Solidärer – avsnitt 8

Gävle, fortfarande vinter.

Klara eldade och värmen fyllde fyrspisrummet, Hellgren kom stånkande med ved. Fru Holmström kom efter med en korg. Klara tog snabbt över den då hon såg svetten i Maj Holmströms magra ansikte, men Hellgren var blixtsnabbt där och lyfte korgen till spisen. Han såg argt på Klara och på magen, sedan log han.

När ska bröllopet stånda? frågade Holmström med den mildhet i blicken som hon bara fick när hon tittade på Hellgren.

Vi har inte bestämt dag ännu, sa han och blinkade mot Klara.

Men ni är väl förlovade?

Ja, ljög Klara, och Hellgren kom till undsättning: Självklart. Inte skulle jag ha flyttat in här annars. Holmström måste hålla hårt på reglerna, inte sant, hur skulle det annars bli?

Och när ni gift er då hittar ni något annat, mer lämpligt boende?

Givetvis, sa Hellgren. Vi tänker inte ligga någon till last. Det är skönt att det finns någon som förstår reglers värde, sa Holmström nöjt. Men jag ser inga ringar.

Jag slår på kaffe, sa Klara, nu när värmen är så fin.

Hon drog fram en stol till Holmström.

Nej, absolut inte, de få kaffebönor som finns ska ni ha för er själva.

Klara gick förbi henne för att hämta kaffekvarnen, ville envisas, men Holmström stoppade henne med handen, och handen kom åt Klaras mage, blev kvar. Hon ville gå därifrån men handen ville inte flytta sig.

Det är viktigt för barnet att ni gifter er så snart som möjligt. Det kan inte vara långt kvar.

Mindre än en månad, sa Hellgren. För Klara kunde inget säga alls. Hon ville bara att handen som börjat smeka magen skulle lämna hennes kropp.

Då blir det snart bröllop, sa Holmström bestämt. Och sen blir det dop. Har ni tänkt ut ett namn åt gossen?

Gossen?

Klara har en pojkmage, den är spetsig och syns inte bakifrån. Å, nu känner jag den lille gossen sparka!

Den vill sparka din hand ifrån sig, tänkte Klara.

Jag har själv aldrig, fortsatte Holmström, det blev inte på det viset, jag är bara en halv kvinna.

Sa hon verkligen så?

Handen lyftes. Holmström reste sig från stolen. Klockan tickade.

Ni har det varmare än jag, sa hon. Det är för att ni bor högt. Och för att ni eldar för mycket. När det är vinter är det meningen att man ska frysa.

Vem berättade det för henne först? Hon förstod inte varför han inte sagt något till henne. Men han hade inte berättat för någon, inte ens för Larsa. När hon gått till Norra Skeppargatan för att fråga hade Eken sagt att Ingemar stuckit alldeles efter Holms begravning. Att han rest till Spanien konstaterades slutligen av smilfinken Fritz Lindquist av alla människor. Hon tog om magen då, för det krampade. Om barnet vände sig kanske, det var tid för det – lägga sig i position, invänta rätt tillfälle.

Hon låg hela den dagen. Hellgren hade petat på henne, undrat, och när hon berättat hade han gått ut, när han kom hem var han skamsen. Svartsjuk. Det var i januari och nu var det mars. Efter att hon varit på fabriken och sedan runt till charkuteriet, mjölkhandeln och bryggeriet, värmde hon kaffepannan på spisen och satte sig vid bordet med tidningen. Hon borde ha dammat, hon borde ha bakat.

Noninterventionssystemet, läste hon, var en   rökridå »som de fega sätta upp mellan sig själva och sitt samvete« (hon klippte ut). Spanienäventyret – att Hitler skickade tyska soldater till Franco – väckte förbittring hos tyska folket. Mödrarna miste tålamodet: Skicka hem våra pojkar! En folkmassa hade samlats i Berlin och polisen häktade demonstranterna. Tyskarna, läste hon, hade hållits i fullkomlig okunnighet om vad som försiggick och »de sörjande anhöriga ha förbjudits att bära sorgdräkt«. Stora delar av Valenciavägen låg under eld (var fanns Ingemar?). Förstärkningar till Madrid kom över vägar som regnet gjort så gott som oframkomliga. Samma svårigheter med att transportera civilbefolkningen från huvudstaden. Soldaterna tillbringade natten i gropar med vatten upp till knäna (var Ingemar en av dem?). Mängder av döda i Malaga, där fascisternas intagande av staden hade firats. »Det dominerande språket i Malaga är nu italienska.«

Hon reste sig, höll händerna runt kannan, blev varm ända in till barnet, hällde upp i koppen som hon fått av mamman när hon flyttade in, en röd kopp med gulddekor. Hon borde ha diskat upp, åtminstone vädrat sängkläderna, men när hon satt med tidningen och koppen mellan händerna, barnet mellan hjärta och utgång – så färdig nu att fotsulan ibland syntes genom huden, hon väntade på att också se en näsa, ett finger – kände hon att det kunde vara lycka, just i den lilla, varma stunden när hon tyckte om att vara hos sig själv. Då kom Hellgren in genom dörren och slängde av sig skorna, hon visste att han varit till Skoglunds och Olsons verkstäder för att söka arbete, det var andra gången.

