Solidärer – avsnitt 10

Gävle, augusti–december 1937. Som den flickan växte! Varje morgon när Klara lyfte upp henne. Herregud. Hon sträckte henne mot Anders men han såg inte. Hon visade Rosemarie, som skakade på huvudet. Du gör henne till något hon inte är. Var ska det sluta? Det tar inte slut. Sommaren dröjde kvar, långt ut i kanterna. Längre […]

Gävle, augusti–december 1937.

Som den flickan växte! Varje morgon när Klara lyfte upp henne. Herregud. Hon sträckte henne mot Anders men han såg inte. Hon visade Rosemarie, som skakade på huvudet.

Du gör henne till något hon inte är. Var ska det sluta?

Det tar inte slut.

Sommaren dröjde kvar, långt ut i kanterna. Längre upp i landet började hösten kännas av, och sedan, när den väl erkänts, kunde vintern komma när som helst. Isen skulle tjockna och hamnarbetarna, daglönarna, mista sina arbeten igen. Men när vintern kom till Sverige var det fortfarande drägligt i Spanien, värme in i november, minst, det var en tröst. Det skulle bli jul och då hade säkert Ingemar kommit hem.

Nya rubriker i tidningen men att Japan angrep Kina var inte alls lika stort uppslaget som kriget i Spanien. Klara läste att Per Albin Hansson sagt att Tyskland behövdes som motvikt mot Sovjetunionen och att Sverige stod för en tredje väg, bortom kommunism och nazism, nämligen demokrati.

Hör du det, Lill?

Men Lill var fullt upptagen med att sätta sig upp, kämpande från liggande läge. Rosemarie skalade potatis. Hellgren låg i soffan med fötterna högt. Han muttrade:

Vi ska vara glada att vi lever i Sverige.

Jovars, sa Klara, men vi behöver inte vara självgoda för det.

Hon tyckte sig se honom le, det var som om han gjorde det i smyg.

Och vad har du att vara glad för? sa hon, och hoppades att han inte hörde, för hon tyckte om när han log och förstod inte varför hennes ord kom ut som de gjorde.

Det var märkligt att Ingemar som visste så mycket ändå inte kände till flickan. För hade han vetat skulle han väl ha hört av sig? Fabrikspipan ljöd och de krängde av sig hårnäten, hängde in de vita skyddsrockarna och stämplade ut.

Hur går det? frågade Marit när de råkade gå bredvid var- ann i trappan.

Med vad?

Den lilla.

Det går bra, tack så mycket, min mamma tar hand om henne.

De kom ut i luften och ljuset.

Du har tur, sa Marit och låste upp sin cykel.

Och din syster då? Har det ordnat sig för henne?

Det kanske man kan säga. Hon har fått anställning som, ja, piga är väl rätt ord – hos direktör Crona. Du vet vem han är va? Tjusigt värre där på Staketgatan.

Klara reagerade när hon hörde namnet. Marit rörde lätt vid hennes arm.

Förlåt att jag snackade bredvid mun förut men jag kan liksom inte hålla käften. Du hör ju själv. Det var inte illa menat. Vi måste hålla ihop tänker jag, vi som är avskräde. Vi med våra oäktingar, för han är väl inte pappan, det är därför du inte gifter dig med Hellgren va?

Nej, det är inte därför, sa Klara, men Marit verkade inte lyssna.

Snygg karl, sa hon, om än lite törstig. Det var som om hon pratade för sig själv.

Passa dig för svartsjukan, fortsatte hon. Jag var tvungen att gå ifrån min. Det är inte lätt men det går. Än så länge. Fram till i morgon åtminstone. Nä men gud va jag pratar, jag sa ju det. Det är så svårt att hålla tyst där nere. Det går emot min natur. Men hej då Jansson, ses i morgon. Se upp i backen!

Hon skrattade, satte sig på cykeln och rullade neråt rälsen, Klara visste inte var hon och hennes barn bodde.

Istället för att gå Väpnargatan upp och vidare mot Söder- tull fortsatte Klara Centralgatan fram till ån, där tog hon till vänster. Hon ställde sig utanför Berggrenska gården och konstskolan för att vänta på Sonja, det var länge sedan de setts. Två minuter senare kom Sonja utspringande, knäppte sin kappa i farten och vinkade förvånat och glatt till Klara. Men är du här? Vad roligt. Då följer du med oss till Lindbergs en sväng?

Klara ryckte på axlarna. Oss?

Violet kommer också. Vi får skynda oss innan de stänger. I samma stund kom hon ut. Lika parant och rakryggad som sist de sågs, för en evighet sedan, före barnet. Först tycktes hon inte se Klara, tog Sonja om armen. Klara hörde att hon sa: Du borde kräva att få komma in, det är inte klokt

egentligen.

Jaja, sa Sonja. Men nu måste du hälsa på min vän, Klara Jansson.

Violet vände sig mot henne.

Men det är ju du! Känner ni varann?

Nej, sa Klara, inte direkt.

Jo men lite grann, sa Violet. Har det gått bra allting? Med barnet menar jag.

Det blev en flicka. Hon är sex månader nu. Grattis, vad heter hon?

De kallar henne Lill, sa Sonja och tog Klara under den andra armen.

Bara tills vi vet vad hon heter egentligen, förklarade Klara. Det var udda, log Violet. Hon ville veta hur Klara och Sonja kände varandra och Sonja berättade om Hjälpkommittén. Fast vi skickas bara ut med bössor hela tiden, jag och Jansson, som lockbeten. Jag tycker inte att det räcker riktigt. Vi borde starta upp något bara för kvinnor, sa Violet. Hon vände sig till Klara: Men du måste väl ha fullt upp med barnet?

Min mamma har flyttat in hos oss. Hon hjälper till. Och Anders också.

Din man?

De är inte gifta, sa Sonja, de bara bor ihop. Modernt, log Violet.

Han har ingenstans att bo, förklarade Klara, fast hon inte behövde. Och inget arbete.

Nä, vem har det, sa Sonja.

Har du väl, log Violet och knuffade Sonja i sidan. Du gör så fina och roliga hattar. Visst gör hon?

Jag behöver en egen butik, med skyltfönster, men de hade väl ändå inte sålt.

Och så är du ju modell!

Sonja skrattade till och klangen var hård.

Violet vet att jag ville gå på skolan. Men det är bara välbeställda fruntimmer som får den äran. Hon drog ut på vokalerna.

Det kan ändra sig, sa Violet. Jag ska se vad jag…

…kan göra? Jo visst. Några ord från fröken Crona och allt ordnar sig.

Violet lossnade från Sonjas arm. Det var tyst mellan dem ända tills de kom in på Lindbergs.

Men Anders är pappa till barnet i varje fall? fortsatte Violet snoka.

Klara hann inte svara, Sonja drog med Violet bort till färgerna. Klara stannade vid parfymerna i kassan. Hon tog upp en glasflaska i taget, och en doft var barndom, en annan var citrus och främmande länder. Kanske var det så det luktade där Ingemar var? Luktade också kriget av citroner och apel- siner eller tog kriget över och apelsinerna började lukta krig– hur nu det luktade? Det visste Ingemar men antagligen doftade ingen av parfymerna vid kassan på Lindbergs krig. Och ingen av parfymerna påminde om Ingemar (hon mindes inte hur han luktade). Expediten frågade om hon behövde hjälp men Klara skakade på huvudet. Vi har fått in den här också, sa expediten och böjde sig ner. Från Paris. Hon kom upp med en flaska som liknade en diamant. Den har jag nog inte råd med, sa Klara och blev förvånad över att hon inte skämdes. Men då kanske fröken ska titta sig om efter något som passar frökens portmonnä? Expediten var ung och fräknig och snörpte ihop sin röda mun. Sonja och Violet stod längre in i butiken. Det var inget särskilt med Violet Crona förutom den raka ryggen, och den hade nog Sonja också, fast av andra skäl, tänkte Klara. Rörde hon sig mer obehindrat när hon gick mot kassan? Log hon bredare när hon frågade om cinnobern som hon absolut behövde? Log expediten tillbaka och fast Violet avfärdade hennes första förslag snäste hon inte, som hon gjort mot Klara?

Violets hatt var bucklig, och strumporna, såg Klara, korvade sig, men håret under hatten låg i blanka vågor, och leendet kom helt av sig självt. Klara undrade hur det kändes att veta att hon, som ensamt barn till direktör Crona, skulle få ärva så mycket pengar att hon i framtiden inte skulle behöva göra något alls – annat än måla, om hon ville det, och inreda en våning med ljusa möbler, palmväxter och stora taklampor, om hon kände för det. Sonja köpte en pensel ur den lägsta prisklassen och fick ändå skrapa i sin plånbok. Klara öppnade en parfymflaska till men ur den kom ett moln av mysk och mull och hon började hosta. Sonja skrattade och klappade henne på ryggen. När hon tittade åt Violets håll såg hon att Violet granskade henne.

Vad ska du med den där Crona till? frågade hon nästa gång hon träffade Sonja. Sonja hade en ny elegant kreation på huvudet som hon hela tiden fingrade på, som för att ge den extra uppmärksamhet.

Jag tycker om henne, sa Sonja. Hon är den enda på konst- skolan som överhuvudtaget pratar med mig.

Och det är ett skäl då? fortsatte Klara och förstod inte varför hon lät sur och tråkig. Hela mötet hade hon känt sig så. Tjugo stycken i ett rum de fått låna av Gävles arbetares konsumtionsförening. Männen som bolmade och bestämde och Sonja hade viskat att de var mer engagerade i sitt eget engagemang än i Spanien.

De flesta på konstskolan behandlar mig som om jag vore en underlägsen art, men Violet håller inte på med sånt. Hon håller inte på och värderar. Hon är, som de säger i England: open minded.

Hm, sa Klara. Det är det väl lätt att vara om man kan göra som man vill.

Du känner inte Violet.

Förlåt, jag är trött bara. Klara kände gråten stiga obegripligt genom kroppen, mot munnen, ögonen.

Sover du dåligt?

De var på väg hem. Sonja hade sitt rum bakom dövskolan. Klara nickade, ljög. Hon sov som en stock, för Lill sov hela nätterna nu, bara vaknade ibland och gnydde men det var ju ingenting.

