Följetong #93/2017

Solidärer – avsnitt 9

Spillrorna av den baskiska staden Guernica, maj 1937. Foto: TT

Gävle, maj 1937. Klara läste om det i tidningen: Det skulle ha varit en vanlig marknadsdag, som alla måndagar. Det fanns förväntan i luften. Stånden sattes upp och varorna lades fram och män- niskor stod på sina balkonger och längtade ut. Männen var i fabrikerna och på åkrarna utanför staden. Från de södra delarna av […]

Gävle, maj 1937.

Klara läste om det i tidningen: Det skulle ha varit en vanlig marknadsdag, som alla måndagar. Det fanns förväntan i luften. Stånden sattes upp och varorna lades fram och män- niskor stod på sina balkonger och längtade ut. Männen var i fabrikerna och på åkrarna utanför staden. Från de södra delarna av Baskien hade det kommit flyktingar så invånar- na var ovanligt många. Barn sprang mellan stånden och försökte norpa till sig klart lysande körsbär och ännu hellre pastellfärgade karameller. Kossor råmade, hönor kacklade. Senare skulle människorna gå hem, packa upp det inhandlade, sätta sig på terrasserna eller i sina små kök. Ensamma, eller tillsammans. Cigaretter skulle tändas och vin hällas upp, lukten av middagsmat skulle spridas ut genom de öppna balkongdörrarna och blandas med andra middagsdofter. Sedan förberedelser för sömn, några skulle älska och andra gräla, ett barn skulle gråta och tröstas och somna – eller ligga vaken, länge, och längta efter att se stjärnbilder på himlen utanför fönstret.

Men nu var det varm eftermiddag och de sista flaskorna med olivolja ställdes upp. Brödet täcktes med vita dukar. Ord byttes, röster och skratt höj- des. Då hördes underliga ljud långt bortifrån, ett brus som blev ett hårt och snabbt dånande. Kyrkklockorna började ringa, människorna stannade upp. Klockorna skulle varna men hann inte. Ett flygplan, ett visslande, en kraftig smäll – sedan tystnad, sedan skrik. Människor kom från sina göm- ställen för att hjälpa de skadade. Femton minuter senare hördes motorljuden igen, mullrande, ökande, närmare och närmare – Legión Cóndor kom i tät flock och släppte sin last. Splitterbomber, eldbomber. Vit fosfor föll över marknaden, eldhavet spreds. Människor försökte springa ut mot åkrarna men jaktplanen flög in snabbt och lågt – kvinnor, äldre, barn mejades ner med kulsputor, kreaturen likaså. Baskerna, som visat sådant motstånd mot Franco, skulle skrämmas ut ur kriget. Fyrtiofem minuter senare kom en hel division bombplan Junker 52. Det tog två och en halv timme för Guernica att förintas.

Republikanerna hade försökt nå fram till Guernica via Brunete men kom för sent. I Svenska Dagbladet stod ingenting om förödelsen. Inget om de brinnande kvinnor som hoppat från balkongerna. Allt fick Klara till sig från Arbetarbladet, Ny Dag och Handels- och Sjöfartstidningen (fast det gick förstås inte att säga om det verkligen var allt). Flickan skulle inte undanhållas någonting men Guernica läste hon om när flickan somnat. Hennes lugna andetag var en räddning, hon fick inte väckas med jämmer och gråt. Det fanns i Guernica en ek som kallades Faderträdet och som i olika versioner stått på samma plats sedan 1300-talet. Trädet var en mötesplats. Det klarade sig från bomberna. Men vad skulle trädet göra när människorna inte fanns? Fast det var väl tokigt tänkt, för inte brydde sig väl träd om människorna? Ändå, den bilden: trädet, men inte människorna.

I Spanien blommade magnolia. I Gävle slog pingstliljor och tulpaner ut, kunde inte veta om det var säkert än, om svinkylan skulle komma med hagel och isvindar och förstöra allt. Klaras mamma kom med en bukett blåsippor och Klara strök över de tjocka bladen och sträckte blommorna mot flickan:

Titta vilka fina! Snart är det sommar, hjärtat mitt!

Hellgren in genom dörren, och eftersom det var lördag och han var rufsig i håret och sent hem (klockan var halv åtta) hade han druckit igen. Det märkte inte Rosemarie som genast vände sig till honom:

Så fort hon gnyr blir hon upplyft. Jag vet då inget barn som mått bra av det.

Hon håller på så, sa Hellgren och lutade sig närmare Kla- ras mamma som om de ingick i en pakt (och som om Klara inte var där). Det var uppenbart att han druckit mer än en pilsner. Det är som om hon tror, viskade han, att flickan förstår vad hon säger.

Och att hon inte blivit döpt i kyrkan än, Anders, det är vansinne.

Klara såg att flickan inte brydde sig om vad de sa. Jag vill bara känna mig säker, sa hon.

Men pappan då, har han inget att säga till om?

Rosemarie vände sig igen till Hellgren. Han såg ut som en stor lufs och en värme for igenom Klara, hon var oförberedd på den och kunde inte låta bli att le, mamman fick en rynka mellan ögonbrynen, men Hellgren log tillbaka.

