Följetong #94/2017

Solidärer – avsnitt 10

"Ögat skulle lära sig mäta och handen vänja sig vid att röra penseln exakt efter måttet, i samspråk. Den som kom närmast verkligheten vann." Foto: Pontus Lundahl

Gävle, augusti–december 1937. Som den flickan växte! Varje morgon när Klara lyfte upp henne. Herregud. Hon sträckte henne mot Anders men han såg inte. Hon visade Rosemarie, som skakade på huvudet. Du gör henne till något hon inte är. Var ska det sluta? Det tar inte slut. Sommaren dröjde kvar, långt ut i kanterna. Längre […]

Gävle, augusti–december 1937.

Som den flickan växte! Varje morgon när Klara lyfte upp henne. Herregud. Hon sträckte henne mot Anders men han såg inte. Hon visade Rosemarie, som skakade på huvudet.

Du gör henne till något hon inte är. Var ska det sluta?

Det tar inte slut.

Sommaren dröjde kvar, långt ut i kanterna. Längre upp i landet började hösten kännas av, och sedan, när den väl erkänts, kunde vintern komma när som helst. Isen skulle tjockna och hamnarbetarna, daglönarna, mista sina arbeten igen. Men när vintern kom till Sverige var det fortfarande drägligt i Spanien, värme in i november, minst, det var en tröst. Det skulle bli jul och då hade säkert Ingemar kommit hem.

Nya rubriker i tidningen men att Japan angrep Kina var inte alls lika stort uppslaget som kriget i Spanien. Klara läste att Per Albin Hansson sagt att Tyskland behövdes som motvikt mot Sovjetunionen och att Sverige stod för en tredje väg, bortom kommunism och nazism, nämligen demokrati.

Hör du det, Lill?

Men Lill var fullt upptagen med att sätta sig upp, kämpande från liggande läge. Rosemarie skalade potatis. Hellgren låg i soffan med fötterna högt. Han muttrade:

Vi ska vara glada att vi lever i Sverige.

Jovars, sa Klara, men vi behöver inte vara självgoda för det.

Hon tyckte sig se honom le, det var som om han gjorde det i smyg.

Och vad har du att vara glad för? sa hon, och hoppades att han inte hörde, för hon tyckte om när han log och förstod inte varför hennes ord kom ut som de gjorde.

Det var märkligt att Ingemar som visste så mycket ändå inte kände till flickan. För hade han vetat skulle han väl ha hört av sig? Fabrikspipan ljöd och de krängde av sig hårnäten, hängde in de vita skyddsrockarna och stämplade ut.

Hur går det? frågade Marit när de råkade gå bredvid var- ann i trappan.

Med vad?

Den lilla.

Det går bra, tack så mycket, min mamma tar hand om henne.

De kom ut i luften och ljuset.

Du har tur, sa Marit och låste upp sin cykel.

Och din syster då? Har det ordnat sig för henne?

Det kanske man kan säga. Hon har fått anställning som, ja, piga är väl rätt ord – hos direktör Crona. Du vet vem han är va? Tjusigt värre där på Staketgatan.

Klara reagerade när hon hörde namnet. Marit rörde lätt vid hennes arm.

Förlåt att jag snackade bredvid mun förut men jag kan liksom inte hålla käften. Du hör ju själv. Det var inte illa menat. Vi måste hålla ihop tänker jag, vi som är avskräde. Vi med våra oäktingar, för han är väl inte pappan, det är därför du inte gifter dig med Hellgren va?

Nej, det är inte därför, sa Klara, men Marit verkade inte lyssna.

Snygg karl, sa hon, om än lite törstig. Det var som om hon pratade för sig själv.

Passa dig för svartsjukan, fortsatte hon. Jag var tvungen att gå ifrån min. Det är inte lätt men det går. Än så länge. Fram till i morgon åtminstone. Nä men gud va jag pratar, jag sa ju det. Det är så svårt att hålla tyst där nere. Det går emot min natur. Men hej då Jansson, ses i morgon. Se upp i backen!

Hon skrattade, satte sig på cykeln och rullade neråt rälsen, Klara visste inte var hon och hennes barn bodde.