Lill har nattskräck, fortsatte hon ljuga. Hon hade hört Marit prata om det. Hennes äldsta hade haft det och hon hade gått till en spågumma som sa att barn med nattskräck återupplever händelser från en annan tid.

Så besvärligt, sa Sonja.

Marit hade berättat att sibyllan sagt att barnet som fick nattskräck upplevt något fasansfullt, som satt sig i kroppen som en erfarenhet. När Marit börjat prata med barnet om det (istället för att försöka väcka det), då när skräcken slog till, jag förstår att det är svårt och så vidare, hade barnet lugnat sig. Klara ville säga till Sonja att hon inte känt sig glad på länge. Att det var som en värk i kroppen, fast värken kom som från ett tomrum – och ju mer hon försökte titta in där desto mörkare blev det… Men det skulle inte ha låtit klokt. Hon ville säga att hon kände sig ensam, fast jag vet att jag inte har fog för det. Jag tänker att jag borde vara någon annan och då skulle det gå över. Ibland fastnar jag i ett steg och vet inte hur jag ska komma vidare. Det fanns inget att ta på och det gick inte att komma dragande med något osynligt.

Kramperna var inte osynliga men om hon sa något om dem skulle Sonja tro att hon antingen var sjuk eller galen. Hon kunde inte klaga på någonting. Hon hade flickan, arbetet, Hellgren, mamman och Sonja. De hade planer, hon och Sonja. Eller i varje fall Sonja, hon ville något med sitt liv. Hon ville måla, och hjälpa människor som hade det svårt, och så ville hon träffa någon att älska.

Hon lutade sitt huvud mot Klaras axel men Klara var inte en människa som lutade sig tillbaka. Hon var inte varm, det hade Ingemar sagt. Hon var ingen som människor egentligen ville vara med.

Det är ett sånt underligt väder, sa hon och skakade försiktigt bort Sonjas huvud från axeln. Hösten känns in i märgen fast det var sommar för en vecka sen.

Har Anders fått nåt arbete än då? frågade Sonja. Klara ville ljuga igen men skakade på huvudet.

De vill inte ge honom chansen. Ryktet hinner före och ingen bryr sig att ta reda på om han förändrats. För att få ett riktigt jobb måste man väl vara nästintill perfekt.

Som du då, sa Sonja. Hon log, men leendet var så snett att det föll ur ansiktet på henne, och Klara kunde inte le tillbaka. För varje dag han kom slokande hem borde hon anstränga sig för att tycka lite mer om honom, bara för att hålla honom upprätt, men han försökte inte tillräckligt, det var inte lätt att tycka om honom då – när han gick till Fyran istället, eller Trean, Tvåan, Ettan… drev omkring. Hon skulle kunna ha någon bättre, hon tänkte att hon inte ville ha någon alls.

Jag tycker i varje fall att hon verkar snorkig, sa Klara. Den där Crona.

 

*

 

Han hade kommit hem, Stig, med blodig krage när det nästan var morgon. Violet mindes det som om det var i går. Han behövde inte säga något om det, men det gjorde han förstås ändå. Socialisterna, sa han, är ociviliserade. Han sa att Hitler bygger läger åt dem i Tyskland, åt den radikaliserade arbetarklassen.

Du förstår väl, Violet, att om de får makten, då förlorar du allt.

Hon hade tittat på honom och kragen och tänkt att hon borde hjälpa honom, men blivit stående. Ingen annan var vaken. När hon gick mot honom kändes det som om korridoren aldrig tog slut, hon ville inte komma fram – fast det var en fästman som stod där vid dörren med blod kring munnen som en vampyr.

Violet, sa han. Jag är så glad att jag är hemma, att jag är oskadd.

Han sa det som hon skulle ha sagt. Men hon bara fortsatte titta på honom. Det fanns så mycket i honom som kunde ha varit annorlunda. Men hans ord och det där blodet gjorde all skillnad. Han var svullen under ögat också. Det skulle bli blått och alla skulle fråga vad som hänt. Stolt skulle han berätta. För pappan, och för medlemmarna.

Vad ska jag med dig till? hade hon tänkt. När han sträckte ut armarna mot henne ville hon springa.

På bordet en vas med blommor. De skulle titta på den, formerna, färgerna och göra bilden så lik som möjligt. Ögat skulle lära sig mäta och handen vänja sig vid att röra penseln exakt efter måttet, i samspråk. Den som kom närmast verkligheten vann. Vivianne Lundström vann alltid. Det var som om hon stod i förbindelse med tingen, att de blev levande bara för henne. Violets verklighet blev platt och kompakt. Läraren, fröken Lind, passerade hennes staffli hastigt och hummade. Ljuset slog in över stillebenet och fröken Lind for upp framför dem: Fånga förändringen! Fånga ljuset innan det försvinner!

Kropparna var svårast. Sonja var konstskolans krokimodell och hennes kropp var spänstig och muskulös. Violet stirrade på den, försökte se avstånd, form och skuggor men proportionerna blev helt åt skogen. Det låg något i vägen mellan hennes blick och motivet. Hon skämdes inför Sonja – som brukade roa sig med att gå runt efteråt i sin tunna isblå morgonrock och titta på de olika versionerna av sig själv: Oj, har jag så där stora bröst? – men Violet var noga med att räta på nacken, låtsas att det var medvetet olikt, kanske rent av modernt? Sonja blev bara livlösa linjer, det kunde väl aldrig vara modernt? Hon var avundsjuk på Viviannes begåvning. Begåvning måste vara en underbar väg att gå på. Violet var tjugofyra år och kunde ingenting.

Stig tjatade om bröllopet, tanken var att de skulle gifta sig i pingst. När hon stod på konstskolan – vid ännu en tillplattad blomma, denna ville se ut som ros – tänkte hon på hur det egentligen blivit hon och Stig. Han hade varit olik de hon träffat innan. Hade inte gjort sig till för henne. Han var lustigt inåtvänd, sökande, inte särskilt stilig, men lång och påläst och utstrålade en självsäkerhet. Han var inte världsvan. Inte snobbig. Intresserade sig för stenar och fornhistoria och grammatik. Överhuvudtaget var han intresserad av ord. Noga med dem. Hon hade tänkt att han var omsorgsfull.

Men ni måste väl ändå se hur kronbladen skiftar i färg?

Gör ni inte det?

Fröken Lind förde Violets pensel mot paletten och cinnobern hon köpt på Lindbergs när hon var där med Sonja och Klara.

Blomman är klarröd, sa Violet, inte brun. Fröken Lind suckade.

 

*

 

Stig Lundin hade skrivit sitt namn och direktör Cronas adress på listan och tagit i hand. Det kändes högtidligt. Han var inte ensam adjunkt bland medlemmarna och där fanns också en stadsdistriktsläkare, en advokat och en civilingenjör. Ingen han kände sedan tidigare, men så var han också relativt nyinflyttad. Sveriges Nationella Förbund, eller De Nationella kort och gott, verkade för rashygieniska åtgärder. Ett porträtt av Hitler fanns självklart på väggen i partilokalen, men De Nationella var inte nazister, de hade inga hakkors i fönstren som Nationalsocialistiska arbetarpartiet. Det fick han förklara om och om igen för Violet, och blev besviken eftersom han trodde att hans engagemang skulle göra honom mer attraktiv – i Violets men också i svärfaderns ögon.

Violet var inte den han trott från början, och det verkade som om också han var en annan. I partiet fanns också vakt- mästaren på dövskolan och ytterligare några få arbetare. De hade sina möten på teatern eller i läroverkets aula. Det var nog härligt att känna stämningen, att vara bland människor som tog framtiden på allvar, men det var något som fattades. Stig Lundin hade kommit till en av Sveriges största städer för att arbeta som lärare i svenska och historia på läroverket. Han var förlovad med en av Gävles rikaste kvinnor, Violet Crona, åtminstone i vardande. Han hade skrivit in sig i De Nationella men ville ändå gå trappan upp förbi Delins radiohandel till en tydligare ideologi. Slavmentaliteten flöt trögt i blodet, det gick därför inte att flirta med de lägre klasserna, hierarkin var inte en konstruktion utan en naturlig uppdelning. Arbetarklassen behövdes och skulle veta sin plats, men det var absurt att samhället skulle ta hand om den undergrupp, de fattighjon, som inte förmådde tjäna. Varför lägga energi på konstgjord andning? De svaga och rasmässigt nedsmutsade bromsade utvecklingen och urholkade den genuina, rena folksjälen, den som ville in i framtidslandet.

Han tyckte om sina tankar. Men hade ingen att dela dem med. Sneglade upp mot hakkorsen. I sex timmar hade han undervisat eleverna om forna krig och den starkares seger. Ändå fick han inte sin vilja igenom med Violet. Hon som vuxit upp med silverskeden, nej, guldskeden. Hon som skyddats mot allt ont, till skillnad från honom. Varför rynkade hon på näsan när han äntligen vågade öppna sig? Det gick inte att förstå. Hon var ordentligt uppfostrad, hyfsat intelligent och blivande mamma till hans framtida barn, men det var som om hon… höll på att mista förståndet. Konstskolan var en sak, den kunde han acceptera eftersom hon behövde ett intresse, men kvinnorna hon umgicks med… En av dem visste han arbetade på Makaronifabriken och hade ett oäkta barn. Och den andra, nakenmodell! Efter att de börjat umgås ville hon inte längre planera bröllopet, undvek hans frågor om inbjudningar och bordsplaceringar.

Han blev stående i korsningen Norra Rådmansgatan- Drottninggatan. Varför drogs han å ena sidan till NSAP och å andra sidan till Violet Crona, det tycktes som två motsatta riktningar, och att han drogs sönder på mitten av att längta åt så olika håll. Det kunde väl ändå inte vara kärlek, att dras sönder? Varför skulle han ens bry sig om hennes missnöje? När han kom hem den natten hade hon inte ens blivit förfärad, inte störtat fram till honom. Han kunde lämna henne om hon trilskades. Han kunde… nä. Det kunde han inte. Han såg henne framför sig: den varma kroppen, det tjocka håret, leendet. Han var så kär i henne att det fick honom att känna sig trasig, men det kunde väl ändå inte vara kärlekens mening, att trasa sönder de människor som ville bli älskade?

