Solidärer – avsnitt 10

Gävle, augusti–december 1937. Som den flickan växte! Varje morgon när Klara lyfte upp henne. Herregud. Hon sträckte henne mot Anders men han såg inte. Hon visade Rosemarie, som skakade på huvudet. Du gör henne till något hon inte är. Var ska det sluta? Det tar inte slut. Sommaren dröjde kvar, långt ut i kanterna. Längre […]

Gävle, augusti–december 1937.

Som den flickan växte! Varje morgon när Klara lyfte upp henne. Herregud. Hon sträckte henne mot Anders men han såg inte. Hon visade Rosemarie, som skakade på huvudet.

Du gör henne till något hon inte är. Var ska det sluta?

Det tar inte slut.

Sommaren dröjde kvar, långt ut i kanterna. Längre upp i landet började hösten kännas av, och sedan, när den väl erkänts, kunde vintern komma när som helst. Isen skulle tjockna och hamnarbetarna, daglönarna, mista sina arbeten igen. Men när vintern kom till Sverige var det fortfarande drägligt i Spanien, värme in i november, minst, det var en tröst. Det skulle bli jul och då hade säkert Ingemar kommit hem.

Nya rubriker i tidningen men att Japan angrep Kina var inte alls lika stort uppslaget som kriget i Spanien. Klara läste att Per Albin Hansson sagt att Tyskland behövdes som motvikt mot Sovjetunionen och att Sverige stod för en tredje väg, bortom kommunism och nazism, nämligen demokrati.

Hör du det, Lill?

Men Lill var fullt upptagen med att sätta sig upp, kämpande från liggande läge. Rosemarie skalade potatis. Hellgren låg i soffan med fötterna högt. Han muttrade:

Vi ska vara glada att vi lever i Sverige.

Jovars, sa Klara, men vi behöver inte vara självgoda för det.

Hon tyckte sig se honom le, det var som om han gjorde det i smyg.

Och vad har du att vara glad för? sa hon, och hoppades att han inte hörde, för hon tyckte om när han log och förstod inte varför hennes ord kom ut som de gjorde.

Det var märkligt att Ingemar som visste så mycket ändå inte kände till flickan. För hade han vetat skulle han väl ha hört av sig? Fabrikspipan ljöd och de krängde av sig hårnäten, hängde in de vita skyddsrockarna och stämplade ut.

Hur går det? frågade Marit när de råkade gå bredvid var- ann i trappan.

Med vad?

Den lilla.

Det går bra, tack så mycket, min mamma tar hand om henne.

De kom ut i luften och ljuset.

Du har tur, sa Marit och låste upp sin cykel.

Och din syster då? Har det ordnat sig för henne?

Det kanske man kan säga. Hon har fått anställning som, ja, piga är väl rätt ord – hos direktör Crona. Du vet vem han är va? Tjusigt värre där på Staketgatan.

Klara reagerade när hon hörde namnet. Marit rörde lätt vid hennes arm.

Förlåt att jag snackade bredvid mun förut men jag kan liksom inte hålla käften. Du hör ju själv. Det var inte illa menat. Vi måste hålla ihop tänker jag, vi som är avskräde. Vi med våra oäktingar, för han är väl inte pappan, det är därför du inte gifter dig med Hellgren va?

Nej, det är inte därför, sa Klara, men Marit verkade inte lyssna.

Snygg karl, sa hon, om än lite törstig. Det var som om hon pratade för sig själv.

Passa dig för svartsjukan, fortsatte hon. Jag var tvungen att gå ifrån min. Det är inte lätt men det går. Än så länge. Fram till i morgon åtminstone. Nä men gud va jag pratar, jag sa ju det. Det är så svårt att hålla tyst där nere. Det går emot min natur. Men hej då Jansson, ses i morgon. Se upp i backen!

Hon skrattade, satte sig på cykeln och rullade neråt rälsen, Klara visste inte var hon och hennes barn bodde.

Istället för att gå Väpnargatan upp och vidare mot Söder- tull fortsatte Klara Centralgatan fram till ån, där tog hon till vänster. Hon ställde sig utanför Berggrenska gården och konstskolan för att vänta på Sonja, det var länge sedan de setts. Två minuter senare kom Sonja utspringande, knäppte sin kappa i farten och vinkade förvånat och glatt till Klara. Men är du här? Vad roligt. Då följer du med oss till Lindbergs en sväng?

Klara ryckte på axlarna. Oss?

Violet kommer också. Vi får skynda oss innan de stänger. I samma stund kom hon ut. Lika parant och rakryggad som sist de sågs, för en evighet sedan, före barnet. Först tycktes hon inte se Klara, tog Sonja om armen. Klara hörde att hon sa: Du borde kräva att få komma in, det är inte klokt

egentligen.

Jaja, sa Sonja. Men nu måste du hälsa på min vän, Klara Jansson.

Violet vände sig mot henne.

Men det är ju du! Känner ni varann?

Nej, sa Klara, inte direkt.

Jo men lite grann, sa Violet. Har det gått bra allting? Med barnet menar jag.

Det blev en flicka. Hon är sex månader nu. Grattis, vad heter hon?

De kallar henne Lill, sa Sonja och tog Klara under den andra armen.

Bara tills vi vet vad hon heter egentligen, förklarade Klara. Det var udda, log Violet. Hon ville veta hur Klara och Sonja kände varandra och Sonja berättade om Hjälpkommittén. Fast vi skickas bara ut med bössor hela tiden, jag och Jansson, som lockbeten. Jag tycker inte att det räcker riktigt. Vi borde starta upp något bara för kvinnor, sa Violet. Hon vände sig till Klara: Men du måste väl ha fullt upp med barnet?

Min mamma har flyttat in hos oss. Hon hjälper till. Och Anders också.

Din man?

De är inte gifta, sa Sonja, de bara bor ihop. Modernt, log Violet.

Han har ingenstans att bo, förklarade Klara, fast hon inte behövde. Och inget arbete.

Nä, vem har det, sa Sonja.

Har du väl, log Violet och knuffade Sonja i sidan. Du gör så fina och roliga hattar. Visst gör hon?

Jag behöver en egen butik, med skyltfönster, men de hade väl ändå inte sålt.

Och så är du ju modell!

Sonja skrattade till och klangen var hård.

Violet vet att jag ville gå på skolan. Men det är bara välbeställda fruntimmer som får den äran. Hon drog ut på vokalerna.

Det kan ändra sig, sa Violet. Jag ska se vad jag…

…kan göra? Jo visst. Några ord från fröken Crona och allt ordnar sig.

Violet lossnade från Sonjas arm. Det var tyst mellan dem ända tills de kom in på Lindbergs.

Men Anders är pappa till barnet i varje fall? fortsatte Violet snoka.

Klara hann inte svara, Sonja drog med Violet bort till färgerna. Klara stannade vid parfymerna i kassan. Hon tog upp en glasflaska i taget, och en doft var barndom, en annan var citrus och främmande länder. Kanske var det så det luktade där Ingemar var? Luktade också kriget av citroner och apel- siner eller tog kriget över och apelsinerna började lukta krig– hur nu det luktade? Det visste Ingemar men antagligen doftade ingen av parfymerna vid kassan på Lindbergs krig. Och ingen av parfymerna påminde om Ingemar (hon mindes inte hur han luktade). Expediten frågade om hon behövde hjälp men Klara skakade på huvudet. Vi har fått in den här också, sa expediten och böjde sig ner. Från Paris. Hon kom upp med en flaska som liknade en diamant. Den har jag nog inte råd med, sa Klara och blev förvånad över att hon inte skämdes. Men då kanske fröken ska titta sig om efter något som passar frökens portmonnä? Expediten var ung och fräknig och snörpte ihop sin röda mun. Sonja och Violet stod längre in i butiken. Det var inget särskilt med Violet Crona förutom den raka ryggen, och den hade nog Sonja också, fast av andra skäl, tänkte Klara. Rörde hon sig mer obehindrat när hon gick mot kassan? Log hon bredare när hon frågade om cinnobern som hon absolut behövde? Log expediten tillbaka och fast Violet avfärdade hennes första förslag snäste hon inte, som hon gjort mot Klara?

Violets hatt var bucklig, och strumporna, såg Klara, korvade sig, men håret under hatten låg i blanka vågor, och leendet kom helt av sig självt. Klara undrade hur det kändes att veta att hon, som ensamt barn till direktör Crona, skulle få ärva så mycket pengar att hon i framtiden inte skulle behöva göra något alls – annat än måla, om hon ville det, och inreda en våning med ljusa möbler, palmväxter och stora taklampor, om hon kände för det. Sonja köpte en pensel ur den lägsta prisklassen och fick ändå skrapa i sin plånbok. Klara öppnade en parfymflaska till men ur den kom ett moln av mysk och mull och hon började hosta. Sonja skrattade och klappade henne på ryggen. När hon tittade åt Violets håll såg hon att Violet granskade henne.

Vad ska du med den där Crona till? frågade hon nästa gång hon träffade Sonja. Sonja hade en ny elegant kreation på huvudet som hon hela tiden fingrade på, som för att ge den extra uppmärksamhet.

Jag tycker om henne, sa Sonja. Hon är den enda på konst- skolan som överhuvudtaget pratar med mig.