Istället för att gå Väpnargatan upp och vidare mot Söder- tull fortsatte Klara Centralgatan fram till ån, där tog hon till vänster. Hon ställde sig utanför Berggrenska gården och konstskolan för att vänta på Sonja, det var länge sedan de setts. Två minuter senare kom Sonja utspringande, knäppte sin kappa i farten och vinkade förvånat och glatt till Klara. Men är du här? Vad roligt. Då följer du med oss till Lindbergs en sväng?

Klara ryckte på axlarna. Oss?

Violet kommer också. Vi får skynda oss innan de stänger. I samma stund kom hon ut. Lika parant och rakryggad som sist de sågs, för en evighet sedan, före barnet. Först tycktes hon inte se Klara, tog Sonja om armen. Klara hörde att hon sa: Du borde kräva att få komma in, det är inte klokt

egentligen.

Jaja, sa Sonja. Men nu måste du hälsa på min vän, Klara Jansson.

Violet vände sig mot henne.

Men det är ju du! Känner ni varann?

Nej, sa Klara, inte direkt.

Jo men lite grann, sa Violet. Har det gått bra allting? Med barnet menar jag.

Det blev en flicka. Hon är sex månader nu. Grattis, vad heter hon?

De kallar henne Lill, sa Sonja och tog Klara under den andra armen.

Bara tills vi vet vad hon heter egentligen, förklarade Klara. Det var udda, log Violet. Hon ville veta hur Klara och Sonja kände varandra och Sonja berättade om Hjälpkommittén. Fast vi skickas bara ut med bössor hela tiden, jag och Jansson, som lockbeten. Jag tycker inte att det räcker riktigt. Vi borde starta upp något bara för kvinnor, sa Violet. Hon vände sig till Klara: Men du måste väl ha fullt upp med barnet?

Min mamma har flyttat in hos oss. Hon hjälper till. Och Anders också.

Din man?

De är inte gifta, sa Sonja, de bara bor ihop. Modernt, log Violet.

Han har ingenstans att bo, förklarade Klara, fast hon inte behövde. Och inget arbete.

Nä, vem har det, sa Sonja.

Har du väl, log Violet och knuffade Sonja i sidan. Du gör så fina och roliga hattar. Visst gör hon?

Jag behöver en egen butik, med skyltfönster, men de hade väl ändå inte sålt.

Och så är du ju modell!

Sonja skrattade till och klangen var hård.

Violet vet att jag ville gå på skolan. Men det är bara välbeställda fruntimmer som får den äran. Hon drog ut på vokalerna.

Det kan ändra sig, sa Violet. Jag ska se vad jag…

…kan göra? Jo visst. Några ord från fröken Crona och allt ordnar sig.

Violet lossnade från Sonjas arm. Det var tyst mellan dem ända tills de kom in på Lindbergs.

Men Anders är pappa till barnet i varje fall? fortsatte Violet snoka.

Klara hann inte svara, Sonja drog med Violet bort till färgerna. Klara stannade vid parfymerna i kassan. Hon tog upp en glasflaska i taget, och en doft var barndom, en annan var citrus och främmande länder. Kanske var det så det luktade där Ingemar var? Luktade också kriget av citroner och apel- siner eller tog kriget över och apelsinerna började lukta krig– hur nu det luktade? Det visste Ingemar men antagligen doftade ingen av parfymerna vid kassan på Lindbergs krig. Och ingen av parfymerna påminde om Ingemar (hon mindes inte hur han luktade). Expediten frågade om hon behövde hjälp men Klara skakade på huvudet. Vi har fått in den här också, sa expediten och böjde sig ner. Från Paris. Hon kom upp med en flaska som liknade en diamant. Den har jag nog inte råd med, sa Klara och blev förvånad över att hon inte skämdes. Men då kanske fröken ska titta sig om efter något som passar frökens portmonnä? Expediten var ung och fräknig och snörpte ihop sin röda mun. Sonja och Violet stod längre in i butiken. Det var inget särskilt med Violet Crona förutom den raka ryggen, och den hade nog Sonja också, fast av andra skäl, tänkte Klara. Rörde hon sig mer obehindrat när hon gick mot kassan? Log hon bredare när hon frågade om cinnobern som hon absolut behövde? Log expediten tillbaka och fast Violet avfärdade hennes första förslag snäste hon inte, som hon gjort mot Klara?