De är i särskild närkontakt, sa han frimodigt, så jag väntar mig att flickan snart låter meddela sitt rätta namn.

Av det begrep mamman ingenting, och muttrade därför. Men Klara förstod att han förstod och det var en underlig känsla.

Randiga tält som seglet på Godtemplargården – det var så präktigt att hon inte kunnat låta bli att smeka hans kön, hastigt, som om hon råkat komma åt i trängseln vid scenen, och när hon rört honom blev han hård på en gång, som trolleri. Efteråt hade han tryckt henne mot väggen i hennes rum men hon märkte att han spelade, det var som på film, han trodde det var så han skulle vara. Hon gick bland tälten på marknaden och tänkte att drag av honom skulle bli tydligare i flickans ansikte för varje dag. Hon kände andra kvinnors blickar. Gävle var en stor stad men inte tillräckligt. Antingen var pappan till barnet en röding som stuckit till Spanien, eller så var han alkisen som gick utan arbete – det var sak samma. Det luktade bränt socker och överallt stod par och hånglade. Klara visste vart hon skulle. Den lilla tid som fanns, utan ett barn som ammade och krävde, skulle hon låta sig luras, för hon behövde det. Ingenting spelade någon roll. Hon hade sitt arbete, som hon kunde förlora, och sitt barn, som hon kunde förlora. Hon hade sig själv, Klara Amanda Jansson, som följt med från början, ett motsträvigt och inåtvänt barn som aldrig brytt sig om sig själv, mer än i de hemligaste drömmarna, och som vuxit upp till någon hon inte riktigt kände.

Sibyllan, Madame Gina, hade svart spetsslöja för ansiktet och fingrar täckta av ringar – blodrött avskavt lack. Klara såg på en gång att hon var gravid och att hon försökte dölja det. Hon såg genom slöjan de mörka ögonen och rynkorna runt dem. Klara hörde ett barn gny till bakom draperiet. Om solen sken skulle det ha blivit vackra ljusa ränder över dem. Sibyllan sträckte fram sin hand och tog Klaras. Hon var nära att skratta. Nästan allting var bluff utom möjligen kärleken, men hon kom inte åt den. Om solen lyst kunde den ha träffat deras händer men molnen for grå och tjuriga över Gävle. Madame Gina stirrade ner i handflatan och det var absurt men Klara vågade varken skratta eller le. Det var bara en kort stund hon var här.

Jag ser, började hon, att du kommer att möta någon, någon okänd, som kommer att gå vid din sida. Ni kommer alltid att vara förenade, även utanför livet.

Jaså, sa Klara och knep ihop läpparna.

Madame Gina pustade så att slöjan lyftes och de svarta tänderna blev synliga: Ditt barn kommer inte att lida nöd. Det kommer att gå bättre för er (pust) än för många andra… Men jag ser ett mörker närma sig. Det har med den okända att göra. Du måste titta ordentligt in i det mörkret. Du måste fortsätta titta, fast du blir rädd, och sedan tänds det ett ljus i ditt bröst. Hon pekade mot Klaras hjärta. Det ljuset går att spara och använda. Glöm inte det. Sedan vände hon hand- flatan uppåt, ingen sol föll in, hon pustade igen: Det var allt. Klara lade pengen i den öppna handen, neg och gick ut.

Hon ville inte darra, det var inte kallt i luften. Hon stanna de till. Hon hade aldrig varit någonting, och kände i den sockerstinna luften kring stånden att hon kanske egentligen var allting.

Det fanns ingen i hela världen, förutom flickan, hon kunde prata om det med. Han har rest ifrån oss, Lill. Vad ska vi göra? Hennes blick flackade. Klara föreställde sig att hon var en dimma. Han har ändå aldrig varit den som talar om vart han ska, sa Klara till flickan, eller vad han gör. Det kunde gå dagar utan att han syntes till. Visst förändrar det väl platsen – gör den mer osäker, ostadig, som en ödeläggelse i skymundan – om en person bara försvinner på det sättet, om så bara in i sig själv. Sedan dök han upp och ville kyssas, men mest av allt bli kysst. Hon frågade inte var han varit, inte för att han skulle bli arg utan för att hon inte ville veta. Han fick väl också ha hemliga platser i sig, men det var synd att de låg så långt ifrån henne och att han aldrig sa när han skulle dit. Det finns inget elakt i honom, sa hon till flickan, men det var konstigt sagt. Det fanns väl något elakt i alla, men han bara försvann. Till sin barndom, in i sina konstiga minnen, eller vart han nu tog vägen. Hon hade sett honom men han visste inte det. Märkte det inte. Flickan dåsade. Blev som ett tungt bröd i famnen. Klara bäddade ner henne i spjälsängen som Hellgren snickrat fast mamman tyckte hon borde ha en vagga i början. När hon tvättat av sig och var på väg att lägga sig tänkte hon att det gick att begripa Ingemar också. Hon förstod behovet att vara på låtsas, men om det nu var så, om Ingemar och Klara varit en del av en lek, varför hade han ändå inte försökt förstå henne bättre? Varför hade inte det varit en del av leken? Bara ett spretigt hjärta mellan deras namn och kroppar, det var allt. Men han ville inte rita dit det.