Och det är ett skäl då? fortsatte Klara och förstod inte varför hon lät sur och tråkig. Hela mötet hade hon känt sig så. Tjugo stycken i ett rum de fått låna av Gävles arbetares konsumtionsförening. Männen som bolmade och bestämde och Sonja hade viskat att de var mer engagerade i sitt eget engagemang än i Spanien.

De flesta på konstskolan behandlar mig som om jag vore en underlägsen art, men Violet håller inte på med sånt. Hon håller inte på och värderar. Hon är, som de säger i England: open minded.

Hm, sa Klara. Det är det väl lätt att vara om man kan göra som man vill.

Du känner inte Violet.

Förlåt, jag är trött bara. Klara kände gråten stiga obegripligt genom kroppen, mot munnen, ögonen.

Sover du dåligt?

De var på väg hem. Sonja hade sitt rum bakom dövskolan. Klara nickade, ljög. Hon sov som en stock, för Lill sov hela nätterna nu, bara vaknade ibland och gnydde men det var ju ingenting.

Lill har nattskräck, fortsatte hon ljuga. Hon hade hört Marit prata om det. Hennes äldsta hade haft det och hon hade gått till en spågumma som sa att barn med nattskräck återupplever händelser från en annan tid.

Så besvärligt, sa Sonja.

Marit hade berättat att sibyllan sagt att barnet som fick nattskräck upplevt något fasansfullt, som satt sig i kroppen som en erfarenhet. När Marit börjat prata med barnet om det (istället för att försöka väcka det), då när skräcken slog till, jag förstår att det är svårt och så vidare, hade barnet lugnat sig. Klara ville säga till Sonja att hon inte känt sig glad på länge. Att det var som en värk i kroppen, fast värken kom som från ett tomrum – och ju mer hon försökte titta in där desto mörkare blev det… Men det skulle inte ha låtit klokt. Hon ville säga att hon kände sig ensam, fast jag vet att jag inte har fog för det. Jag tänker att jag borde vara någon annan och då skulle det gå över. Ibland fastnar jag i ett steg och vet inte hur jag ska komma vidare. Det fanns inget att ta på och det gick inte att komma dragande med något osynligt.

Kramperna var inte osynliga men om hon sa något om dem skulle Sonja tro att hon antingen var sjuk eller galen. Hon kunde inte klaga på någonting. Hon hade flickan, arbetet, Hellgren, mamman och Sonja. De hade planer, hon och Sonja. Eller i varje fall Sonja, hon ville något med sitt liv. Hon ville måla, och hjälpa människor som hade det svårt, och så ville hon träffa någon att älska.

Hon lutade sitt huvud mot Klaras axel men Klara var inte en människa som lutade sig tillbaka. Hon var inte varm, det hade Ingemar sagt. Hon var ingen som människor egentligen ville vara med.

Det är ett sånt underligt väder, sa hon och skakade försiktigt bort Sonjas huvud från axeln. Hösten känns in i märgen fast det var sommar för en vecka sen.

Har Anders fått nåt arbete än då? frågade Sonja. Klara ville ljuga igen men skakade på huvudet.

De vill inte ge honom chansen. Ryktet hinner före och ingen bryr sig att ta reda på om han förändrats. För att få ett riktigt jobb måste man väl vara nästintill perfekt.

Som du då, sa Sonja. Hon log, men leendet var så snett att det föll ur ansiktet på henne, och Klara kunde inte le tillbaka. För varje dag han kom slokande hem borde hon anstränga sig för att tycka lite mer om honom, bara för att hålla honom upprätt, men han försökte inte tillräckligt, det var inte lätt att tycka om honom då – när han gick till Fyran istället, eller Trean, Tvåan, Ettan… drev omkring. Hon skulle kunna ha någon bättre, hon tänkte att hon inte ville ha någon alls.

Jag tycker i varje fall att hon verkar snorkig, sa Klara. Den där Crona.

 

*

 

Han hade kommit hem, Stig, med blodig krage när det nästan var morgon. Violet mindes det som om det var i går. Han behövde inte säga något om det, men det gjorde han förstås ändå. Socialisterna, sa han, är ociviliserade. Han sa att Hitler bygger läger åt dem i Tyskland, åt den radikaliserade arbetarklassen.

Du förstår väl, Violet, att om de får makten, då förlorar du allt.

Hon hade tittat på honom och kragen och tänkt att hon borde hjälpa honom, men blivit stående. Ingen annan var vaken. När hon gick mot honom kändes det som om korridoren aldrig tog slut, hon ville inte komma fram – fast det var en fästman som stod där vid dörren med blod kring munnen som en vampyr.

Violet, sa han. Jag är så glad att jag är hemma, att jag är oskadd.

Han sa det som hon skulle ha sagt. Men hon bara fortsatte titta på honom. Det fanns så mycket i honom som kunde ha varit annorlunda. Men hans ord och det där blodet gjorde all skillnad. Han var svullen under ögat också. Det skulle bli blått och alla skulle fråga vad som hänt. Stolt skulle han berätta. För pappan, och för medlemmarna.

Vad ska jag med dig till? hade hon tänkt. När han sträckte ut armarna mot henne ville hon springa.

På bordet en vas med blommor. De skulle titta på den, formerna, färgerna och göra bilden så lik som möjligt. Ögat skulle lära sig mäta och handen vänja sig vid att röra penseln exakt efter måttet, i samspråk. Den som kom närmast verkligheten vann. Vivianne Lundström vann alltid. Det var som om hon stod i förbindelse med tingen, att de blev levande bara för henne. Violets verklighet blev platt och kompakt. Läraren, fröken Lind, passerade hennes staffli hastigt och hummade. Ljuset slog in över stillebenet och fröken Lind for upp framför dem: Fånga förändringen! Fånga ljuset innan det försvinner!

Kropparna var svårast. Sonja var konstskolans krokimodell och hennes kropp var spänstig och muskulös. Violet stirrade på den, försökte se avstånd, form och skuggor men proportionerna blev helt åt skogen. Det låg något i vägen mellan hennes blick och motivet. Hon skämdes inför Sonja – som brukade roa sig med att gå runt efteråt i sin tunna isblå morgonrock och titta på de olika versionerna av sig själv: Oj, har jag så där stora bröst? – men Violet var noga med att räta på nacken, låtsas att det var medvetet olikt, kanske rent av modernt? Sonja blev bara livlösa linjer, det kunde väl aldrig vara modernt? Hon var avundsjuk på Viviannes begåvning. Begåvning måste vara en underbar väg att gå på. Violet var tjugofyra år och kunde ingenting.

Stig tjatade om bröllopet, tanken var att de skulle gifta sig i pingst. När hon stod på konstskolan – vid ännu en tillplattad blomma, denna ville se ut som ros – tänkte hon på hur det egentligen blivit hon och Stig. Han hade varit olik de hon träffat innan. Hade inte gjort sig till för henne. Han var lustigt inåtvänd, sökande, inte särskilt stilig, men lång och påläst och utstrålade en självsäkerhet. Han var inte världsvan. Inte snobbig. Intresserade sig för stenar och fornhistoria och grammatik. Överhuvudtaget var han intresserad av ord. Noga med dem. Hon hade tänkt att han var omsorgsfull.

Men ni måste väl ändå se hur kronbladen skiftar i färg?

Gör ni inte det?

Fröken Lind förde Violets pensel mot paletten och cinnobern hon köpt på Lindbergs när hon var där med Sonja och Klara.

Blomman är klarröd, sa Violet, inte brun. Fröken Lind suckade.

 

*

 

Stig Lundin hade skrivit sitt namn och direktör Cronas adress på listan och tagit i hand. Det kändes högtidligt. Han var inte ensam adjunkt bland medlemmarna och där fanns också en stadsdistriktsläkare, en advokat och en civilingenjör. Ingen han kände sedan tidigare, men så var han också relativt nyinflyttad. Sveriges Nationella Förbund, eller De Nationella kort och gott, verkade för rashygieniska åtgärder. Ett porträtt av Hitler fanns självklart på väggen i partilokalen, men De Nationella var inte nazister, de hade inga hakkors i fönstren som Nationalsocialistiska arbetarpartiet. Det fick han förklara om och om igen för Violet, och blev besviken eftersom han trodde att hans engagemang skulle göra honom mer attraktiv – i Violets men också i svärfaderns ögon.

Violet var inte den han trott från början, och det verkade som om också han var en annan. I partiet fanns också vakt- mästaren på dövskolan och ytterligare några få arbetare. De hade sina möten på teatern eller i läroverkets aula. Det var nog härligt att känna stämningen, att vara bland människor som tog framtiden på allvar, men det var något som fattades. Stig Lundin hade kommit till en av Sveriges största städer för att arbeta som lärare i svenska och historia på läroverket. Han var förlovad med en av Gävles rikaste kvinnor, Violet Crona, åtminstone i vardande. Han hade skrivit in sig i De Nationella men ville ändå gå trappan upp förbi Delins radiohandel till en tydligare ideologi. Slavmentaliteten flöt trögt i blodet, det gick därför inte att flirta med de lägre klasserna, hierarkin var inte en konstruktion utan en naturlig uppdelning. Arbetarklassen behövdes och skulle veta sin plats, men det var absurt att samhället skulle ta hand om den undergrupp, de fattighjon, som inte förmådde tjäna. Varför lägga energi på konstgjord andning? De svaga och rasmässigt nedsmutsade bromsade utvecklingen och urholkade den genuina, rena folksjälen, den som ville in i framtidslandet.

