världens förmodligen genom tiderna mest välrenommerade klimatforskare, James Hansen, varnar för att havstemperaturerna är ett tecken på något annat än bara Godzilla-strömmarna: att uppvärmningen accelererar och att läget är betydligt värre än vad etablerade modeller tidigare har förutspått.

Närmar oss allt fler tippningspunkter

Så samtidigt som Bianca Ingrosso sörjer att hon inte längre är ihop med miljardären hon nyligen åkte privatplan, yacht och bodde på ”lyxigt spahotell” med i Thailand – this is what you need to know:

Det finns en tidsfaktor när det gäller klimatkrisen – och tiden är ute. Vi har passerat tröskeln för alla världens korallrev, de är förlorade. Vi är oerhört nära flera andra, helt avgörande, tippningspunkter. Bland annat finns en risk för abrupt thaw, plötslig upptining, av permafrosten. När den tinar sätts processer igång i marken som leder till utsläpp av stora mängder nya växthusgaser – det blir ännu varmare. Avsmältningen av isarna på Grönland och i Västantarktis ligger enligt forskarna sannolikt vid omkring 1,5 graders uppvärmning. Tillsammans kan de ge en långsiktig havsnivåhöjning på över tio meter. Jag repeterar: TIO METER.

Varje dag som vi lever som vi lever, innebär ytterligare död, lidande och katastrof för de mest sårbara – redan nu – och alla andra människor som någonsin ska leva på den här planeten efter oss. Vi har ingen moralisk rätt att skada dem på det sätt som vi gör. Varken du, jag eller Bianca Ingrosso.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan

Greta och Alexandra: En svältande renkalv i garaget

Vårdagjämningen har passerat och vi har rest vidare! Hittills har vi besökt: 

Ett gäng platser längs röda tunnelbanelinjen i Stockholm, Gävle, Umeå och Vännäs, Murjek, Jokkmokk och Forshällan, Kiruna, Vittangi, Västerås, Örebro och Södertälje. 

Som ni märker är det än så länge bara möten från en bråkdel av dessa platser som hunnit ta plats i bloggen. Det kommer mera! 

Det publiceras också en hel del andra texter på Vad fan ska man göra-temat. Till exempel den första av Arbetarens Väljarintervjuer som finns att läsa här. Och min (Alexandras) analys av den årliga journalistiska genomklappningen i samband med Klimatpolitiska rådets rapport här.

SimmonÁilu i Forshällan: ”Jag har stridit för samisk folkrätt”

Nu till intervjun från Forshällan utanför Jokkmokk där vi fick sitta vid köksbordet hemma hos Julia och SimmonÁilu, tillsammans med dem och vännen Jannie, som bor i huset intill.

Innan vi slog oss ner hade vi fått hälsa på en renkalv – miesie på samiska – som fått ett tillfälligt hem i garaget. Han såg upp på oss med frågande, mörka ögon samtidigt som vi i vår tur såg på hur Jannie försåg honom med foder och klappade honom mellan hornen. Hon hade hittat honom i hjorden ett par veckor tidigare, utmärglad och skadad. Nu var hans bakben lindat och hon fick hjälpa honom både att ställa sig upp och lägga sig ner. Han åt och var i bättre skick än när hon tagit hem honom, men ännu var vägen lång för att få den lille frisk igen. Jannie var osäker på hur det skulle gå.

Inne i huset drack vi te, åt fruktsallad och jag frågade om de ville ge sin syn på det politiska läget i Sverige. SimmonÁilu tänkte på framtiden för hans och Julias snart tvåårige son, som låg och sov i rummet intill. 

– Jag har stridit för samisk folkrätt, för folkrättsliga frågor, hela mitt vuxna liv på olika sätt. Mot kapitalistiska intressen. Till exempel gruvdrift och skogsbruk som sliter sönder våra traditionella marker. Men när det kommer in ett fascistiskt parti i regeringsbildning, då sprider det sig nedåt i byråkratin. Ner i nämnder. Och nämnderna väljer tjänstemän och så vidare, sa han. 

– Det går kanske inte så fort men om det politiska klimatet fortsätter i fascistisk anda så kommer ju min son inte kanske ens strida för sin rätt att leva det traditionella livet som jag lever utan kanske sin rätt att ens leva. Det är jag genuint orolig för.