Innan Hellgren kom hem hade hon läst om S/S Allegro som skulle frakta vapen från Tyskland till Francos trupper men genom en kupp blev lådorna utbytta: 500 ton tegelstenar kom fascisterna till handa. Tredje Internationalen ordnade frakten av de tyska vapnen till regeringssidan. Det var en svensk styrman som arrangerat kuppen: Eric Ericsson. Hon berättade för Hellgren när han krupit ner i sängen.

Visst är det spännande? sa hon. Spanien är skitlångt bort, sa han.

Jag beundrar människor som gör något, sa hon.

Det beror väl på vad de gör, muttrade Hellgren och somnade.

Klara drömde att människor hoppade i Gavleån, vid Alderholmen, skrattande, med kläderna på. Hon också. Vattnet bar henne, hon behövde inte vara rädd. Människorna hade bytt plats med båtarna, hela ån – kanske hela havet – var deras, men Ingemar stod kvar på lastbryggan och försökte se ut som om han inte brydde sig, som om han inte längtade efter att vara med. Hon ville simma fram till honom, ropa, hade aldrig sett honom rädd, han var inte rädd, han trodde att han stod över dem.

De första veckorna på fabriken hade hon hört barnets skrik ända dit. Brösten värkte och läckte. Hon hatade Johansson för det. Hon fick stoppa linnet och arbetsrocken full med trasor. På rasten stod Rosemarie utanför med den gråtande flickan och Klara tryckte henne intill sig. Flickan fyllde hennes famn. Hennes blick var svår att fånga, Rosemarie sa att det var övergående – snart kommer hon inte att släppa dig med blicken – hon fick rätt i annat, det gjorde till exempel inte ont längre när flickan sög. Det kändes inget särskilt. Mer än att hon ville att flickan skulle bli mätt och nöjd så snabbt som möjligt.

Så ja, försökte hon avsluta, men flickan hängde sig kvar. Glurk glurk. Men nu, Lill, så du inte spricker och blir en kladdig fläck på väggen bara. Jag måste gå in nu, gumman. Rosemarie fick slita henne från Klara. Barnet från bröstet, mamman från barnet, hon skrek och blev inte mätt.

Också när hon skulle till arbetet om mornarna. Hon smågrät och hade fjantig mun under hela tiden när Klara åt sin gröt. Krånglade i famnen. Och om Hellgren tog henne krånglade hon än värre.

Kommer du? sa han. Tog hennes sjal och lade den om hennes axlar. Lät i några sekunder sina långa, smala fingrar följa mönstret på tyget – ett mönster som ingen annan såg och kunde följa eftersom det var dolt, men hans fingrar gjorde snirklar som grenar som späda armar och sedan en loop upp i himlen. Anders. Hon såg virvlarna i hans tjocka hår. Hon väckte Rosemarie, som flyttat in hos dem och sov i kökssoffan. Flickan grät när hon lämnade över henne, hon fick många pussar men fortsatte gråta.

Mamma måste gå, så är det bara.

Det knep om hjärtat. Flickans ansikte var illrött. Gråt inte, lillstumpan, sa Hellgren.

Det går bra, sa Rosemarie. Gå på en gång istället, så att hon inte tror hon kan bestämma.

Klara på Makaronifabriken rev sina fingrar genom solo-makaroner, solo-spaghetti, vermicelli – kontrollerade, sorterade. Ibland tittade hon upp mot de smala fönstren. Men då kunde Johansson stampa så där i golvet, som en tjurig häst. Sara log och Klara log tillbaka och tyckte det blev stelt, inte så varmt som hon ville.

När hon kom hem ville flickan inte släppa hennes bröst. Hon sög kraften ur Klara, gnydde till så fort hon tappade bröstvårtan. När hon sedan somnat och också mamman sov – med gardiner, benvita, eller gräddvita svepande över henne om köksfönstret var öppet och vindarna tillräckliga – rev hon händerna genom Hellgrens hår, flikar upp mot hjässan, drog ner hårtestar över dem och över rynkorna vid hans ögon så att han började frusta för att blåsa bort. Hon ville att det skulle vara mjukt överallt. Mjukare än Ingemars hud som lätt blev torr och rödfnasig. Det var säkert bra för honom med värmen där borta. Hellgren var äldre än Ingemar. Och längre. Större. Han sov på rygg med smal, öppen mun. Hon såg åldern, kanske döden, lysa genom hans hud. När hon försökte älska honom kunde det ta stopp vid olika ställen: den halvöppna munnen, kinden som i sömnen slappnat av, rynkorna. Hans leende när han vaknade som inneslöt henne så fullständigt att hon inte kunde stanna kvar bredvid.