Han tyckte om sina tankar. Men hade ingen att dela dem med. Sneglade upp mot hakkorsen. I sex timmar hade han undervisat eleverna om forna krig och den starkares seger. Ändå fick han inte sin vilja igenom med Violet. Hon som vuxit upp med silverskeden, nej, guldskeden. Hon som skyddats mot allt ont, till skillnad från honom. Varför rynkade hon på näsan när han äntligen vågade öppna sig? Det gick inte att förstå. Hon var ordentligt uppfostrad, hyfsat intelligent och blivande mamma till hans framtida barn, men det var som om hon… höll på att mista förståndet. Konstskolan var en sak, den kunde han acceptera eftersom hon behövde ett intresse, men kvinnorna hon umgicks med… En av dem visste han arbetade på Makaronifabriken och hade ett oäkta barn. Och den andra, nakenmodell! Efter att de börjat umgås ville hon inte längre planera bröllopet, undvek hans frågor om inbjudningar och bordsplaceringar.

Han blev stående i korsningen Norra Rådmansgatan- Drottninggatan. Varför drogs han å ena sidan till NSAP och å andra sidan till Violet Crona, det tycktes som två motsatta riktningar, och att han drogs sönder på mitten av att längta åt så olika håll. Det kunde väl ändå inte vara kärlek, att dras sönder? Varför skulle han ens bry sig om hennes missnöje? När han kom hem den natten hade hon inte ens blivit förfärad, inte störtat fram till honom. Han kunde lämna henne om hon trilskades. Han kunde… nä. Det kunde han inte. Han såg henne framför sig: den varma kroppen, det tjocka håret, leendet. Han var så kär i henne att det fick honom att känna sig trasig, men det kunde väl ändå inte vara kärlekens mening, att trasa sönder de människor som ville bli älskade?

Han ville inte men kom ändå att tänka på natten när han blivit nedslagen utanför Fyran. Eleverna hade viskat om blåtiran, ingen hade vågat fråga rätt ut, men han skulle gärna ha berättat. Om partiet inte varit så mjäkigt skulle det ha ställt upp bakom honom, hämnats. Det han mindes bäst var ändå Violets ansikte när han kom hem. Det var som om hon inte ens ville titta på honom. Händelsen kunde ha förenat dem, istället tycktes det ha blivit tvärtom. För varje dag: ett steg längre bort från Violet, och det fick inte fortsätta åt det hållet.

 

*

 

Höstregn över popplarna, skottlossning över akaciorna, blixtnedslag i en cypress. En höst i ett annat land är annorlunda och särskilt om den kryllar av fascister. Eftersom Spanien, vad Klara förstått, varit uppdelat också före kriget gick det inte att säga så enkelt att nordvästra Spanien var taget. Men första oktober bombades Barcelona. Klara läste att femtiofem människor dött men alla siffror var osäkra när det handlade om mängder över tio. Staden evakuerades den tjugosjunde oktober och den femte november redovisade Hitler sin plan för tysk expansion i Central- och Östeuropa.

Riksföreningen Sverige-Tyskland, som ville motverka tyskhets, bildades. Republikanerna gick till offensiv i Aragonien och regeringen hade flytt en andra gång, men flyktvägarna smalnade av. De säkra platserna krympte och försvann sedan helt från kartan. Hon letade upp, hon lärde sig städers och byars namn utantill. I Madrid var det utdraget ställningskrig. Kulorna perforerade universitetsbyggnadernas fasader. På ena sidan vägen fascister, på den andra republikaner, mitt emellan: ingenmansland – ett tomrum, där skriken dröjde sig kvar länge i den låga dimman.

Koftan och halvvantarna värmde. Klara blev varm i ansiktet och ville inte röra sig bort från texten. Snön var för djup för att dra barnvagnen genom så de höll sig inne. Lill med tjockaste tröjan på, och yllesockor som Rosemarie stickat, det var svårt för henne att krypa med alla bylsiga kläder. Hon gnydde.

Så fort jag har läst färdigt kommer jag och leker med dig, ljög Klara. Hon kunde inte leka. Bara läsa och lyfta upp och hålla om. Lill satt på golvet och bet på sin trähäst. I Svenska Dagbladet berömdes rebelledaren Franco för sina utomordentliga egenskaper och stora militära duglighet. En spanienfrivillig, Nils Lätt, kunde intyga att det rådde hungersnöd i Madrid. Hon undrade om han och Ingemar träffats, om de blivit vänner. Hon ville se ett porträtt av denne Nils. Ville stryka ett finger över hans ansikte. Hon läste om Kajsa Rothman som åkte Sverige runt och berättade om återuppbyggnadsarbetet bakom fronterna. Föredraget belystes med skioptikonbilder. Hon hoppades att hon skulle komma till Gävle, då skulle Klara omfamna henne för allt gott hon gjorde, det var hon tvungen att våga. Snön inte bara föll utan kastade sig mot fönstret, trängde sig in i husets glipor och sprickor. Flickan gnällde igen men Klara låtsades att hon inte hörde. Hon smög till skänken i hallen och tog fram kulspetspenna och papper:

Ingemar!

Vet du hur länge sedan det var vi sågs? Vet du att du har en flicka här, men hon är inte särskilt lik dig och inte mig heller. Hellgren tror att hon är hans och så länge du inte vill ha henne kan hon tillhöra vem som helst. I dag skulle han till Gefle Porslinsfabrik och söka arbete, det ser mörkt ut för så många, jag undrar hur människor ska klara sig, hur de ska orka. Hellgren känner en man som, liksom Verner Holm, tog livet av sig… han sköt sig själv utanför varvet.

Fru Holmström har varit upp med nybakade syltkakor, hon är förtjust i flickan men bekymrar sig precis som mamma över att hon inte är ordentligt döpt än. När jag är i deras ålder vill jag ha så många erfarenheter att jag inte tycker det är mödan värt att oroa mig. Det går inte ens att gissa sig till hur det ska bli. Varje minut är ett gungfly. Hur ska jag kunna bestämma ett riktigt namn när du inte ens vet att hon finns och jag inte vet vad du tycker?

Tänk vilken eländes vinter, hade hon sagt till Holmström och suckat, och flickan får jag knappt ut.

Vad ska hon då ut och göra och förfrysa sig? ojade sig Holmström. Att Klara fortfarande var ogift och barnet oäkta och dessutom odöpt hade skapat en spricka mellan bokstäverna i småpratet och i hemlighet tyckte Klara om det, tyckte om revan som gick upp och blev djupare mellan henne och omvärlden.

Nåja, hade Klara sagt, för att sprickan var skön, frisk luft är bättre än instängd luft, hur kall den än är.

Holmström fortsatte le, men innerst inne ville hon nog ta tillbaka burken, som var vacker med blommor i guld och rött.

Gullegullegull, sa Holmström och pillade flickan under hakan och flickan lät henne, det blev enklare igen. Hon pillade under flickans sockor också, de var för tjocka för att det skulle kittlas men Lill skrattade ändå.

Det är mycket som är svårt, som att du inte träffat din söta lilla

dotter och inte ens vet att hon fått tänder och snart nog kan stå utan stöd!

Hon visste inte vad mer hon skulle skriva. Om hon fortsatte gick det kanske inte att stoppa. Det fanns ändå ingen adress. Ingemar Bäckström var okänd. I sin uniform, med sitt gevär. En bild av ett minne eller ett minne av en bild. Ändå sög det till i mellangärdet av längtan, eller ilska. Hon kunde lika gärna rulla ihop breven hon skrivit, trycka in dem i flaskor, ta dem ut till Nyhamn och kasta dem i havet. Hon ville att flickan skulle gnälla igen, ropa på henne, så krävande att det inte gick att låtsas bort, men trähästen hade fått tid och rum att försvinna.

Lill? sa hon men flickan reagerade inte. Klara tog två kakor ur Holmströms vackra plåtburk, delade en och gav halva till flickan. Knycklade ihop brevet till Ingemar. Hörde dörren öppnas, Hellgren klev över tröskeln och såg annorlunda ut. Kinderna blossade, han blåste länge på de purpurfärgade fingertopparna.

Jag fick arbetet, Klara.

Han tittade på sina fingrar, vände och vred på dem, som om han aldrig sett dem förut.

 

***

 

1938, tidigt på året.

De mexikanska maskingevären var inte tillräckliga för att få antifascismen att segra. Vinden blåste genom plåt, och am- bulanser och lastbilar körde i växeltrafik till och från fronten. Det blev den värsta vintern på tjugo år. Det var i varje fall vad Torsten sa. Han var en sådan som överdrev, och överlevde. Lervällingen stelnade till bergsmassiv och filtarna frös till is. De kröp tätt intill varandra och knuffades om att få platsen i mitten.