Jag kom inte ens in genom porten i dag, sa han, det gjorde ingen. Han var blek. Det har varit en olycka där. Har du inte hört om den? Du som läser om allt. Eller är det bara det som händer i Spanien som är intressant? Han drog handen över tidningarna som föll ner från bordet. Tog flaskan med hembränt som Sven, en gammal kompis, kokat (och som han ställt bakom mjölet i skafferiet), tog en klunk, hostade, satte sig tungt i soffan: En på pannavdelningen steg upp på en sikt och fick 380 volt ström i kroppen, han hade fru och barn, Klara, han var som jag, kroppen darrade sönder, darrade ihjäl.

Jag är ledsen, sa hon och plockade upp tidningarna, en efter en, lade dem på hög.

Men det hjälper ju ingen, sa Hellgren, for upp, tog flaskan igen, tre klunkar, fyra – han blev ännu vitare i ansiktet. Han såg trasig ut, som någon man borde hålla om. Det krampade i magen, kändes nytt och skarpt.

Han kom hem på natten mot söndagen med blodig knoge. Vilddjuret i blicken. Innan Klara somnade hade hon läst om två svenskar som stupat vid Guadalajarafronten, den ene tjugo, den andre tjugotre, de hette Rune och Hjalmar. Hon tänkte på dem, att de såg ut lite som Ingemar men förmodligen inte alls. Hon plockade fram en ren kökshandduk – med mammans initialer – som hon vätte och sedan baddade såren med. Väntade på att han skulle säga något. För barnets skull tänkte hon inte bli upprörd, hon var inte upprörd, inte arg, suckade inte, tryckte försiktigt.

Bara för att få bort blodet, sa hon. Och smutsen.

Å renare än den där kan man väl knappast bli, sa Hellgren och grimaserade.

Vad kom ni i bråk om?

Hans fula uppsyn. Hellgren skrattade till och drog efter andan när hon tryckte handduken mot såret. Jag har sett honom flera gånger. Sett honom ihop med Frasse, du vet. Som på konserten, kommer du ihåg? Han kom in på krogen med portföljen fylld av flygblad och jag bara röt i åt honom, att han ska ge fan i den här världen för den är inte hans och kommer aldrig att bli, aldrig i helvete. Han försökte smita och då tog jag tag i honom…

Hur illa slog du honom?

Ner i backen, med hatt och allt. Det var enkelt att få dit honom.

Och sen då? Låg han kvar?

Han låg där de ska ligga – nedslagna och uträknade. Hellgren glodde på sin knoge. Jag drog upp honom och satte honom i en taxi. Till sjukan, sa jag. För han har ramlat rätt svårt den här nassejäveln och jag hoppas doktorn vägrar hjälpa honom.

Det var rätt av dig, sa Klara.

Rätt? Han ställde sig upp och började gå så där igen, runt, runt. Med jämna mellanrum tänker jag att din Ingemar är en jävla hjälte, jag vill inte tänka så, men det är han väl, eller hur?

Det är inte min Ingemar. Och inte mitt barn.

Hon hjälpte honom till sängen. Hon tänkte på vad hon också läst, att det var nödvändigt att stoppa den italienska invasionen och att den bara kunde upphöra om alla utländska styrkor togs hem. Fick hon ens hoppas på det? Fick hon känna att hon ville att kriget skulle ta slut, på vilket sätt som helst, bara han kom hem?

När hon skulle böja sig för att dra filten över honom kände hon hur det sög, nej, drog ihop sig i mellangärdet, en smärta som fick henne att tappa fotfästet. Hon låg på golvet. Det var så typiskt, tänkte hon, att Hellgren… när hon var tvungen att… om det nu var så det var. Men det var i varje fall inte långt till Barnbördshuset. När nästa värk kom hade han somnat, snarkade. När den tredje värken kom, värre än de första, tog hon sin handväska, såg att där låg några kronor, såg till att spisen skruvats av och gick ut i Gävlenatten. För varje värk fick hon hålla sig i räcke och väggar, lägga sig ner i snön men inte bli liggande.

 

***

 

Spanien, tidig vår 1937.