Han försökte få in henne i sin famn men hon var rastlös, och flickan också. Djupt ner i spjälsängen låg hon med armarna viftande och blicken hade kunnat vara oförklarlig, rent av dum, om inte Klara förstått den, direkt, och lyft upp henne, klätt henne, och sedan burit henne ner för alla hala trappsteg, burit ut henne i vårsolen. Kanske var hon för påklädd under filten men vindarna var inte som på sommaren, och mamman sa att vinden kunde blåsa inunder huden på riktigt små barn och linda kyla kring barnens hjärtan.

Det är maj nu, sa Klara högt för sig själv. Hon har en vagn, tack och lov, och en filt. Alla barn har inte det.

Första maj hade varit som vanligt men ändå inte. De hade samlats på Fisketorget och tågat mot Boulognerskogen. Men det var något som fattades. Någon. Han brukade gå i första ledet, och i fjol hade han burit fanan. Efter talen och applåderna hade hon gått med honom under de höga träden och den ännu högre himlen. De var glada för de tyckte om varandra, och där och då, mindes hon, hade hon lekt med tanken att det skulle vara de två resten av livet. Vad han tänkt visste hon inte, men inte heller han kunde väl tro att det skulle ta slut så snabbt, bara några veckor senare. Inte hade han väl kunnat ana ens, när de höll varann i handen och var glada, att han skulle resa långt bort, till ett krig på en plats som inte alls liknade Gävle.

Just det kriget hade dominerat årets förstamajtåg och samtalen i små klungor runt om. Hon hörde Guernica upprepas med stumma munnar. Efter det tycktes orden inte orka mer. Kanske var det därför som flera tidningar var tvungna att tvivla: nä inte var det väl tyskarna som gjort det? Nog brann väl staden upp av sig själv? Av oaktsamhet. Eller rent av var det invånarna som, ihop med republiken, tuttat på för att kunna lägga skulden på fiendesidan?

Något måste göras! hördes i klungor med kostymklädda män och hon ville påminna dem om Ingemar. Ni märker väl att någon fattas, ville hon säga, och ni vet väl var han är och vad han gör? John och Eken hälsade men sa inget om honom, han som fattades. Hade de fått brev? Visste de något? Hellgren hade varit för bakfull för att gå med och det var tur eftersom han ändå bara skulle grymta och kritisera. Ta orden på banderollerna och bända dem till oigenkännlighet – när som helst skulle de kunna mista sin betydelse. Männen i klungorna trodde de visste och kunde allt. På ett subtilare sätt än Hellgren kunde de vrida sig ur sanningen. Om Ingemar stått med hade han varit likadan, vänt henne ryggen, för vad visste hon? Under demonstrationen sov flickan snällt i vagnen. Genom slagorden som inte dundrade som de borde. Genom polishundarnas skall. Genom talen från scenen vid Skogspaviljongen: Demokratiernas feghet är inte vår maktlöshet! Vi glömmer ej den viktigaste dygden: solida- ritet! Hon drömde om en spökstad där det fortfarande knastrade i ruinerna, små glödpunkter, slocknande, en efter en.

Flickan var snart två månader och hade varken hennes eller Ingemars ögon, näsan kände hon absolut inte igen. Det lilla hår som fanns var märkligt mörkt, händerna för ofärdiga för att likna någon annans, men runt kinderna och munnen fanns något som påminde om honom. Det var den fjärde maj och hon ville inte somna, stirrade upp på Klara med sin blick som fixerats och tycktes gammal. De gick från Stadsträdgården och visste inte vad som samtidigt hände i Barcelona. Passerade ån, gick över bron vid Kärleksparken, mot den södra sidan av stan. Somna nu då, sov! Om Klara fortsatt gå, mycket längre söderut än Södertull, skulle hon till slut ha kommit dit och någon skulle ha berättat för henne att förstamajfirandet ställts in på grund av oroligheter. Anarkister och kommunister hade börjat skjuta på varann

och marxister på trotskister och trotskisterna skjuter förstås tillbaka… förstår du, men hur klokt låter det? De sa åt henne att skynda sig undan med barnvagnen. Det förstår du väl att du inte kan ta med dig ditt barn hit, mitt in i striderna?

Hon hörde skotten, skriken. Böjde sig mot flickan i vag- nen:

Kom ihåg, Lill, hur bomberna över Guernica föll.

Längtan spänner sin båge. Vill något med kropparna som kropparna inte tror att de klarar av. Och så blir det sorg av det, och kropparna får för sig att det är sorg de bär på, fast det är fel, för det är något vildare, större, mycket svårare att berätta för någon än tårar. Barnet var en lycka förstås, fast var lycka rätt ord? Hon var otålig, krävande, allvarlig, glupsk. När hon skrek lät hon kränkt, även om Hellgren sa att det inte kunde höras hos en så liten (som om han visste). Jag kommer, jag kommer, fick Klara ropa även om hon var alldeles i närheten, men det hjälpte inte. Det var som om hon förväntades säga att hon skulle ha kommit för länge sedan. Han kunde väl plocka upp tidningarna efter sig åtminstone, sa mamman när hon lämnat över flickan, när Klara kommit hem från fabriken.

Det är mina tidningar, sa Klara.