Han ville inte men kom ändå att tänka på natten när han blivit nedslagen utanför Fyran. Eleverna hade viskat om blåtiran, ingen hade vågat fråga rätt ut, men han skulle gärna ha berättat. Om partiet inte varit så mjäkigt skulle det ha ställt upp bakom honom, hämnats. Det han mindes bäst var ändå Violets ansikte när han kom hem. Det var som om hon inte ens ville titta på honom. Händelsen kunde ha förenat dem, istället tycktes det ha blivit tvärtom. För varje dag: ett steg längre bort från Violet, och det fick inte fortsätta åt det hållet.

 

*

 

Höstregn över popplarna, skottlossning över akaciorna, blixtnedslag i en cypress. En höst i ett annat land är annorlunda och särskilt om den kryllar av fascister. Eftersom Spanien, vad Klara förstått, varit uppdelat också före kriget gick det inte att säga så enkelt att nordvästra Spanien var taget. Men första oktober bombades Barcelona. Klara läste att femtiofem människor dött men alla siffror var osäkra när det handlade om mängder över tio. Staden evakuerades den tjugosjunde oktober och den femte november redovisade Hitler sin plan för tysk expansion i Central- och Östeuropa.

Riksföreningen Sverige-Tyskland, som ville motverka tyskhets, bildades. Republikanerna gick till offensiv i Aragonien och regeringen hade flytt en andra gång, men flyktvägarna smalnade av. De säkra platserna krympte och försvann sedan helt från kartan. Hon letade upp, hon lärde sig städers och byars namn utantill. I Madrid var det utdraget ställningskrig. Kulorna perforerade universitetsbyggnadernas fasader. På ena sidan vägen fascister, på den andra republikaner, mitt emellan: ingenmansland – ett tomrum, där skriken dröjde sig kvar länge i den låga dimman.

Koftan och halvvantarna värmde. Klara blev varm i ansiktet och ville inte röra sig bort från texten. Snön var för djup för att dra barnvagnen genom så de höll sig inne. Lill med tjockaste tröjan på, och yllesockor som Rosemarie stickat, det var svårt för henne att krypa med alla bylsiga kläder. Hon gnydde.

Så fort jag har läst färdigt kommer jag och leker med dig, ljög Klara. Hon kunde inte leka. Bara läsa och lyfta upp och hålla om. Lill satt på golvet och bet på sin trähäst. I Svenska Dagbladet berömdes rebelledaren Franco för sina utomordentliga egenskaper och stora militära duglighet. En spanienfrivillig, Nils Lätt, kunde intyga att det rådde hungersnöd i Madrid. Hon undrade om han och Ingemar träffats, om de blivit vänner. Hon ville se ett porträtt av denne Nils. Ville stryka ett finger över hans ansikte. Hon läste om Kajsa Rothman som åkte Sverige runt och berättade om återuppbyggnadsarbetet bakom fronterna. Föredraget belystes med skioptikonbilder. Hon hoppades att hon skulle komma till Gävle, då skulle Klara omfamna henne för allt gott hon gjorde, det var hon tvungen att våga. Snön inte bara föll utan kastade sig mot fönstret, trängde sig in i husets glipor och sprickor. Flickan gnällde igen men Klara låtsades att hon inte hörde. Hon smög till skänken i hallen och tog fram kulspetspenna och papper:

Ingemar!

Vet du hur länge sedan det var vi sågs? Vet du att du har en flicka här, men hon är inte särskilt lik dig och inte mig heller. Hellgren tror att hon är hans och så länge du inte vill ha henne kan hon tillhöra vem som helst. I dag skulle han till Gefle Porslinsfabrik och söka arbete, det ser mörkt ut för så många, jag undrar hur människor ska klara sig, hur de ska orka. Hellgren känner en man som, liksom Verner Holm, tog livet av sig… han sköt sig själv utanför varvet.

Fru Holmström har varit upp med nybakade syltkakor, hon är förtjust i flickan men bekymrar sig precis som mamma över att hon inte är ordentligt döpt än. När jag är i deras ålder vill jag ha så många erfarenheter att jag inte tycker det är mödan värt att oroa mig. Det går inte ens att gissa sig till hur det ska bli. Varje minut är ett gungfly. Hur ska jag kunna bestämma ett riktigt namn när du inte ens vet att hon finns och jag inte vet vad du tycker?

Tänk vilken eländes vinter, hade hon sagt till Holmström och suckat, och flickan får jag knappt ut.

Vad ska hon då ut och göra och förfrysa sig? ojade sig Holmström. Att Klara fortfarande var ogift och barnet oäkta och dessutom odöpt hade skapat en spricka mellan bokstäverna i småpratet och i hemlighet tyckte Klara om det, tyckte om revan som gick upp och blev djupare mellan henne och omvärlden.

Nåja, hade Klara sagt, för att sprickan var skön, frisk luft är bättre än instängd luft, hur kall den än är.

Holmström fortsatte le, men innerst inne ville hon nog ta tillbaka burken, som var vacker med blommor i guld och rött.

Gullegullegull, sa Holmström och pillade flickan under hakan och flickan lät henne, det blev enklare igen. Hon pillade under flickans sockor också, de var för tjocka för att det skulle kittlas men Lill skrattade ändå.

Det är mycket som är svårt, som att du inte träffat din söta lilla

dotter och inte ens vet att hon fått tänder och snart nog kan stå utan stöd!

Hon visste inte vad mer hon skulle skriva. Om hon fortsatte gick det kanske inte att stoppa. Det fanns ändå ingen adress. Ingemar Bäckström var okänd. I sin uniform, med sitt gevär. En bild av ett minne eller ett minne av en bild. Ändå sög det till i mellangärdet av längtan, eller ilska. Hon kunde lika gärna rulla ihop breven hon skrivit, trycka in dem i flaskor, ta dem ut till Nyhamn och kasta dem i havet. Hon ville att flickan skulle gnälla igen, ropa på henne, så krävande att det inte gick att låtsas bort, men trähästen hade fått tid och rum att försvinna.

Lill? sa hon men flickan reagerade inte. Klara tog två kakor ur Holmströms vackra plåtburk, delade en och gav halva till flickan. Knycklade ihop brevet till Ingemar. Hörde dörren öppnas, Hellgren klev över tröskeln och såg annorlunda ut. Kinderna blossade, han blåste länge på de purpurfärgade fingertopparna.

Jag fick arbetet, Klara.

Han tittade på sina fingrar, vände och vred på dem, som om han aldrig sett dem förut.

 

***

 

1938, tidigt på året.

De mexikanska maskingevären var inte tillräckliga för att få antifascismen att segra. Vinden blåste genom plåt, och am- bulanser och lastbilar körde i växeltrafik till och från fronten. Det blev den värsta vintern på tjugo år. Det var i varje fall vad Torsten sa. Han var en sådan som överdrev, och överlevde. Lervällingen stelnade till bergsmassiv och filtarna frös till is. De kröp tätt intill varandra och knuffades om att få platsen i mitten.

Torsten blev lungsjuk. När han kom tillbaka från sjukhuset, efter att ha fått medicin och salva på bröstet, berättade han ingående om de orientaliskt mönstrade väggarna och dimman av cigarettrök. Han beskrev hur sköterskorna bylsade på männen kläder och hjälpte dem ut i friska luften. Han beskrev ett bröst som var urgröpt och en benprotes högt över ett knä. Han hade sett en spanjor som skulle tillbaka till fronten hålla sig i dörrkarmen och spjärna emot när lastbilen kom för att hämta honom. Han grinade som ett litet barn. Det var för eländigt, skrattade Torsten och luftvägarna rosslade. Trots det ryska stödet var de klädda i sommaruniformer och levde på linser. Det ryska stödet bestod, sa Einar, av infiltratörer, för några pengar har de väl inte. De frös så in i helvete. De var konturer djupt inne i ett isblock, diffusa spökpojkar allihop. En ur kulsprutekompaniet förfrös fötterna och fick amputera den ena. De omringade Teruel och tog fångar och krigsmaterial. När de omfamnade varandra började isblocken droppa och då släppte de taget.

Vi ska ge alla demokratiälskare en ordentlig julklapp, sa Torsten. Vi ska inta Teruel!

Klara!

Jag kanske blandar ihop allting men i samma stund som han sa det visade sig våra moscas på himlen. Tyskplanen blåstes bort. Jag såg ett moln med brandgula vingar, sedan började kanonerna dundra. Det var igång igen och vi var tvungna att jubla. Vi trodde att vi var lyckliga när vi intog Teruel.

Klara!

Vid Teruel slogs vi som djävlar. Vi frös och behövde avlösning och när vi inte fick det gick vi till angrepp. Mest för att inte frysa ihjäl. Fascisterna har tyska och italienska tanks och lastbilar och allting och vi har nästan ingenting. På den tjugofjärde dagen lyckades vi ändå få fäste och ta tillbaka mark.

Det finns en historia om de älskande i Teruel, det är Agus- tin som berättat den för mig. Den påminner om Romeo och Julia, handlar också om ett älskande par från två familjer i fejd, men de här heter Diego och Isabel.

Diegos familj är fattig och han förbjuds gifta sig med den rika Isabel om han inte inom sex år blir förmögen. Han ger sig av för att finna rikedom men på det femte året tvingas Isabel gifta sig med en annan man och när Diego återvänder – förstås rik både på pengar och framgångar – får han höra att Isabel gift sig och blir djupt olycklig. Han tar sig till hennes hem och ber henne att kyssa honom, för annars, säger han, ska han dö. Hon säger nej, och Diego dör. När hon berättar det för sin make frågar han varför hon vägrat att kyssa honom när det kunnat rädda hans liv, och hon svarar att hon inte ville förråda honom, sin lagvigda. Varpå maken prisar henne och hjälper till att begrava Diego i största hemlighet. När han ska läggas i jorden ger Isabel honom den kyss hon först förnekade honom, och faller död ner hon också.