Från Medelhavet kom bomberna. Det var lördagen den femtonde februari och projektilerna som dödade och såra- de var italienska. Det var söndagen den sextonde februari och bombningarna pågick i tolv minuter. Tolv minuter och arton dödsoffer. Efter varje attack sprang Rosa ut och drog skadade kroppar till säkerhet. Conxa stod beredd och tryck- te tyg mot blod, lindade. Hon kunde inte sådant egentligen, men var tvungen. Det är när vi vänder lidandet ryggen som vi förlorar, hade Diana skrivit i ett av sina brev. Det fanns människor som trodde att ord kunde framkalla en annan ordning, eller övertala ett minne – som lika gärna var fantasi – att torna upp sig och utesluta verkligheten. Katalonien har varit ett blomstrande Medelhavsland som med våld infogats i en utarmad spansk militärstat. Hon kom att tänka på en flod och en famn i gult ljus. Också de döda kropparna drog Rosa in i säkerhet.

Conxa hade inte haft möjlighet att besöka Marcos på flera veckor. Miguel sa att klostret var orört, sa att hon inte kunde tänka på att ta sig dit nu, han skakade på huvudet åt hennes längtan. Hon visste att hon inte kunde säga: Du har inga barn, du vet inte. Hon visste att en mammas kärlek bara var en droppe i det stora, blodiga världshavet.

 

*

 

Klara.

Vi är vid silverfloden. Vi slåss om vägen mellan Madrid och Valencia. Vi ska stoppa flödet av fascister på väg mot huvudstaden. Vi springer fram och tillbaka som idioter. Försvar-motattack-reträtt-försvar. De lottar vilka som ska springa först, i tre veckor har vi sprungit så utan någon vila, men tiden är ingenting. Prickskyttarna kan arbeta ostört på slätten. Bara sedan i morse har en kamrat fått sitt ben sön- dersargat och två andra har helt slitits i stycken. En granat exploderade så nära att min hjälm flög av, det var ren tur att jag just då böjde mig ner, varför jag gjorde det har jag glömt.

Det var som den gången på Neptuns när jag såg annonsen. Eller den gången i Godtemplarnas trädgård när jag såg dig. En fjärde kamrat dog i sårfeber. När man kommer till sjukhus tror man dumt nog att man ska överleva, men kriget dödar på många sätt och skadar på ännu fler. En femte kamrat fick båda sina trumhinnor spräckta men det är bara en skitsak. Att ligga medvetslös några minuter är bara en skitsak. Att få näsan intryckt. Att hacka i jorden, med händerna fulla av blåsor, och inte komma någon vart. Vi gräver patetiskt låga bröstvärn. Vi ändrar position, kryper under eldskurar, under mandelträd och över låga berg.

Här som i alla andra byar finns en kyrka och ett torg. I ytterkanterna: vingårdar och kornåkrar. Som i alla andra byar har butikerna tömts. Som alla andra dagar lever vi på anisbrännvin, starka cigaretter och oliver i ättika. I morgon kanske förlusterna blir färre. Att det var stora förluster sa de efteråt, när vi samlades. Om du har sett ett spädbarn med huvudet krossat förstår du. Om du sett en fyraåring som ser ut som hon sover, och man försöker väcka henne med en liten puff, några ord, men ingenting händer, man börjar ruska hårdare. Om du sett en sjuåring springa mot en kvinna som ligger vid ruinen av ett hus, och du hör att han ropar mamma, mamma! Italienska patruller tog sig in i vegetationen och tillintetgjorde en hel pluton. Har du sett trettiotvå perforerade kroppar intill varandra på marken, hur orkade du räkna dem, men du stod fastlåst och kunde inte göra något annat. För du var ovan vid hur ett krig ser ut, och bilden berörde dig på ett sätt som du inte kunde känna igen från någonstans tidigare. Bilden rörde vid en plats i kroppen som du inte ens visste fanns. Om du har sett en kamrat dö, och du inget kunde göra – då förstår du… men vad är det att förstå? Tomhet ropar efter tomhet, rädsla ropar efter att inte vara ensamt rädd, men natten ropar inte efter ljus.

Förmiddagen var lugn men på eftermiddagen ökade eldgivningen, skogen kryllade av marockaner. Ingemar höll skallen under kanten medan han matade kulsprutan. Klas putsade sina glasögon, en blindgångare låg ondskefullt stål- blänkande strax bakom dem. Motangrepp och marockanska lik överallt. Solen sjönk över stenbrotten. Klas pratade om sin lillasyster, att han måste skriva till henne, det kunde omöjligt varit så att dumdumkulan spårade upp ordet lillasyster som en öm punkt – det var väl dessutom en styrka, det ordet – men kulan gick rätt in i Klas bröst och exploderade. Jag tror att han fann det han sökte. Frihet och gemenskap.