Dina? sa mamman och rynkade pannan som hon brukade. Hur har du tid med sånt? Det är förresten inte bra att läsa för mycket, det är inte bra för barnet. Nu har jag städat undan dem i varje fall.

Klara vaggade flickan i famnen, det tog säkert en timme för henne att somna. Hon fick klappa rytmiskt på rygg och rumpa, och sjunga så lågt och lugnt som det gick.

Anders kom hem tilltufsad och otydlig – kanske han varit på Fyran sedan de öppnade? Kanske han helt struntat i att söka arbete i dag?

Rosemarie grep tag i honom: Alla idéer hon har!

Vem då? sa Hellgren förvirrat.

Vad ska du med hela världen till, det räcker väl bra det som är…

Sa hon verkligen så? En viskning genom rummet:

Nöj dig, Klara, lilla barn.

Mamman knöt sjalen om huvudet.

Jag går ut med soporna. Hon slog igen dörren.

Vad var det om? Hellgren stod mitt i rummet, bredbent, halva skjortan över byxlinningen. Finns det nåt att äta?

Det finns kokt potatis i skafferiet. Och burkärtor. Vad är det för jävla mat?

Hon hyssjade. Han snubblade till lite på väg till skafferiet. Kom tillbaka med potatis i mustaschen. Rosemarie var uppe igen, andfådd, sa att hon skulle gå och lägga sig och drog igen förhänget som Klara satt upp vid soffan.

Förlåt Klara, viskade Hellgren, jag hade så mycket ångest i kroppen, jag behövde driva ut den, jag tar nya tag i morgon, jag lovar.

Du behöver inte lova mig, sa Klara.

Jag lovar barnet då, sa han. Jag vill lova henne att vi ska klara det, men jag tillför ju inget. Han sträckte handen mot henne. Jag är inte värd dig, Klara. Du förstår inte hur nytt allt det här är för mig. Ett hem som är… fint liksom. Och du, som är den finaste jag vet. Och flickan, fast jag inte ens vet om hon, om hon är… Han slokade med huvudet. Slokade med hela sig. Jag är inte värd nåt av det här. Kerstins och Knuts son. Som ingen trodde nåt om, inte med den farsan, nä nä.

Klara förstod inte varför hon kände sig arg. Det var fint att han pratade, det var det, men jag då? ville hon säga. Han sträckte sig efter henne, nådde inte fram, fast rummet var så förtvivlat litet. Det hade behövts en korridor att rusa igenom. Stora fönster att slå upp. Hon visste att det fanns människor som hade något som hette terrasser, och uterum. Det växte ett träd inuti henne och det fick inte plats. Det var kanske en palm. Hon visste ingenting om palmer. Bara att de, som alla andra växter, sträckte sig mot solen, att de fick solljus i överflöd, och att det var därför de var just palmer. Utan all sol hade de blivit några andra.

Anders Hellgren, son till Kerstin och Knut, stod bredbent mitt i rummet och tittade på henne. Hon skulle omfamna honom, kyssa hans kinder och låtsas att hon kysste bort tårar. Men jag då? ekade det i henne.

Det var väl en tröst eller en förbannelse att flickan vaknade och hon fick vända sig bort från honom. Men det räckte inte att hålla om. Klara höll och höll och det växte inte upp någon vacker blomma inom henne. Istället började hon skaka i kroppen men hon fick inte tillåta det eftersom hon hade armarna om flickan. Hon kände kramperna men hon fick inte förvridas på det sättet för hon fick inte skrämma henne. Fick inte känna sig ensam, dålig – Ingemar skulle ha sagt att det var kontraproduktivt.

 

***

 

Barcelona, maj 1937.

Staden hade förvandlats. Människorna höll sig undan eller gick med snabba steg och flackande blickar. Flera av de nattklubbar som Conxa varit med om att stänga öppnades igen. Hon såg kypare buga för gäster på restauranger, hon hörde av Rosa att varorna kom från svarta börsen. Kvinnor köade igen efter livsmedel (som hon varit med om att ransonera). Livsmedelskommittéerna var upplösta, kollektiven på väg åt samma håll. På Marcos sjätte födelsedag vaknade hon av ett skott. När hon tittade ut från Rosas rum såg hon människor som sprang (bort från Plaça d’Espanya mot Plaça 19 de Juliol) och ljudet av deras steg och röster ekade. Rosa hade gått för att köa för bröd. Conxa skyndade att klä på sig.

Utanför kaféet stod Victor, han vinkade henne till sig, viskade:

De har prickskyttar på taken. De har tagit över telegraftornet.

Rädslan i hans blick hade hon aldrig sett förr.

Vem ska vi lita på nu? frågade han och rösten höll på att brista.

Du ska förstås lita på oss, på dig själv, på revolutionen! Hon hade aldrig tidigare fräst åt Victor. Han stod handfallen. Anarkosyndikalisterna bort från makten! hörde hon en röst ropa. Vilken makt, ville hon ropa tillbaka men då kunde hon vara död sedan.

Jag är trött, ropade Victor efter henne. Det här kriget tröttar ut en.

