Solidärer – avsnitt 9

Gävle, maj 1937. Klara läste om det i tidningen: Det skulle ha varit en vanlig marknadsdag, som alla måndagar. Det fanns förväntan i luften. Stånden sattes upp och varorna lades fram och män- niskor stod på sina balkonger och längtade ut. Männen var i fabrikerna och på åkrarna utanför staden. Från de södra delarna av […]

Gävle, maj 1937.

Klara läste om det i tidningen: Det skulle ha varit en vanlig marknadsdag, som alla måndagar. Det fanns förväntan i luften. Stånden sattes upp och varorna lades fram och män- niskor stod på sina balkonger och längtade ut. Männen var i fabrikerna och på åkrarna utanför staden. Från de södra delarna av Baskien hade det kommit flyktingar så invånar- na var ovanligt många. Barn sprang mellan stånden och försökte norpa till sig klart lysande körsbär och ännu hellre pastellfärgade karameller. Kossor råmade, hönor kacklade. Senare skulle människorna gå hem, packa upp det inhandlade, sätta sig på terrasserna eller i sina små kök. Ensamma, eller tillsammans. Cigaretter skulle tändas och vin hällas upp, lukten av middagsmat skulle spridas ut genom de öppna balkongdörrarna och blandas med andra middagsdofter. Sedan förberedelser för sömn, några skulle älska och andra gräla, ett barn skulle gråta och tröstas och somna – eller ligga vaken, länge, och längta efter att se stjärnbilder på himlen utanför fönstret.

Men nu var det varm eftermiddag och de sista flaskorna med olivolja ställdes upp. Brödet täcktes med vita dukar. Ord byttes, röster och skratt höj- des. Då hördes underliga ljud långt bortifrån, ett brus som blev ett hårt och snabbt dånande. Kyrkklockorna började ringa, människorna stannade upp. Klockorna skulle varna men hann inte. Ett flygplan, ett visslande, en kraftig smäll – sedan tystnad, sedan skrik. Människor kom från sina göm- ställen för att hjälpa de skadade. Femton minuter senare hördes motorljuden igen, mullrande, ökande, närmare och närmare – Legión Cóndor kom i tät flock och släppte sin last. Splitterbomber, eldbomber. Vit fosfor föll över marknaden, eldhavet spreds. Människor försökte springa ut mot åkrarna men jaktplanen flög in snabbt och lågt – kvinnor, äldre, barn mejades ner med kulsputor, kreaturen likaså. Baskerna, som visat sådant motstånd mot Franco, skulle skrämmas ut ur kriget. Fyrtiofem minuter senare kom en hel division bombplan Junker 52. Det tog två och en halv timme för Guernica att förintas.

Republikanerna hade försökt nå fram till Guernica via Brunete men kom för sent. I Svenska Dagbladet stod ingenting om förödelsen. Inget om de brinnande kvinnor som hoppat från balkongerna. Allt fick Klara till sig från Arbetarbladet, Ny Dag och Handels- och Sjöfartstidningen (fast det gick förstås inte att säga om det verkligen var allt). Flickan skulle inte undanhållas någonting men Guernica läste hon om när flickan somnat. Hennes lugna andetag var en räddning, hon fick inte väckas med jämmer och gråt. Det fanns i Guernica en ek som kallades Faderträdet och som i olika versioner stått på samma plats sedan 1300-talet. Trädet var en mötesplats. Det klarade sig från bomberna. Men vad skulle trädet göra när människorna inte fanns? Fast det var väl tokigt tänkt, för inte brydde sig väl träd om människorna? Ändå, den bilden: trädet, men inte människorna.

I Spanien blommade magnolia. I Gävle slog pingstliljor och tulpaner ut, kunde inte veta om det var säkert än, om svinkylan skulle komma med hagel och isvindar och förstöra allt. Klaras mamma kom med en bukett blåsippor och Klara strök över de tjocka bladen och sträckte blommorna mot flickan:

Titta vilka fina! Snart är det sommar, hjärtat mitt!

Hellgren in genom dörren, och eftersom det var lördag och han var rufsig i håret och sent hem (klockan var halv åtta) hade han druckit igen. Det märkte inte Rosemarie som genast vände sig till honom:

Så fort hon gnyr blir hon upplyft. Jag vet då inget barn som mått bra av det.

Hon håller på så, sa Hellgren och lutade sig närmare Kla- ras mamma som om de ingick i en pakt (och som om Klara inte var där). Det var uppenbart att han druckit mer än en pilsner. Det är som om hon tror, viskade han, att flickan förstår vad hon säger.

Och att hon inte blivit döpt i kyrkan än, Anders, det är vansinne.

Klara såg att flickan inte brydde sig om vad de sa. Jag vill bara känna mig säker, sa hon.

Men pappan då, har han inget att säga till om?

Rosemarie vände sig igen till Hellgren. Han såg ut som en stor lufs och en värme for igenom Klara, hon var oförberedd på den och kunde inte låta bli att le, mamman fick en rynka mellan ögonbrynen, men Hellgren log tillbaka.

De är i särskild närkontakt, sa han frimodigt, så jag väntar mig att flickan snart låter meddela sitt rätta namn.

Av det begrep mamman ingenting, och muttrade därför. Men Klara förstod att han förstod och det var en underlig känsla.

Randiga tält som seglet på Godtemplargården – det var så präktigt att hon inte kunnat låta bli att smeka hans kön, hastigt, som om hon råkat komma åt i trängseln vid scenen, och när hon rört honom blev han hård på en gång, som trolleri. Efteråt hade han tryckt henne mot väggen i hennes rum men hon märkte att han spelade, det var som på film, han trodde det var så han skulle vara. Hon gick bland tälten på marknaden och tänkte att drag av honom skulle bli tydligare i flickans ansikte för varje dag. Hon kände andra kvinnors blickar. Gävle var en stor stad men inte tillräckligt. Antingen var pappan till barnet en röding som stuckit till Spanien, eller så var han alkisen som gick utan arbete – det var sak samma. Det luktade bränt socker och överallt stod par och hånglade. Klara visste vart hon skulle. Den lilla tid som fanns, utan ett barn som ammade och krävde, skulle hon låta sig luras, för hon behövde det. Ingenting spelade någon roll. Hon hade sitt arbete, som hon kunde förlora, och sitt barn, som hon kunde förlora. Hon hade sig själv, Klara Amanda Jansson, som följt med från början, ett motsträvigt och inåtvänt barn som aldrig brytt sig om sig själv, mer än i de hemligaste drömmarna, och som vuxit upp till någon hon inte riktigt kände.

Sibyllan, Madame Gina, hade svart spetsslöja för ansiktet och fingrar täckta av ringar – blodrött avskavt lack. Klara såg på en gång att hon var gravid och att hon försökte dölja det. Hon såg genom slöjan de mörka ögonen och rynkorna runt dem. Klara hörde ett barn gny till bakom draperiet. Om solen sken skulle det ha blivit vackra ljusa ränder över dem. Sibyllan sträckte fram sin hand och tog Klaras. Hon var nära att skratta. Nästan allting var bluff utom möjligen kärleken, men hon kom inte åt den. Om solen lyst kunde den ha träffat deras händer men molnen for grå och tjuriga över Gävle. Madame Gina stirrade ner i handflatan och det var absurt men Klara vågade varken skratta eller le. Det var bara en kort stund hon var här.

Jag ser, började hon, att du kommer att möta någon, någon okänd, som kommer att gå vid din sida. Ni kommer alltid att vara förenade, även utanför livet.

Jaså, sa Klara och knep ihop läpparna.

Madame Gina pustade så att slöjan lyftes och de svarta tänderna blev synliga: Ditt barn kommer inte att lida nöd. Det kommer att gå bättre för er (pust) än för många andra… Men jag ser ett mörker närma sig. Det har med den okända att göra. Du måste titta ordentligt in i det mörkret. Du måste fortsätta titta, fast du blir rädd, och sedan tänds det ett ljus i ditt bröst. Hon pekade mot Klaras hjärta. Det ljuset går att spara och använda. Glöm inte det. Sedan vände hon hand- flatan uppåt, ingen sol föll in, hon pustade igen: Det var allt. Klara lade pengen i den öppna handen, neg och gick ut.

Hon ville inte darra, det var inte kallt i luften. Hon stanna de till. Hon hade aldrig varit någonting, och kände i den sockerstinna luften kring stånden att hon kanske egentligen var allting.

Det fanns ingen i hela världen, förutom flickan, hon kunde prata om det med. Han har rest ifrån oss, Lill. Vad ska vi göra? Hennes blick flackade. Klara föreställde sig att hon var en dimma. Han har ändå aldrig varit den som talar om vart han ska, sa Klara till flickan, eller vad han gör. Det kunde gå dagar utan att han syntes till. Visst förändrar det väl platsen – gör den mer osäker, ostadig, som en ödeläggelse i skymundan – om en person bara försvinner på det sättet, om så bara in i sig själv. Sedan dök han upp och ville kyssas, men mest av allt bli kysst. Hon frågade inte var han varit, inte för att han skulle bli arg utan för att hon inte ville veta. Han fick väl också ha hemliga platser i sig, men det var synd att de låg så långt ifrån henne och att han aldrig sa när han skulle dit. Det finns inget elakt i honom, sa hon till flickan, men det var konstigt sagt. Det fanns väl något elakt i alla, men han bara försvann. Till sin barndom, in i sina konstiga minnen, eller vart han nu tog vägen. Hon hade sett honom men han visste inte det. Märkte det inte. Flickan dåsade. Blev som ett tungt bröd i famnen. Klara bäddade ner henne i spjälsängen som Hellgren snickrat fast mamman tyckte hon borde ha en vagga i början. När hon tvättat av sig och var på väg att lägga sig tänkte hon att det gick att begripa Ingemar också. Hon förstod behovet att vara på låtsas, men om det nu var så, om Ingemar och Klara varit en del av en lek, varför hade han ändå inte försökt förstå henne bättre? Varför hade inte det varit en del av leken? Bara ett spretigt hjärta mellan deras namn och kroppar, det var allt. Men han ville inte rita dit det.

Innan Hellgren kom hem hade hon läst om S/S Allegro som skulle frakta vapen från Tyskland till Francos trupper men genom en kupp blev lådorna utbytta: 500 ton tegelstenar kom fascisterna till handa. Tredje Internationalen ordnade frakten av de tyska vapnen till regeringssidan. Det var en svensk styrman som arrangerat kuppen: Eric Ericsson. Hon berättade för Hellgren när han krupit ner i sängen.