Violets hatt var bucklig, och strumporna, såg Klara, korvade sig, men håret under hatten låg i blanka vågor, och leendet kom helt av sig självt. Klara undrade hur det kändes att veta att hon, som ensamt barn till direktör Crona, skulle få ärva så mycket pengar att hon i framtiden inte skulle behöva göra något alls – annat än måla, om hon ville det, och inreda en våning med ljusa möbler, palmväxter och stora taklampor, om hon kände för det. Sonja köpte en pensel ur den lägsta prisklassen och fick ändå skrapa i sin plånbok. Klara öppnade en parfymflaska till men ur den kom ett moln av mysk och mull och hon började hosta. Sonja skrattade och klappade henne på ryggen. När hon tittade åt Violets håll såg hon att Violet granskade henne.

Vad ska du med den där Crona till? frågade hon nästa gång hon träffade Sonja. Sonja hade en ny elegant kreation på huvudet som hon hela tiden fingrade på, som för att ge den extra uppmärksamhet.

Jag tycker om henne, sa Sonja. Hon är den enda på konst- skolan som överhuvudtaget pratar med mig.

Och det är ett skäl då? fortsatte Klara och förstod inte varför hon lät sur och tråkig. Hela mötet hade hon känt sig så. Tjugo stycken i ett rum de fått låna av Gävles arbetares konsumtionsförening. Männen som bolmade och bestämde och Sonja hade viskat att de var mer engagerade i sitt eget engagemang än i Spanien.

De flesta på konstskolan behandlar mig som om jag vore en underlägsen art, men Violet håller inte på med sånt. Hon håller inte på och värderar. Hon är, som de säger i England: open minded.

Hm, sa Klara. Det är det väl lätt att vara om man kan göra som man vill.

Du känner inte Violet.

Förlåt, jag är trött bara. Klara kände gråten stiga obegripligt genom kroppen, mot munnen, ögonen.

Sover du dåligt?

De var på väg hem. Sonja hade sitt rum bakom dövskolan. Klara nickade, ljög. Hon sov som en stock, för Lill sov hela nätterna nu, bara vaknade ibland och gnydde men det var ju ingenting.

Lill har nattskräck, fortsatte hon ljuga. Hon hade hört Marit prata om det. Hennes äldsta hade haft det och hon hade gått till en spågumma som sa att barn med nattskräck återupplever händelser från en annan tid.

Så besvärligt, sa Sonja.

Marit hade berättat att sibyllan sagt att barnet som fick nattskräck upplevt något fasansfullt, som satt sig i kroppen som en erfarenhet. När Marit börjat prata med barnet om det (istället för att försöka väcka det), då när skräcken slog till, jag förstår att det är svårt och så vidare, hade barnet lugnat sig. Klara ville säga till Sonja att hon inte känt sig glad på länge. Att det var som en värk i kroppen, fast värken kom som från ett tomrum – och ju mer hon försökte titta in där desto mörkare blev det… Men det skulle inte ha låtit klokt. Hon ville säga att hon kände sig ensam, fast jag vet att jag inte har fog för det. Jag tänker att jag borde vara någon annan och då skulle det gå över. Ibland fastnar jag i ett steg och vet inte hur jag ska komma vidare. Det fanns inget att ta på och det gick inte att komma dragande med något osynligt.

Kramperna var inte osynliga men om hon sa något om dem skulle Sonja tro att hon antingen var sjuk eller galen. Hon kunde inte klaga på någonting. Hon hade flickan, arbetet, Hellgren, mamman och Sonja. De hade planer, hon och Sonja. Eller i varje fall Sonja, hon ville något med sitt liv. Hon ville måla, och hjälpa människor som hade det svårt, och så ville hon träffa någon att älska.

Hon lutade sitt huvud mot Klaras axel men Klara var inte en människa som lutade sig tillbaka. Hon var inte varm, det hade Ingemar sagt. Hon var ingen som människor egentligen ville vara med.

Det är ett sånt underligt väder, sa hon och skakade försiktigt bort Sonjas huvud från axeln. Hösten känns in i märgen fast det var sommar för en vecka sen.