Han ville väl försvara sig, och hon ville respektera det, honom. Han som har gjort så mycket i kampen. Som var i Asturien när det hemska hände, han och Rosa förlorade sin pappa där, i Oviedo, och Victor förlorade sin fru och dotter… fast de inte hade med strejken att göra annat än stöttade arbetarna, och svärfadern, med vatten och mat.

Du har varit borta i flera månader, hade Rosa sagt till Conxa. Du förstår inte hur vi haft det här. Det vi drömde om hamnade i någon annans händer, och det gick fort för de händerna att –

Hon pressade sina handflatorna hårt mot varandra.

Conxa hjälpte till att bryta upp gatstenar. Arbetet kändes oorganiserat, hafsigt. Ur högtalarna som hon satt upp hörde hon Montseny mana till lugn. Det fanns en folkfront, men ingen enighet. Folkfronten höll på att rasa samman med Stalinkommunister mot anarkister, och mot marxisterna i POUM. Ingen pratade ens om Franco och fascisterna. Hon såg en svart fågel kretsa ovanför dem och hon kunde inte slita blicken från den. Det var inte en rovfågel. Det gick att vila blicken på den, följa dess rörelser, innan den anföll. Det enda hon hörde om nationalisterna var att de närmade sig Bilbao. Var Ingemar på väg åt samma håll?

Kom med, vi behöver hjälp här, ropade två män som hon kände igen som anarkister men hon bara stirrade på dem och fortsatte gå. Hernandez! Vart är du på väg?

De skulle kunna skjuta henne. Staden blundade, husen hade skakat av sig, eller blivit brutalt avrivna de svartröda fanorna och banderollerna. Hon skyndade mot prinsen i slottet i fjärran.

Det räckte inte att stryka honom över ryggen. Hon virade in ett finger i hans hår, en lock av den långa luggen som borde klippas, han satt still och höll andan.

Jag älskar dig, kunde hon ha sagt, men hon visste att det inte skulle ha räckt det heller. Hon skulle inte bli någon vidrig gråtvarelse vars tårar gjorde hela ansiktet till en sörja. Som mamman blivit ibland. När hon sjöng vid stenplatsen i trädgården i Horta med främmande röst som sprack, och sprack ännu mer när pappan försvunnit igen. Ropade till sig Conxa, klamrade sig fast vid flickkroppen som låtsades att den var sten eller något annat hårt och helst halt material.

Grattis min lilla vän på födelsedagen. Hon gav honom en bok och en fin sten hon hittat på vägen, skön att hålla i handen.

Kan du läsa nu? frågade hon. Marcos skakade på huvudet.

Jo men Marcos, lite kan du väl, protesterade kvinnan som tagit emot Conxa. Du kan skriva ditt namn. Och Dorias.

Dorias?

Flickan som sitter där borta. Hon som ritar.

Conxa tittade dit. Längst in i rummet satt en flicka med kort, rakt hår, hela ansiktet mot papperet, koncentrerad. Ett fint gyllene ljus föll in genom takfönstret. Och du kan läsa era namn, Marcos, och flera andra ord också. Som hund och katt och höna. Conxa vände sig till flickan: Vad ritar du? Men flickan svarade inte, flyttade sig inte från teckningen för att visa.

Det är bra, Marcos, sa Conxa. Jag är stolt över dig.

Hon kramade om honom men han tittade på Doria. Bet på en nagel.

Gå dit du, sa hon. Jag kommer snart tillbaka och hämtar dig.

Hon höll en hand på hans axel, klorna ville gripa, borra sig in, rycka upp – men fingrar kan inte sådant, mammor kan inte vara svarta rovfåglar, för människor tar det bara en sekund att slita sig från någon annan.

Conxa och Rosa tog skydd bakom skorstenar. Låg på taken och skulle pricka stalinister.

Vad är det som händer med allting? frågade Rosa. Vi måste befria staden igen.

Vet du ens vilka du ska knäppa, hur de ser ut, så det inte är våra?

BAM!

En kula i takplåten, tre meter från Rosa. Hon for omkull av smällen men Conxa fick fatt i henne. Hon sköt tillbaka och hörde hur de skrattade där borta på andra sidan. Hon dundrade iväg ytterligare kulor och skratten tystnade. Hon fick plötsligt svindel, hon var inte rädd för höga höjder, hon var inte rädd. Händerna skakade.

ERA JÄVLA HOROR.

Motelden kom som ett intensivt regn och de var tvungna att dra sig bakåt. De klättrade in på vinden, bäddade in sig i gamla tyger: banderoller och fanor och underligt vackra sidentyger med purpurfärgade fåglar och blomgirlander.

Unga anarkister på Barcelonas trottoarer. Hon kunde inte räkna hur många de var, de som låg just där – bakom katedralen, på Carrer dels Tallers – för hon registrerade istället hålen i kropparna, ville veta var de blivit skjutna, vad som fått dem att dö. Det var flera hon kände igen. Miguel sa att ungefär femhundra människor dödats under de fem dagar långa striderna. Det var tyst på gatorna, förutom ljudet av lastbilarna som hämtade lik. Människor vågade sig försiktigt ut – Barcelonas gator måste återtas, men vilka ägde dem? Vilka hade vunnit? Människor tittade på varandra på ett nytt sätt. Ville inte möta några blickar. Ville bara skydda sig själva, och överleva.