Om Klas hade levt skulle jag ha frågat honom om sens- moralen – tänker att han, som läst så mycket, kunnat säga något om den. En som jag träffade på sjukan hade överlevt två explosiva kulor i ryggen, det kändes, sa han, som om överkroppen expanderade. Inget syntes utanpå men inuti exploderade han. Kärleken kan väl ändå aldrig göra sådana skador?

Jag tänker på dig, Klara, och undrar hur du har det. Just nu är det lugnt här vid fronten. Vi väntar på att något ska hända. Vi ger eld och sjunger Internationalen. Sången lugnar nerverna. Det värsta är när orden ekar tomma, då får man ta i än mer.

Klara.

Jorden blir kallare och hårdare och banden till de man älskar måste brytas. Mjukheten och ömheten är sankmark, vi vet bättre än att gå åt det hållet. Jag har varit här i över ett år och är inte längre någons son, jag kan heta vad som helst och leva var som helst. De som överlever ett slag får lätt hybris. När man sett kompanichefens ansikte bokstavligen gå sönder och ändå fortsätter framåt, mot fienden, över öppna fält och hård pinnmo. När vi drabbade samman var det arton minusgrader och snöstorm och vi slogs med isblå fingrar – tänk dig hundratusen män med sådana fingrar, långsamt övergår det blå i svart. Man kan dö av frostskador också, i motsats till dumdumkulorna dödar kylan utifrån och in. Fascisterna – som börjat använda gas – håller klostret och Francos soldater stormar genom Aragonien. Vi retirerar genom de stumma, tömda provinserna, kan inte låta bli att beundra fascisternas krigskonst. I morse hittade vi en kamrat, den yngre av Rojasbröderna, som sköt på papperslappar på vilka han ritat fascister. När vi gick fram för att prata med honom visste han inte vilka vi var.

En enda gång hade jag nog behövt säga något om oss, dig och mig, men jag har glömt bort vad det var som hände, varför du kom till mig den morgonen, och vad jag sa för att få dig att gå.

Vi har inte förlorat tron på seger. Hälsa kamraterna på Skeppargatan det.

 

Fortsättning följer…

Publicerad
21 timmar sedan
CGT och SAC protesterar utanför H&M
Plakaten med sina krav hade CGT-delegationen tagit med sig från Barcelona. Foto: Volodya Vagner

Barcelonas strejkande H&M-arbetare i protestaktion i Stockholm

I Barcelona har anställda på H&M:s kundtjänst strejkat i över tre månader. Men eftersom de inte har fått gehör från ledningen på plats, har några av arbetarna nu kommit till Stockholm. På onsdagen anordnade de en protestaktion utanför klädjättens huvudkontor. Arbetaren var på plats.

”H&M står för hunger och misär!” är ett av slagorden som ekade genom centrala Stockholm på onsdagen, när en delegation av företagets anställda protesterade utanför den svenska klädjättens huvudkontor.

Bakgrunden är en pågående arbetsplatskonflikt i Barcelona, där ett hundratal anställda på ett av företagets kundtjänstcenter har strejkat för bättre arbetsvillkor i numera tre månader.

Onsdagens aktion samordnades mellan det spanska syndikalistfacket CGT, som stått bakom strejken, och deras svenska motsvarighet, SAC Syndikalisterna.

Utöver H&M-arbetarna från Barcelona deltog ett dussintal fackligt aktiva från huvudstadsområdet i protestaktionen, däribland medlemmar ur Solidariska byggare och Solidariska städare, som bägge tillhör Stockholms Lokala samorganisation av SAC.

Facklig kamp över nationsgränserna

Att utvidga kampen bortom nationsgränser föll sig enligt deltagarna naturligt. Kundtjänstcentret i Barcelona hanterar ärenden från ett flertal europeiska länder, däribland Norge och Finland, och majoriteten av arbetarna talar två, tre eller fler språk.

De fem strejkande arbetarna som utgjorde Stockholms-delegationen härstammar ursprungligen själva från lika många länder: Spanien, Frankrike, Colombia, Grekland och Storbritannien.

– Vi har strejkat i tre månader men inte fått gehör i förhandlingarna. Då kände vi att vi väl fick ta vårt budskap och vår kamp hit, säger brittiska Jodie Stephen.

Jodie Stephen arbetar på H&M:s kundtjänst i Barcelona och är en av de strejkande som deltog i protestaktionen i Stockholm på torsdagen. Foto: Volodya Vagner

Enligt kollegan Tomas Carvo har attityden hos företagsledningen i Barcelona varit under all kritik.

– Bland annat har vi fått höra att våra krav skulle vara lika med att be om en lyxbil. Att vi helt enkelt borde hitta andra jobb om vi var så missnöjda, och att vi skulle vara för lågkvalificerade för att kräva bättre villkor, säger spanjoren.

Strejken organiserades av det spanska facket CGT och SAC Syndikalisterna. Foto: Volodya Vagner

Enligt Tomas Carvo, som 2021 fick en företagsintern utmärkelse som ”årets anställd”, är det ironiskt:

– Om något är vi överkvalificerade, många av oss har flera utbildningar. Chefen som framförde detta hade själv tillträtt sin tjänst bara några månader tidigare. Vi har haft tre chefer på tre år, vilket ju snarare tyder på att det är bland cheferna man hittar de underkvalificerade, med tanke på att de jämt byts ut, säger Tomas Carvo med ett leende.

Tomas Carvo. Foto: Volodya Vagner

Kritiserade förändringar i arbetsmiljön

Något som de strejkande anser ledningen inte förstår, är att de omstridda förändringar som på sistone skett på deras arbetsplats, såsom tilltagande digitalisering och alltmer minutiös övervakning av de anställdas prestation, även drabbar kunderna.

– Ibland behöver man en stund för att säkerställa att kunderna blir nöjda. Men i och med nya kontrollsystem så finns det numera regler kring hur lång tid vi får ta på oss. Man prioriterar tidsåtgången över kvalitén i bemötandet. Det handlar bara om siffror, det är avhumaniserande, menar grekiskan Eirini Konstantopoulou, som likt sin kollega Jodie Stephen, bär en stor megafon under protestaktionen.

Även kronisk underbemanning drabbar enligt de strejkande såväl arbetarna som kunderna. En löneförhöjning på en procent, som företaget erbjöd som kompromiss, betraktar de i och med de skenande levnadskostnaderna som otillräckligt.

Eirini Konstantopoulou under protestaktionen utanför H&M:s huvudkontor i Stockholm. Foto: Volodya Vagner

Söker dialog med företagsledningen

En förhoppning hos H&M-arbetarna med Stockholmsbesöket har varit att kringgå deras lokala ledning, som de misstänker inte förmedlar hela bilden till sina överordnade i Stockholm. Huruvida det lyckats är oklart.

– Vi bad HR-chefen och VD:n om ett möte i samband med vårt besök i Stockholm. Svaret vi fick var mycket trevligt, och påtalade att man gärna vill se konflikten löst, men att det var ledningen i Barcelona som skulle hantera frågan, sammanfattar Tomas Carvo.

Onsdagens högljudda talkör och entusiastiska vuvuzelakonsert utanför huvudkontoret leder inte heller till något spontant gensvar från ledningen. Förutom en säkerhetsvakt som förklarar att man inte får fästa flygblad på entrédörrarna, är det ingen från huvudkontoret som kommer ut för att bemöta arbetarna.

Många nyfikna förbipasserande

Bland de förbipasserande är intresset för aktionen desto större. Medan Jodie Stephen, Tomas Carvo och Eirini Konstantopoulou leder talkören, går deras kollega, den charmant leende fransmannen Franck Jacob, fram till nyfikna och förklarar bakgrunden till aktionen. Det syns att kontakt med främmande människor faller honom lätt, och han fastnar i flera längre samtal.

Franck Jacob förklarar för förbipasserande vad protestaktionen handlar om. Foto: Volodya Vagner

–  Jag pratade nyss med en spansk kvinna, som visade sig själv jobba på H&M här i stan, berättar Franck Jacob glatt för Arbetaren och fortsätter:

– Hon blev mycket förvånat när hon fick höra om allt det här, och ville veta mer. Det har varit flera som spärrade upp ögonen när jag förklarade att vi varit i strejk i 90 dagar. Det är mycket stöd, folk önskar oss lycka till och hoppas att vi får genom våra krav.

När Arbetaren ber om kommentarer från förbipasserande är reaktionen i många fall den samma. Turisten Gary, från skotska Edinburgh, säger sig vara chockerad över hur dåligt H&M enligt de protesterande behandlade sina anställda.

– Jag hoppas de får stöd av svenskarna och lyckas driva genom sina krav. Jag tror att företag ibland behöver bli konfronterade på det här viset, för att bli påminda om att det är vi vanliga människor som har makten, säger han.

Flygbladutdelning under protestaktionen. Foto: Volodya Vagner

Även tvåbarnsmamman Homa, från Linköping, som själv ibland handlar på H&M, har empati för arbetarna.

– Man vill ju att alla ska ha schyssta arbetsvillkor. Om några år skulle hon ju lika gärna kunna vara i samma sits, säger hon och syftar på den äldre av sina två döttrar i skolåldern som står vid hennes sida.

– H&M går ju alltid ut med att de har schyssta villkor, och som konsument litar man ju på företaget. Och så blir det så här, det är jättetråkigt, lägger hon till.

Förbipasserande med flygblad. Foto: Volodya Vagner

För de strejkande från Barcelona väntar nästa vecka åter ett försök att få till en förhandlingslösning. Kundtjänstcentrets ledning har bjudit till ett möte där en extern medlare ska försöka få parterna att komma överens.

Men oavsett hur den aktuella konflikten slutar, så har den skapat globala band mellan kollegor. Stockholmsbesöket är nämligen bara det senaste i en rad liknande resor. Flera ur gruppen har tidigare redan varit i bland annat Tyskland och Indien, där arbetare i H&M:s produktion nyligen organiserat sig fackligt.

– Vi får hela tiden nya vänner och kontakter, säger Jodie Stephen.