Sa Torsten vid den slarviga gravsättningen efteråt. Men det var ju inte sant. Klas hade letat efter Paul, det var därför han rest. Han som hela sitt liv slogs mot mörkrädslan, fortsatte Torsten, lyckades göra det vi många gånger låtit våra tankar kretsa kring: Dö snabbt, och ung, bland goda kamrater. Jävla klichéer. Ord som förlorat sitt värde. Det om något går att sörja. Ord utan mening. Ingemar orkade inte lyssna. En bit bort stod Joe Hill. Det var inget konstigt med det. Många låg begravda där vid vägkanten, de behövde skyddsänglar och hjältar. Men du behöver inte kriga, hörde han en viskning, den kom verkligen med vinden: Lägg ner vapen. Har du ett annat namn så säg det nu, innan alla människor, och namn, tar slut. Våldet fortsätter ändå. Våldet blir värre när det inte finns några människor kvar. Kokonger av stål och hud. Så ser inte människor ut. Det finns fortfarande fjärilar kvar, och längtan. Det var väl för jävla underligt sagt, men Ingemar hörde det.

Klara!

Avståndet mellan att gå till Makaronifabriken och att gå ut i strid är så stort att det inte går att omfatta. Vårvädret här vid Jaramafloden växlar mellan mördande kallt och mördande hett. Mitt på dagen stiger temperaturen och man får för sig att det inte kan bli kallt igen. Kroppen glömmer snabbt om den måste. På fältet står en utbränd T-24, annars finns inget att gömma sig bakom. Fast det heter inte att gömma sig, det heter att ta skydd. Fåglarna kvittrar intensivt och träden vill exponera sin grönska. Våren är ivrig och vi har grävt hela natten, endast avbrutna av en dialog mellan tyska junkers och ryska moscas. Det börjar bli lite väl ryskt det här kriget. Vi har gjort lik av många män. Vår älskade kulspruta har sprängts sönder. Vi har brist på ammunition. Sextio man anföll med tanksen i ryggen och morerna fram- för. Det är något sjukt med hur gärna vi i alla lägen vill fortsätta att leva. Livet vill inte slita sig. Ju fler döda desto mer vill livet.

Stridsvagnen körde breda spår rätt över de unga pin- jeträden. Så föll ytterligare någon med bröstet fyllt av krut och uppsliten ryggrad. På grund av motangreppen blev det omöjligt att hjälpa de sårade. Ingemar såg sitt gevär brinna av. Såg någon falla bakåt.

Det är som teater, sa Torsten efteråt.

Ingemar skrattade men förstod inte att det var hans skratt. Sent på kvällen körde radiobilen fram till fronten för att tala soldaterna på andra sidan till rätta, mana dem att komma över. Svaret kom i form av en skottlossning utan

motstycke: artilleri, minkastare, gevärseld, handgranater.

Klara.

De flesta i den fascistiska linjen här vid Jaramas dalgång är tvångsrekryterade, de ligger i samma kalla, våta hålor som vi men de vet inte vad de slåss för. Kväll efter kväll ropar vi på dem, och några har kommit över. En av dem, en grov pojke som heter Pacho, berättade att han suttit fängslad i Sevilla på grund av upprepade stölder och att han mobiliserades ihop med andra fångar under hot om dödsstraff. Han berättade att de inte får läsa tidningar och inte diskutera politik. Som spanjor får han femtio pesetas vid fronten medan främlings- legionärer endast får tre. Tyskarna och italienarna får mest, de moriska trupperna betalas med tyska tusenmarksedlar som helt förlorat sitt värde.

Jag minns när vi satt i Murcia och inte orkade lyssna på männen som slagits i Las Rozas och nu pratar vi lika tyst om Jarama. Glöm inte att du är en människa som finns, Klara, som kan gå hem efter arbetet, regla dörren, vända dig mot väggen och somna. Och drömma, Klara! Sedan kan du säga att jag valde det här, men då säger jag att människor knappt väljer något alls. Vi lever och dör, och allt däremellan bara händer, det är inte märkvärdigt, inte rättvist, inte förutbestämt.

Det ena gled in i det andra: människa, mark. Gränserna mel- lan städerna var knivskarpa och avgörande på kartan men i verkligheten gick det inte att säga exakt. Det kunde, hela tiden, lika gärna vara det ena som det andra: fiendeområde, säkerhetszon. Ingenting var, i verkligheten, avgränsat och definierat. Träden fortsatte växa. Träden var starkast (för de hade rötter som slingrade sig in i varandra). Blommorna försökte men det var inte alltid de klarade det. En förlupen kula genom trädkronorna och fåglarna tystnade. Infanteriet gjorde en framryckning på vänstra flanken med eld snett bakifrån. Svartskjortorna kastade minor och fick fem män i en fullträff. Därefter order om reträtt för att invänta förstärk- ning. Friska bataljoner skulle spärra vägen.

När de lämnade Jarama var bara två av tolv tunga vapen intakta. Tjugotusen offer, begravda utan stenar och namn. Klas i en jordhög vid vägen, bland kamrater. Det finns inget som heter varför, inget som heter förgäves. Vallmo växte vild vid vägkanterna, till Madrid från Valencia, eller tvärtom. Ur de grunda gravarna såg Ingemar ljusblå skepnader stiga.