Conxa hjälpte Miguel att bära kropparna till flak och ambulanser. Bokstäverna CNT och FAI lyste inte längre mot dem. Det var som om också bokstäverna bar sorg, eftersom de betydde något som inte längre fick vara meningsfullt och avgörande.

En kvinna hade blivit skjuten i ansiktet men Conxa kände ändå genast igen henne.

Josefa! utbrast hon. Hon bar byxor och arbetsblus.

Josefa de Silva? frågade Miguel. Men vad hade hon med det här att göra?

Jag tror att hon försökte gömma sig, sa Conxa.

Försiktigt knöt hon Josefas händer över bröstet när hon lagt henne på britsen.

Hon tittade upp mot klostret. Hon kunde inte hämta hem honom till det här.

Fortsätt vara prins, tänkte hon, så länge du bara kan.

 

*

 

Den sjunde maj tog sig nationalisterna in i Bilbao. Sirenerna varnade: en lång signal när bombplanen syntes, tre korta när planen stod rätt ovanför. Minst femton räder på en morgon.

Revbenen kändes genom barnens hudar när de bars fram och tillbaka mellan skyddsrum och bostäder. Kvinnor med papphattar, som skydd mot solen, satt i rader på sandsäckar utanför husen. Ingen idé att springa eller ta skydd. Fascistgeneralen Mola kom över bergen med femtiotusen man. Till Medelhavet skulle de skära sig. Det var bara en tids- fråga och tiden började ta slut. Blå bergsväggar rätt upp i himlen, blommornas envisa stänglar, solen lockade fram varje liten planta. Republikanerna höll den ena höjden och nationalisterna den andra. Dalen emellan var ingenmansland. Soldater från båda sidor köpte ägg i byn och tittade under lugg på varandra, gick tillbaka till sina fästen och riktade åter gevären mot varann. Marken täcktes av gul ginst

och luften var tät av rosmarin.

Mitt i natten, i regnet, kom order om anfall, Ingemar och de andra höll i ett rep för att inte förlora kontakten med varandra. Det märkliga var att kyrkklockorna började ringa. I tystnaden efteråt hördes varje andetag, skrapet av sulor. De måste hinna fram innan soluppgången men kulsprutan var tung att dra med sig och slänten mot fascistställningen brant. De kom fram samtidigt med soluppgången, tog tre fångar som spottade och svor. En fjärde lyckades Einar inte hålla fast. Kulsprutan kom pustande över slänten men då var det för sent. Ingemar såg den äldre av bröderna Rojas, och kulsprutan, tillfångatas.

Zurück! Beschleunigen! skrek Vogl. Ingemar måste också ha sprungit för han var en bra bit ifrån när han kände skottet svida genom benet. Han ramlade bakåt mellan klippsprång- en och när han äntligen hittade repet igen brände det mellan hans händer. Han följde det stapplande och försökte lyssna sig till de andras andetag men kunde inte ens höra sina egna.

Det blev ljust och ljuset brände även när han blundade. Han tittade upp och såg ett stort djur på en utskjutande bergs- platå, inte mer än femton meter därifrån. Repet drog honom närmare djuret. Var det en tiger? Det fanns väl inte tigrar i Spanien? Djuret tycktes inte se honom, det gick fram och till- baka på den trånga ytan. Repet drog honom upp till djuret, fast han inte ville. Under dem var moln och ovanför dem himmel. Han kände inte längre hampan mellan händerna, istället tigerns päls mot huden. Han orkade inte vara rädd. Lade sig ner och hörde tigerns hjärta slå.

Eftersom han inte visste hur det kändes att vara död visste han inte heller, när han slog upp ögonen, om han levde. Kanske döden kändes just så här: att släpa på sin kropp, som blev tyngre för varje steg. Det var först när han hörde Ragnar ropa hans namn som han tänkte att han ändå var vid liv. Kamrater omringade och lyfte upp honom, han kände febern strömma genom kroppen.

I mitten av juni föll Bilbao och i hamnen tog ångaren Habana ombord nästan femtusen barn för att föra dem i exil. Barnen hängde ut över relingen och genom snäva hytter, deras ansikten gick inte att urskilja, bara deras vinkande händer. Vid midsommartid var norra Spanien förlorat. Växterna skyddade sig mot värmen med sina tjocka blad. Enligt svenska konsuler som telegraferade hem höll nordvästra Spanien på att tvättas rent från rött. Fjortonde juli gick Internationella brigaden in i Brunete. Hettan gjorde dem loja och vansinnigt törstiga. De sög saften ur vindruvorna. Overkligt vacker växtlighet, regnade det i bergen eller var det kulsprutornas smatter? Stridsvagnar släpptes ut, ner för slätterna, för att nosa upp om fienden hade artilleri, och det hade de. Och flyg. Ur Brunetes innersta steg svart rök. Kulspruteeld i bildens mitt.