Har Anders fått nåt arbete än då? frågade Sonja. Klara ville ljuga igen men skakade på huvudet.

De vill inte ge honom chansen. Ryktet hinner före och ingen bryr sig att ta reda på om han förändrats. För att få ett riktigt jobb måste man väl vara nästintill perfekt.

Som du då, sa Sonja. Hon log, men leendet var så snett att det föll ur ansiktet på henne, och Klara kunde inte le tillbaka. För varje dag han kom slokande hem borde hon anstränga sig för att tycka lite mer om honom, bara för att hålla honom upprätt, men han försökte inte tillräckligt, det var inte lätt att tycka om honom då – när han gick till Fyran istället, eller Trean, Tvåan, Ettan… drev omkring. Hon skulle kunna ha någon bättre, hon tänkte att hon inte ville ha någon alls.

Jag tycker i varje fall att hon verkar snorkig, sa Klara. Den där Crona.

 

*

 

Han hade kommit hem, Stig, med blodig krage när det nästan var morgon. Violet mindes det som om det var i går. Han behövde inte säga något om det, men det gjorde han förstås ändå. Socialisterna, sa han, är ociviliserade. Han sa att Hitler bygger läger åt dem i Tyskland, åt den radikaliserade arbetarklassen.

Du förstår väl, Violet, att om de får makten, då förlorar du allt.

Hon hade tittat på honom och kragen och tänkt att hon borde hjälpa honom, men blivit stående. Ingen annan var vaken. När hon gick mot honom kändes det som om korridoren aldrig tog slut, hon ville inte komma fram – fast det var en fästman som stod där vid dörren med blod kring munnen som en vampyr.

Violet, sa han. Jag är så glad att jag är hemma, att jag är oskadd.

Han sa det som hon skulle ha sagt. Men hon bara fortsatte titta på honom. Det fanns så mycket i honom som kunde ha varit annorlunda. Men hans ord och det där blodet gjorde all skillnad. Han var svullen under ögat också. Det skulle bli blått och alla skulle fråga vad som hänt. Stolt skulle han berätta. För pappan, och för medlemmarna.

Vad ska jag med dig till? hade hon tänkt. När han sträckte ut armarna mot henne ville hon springa.

På bordet en vas med blommor. De skulle titta på den, formerna, färgerna och göra bilden så lik som möjligt. Ögat skulle lära sig mäta och handen vänja sig vid att röra penseln exakt efter måttet, i samspråk. Den som kom närmast verkligheten vann. Vivianne Lundström vann alltid. Det var som om hon stod i förbindelse med tingen, att de blev levande bara för henne. Violets verklighet blev platt och kompakt. Läraren, fröken Lind, passerade hennes staffli hastigt och hummade. Ljuset slog in över stillebenet och fröken Lind for upp framför dem: Fånga förändringen! Fånga ljuset innan det försvinner!

Kropparna var svårast. Sonja var konstskolans krokimodell och hennes kropp var spänstig och muskulös. Violet stirrade på den, försökte se avstånd, form och skuggor men proportionerna blev helt åt skogen. Det låg något i vägen mellan hennes blick och motivet. Hon skämdes inför Sonja – som brukade roa sig med att gå runt efteråt i sin tunna isblå morgonrock och titta på de olika versionerna av sig själv: Oj, har jag så där stora bröst? – men Violet var noga med att räta på nacken, låtsas att det var medvetet olikt, kanske rent av modernt? Sonja blev bara livlösa linjer, det kunde väl aldrig vara modernt? Hon var avundsjuk på Viviannes begåvning. Begåvning måste vara en underbar väg att gå på. Violet var tjugofyra år och kunde ingenting.

Stig tjatade om bröllopet, tanken var att de skulle gifta sig i pingst. När hon stod på konstskolan – vid ännu en tillplattad blomma, denna ville se ut som ros – tänkte hon på hur det egentligen blivit hon och Stig. Han hade varit olik de hon träffat innan. Hade inte gjort sig till för henne. Han var lustigt inåtvänd, sökande, inte särskilt stilig, men lång och påläst och utstrålade en självsäkerhet. Han var inte världsvan. Inte snobbig. Intresserade sig för stenar och fornhistoria och grammatik. Överhuvudtaget var han intresserad av ord. Noga med dem. Hon hade tänkt att han var omsorgsfull.