Visst är det spännande? sa hon. Spanien är skitlångt bort, sa han.

Jag beundrar människor som gör något, sa hon.

Det beror väl på vad de gör, muttrade Hellgren och somnade.

Klara drömde att människor hoppade i Gavleån, vid Alderholmen, skrattande, med kläderna på. Hon också. Vattnet bar henne, hon behövde inte vara rädd. Människorna hade bytt plats med båtarna, hela ån – kanske hela havet – var deras, men Ingemar stod kvar på lastbryggan och försökte se ut som om han inte brydde sig, som om han inte längtade efter att vara med. Hon ville simma fram till honom, ropa, hade aldrig sett honom rädd, han var inte rädd, han trodde att han stod över dem.

De första veckorna på fabriken hade hon hört barnets skrik ända dit. Brösten värkte och läckte. Hon hatade Johansson för det. Hon fick stoppa linnet och arbetsrocken full med trasor. På rasten stod Rosemarie utanför med den gråtande flickan och Klara tryckte henne intill sig. Flickan fyllde hennes famn. Hennes blick var svår att fånga, Rosemarie sa att det var övergående – snart kommer hon inte att släppa dig med blicken – hon fick rätt i annat, det gjorde till exempel inte ont längre när flickan sög. Det kändes inget särskilt. Mer än att hon ville att flickan skulle bli mätt och nöjd så snabbt som möjligt.

Så ja, försökte hon avsluta, men flickan hängde sig kvar. Glurk glurk. Men nu, Lill, så du inte spricker och blir en kladdig fläck på väggen bara. Jag måste gå in nu, gumman. Rosemarie fick slita henne från Klara. Barnet från bröstet, mamman från barnet, hon skrek och blev inte mätt.

Också när hon skulle till arbetet om mornarna. Hon smågrät och hade fjantig mun under hela tiden när Klara åt sin gröt. Krånglade i famnen. Och om Hellgren tog henne krånglade hon än värre.

Kommer du? sa han. Tog hennes sjal och lade den om hennes axlar. Lät i några sekunder sina långa, smala fingrar följa mönstret på tyget – ett mönster som ingen annan såg och kunde följa eftersom det var dolt, men hans fingrar gjorde snirklar som grenar som späda armar och sedan en loop upp i himlen. Anders. Hon såg virvlarna i hans tjocka hår. Hon väckte Rosemarie, som flyttat in hos dem och sov i kökssoffan. Flickan grät när hon lämnade över henne, hon fick många pussar men fortsatte gråta.

Mamma måste gå, så är det bara.

Det knep om hjärtat. Flickans ansikte var illrött. Gråt inte, lillstumpan, sa Hellgren.

Det går bra, sa Rosemarie. Gå på en gång istället, så att hon inte tror hon kan bestämma.

Klara på Makaronifabriken rev sina fingrar genom solo-makaroner, solo-spaghetti, vermicelli – kontrollerade, sorterade. Ibland tittade hon upp mot de smala fönstren. Men då kunde Johansson stampa så där i golvet, som en tjurig häst. Sara log och Klara log tillbaka och tyckte det blev stelt, inte så varmt som hon ville.

När hon kom hem ville flickan inte släppa hennes bröst. Hon sög kraften ur Klara, gnydde till så fort hon tappade bröstvårtan. När hon sedan somnat och också mamman sov – med gardiner, benvita, eller gräddvita svepande över henne om köksfönstret var öppet och vindarna tillräckliga – rev hon händerna genom Hellgrens hår, flikar upp mot hjässan, drog ner hårtestar över dem och över rynkorna vid hans ögon så att han började frusta för att blåsa bort. Hon ville att det skulle vara mjukt överallt. Mjukare än Ingemars hud som lätt blev torr och rödfnasig. Det var säkert bra för honom med värmen där borta. Hellgren var äldre än Ingemar. Och längre. Större. Han sov på rygg med smal, öppen mun. Hon såg åldern, kanske döden, lysa genom hans hud. När hon försökte älska honom kunde det ta stopp vid olika ställen: den halvöppna munnen, kinden som i sömnen slappnat av, rynkorna. Hans leende när han vaknade som inneslöt henne så fullständigt att hon inte kunde stanna kvar bredvid.

Han försökte få in henne i sin famn men hon var rastlös, och flickan också. Djupt ner i spjälsängen låg hon med armarna viftande och blicken hade kunnat vara oförklarlig, rent av dum, om inte Klara förstått den, direkt, och lyft upp henne, klätt henne, och sedan burit henne ner för alla hala trappsteg, burit ut henne i vårsolen. Kanske var hon för påklädd under filten men vindarna var inte som på sommaren, och mamman sa att vinden kunde blåsa inunder huden på riktigt små barn och linda kyla kring barnens hjärtan.

Det är maj nu, sa Klara högt för sig själv. Hon har en vagn, tack och lov, och en filt. Alla barn har inte det.

Första maj hade varit som vanligt men ändå inte. De hade samlats på Fisketorget och tågat mot Boulognerskogen. Men det var något som fattades. Någon. Han brukade gå i första ledet, och i fjol hade han burit fanan. Efter talen och applåderna hade hon gått med honom under de höga träden och den ännu högre himlen. De var glada för de tyckte om varandra, och där och då, mindes hon, hade hon lekt med tanken att det skulle vara de två resten av livet. Vad han tänkt visste hon inte, men inte heller han kunde väl tro att det skulle ta slut så snabbt, bara några veckor senare. Inte hade han väl kunnat ana ens, när de höll varann i handen och var glada, att han skulle resa långt bort, till ett krig på en plats som inte alls liknade Gävle.

Just det kriget hade dominerat årets förstamajtåg och samtalen i små klungor runt om. Hon hörde Guernica upprepas med stumma munnar. Efter det tycktes orden inte orka mer. Kanske var det därför som flera tidningar var tvungna att tvivla: nä inte var det väl tyskarna som gjort det? Nog brann väl staden upp av sig själv? Av oaktsamhet. Eller rent av var det invånarna som, ihop med republiken, tuttat på för att kunna lägga skulden på fiendesidan?

Något måste göras! hördes i klungor med kostymklädda män och hon ville påminna dem om Ingemar. Ni märker väl att någon fattas, ville hon säga, och ni vet väl var han är och vad han gör? John och Eken hälsade men sa inget om honom, han som fattades. Hade de fått brev? Visste de något? Hellgren hade varit för bakfull för att gå med och det var tur eftersom han ändå bara skulle grymta och kritisera. Ta orden på banderollerna och bända dem till oigenkännlighet – när som helst skulle de kunna mista sin betydelse. Männen i klungorna trodde de visste och kunde allt. På ett subtilare sätt än Hellgren kunde de vrida sig ur sanningen. Om Ingemar stått med hade han varit likadan, vänt henne ryggen, för vad visste hon? Under demonstrationen sov flickan snällt i vagnen. Genom slagorden som inte dundrade som de borde. Genom polishundarnas skall. Genom talen från scenen vid Skogspaviljongen: Demokratiernas feghet är inte vår maktlöshet! Vi glömmer ej den viktigaste dygden: solida- ritet! Hon drömde om en spökstad där det fortfarande knastrade i ruinerna, små glödpunkter, slocknande, en efter en.

Flickan var snart två månader och hade varken hennes eller Ingemars ögon, näsan kände hon absolut inte igen. Det lilla hår som fanns var märkligt mörkt, händerna för ofärdiga för att likna någon annans, men runt kinderna och munnen fanns något som påminde om honom. Det var den fjärde maj och hon ville inte somna, stirrade upp på Klara med sin blick som fixerats och tycktes gammal. De gick från Stadsträdgården och visste inte vad som samtidigt hände i Barcelona. Passerade ån, gick över bron vid Kärleksparken, mot den södra sidan av stan. Somna nu då, sov! Om Klara fortsatt gå, mycket längre söderut än Södertull, skulle hon till slut ha kommit dit och någon skulle ha berättat för henne att förstamajfirandet ställts in på grund av oroligheter. Anarkister och kommunister hade börjat skjuta på varann

och marxister på trotskister och trotskisterna skjuter förstås tillbaka… förstår du, men hur klokt låter det? De sa åt henne att skynda sig undan med barnvagnen. Det förstår du väl att du inte kan ta med dig ditt barn hit, mitt in i striderna?

Hon hörde skotten, skriken. Böjde sig mot flickan i vag- nen:

Kom ihåg, Lill, hur bomberna över Guernica föll.

Längtan spänner sin båge. Vill något med kropparna som kropparna inte tror att de klarar av. Och så blir det sorg av det, och kropparna får för sig att det är sorg de bär på, fast det är fel, för det är något vildare, större, mycket svårare att berätta för någon än tårar. Barnet var en lycka förstås, fast var lycka rätt ord? Hon var otålig, krävande, allvarlig, glupsk. När hon skrek lät hon kränkt, även om Hellgren sa att det inte kunde höras hos en så liten (som om han visste). Jag kommer, jag kommer, fick Klara ropa även om hon var alldeles i närheten, men det hjälpte inte. Det var som om hon förväntades säga att hon skulle ha kommit för länge sedan. Han kunde väl plocka upp tidningarna efter sig åtminstone, sa mamman när hon lämnat över flickan, när Klara kommit hem från fabriken.

Det är mina tidningar, sa Klara.

Dina? sa mamman och rynkade pannan som hon brukade. Hur har du tid med sånt? Det är förresten inte bra att läsa för mycket, det är inte bra för barnet. Nu har jag städat undan dem i varje fall.

Klara vaggade flickan i famnen, det tog säkert en timme för henne att somna. Hon fick klappa rytmiskt på rygg och rumpa, och sjunga så lågt och lugnt som det gick.

Anders kom hem tilltufsad och otydlig – kanske han varit på Fyran sedan de öppnade? Kanske han helt struntat i att söka arbete i dag?

Rosemarie grep tag i honom: Alla idéer hon har!

Vem då? sa Hellgren förvirrat.

Vad ska du med hela världen till, det räcker väl bra det som är…

Sa hon verkligen så? En viskning genom rummet:

Nöj dig, Klara, lilla barn.

Mamman knöt sjalen om huvudet.

Jag går ut med soporna. Hon slog igen dörren.

Vad var det om? Hellgren stod mitt i rummet, bredbent, halva skjortan över byxlinningen. Finns det nåt att äta?