Publicerad Uppdaterad
2 dagar sedan
Ökänd byggchef åtalas för människoexploatering och övergrepp i rättssak. Francisco Lopez Solano är en av de som utnyttjats hos Nordiska Golv. Foto: Samuel Pettersson/TT, Oscar Olsson/TT, privat

Nordiska Golvs vd åtalas för människo­exploatering

Migrantarbetare arbetade under slavliknande förhållanden på byggföretaget Nordiska Golv i närmare 15 års tid. Nu har den ökända byggchefen åtalats för människoexploatering. Åtalet innehåller även en punkt om övergrepp i rättssak då vd:n hotat ett fackligt ombud till livet utanför Arbetsdomstolen.

I närmare 15 års tid har byggföretaget Nordiska Golv utnyttjat migrantarbetare i byggbranschen i Sverige.

Flera välkända byggföretag, inklusive allmännyttiga bolag som Svenska Bostäder och LO-ägda Riksbyggen, har anlitat det omstridda företaget Nordiska Golv de senaste åren. Trots omfattande mediebevakning och domar i både Arbetsdomstolen och tingsrätten har utnyttjandet av människor fortsatt på svenska byggarbetsplatser.

Arbetaren har genom åren återkommande rapporterat om de allvarliga missförhållandena på företaget och i olika artiklar och reportage intervjuat uppemot tjugo anställda som vittnat om svåra villkor, аrbetsskador och uteblivna löner.

Nordiska Golv och dess företrädare har tidigare dömts för brott mot utlänningslagen, efter att ha anlitat arbetare utan arbetstillstånd.

Men nu har slutligen ett åtal om människoexploatering väckts i Södertörns tingsrätt mot Nordiska Golvs vd Christian Erdal. Stämningsansökan lämnades in den 18 juli.

Åtalet är ett resultat av en polisutredning om människoexploatering som pågått under flera år och ursprungligen omfattade hela 40 målsägande.

I ett tidigt skede frystes både bolagets och vd:ns tillgångar, bland annat hans privata bostad. Vd:n förhördes från häktet.

När fallet nu går till åtal har antalet målsägande skurits ned till tre.

Arbetaren har tagit del av åtalet som innehåller ansvarsyrkanden för tre målsägande, bedrägerianklagelser samt en punkt om övergrepp i rättssak.

I åtalet beskrivs ingående hur migrantarbetarna tvingats arbeta under svåra förhållanden på företaget. Två personer från El Salvador ska i oktober 2020 ha arbetat i 11 timmar per dag under 18 dagar respektive 16 dagar utan lön på platser runt om i Sverige. 

”Hoppas på rättvisa”

Arbetaren har intervjuat Francisco Lopez Solano, som arbetade på Nordiska Golv 11 timmar per dag under 27 dagar utan lön. 

Han kom till Sverige från Nicaragua för att försörja sin familj, och det första jobbet på Nordiska Golv visade sig snabbt bli en mardröm. 

Francisco Lopez Solano fick ingen lön och tvingades leva under svåra förhållanden. Han sov på golvet i ett hus där det saknades både el och varmvatten, och fick inga matpengar. 

– Det var så många som fick lida, inte bara jag, många arbetare blev utan lön. Vi arbetade söndag till söndag från 09-22 ibland, säger Francisco Lopez Solano.

Francisco Lopez Solano fick till sist plocka pantburkar för att ha råd med ett SL-kort.

Francisco Lopez Solano arbetade på Nordiska Golv 11 timmar per dag under 27 dagar utan lön. Foto: Privat

Målsägandebiträdet: ”Tragedi att företaget tillåtits fortsätta”

Niklas Dahlbeck är målsägandebiträde och har företrätt majoriteten av alla målsägande i utredningen. Han säger till Arbetaren att det under utredningstiden ständigt tillkommit nya offer som utnyttjats av Nordiska Golv & Bygg. 

– Det är en tragedi att företaget har tillåtits fortsätta sin verksamhet under hela den här tiden och att det finns så många människor i utanförskap som har utnyttjats så grovt, säger Niklas Dahlbeck.

Han berättar att han vid förhören med klienter bland annat fått höra att företaget inhyst upp emot tio arbetare i samma rum, med sovplatser på golvet, ibland utan madrass.

– Det har ofta saknats möjligheter att värma eller laga mat, att tvätta sig ordentligt. Lägg därpå till väldigt långa arbetsdagar, ofta 12 timmar, sju dagar i veckan. Och som en sista förnedring har de därefter inte fått en bråkdel av den lön de blivit utlovade. Ibland inte ens någon lön alls, säger Niklas Dahlbeck.

Niklas Dahlbeck är målsägandebiträde och har företrätt majoriteten av alla målsägande i utredningen. Foto: Dahlbeck & Blomquist Advokater HB

Niklas Dahlbeck hoppas på att rättegången leder till förändring på svensk arbetsmarknad och upprättelse för de människor som utnyttjats. 

– Jag hoppas att det kommer komma fram i tingsrätten med vilken avsaknad av respekt för de här människornas människovärde som bolagets företrädare agerat och att rättegången resulterar i någon form av upprättelse för alla offer, även de vars utredningar lagts ned, och att bolaget och dess företrädare stoppas från att utnyttja fler människor.

Åtalet innehåller även en punkt om övergrepp i rättssak, då vd:n angripit ett fackligt ombud på SAC Syndikalisterna utanför Arbetsdomstolen i januari förra året.

Hotade facklig företrädare till livet

Enligt åtalet hotade vd:n det fackliga ombudet utanför AD och sade att hen skulle kunna få ”en pistol i munnen när dennes fru tittar på”. Hotet ska ha varit menat att framkalla allvarlig fruktan för ombudet och familjen. Bland annat tidningen ETC rapporterade om den allvarliga händelsen utanför Arbetsdomstolen förra året.

Stämningen från SAC som skulle behandlats vid den förhandlingen handlade om löneutbetalningar på 233 000 kronor samt ett skadestånd på 110 000 kronor som facket menar uteblivit.

Rasmus Hästbacka, jurist och fackligt ombud på SAC Syndikalisterna, kommenterar åtalet i ett sms till Arbetaren.

”Glädjande att åtal väcks. Våra förhandlare utsätts ofta för hot. Jag hoppas det blir en fällande dom som vi kan visa upp för alla kriminella arbetsgivare som bara antyder otrevligheter. Samtidigt behöver SAC fortsätta utveckla säkerheten för förtroendevalda. Vi kan inte förlita oss på staten”, skriver Rasmus Hästbacka till Arbetaren.

Nu närmar sig rättegången. Francisco Lopez Solano hoppas på att den ska utmynna i upprättelse för alla de migrantarbetare som utnyttjats på företaget.  

Vad förväntar du dig av rättegången?

– Jag har förklarat för polisen att det här tog mig väldigt hårt för det var mitt första arbete som nykommen till Sverige. Jag blev bara utnyttjad, säger han och tillägger:

– Jag hoppas att rättvisa ska skipas för alla nicaraguaner som jobbade ärligt, för vi fick inte betalt. Vi kom till Sverige för att arbeta men fick inget tillbaka. 

Arbetaren söker Nordiska Golv:s vd Christian Erdal.

Publicerad Uppdaterad
3 dagar sedan
Kamala Harris höll på tisdagen sitt första tal i presidentvalskampanjen och lyfte då arbetarrättigheter som en prioriterad fråga. Foto: Ringo H.W. Chiu/TT

Facken sluter upp bakom Kamala Harris – utgör viktiga väljargrupper

Stödet för vice president Kamala Harris ökar, inte minst i de egna leden, och det lutar allt mer mot att det blir hon som blir Demokraternas nya presidentkandidat till valet i november. Även de amerikanska fackföreningarna sluter upp en masse bakom henne. Och under sitt första tal i presidentvalskampanjen underströk Harris att arbetarrättigheter är en prioriterad fråga bredvid fattigdomsbekämpning och aborträtten.

Redan dagen efter beskedet från Joe Biden att han drar tillbaka sin kandidatur och uttalandet kort därefter att vice president Kamala Harris var beredd att ställa upp, och troligtvis också blir partiets nya kandidat, började fackföreningar runt om i landet att mobilisera. 

De amerikanska fackföreningarna organiserar betydelsefulla väljargrupper som är av intresse både för Demokraterna och Republikanerna och som ingen av partiernas kandidater är beredda att ge upp på förhand.

De fackföreningar som var först ut med att backa upp Kamala Harris var samma fackföreningar som känt ett starkt stöd från Joe Biden under hans år som president. 

Biden har av vissa beskrivits som den mest fackvänliga presidenten genom tiderna och hyllades bland annat för att ha varit den första sittande presidenten att delta under en pågående strejk. Detta när han förra året besökte en strejk som organiserats av United Auto Workers.

Även Kamala Harris beskrivs som en högljudd facklig supporter som även hon uppskattas av de fackliga organisationerna.

Bred majoritet av facken ger sitt stöd till Harris

En av de första facken som uttryckte sitt stöd till Kamala Harris var Service Employees International Union (SEIU) som organiserar framför allt vård- och omsorgspersonal och har närmare två miljoner medlemmar.

Harris beskrivs stå nära facket och var tidigare i år ute och utlovade nya skärpta regler för bemanning på vårdhem. Bakgrunden till det var den extremt pressade situationen för vårdpersonalen på underbemannade vårdhem under covidpandemin. Något som facket SEIU hade uppmärksammat.

Några av de andra facken som redan ställt sig bakom vice president Kamala Harris som ny presidentkandidat är kommunikatörsfacket (Communications Workers of America), elektrikerfacket (International Brotherhood of Electrical), lärarfacket (American Federation of Teachers), livsmedelsarbetarfacket (United Food and Commercial Workers), lantbrukarfacket (United Farm Workers), hälso- och sjukvårdsfacket (National Union of Healthcare Workers) och målarfacket (International Union of Painters and Allied Trades). 

Ytterligare ett stort lärarfack, National Educational Association, och bilindustrifacket, United Auto Workers, förväntas följa efter. 

– Under åren har vice president Harris visat en reell ambition att vilja lyssna på våra medlemmar och arbetare överallt och på de frågor som är viktigast för dem, säger Marc Perrone, internationell ordförande i livsmedelsfacket, United Food and Commercial Workers, till Guardian.