Torsten blev lungsjuk. När han kom tillbaka från sjukhuset, efter att ha fått medicin och salva på bröstet, berättade han ingående om de orientaliskt mönstrade väggarna och dimman av cigarettrök. Han beskrev hur sköterskorna bylsade på männen kläder och hjälpte dem ut i friska luften. Han beskrev ett bröst som var urgröpt och en benprotes högt över ett knä. Han hade sett en spanjor som skulle tillbaka till fronten hålla sig i dörrkarmen och spjärna emot när lastbilen kom för att hämta honom. Han grinade som ett litet barn. Det var för eländigt, skrattade Torsten och luftvägarna rosslade. Trots det ryska stödet var de klädda i sommaruniformer och levde på linser. Det ryska stödet bestod, sa Einar, av infiltratörer, för några pengar har de väl inte. De frös så in i helvete. De var konturer djupt inne i ett isblock, diffusa spökpojkar allihop. En ur kulsprutekompaniet förfrös fötterna och fick amputera den ena. De omringade Teruel och tog fångar och krigsmaterial. När de omfamnade varandra började isblocken droppa och då släppte de taget.

Vi ska ge alla demokratiälskare en ordentlig julklapp, sa Torsten. Vi ska inta Teruel!

Klara!

Jag kanske blandar ihop allting men i samma stund som han sa det visade sig våra moscas på himlen. Tyskplanen blåstes bort. Jag såg ett moln med brandgula vingar, sedan började kanonerna dundra. Det var igång igen och vi var tvungna att jubla. Vi trodde att vi var lyckliga när vi intog Teruel.

Klara!

Vid Teruel slogs vi som djävlar. Vi frös och behövde avlösning och när vi inte fick det gick vi till angrepp. Mest för att inte frysa ihjäl. Fascisterna har tyska och italienska tanks och lastbilar och allting och vi har nästan ingenting. På den tjugofjärde dagen lyckades vi ändå få fäste och ta tillbaka mark.

Det finns en historia om de älskande i Teruel, det är Agus- tin som berättat den för mig. Den påminner om Romeo och Julia, handlar också om ett älskande par från två familjer i fejd, men de här heter Diego och Isabel.

Diegos familj är fattig och han förbjuds gifta sig med den rika Isabel om han inte inom sex år blir förmögen. Han ger sig av för att finna rikedom men på det femte året tvingas Isabel gifta sig med en annan man och när Diego återvänder – förstås rik både på pengar och framgångar – får han höra att Isabel gift sig och blir djupt olycklig. Han tar sig till hennes hem och ber henne att kyssa honom, för annars, säger han, ska han dö. Hon säger nej, och Diego dör. När hon berättar det för sin make frågar han varför hon vägrat att kyssa honom när det kunnat rädda hans liv, och hon svarar att hon inte ville förråda honom, sin lagvigda. Varpå maken prisar henne och hjälper till att begrava Diego i största hemlighet. När han ska läggas i jorden ger Isabel honom den kyss hon först förnekade honom, och faller död ner hon också.

Om Klas hade levt skulle jag ha frågat honom om sens- moralen – tänker att han, som läst så mycket, kunnat säga något om den. En som jag träffade på sjukan hade överlevt två explosiva kulor i ryggen, det kändes, sa han, som om överkroppen expanderade. Inget syntes utanpå men inuti exploderade han. Kärleken kan väl ändå aldrig göra sådana skador?

Jag tänker på dig, Klara, och undrar hur du har det. Just nu är det lugnt här vid fronten. Vi väntar på att något ska hända. Vi ger eld och sjunger Internationalen. Sången lugnar nerverna. Det värsta är när orden ekar tomma, då får man ta i än mer.

Klara.

Jorden blir kallare och hårdare och banden till de man älskar måste brytas. Mjukheten och ömheten är sankmark, vi vet bättre än att gå åt det hållet. Jag har varit här i över ett år och är inte längre någons son, jag kan heta vad som helst och leva var som helst. De som överlever ett slag får lätt hybris. När man sett kompanichefens ansikte bokstavligen gå sönder och ändå fortsätter framåt, mot fienden, över öppna fält och hård pinnmo. När vi drabbade samman var det arton minusgrader och snöstorm och vi slogs med isblå fingrar – tänk dig hundratusen män med sådana fingrar, långsamt övergår det blå i svart. Man kan dö av frostskador också, i motsats till dumdumkulorna dödar kylan utifrån och in. Fascisterna – som börjat använda gas – håller klostret och Francos soldater stormar genom Aragonien. Vi retirerar genom de stumma, tömda provinserna, kan inte låta bli att beundra fascisternas krigskonst. I morse hittade vi en kamrat, den yngre av Rojasbröderna, som sköt på papperslappar på vilka han ritat fascister. När vi gick fram för att prata med honom visste han inte vilka vi var.

En enda gång hade jag nog behövt säga något om oss, dig och mig, men jag har glömt bort vad det var som hände, varför du kom till mig den morgonen, och vad jag sa för att få dig att gå.

Vi har inte förlorat tron på seger. Hälsa kamraterna på Skeppargatan det.

 

Fortsättning följer…

Publicerad
3 days sedan
Per-Anders Svärd är statsvetare och återkommande skribent i Arbetaren. Foto: Claudio Bresciani / TT, Jan-Åke Eriksson

Per-Anders Svärd:
Politikernas passiva klimat­politik kommer slå tillbaka­ ­

”Att inte agera är också att agera.”, skriver Per-Anders Svärd i en ledare och menar att kostnaderna för passiviteten i klimatpolitiken också en dag kommer att märkas i våra plånböcker.

Det är dyrt att stoppa den globala uppvärmningen. Så mycket tycks alla i debatten vara överens om. Inte sällan anförs den stora ekonomiska bördan som ett hinder för att genomföra snabba förändringar.

En snabb klimatomställning skulle skada ekonomin. Jobben skulle bli lidande. Vi skulle få prioritera ner andra viktiga saker. Därför måste vi ta det försiktigt med åtgärderna. I alla fall just nu. Så låter det ofta från politiskt håll.

Men att inte agera är också att agera. Att inte göra något är samma sak som att ställa sig bakom fortsatt temperaturökning. Och med stigande temperaturer kommer ökade kostnader ändå.

Klimatförändringarnas konsekvenser är redan här

Det högsta priset för klimatförändringarna betalas i lidande, död och ödelagda livsmöjligheter. Hunger, vattenbrist, extremväder, flyktingkriser och konflikter riskerar att förstöra oräkneliga liv.

Men kostnaderna för passiviteten kommer också att märkas i våra plånböcker.

I en studie som publicerades i den ansedda tidskriften Nature i förra veckan har forskarna Maximilian Kotz, Anders Levermann och Leonie Wentz undersökt hur klimatförändringarna kommer att påverka våra inkomster.

Enligt deras beräkningar kan vi förvänta oss en minskning av världens inkomster med omkring 19 procent (inom ett sannolikt spann mellan 11 och 29 procent) fram till år 2050. 

Vid det laget skulle den totala inkomstförlusten motsvara ca 38 biljoner dollar per år.

Forskarna pratar om the economic comittment of climate change – det vill säga de kostnader vi har åtagit oss att betala genom att påverka klimatet i det förflutna och bygga in oss i dagens socioekonomiska system. 

Inkomsterna reduceras i framtiden

Man skulle kunna säga att vi, genom att organisera samhället som det nu ser ut, har skrivit på ett kontrakt om att få våra inkomster reducerade med en femtedel under det kommande kvartsseklet.

I grunden handlar det om att en varmare värld blir mindre produktiv. Rubbade nederbördsmönster, högre medeltemperatur, större temperatursvängningar, fler översvämningar och hårdare påfrestningar på infrastrukturen kommer att påverka såväl jordbrukets produktivitet som arbetskraftens kapacitet och hälsa. 

Vi kommer kort sagt att få mindre utväxling på våra ansträngningar än tidigare, och därmed lägre inkomster.

Klimatfrågan är en rättvisefråga

Som man kan förvänta sig i en orättvis värld kommer bördorna att fördelas ojämnt över världens invånare. Medan Nordamerika och Europa kan komma undan med en inkomstreduktion på omkring 11 procent riskerar Afrika och Sydasien att drabbas av den dubbla kostnaden.

De regioner som får betala det högsta priset tillhör inte bara världens fattigaste områden. Historiskt sett har de också påverkat klimatet mycket mindre än världens rika länder.

Det är svårt att tänka sig en bättre illustration av vad miljörörelsen och den unga klimatrörelsen påpekat så många gånger, nämligen att klimatfrågan i grunden är en rättvisefråga som kräver radikal samhällsomvandling.

Det har tidigare beräknats att kostnaderna för att uppfylla Parisavtalets mål om att hålla uppvärmningen under två grader kommer att uppgå till 6 biljoner dollar om året.

Mot bakgrund av de siffrorna är det är lätt att förstå varför många politiker drar sig för att göra de nödvändiga investeringarna i framtiden. Lättare då att vifta bort miljörörelsens krav som extrema och antyda att klimataktivisterna är ett hot mot vanligt folks inkomster.

Men som studien i Nature signalerar är vi inne på en väg där de ekonomiska kostnaderna riskerar att bli sex gånger så höga som prislappen för att möta Parisavtalet. Sett i det ljuset är det tvärtom den passiva klimatpolitiken som står för en extrem attack mot människors ekonomi.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
Den veganska restaurangen ChouChou i Stockholm går med på fakcets krav
Trycket blev till slut för mycket för den veganska lyxkrogen som utnyttjat minst tre migrantarbetare. Nu går de därför facket till mötes. Fotot: Volodya Vagner

Efter blockaden: Veganska lyxkrogen tvingas betala hundra­tusentals kronor

Kamp lönar sig. Åtminstone för de tre restaurangarbetare som utnyttjats på den veganska lyxkrogen ChouChou i centrala Stockholm. Nu går ägarna facket till mötes och betalar både skadestånd samt de uteblivna lönerna på hundratusentals kronor.