Den sjunde mars hade lagen om förbud mot svenska frivilliga till Spanien trätt i kraft. Efter Jarama hade de illegala krigarna – kärlekens armé som någon skitnödigt kallade dem – kommit till Guadalajara. Mitt i natten möttes de av långa tysta tåg av flyktingar på väg åt motsatt håll. I närheten av fronten höll de på att köra in i en mindre grupp flyende milismän som de fick tvinga upp på lastbilsflaket enligt den nya befälhavarens order. En ung spanjor, han kunde inte vara äldre än sexton, knäföll mitt på vägen och sträckte upp händerna i bön men befälhavaren för det nya större kompaniet (i vilket Joe Hill inkorporerats), Vogl, slog undan dem. Vad trodde han att Gud skulle kunna göra? På vems sida stod han egentligen? Torsten var där och fyllde i: Res dig upp för fan. Sa det på svenska men spanjoren tog sig upp på taniga ben, han hade inte vuxit färdigt än. Satte sig bredvid Ingemar på flaket eller blev nedknuffad, de sa inget till varandra.

Den åttonde mars tog italienarna Mirabueno, Alaminos och Castejon. Den nionde mars: Almadrones, Cogollor, Masegoso. I Guadalajara sov fontänerna och snön låg över den övergivna staden som ett stort vitt lakan. Det blev snöblask, hård vintervind, de såg en gråtande kvinna irra omkring på vägen. De orkade inte säga något om det, stannade inte bilen. Alla människor behövde tröst, och hennes smärta kunde innehålla vad som helst. De körde förbi henne, genom ruinerna, hon tittade inte ens efter dem, soldaterna som skulle komma och rädda dem hade för hennes del kommit för sent. Det blev tyst på flaket. Länge. Ingemar frågade, dumt, den unge spanjoren om han kände till Joe Hill, han förstod inte och Ingemar försökte förklara. Pojken ryckte på axlarna, men en annan av de nya, som presenterade sig som Rafal och tydligen behärskade engelska, blev intresserad: Är det en kamrat till dig? Lever han? Ingemar skakade på huvudet. Ville berätta allt han visste, att Joe Hill slagits mot övermakten och kapitalisterna precis som de, och att han – även om han inte överlevt – hade gjort skillnad. Han ville berätta att Joe Hill dött samtidigt som Ingemar föddes. För honom hade det alltid varit stort. Men nu förstod han att den enda som betydde något var den gråtande kvinnan, och henne körde de förbi. Han var bara en helt vanlig hjälte, sa Ingemar och tittade bort.

Spanien? Ett! Spanien? Stort! Spanien? Fritt! Fascisternas talkörer. Francos största stöd kom från kyrkan eftersom den såg kriget som en strid mellan andligt korståg och rysk materialism och Francos soldater bar Jesu hjärta i en kedja runt halsen. Det som anarkosyndikalisterna propagerade för – lagliga skilsmässor och fria aborter – var synd och förfall och kvinnorna som dröjde kvar vid fronten var horor. Falangens kvinnoavdelning hängav sig åt sjukvård och dansskolor. De republikanska kvinnorna i Guadalajara hjälpte till att tvätta milisens kläder och stoppa kulspruteband. I gengäld skötte milismännen om stadens parker. Kokvagnen (och med den: post och tidningar) skulle till staben två gånger per dygn. Vägen dit var mer utsatt än främsta linjen.

Löpgravarna var ofullständiga på grund av bristen på spadar. Mörkret ogenomträngligt på grund av bristen på ficklampor. Kylan outhärdlig på grund av bristen på ylletröjor och vindtygsrockar. En kamrat som kände ett desperat behov av att ta ett bloss fick en kula i pannan när han reste sig upp i skyttegraven för att fråga om tändstickor. Det viktigaste var att hålla huvudet nere. Huka. Göra sig så osynlig som möjligt. Det fanns alltid en överhängande risk att de nyanlända försökte rymma eller skada sig själva, och därför var informationen, och agitationen, fortsatt viktig. Flygblad och talkörer formulerades. Soldaterna behövde få veta vad som hände i världen, med noninterventionspakten, den uteblivna vapenexporten, vad de svenska och tyska och spanska tidningarna sa om kriget och om dem. Vilka regeringar stod bakom republiken, vilka förrådde, vilka förstod ingenting.

Anarkosyndikalismen, sa Torsten, är helt orimlig i ett krig eftersom den bygger så hårt på individualism.

Äh, sa Ingemar. Individen är ju förutsättningen. Om du slukas upp av organisationen har du snart ingen egen vilja.

Äh, sa Torsten. Tror du det fanns några krig om folk inte var sådana ärkeindividualister?

Tror du det fanns några krig om folk fått lära sig att tänka själva?

De blängde på varandra.

Det är väl det som är problemet, sa Torsten, om du tänker själv tänker du på dig själv.

Om du lär dig att tänka växer tanken, sa Ingemar, och kan rymma hur mycket och hur många som helst.