Han fortsätter: 

– I egenskap av senator var hon (Kamala Harris red. anm.) en förespråkare för stärkt skyddsutrustning för arbetare i utsatta yrken under pandemin. Under sin tid som vice president har hon varit en viktig röst för att minska utskrivningen av receptbelagda läkemedel och hon var den avgörande rösten för att få igenom ett krispaket för att rädda 350 000 fackanslutna arbetares pensioner.

Trump kommer ta kampen om fackens stöd

Detta medan Donald Trump, enligt Guardian, har stöd från två polisfackföreningar.

Men Trump kommer inte ge sig lätt när det handlar om stödet från fackföreningar och organiserade arbetare. Det är alltför många viktiga röster för att de ska lämnas därhän.

Biden har delar av vinsten att tacka facket för när han vann 2020 och sedan fick fortsatt starkt stöd i mellanårsvalet 2022. Detta medan Trump tidigare har lyckats få starkt stöd från fackliga organisationer i Mellanvästra USA, vilket delvis anses ha gett honom segern år 2016.

Det var bland annat mot bakgrund av detta som Donald Trump, med siktet inställt på att vinna över dessa väljare igen, kom med nyheten att hans vice presidentkandidat är JD Vance, som både har kritiserat finanspolitiken på Wall Street och stöttat strejken bland bilindustriarbetarna.

– Vi behöver en ledare som inte sitter i fickorna på de stora affärsmännen, men som svarar upp mot arbetarmannen – både den organiserade och icke-organiserade, sade JD Vance under Republikanernas konvent.

JD Vance har dock uppförsbacke, eftersom Trumps politik hittills i princip gått i motsatt riktning och gynnat de välbärgade samtidigt som facken har kritiserats. Nu senaste hovade Trump in stora pengar till valkampanjen genom att att lova stora skattenedskärningar för de allra rikaste. 

Aborträtten viktig valfråga för Harris

En annan viktig valfråga för Kamala Harris är aborträtten. Den vill hon till varje pris säkra för landets kvinnor. 

Donald Trump kommer inte få det lätt att försöka fortsätta ducka frågan, som han hittills oftast gjort, efter att Projekt 2025 – ett ultrakonservativt manifest som har tagits fram av nära medarbetare till Trump – har lanserats och helt klart bland annat har som mål att förbjuda abort i USA:s alla delstater. 

I dokumentet finns även förslag på politik som attackerar arbetarrättigheter, bland annat förbud för facklig organisering bland offentliganställda och stopp för utbetald övertid. 

Kamala Harris har under tiden som vice president talat varmt för facklig organisering och fackliga rättigheter. Under sitt första tal som presidentkandidat på tisdagen lyfte hon även arbetarrättigheter som en prioriterad fråga bredvid fattigdomsbekämpning och aborträtten.

– I en fackförening bestående av en majoritet kvinnor med olika ursprung, varav många med migrantbakgrund, är vi glada över att ha en sådan lokalt rotad och arbetardriven kandidat att stödja, säger J’nee DeLancey, som arbetar i en mataffär i Seattle och är medlem i livsmedelsarbetarfacket UFCW, till Guardian.

Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan
Attackerna mot Ibn Rushd är avgörande i frågan om studieförbundens föreningsfrihet gentemot staten, skriver Isak Gerson. Foto: Olof Åström, Håkon Mosvold Larsen, Gene Puskar och Mustafa-trit20. Kollage: Arbetaren.

Isak Gerson:
PWC:s tempelriddare på krigsstigen igen

”Reaktionär skit finns i fundamenten för våra religiösa urkunder och för den västerländska filosofins källor. Vi löser det genom att pågående studera och problematisera texterna. Men när samma sak dyker upp i muslimsk tradition sätter räknenissarna på revisionsbyrån PWC ner foten. Varför? Antagligen rasism.”, skriver Isak Gerson.

Attackerna mot Ibn Rushd är avgörande i frågan om studieförbundens föreningsfrihet gentemot staten. I distrikt efter distrikt lyfts de administrativa vapen som finns mot dem i kampen för att sänka verksamheten eller iallafall slippa betala en krona av de bidrag de har rätt till. Framför allt handlar det om granskning efter granskning som utförs av deras verksamhet, som saknar motstycke i svensk förvaltningshistoria. Varför? För att de har en muslimsk profil.

Som de skriver själva: ”Den administrativa bördan och den likviditetsutmaning som detta innebär riskerar att kväva Ibn Rushd Studieförbund. De resurser som skulle kunna läggas på föreningsstärkande och demokratiutvecklade arbete läggs nu istället på att ta fram statistik, materiallistor och värdegrundsöversikter.” De svälts ut av överdrivna kontrollåtgärder, av vilka de själva får bära mycket av kostnaderna. Och som någon som regelbundet läser granskningarna som görs kan jag säga att de sällan hittar något substantiellt. Man greppar efter de få fjädrar man kan hitta och bygger skuggan av en höna.

Problematiska formuleringar finns i bibeln

Nu senast har revisionsbyrån (!) PWC granskat deras studieverksamhet och med sin teologiska spetskompetens de förvärvat på bokföringskursena på Ekonomikum kommit fram till ”att material med problematiskt/ icke-demokratiskt innehåll använts i flera studiecirklar genomförda under år 2023”.

Rapporten har såklart inte tagit hänsyn till hur texterna faktiskt undervisats, studerats eller diskuterats, utan bara rapporterat att de inte kunnat verifiera att man tagit avstånd från de problematiska formuleringarna i texterna (d.v.s. det finns inget skrivet papper på det). Ibn Rushd själva har kontrollerat påståendena och finner att inga av de problematiska passagerna PWC tar upp varit med i undervisningen (något PWC av något skäl missade), och säger att om de tagits med hade studieförbundet krävt problematisering av passagerna i fråga.

Skulle PWC komma fram till samma sak för en kurs som studerar historiska eller samtida tolkningar av kvinnorollen och HBTQ-personer i bibeln? En studiecirkel i Lewi Pethrus antisemitiska idéer? Eller menar de att det rätta bara är att blunda för urkunderna? När man kan studera dem inom ramen för en demokratisk förening med värderingar på tvärs mot historiens mörka tolkningshistoria?

Tredje Mosebokens vers 18:22 (”Du skall icke ligga hos en man såsom man ligger hos en kvinna; det är en styggelse.) är kanske en av bibelns mest kända. Den är känd just för att den har en mörk tolkningshistoria där den genom en stor del av historien tolkat den som ett förbud mot homosexualitet. Om man plockar ut den versen från sitt sammanhang och från bibeln i stort är den läsningen inte särskilt konstig. Men om man ser det i den större bilden av bibliska lagar och värderingar blir den mycket underlig.

Luthers och Lewi Pethrus texter fyllda av antisemitism

Sätten att hantera den motsägelsen är framför allt tre. Vissa bortser från den större oförenligheten med bibelns budskap och väljer homohatet. Vissa blundar för att versen existerar och vägrar befatta sig med den. Men den tredje vägen skulle jag säga är den mest välfungerande – att brottas med texten tills man hittar ett sätt att förena den med bibeln i övrigt och med sin tro. Det kräver dock en tillit till texten.

Bibeln är knappast den enda texten med svåra och obekväma passager. Det är vida känt att Luthers texter var sprängfyllda av antisemitism, precis som – vilket Tomas Poletti Lundström och Markus Lundström nyligen avslöjade i Aftonbladet – Lewi Pethrus, grundare av Kristdemokraterna och viktig förgrundsgestalt för svenska Pingströrelsen.

Grunderna för den västerländska filosofin bygger bland annat på Platon, vars dialoger har pedofili som återkommande tema. På min filosofiutbildning la vi en timme på att i helklass diskutera hur vi läser Aristoteles idag, när han ser reflektivt eller filosofiskt tänkande hos kvinnor som en biologisk omöjlighet. Vi blundande inte för misogynin, vi angrep den med det bästa vapen vi hade till buds: resonerandet.

Ibn Rushd – plats för samtal och skydd från reaktionära idéer

Jag är glad att vi hade den diskussionen, och jag är glad över alla möjligheter jag fått att vrida och vända på svåra passager i synagogan och på den judiska folkhögskolan. Så det skaver något otroligt att den rätten förvägras minoriteter våra rasistiska strukturer har bestämt sig för är opålitliga. Ibn Rushd är ett demokratiskt förbund. De bygger sin värdegrund på mänskliga rättigheter. De om någon utgör en plats för det goda samtal som skyddar folk från reaktionära idéer. För oss som samtidigt värnar islams rätt att existera i religionsfrihetens Sverige och motståndet mot reaktionära idéer är en plats som Ibn Rushd mycket viktig.

Rätten att få studera sina religiösa urkunder med hela deras historiska kontext är viktig. Som moderna människor kan vi förhålla oss sansat till vår historia. Men tilliten till kraften i folkbildning och demokratiska samtal gäller inte muslimer och muslimska urkunder. För tilliten till demokratin räcker inte så långt. Med det avslutar jag min granskning av PWC och kan konstatera att deras texter är ”problematiskt/ icke-demokratiskt innehåll”.

Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan
Lama Majdi och hennes familj kämpar för att överleva i krigets Gaza. Varje vecka publicerar hon sin dagbok i Arbetaren

Foto: Privat

Sms från Gaza

Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och snart ettåriga dotter Sama kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in. Via sms till Arbetaren direktrapporterar hon om hennes och familjens situation inne Gaza.

Måndag 22 juli, kl 19:55

Nu, efter ett uppehåll från att skriva i dagboken, återvänder jag till skrivandet.

I dag är det den 22 juli, min femte dag på en ny plats. En plats som består av ett rum, ett badrum och ett litet, outrustat kök med asbesttak och betonggolv.

Allt här är utmanande; jag är inte van vid att förflytta mig upprepade gånger. I dag har det gått nästan 300 dagar sedan det förbannade kriget började, och för varje dag blir livet svårare än tidigare. Vi har lärt oss mycket men blivit allt mer utmattade.