– Det känns jättebra och våra medlemmar är nöjda, säger Agnes Lansrot som är förhandlingssekreterare på Stockholms LS och drivit det uppmärksammade fallet, till Arbetaren.

Det var för tre veckor sedan som Arbetaren kunde rapportera om hur tre migrantarbetare jobbat under slavliknande förhållanden på den veganska lyxkrogen ChouChou nära Stureplan i centrala Stockholm. 

Agnes Lansrot på Stockholms LS har skött förhandlingarna med restaurangen. Foto: Johan Apel Röstlund

Med arbetspass på upp till 23 timmar och med uteblivna löner fick de till slut nog och vände sig till facket.

Kunderna reagerade med avsky

Men restaurangen, som profilerar sig som ett ”hållbart och bohemsikt ställe för alla”  nobbade kraven på förhandling och Stockholms LS inledde därför en uppmärksammad blockad som fick flera av stamgästerna att reagera med avsky mot hur personalen behandlades.

– Det var först då, med blockaden och Arbetarens rapportering, som restaurangen kom tillbaka till förhandlingsbordet, säger Agnes Lansrot.

Löneskulder på hundratusentals kronor

Sedan gick allt fort och i veckan undertecknades avtalet som innebär att de tre före detta anställda diskarna får sina uteblivna löner. Sammanlagt rör det sig om över 100 000 kronor per person. Restaurangen tvingas dessutom betala ett skadestånd för bland annat brott mot semesterlagen.

“Vegansk visionär och djurvän”

– Våra medlemmar är jätteglada för de trodde inte att det här skulle gå att lösa, säger Agnes Lansrot.

Bakom ChouChou står bland annat Gustav Johansson, en av Sveriges största matinfluencers och debattör i hållbarhetsfrågor, och den profilerade krogprofilen Robert Hållstrand, som bland annat beskrivits som en ”vegansk visionär, djurvän och världsförbättrare”.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
Bilarbetarna på Volkswagen i den amerikanska delstaten Tennessee organiserar sig
Kraven på högre löner och bättre villkor ser ut att ge resultat. Foto: George Walker/AP/TT

Amerikanska södern: Facklig framgång när bilarbetarna bet ifrån

Arbetarna på Volkswagens fabrik i delstaten Tennessee har röstat för att organisera sig fackligt i UAW. Omröstningen ses som ett genombrott för facklig organisering i de amerikanska sydstaterna.

– Ni har visat vägen, nu tar vi kampen vidare till Mercedes och alla andra, sade förbundets ordförande Shawn Fain till en jublande folkmassa.

Beslutet att organisera sig fackligt beskrivs som ett genombrott i den amerikanska södern, där fackföreningar historiskt sett haft ett svagt inflytande.

Historisk bilstrejk

När nu 73 procent av arbetarna på Volkswagens fabrik i delstaten Tennessee röstat för att gå in i United Auto Workers, UAW – facket med omkring 400 000 medlemmar som bland annat organiserar anställda inom biltillverkningsindustrin – kan det mycket väl bli början på något nytt i USA. Inte minst efter förra årets historiska storstrejk där 13 000 bilarbetare vid fordonsjättarna General Motors, Ford och Stellantis Jeep förra året lade ner arbetet med krav på kraftiga löneökningar.

UAW:s ordförande Shawn Fain håller tal till Volkswagen-arbetarna i Tennessee. Foto: George Walker/AP/TT

Volkswagen-arbetarnas beslut att organisera sig fackligt beskrivs redan som historiskt. Det är nämligen första gången sedan 1940-talet som arbetare på en bilfabrik i den amerikanska södern röstar för facklig organisering, skriver Reuters.

Och redan nu smids det planer i andra sydstater där bilarbetarna väntas göra samma sak som sina kollegor i Tennessee.

I bland annat Alabama hålls inom bara några veckor en liknande omröstning på den väldiga Mercedes Benz-fabriken och UAW-ordföranden Shawn Fain har tidigare sagt att facket kommer driva på för fortsatt organisering på bilfabrikerna i flera andra delstater den kommande tiden.

Allt fler unga positiva till facket

Förra året rapporterade Arbetaren om undersökningen från det amerikanska opinionsinstitutet GBAO som visar att stödet för facklig organisering vuxit sig starkare än på väldigt länge.

Inte minst bland unga som i betydligt högre grad än den äldre generationen ställer sig positiva till strejker och andra fackliga stridsåtgärder för bättre arbetsvillkor.

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan
Foto av Sara Karlen med Degerfors arena Stora vall i bakgrunden.
Sara Karlén är doktorand i idrottsvetenskap, hängiven fotbollssupporter och ny krönikör i Arbetaren. Foto: Tommy Pedersen/TT, privat

Sara Karlén:
Tjenare lattesöder, här kommer arbetarklassen

”Den supporterkultur som jag engagerar mig i har varit den enda plats där min klassbakgrund inte har nedvärderats, utan snarare tvärtom.” Sara Karlén om fotboll och klass.

Klasstillhörighet inom fotbollen har alltid varit en viktig markör. Supportrar framhäver gärna sin lokala identitet och därtill sin klasstillhörighet. Inom fotbollen finns fortfarande värderingar och relationer kring detta, och att vara arbetarklass anses vara någonting fint och ”äkta”.

Inte så förvånande är det bruksortslaget Degerfors som främst håller detta vid liv. I mars visade supportrarna upp ett tifo under bortamatchen mot Djurgården med texten: ”Ingen stil – bara arbetarklass”. En humoristisk pik till Djurgårdarnas egna uttryck: ”Stil & klass”. 

Ett annat exempel är från några år sedan, när Degerfors spelade på Tele2 mot Hammarby, och supportrarna visade upp en banderoll med texten ”Tjenare lattesöder, här kommer arbetarklassen”.

Arbetarklass och supporterkultur

Inom supporterkulturen är de noga med att saker ska vara just “äkta”. I mångt och mycket betyder det att vara trogen sitt lokala lag och sin klassbakgrund – ofta går staden och klassen hand i hand. Ett exempel är att IFK Göteborg varit laget med bred publik och med en markör av att vara arbetarklass. I samma stad finns Örgryte IS som kommit att bli förknippad med medelklassen.

I Stockholm är den symboliska kampen om staden och stadsdelarna ständigt närvarande genom Stockholmslagens tifon. Men från att de olika klubbarna i Stockholm rört sig inom olika stadsdelar uttrycks numera en gemenskap kring staden. Kanske för att många städer blivit mer och mer segregerade och stadsdelar fått nya betydelser. Det som en gång var arbetarklassens Söder är i dag någonting annat. Förmodligen är just Södermalm ett av de tydligaste exemplen på stadsdelar som gentrifierats. Men, som sig bör, anammar Hammarbyarna den plats där de grundades. 

Att kunna identifiera sig med en fotbollsklubb via staden kan däremot skapa en gemenskap där det går att överbrygga klass, kön, etnicitet, ålder med mera. Lokalpatriotism kan på så vis föra samman olika människor. I mitt fall gäller detta staden Borås och fotbollslaget IF Elfsborg. För mig personligen är den klackläktare som jag står på och den supporterkultur som jag engagerar mig i den viktigaste platsen för att kunna möta olika typer av människor (ja, inte är det på min arbetsplats på universitetet i alla fall). Det har också varit den enda plats där min klassbakgrund inte har nedvärderats, utan snarare tvärtom.

Klassbegreppets frånvaro i samhället

I Sveriges politiska och sociala samtal lyser däremot klassbegreppet med sin frånvaro, trots politikernas attack mot arbetarklassen. Kanske beror det på ordets svåra definition, kanske för att många lämnat tron på dess betydelse i den neoliberala världsåskådningen, där allt är möjligt om individen bara ‘kämpar’.

Här skiljer sig värderingarna inom fotbollen från många andra delar av samhället. Inom fotbollen får arbetarklassen vara någonting fint och något som kan ge status. Min förhoppning är att klassmedvetenheten inom fotbollen får leva kvar, dels utifrån sin livslånga historia och dels för att uppmärksamheten och uppvärderingen av arbetarklassen måste finnas.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Montage, Arbetarens reporter Vendela Engström och vik. tf. chefredaktör står inklippt framför en grupp officerare
Vendela Engström är Arbetarens vikarierande tillförordnade chefredaktör. Foto: Henrik Montgomery / TT, Johan Apel Röstlund

Vendela Engström:
Svik nationen – stå upp för fred

”Vad som behövs är en radikal fredsrörelse som kompromisslöst kräver nedrustning”, skriver Vendela Engström.

De senaste åren har antalet väpnade konflikter där stater strider mot varandra eller där minst en stat strider mot en rebellgrupp, legat på en historiskt hög nivå. År 2022, samma år som Ryssland invaderade Ukraina, mätte Uppsala universitets konfliktdatabas 55 sådana konflikter. Det går att jämföra med år 2000 till 2013 då motsvarande siffra låg på mellan 31 och 39. Parallellt med den här utvecklingen har det skett en kraftig ökning av antalet döda till följd av väpnade konflikter.