Du förstår väl att fascisterna tänker likadant som vi, sa Torsten. Att de ska rädda Spanien, och världen. De ser det som ett krig mellan ont och gott och att de är goda.

Men vi ser det väl inte som ett krig mellan ont och gott, vi ser det väl som ett krig mellan klasser?

Och vad är skillnaden? Torsten lät igen som Verner Holm. Skillnaden är – började Ingemar. Skillnaden är väl herregud avgörande. För det finns ingen godhet och ingen ondska. Jag trodde ändå att ni kommunister var smartare än så.

Torsten skrattade.

Det går inte att bygga en motståndskraftig och beständig organisation på romantiska filosofier. Om vi ska omfatta och omhulda hela gråskalan behöver vi mer än ett liv på oss att slåss. Det viktigaste är väl ändå att fascismen och nazismen inte segrar.

Men diktaturer, som Stalins, går bra?

Tror du på allvar, Bäckströmmen, att människor kan skapa fred och ordning utan någon som leder dem?

Jag tror att det bara är så, underifrån, som fred och frihet kan bli till. Ingen som sitter på någon annan. Om Stalin sitter på dig, känner du dig fri då?

Ingen kommer att få sätta sig på någon av oss när republiken har segrat. Herregud, Ingemar, vi är ju på samma sida.

Den nya kulsprutan var uppmonterad och klar. Eftermiddagssolen brände. Torstens skägg hade vuxit sig tätt men Ingemar hade klen skäggväxt. De rullade ihop filtarna som torkat i solen. Mot kvällen började det blåsa in moln över himlen. Med vinden kunde det komma vad som helst: bombplan, regn, vidrig sand i ögonen. De låg i den grunda skyttegraven. Lössen jävlades. Och rännskitan, som varenda en av dem led av. Terrängen runt om hade inte tänkt sig besök utan ett långt, fridfullt liv, omsluten av sig själv.

Kriget är fan så mycket värre än jag trodde, sa Torsten. Han åt en dadel. Drack en klunk vin. Sedan sattes filmen på igen, ljudet skruvades upp, de fick order att avancera, och de sprang, vilka hjältar, rätt ut i ingenting och publiken jublade. Syntes inte skräcken i deras ögon eller var det just det som gjorde filmen bra, att den var så realistisk? Guadalajara var Mussolinis offensiv. Det tog inte mer än en halvtimme innan de italienska fascisterna var klarvakna. Långt upp på himlen, som svarta prickar först, kom flygplanen. I horisonten som låg alldeles för nära, störtade dammet upp när tanksen kom närmare. En stålgrå linje, och skogen jämrade sig. Garibaldbataljonen stred mot svartskjortorna. Det var så dåligt med republikanska vapen att de fick vänta på att någon dog för att kunna fortsätta strida. Det syntes inte på filmen att Ingemars tankar inte stämde med kroppens rörelser. I ögonvrån kunde han se två män, nya i kolonnen, frysa fast i skräck. Adelante camarades! ropade Meister och Ingemar såg kulan fara genom luften, såg Meisters kropp vrida sig, bröstet utåt, armarna bakåt, som om han flög, som om något drog honom uppåt, innan han föll. Han var omtyckt av många. Han skulle bli saknad. Men inte för evigt. Ingemar sprang och sprang. Förbi godisautomaten utanför Lundbergs blomsterhandel, davidsstjärnorna som ett mönster i fasaden ovanför hakkorsen i nazisternas partilokal, Polyfotosalongens snirkliga bokstäver på snedden. Han mindes verkligen allting men blev osäker på om han mindes rätt. Stannade upp och såg sig själv stå där: en myra i en skog. Nya ställningar befästes, och de grävde ner sig. Luftvärnet stärktes med nya ryska plan och för första gången hade regeringstrupperna tillräckligt med tanks. Marken vibrerade.

Lille Ingemar, vad gör du där? hörde han Eivors röst. Vad gör du där mitt i alla farligheter? Barn ska bo i slott och ha små guldkronor på sina hjässor. De ska matas med kakor och lindas in i sammet. Hör du det, lille Ingemar?

Men jag är inget barn längre, ser väl mamma? Nej, förstår mamma, jag har blivit en myra i en stor skog.

Återigen var Madrid siktet, staden skulle tas från nordost och italienarna marscherade framåt, inåt fast rebellerna sa till alla som frågade att de italienska styrkorna, och de tyska dödsmaskinerna, inte fanns. Åtminstone inte på spansk mark. Och de som bestämde över världen, de som – med England i spetsen – kallade sig demokratier, satte pannorna i djupa veck, lutade sina veckade pannor mot handflatorna, och armbågarna mot stora blanka skrivbord, de fick verkligen tänka efter och ändå kom de fram till att allt var som det skulle. Neutraliteten bestod. Med undantag för de tusentals galna äventyrare som invaderat Spanien för att slåss på folkfrontens sida, i strid mot neutraliteten, som ett rövarpack.