Jag har ägnat fem dagar åt att försöka organisera mitt liv och komma till rätta med vad som borde vara en enkel förflyttning, men jag kan inte bortse från att kostnaderna ökar för varje dag. Det börjar bli omöjligt att hitta rengöringsmedel och tvättmedel, och när de finns tillgängliga är de av lokalt märke och inte alls av hög kvalitet på grund av begränsade resurser.

Under den här tiden har jag lärt känna familjen som vi hyr av – de är verkligen vänliga människor som inte tvekar att hjälpa till när det behövs, som om vi hade känt varandra länge. Jag har också träffat en ny vän som heter Mustafa, som alltid kommer för att leka och underhålla min dotter Sama.

Sama har nyligen utvecklat en värmeallergi som förvärras för varje dag som går. Min småtting trivs inte i det här tillfälliga hemmet; hon kan inte krypa eller leka fritt på betonggolvet, som skaver och gör ont mot hennes hud. Jag är verkligen ledsen för hennes skull. Jag önskar att jag kunde ge henne en bättre plats och bättre förutsättningar att leva lyckligt.

När det gäller min man var vi tvungna att ta ut en del av våra kampanjmedel för att starta ett solcellsdrivet telefonladdningsprojekt för att tillgodose våra bostads- och matbehov.

Jag önskar att jag kunde ha ständig tillgång till internet för att hålla kontakten med er, mina vänner. Jag ska försöka skriva detaljerade dagboksanteckningar när det är möjligt.

Lama Majdi
Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Emil Boss önskar att Syndikalisterna förfogade över några billiga stugor så att byggare och städare fick möjlighet till en hyresfri semestervistelse. Foto: Lars Pehrson/TT, Axel Green

Emil Boss:
Tänk om alla kunde få en riktig semester

Det finns gott om arbetare i LO-yrkena som inte har haft semester på flera år. Bland migrantarbetare är semester inte alltid populärt, eftersom själva vistelsen handlar om att jobba ihop pengar medan kontakten till nära och kära reduceras till videosamtal. Trots det finns det många städ- och byggföretag som ändå lägger ut semester för personalen. Emil Boss hoppas att alla arbetare i Sverige får möjlighet till en riktig semester en dag.

För bara några decennier sedan hade nästan alla fack och storföretag egna semesterbyar. Medlemmar eller anställda kunde till subventionerat pris åka exempelvis till Västkusten eller fjällen och vila upp sig på semestern. När utlandsresandet tog fart skaffade många organisationer istället semesterlägenheter nere på kontinenten.

I dag återstår bara några få stugor här och där. Transportarbetarförbundet har fem stugor i Lysekil, Akademikerförbundet SSR har kvar sina lägenheter i Frankrike och Spanien. Men överlag har konceptet blivit väldigt omodernt. Tanken på att facket eller arbetsköparen ska tillhandahålla en billig semestervistelse får nog sägas tillhöra en annan tid.

När vi i Syndikalisterna organiserar byggare och städare i Stockholm slås vi ofta av hur ålderdomligt allting ter sig. När medlemmarnas problem ska hanteras är ofta den mest effektiva metoden att damma av avlagda gamla fackliga lösningar. Det är verkligen inte ett bra tecken.

Medlemmar utan bankkonton behöver betala medlemsavgifter kontant och får då en stämpel i medlemsboken. Skadade och arbetslösa medlemmar står utanför trygghetssystemen och behöver hjälp genom insamlingar från andra arbetare. Medlemmar behöver tipsa varandra om vilka byggföretag som betalar ut rätt lön i tid. Arbetare som organiserar sig blir vräkta och behöver hjälp med boenden.  

Migrantarbetare ställs inför semestrar de inte efterfrågat

Samma sak med semestrar. På varenda större byggprojekt i Stockholm hittar du arbetare som har kommit ensamma till Sverige och som bor i förläggning eller inklämda hos någon slumvärd. Syftet med vistelsen i Sverige är ofta att samla ihop så mycket pengar som möjligt. Kontakten med familjen sker via videosamtal. Skolavslutningar och födelsedagar missas, barnen växer upp på andra sidan jorden.

För dessa arbetare är semestrar inte alltid populära. Längre ledigheter riskerar att förlänga arbetsresan, som ofta tar slut när en viss summa har samlats ihop. Det finns gott om arbetare i LO-yrkena som inte har haft semester på flera år. Självklart finns det också många städ- och byggföretag som ändå lägger ut semester för personalen. För den arbetare som hyr en fällsäng i vardagsrummet hos en slumvärd och skickar hem alla pengar till familjen, blir det sällan trevliga veckor.

Möjlighet till riktig semester – en dag

Tänk då om fackföreningen förfogade över några billiga stugor så att medlemmarna fick möjlighet till en hyresfri semestervistelse? Varsomhelst vid någon trevlig insjö skulle duga, det viktigaste vore att det är gratis. Under resten av året kunde stugorna fungera som en tillflyktsort för de svartlistade arbetarna, för de vräkta och för de halvsvältande arbetslösa.

Denna ålderdomliga idé måste vänta på en ljusare framtid. Varje medlemsavgift behövs fortfarande för att få företag att betala ut lön för utfört arbete eller att anmäla arbetsskador. Kampen fortsätter och en dag kanske alla arbetare i Sverige får möjlighet till en riktig semester.

Publicerad
1 vecka sedan
Serien Ketamin Cowboys är en del av den kommande serieboken Folkbokförd i rännstenen, som ges ut av Galago i augusti 2024. Illustration: Tommy Sundvall

Sommarserie: Ketamin Cowboys – del ett

Morris, John och Hunters äventyr i senkapitalismen fortsätter. I sommar får Arbetarens läsare följa med på en flippad färd när de jobbar som foderbudförare – där inget blir som de hade trott. Det här är del ett av Tommy Sundvalls nyritade Ketamin Cowboys ur den kommande serieboken Folkbokförd i rännstenen.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Debattören granskar högerns argument mot kortare veckoarbetstid. Foto: Mickan Mörk/TT, Jonas Ekströmer/TT, Meek, Tore. Kollage: Arbetaren

”Fritid förslösad tid i kapitalets ögon”

Kampen om arbetsdagens längd har aktualiserats igen. Och motståndet mot förkortad veckoarbetstid är kompakt, både från näringslivet och den sittande regeringen. Men hur väl håller egentligen argumenten. Undertecknaren slår hål på dem – ett efter ett. Och menar att det krävs rätt allianser i kampen mot Jacob Wallenberg och näringslivets allierade.

Industrimagnaten Jacob Wallenberg, ordförande för Svenskt näringsliv, säger: Europa riskerar att bli en turistattraktion. Finansminister Elisabeth Svantesson (M) säger: vi måste arbeta (mer) för att ha råd med vår levnadsstandard.

Samtidigt: Sex timmars arbetsdag. Vårdförbundet strejkade för kortare arbetsdag. 

Kampen om arbetsdagens längd har aktualiserats igen. Men hur argumenteras det egentligen? Svantesson säger att ”vi” inte har råd med mindre arbete. Vi är i detta fall Sverige. Jacob Wallenberg går i en intervju i Dagens nyheter ett steg längre och pratar om ”vi” som Europa. Det de säger, som ordförande för Svenskt Näringsliv respektive näringslivets politiska grens representant, är att landet och kontinenten inte klarar av löntagarnas krav på ett drägligare arbetsliv. 

Industrimagnater och företag vill ha din tid

Det finns tre huvudsakliga nivåer för att lösa frågan om våra villkor på jobbet. För det första, det vill säga nivå ett, den övergripande: all fritid är, i kapitalets ögon, stulen tid, förslösad tid. När vi som arbetskraft kämpade till oss helgen, kämpade till oss 10 timmars och sedan 8 timmars arbetsdag så var det med enorm ovilja sett från Wallenberg och deras politiska allierade inom politiken.

Det är bara att lyssna på PG Gyllenhammar när han uttalar sig om föräldraledigheten, teknikföretagen när de pratar om semester eller gudfadern Jacob Wallenberg när han pratar om arbetsdagens längd. De vill ha mer av din tid, de vill att du ska skapa mer för dem, de vill ha vinst. Inget konstigt med det. Det är så vårt system fungerar. För att ta sig fram som företagsledare måste du försöka producera så mycket som möjligt till så liten kostnad som möjligt. Semester, föräldraledighet, kortare arbetsdagar – allt är ökade kostnader och mindre produktion. 

Det de lyfter till ytan är kapitalismens mest grundläggande konflikt. Svenskt Näringsliv och deras finansierade tankesmedja Timbro (som via Adam Dianeli, ansvarig för rättsstatsfrågor på Timbro, har gått ut och krävt lägre löner, för att mildra kraven och flytta debatten högerut) ser alla förbättringar av arbetsvillkor som ett hot mot deras framtid. Om de går med på något för de anställdas räkning så är det antingen för att de känner sig hotade eller för att de räknar med att det kommer att gynna vinstmarginalerna.

Regeringen borde prioritera jobbskapande

Den andra nivån är den internationella (denna är i diskussionen om arbetstiden den mest intressanta): här hör vi argument som ”de kommer att ta våra jobb”. När de försöker skapa opinion för att vi ska sänka våra krav så använder de den internationella konkurrensen som huvudpoäng. 

För det första så har ”de” redan tagit många av ”våra” jobb i och med att kapitalmarknaden avreglerades och, precis som det svenska näringslivet förespråkade, företagen flyttade sin produktion till låglöneländer. 

Sedan, om vi nu ska spela konkurrensspelet så gör den svenska regeringen inte mycket för att bevara de kvarvarande jobben. Enligt en ny studie av det amerikanska forskningscentret CSIS satsade den kinesiska regeringen 230 miljarder dollar under åren 2009–2023 för att bygga upp sin elbilsindustri. Under samma period satsade vår svenska regering på jobbskatteavdrag för höginkomsttagare och att bygga ut sektorn för hushållsnära tjänster genom ett ständigt utökat RUT. 

Jobbsatsningar eller skattesänkningar för rika – en prioriteringsfråga

Det är en prioriteringsfråga. Industrialisering eller neoliberal trickle-up economics. 