Men ni måste väl ändå se hur kronbladen skiftar i färg?

Gör ni inte det?

Fröken Lind förde Violets pensel mot paletten och cinnobern hon köpt på Lindbergs när hon var där med Sonja och Klara.

Blomman är klarröd, sa Violet, inte brun. Fröken Lind suckade.

 

*

 

Stig Lundin hade skrivit sitt namn och direktör Cronas adress på listan och tagit i hand. Det kändes högtidligt. Han var inte ensam adjunkt bland medlemmarna och där fanns också en stadsdistriktsläkare, en advokat och en civilingenjör. Ingen han kände sedan tidigare, men så var han också relativt nyinflyttad. Sveriges Nationella Förbund, eller De Nationella kort och gott, verkade för rashygieniska åtgärder. Ett porträtt av Hitler fanns självklart på väggen i partilokalen, men De Nationella var inte nazister, de hade inga hakkors i fönstren som Nationalsocialistiska arbetarpartiet. Det fick han förklara om och om igen för Violet, och blev besviken eftersom han trodde att hans engagemang skulle göra honom mer attraktiv – i Violets men också i svärfaderns ögon.

Violet var inte den han trott från början, och det verkade som om också han var en annan. I partiet fanns också vakt- mästaren på dövskolan och ytterligare några få arbetare. De hade sina möten på teatern eller i läroverkets aula. Det var nog härligt att känna stämningen, att vara bland människor som tog framtiden på allvar, men det var något som fattades. Stig Lundin hade kommit till en av Sveriges största städer för att arbeta som lärare i svenska och historia på läroverket. Han var förlovad med en av Gävles rikaste kvinnor, Violet Crona, åtminstone i vardande. Han hade skrivit in sig i De Nationella men ville ändå gå trappan upp förbi Delins radiohandel till en tydligare ideologi. Slavmentaliteten flöt trögt i blodet, det gick därför inte att flirta med de lägre klasserna, hierarkin var inte en konstruktion utan en naturlig uppdelning. Arbetarklassen behövdes och skulle veta sin plats, men det var absurt att samhället skulle ta hand om den undergrupp, de fattighjon, som inte förmådde tjäna. Varför lägga energi på konstgjord andning? De svaga och rasmässigt nedsmutsade bromsade utvecklingen och urholkade den genuina, rena folksjälen, den som ville in i framtidslandet.

Han tyckte om sina tankar. Men hade ingen att dela dem med. Sneglade upp mot hakkorsen. I sex timmar hade han undervisat eleverna om forna krig och den starkares seger. Ändå fick han inte sin vilja igenom med Violet. Hon som vuxit upp med silverskeden, nej, guldskeden. Hon som skyddats mot allt ont, till skillnad från honom. Varför rynkade hon på näsan när han äntligen vågade öppna sig? Det gick inte att förstå. Hon var ordentligt uppfostrad, hyfsat intelligent och blivande mamma till hans framtida barn, men det var som om hon… höll på att mista förståndet. Konstskolan var en sak, den kunde han acceptera eftersom hon behövde ett intresse, men kvinnorna hon umgicks med… En av dem visste han arbetade på Makaronifabriken och hade ett oäkta barn. Och den andra, nakenmodell! Efter att de börjat umgås ville hon inte längre planera bröllopet, undvek hans frågor om inbjudningar och bordsplaceringar.

Han blev stående i korsningen Norra Rådmansgatan- Drottninggatan. Varför drogs han å ena sidan till NSAP och å andra sidan till Violet Crona, det tycktes som två motsatta riktningar, och att han drogs sönder på mitten av att längta åt så olika håll. Det kunde väl ändå inte vara kärlek, att dras sönder? Varför skulle han ens bry sig om hennes missnöje? När han kom hem den natten hade hon inte ens blivit förfärad, inte störtat fram till honom. Han kunde lämna henne om hon trilskades. Han kunde… nä. Det kunde han inte. Han såg henne framför sig: den varma kroppen, det tjocka håret, leendet. Han var så kär i henne att det fick honom att känna sig trasig, men det kunde väl ändå inte vara kärlekens mening, att trasa sönder de människor som ville bli älskade?