Det finns kokt potatis i skafferiet. Och burkärtor. Vad är det för jävla mat?

Hon hyssjade. Han snubblade till lite på väg till skafferiet. Kom tillbaka med potatis i mustaschen. Rosemarie var uppe igen, andfådd, sa att hon skulle gå och lägga sig och drog igen förhänget som Klara satt upp vid soffan.

Förlåt Klara, viskade Hellgren, jag hade så mycket ångest i kroppen, jag behövde driva ut den, jag tar nya tag i morgon, jag lovar.

Du behöver inte lova mig, sa Klara.

Jag lovar barnet då, sa han. Jag vill lova henne att vi ska klara det, men jag tillför ju inget. Han sträckte handen mot henne. Jag är inte värd dig, Klara. Du förstår inte hur nytt allt det här är för mig. Ett hem som är… fint liksom. Och du, som är den finaste jag vet. Och flickan, fast jag inte ens vet om hon, om hon är… Han slokade med huvudet. Slokade med hela sig. Jag är inte värd nåt av det här. Kerstins och Knuts son. Som ingen trodde nåt om, inte med den farsan, nä nä.

Klara förstod inte varför hon kände sig arg. Det var fint att han pratade, det var det, men jag då? ville hon säga. Han sträckte sig efter henne, nådde inte fram, fast rummet var så förtvivlat litet. Det hade behövts en korridor att rusa igenom. Stora fönster att slå upp. Hon visste att det fanns människor som hade något som hette terrasser, och uterum. Det växte ett träd inuti henne och det fick inte plats. Det var kanske en palm. Hon visste ingenting om palmer. Bara att de, som alla andra växter, sträckte sig mot solen, att de fick solljus i överflöd, och att det var därför de var just palmer. Utan all sol hade de blivit några andra.

Anders Hellgren, son till Kerstin och Knut, stod bredbent mitt i rummet och tittade på henne. Hon skulle omfamna honom, kyssa hans kinder och låtsas att hon kysste bort tårar. Men jag då? ekade det i henne.

Det var väl en tröst eller en förbannelse att flickan vaknade och hon fick vända sig bort från honom. Men det räckte inte att hålla om. Klara höll och höll och det växte inte upp någon vacker blomma inom henne. Istället började hon skaka i kroppen men hon fick inte tillåta det eftersom hon hade armarna om flickan. Hon kände kramperna men hon fick inte förvridas på det sättet för hon fick inte skrämma henne. Fick inte känna sig ensam, dålig – Ingemar skulle ha sagt att det var kontraproduktivt.

 

***

 

Barcelona, maj 1937.

Staden hade förvandlats. Människorna höll sig undan eller gick med snabba steg och flackande blickar. Flera av de nattklubbar som Conxa varit med om att stänga öppnades igen. Hon såg kypare buga för gäster på restauranger, hon hörde av Rosa att varorna kom från svarta börsen. Kvinnor köade igen efter livsmedel (som hon varit med om att ransonera). Livsmedelskommittéerna var upplösta, kollektiven på väg åt samma håll. På Marcos sjätte födelsedag vaknade hon av ett skott. När hon tittade ut från Rosas rum såg hon människor som sprang (bort från Plaça d’Espanya mot Plaça 19 de Juliol) och ljudet av deras steg och röster ekade. Rosa hade gått för att köa för bröd. Conxa skyndade att klä på sig.

Utanför kaféet stod Victor, han vinkade henne till sig, viskade:

De har prickskyttar på taken. De har tagit över telegraftornet.

Rädslan i hans blick hade hon aldrig sett förr.

Vem ska vi lita på nu? frågade han och rösten höll på att brista.

Du ska förstås lita på oss, på dig själv, på revolutionen! Hon hade aldrig tidigare fräst åt Victor. Han stod handfallen. Anarkosyndikalisterna bort från makten! hörde hon en röst ropa. Vilken makt, ville hon ropa tillbaka men då kunde hon vara död sedan.

Jag är trött, ropade Victor efter henne. Det här kriget tröttar ut en.

Han ville väl försvara sig, och hon ville respektera det, honom. Han som har gjort så mycket i kampen. Som var i Asturien när det hemska hände, han och Rosa förlorade sin pappa där, i Oviedo, och Victor förlorade sin fru och dotter… fast de inte hade med strejken att göra annat än stöttade arbetarna, och svärfadern, med vatten och mat.

Du har varit borta i flera månader, hade Rosa sagt till Conxa. Du förstår inte hur vi haft det här. Det vi drömde om hamnade i någon annans händer, och det gick fort för de händerna att –

Hon pressade sina handflatorna hårt mot varandra.

Conxa hjälpte till att bryta upp gatstenar. Arbetet kändes oorganiserat, hafsigt. Ur högtalarna som hon satt upp hörde hon Montseny mana till lugn. Det fanns en folkfront, men ingen enighet. Folkfronten höll på att rasa samman med Stalinkommunister mot anarkister, och mot marxisterna i POUM. Ingen pratade ens om Franco och fascisterna. Hon såg en svart fågel kretsa ovanför dem och hon kunde inte slita blicken från den. Det var inte en rovfågel. Det gick att vila blicken på den, följa dess rörelser, innan den anföll. Det enda hon hörde om nationalisterna var att de närmade sig Bilbao. Var Ingemar på väg åt samma håll?

Kom med, vi behöver hjälp här, ropade två män som hon kände igen som anarkister men hon bara stirrade på dem och fortsatte gå. Hernandez! Vart är du på väg?

De skulle kunna skjuta henne. Staden blundade, husen hade skakat av sig, eller blivit brutalt avrivna de svartröda fanorna och banderollerna. Hon skyndade mot prinsen i slottet i fjärran.

Det räckte inte att stryka honom över ryggen. Hon virade in ett finger i hans hår, en lock av den långa luggen som borde klippas, han satt still och höll andan.

Jag älskar dig, kunde hon ha sagt, men hon visste att det inte skulle ha räckt det heller. Hon skulle inte bli någon vidrig gråtvarelse vars tårar gjorde hela ansiktet till en sörja. Som mamman blivit ibland. När hon sjöng vid stenplatsen i trädgården i Horta med främmande röst som sprack, och sprack ännu mer när pappan försvunnit igen. Ropade till sig Conxa, klamrade sig fast vid flickkroppen som låtsades att den var sten eller något annat hårt och helst halt material.

Grattis min lilla vän på födelsedagen. Hon gav honom en bok och en fin sten hon hittat på vägen, skön att hålla i handen.

Kan du läsa nu? frågade hon. Marcos skakade på huvudet.

Jo men Marcos, lite kan du väl, protesterade kvinnan som tagit emot Conxa. Du kan skriva ditt namn. Och Dorias.

Dorias?

Flickan som sitter där borta. Hon som ritar.

Conxa tittade dit. Längst in i rummet satt en flicka med kort, rakt hår, hela ansiktet mot papperet, koncentrerad. Ett fint gyllene ljus föll in genom takfönstret. Och du kan läsa era namn, Marcos, och flera andra ord också. Som hund och katt och höna. Conxa vände sig till flickan: Vad ritar du? Men flickan svarade inte, flyttade sig inte från teckningen för att visa.

Det är bra, Marcos, sa Conxa. Jag är stolt över dig.

Hon kramade om honom men han tittade på Doria. Bet på en nagel.

Gå dit du, sa hon. Jag kommer snart tillbaka och hämtar dig.

Hon höll en hand på hans axel, klorna ville gripa, borra sig in, rycka upp – men fingrar kan inte sådant, mammor kan inte vara svarta rovfåglar, för människor tar det bara en sekund att slita sig från någon annan.

Conxa och Rosa tog skydd bakom skorstenar. Låg på taken och skulle pricka stalinister.

Vad är det som händer med allting? frågade Rosa. Vi måste befria staden igen.

Vet du ens vilka du ska knäppa, hur de ser ut, så det inte är våra?

BAM!

En kula i takplåten, tre meter från Rosa. Hon for omkull av smällen men Conxa fick fatt i henne. Hon sköt tillbaka och hörde hur de skrattade där borta på andra sidan. Hon dundrade iväg ytterligare kulor och skratten tystnade. Hon fick plötsligt svindel, hon var inte rädd för höga höjder, hon var inte rädd. Händerna skakade.

ERA JÄVLA HOROR.

Motelden kom som ett intensivt regn och de var tvungna att dra sig bakåt. De klättrade in på vinden, bäddade in sig i gamla tyger: banderoller och fanor och underligt vackra sidentyger med purpurfärgade fåglar och blomgirlander.

Unga anarkister på Barcelonas trottoarer. Hon kunde inte räkna hur många de var, de som låg just där – bakom katedralen, på Carrer dels Tallers – för hon registrerade istället hålen i kropparna, ville veta var de blivit skjutna, vad som fått dem att dö. Det var flera hon kände igen. Miguel sa att ungefär femhundra människor dödats under de fem dagar långa striderna. Det var tyst på gatorna, förutom ljudet av lastbilarna som hämtade lik. Människor vågade sig försiktigt ut – Barcelonas gator måste återtas, men vilka ägde dem? Vilka hade vunnit? Människor tittade på varandra på ett nytt sätt. Ville inte möta några blickar. Ville bara skydda sig själva, och överleva.

Conxa hjälpte Miguel att bära kropparna till flak och ambulanser. Bokstäverna CNT och FAI lyste inte längre mot dem. Det var som om också bokstäverna bar sorg, eftersom de betydde något som inte längre fick vara meningsfullt och avgörande.

En kvinna hade blivit skjuten i ansiktet men Conxa kände ändå genast igen henne.

Josefa! utbrast hon. Hon bar byxor och arbetsblus.

Josefa de Silva? frågade Miguel. Men vad hade hon med det här att göra?

Jag tror att hon försökte gömma sig, sa Conxa.

Försiktigt knöt hon Josefas händer över bröstet när hon lagt henne på britsen.

Hon tittade upp mot klostret. Hon kunde inte hämta hem honom till det här.

Fortsätt vara prins, tänkte hon, så länge du bara kan.

 

*

 

Den sjunde maj tog sig nationalisterna in i Bilbao. Sirenerna varnade: en lång signal när bombplanen syntes, tre korta när planen stod rätt ovanför. Minst femton räder på en morgon.