När SimmonÁilu tystnade tog Julia vid:

– Det är pengarna som styr allt i dag. Man kan inte längre kalla det demokrati när de som sitter i nämnder, i styrelser, i folkvalda plenumsalar… När de inte driver egna frågor utan frågor som de tror att de med pengar kommer gilla. Man har tappat bort demokratin och står inte upp för sina egna saker längre. Utan man står upp för andras rätt att expandera, sa hon.

– Varför är det så många som finner sig i det? Att fortsätta jaga mer pengar och makt. Varför jagar man någonting som är så destruktivt när det finns så mycket annat i livet som faktiskt är värt att leva för? Man missar hela poängen på något vis. 

Julia i Forshällan: ”Vi skulle kunna vara självförsörjande”

Både i Sverige som helhet, men också inom det samiska samhället, saknas ofta tron på att det går att förändra på djupet, resonerade Julia.

– Vi har skogar, vi har färskvatten, vi skulle kunna vara självförsörjande och ha ett fullt fungerande samhälle. Men ändå så väljer vi till exempel att först exportera el för att sedan importera den dyrare – för att någon ska få en vinst. Vi väljer att vara en del i ett destruktivt kapitalistiskt system och vi lär oss i skolorna att det här är sättet att leva. Men vem är det som bestämmer det? Hur blev det så? Det känns som att vi har gått vilse, sa hon. 

– Inte ens i det samiska samhället pratar man för våra rättigheter, för vad vi vill. Utan redan från början börjar man blanda ihop det med vad andra vill. Man ska ta hänsyn till skogsindustrin, man ska ta hänsyn till företagarna, man ska ta hänsyn till vad jägarna säger… Redan innan vi ens har fått säga vad vi vill, så börjar vi berätta hur vi ska kunna anpassa oss. Och då har man stängt alla möjligheter till något nytt. Vi får inte ens drömma om ett eget samhälle utifrån våra förutsättningar. 

Ett barnskrik avbröt oss för en stund. Medan föräldrarna hjälptes åt att få familjens yngsta att somna om, tog vi mer fruktsallad. När alla var tillbaka igen talade vi om motståndskraft, resiliens. 

I höstas kunde min tidigare kollega Peter Alestig rapportera att nästan alla länsstyrelser hade skrotat arbetet med att rusta Sverige för värre översvämningar, skred och ras. Men vid sidan av myndigheternas arbete finns också annat som kan vara avgörande för att vi ska vara redo för det som kommer. Och här finns mycket att lära från urfolken.

Jannie:

– Som samer kan vi tycka olika men vi kommer ändå lyssna på varandra. Du har chans att övertyga mig till en annan åsikt för vi har ett gemensamt mål: Vi bryr oss om vad renen behöver. Jag är beredd att ändra mig om du har en bättre idé. Den flexibiliteten finns i renskötseln och den förmågan har vi därför också i andra frågor.

”Ingen majoritetsregering skulle vakta mina frågor”

Det här är ett sätt att hålla ihop och utvecklas tillsammans, beskrev Jannie och pekade på hur något motsvarande saknas i den svenska majoritetskulturen.

– Folk känner ju inte sina grannar. Du har ju inte ens ett community med dem som du ser varje dag. På så sätt är motståndskraften en helt annan i den samiska befolkningen.

Jag vände mig till SimmonÁilu igen. Det kändes som att vi inte var helt klara med hans oro inför sonens framtid. 

Kan du vara mer konkret, vad är det du är orolig för?

– Oavsett vilken regeringsbildning som sker, så tillhör jag en minoritet i en minoritet. Jag är renskötande same. Som same är man minoritet och som renskötare är man minoritet av en minoritet. Så det finns ingen majoritetsregering som någonsin skulle vakta mina frågor, så att säga, sa han. 

– Om man går då till risken för nästa generation. När fascismen får allt större spridning i samhället så kommer det inte bara handla om land, utan då… Ja, det är ju bara fantisera utifrån när fascismen senast var fullt aktiv.

Så mörkt får vi avsluta rapporteringen från samtalet i köket i Forshällan och återkommer från en annan ort i nästa inlägg. 

På temat tungt, förresten: Efter att vi lämnat Sàpmi kom det sorgliga beskedet att kalven, miesie, inte klarade sig. Jannie skrev själv på sin Instagram:

“Gæjtoe för allt du var.

För allt du lärt mig.

För att du kom till just mig.

För allt du visade.

För allt gos.

För all glädje.

Miesie lärde mig att kommunicera på ett djupare plan.

Han lärde mig, gav mig kunskap på andra frekvenser.”

