Skatter på utsläpp är betydligt mer komplicerade när det gäller människors livsmönster än vad de är för industrin.
När Fredrik Hedenus lyfter fram koldioxidskattens förtjänster har han både rätt och fel. Det är sant att fossil energi blir dyrare, men då för alla som är beroende av den. Detta skapar en orättvis fördelningsprofil när bränslepriserna stiger, om skatten måste höjas rejält för att klara klimatkraven.
En skatt som bara framstår som en tyngande utgift blir lätt opedagogisk och får folk emot sig. Dessutom garanteras inga utsläppsminskningar, vilket Svenska Naturskyddsföreningens undersökningar om svenskarnas utsläpp visat. Nu sker dessa utanför landets gränser, men ger en fingervisning om situationens allvar. Utsläppen har faktiskt ökat genom vår livsstil.
Skillnaden är att låginkomsttagare får makten över utsläppen när mer välbärgare höginkomsttagare (som har de största utsläppen) måste betala rejält för sin livsstil.
Finns det en annan lösning på denna gordiska knut? Ja, det gör det – i form av koldioxidransonering. Med en ransonering sätts ett tak för utsläppen där alla får en lika stor bit av fossilkakan. Varje gång fossil energi förbrukas dras en mängd från ens personliga kvot där nya krediter kan köpas in. Årligen sänks taket till dess att all fossil energi fasats ut inom en övergångsperiod.
Skillnaden är att låginkomsttagare får makten över utsläppen när mer välbärgare höginkomsttagare (som har de största utsläppen) måste betala rejält för sin livsstil. Fördelningsprofilen ger de lägre samhällskikten en känsla av rättvisa när alla är med på båten och inte slipper undan ju högre inkomst man har. Exempelvis drabbas chefen med stadsjeepen hårdare ju mer bränsleslukande fordonet är jämfört med undersköterskan i sin lilla personbil.
Fördelen med detta system är att hela befolkningen mobiliseras. Jämfört med en anonym koldioxidskatt blir uppgiften att tackla klimathotet en gemensam uppgift. Rent krasst individualiseras och kollektiviseras kampen i en och samma kropp.
Dock delar jag Hedenus idé om att klimatskatter behövs – men att enbart förlita sig på detta inte räcker i längden. Något radikalare måste till för att bända utsläppskurvan nedåt de kommande tio-tjugo åren inom marknadsekonomins ramar.
Det löftet stavas koldioxidransonering, där vi verkligen tar utsläppsproblematiken på djupaste allvar.