Revbenen kändes genom barnens hudar när de bars fram och tillbaka mellan skyddsrum och bostäder. Kvinnor med papphattar, som skydd mot solen, satt i rader på sandsäckar utanför husen. Ingen idé att springa eller ta skydd. Fascistgeneralen Mola kom över bergen med femtiotusen man. Till Medelhavet skulle de skära sig. Det var bara en tids- fråga och tiden började ta slut. Blå bergsväggar rätt upp i himlen, blommornas envisa stänglar, solen lockade fram varje liten planta. Republikanerna höll den ena höjden och nationalisterna den andra. Dalen emellan var ingenmansland. Soldater från båda sidor köpte ägg i byn och tittade under lugg på varandra, gick tillbaka till sina fästen och riktade åter gevären mot varann. Marken täcktes av gul ginst

och luften var tät av rosmarin.

Mitt i natten, i regnet, kom order om anfall, Ingemar och de andra höll i ett rep för att inte förlora kontakten med varandra. Det märkliga var att kyrkklockorna började ringa. I tystnaden efteråt hördes varje andetag, skrapet av sulor. De måste hinna fram innan soluppgången men kulsprutan var tung att dra med sig och slänten mot fascistställningen brant. De kom fram samtidigt med soluppgången, tog tre fångar som spottade och svor. En fjärde lyckades Einar inte hålla fast. Kulsprutan kom pustande över slänten men då var det för sent. Ingemar såg den äldre av bröderna Rojas, och kulsprutan, tillfångatas.

Zurück! Beschleunigen! skrek Vogl. Ingemar måste också ha sprungit för han var en bra bit ifrån när han kände skottet svida genom benet. Han ramlade bakåt mellan klippsprång- en och när han äntligen hittade repet igen brände det mellan hans händer. Han följde det stapplande och försökte lyssna sig till de andras andetag men kunde inte ens höra sina egna.

Det blev ljust och ljuset brände även när han blundade. Han tittade upp och såg ett stort djur på en utskjutande bergs- platå, inte mer än femton meter därifrån. Repet drog honom närmare djuret. Var det en tiger? Det fanns väl inte tigrar i Spanien? Djuret tycktes inte se honom, det gick fram och till- baka på den trånga ytan. Repet drog honom upp till djuret, fast han inte ville. Under dem var moln och ovanför dem himmel. Han kände inte längre hampan mellan händerna, istället tigerns päls mot huden. Han orkade inte vara rädd. Lade sig ner och hörde tigerns hjärta slå.

Eftersom han inte visste hur det kändes att vara död visste han inte heller, när han slog upp ögonen, om han levde. Kanske döden kändes just så här: att släpa på sin kropp, som blev tyngre för varje steg. Det var först när han hörde Ragnar ropa hans namn som han tänkte att han ändå var vid liv. Kamrater omringade och lyfte upp honom, han kände febern strömma genom kroppen.

I mitten av juni föll Bilbao och i hamnen tog ångaren Habana ombord nästan femtusen barn för att föra dem i exil. Barnen hängde ut över relingen och genom snäva hytter, deras ansikten gick inte att urskilja, bara deras vinkande händer. Vid midsommartid var norra Spanien förlorat. Växterna skyddade sig mot värmen med sina tjocka blad. Enligt svenska konsuler som telegraferade hem höll nordvästra Spanien på att tvättas rent från rött. Fjortonde juli gick Internationella brigaden in i Brunete. Hettan gjorde dem loja och vansinnigt törstiga. De sög saften ur vindruvorna. Overkligt vacker växtlighet, regnade det i bergen eller var det kulsprutornas smatter? Stridsvagnar släpptes ut, ner för slätterna, för att nosa upp om fienden hade artilleri, och det hade de. Och flyg. Ur Brunetes innersta steg svart rök. Kulspruteeld i bildens mitt.

Ingemar kom från det norsk-svenska sjukhuset i Alcoy väl- behållen och kry. Himlen darrade, det var över fyrtio grader i skuggan. Han och Einar blev satta att gräva vattenbrunnar men jorden var full av lik och spadarna gav upp. Vi får dricka sprit istället, sa Torsten. Han hade skjutit ner ett tyskt jaktplan med kulsprutan och det skulle han leva länge på, sa han. Britterna hade dött som flugor och ingen mark hade vunnits. Men de sa att det var en stor seger. Tjugofemtusen stupade. Fan om man inte skulle ta och sticka, sa Ragnar med låg röst och bara till dem som skulle hålla med, eller i varje fall inte skvallra för befälen. Han sa det till Ingemar och Einar.

Vad ska jag säga till mina barn?

Han var mörk i synen, liknade Klas.

De är stolta över dig, sa Ingemar, hörde orden slå mot plåthinkens sidor. Så in i helvete stolta, förstår du väl? Vi gör det vi måste och sen åker vi hem.

På sjukhuset hade han sett sådana skador och sådant lidande att han trodde att han skulle vara för evigt tacksam över att vara vid liv, och hel. Men perspektiv av det slaget är värdelösa i ett krig, åtminstone efter en seger som Brunete. Efter Brunete var stämningen uppgiven. Spärrförband sattes in. Det var som om Ragnars längtan tagits till fånga, tänkte Ingemar. Ingen skulle fan få för sig att fly. De åt mor- gonmål bestående av linser och vin efter den enastående segern i Brunete. Ragnar berättade om en kvinnlig fotograf som dött när en T-26, en kommunisttank, kört rätt in i henne. Hon var där från Amerika, trodde han. Från någon tidning.

Det blev kaos efter bombräden, sa Torsten. Hon var jävligt ung, sa Ragnar.

Vad skulle hon hit och göra? sa Torsten. Fortsatte, med en blick på Ingemar: Och det i Barcelona…

Det är satans komplicerat, sa Ragnar.

Det är det väl inte, sa Torsten, höll fast blicken på Ingemar. Anarkisterna ska krångla och motsätta sig samarbete. Klart att det går åt helvete då.

Det var väl för fan inte anarkisterna som började. Ingemar tog sin ränsel. Spottade i marken.

Om ni inte hade hållit på och tjatat om er revolution. Om ni inte motarbetat –

Äh, jag orkar inte diskutera det här med dig, sa Ingemar. För att du vet att jag har rätt.

För att du har så fel att din hjärna inte kan omfatta alla fel du har.

Torsten borde ha stormat upp, eller åtminstone garvat, men han klättrade bara upp i lastbilen och tryckte sig mot lämmarna. Motorn brummade igång.

Fan de där lata jävla spanjackerna, mumlade han, deras jävla mañana. Det är väl klart att landsmännen dör.

Men tyskarna då, sa Einar, deras disciplin tar hjärtat ur det hela.

Och fransmännen då, sa Ragnar, tror de är bättre än alla andra.

Och ni svenskar, så duktiga, och ariska, och fega.

Det var lillebror Rojas som sa det och vände sig till Einar: Hur kunde du låta den där fascisten komma undan?

Einar svarade inte, vände sig bort. Lastbilen skramlade och guppade. Vägen var spårig och gropig.

Hade den svenska regeringen varit här och sett vad vi ser hade de skickat vapen på en gång, sa Ragnar.

Jo säkert, sa Ingemar fast han trodde ju inte det. Om de varit här hade de ändå kunnat ljuga ihop vad som helst. Eller nä, de behövde inte ljuga, det var bara att säga när de kom tillbaka att bolsjevikerna var på väg att ta över. Nu stod det verkligen mellan två oönskade ideologier. Så kunde de säga och skaka på sina huvuden, låta civilbefolkningen klämmas ihjäl. Och sedan ändå bestämma sig för att stödja den minst röda ideologin. Det var ju redan det som hände.

Vägen mot Belchite planade ut, det skulle ta halva dan att komma fram. Ingemar längtade efter att höra måsar.

Det känns som om vi börjat slåss för oss själva, för att rädda våra egna skinn, sa Einar.

Ingemar skramlade med sin plåthink och orden trillade ut, som på måfå:

Innerst inne vet vi vad vi slåss för. Ingenting har egentligen förändrats.

Eller så har allt förändrats, sa Einar. Eller så har det varit lika jävla suddigt hela tiden.

 

Fortsättning följer…

Publicerad
2 timmar sedan
Kamala Harris höll på tisdagen sitt första tal i presidentvalskampanjen och lyfte då arbetarrättigheter som en prioriterad fråga. Foto: Ringo H.W. Chiu/TT

Facken sluter upp bakom Kamala Harris – utgör viktiga väljargrupper

Stödet för vice president Kamala Harris ökar, inte minst i de egna leden, och det lutar allt mer mot att det blir hon som blir Demokraternas nya presidentkandidat till valet i november. Även de amerikanska fackföreningarna sluter upp en masse bakom henne. Och under sitt första tal i presidentvalskampanjen underströk Harris att arbetarrättigheter är en prioriterad fråga bredvid fattigdomsbekämpning och aborträtten.

Redan dagen efter beskedet från Joe Biden att han drar tillbaka sin kandidatur och uttalandet kort därefter att vice president Kamala Harris var beredd att ställa upp, och troligtvis också blir partiets nya kandidat, började fackföreningar runt om i landet att mobilisera. 

De amerikanska fackföreningarna organiserar betydelsefulla väljargrupper som är av intresse både för Demokraterna och Republikanerna och som ingen av partiernas kandidater är beredda att ge upp på förhand.

De fackföreningar som var först ut med att backa upp Kamala Harris var samma fackföreningar som känt ett starkt stöd från Joe Biden under hans år som president. 

Biden har av vissa beskrivits som den mest fackvänliga presidenten genom tiderna och hyllades bland annat för att ha varit den första sittande presidenten att delta under en pågående strejk. Detta när han förra året besökte en strejk som organiserats av United Auto Workers.

Även Kamala Harris beskrivs som en högljudd facklig supporter som även hon uppskattas av de fackliga organisationerna.

Bred majoritet av facken ger sitt stöd till Harris

En av de första facken som uttryckte sitt stöd till Kamala Harris var Service Employees International Union (SEIU) som organiserar framför allt vård- och omsorgspersonal och har närmare två miljoner medlemmar.

Harris beskrivs stå nära facket och var tidigare i år ute och utlovade nya skärpta regler för bemanning på vårdhem. Bakgrunden till det var den extremt pressade situationen för vårdpersonalen på underbemannade vårdhem under covidpandemin. Något som facket SEIU hade uppmärksammat.