Ingemar kom från det norsk-svenska sjukhuset i Alcoy väl- behållen och kry. Himlen darrade, det var över fyrtio grader i skuggan. Han och Einar blev satta att gräva vattenbrunnar men jorden var full av lik och spadarna gav upp. Vi får dricka sprit istället, sa Torsten. Han hade skjutit ner ett tyskt jaktplan med kulsprutan och det skulle han leva länge på, sa han. Britterna hade dött som flugor och ingen mark hade vunnits. Men de sa att det var en stor seger. Tjugofemtusen stupade. Fan om man inte skulle ta och sticka, sa Ragnar med låg röst och bara till dem som skulle hålla med, eller i varje fall inte skvallra för befälen. Han sa det till Ingemar och Einar.

Vad ska jag säga till mina barn?

Han var mörk i synen, liknade Klas.

De är stolta över dig, sa Ingemar, hörde orden slå mot plåthinkens sidor. Så in i helvete stolta, förstår du väl? Vi gör det vi måste och sen åker vi hem.

På sjukhuset hade han sett sådana skador och sådant lidande att han trodde att han skulle vara för evigt tacksam över att vara vid liv, och hel. Men perspektiv av det slaget är värdelösa i ett krig, åtminstone efter en seger som Brunete. Efter Brunete var stämningen uppgiven. Spärrförband sattes in. Det var som om Ragnars längtan tagits till fånga, tänkte Ingemar. Ingen skulle fan få för sig att fly. De åt mor- gonmål bestående av linser och vin efter den enastående segern i Brunete. Ragnar berättade om en kvinnlig fotograf som dött när en T-26, en kommunisttank, kört rätt in i henne. Hon var där från Amerika, trodde han. Från någon tidning.

Det blev kaos efter bombräden, sa Torsten. Hon var jävligt ung, sa Ragnar.

Vad skulle hon hit och göra? sa Torsten. Fortsatte, med en blick på Ingemar: Och det i Barcelona…

Det är satans komplicerat, sa Ragnar.

Det är det väl inte, sa Torsten, höll fast blicken på Ingemar. Anarkisterna ska krångla och motsätta sig samarbete. Klart att det går åt helvete då.

Det var väl för fan inte anarkisterna som började. Ingemar tog sin ränsel. Spottade i marken.

Om ni inte hade hållit på och tjatat om er revolution. Om ni inte motarbetat –

Äh, jag orkar inte diskutera det här med dig, sa Ingemar. För att du vet att jag har rätt.

För att du har så fel att din hjärna inte kan omfatta alla fel du har.

Torsten borde ha stormat upp, eller åtminstone garvat, men han klättrade bara upp i lastbilen och tryckte sig mot lämmarna. Motorn brummade igång.

Fan de där lata jävla spanjackerna, mumlade han, deras jävla mañana. Det är väl klart att landsmännen dör.

Men tyskarna då, sa Einar, deras disciplin tar hjärtat ur det hela.

Och fransmännen då, sa Ragnar, tror de är bättre än alla andra.

Och ni svenskar, så duktiga, och ariska, och fega.

Det var lillebror Rojas som sa det och vände sig till Einar: Hur kunde du låta den där fascisten komma undan?

Einar svarade inte, vände sig bort. Lastbilen skramlade och guppade. Vägen var spårig och gropig.

Hade den svenska regeringen varit här och sett vad vi ser hade de skickat vapen på en gång, sa Ragnar.

Jo säkert, sa Ingemar fast han trodde ju inte det. Om de varit här hade de ändå kunnat ljuga ihop vad som helst. Eller nä, de behövde inte ljuga, det var bara att säga när de kom tillbaka att bolsjevikerna var på väg att ta över. Nu stod det verkligen mellan två oönskade ideologier. Så kunde de säga och skaka på sina huvuden, låta civilbefolkningen klämmas ihjäl. Och sedan ändå bestämma sig för att stödja den minst röda ideologin. Det var ju redan det som hände.

Vägen mot Belchite planade ut, det skulle ta halva dan att komma fram. Ingemar längtade efter att höra måsar.

Det känns som om vi börjat slåss för oss själva, för att rädda våra egna skinn, sa Einar.

Ingemar skramlade med sin plåthink och orden trillade ut, som på måfå:

Innerst inne vet vi vad vi slåss för. Ingenting har egentligen förändrats.

Eller så har allt förändrats, sa Einar. Eller så har det varit lika jävla suddigt hela tiden.

 

Fortsättning följer…

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
redaktionen@arbetaren.se

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
prenumeration@arbetaren.se

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Arbetarens rojavasamling

PKK – Hjältar, terrorister eller frihetliga utopister?

Världen har ögonen på svenskars stöd för PKKs syriska grenar i Rojava. Men hur mycket vet du om PKK, PYD och YPG? Prenumerera på vårt nyhetsbrev nu så får du ett samlat paket av Rojava-rapportering och upplåsta reportage direkt i brevlådan.

Klicka här för att stänga