Sedan mätningen gjordes har kriget på Gazaremsan inletts, ett krig som allt mer liknar ett regelrätt folkmord på palestinier. Enligt FN har fler barn dött i Gaza under det senaste halvåret än alla väpnade konflikter tillsammans under de senaste fem åren. Och bomberna fortsätter falla. 

Värst drabbas civilbefolkningen

I skuggan av Rysslands invasion av Ukraina och kriget på Gazaremsan, så har över 6 miljoner människor tvingats på flykt till följd av den väpnade konflikten som just nu pågår i Sudan. 

Det är aldrig de politiska makthavarna som drabbas värst av krig. De som drabbas värst är civilbefolkningen. 

”Länder behöver arméer bara för att andra länder har arméer. Om ingen hade en armé skulle ingen behöva dem”.  Så skriver den kände antropologen och anarkisten David Greaber i boken Bullshit jobs där han beskriver militäryrket som meningslöst.

Runt om i världen pågår en omfattande militarisering. Inte minst i Sverige. Vi är nu med i Nato, en process som gick igenom utan folkomröstning. USA ska få tillgång till militära baser runt om i landet samtidigt som regeringen lägger allt mer pengar på försvaret. 

Regeringen väljer vapen istället för fred

Förra året köpte den svenska Försvarsmakten in en stor mängd militära radiosystem från Israels största vapentillverkare Elbit Systems. Det är ett direkt stöd till den israeliska krigsmaskinen. 

Parallellt med detta har regeringen avskaffat det ekonomiska stödet till landets fredsorganisationer – organisationer som behövs mer än på länge. 

Under de senaste åren har de kapitalistiskt drivna kriserna accelererat och avlöst varandra. Inte minst när det kommer till klimat och ekonomi. Det har i sin tur lett till ökade geopolitiska spänningar. 

Krig och vapenhandel har länge varit en viktig del av världsekonomin. Skapandet av moderna nationalstater, arméer och det kapitalistiska systemet har hängt tätt ihop. Därför har motståndet, historiskt sett, också riktat sig mot detta.

Vägra vapen – svik nationalstaten

Vad som behövs är en radikal fredsrörelse som kompromisslöst kräver nedrustning och som sviker nationen genom att vägra strida för den. 

Ett bra exempel är nätverket Stoppa Elbit som blockerat Elbits kontor i Göteborg med krav om att hyresvärden Wallenstam ska vräka vapenbolaget. 

Antimilitarism går som en röd tråd genom den del av arbetarrörelsen som Arbetaren och SAC tillhör – den frihetliga socialismen.

Den 30 maj 1949 skrev Arbetarens dåvarande chefredaktör Albert Jensen såhär i tidningen: ”Vi har varit antimilitarister därför att militären varit ett redskap för klassvälde, ett redskap för vårt underkuvande under kapitalismen. Vi har varit antimilitarister därför att vi är internationalister och militarismen är ett redskap för nationalismen.”

Det enda sättet att vända kapitalismens militariserade framfart mot avgrunden är att vi går samman, över gränserna. Ett hållbart motstånd mot den rådande maktordningen kan bara byggas underifrån.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Pelle Sunnvisson från Stockholms LS har förhandlat i fallet. Foto: Privat, Vendela Engström Kollage: Arbetaren

Solidariska städare har vunnit sitt första fall

En ukrainsk städare som inte har fått en krona i lön, får nu en normal timlön. En vecka efter grundandet av det nya facket Solidariska städare vinner de sitt första fall.

12 kronor per kvadratmeter. Så mycket hade en ukrainsk städare utlovats i betalning då hon anlitades för flyttstäd. Men hon fick inte betalt.

Städaren, som är medlem i det nystartade facket Stockholms städsyndikat – Solidariska städare, valde att vända sig till facket. Bara en vecka efter att syndikatet bildats har de nu vunnit sitt första fall. För städaren innebär det att hon nu får en normal timlön samt 20 000 kronor i ersättning för arbete. 

– Det är en liten seger i ett hav av lönedumpning och exploatering, men likväl en seger och därför viktig såväl för individen som kollektivet, säger Pelle Sunvisson, förhandlare för Solidariska städare.

Löneform som bara tillämpas för migrantarbetare

Han förklarar att företaget ville betala enligt en löneform som i städbranshen bara tillämpas för migrantarbetare med ersättning per kvadratmeter snarare än för arbetad tid.

– Detta innebär att oavsett hur smutsigt det är får man samma lön. På så vis hamnar hela risken på arbetaren, som bara i bästa fall får en rimlig lön.

Under det städsyndikatets första möte deltog ett 30-tal städare och migrantarbetare. Flera vittnade om exploatering på den svenska arbetsmarknaden.

– Vinsten är ännu en pusselbit i att normalisera arbetsvillkoren i den här branchen, säger Pelle Sunvisson.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
SAC:s generalsekretare Gabriel Kuhn.
Gabriel Kuhn är SAC:s generalsekreterare sedan 2023. Foto: Vendela Engström

SAC:s general­sekreterare: ”Den svenska modellen är uträknad”

”Många fack har blivit en intresseorganisation i stället för en kamporganisation”, säger Gabriel Kuhn, SAC:s generalsekreterare i en intervju om fackens roll i dagens Sverige, om hur syndikalismen vill förändra samhället i grunden och varför han tror att SAC kan dubblera antalet medlemmar under de kommande åren.

SAC Syndikalisterna bildades år 1910 och var som störst under mitten av 1920-talet, då med närmare 40 000 medlemmar. Efter Saltsjöbadsavtalet år 1938 och det som kom att bli den svenska modellen har LO dominerat fackföreningssverige. Sedan dess har SAC:s medlemsantal långsamt minskat, även om det gått uppåt igen de senaste åren. I dag ligger medlemsantalet på cirka 3 500. 

SAC:s konstituerande kongress 1910.

Mellan 2006 och 2008 sjönk den totala fackliga organisationsgraden i Sverige för både arbetare och tjänstemän med 5–6 procentenheter. Bakgrunden var bland annat att det fackliga medlemskapet blivit dyrare i och med att den dåvarande regeringen slopade skattereduktionen för fack- och a-kasseavgiften. 

Under pandemiåren 2020–2021 ökade organiseringsgraden igen. Det var första gången sedan mitten av 1990-talet. Men 2022 sjönk antalet fackanslutna till 59 procent i arbetaryrken – den lägsta på 30 år, enligt en rapport från Arena idé. 

Fackens roll i dag

Gabriel Kuhn är SAC:s generalsekreterare sedan 2023. När det kommer till fackens roll i dagens Sverige tror han att många ser facken som en ”försäkring” snarare än som något som aktivt kan bidra till en samhällsförändring. 

– Så länge som den svenska modellen fungerade och ekonomin var stabil var många nöjda. Arbetsvillkoren förbättrades samtidigt som lönerna var bra. Men till slut började många fack bli mer av en institutionaliserad intresseorganisation i stället för en kamporganisation, säger han.

Gabriel Kuhn på sitt kontor i SAC-huset i Stockholm. Foto: Vendela Engström

Kuhn tror att den sjunkande organiseringsgraden bland annat har att göra med en besvikelse över fackens minskade inflytande i takt med att ekonomin och arbetsvillkoren försämras och antalet otrygga anställningar ökat. Samtidigt som arbetsköpare har lyckats flytta fram sina positioner, bland annat i och med inskränkningen av strejkrätten 2019, så har det fackliga inflytandet minskat. 

– I dag saknar de stora fackföreningarna de medel som krävs för att svara på förändringarna och försämringarna som skett på arbetsmarknaden. Det gör att många fack förlorar ännu fler medlemmar och då blir de ännu svagare. Det har blivit en ond cirkel, säger Kuhn.  

Tesla och den svenska modellen 

Den 27 oktober 2023 inleddes den längsta strejken i Sverige på över 80 år: IF Metalls strejk på Tesla. Både IF Metall och flera av de fackförbund som deltar med sympatistrejker har uttalat sig om hur viktig den här strejken är för den svenska modellen.

Gabriel Kuhn tror att den svenska modellen redan är uträknad och att sannolikheten för att IF Metall kommer vinna konflikten med Tesla är låg.

– Den svenska modellen är redan urholkad och den nuvarande globala politiska och ekonomiska utvecklingen gör det omöjligt att upprätthålla den. Strejken känns som ett sista försök att försvara modellen mot den nyliberala kapitalismen. Men egentligen tror jag det är för sent. I mina ögon ser det ut som en sista strid för en tid då fackföreningar hade en makt som de inte längre har, säger han. 

Tror du att facken behöver återgå till den tidigare kampandan du beskriver, eller vad krävs för att arbetare och fack ska få en starkare position igen

– Ja, om man under en lång tid saknat en samhällsvision som inte går längre än samhället just nu – med den svenska modellen och dess klasskompromiss – då kommer problem att uppstå när det krisar. De gånger som fackföreningar har spelat en stor roll för arbetarnas levnadsvillkor har det alltid varit tillsammans med sociala och politiska rörelser som vill förändra samhällets grundstrukturer; de ekonomiska och de sociala. Om fackföreningar vill spela en större politisk roll igen krävs det att de utvecklar en tydligare politisk vision.