Några av de andra facken som redan ställt sig bakom vice president Kamala Harris som ny presidentkandidat är kommunikatörsfacket (Communications Workers of America), elektrikerfacket (International Brotherhood of Electrical), lärarfacket (American Federation of Teachers), livsmedelsarbetarfacket (United Food and Commercial Workers), lantbrukarfacket (United Farm Workers), hälso- och sjukvårdsfacket (National Union of Healthcare Workers) och målarfacket (International Union of Painters and Allied Trades). 

Ytterligare ett stort lärarfack, National Educational Association, och bilindustrifacket, United Auto Workers, förväntas följa efter. 

– Under åren har vice president Harris visat en reell ambition att vilja lyssna på våra medlemmar och arbetare överallt och på de frågor som är viktigast för dem, säger Marc Perrone, internationell ordförande i livsmedelsfacket, United Food and Commercial Workers, till Guardian.

Han fortsätter: 

– I egenskap av senator var hon (Kamala Harris red. anm.) en förespråkare för stärkt skyddsutrustning för arbetare i utsatta yrken under pandemin. Under sin tid som vice president har hon varit en viktig röst för att minska utskrivningen av receptbelagda läkemedel och hon var den avgörande rösten för att få igenom ett krispaket för att rädda 350 000 fackanslutna arbetares pensioner.

Trump kommer ta kampen om fackens stöd

Detta medan Donald Trump, enligt Guardian, har stöd från två polisfackföreningar.

Men Trump kommer inte ge sig lätt när det handlar om stödet från fackföreningar och organiserade arbetare. Det är alltför många viktiga röster för att de ska lämnas därhän.

Biden har delar av vinsten att tacka facket för när han vann 2020 och sedan fick fortsatt starkt stöd i mellanårsvalet 2022. Detta medan Trump tidigare har lyckats få starkt stöd från fackliga organisationer i Mellanvästra USA, vilket delvis anses ha gett honom segern år 2016.

Det var bland annat mot bakgrund av detta som Donald Trump, med siktet inställt på att vinna över dessa väljare igen, kom med nyheten att hans vice presidentkandidat är JD Vance, som både har kritiserat finanspolitiken på Wall Street och stöttat strejken bland bilindustriarbetarna.

– Vi behöver en ledare som inte sitter i fickorna på de stora affärsmännen, men som svarar upp mot arbetarmannen – både den organiserade och icke-organiserade, sade JD Vance under Republikanernas konvent.

JD Vance har dock uppförsbacke, eftersom Trumps politik hittills i princip gått i motsatt riktning och gynnat de välbärgade samtidigt som facken har kritiserats. Nu senaste hovade Trump in stora pengar till valkampanjen genom att att lova stora skattenedskärningar för de allra rikaste. 

Aborträtten viktig valfråga för Harris

En annan viktig valfråga för Kamala Harris är aborträtten. Den vill hon till varje pris säkra för landets kvinnor. 

Donald Trump kommer inte få det lätt att försöka fortsätta ducka frågan, som han hittills oftast gjort, efter att Projekt 2025 – ett ultrakonservativt manifest som har tagits fram av nära medarbetare till Trump – har lanserats och helt klart bland annat har som mål att förbjuda abort i USA:s alla delstater. 

I dokumentet finns även förslag på politik som attackerar arbetarrättigheter, bland annat förbud för facklig organisering bland offentliganställda och stopp för utbetald övertid. 

Kamala Harris har under tiden som vice president talat varmt för facklig organisering och fackliga rättigheter. Under sitt första tal som presidentkandidat på tisdagen lyfte hon även arbetarrättigheter som en prioriterad fråga bredvid fattigdomsbekämpning och aborträtten.

– I en fackförening bestående av en majoritet kvinnor med olika ursprung, varav många med migrantbakgrund, är vi glada över att ha en sådan lokalt rotad och arbetardriven kandidat att stödja, säger J’nee DeLancey, som arbetar i en mataffär i Seattle och är medlem i livsmedelsarbetarfacket UFCW, till Guardian.

Publicerad Uppdaterad
1 dag sedan
Attackerna mot Ibn Rushd är avgörande i frågan om studieförbundens föreningsfrihet gentemot staten, skriver Isak Gerson. Foto: Olof Åström, Håkon Mosvold Larsen, Gene Puskar och Mustafa-trit20. Kollage: Arbetaren.

Isak Gerson:
PWC:s tempelriddare på krigsstigen igen

”Reaktionär skit finns i fundamenten för våra religiösa urkunder och för den västerländska filosofins källor. Vi löser det genom att pågående studera och problematisera texterna. Men när samma sak dyker upp i muslimsk tradition sätter räknenissarna på revisionsbyrån PWC ner foten. Varför? Antagligen rasism.”, skriver Isak Gerson.

Attackerna mot Ibn Rushd är avgörande i frågan om studieförbundens föreningsfrihet gentemot staten. I distrikt efter distrikt lyfts de administrativa vapen som finns mot dem i kampen för att sänka verksamheten eller iallafall slippa betala en krona av de bidrag de har rätt till. Framför allt handlar det om granskning efter granskning som utförs av deras verksamhet, som saknar motstycke i svensk förvaltningshistoria. Varför? För att de har en muslimsk profil.

Som de skriver själva: ”Den administrativa bördan och den likviditetsutmaning som detta innebär riskerar att kväva Ibn Rushd Studieförbund. De resurser som skulle kunna läggas på föreningsstärkande och demokratiutvecklade arbete läggs nu istället på att ta fram statistik, materiallistor och värdegrundsöversikter.” De svälts ut av överdrivna kontrollåtgärder, av vilka de själva får bära mycket av kostnaderna. Och som någon som regelbundet läser granskningarna som görs kan jag säga att de sällan hittar något substantiellt. Man greppar efter de få fjädrar man kan hitta och bygger skuggan av en höna.

Problematiska formuleringar finns i bibeln

Nu senast har revisionsbyrån (!) PWC granskat deras studieverksamhet och med sin teologiska spetskompetens de förvärvat på bokföringskursena på Ekonomikum kommit fram till ”att material med problematiskt/ icke-demokratiskt innehåll använts i flera studiecirklar genomförda under år 2023”.

Rapporten har såklart inte tagit hänsyn till hur texterna faktiskt undervisats, studerats eller diskuterats, utan bara rapporterat att de inte kunnat verifiera att man tagit avstånd från de problematiska formuleringarna i texterna (d.v.s. det finns inget skrivet papper på det). Ibn Rushd själva har kontrollerat påståendena och finner att inga av de problematiska passagerna PWC tar upp varit med i undervisningen (något PWC av något skäl missade), och säger att om de tagits med hade studieförbundet krävt problematisering av passagerna i fråga.

Skulle PWC komma fram till samma sak för en kurs som studerar historiska eller samtida tolkningar av kvinnorollen och HBTQ-personer i bibeln? En studiecirkel i Lewi Pethrus antisemitiska idéer? Eller menar de att det rätta bara är att blunda för urkunderna? När man kan studera dem inom ramen för en demokratisk förening med värderingar på tvärs mot historiens mörka tolkningshistoria?

Tredje Mosebokens vers 18:22 (”Du skall icke ligga hos en man såsom man ligger hos en kvinna; det är en styggelse.) är kanske en av bibelns mest kända. Den är känd just för att den har en mörk tolkningshistoria där den genom en stor del av historien tolkat den som ett förbud mot homosexualitet. Om man plockar ut den versen från sitt sammanhang och från bibeln i stort är den läsningen inte särskilt konstig. Men om man ser det i den större bilden av bibliska lagar och värderingar blir den mycket underlig.

Luthers och Lewi Pethrus texter fyllda av antisemitism

Sätten att hantera den motsägelsen är framför allt tre. Vissa bortser från den större oförenligheten med bibelns budskap och väljer homohatet. Vissa blundar för att versen existerar och vägrar befatta sig med den. Men den tredje vägen skulle jag säga är den mest välfungerande – att brottas med texten tills man hittar ett sätt att förena den med bibeln i övrigt och med sin tro. Det kräver dock en tillit till texten.

Bibeln är knappast den enda texten med svåra och obekväma passager. Det är vida känt att Luthers texter var sprängfyllda av antisemitism, precis som – vilket Tomas Poletti Lundström och Markus Lundström nyligen avslöjade i Aftonbladet – Lewi Pethrus, grundare av Kristdemokraterna och viktig förgrundsgestalt för svenska Pingströrelsen.

Grunderna för den västerländska filosofin bygger bland annat på Platon, vars dialoger har pedofili som återkommande tema. På min filosofiutbildning la vi en timme på att i helklass diskutera hur vi läser Aristoteles idag, när han ser reflektivt eller filosofiskt tänkande hos kvinnor som en biologisk omöjlighet. Vi blundande inte för misogynin, vi angrep den med det bästa vapen vi hade till buds: resonerandet.

Ibn Rushd – plats för samtal och skydd från reaktionära idéer

Jag är glad att vi hade den diskussionen, och jag är glad över alla möjligheter jag fått att vrida och vända på svåra passager i synagogan och på den judiska folkhögskolan. Så det skaver något otroligt att den rätten förvägras minoriteter våra rasistiska strukturer har bestämt sig för är opålitliga. Ibn Rushd är ett demokratiskt förbund. De bygger sin värdegrund på mänskliga rättigheter. De om någon utgör en plats för det goda samtal som skyddar folk från reaktionära idéer. För oss som samtidigt värnar islams rätt att existera i religionsfrihetens Sverige och motståndet mot reaktionära idéer är en plats som Ibn Rushd mycket viktig.

Rätten att få studera sina religiösa urkunder med hela deras historiska kontext är viktig. Som moderna människor kan vi förhålla oss sansat till vår historia. Men tilliten till kraften i folkbildning och demokratiska samtal gäller inte muslimer och muslimska urkunder. För tilliten till demokratin räcker inte så långt. Med det avslutar jag min granskning av PWC och kan konstatera att deras texter är ”problematiskt/ icke-demokratiskt innehåll”.

Publicerad Uppdaterad
2 dagar sedan
Lama Majdi och hennes familj kämpar för att överleva i krigets Gaza. Varje vecka publicerar hon sin dagbok i Arbetaren

Foto: Privat

Sms från Gaza

Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och snart ettåriga dotter Sama kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in. Via sms till Arbetaren direktrapporterar hon om hennes och familjens situation inne Gaza.

Måndag 22 juli, kl 19:55

Nu, efter ett uppehåll från att skriva i dagboken, återvänder jag till skrivandet.

I dag är det den 22 juli, min femte dag på en ny plats. En plats som består av ett rum, ett badrum och ett litet, outrustat kök med asbesttak och betonggolv.