Ingemar och kamraterna skulle försöka få kontakt med en bataljon längre ut på flanken, men den låg för långt ut och kartorna var värdelösa. De kunde ana sig till deras artilleri. Korta intensiva salvor med långa mellanrum. De ropade åt himlen och demokratierna: Flyg åt Spanien! Nu för fan! Fascisterna gick emellan och anföll bataljonen i ryggen. Det kom ett vulkanliknande granatnedslag och hela skogen fylldes av splitter. Det kom ett skrik: Herregud hela sprutan gick åt helvete! På håll såg Ingemar Peixos, som hållit kulsprutan, försöka väcka den unge spanjoren – som Ingemar glömt att fråga vad han hette, han som inte visste vem Joe Hill var. Peixos grävde i resterna, letade och letade längre in i den massakrerade kroppen.

Ingemar var den som vinkade in ambulansen när den kom och tog med sig Peixos. Blodpölar under Ingemars fötter. Vita tygstycken framför skyttevärnen och med solen kom de sovjetiska jaktplanen och bombade fascisternas ställningar. Samtidigt kom regnet och fyllde skyttegravarna. Fascister- nas flygplatser översvämmades. Ingenting kunde lyfta eller röra sig i den leran.

På morgonen väcktes de av två ryska officerare som ville att de skulle ställa upp sig för inspektion. Ingemar såg hur Einar tvekade och när Ingemar vände sig bort från dem och drog upp filten halvt över ansiktet gjorde Einar detsamma.

Passa er så att ni inte anklagas för myteri. En av officerarna spände blicken i Einar.

Myteri? Nu reste sig också Ingemar, muttrade: Jävla kadaverdisciplin.

Einar drogs upp ur sin bädd, det såg ut som om den ene officeren höll honom i kragen, den andre greppade tag i Ingemars arm. De tog också med sig Rafal, Ingemar hör- de »försök till desertering«. Han tittade sig om i rummet och såg Torsten stå i givakt med ett besynnerligt uttryck i ansiktet, det tycktes glida mellan rädsla och lättnad, fram och tillbaka.

Det var först när den republikanska segern basunerades ut – femtusen döda fascister, resten hade flytt – som Ingemar och Einar släpptes ut ur arresten. Samma officerare som satt dem där delade godmodigt ut bakverk och hällde upp mousserande vin som de kommit över från fascistlägren. För- råden fylldes på. Smör och konserver. De ryska officerarna – direktimporterade från Stalin, som Einar sa – hade med sig uniformer och stövlar som fördelades bland männen. Efteråt skulle det heta att slaget vid Guadalajara var den enda riktigt tydliga republikanska segern, men över ordet seger skramlade en rad av tanks.

Order om uppbrott, upp på lastbilsflaket igen. Vid Tori- ja blommade violer men om nätterna var det fruktansvärt kallt. Italienarna var en halvtimme bakom dem, likadant klädda som de i grågröna uniformer men sämre på att klara kylan. De kom till Brihuega där de väntade in nationalister- na som flydde åt fel håll och togs till fånga i den plötsliga snöstormen. När solen bröt igenom den vita himlen stod de vid en dal fylld av grå olivträd. Längst ner i dalen låg en by där en fascistisk flagga vajade. Det första de gjorde var att ta ner flaggan. Ut ur husen kom kvinnor och barn som varit instängda i veckor. Försiktigt såg de sig omkring men visade ingen tacksamhet, en av dem spottade mot Einars fötter (han var med i gruppen som gått in i de första husen).

Papegojor skränade i kyrktornet. Människorna här måste ha varit rädda, tänkte Ingemar, nu behövde de inte vara rädda mer. Men kastanjeträdet blödde och kyrktaket var skadat; varje tegelsten hade lagts med omsorg, det arbetet blev tydligt när det var ett stort hål rätt igenom. En virvelvind for in över byn. Den äldsta granen miste sin krona. Den skulle inte växa ut igen.

Klara.

Cañizar, mars 1937. Efter Brihuega och Torija kom vi till en vacker liten by avskuren från kriget. Vi sov i tretton timmar. Blev avlusade och fick kläderna tvättade. Khakiuniformer har nu införts överallt. Disciplinen har blivit strängare och vi är beordrade att göra honnör och stå i givakt. Vi är beordrade att putsa våra skor. Jag vet att det finns officerare som betalar en stor del av sina löner till Röda hjälpen, men vad ska vi med rangordningen till? Politiska avdelningen har en svår uppgift att förklara det för oss. De säger att disciplinen behövs för motivationen och segern, att vi stimuleras av att kunna stiga i grad, och vi anarkister är för få och för trötta för att säga emot. Milisen har blivit en regelrätt armé. Jag håller fast vid att det kan förändras. En dag måste vi landa i det rätta. Jag tror inte du skulle känna igen mig om du träffade mig någonstans på vägen mellan Madrid och Valencia, eller också skulle jag inte känna igen dig.