Men framför allt så är vår allians inte med Wallenberg eller det svenska kapitalet. Det är istället med löntagare i länder som Sydkorea, där över 6 000 Samsung-arbetare strejkade nu i juli, just för bättre arbetsvillkor. Det är med de kinesiska arbetarna som gör detsamma. Om vi inte har den inställningen så blir det ett race to the bottom där vi försöker övervinna varandra i vem som kan ha sämst villkor, för att ”få jobben”. Då vinner den sydkoreanska, kinesiska och den svenska Wallenberg. Och det är inte bra för oss. 

Den tredje nivån är den svenska och den är helt ärligt mest skrattretande. Svantesson säger att vi inte har råd och menar att en reform för arbetstidsförkortning ”medför stora kostnader” och att ”då finns det risk att man behöver höja skatterna.” Ett första svar blir ju: jaha. För att utveckla det svaret litegrann: ja, då tar vi bort RUT och alla era skattesänkningar för höginkomsttagare. Enkelt. Människor som inte behöver mer pengar får avstå sina bidrag för att resten ska få ett drägligare liv. 

Krävs rätt allianser i kampen för förkortad veckoarbetstid

Svantesson säger att vi måste arbeta mer för att bli rikare. Men vi vet ju att löneandelen sjunkit jämfört med vinstandelen i decennier och att många redan blivit orimligt mycket rikare. Svantesson säger att vi måste arbeta mer för att höja vår levnadsstandard. Men vi vet ju att ökad stress och press drastiskt sänker vår levnadsstandard. 

Diskussionen om arbetsdagens längd handlar om att vi löntagare måste skapa rätt allianser för att pressa Wall Enberg och hans allierade. 

Det är vi som får samhället att fungera. Det är vi som kan få det att stanna. Om saker inte blir bättre så är det dags att visa det.

Elias Efvergen, statsvetare och debattör

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Moa Candil tar oss med på en tågresa söderut i Europa. Foto: Christian Charisius/TT, privat

Moa Candil:
”Europa brinner men vi reser ändå”

Moa Candil reser med tåg söderut i ett brinnande Europa. Men det är inte bara eldar som brinner och förgör, utan även eldar som brinner av solidaritet, gemenskap och mod och på så sätt inger styrka.

Europa brinner. Vi vet att det brinner, alla vet, men vi vet inte om elden går att kontrollera. Det brinner i skog och mark, på Kos och Chios. Det brinner i människors hjärtan. Av hat och kärlek, törst och uppror. Fascismens vindar som blåser genom Europa och får elden att tillta i styrka.

Europa brinner men vi reser ändå. Eller kanske just därför. Tar tåget genom Europa, vill att barnen ska få se något mer än småstaden där de växer upp. Vill att de ska få höra andra språk och röster. Känna andra dofter och tendenser. Tror att de behöver det, jag behöver det! Behöver lämna småstaden, så överfull av turister, och bli en turist någon annanstans. 

Hamburg: Vi äter veganska hamburgare och dricker pk-cola men tvingas dela gatorna med grupper av män av olika nationalitet. Fotbolls-EM pågår och stämningen är tveksam. Timmarna kan inte gå fort nog innan nästa tåg ska gå. Förlåt Hamburg, men det kommer aldrig bli vi två. 

Marseille: Palestinska keffiyehs säljs i var och varannan butik, bredvid fejkade Gucci-tröjor och plagierade Pokémon-kort. Ett stort demonstrationståg flyter genom gatorna och kräver eldupphör – NU! Soptunnorna svämmar över men grannar blockerar högljutt en strejkbrytande sopbil. Det postkoloniala Frankrike vägrar hålla tyst. Marseille, mon amor. 

Och så är vi framme hos tío Javier i Castilla y Leon, mitt i Spanien. Mitt i ingenstans. Han driver en restaurang, barnens farbror, och där får man höra ett och annat. ”Det här hade aldrig hänt på Francos tid”, kommenterar en äldre gubbe när trafikkaos uppstår på E5:an. ”Hur ska företagen ha råd att anställa någon nu?” frågar en byggarbetare retoriskt när Spaniens nyliga höjning av minimilönen – till 1 134 euro (motsvarande drygt 13 000 kronor) i månaden – kommer på tal.

– Om du inte vill ha mer pengar behöver du inte ta emot dom. Det finns andra som vill, kontrar tío Javier, som själv började sin karriär i Europa som papperslös, arbetslös och bostadslös migrant i början av seklet. 

Europa brinner. I Spanien demonstrerar tiotusentals människor mot mass-turismen som gör deras liv omöjligt att leva.  

– Vi är inte emot turisterna i sig, säger en Barcelona-bo till Aftonbladet. Problemet är myndigheternas agerande som gör staden obeboelig för sina invånare. 

Katalonien tar redan ut en särskild skatt av besökare, och borgmästaren har lovat att inte utfärda fler Airb’n’b-licenser. Men demonstranterna kräver mer. Högre turistskatt, en begränsning av uteserveringar som ockuperar alla offentliga rum och ett stopp för grandiosa sport- och kulturevenemang som lockar ännu fler besökare. Liknande krav framförs mer tystlåtet i min egen småstad, längre norr ut i Europa. Framförs i konsten och på sociala medier, sällan eller aldrig på gatorna. Elden är ännu mycket kontrollerad.   

Vi reser tillbaka norrut, genom Asturien, Kantabrien och Baskien. Stannar till i Bilbao och tittar upp på fasaderna. ”Titta där, och där, och där!” Överallt hänger den, flaggan i rött och grönt, svart och vitt. Överallt hänger Palestinas flagga från de baskiska balkongerna. Som en symbol för att elden som brinner inte bara förgör och får styrka av hat. Elden kan också brinna av solidaritet, gemenskap och mod. Och där, i en gränd i Bilbao, får elden i mig ny styrka.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan

Sms från Gaza

Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och snart ettåriga dotter Sama kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in. Via sms till Arbetaren direktrapporterar hon om hennes och familjens situation inne Gaza.

Måndag 15 juli, kl: 08:20

Hej mina vänner, vi kan tvingas lämna vårt tillhåll på grund av problem med de människor som flytt med oss, min man kommer att försöka leta efter en ny plats men vi har för närvarande inte råd med hyra, eftersom vi inte betalar hyra för detta halvförstörda rum sedan början på detta krig.

Just nu behöver vi verkligen brådskande stöd på grund av denna situation, kan förlora internet-anslutning på grund av denna situation.

Vi är fortfarande i det semiförstörda rummet, vi vet inte var vi ska fly, min man kommer att gå och söka efter en ny plats. Vi har varken en annan plats eller ett tält.

Lama Majdi

Söndag 14 juli, kl: 22:46

I dag är det den 13 juli. Jag vaknade mycket trött efter en lång natt på grund av min dotters ständiga gråt, och ingen annan än jag kommer att ta på sig uppgiften att få henne att somna om.

Jag känner mig mycket upprörd känslomässigt och utmattningen är djup. Till frukost åt jag timjan och olivolja, och sedan tog jag itu med den utmattande städningen.

Det säkra området Al-Mawasi i Khan Yunis har bombats, där de fördrivna människornas tält finns. En ny massaker har begåtts, inför ögonen och öronen på denna orättvisa värld, och som vanligt finns det ingen som kan stoppa det.

Deras förevändning var att höga ledare skulle mördas, men nyheten förnekades omedelbart och fungerade bara som en ursäkt för massakern på oskyldiga civila. Att uttrycka sin nöd i ord eller skrift verkar meningslöst nu. Kort sagt, vi är trötta på det här livet.

Min man och jag åt lunch tillsammans, sedan vilade han en kort stund innan han gick en halvtimme senare för att fortsätta med ett arbete som han hävdar inte har något annat syfte än att uppta hans tid och få honom att lämna rummet.

Det har varit en extremt miserabel dag, fylld med nedslående nyheter. Herregud, varje dag verkar mer nedslående än den förra.

Jag förstår inte att jag fortfarande lever efter alla dessa nederlag som aldrig upphör. Min man kom tillbaka, och vi satt och diskuterade bekymmer och om hur våra liv inte betyder någonting och inte har något värde i världens ögon. Den okända framtiden är verkligen skrämmande eftersom vi inte vet vad vi kommer att möta härnäst. Och ingen vet när de kan bli nästa mål i detta skenande kaos som vi befinner oss i. Här slutar jag för i dag. Hejdå.

Lama Majdi

Lördag 12 juli, kl: 19:25

I dag är det den 12 juli, och dagarna passerar utan något hopp. Ja, hoppet har försvunnit för länge sedan, eftersom världen helt har raderat oss från sitt minne.

Jag vaknade för att förbereda frukost åt min man, han ville gå tidigt för att fylla på vår gasflaska. Alla har fått registrera sig för påfyllning, och det var vår tur idag. Han gick och betalade 19 dollar för att fylla på 8 kilo gas.

Han blev lovad att de skulle kontakta honom när vår cylinder var fylld. Efter det fortsatte han sin resa för att sälja salta pinnar, som han säger inte ger någon vinst längre eftersom alla produkter utsätts för fruktansvärda prissvängningar.

Det verkar bara vara varuägarna som kontrollerar och tjänar pengar på handeln.

Hur som helst tillbringade jag dagen med att leka med min dotter och lyssna på nyheterna som injicerar oss med ett bedövningsmedel för att få oss att glömma smärtan.

Nyheterna berör oss inte längre; vi väntar bara på något påtagligt i verkligheten. Vår måltid bestod av potatis med ägg, en välkommen omväxling från våra vanliga måltider. Jag städade efter lunchen och min man vilade en kort stund innan han återvände till jobbet. Jag gick ner för att träffa några grannar; vi småpratade och min dotter var glad över att få allas uppmärksamhet.

Min man kom tillbaka utmattad, slappnade av en stund och tog sedan en snabb dusch. Efter det diskuterade vi hur dagen hade gått, med många berättelser från marknaden där säljare utsätts för stölder och gör stora förluster på grund av instabila priser.

Så småningom var det dags för oss att sova, men vi gjorde det på spänn, eftersom händelserna inte lovar något gott och det inte finns någon stabilitet i våra liv.

Lama Majdi
Publicerad Uppdaterad