Han ville inte men kom ändå att tänka på natten när han blivit nedslagen utanför Fyran. Eleverna hade viskat om blåtiran, ingen hade vågat fråga rätt ut, men han skulle gärna ha berättat. Om partiet inte varit så mjäkigt skulle det ha ställt upp bakom honom, hämnats. Det han mindes bäst var ändå Violets ansikte när han kom hem. Det var som om hon inte ens ville titta på honom. Händelsen kunde ha förenat dem, istället tycktes det ha blivit tvärtom. För varje dag: ett steg längre bort från Violet, och det fick inte fortsätta åt det hållet.

 

*

 

Höstregn över popplarna, skottlossning över akaciorna, blixtnedslag i en cypress. En höst i ett annat land är annorlunda och särskilt om den kryllar av fascister. Eftersom Spanien, vad Klara förstått, varit uppdelat också före kriget gick det inte att säga så enkelt att nordvästra Spanien var taget. Men första oktober bombades Barcelona. Klara läste att femtiofem människor dött men alla siffror var osäkra när det handlade om mängder över tio. Staden evakuerades den tjugosjunde oktober och den femte november redovisade Hitler sin plan för tysk expansion i Central- och Östeuropa.

Riksföreningen Sverige-Tyskland, som ville motverka tyskhets, bildades. Republikanerna gick till offensiv i Aragonien och regeringen hade flytt en andra gång, men flyktvägarna smalnade av. De säkra platserna krympte och försvann sedan helt från kartan. Hon letade upp, hon lärde sig städers och byars namn utantill. I Madrid var det utdraget ställningskrig. Kulorna perforerade universitetsbyggnadernas fasader. På ena sidan vägen fascister, på den andra republikaner, mitt emellan: ingenmansland – ett tomrum, där skriken dröjde sig kvar länge i den låga dimman.

Koftan och halvvantarna värmde. Klara blev varm i ansiktet och ville inte röra sig bort från texten. Snön var för djup för att dra barnvagnen genom så de höll sig inne. Lill med tjockaste tröjan på, och yllesockor som Rosemarie stickat, det var svårt för henne att krypa med alla bylsiga kläder. Hon gnydde.

Så fort jag har läst färdigt kommer jag och leker med dig, ljög Klara. Hon kunde inte leka. Bara läsa och lyfta upp och hålla om. Lill satt på golvet och bet på sin trähäst. I Svenska Dagbladet berömdes rebelledaren Franco för sina utomordentliga egenskaper och stora militära duglighet. En spanienfrivillig, Nils Lätt, kunde intyga att det rådde hungersnöd i Madrid. Hon undrade om han och Ingemar träffats, om de blivit vänner. Hon ville se ett porträtt av denne Nils. Ville stryka ett finger över hans ansikte. Hon läste om Kajsa Rothman som åkte Sverige runt och berättade om återuppbyggnadsarbetet bakom fronterna. Föredraget belystes med skioptikonbilder. Hon hoppades att hon skulle komma till Gävle, då skulle Klara omfamna henne för allt gott hon gjorde, det var hon tvungen att våga. Snön inte bara föll utan kastade sig mot fönstret, trängde sig in i husets glipor och sprickor. Flickan gnällde igen men Klara låtsades att hon inte hörde. Hon smög till skänken i hallen och tog fram kulspetspenna och papper:

Ingemar!

Vet du hur länge sedan det var vi sågs? Vet du att du har en flicka här, men hon är inte särskilt lik dig och inte mig heller. Hellgren tror att hon är hans och så länge du inte vill ha henne kan hon tillhöra vem som helst. I dag skulle han till Gefle Porslinsfabrik och söka arbete, det ser mörkt ut för så många, jag undrar hur människor ska klara sig, hur de ska orka. Hellgren känner en man som, liksom Verner Holm, tog livet av sig… han sköt sig själv utanför varvet.