Allt här är utmanande; jag är inte van vid att förflytta mig upprepade gånger. I dag har det gått nästan 300 dagar sedan det förbannade kriget började, och för varje dag blir livet svårare än tidigare. Vi har lärt oss mycket men blivit allt mer utmattade.

Jag har ägnat fem dagar åt att försöka organisera mitt liv och komma till rätta med vad som borde vara en enkel förflyttning, men jag kan inte bortse från att kostnaderna ökar för varje dag. Det börjar bli omöjligt att hitta rengöringsmedel och tvättmedel, och när de finns tillgängliga är de av lokalt märke och inte alls av hög kvalitet på grund av begränsade resurser.

Under den här tiden har jag lärt känna familjen som vi hyr av – de är verkligen vänliga människor som inte tvekar att hjälpa till när det behövs, som om vi hade känt varandra länge. Jag har också träffat en ny vän som heter Mustafa, som alltid kommer för att leka och underhålla min dotter Sama.

Sama har nyligen utvecklat en värmeallergi som förvärras för varje dag som går. Min småtting trivs inte i det här tillfälliga hemmet; hon kan inte krypa eller leka fritt på betonggolvet, som skaver och gör ont mot hennes hud. Jag är verkligen ledsen för hennes skull. Jag önskar att jag kunde ge henne en bättre plats och bättre förutsättningar att leva lyckligt.

När det gäller min man var vi tvungna att ta ut en del av våra kampanjmedel för att starta ett solcellsdrivet telefonladdningsprojekt för att tillgodose våra bostads- och matbehov.

Jag önskar att jag kunde ha ständig tillgång till internet för att hålla kontakten med er, mina vänner. Jag ska försöka skriva detaljerade dagboksanteckningar när det är möjligt.

Lama Majdi
Publicerad Uppdaterad
6 dagar sedan
Emil Boss önskar att Syndikalisterna förfogade över några billiga stugor så att byggare och städare fick möjlighet till en hyresfri semestervistelse. Foto: Lars Pehrson/TT, Axel Green

Emil Boss:
Tänk om alla kunde få en riktig semester

Det finns gott om arbetare i LO-yrkena som inte har haft semester på flera år. Bland migrantarbetare är semester inte alltid populärt, eftersom själva vistelsen handlar om att jobba ihop pengar medan kontakten till nära och kära reduceras till videosamtal. Trots det finns det många städ- och byggföretag som ändå lägger ut semester för personalen. Emil Boss hoppas att alla arbetare i Sverige får möjlighet till en riktig semester en dag.

För bara några decennier sedan hade nästan alla fack och storföretag egna semesterbyar. Medlemmar eller anställda kunde till subventionerat pris åka exempelvis till Västkusten eller fjällen och vila upp sig på semestern. När utlandsresandet tog fart skaffade många organisationer istället semesterlägenheter nere på kontinenten.

I dag återstår bara några få stugor här och där. Transportarbetarförbundet har fem stugor i Lysekil, Akademikerförbundet SSR har kvar sina lägenheter i Frankrike och Spanien. Men överlag har konceptet blivit väldigt omodernt. Tanken på att facket eller arbetsköparen ska tillhandahålla en billig semestervistelse får nog sägas tillhöra en annan tid.

När vi i Syndikalisterna organiserar byggare och städare i Stockholm slås vi ofta av hur ålderdomligt allting ter sig. När medlemmarnas problem ska hanteras är ofta den mest effektiva metoden att damma av avlagda gamla fackliga lösningar. Det är verkligen inte ett bra tecken.

Medlemmar utan bankkonton behöver betala medlemsavgifter kontant och får då en stämpel i medlemsboken. Skadade och arbetslösa medlemmar står utanför trygghetssystemen och behöver hjälp genom insamlingar från andra arbetare. Medlemmar behöver tipsa varandra om vilka byggföretag som betalar ut rätt lön i tid. Arbetare som organiserar sig blir vräkta och behöver hjälp med boenden.  

Migrantarbetare ställs inför semestrar de inte efterfrågat

Samma sak med semestrar. På varenda större byggprojekt i Stockholm hittar du arbetare som har kommit ensamma till Sverige och som bor i förläggning eller inklämda hos någon slumvärd. Syftet med vistelsen i Sverige är ofta att samla ihop så mycket pengar som möjligt. Kontakten med familjen sker via videosamtal. Skolavslutningar och födelsedagar missas, barnen växer upp på andra sidan jorden.

För dessa arbetare är semestrar inte alltid populära. Längre ledigheter riskerar att förlänga arbetsresan, som ofta tar slut när en viss summa har samlats ihop. Det finns gott om arbetare i LO-yrkena som inte har haft semester på flera år. Självklart finns det också många städ- och byggföretag som ändå lägger ut semester för personalen. För den arbetare som hyr en fällsäng i vardagsrummet hos en slumvärd och skickar hem alla pengar till familjen, blir det sällan trevliga veckor.

Möjlighet till riktig semester – en dag

Tänk då om fackföreningen förfogade över några billiga stugor så att medlemmarna fick möjlighet till en hyresfri semestervistelse? Varsomhelst vid någon trevlig insjö skulle duga, det viktigaste vore att det är gratis. Under resten av året kunde stugorna fungera som en tillflyktsort för de svartlistade arbetarna, för de vräkta och för de halvsvältande arbetslösa.

Denna ålderdomliga idé måste vänta på en ljusare framtid. Varje medlemsavgift behövs fortfarande för att få företag att betala ut lön för utfört arbete eller att anmäla arbetsskador. Kampen fortsätter och en dag kanske alla arbetare i Sverige får möjlighet till en riktig semester.

Publicerad
6 dagar sedan
Serien Ketamin Cowboys är en del av den kommande serieboken Folkbokförd i rännstenen, som ges ut av Galago i augusti 2024. Illustration: Tommy Sundvall

Sommarserie: Ketamin Cowboys – del ett

Morris, John och Hunters äventyr i senkapitalismen fortsätter. I sommar får Arbetarens läsare följa med på en flippad färd när de jobbar som foderbudförare – där inget blir som de hade trott. Det här är del ett av Tommy Sundvalls nyritade Ketamin Cowboys ur den kommande serieboken Folkbokförd i rännstenen.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Debattören granskar högerns argument mot kortare veckoarbetstid. Foto: Mickan Mörk/TT, Jonas Ekströmer/TT, Meek, Tore. Kollage: Arbetaren

”Fritid förslösad tid i kapitalets ögon”

Kampen om arbetsdagens längd har aktualiserats igen. Och motståndet mot förkortad veckoarbetstid är kompakt, både från näringslivet och den sittande regeringen. Men hur väl håller egentligen argumenten. Undertecknaren slår hål på dem – ett efter ett. Och menar att det krävs rätt allianser i kampen mot Jacob Wallenberg och näringslivets allierade.

Industrimagnaten Jacob Wallenberg, ordförande för Svenskt näringsliv, säger: Europa riskerar att bli en turistattraktion. Finansminister Elisabeth Svantesson (M) säger: vi måste arbeta (mer) för att ha råd med vår levnadsstandard.

Samtidigt: Sex timmars arbetsdag. Vårdförbundet strejkade för kortare arbetsdag. 

Kampen om arbetsdagens längd har aktualiserats igen. Men hur argumenteras det egentligen? Svantesson säger att ”vi” inte har råd med mindre arbete. Vi är i detta fall Sverige. Jacob Wallenberg går i en intervju i Dagens nyheter ett steg längre och pratar om ”vi” som Europa. Det de säger, som ordförande för Svenskt Näringsliv respektive näringslivets politiska grens representant, är att landet och kontinenten inte klarar av löntagarnas krav på ett drägligare arbetsliv. 

Industrimagnater och företag vill ha din tid

Det finns tre huvudsakliga nivåer för att lösa frågan om våra villkor på jobbet. För det första, det vill säga nivå ett, den övergripande: all fritid är, i kapitalets ögon, stulen tid, förslösad tid. När vi som arbetskraft kämpade till oss helgen, kämpade till oss 10 timmars och sedan 8 timmars arbetsdag så var det med enorm ovilja sett från Wallenberg och deras politiska allierade inom politiken.

Det är bara att lyssna på PG Gyllenhammar när han uttalar sig om föräldraledigheten, teknikföretagen när de pratar om semester eller gudfadern Jacob Wallenberg när han pratar om arbetsdagens längd. De vill ha mer av din tid, de vill att du ska skapa mer för dem, de vill ha vinst. Inget konstigt med det. Det är så vårt system fungerar. För att ta sig fram som företagsledare måste du försöka producera så mycket som möjligt till så liten kostnad som möjligt. Semester, föräldraledighet, kortare arbetsdagar – allt är ökade kostnader och mindre produktion. 

Det de lyfter till ytan är kapitalismens mest grundläggande konflikt. Svenskt Näringsliv och deras finansierade tankesmedja Timbro (som via Adam Dianeli, ansvarig för rättsstatsfrågor på Timbro, har gått ut och krävt lägre löner, för att mildra kraven och flytta debatten högerut) ser alla förbättringar av arbetsvillkor som ett hot mot deras framtid. Om de går med på något för de anställdas räkning så är det antingen för att de känner sig hotade eller för att de räknar med att det kommer att gynna vinstmarginalerna.

Regeringen borde prioritera jobbskapande

Den andra nivån är den internationella (denna är i diskussionen om arbetstiden den mest intressanta): här hör vi argument som ”de kommer att ta våra jobb”. När de försöker skapa opinion för att vi ska sänka våra krav så använder de den internationella konkurrensen som huvudpoäng. 

För det första så har ”de” redan tagit många av ”våra” jobb i och med att kapitalmarknaden avreglerades och, precis som det svenska näringslivet förespråkade, företagen flyttade sin produktion till låglöneländer. 

Sedan, om vi nu ska spela konkurrensspelet så gör den svenska regeringen inte mycket för att bevara de kvarvarande jobben. Enligt en ny studie av det amerikanska forskningscentret CSIS satsade den kinesiska regeringen 230 miljarder dollar under åren 2009–2023 för att bygga upp sin elbilsindustri. Under samma period satsade vår svenska regering på jobbskatteavdrag för höginkomsttagare och att bygga ut sektorn för hushållsnära tjänster genom ett ständigt utökat RUT. 

Jobbsatsningar eller skattesänkningar för rika – en prioriteringsfråga

Det är en prioriteringsfråga. Industrialisering eller neoliberal trickle-up economics. 