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Aktivister från Skogsuppropet vid SCA:s massafabrik i Timrå
Timmerbilar och tåg hindrades från att ta sig in till SCA:s massafabrik i Timrå på onsdagsmorgonen. Foto: Christofer Kebbon

Aktion mot SCA i Östrand: Aktivister kedjade fast sig

En blockad inleddes under onsdagsmorgonen mot skogsbolaget SCA:s massafabrik Östrand i Timrå. Bakom aktionen låg klimataktivister från nätverket Skogsuppropet.

– SCA är värst i klassen, säger Skogsuppropets talesperson Alva Danielsson i ett mejl till Arbetaren.

Blockaden, där aktivisterna bland annat kedjade fast sig vid järnvägsspår och grindar, är en del i Skogsuppropets pågående kampanj mot skogsjätten SCA som trots hård kritik fortsätter att avverka Sveriges sista naturskogar.

Skogsstyrelsen: Avverkningen av naturskogar måste upphöra

Nyligen släpptes en rapport från Skogsstyrelsen som visar att avverkningen av naturskogar omedelbart måste upphöra. Trots det har avverkningstakten i Sverige tvärt om fyrdubblats. Vilket fått miljöorganisationer att rasa.

– I enlighet med Skogsstyrelsens senaste rapport kräver vi att all avverkning av de sista naturskogarna upphör. I stället behöver vi skydda det som ännu finns kvar, och titta på hur vi kan restaurera det som redan förstörts, säger Alva Danielsson.

Polis som kallades till platsen begärde ett stopp för all tågtrafik i området där aktivisterna kedjat fast sig. Stoppet hävdes dock vid 10-tiden på förmiddagen. Enligt Sundsvalls Tidning upplöste aktivisterna själva blockaden och de som låst fast sig ska ha förhörts av polis på plats innan de senare släpptes.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Det här är Jesper Lundbys första veckovers i Arbetaren. Foto: TT, montage: Arbetaren

Veckovers: Kris i befolknings­frågan

Skicka en som jobbar på äldreboende
till Afghanistan och dom rättroende.

Skicka en sjuksyrra, som betalar skatt,
från kirurgen till Somalia över en natt.

Skicka en personlig assistent
till arbetslöshet i Tasjkent.

Skicka en distrikta, innan hon flyr igen,
till etnisk förföljelse i Syrien.

Vi skulle en Örebro-undersköterska utvisa,
men Rickard hann före oss till Risbergska.

Skicka en sjukhuskock som kom hit som barn
från Gävle till mullorna som styr Iran.

Skicka polisen till Falu lasarett
för att gripa en som röntgar skelett.

Ja arrestera hela jävla hemtjänsten
och sparka dom ända till gränsen.

Pengarna vi ålagt vårdsektorn att bespara
ger vi Bert Karlsson och Ahmed al-Sharaa.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Socialminister Jakob Forssmed (KD) menar att föräldrar behöver se till att deras barn får ”ordentligt med tid för mat, vila, gemenskap, sömn, läsning och fysisk aktivitet” Foto: Wikimedia commons, Fredrik Sandberg/TT, Claudio Bresciani/TT. Montage: Arbetaren.

Barnens skärmtid är en klassfråga

Debatten kring skärmtid kretsar i princip enbart kring barn och ungas välmående. Och naturligtvis är ungas hälsa – både fysisk och psykisk – otroligt viktig. Men skärmtid kan inte reduceras till blått ljus, gamnacke, övervikt eller skadligt innehåll, det är långt mer komplext än så, menar Magnus Johansson, doktor i medie- och kommunikationsvetenskap.

I debatterna kring skärmtid saknas ofta familjers vardagsliv, och om det någon gång syns, är det via olika experter eller föräldrainfluencers. Det är inte ovanligt att den grå, trista och rutinfyllda vardagen får ge massmedial plats åt större strukturella frågor som klimathotet eller ekonomiska kriser. Och oftast med all rätt. Men en förståelse för vardagens dynamiska, ojämlika och konfliktfyllda dimensioner ger också ökade insikter i hur vi kan ge bredd åt många debatter, inte minst de som kretsar kring familjelivet. Skärmtid – detta omdiskuterade, problematiska och kritiserade begrepp – speglar kanske detta mer än något annat nutida fenomen.