Fru Holmström har varit upp med nybakade syltkakor, hon är förtjust i flickan men bekymrar sig precis som mamma över att hon inte är ordentligt döpt än. När jag är i deras ålder vill jag ha så många erfarenheter att jag inte tycker det är mödan värt att oroa mig. Det går inte ens att gissa sig till hur det ska bli. Varje minut är ett gungfly. Hur ska jag kunna bestämma ett riktigt namn när du inte ens vet att hon finns och jag inte vet vad du tycker?

Tänk vilken eländes vinter, hade hon sagt till Holmström och suckat, och flickan får jag knappt ut.

Vad ska hon då ut och göra och förfrysa sig? ojade sig Holmström. Att Klara fortfarande var ogift och barnet oäkta och dessutom odöpt hade skapat en spricka mellan bokstäverna i småpratet och i hemlighet tyckte Klara om det, tyckte om revan som gick upp och blev djupare mellan henne och omvärlden.

Nåja, hade Klara sagt, för att sprickan var skön, frisk luft är bättre än instängd luft, hur kall den än är.

Holmström fortsatte le, men innerst inne ville hon nog ta tillbaka burken, som var vacker med blommor i guld och rött.

Gullegullegull, sa Holmström och pillade flickan under hakan och flickan lät henne, det blev enklare igen. Hon pillade under flickans sockor också, de var för tjocka för att det skulle kittlas men Lill skrattade ändå.

Det är mycket som är svårt, som att du inte träffat din söta lilla

dotter och inte ens vet att hon fått tänder och snart nog kan stå utan stöd!

Hon visste inte vad mer hon skulle skriva. Om hon fortsatte gick det kanske inte att stoppa. Det fanns ändå ingen adress. Ingemar Bäckström var okänd. I sin uniform, med sitt gevär. En bild av ett minne eller ett minne av en bild. Ändå sög det till i mellangärdet av längtan, eller ilska. Hon kunde lika gärna rulla ihop breven hon skrivit, trycka in dem i flaskor, ta dem ut till Nyhamn och kasta dem i havet. Hon ville att flickan skulle gnälla igen, ropa på henne, så krävande att det inte gick att låtsas bort, men trähästen hade fått tid och rum att försvinna.

Lill? sa hon men flickan reagerade inte. Klara tog två kakor ur Holmströms vackra plåtburk, delade en och gav halva till flickan. Knycklade ihop brevet till Ingemar. Hörde dörren öppnas, Hellgren klev över tröskeln och såg annorlunda ut. Kinderna blossade, han blåste länge på de purpurfärgade fingertopparna.

Jag fick arbetet, Klara.

Han tittade på sina fingrar, vände och vred på dem, som om han aldrig sett dem förut.

 

***

 

1938, tidigt på året.

De mexikanska maskingevären var inte tillräckliga för att få antifascismen att segra. Vinden blåste genom plåt, och am- bulanser och lastbilar körde i växeltrafik till och från fronten. Det blev den värsta vintern på tjugo år. Det var i varje fall vad Torsten sa. Han var en sådan som överdrev, och överlevde. Lervällingen stelnade till bergsmassiv och filtarna frös till is. De kröp tätt intill varandra och knuffades om att få platsen i mitten.

Torsten blev lungsjuk. När han kom tillbaka från sjukhuset, efter att ha fått medicin och salva på bröstet, berättade han ingående om de orientaliskt mönstrade väggarna och dimman av cigarettrök. Han beskrev hur sköterskorna bylsade på männen kläder och hjälpte dem ut i friska luften. Han beskrev ett bröst som var urgröpt och en benprotes högt över ett knä. Han hade sett en spanjor som skulle tillbaka till fronten hålla sig i dörrkarmen och spjärna emot när lastbilen kom för att hämta honom. Han grinade som ett litet barn. Det var för eländigt, skrattade Torsten och luftvägarna rosslade. Trots det ryska stödet var de klädda i sommaruniformer och levde på linser. Det ryska stödet bestod, sa Einar, av infiltratörer, för några pengar har de väl inte. De frös så in i helvete. De var konturer djupt inne i ett isblock, diffusa spökpojkar allihop. En ur kulsprutekompaniet förfrös fötterna och fick amputera den ena. De omringade Teruel och tog fångar och krigsmaterial. När de omfamnade varandra började isblocken droppa och då släppte de taget.