Inom SAC finns visionerna, menar han, såsom målet om ett frihetligt socialistiskt samhälle där arbetarna kontrollerar arbetsplatserna. Däremot finns andra problem, enligt Gabriel Kuhn. Framför allt handlar det om att SAC är litet och därmed saknar tillräckligt inflytande för att vara en stark samhällelig kraft. 

– Men sedan får man inte underskatta SAC. Gör man en internationell jämförelse spelar SAC fortfarande en relativt stor roll i Sverige. När det gäller opinionsbildning, men även när det kommer till påverkan på arbetsmarknaden. Däremot är inte SAC i dag ett hot mot rådande system. 

Skulle det vara önskvärt? 

 – Vi befinner oss i en kris på flera plan: ekonomisk, politisk, ekologisk. Klyftorna mellan de rika och de fattiga ökar, fascismen är ett rejält hot och världens ekosystem håller på att kollapsa. Det behövs krafter som utmanar det system som skapar dessa kriser, och jag ser gärna att SAC är en av dem.

När det kommer till SAC:s medlemstapp genom åren behöver man se till historien, menar han. Dels handlar det om samlingsregeringens repression mot SAC under andra världskriget, dels om att många tyckte att LO-facken gjorde ett bra jobb under de gyllene åren för folkhemmet.

 – Sedan har så klart det allmänna medlemstappet för fackföreningar drabbat SAC också. 

Varför har inte SAC, som fortfarande har kvar ”visionerna” du nämner, lyckats fånga upp de medlemmar som lämnat de stora fackförbunden?

– Jag tror det beror på flera saker. Jag tror att många känner att facken generellt sett inte spelat någon betydande roll för att förbättra deras levnadsvillkor och att många därmed inte ser facklig organisering som ett aktuellt alternativ för att lösa sina problem. Fackföreningar som SAC bygger dessutom på ideellt engagemang, vilket är ett problem i det nyliberala samhället då många saknar ork och tid att engagera sig. Det problemet har inte bara SAC, utan de flesta föreningar. 

Syndikalismens långsiktiga mål är att med fackföreningar som verktyg ta tillvara arbetarnas intressen och föra samhället mot ett frihetligt socialistiskt samhälle. 

Tycker du att SAC borde lägga mer energi på att nå ut med det frihetligt socialistiska budskapet?

– Min personliga åsikt är ja, men det förekommer inte så mycket diskussioner om det inom organisationen. Jag tycker att det skulle kunna vara en större del av vår verksamhet att visa väldigt konkret hur man kan arbeta under andra omständigheter – och för ett mer jämlikt och rättvist samhälle. 

På vilket sätt? 

– Ett exempel kunde vara att söka mer kontakt med arbetskooperativ, och koppla deras verksamhet till SAC:s verksamhet. Sedan fungerar givetvis inte alla arbetskooperativ jättebra, men just därför finns det behov av facklig organisering där. Det handlar om kunskapsutbyte. 

Ett annat exempel han tar upp är arbetsplatser där SAC:s medlemmar är i majoritet. 

– Där kan man ju kunna spåna på alla möjliga idéer om hur organiseringen kan tas ett steg vidare. 

Menar du som att ta över produktionen på arbetsplatsen?

 
–  Det låter väldigt stort och man vågar knappt säga det i dag. Men man kan ta den fackliga organiseringen ett steg vidare och ställa sig frågan om man kanske ska försöka omstrukturera hela arbetsplatsen när det kommer till vem som bestämmer, vilken arbetshierarki som råder och vad som produceras. 

På frågan om vad han tycker att SAC bör satsa på de kommande åren sammanfattar han det i fyra punkter: värvningsarbete, opinionsbildning, starkare arbetsplatsförankring och mer arbete med att stötta arbetsplatser som drivs i samma anda som SAC:s värderingar. 

Just värvningskampanjer tror han är avgörande för SAC:s framtid. 

– Jag tror absolut att vi skulle kunna dubblera antalet medlemmar under de fyra år vi har mellan våra kongresser om organisationen mår bra och vi gör en ordentlig satsning. Jag tänker framför allt att vi kan nå ut till arbetare som inte platsar i de traditionella facken, prekära arbetare varav många är migrantarbetare. 

– När klassklyftorna ökar, som de gör nu, tror jag fler kommer söka sig till stridbara fackförbund, säger han. 

Men han poängterar att en organisations framgång inte enbart kan definieras av medlemsantal. 

– En organisation som SAC bygger också på aktiva medlemmar. Men med det sagt så är det klart att en organisation med 35 000 medlemmar skulle ha mer inflytande än en organisation med 3 500.

Trots att SAC:s medlemsantal ligger lågt jämfört med tidigt 1900-tal, så har SAC vuxit de senaste åren. Bara under de senaste två åren har det totala medlemsantalet ökat från cirka 3 000 till 3 500, en ökning på runt 16 procent. 

Solidariska byggare drog in över 11 miljoner kronor i löner och skadestånd till medlemmarna förra året. Foto: Julia Lindblom

Många av de nya medlemmarna har anslutit sig till facket Solidariska byggare, eller Stockholms byggsyndikat som det egentligen heter. Sedan facket bildades för tre år sedan har Solidariska byggare nu närmare 800 medlemmar. 

– Organiseringen inom Solidariska byggare är ett sätt att fackligt anpassa sig efter den nya arbetsmarknaden, där många har oklara arbetsköparförhållanden och där medlemmarna flyttar mycket mellan olika arbetsplatser. Byggsyndikatet visar också att arbetsplatsorganiseringen inom SAC inte kan luta sig mot traditionella driftsektioner på samma sätt som förr. Många av dagens arbetare är i permanent rörelse.

Solidariska byggare hanterar framför allt akuta, individuella problem, såsom att begära in löneskulder för arbetare som inte fått ut lönen de har rätt till. Majoriteten är migrantarbetare, som inte kan organisera sig i andra fack eller som inte tycker att de fått tillräcklig hjälp av andra fackförbund. 

– Det är konkret och bra. Visst handlar det ofta om en individuell problemlösning, men kollektivet hjälper till. Jag ser det som ett första steg mot en långsiktig kollektiv organisering som i det långa loppet kan leda till en samhällsförändring som förbättrar villkoren för alla.

I dag är majoriteten av SAC:s medlemmar bosatta i landets tre största städer. Vad krävs för att nå ut till arbetare utanför storstäderna? 

– Jag tycker vi måste fundera över hur vi ska göra plats för personer som bor i orter där det finns väldigt få syndikalister. SAC:s traditionella modell är att bygga driftsektioner på en arbetsplats, och då krävs minst tre medlemmar. Det funkar inte överallt. Jag tror att det krävs att SAC får igenom en del strukturella förändringar framöver. 

Vad tänker du på då?

– Jag tycker att det ska finnas möjlighet att ansluta sig centralt på platser där det saknas en LS. Även om du är ensam syndikalist på din ort finns mycket du kan göra. Exempelvis har vi ett nätverk av skyddsombud som har mycket inflytande på sina arbetsplatser. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Grundandet av Solidariska städare den 10 april 2024.
Den 10 april grundandes ett nytt fack inom städbranschen: Stockholms Städsyndikat – Solidariska Städare.  Foto: Vendela Engström

Nya facket Solidariska städare: ”En viktig dag för arbetarklassen”

Ett 30-tal städare har fått nog. Arbetaren var på plats vid grundandet av ett nytt flerspråkigt fack: Solidariska städare.

Klockan närmar sig 18, bordet är dukat och lokalen fylls snabbt av ett trettiotal personer som alla ska delta i grundandet av den nya fackföreningen Stockholms Städsyndikat – Solidariska Städare. 

Vad kommer syndikatet göra? Mötet börjar med en kort introduktion och frågor. Pamela Otarola och Pelle Sunvisson från Stockholms LS leder mötet och översätter mellan spanska, ryska och svenska så att alla i rummet ska förstå. Här finns deltagare med bakgrund i Ukraina, Armenien, Colombia, Venezuela och Nicaragua. Bara för att nämna några.

Syndikatet kommer dels ha till uppgift att informera så att arbetare inom städbranschen vet sina rättigheter, dels se till att rättigheterna säkerställs, genom att exempelvis stämma arbetsköpare om så inte är fallet. 

– Vad är ett syndikat? undrar en av mötesdeltagarna varpå Pelle Sunvisson förklarar att syndikatet är en självständig fackförening inom Stockholms LS som i sin tur är del av SAC.

Grundandet av Solidariska städare.
Nina Krychun berättar att hon är med i facket för att hon vill lära sig hur facklig organisering fungerar i Sverige och för att kunna föra det vidare till Ukraina. Foto: Vendela Engström

Framöver kommer alla Stockholms LS medlemmar som arbetar inom städ att tillhöra syndikatet, med undantag för byggstäd som hör till byggsyndikatet.

– Om man arbetar svart är inte något som spelar någon roll för att få hjälp med ett ärende, berättar Pamela Otarola.

En kvinna berättar att hennes arbetsköpare sagt att hon ska arbeta trots att hon har läkarintyg på att hon är sjuk. Pamela intygar att arbetsköparen inte får göra så.

– Är man sjukskriven så är man sjukskriven.

Solidariska städare, möte.
Karem Vera Araos presenterar sig på Solidariska städares konstituerande möte. Foto: Vendela Engström

Mötesdeltageren Karem Vera Araos är entusiastisk inför grundandet.