Men framför allt så är vår allians inte med Wallenberg eller det svenska kapitalet. Det är istället med löntagare i länder som Sydkorea, där över 6 000 Samsung-arbetare strejkade nu i juli, just för bättre arbetsvillkor. Det är med de kinesiska arbetarna som gör detsamma. Om vi inte har den inställningen så blir det ett race to the bottom där vi försöker övervinna varandra i vem som kan ha sämst villkor, för att ”få jobben”. Då vinner den sydkoreanska, kinesiska och den svenska Wallenberg. Och det är inte bra för oss. 

Den tredje nivån är den svenska och den är helt ärligt mest skrattretande. Svantesson säger att vi inte har råd och menar att en reform för arbetstidsförkortning ”medför stora kostnader” och att ”då finns det risk att man behöver höja skatterna.” Ett första svar blir ju: jaha. För att utveckla det svaret litegrann: ja, då tar vi bort RUT och alla era skattesänkningar för höginkomsttagare. Enkelt. Människor som inte behöver mer pengar får avstå sina bidrag för att resten ska få ett drägligare liv. 

Krävs rätt allianser i kampen för förkortad veckoarbetstid

Svantesson säger att vi måste arbeta mer för att bli rikare. Men vi vet ju att löneandelen sjunkit jämfört med vinstandelen i decennier och att många redan blivit orimligt mycket rikare. Svantesson säger att vi måste arbeta mer för att höja vår levnadsstandard. Men vi vet ju att ökad stress och press drastiskt sänker vår levnadsstandard. 

Diskussionen om arbetsdagens längd handlar om att vi löntagare måste skapa rätt allianser för att pressa Wall Enberg och hans allierade. 

Det är vi som får samhället att fungera. Det är vi som kan få det att stanna. Om saker inte blir bättre så är det dags att visa det.

Elias Efvergen, statsvetare och debattör

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Moa Candil tar oss med på en tågresa söderut i Europa. Foto: Christian Charisius/TT, privat

Moa Candil:
”Europa brinner men vi reser ändå”

Moa Candil reser med tåg söderut i ett brinnande Europa. Men det är inte bara eldar som brinner och förgör, utan även eldar som brinner av solidaritet, gemenskap och mod och på så sätt inger styrka.

Europa brinner. Vi vet att det brinner, alla vet, men vi vet inte om elden går att kontrollera. Det brinner i skog och mark, på Kos och Chios. Det brinner i människors hjärtan. Av hat och kärlek, törst och uppror. Fascismens vindar som blåser genom Europa och får elden att tillta i styrka.

Europa brinner men vi reser ändå. Eller kanske just därför. Tar tåget genom Europa, vill att barnen ska få se något mer än småstaden där de växer upp. Vill att de ska få höra andra språk och röster. Känna andra dofter och tendenser. Tror att de behöver det, jag behöver det! Behöver lämna småstaden, så överfull av turister, och bli en turist någon annanstans. 

Hamburg: Vi äter veganska hamburgare och dricker pk-cola men tvingas dela gatorna med grupper av män av olika nationalitet. Fotbolls-EM pågår och stämningen är tveksam. Timmarna kan inte gå fort nog innan nästa tåg ska gå. Förlåt Hamburg, men det kommer aldrig bli vi två. 

Marseille: Palestinska keffiyehs säljs i var och varannan butik, bredvid fejkade Gucci-tröjor och plagierade Pokémon-kort. Ett stort demonstrationståg flyter genom gatorna och kräver eldupphör – NU! Soptunnorna svämmar över men grannar blockerar högljutt en strejkbrytande sopbil. Det postkoloniala Frankrike vägrar hålla tyst. Marseille, mon amor. 

Och så är vi framme hos tío Javier i Castilla y Leon, mitt i Spanien. Mitt i ingenstans. Han driver en restaurang, barnens farbror, och där får man höra ett och annat. ”Det här hade aldrig hänt på Francos tid”, kommenterar en äldre gubbe när trafikkaos uppstår på E5:an. ”Hur ska företagen ha råd att anställa någon nu?” frågar en byggarbetare retoriskt när Spaniens nyliga höjning av minimilönen – till 1 134 euro (motsvarande drygt 13 000 kronor) i månaden – kommer på tal.

– Om du inte vill ha mer pengar behöver du inte ta emot dom. Det finns andra som vill, kontrar tío Javier, som själv började sin karriär i Europa som papperslös, arbetslös och bostadslös migrant i början av seklet. 

Europa brinner. I Spanien demonstrerar tiotusentals människor mot mass-turismen som gör deras liv omöjligt att leva.  

– Vi är inte emot turisterna i sig, säger en Barcelona-bo till Aftonbladet. Problemet är myndigheternas agerande som gör staden obeboelig för sina invånare. 

Katalonien tar redan ut en särskild skatt av besökare, och borgmästaren har lovat att inte utfärda fler Airb’n’b-licenser. Men demonstranterna kräver mer. Högre turistskatt, en begränsning av uteserveringar som ockuperar alla offentliga rum och ett stopp för grandiosa sport- och kulturevenemang som lockar ännu fler besökare. Liknande krav framförs mer tystlåtet i min egen småstad, längre norr ut i Europa. Framförs i konsten och på sociala medier, sällan eller aldrig på gatorna. Elden är ännu mycket kontrollerad.   

Vi reser tillbaka norrut, genom Asturien, Kantabrien och Baskien. Stannar till i Bilbao och tittar upp på fasaderna. ”Titta där, och där, och där!” Överallt hänger den, flaggan i rött och grönt, svart och vitt. Överallt hänger Palestinas flagga från de baskiska balkongerna. Som en symbol för att elden som brinner inte bara förgör och får styrka av hat. Elden kan också brinna av solidaritet, gemenskap och mod. Och där, i en gränd i Bilbao, får elden i mig ny styrka.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan

Sms från Gaza

Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och snart ettåriga dotter Sama kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in. Via sms till Arbetaren direktrapporterar hon om hennes och familjens situation inne Gaza.

Måndag 15 juli, kl: 08:20

Hej mina vänner, vi kan tvingas lämna vårt tillhåll på grund av problem med de människor som flytt med oss, min man kommer att försöka leta efter en ny plats men vi har för närvarande inte råd med hyra, eftersom vi inte betalar hyra för detta halvförstörda rum sedan början på detta krig.

Just nu behöver vi verkligen brådskande stöd på grund av denna situation, kan förlora internet-anslutning på grund av denna situation.

Vi är fortfarande i det semiförstörda rummet, vi vet inte var vi ska fly, min man kommer att gå och söka efter en ny plats. Vi har varken en annan plats eller ett tält.

Lama Majdi

Söndag 14 juli, kl: 22:46

I dag är det den 13 juli. Jag vaknade mycket trött efter en lång natt på grund av min dotters ständiga gråt, och ingen annan än jag kommer att ta på sig uppgiften att få henne att somna om.

Jag känner mig mycket upprörd känslomässigt och utmattningen är djup. Till frukost åt jag timjan och olivolja, och sedan tog jag itu med den utmattande städningen.

Det säkra området Al-Mawasi i Khan Yunis har bombats, där de fördrivna människornas tält finns. En ny massaker har begåtts, inför ögonen och öronen på denna orättvisa värld, och som vanligt finns det ingen som kan stoppa det.

Deras förevändning var att höga ledare skulle mördas, men nyheten förnekades omedelbart och fungerade bara som en ursäkt för massakern på oskyldiga civila. Att uttrycka sin nöd i ord eller skrift verkar meningslöst nu. Kort sagt, vi är trötta på det här livet.

Min man och jag åt lunch tillsammans, sedan vilade han en kort stund innan han gick en halvtimme senare för att fortsätta med ett arbete som han hävdar inte har något annat syfte än att uppta hans tid och få honom att lämna rummet.

Det har varit en extremt miserabel dag, fylld med nedslående nyheter. Herregud, varje dag verkar mer nedslående än den förra.

Jag förstår inte att jag fortfarande lever efter alla dessa nederlag som aldrig upphör. Min man kom tillbaka, och vi satt och diskuterade bekymmer och om hur våra liv inte betyder någonting och inte har något värde i världens ögon. Den okända framtiden är verkligen skrämmande eftersom vi inte vet vad vi kommer att möta härnäst. Och ingen vet när de kan bli nästa mål i detta skenande kaos som vi befinner oss i. Här slutar jag för i dag. Hejdå.

Lama Majdi

Lördag 12 juli, kl: 19:25

I dag är det den 12 juli, och dagarna passerar utan något hopp. Ja, hoppet har försvunnit för länge sedan, eftersom världen helt har raderat oss från sitt minne.

Jag vaknade för att förbereda frukost åt min man, han ville gå tidigt för att fylla på vår gasflaska. Alla har fått registrera sig för påfyllning, och det var vår tur idag. Han gick och betalade 19 dollar för att fylla på 8 kilo gas.

Han blev lovad att de skulle kontakta honom när vår cylinder var fylld. Efter det fortsatte han sin resa för att sälja salta pinnar, som han säger inte ger någon vinst längre eftersom alla produkter utsätts för fruktansvärda prissvängningar.

Det verkar bara vara varuägarna som kontrollerar och tjänar pengar på handeln.

Hur som helst tillbringade jag dagen med att leka med min dotter och lyssna på nyheterna som injicerar oss med ett bedövningsmedel för att få oss att glömma smärtan.

Nyheterna berör oss inte längre; vi väntar bara på något påtagligt i verkligheten. Vår måltid bestod av potatis med ägg, en välkommen omväxling från våra vanliga måltider. Jag städade efter lunchen och min man vilade en kort stund innan han återvände till jobbet. Jag gick ner för att träffa några grannar; vi småpratade och min dotter var glad över att få allas uppmärksamhet.

Min man kom tillbaka utmattad, slappnade av en stund och tog sedan en snabb dusch. Efter det diskuterade vi hur dagen hade gått, med många berättelser från marknaden där säljare utsätts för stölder och gör stora förluster på grund av instabila priser.

Så småningom var det dags för oss att sova, men vi gjorde det på spänn, eftersom händelserna inte lovar något gott och det inte finns någon stabilitet i våra liv.