Vi ska ge alla demokratiälskare en ordentlig julklapp, sa Torsten. Vi ska inta Teruel!

Klara!

Jag kanske blandar ihop allting men i samma stund som han sa det visade sig våra moscas på himlen. Tyskplanen blåstes bort. Jag såg ett moln med brandgula vingar, sedan började kanonerna dundra. Det var igång igen och vi var tvungna att jubla. Vi trodde att vi var lyckliga när vi intog Teruel.

Klara!

Vid Teruel slogs vi som djävlar. Vi frös och behövde avlösning och när vi inte fick det gick vi till angrepp. Mest för att inte frysa ihjäl. Fascisterna har tyska och italienska tanks och lastbilar och allting och vi har nästan ingenting. På den tjugofjärde dagen lyckades vi ändå få fäste och ta tillbaka mark.

Det finns en historia om de älskande i Teruel, det är Agus- tin som berättat den för mig. Den påminner om Romeo och Julia, handlar också om ett älskande par från två familjer i fejd, men de här heter Diego och Isabel.

Diegos familj är fattig och han förbjuds gifta sig med den rika Isabel om han inte inom sex år blir förmögen. Han ger sig av för att finna rikedom men på det femte året tvingas Isabel gifta sig med en annan man och när Diego återvänder – förstås rik både på pengar och framgångar – får han höra att Isabel gift sig och blir djupt olycklig. Han tar sig till hennes hem och ber henne att kyssa honom, för annars, säger han, ska han dö. Hon säger nej, och Diego dör. När hon berättar det för sin make frågar han varför hon vägrat att kyssa honom när det kunnat rädda hans liv, och hon svarar att hon inte ville förråda honom, sin lagvigda. Varpå maken prisar henne och hjälper till att begrava Diego i största hemlighet. När han ska läggas i jorden ger Isabel honom den kyss hon först förnekade honom, och faller död ner hon också.

Om Klas hade levt skulle jag ha frågat honom om sens- moralen – tänker att han, som läst så mycket, kunnat säga något om den. En som jag träffade på sjukan hade överlevt två explosiva kulor i ryggen, det kändes, sa han, som om överkroppen expanderade. Inget syntes utanpå men inuti exploderade han. Kärleken kan väl ändå aldrig göra sådana skador?

Jag tänker på dig, Klara, och undrar hur du har det. Just nu är det lugnt här vid fronten. Vi väntar på att något ska hända. Vi ger eld och sjunger Internationalen. Sången lugnar nerverna. Det värsta är när orden ekar tomma, då får man ta i än mer.

Klara.

Jorden blir kallare och hårdare och banden till de man älskar måste brytas. Mjukheten och ömheten är sankmark, vi vet bättre än att gå åt det hållet. Jag har varit här i över ett år och är inte längre någons son, jag kan heta vad som helst och leva var som helst. De som överlever ett slag får lätt hybris. När man sett kompanichefens ansikte bokstavligen gå sönder och ändå fortsätter framåt, mot fienden, över öppna fält och hård pinnmo. När vi drabbade samman var det arton minusgrader och snöstorm och vi slogs med isblå fingrar – tänk dig hundratusen män med sådana fingrar, långsamt övergår det blå i svart. Man kan dö av frostskador också, i motsats till dumdumkulorna dödar kylan utifrån och in. Fascisterna – som börjat använda gas – håller klostret och Francos soldater stormar genom Aragonien. Vi retirerar genom de stumma, tömda provinserna, kan inte låta bli att beundra fascisternas krigskonst. I morse hittade vi en kamrat, den yngre av Rojasbröderna, som sköt på papperslappar på vilka han ritat fascister. När vi gick fram för att prata med honom visste han inte vilka vi var.

En enda gång hade jag nog behövt säga något om oss, dig och mig, men jag har glömt bort vad det var som hände, varför du kom till mig den morgonen, och vad jag sa för att få dig att gå.

Vi har inte förlorat tron på seger. Hälsa kamraterna på Skeppargatan det.

 

Fortsättning följer…

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
redaktionen@arbetaren.se

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
prenumeration@arbetaren.se

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

facebook-grupp