– Tack för att vi ska bilda det här syndikatet. Det är viktigt att vi ekonomiska migranter lär oss om våra rättigheter. I dag är en viktig dag för arbetarklassen.

Efter en stunds frågor dukas mat upp på bordet. Ris, bulgur, falafel, friterad aubergin och sallad. Papper med dagordning och stadgar delas också ut. Allt på tre språk. ”Flera språk, en kamp” så lyder devisen för den nya fackföreningen. Efter matpausen öppnas det formella konstituerande mötet. 

Ett nytt städsyndikat bildas

När vi når punkt fem på dagordningen frågar Pelle Sunvisson, som valts till mötesordförande:

– Ska vi öppna ett städsyndikat?

Svaret blir ett rungande ”ja” som efterföljs av applåder.

Efter en genomgång av stadgarna blir det dags att välja styrelse. Pelle  Sunvisson understryker att det inte är något problem att de pratar olika språk. 

– Solidariska byggare har möten på fyra språk, det går jättebra.

Nio personer ställer upp och väljs in i syndikatets styrelse. En av dem är Anastasiia Omelian som arbetar som administratör på Stockholms LS.

– Jag har haft tre egna ärenden, som alla har löst sig, berättar hon när hon presenterar sig för gruppen.

Karem Vera Araos från Chile är även hon en av styrelsens nya medlemmar.

– Jag blev väldigt exploaterad när jag kom till Sverige och visste inget om mina rättigheter. För fem år sedan hittade jag SAC genom en annons på Facebook. Det är väldigt stor skillnad mellan det här facket och Kommunal. Man förlorar så mycket när man inte kan reglerna. Oavsett migrationsstatus har man samma rättigheter som alla andra arbetare i Sverige, säger hon.

Mariia Batyn blev invald som styrelsemedlem i samband med Solidariska städares konstituerande möte. Foto: Vendela Engström

Mariia Batyn kom till Sverige med sin 15 åriga son när kriget bröt ut i Ukraina.

– I Ukraina jobbade jag på förskola och var med i facket. Tack vare att jag såg en annons om SAC kunde jag få hjälp när jag blev sjuk och fick problem på arbetet i Sverige.

Ricardo från Peru berättar att hans barn har blivit såväl psykiskt som fysiskt misshandlad på arbetet och att han därför vill vara med i styrelsen.

– Vi behöver lyfta vår arm och protestera och se till att samhället respekterar oss.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Se filmen när Emil Boss läser nya dikten ”Ättlingar”

Den fackliga organisatören och poeten Emil Boss är nominerad till Sveriges Radios Lyrikpris 2024 för diktsamlingen Kompression. Arbetaren kan nu publicera hans nyskrivna dikt “Ättlingar”.

Emil Boss är till vardags facklig organisatör och återkommande krönikör i tidningen Arbetaren. I augusti släppte han sin senaste diktsamling Kompression som nu är nominerad till Sveriges Radios Lyrikpris med motiveringen:

“En underliggande vrede dånar i de koncisa raderna och råa vittnesmålen i Emil Boss Kompression. I en stramt komponerad montagedikt ges de rättslösa i skuggsamhället röst och en skakande bild av dagens Sverige träder fram.”

Arbetaren kan nu publicera en av hans nyskrivna, ännu opublicerade, dikter.

Ättlingar

Husbonden fanns. En vecka om året
kunde statarna undfly honom.
Över Skånes svarta jordar,
genom Sörmlands gula skogar
gick tunga flyttlass mellan
Östergård och Västergård
och Stenby och Björkby, från den ena
plågoanden till den andra.

Brukspatron fanns. I bergsmännens slit
vid masugnens hetta, i maten och plaggen från
brukets egen handelsbod.
I arbetarlängans väggar och sängar,
i onda nätters drömmar fanns han.
Den som förlorade honom förlorade
både bröd och hem.

Rikedomen fanns. Någonstans fanns
elektriskt ljus och automobiler.
Flygplanen fanns och telefoner.
Symfoniorkestrar.
Bildningen och föraktet fanns.
Få belästa önskade
frihet åt de ”obildbara”.

Länsman fanns för den som inte
arbetade, för den som flydde
förtryckaren eller slog tillbaka.
Den råa överheten fanns.
I städer, på gårdar och hyttor fanns den
från Ystad till Kalix fanns den.
Och slagen föll och vanmakten fanns
och blev historia.

Byggchefen finns. Efter två år med tillstånd
kan byggnadssnickarna undfly honom.
Familjernas tillstånd överförs
från NPN bygg till ENC bygg
från Södertälje till Norrtälje
från en plågoande till en annan.

Städchefen finns. I slitet i Äppel-
vikens villor finns han. I tolv-
timmarspassen och återbetalningarna
av släta sedlar vid månadens slut.
I barnens skola, i kretsen av vänner,
i varje tuva av gulnat gräs.
I varje ekollon, varje flinga
av snö i det nya landet finns han.
Den som förlorar honom förlorar
hela framtidslandet.

Rikedomen finns. Någonstans finns
Teslor och inomhuspooler och stugor
i fjällen och skärgårn och Torrevieja.
Bildningen och föraktet finns.
Alltför få av statarnas ättlingar
önskar de ”ointegrerbaras” frihet.

Gränspolisen finns för den som
inte arbetar, för den som flyr
förtryckaren eller slår tillbaka.
Den råa överheten finns.
På åkrar och byggen finns den.
På kontor och restauranger,
på motorvägar, i fabriker
från Ystad till Kalix finns den.
Och slagen faller och vanmakten finns
och blir historia.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Isak Gerson, skribent i Arbetaren.

Isak Gerson:
När regeringen vill ta din röst, skrik högre

Regeringen gör verkligen vad den kan för att förvärra för de ideella föreningarna, civilsamhället i stort och nischade nationella tidningar såsom Arbetaren. Men när regeringen vill ta din röst, skrik högre, uppmanar Isak Gerson.

Etniska organisationer, fredsorganisationer och organisationer som främjar konsumenters intressen får sina organisationsstöd helt strypta. Studieförbundens sänks med en tredjedel. Allmänna arvsfonden som fördelar projektbidrag som håller uppe ideella projekt i hela landet föreslås läggas ner. Sida får säga upp alla sina samarbetsavtal med civilsamhällesorganisationer. Sättet som presstödet görs om på är ett dråpslag för särskilt nischade nationella tidningar – precis sådana som likt Arbetaren ägs och/eller drivs av ideella föreningar.

Till det tillkommer den politik av misstänkliggörande som dominerat högerns civilsamhällespolitik i flera år. Kan man anklaga föreningar för fusk gör man det. Är föreningen muslimsk anklagar man dem också för islamism. Bevis för problemen behövs inte, som jag skrivit om tidigare när det gällde Ibn Rushd. Sedan drar man in bidrag. Man inför luddigare och strängare villkor för bidragen, som de nya demokrativillkoren för civilsamhället, där varenda lokal suppleant eller fotbollstränare kan riskera moderförbundets organisationsstöd genom att uttrycka sig olämpligt. De pengar som faktiskt finns kvar ska gå till att finansiera den administration som krävs för de allt strängare kontrollrutinerna.

“För högern är civilsamhället ett hot”

Regeringen gör verkligen vad den kan för att förvärra för de ideella föreningarna. Någon besparingsfråga är det inte. Kostnaden för civilsamhället – särskilt i proportion till vad det ger – är försumbar i statsbudgeten. Snarare är det ett sätt att åstadkomma politisk förändring. För högern är civilsamhället ett hot.

Låt intresseorganisationen för civilsamhället Forum beskriva det i sin kommentar till budgetpropositionen från september 2023: ”Det är tydligt att regeringspartierna med stöd av Sverigedemokraterna drar ner på budgetposter som säkerställer civilsamhällets röstbärande funktion, medan de satsningar som görs i huvudsak syftar till att stärka civilsamhällets roll som serviceutförare.”

Det är just röstbärandet som är problemet. Föreningarna är ett sätt för oss att organisera oss och uttrycka oss tillsammans, och det är i nästan alla fall ett hot mot högern. De röster som bärs mot vänstern – lobbyorganisationers och arbetsköparorganisationers röster – har lättare än någonsin att verka, vilket Skiftets initiativ Klägget (klagget.nu) är bra på att dokumentera. 

“Den svenska demokratin bygger på föreningsdemokratin”

Civilsamhällespolitiken är en stor avslöjare när det gäller den sverigedemokratiska ideologin. Man kallar sig konservativa, men det moderna Sverige byggdes av föreningslivet och folkrörelserna. Den svenska demokratin bygger på föreningsdemokratin, etablerad och levande långt innan rösträtten. På kort tid vill man rasera det för att det strider mot partiets auktoritära ideal och försvårar etablerandet av en högerextrem stat.

Man kan ha sina åsikter om både Socialdemokraterna och lotteriverksamhet, men att Sverigedemokraterna med god samarbetsvilja från regeringen försöker förbjuda både Socialdemokraternas lotteriverksamhet och LO – en demokratisk organisation som ska ha frihet att finansiera det medlemmarna vill – från att ge stöd till Socialdemokraterna är häpnadsväckande. 

Ni vet vad som gäller, hoppas jag. När regeringen vill ta din röst, skrik högre. Engagera dig i en förening – gärna en som stoppar den här odemokratiska skiten.

Publicerad Uppdaterad