Lama Majdi
Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Den fackliga organisatören Jane McAlevey. Foto: Alice Attie/Wikimedia Commons

Till minne av den fackliga organisatören Jane McAlevey

Den amerikanska fackliga organisatören, utbildaren och forskaren Jane McAlevey gick bort den 7 juli 2024. Hon blev 59 år gammal. McAlevey vigde sitt liv till arbetarrörelsen och är ihågkommen för sina skickliga fackliga kampanjer och för att ha utbildat tiotusentals i fackförbund och sociala rörelser världen över i effektiva organiseringsstrategier. Simon Sirenius Frohlund minns Jane McAlevey.

McAlevey växte upp med aktivism och organisering och fick som barn följa med på medborgarrättsmarscher och protester mot Vietnamkriget. Särskilt påverkad var hon av sin far, progressiv borgmästare och före detta stridspilot i andra världskriget. Hon kom att inleda en egen bana som aktivist och ledare när hon organiserade en skolstrejk i high school. Vid universitetet 1984 ledde hon ockupationen av en universitetsbyggnad i protest mot universitets investeringar i apartheidsydafrika och blev dömd till 15 dagars fängelse. Hennes engagemang fortsatte med organisering i Centralamerika till stöd för Sandinisterna, miljöaktivism hemma i USA och i rollen som utbildare på Highlander Folk School, aktivistskolan som tidigare tränat medborgarrättsrörelsens Martin Luther King och Rosa Parks. 

Från oorganiserade arbetsplatser till starka fackklubbar

Efter att hon blivit rekryterad som facklig organisatör för LO-motsvarigheten AFL-CIO inledde hon flera framgångsrika fackliga kampanjer och kom att vidareutveckla USA:s organizer-tradition, en facklig metod med externa organisatörer som är proffs på hur man metodiskt förvandlar oorganiserade arbetsplatser till starka fackklubbar.

McAlevey kom att skriva flera böcker om facklig organisering, bland annat memoarerna Raising Expectations (and Raising Hell) och Rules to Win By: Power and Participation in Union Negotiations om fackliga förhandlingar. Efter att hon återvänt till universitetet, för att doktorera i sociologi, blev hennes avhandling till boken No Shortcuts – Organizing for Power in the new gilded age där hon skulle lägga fram sin modell för gräsrotsorganisering.

McAlevey såg att sociala rörelser alldeles för ofta bygger på att samla alla som redan delar deras värderingar och åsikter. Samma aktivister ses på snarlika demonstrationståg för olika behjärtansvärda ändamål. I stället förespråkade hon strukturbaserad organisering utifrån arbetsplatser, skolor, bostadsområden och religiösa församlingar. Genom dessa finns arbetarklassens möjlighet till kollektiv maktutövning, men kollektiv makt kräver faktiska majoriteter. Det bygger på att du kan få med dig människor som inte redan håller med dig genom att utgå från gemensamma problem.

Hon förespråkade en relationsbaserad organisering som bygger på dina relationer med dina arbetskamrater – hundratals små organiseringssnack från individ till individ. Hennes teori om organiska ledare utgår ifrån att det varken är vi aktivister eller de som håller med oss redan från start som är ledare. Vägen till en majoritet går via de som har störst inflytande över sina kollegor, även om den personen kan vara omedveten om sin ledarroll eller rentav fientlig till facket. Det är upp till dig att ta fram en plan för att tålmodigt övertyga och få med sig den personen. Samtidigt bygger man en plan för att vinna genom kartläggning och aktioner där du kan se hur många du faktiskt kan få med dig. Om du inte kan få med en majoritet på jobbet att skriva på en riskfri namninsamling kan du inte heller räkna med att få en majoritet till att vägra övertid.

Organizing for Power

Organizing for Power blev också namnet på hennes största projekt – en internationell digital utbildning i de mest effektiva organiseringsmetoderna för fackförbund och progressiva gräsrotsorganisationer – anordnad tillsammans med Rosa Luxemburgstiftelsen. Vilken organisation som helst kan gratis anmäla sig, med en grupp på minst tio deltagare, och under sex veckor få en utbildning i de mest effektiva fackliga organiseringsmetoderna med föreläsningar, övningar och rollspel. Sedan kursen gavs första gången 2019 har närmare 35 000 personer i över 1400 organisationer och 110 länder genomgått utbildningen. Föreläsningarna översätts simultant till flera språk, bland annat arabiska, spanska och indonesiska.

Jag gick utbildningen första gången våren 2023 tillsammans med svenska Zetkin Foundation. Föreläsningarna hade gästspel av aktivister från hela världen, från fackliga sjuksköterskor i Brasilien till migrantaktivister i Berlin. I vår svenska grupp fanns klimataktivister, hamnarbetare och partipolitiska. Själv hamnade jag snabbt i gruppdiskussioner med några hyresgästaktivister från Malmö. Samma aktivister skulle senare samma år vinna Hyresgästföreningens strid mot dubbelhöjningen av hyrorna i Malmö. De omsatte lärdomarna från utbildningen till handling genom att bygga upp ett system av trappkontakter, dörrknackning, och en namninsamling mot att betala direktaviserade hyror.

Systematisk organisering – enda vägen till förändring

Jane McAlevey bevisade mer än någon annan att det inte räcker med att ha de bästa teorierna, narrativen eller policyförslagen. För att vinna faktiska och bestående segrar krävs också rätt metoder. Vi måste bli organisatörer som bemästrar de effektivaste metoderna för att sätta människor i rörelse, men också för att ge dem verktygen för att själva kunna förändring. Det finns inga genvägar, No shortcuts.

Jag såg Jane en sista gång på videolänk vid invigningen av 2024 års O4P i Maj. Då hade hon några veckor tidigare nått vägs ände med sin cancerbehandling och inlett hospicevård. Trots hennes sjukdomstillstånd samlade McAlevey kraft för några sista insatser som organisatör. Hon talade passionerat för oss, några tusen folkrörelseaktivister, om vikten av systematisk organisering som den enda vägen till förändring. Hon citerade en rad från poeten Audre Lorde som blivit mantrat under hennes sista gärningar på jorden: I am deliberate and afraid of nothing.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Lama Majdi och hennes familj kämpar för att överleva i krigets Gaza. Varje vecka publicerar hon sin dagbok i Arbetaren

Sms från Gaza

Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och snart ettåriga dotter Sama kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in. Via sms till Arbetaren direktrapporterar hon om hennes och familjens situation inne Gaza.

Fredag 11 juli, kl: 16:26

I dag, den 11 juli, har jag helt gett upp hoppet om livet. Jag har gett upp allt och nu tror jag att det inte finns något sätt att få något som heter stöd från människor, vi har blivit bortglömda, den tristess jag känner kan inte beskrivas med ord.

I morse gjorde jag mina plikter mot min familj: frukost, städning osv. Min man gick tidigt för att försöka tjäna vårt uppehälle, men allt han ger sig in i är en förlust, det är en misslyckad verksamhet men det finns inget annat sätt, för människor har helt glömt oss, men jag kommer inte att förlåta dem som har glömt oss.

Varje dag är ett falskt hopp följt av ett ännu mer falskt hopp, jag hatar det här livet. I mitten av denna månad ska Netanyahu hålla ett tal om kriget, och alla i Gaza vill höra att kriget är över.

Vi hör varje dag om möjligheten att öppna gränsövergången i Rafah, och det bekymrar mig mycket, eftersom jag aldrig har kunnat få det stöd jag behöver hur mycket jag än försöker, och jag har kommit att tro att jag har otur och att det inte kommer att förändras.

Min man berättar för mig hur försäljare blir rånade av barn från härbärgena, och eftersom de inte tjänar något på sina varor blir det i slutändan en stor förlust för dem. En åsnekärrförare slogs med en säljare på marknaden och slog honom så att han fick ett sår i ansiktet.

En annan situation, där människor samlas i hundratal i bageriernas köer och man kan se bageriernas säkerhetsvakter skjuta kulor för att skrämma människor när de rusar som galningar och skriker efter bröd, det är fruktansvärda scener som upprepar sig varje dag.

En dag i krig är som tusen lidanden jämfört med en dag i det normala livet.

Jag gick med min dotter till vår granne som har en katt, min dotter tyckte om att leka med henne, och sedan gick jag tillbaka till mitt förstörda rum.

Min man kom hem utmattad på kvällen efter att ha arbetat i 14 timmar, och han gjorde bara en förlust efter all denna tid, hur skulle han inte kunna göra det, medan varje stor handlare som importerar varor lägger ut varorna varje dag till ett pris enligt hans personliga infall, och i slutändan förlorar alla som handlar.

Ja, vi förtjänar att bli krossade, krossa oss, Israel, grattis, hela världen håller med er om vad som händer, och de går ut i medierna och säger löjliga ord för att vinna folken och lugna dem. Hejdå.

Lama Majdi

Torsdag 11 juli, kl: 14:29

Den 10 juli har det gått över 270 dagar, och vi räknar fortfarande de hårda dagarna i detta krig. På senare tid har vi dock hört talas om en positiv utveckling i förhandlingarna om eldupphör, vilket varje dag ger oss hopp om att kriget snart kan få ett slut.

När jag vaknade såg jag att min dotter Sama redan var vaken och satt och väntade på mig. Jag tog henne i famnen, började sjunga för henne och gjorde sedan i ordning timjan- och ostsmörgåsar till frukost, samt lite flingor till henne.

Vi åt frukost tillsammans. Städade upp i rummet och sedan gick jag och Sama och hälsade på våra grannar i en timme. Efter det började jag leka med min dotter och märkte hur hon växte och fick fler färdigheter. Hon imiterar och leker så vackert nu.

Jag önskar henne vackra år framöver som kan kompensera för kriget. Nästa månad fyller hon ett år.

Det var dags för Samas tupplur, så jag förberedde lunch. Jag lagade Molokhia, en egyptisk maträtt som råkar vara en av min mans favoriter. På tal om honom, han har nyligen börjat sälja lite matvaror och försöker verkligen få ihop pengar till våra grundläggande dagliga behov. Han gör verkligen en stor insats, från soluppgång till solnedgång, och jag uppskattar honom verkligen för det.

Min man åt lunch med oss och återgick sedan till arbetet. Efter att ha städat köket tog jag en paus och gjorde mig sedan redo att ta med Sama ut på vår vanliga promenad.

Medan vi promenerade fångade jag ögonblicken och fotade henne och bläddrade igenom min telefon för att bevara minnen.

Senare förundrades över hur liten hon brukade vara när jag fotograferade henne varje morgon för att bevara alla minnen. Medan jag bläddrade bland bilderna somnade jag.

Lama Majdi
Publicerad Uppdaterad