Jag har under många år forskat på skärmtid och familjeliv, och har sett återkommande mönster hos många föräldrar. Många menar att de diskussioner som förs och de rekommendationer som Folkhälsomyndigheten har lagt fram är mycket svåra att följa och förhålla sig till. En pappa som jag intervjuade för min avhandling slog fast att dessa uppmaningar i princip är omöjliga i, vad han kallade, ”en normal familj”. Familjelivet är ingen enkel sak, att sätta regler och utveckla nya rutiner är både svårt och känslomässigt uttömmande.

Klassperspektivet är avgörande, men saknas

Magnus Johansson är doktor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Lunds universitet. Han forskar främst på moraliska perspektiv på medier, bland annat kring föräldraskap, vardagsliv och medieanvändningFoto: Sara Larsson

Skärmtidsdebatten utgår i princip alltid från denna ”normala” familj, där två föräldrar kan hjälpas åt med vardagens skärmtidskontroller, och har kunskap, tid och energi nog för att försöka följa alla rekommendationer.

Det är här klassfrågan blir påtaglig.

Alla föräldrar har inte den tid och energi som krävs för att ständigt kontrollera barnens skärmtid och se till att alla expertråd följs. För många är andra saker viktigare, och de kämpar för att ens hinna vara hemma och umgås med sina barn.

När socialminister Jakob Forssmed (KD) deklarerar att föräldrar behöver se till att deras barn under dygnets 24 timmar får ”ordentligt med tid för mat, vila, gemenskap, sömn, läsning och fysisk aktivitet” låter det självklart helt naturligt. Det är ingen tvekan om att det för Forssmed är skärmtiden som äter upp all denna viktiga tid.

Vad räknas som gemenskap?

Vad som saknas i debatten är en förståelse för alla de föräldrar som exempelvis kämpar med obekväma arbetstider. Hur ska de orka räkna och kontrollera de timmar och minuter som deras barn tillbringar framför skärmar? För att inte tala om vad de lägger denna tid på, all skärmtid är ju långt ifrån jämlik. Det borde snarare handla om skärmtider, i plural, för att förstå alla de praktiker, teknologier och innehåll som åsyftas med begreppet.

Insatserna fokuserar i dagsläget på kontroller och förbud, kanske speciellt när det kommer till sociala medier. Men det finns andra alternativ. Exempelvis diskuteras aldrig arbetstidsförkortning som alternativ till en ökning av barns sociala och fysiska aktiviteter. Kortare och mindre uttömmande arbetsdagar skulle bidra till att många fler föräldrar kunde vara mer närvarande i sina barns vardag. Detta skulle i sin tur även leda till ökad jämlikhet mellan olika familjers förmåga att följa råd och rekommendationer.

Nu krävs i stället andra taktiker för att göra skärmtiden mindre laddad och skamfylld. Skärmtid kan också vara att tillbringa tid tillsammans, att föräldrar och barn får tid att sitta nära varandra och använda skärmarna ihop. Det är sällan detta räknas som det Forssmed kallar ”gemenskap”. En ensamstående mamma jag intervjuat lade fram just dessa stunder som några av de mest värdefulla som hon hann tillbringa med sin dotter. En typ av skärmtid som är motsatsen till den tidsätande och störande.

”Skärmtid” är ett otillräckligt begrepp

Att skärmtiden dessutom ska kontrolleras av föräldrarna lägger ett enormt ansvar på individen. Bara detta riskerar att skapa mycket onödig stress, något som medievetarna Helena Sandberg, Ulrika Sjöberg och Ebba Sundin ständigt påpekat i sin forskning. Lösningarna påstås av experter – och nu också av politiken – finnas nära till hands, men föräldrarna själva måste sjösätta dem. Om det inte fungerar? Då är det föräldrarna som lämnas med känslor av otillräcklighet, skam och skuld.

Det finns många aspekter som borde tas upp i debatten kring skärmtid, bara en sån sak som att vi har ”naturaliserat” begreppet, vilket har kritiserats av många medie- och kommunikationsvetare. Skärmtid är helt enkelt allt och ingenting. Det är alldeles för brett för en meningsfull användning. För många föräldrar har det blivit synonymt med skam- och skuldkänslor. Hanteringen av familjens skärmtid har på många sätt blivit en måttstock för vad det innebär att vara en ”god” förälder på 2020-talet.

Detta är på många sätt en klassfråga som vi måste våga diskutera, men utan skuldbeläggande och pekpinnar. För många är vardagen svår nog att navigera som den är.

Publicerad Uppdaterad