Den fuktiga våren exploderade i blomster. Mandelblom gav vika för körsbär och floderna steg. Vild sparris växte sig yvig som plymer. Det var påsk men inga processioner på Barcelonas eller Madrids gator. Ingen jungfru Maria i sin blå sjal. I slutet av april blommade det som ivrigast i Pyrenéerna. Om Eivor hade levt och skrivit brev till sin son vid fronten, vad skulle hon ha skrivit då? Skulle hon ha skrivit som Peixos mamma gjort, att han skulle vara tapper ända in i döden och att hon hellre sett att han fått leva ett lugnt och lyckligt liv. Men eftersom det nu inte är på det viset måste du vara modig, som du alltid varit.

Hade Ingemar varit modig? Han var inte en av dem som rusade framåt, som Torsten och Ragnar. Han var en av dem som tvekade. Ingen märkte det i tumultet. Han hade, i dröjsmålet, i hemlighet, samlat upp sådant som låg på marken, som blivit tappat under strider och annars skulle ha glömts bort i skyttegravar, i lador, på hotell. Han hade i sina ägor en del av en uniformskrage med röd stjärna, en medlemsbok från Sveriges kommunistiska ungdomsförbund, flera porträttfotografier, ett pantkvitto, ett anställningsbevis och en rekommendation: »Han är rask, energisk och samvetsfull.« Inskrivningssedlar. Ett foto av en skogsdunge. Ett foto av en ung mans rygg med ett skotthål strax under skulderbladet, och solen lyste skarpt på golvets keramikplattor, dess snirkliga mönster – hade Ingemar stått på det golvet? Var det hans rygg? Om Eivor levt kanske han inte hade rest till Spanien. Han kunde inte komma på någonting hon skulle skriva eftersom han inte ens var där, då. Och om han ändå åkt skulle hon inte ha skrivit alls. På sin höjd: Jag vill att du kommer hem.

Det republikanska vilohemmet i Mora Leja skulle göras om till barnhem och det som tidigare varit kompani Joe Hill var med och hjälpte till. De bar sängar och ungar. Barnen klamrade sig fast vid dem. Solen lyste i deras ansikten.

Titta denna, sa Einar och såg förbryllad ut, som om han bar på en apa eller en tigerunge. Höll sitt ansikte en bit ifrån men flickan tryckte sig envist närmare. Hon var kanske sex år och mager som en sticka. Kort rufsigt hår, mörkögd och smutsig.

Jag har burit många stammar och sågar men aldrig ett barn, sa Einar.

Jag har fan bara burit säckar och lådor och vapen, sa Ingemar och kånkade på kappsäckar som sköterskorna packat ihop. Log mot flickan. Frågade vad hon hette. Cómo te llamas? Hon tittade blygt på honom och höll hårt om Einars hals.

Maria Benita, sa hon med låg röst. Tryckte det lortiga ansiktet in mot Einars hals. Einar tittade villrådigt mot Ingemar, men flyttade sedan sitt huvud mot hennes.

Du skulle heta Maria Bonita, sa Einar.

Det var många trappor upp, Maria släppte inte Einars hals, hon somnade i hans famn.

Visste du, viskade Einar, att de sovande kropparna är mycket tyngre än de vakna.

Näe? sa Ingemar. Det hade jag ingen aning om. Han tänk- te att han aldrig burit någon alls. Åtminstone ingen levande människa. Inte ens Klara, fast han kunnat göra det om det hade behövts. De kom in i rummet dit de blivit visade. Det var fullt av hyllor med böcker, men inget rum för barn. Inte ännu. Det hängde spindelnät i dörrkarmen och runt fönstret som Ingemar drog ner.

Det visste inte jag heller, förrän nu, sa Einar och lade för- siktigt ner flickan på en tom brits i rummet.

Här ska vara din plats, sa Einar högtidligt, här ska du sova gott varje natt, tills de hämtar dig.

De lever inte längre, viskade Ingemar.

Ssscchh!

Det kommer att ordna sig för henne, Einar. Hon kommer att få det bra här.

Det fanns ingen filt till bädden. Einar såg sig rådvill omkring innan han tog av sig rocken och lade den över henne. När Ingemar vände sig om för att gå nerför trappan höll han på att snubbla över en pojke som stod där och tittade på honom med allvarlig blick.

Hej, sa Ingemar. Djävul, sa pojken. Ingemar ryckte till.

Vi försöker hjälpa er. Volem ajudar.

Diablo, sa pojken.

Ingemar gick ner för trappan. Einar kom efter.

De döda barnen är nog ännu tyngre, sa han, när de kommit ner och ut på vägen.

 

Fortsättning följer…

Publicerad Uppdaterad
2 hours sedan
En sjöman drunknade utanför Skelleftehamn
Trots en omfattande sökinsats i vattnet utanför Skelleftehamn gick mannens liv inte att rädda. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Trots stort sökpådrag i Skellefteå – sjöman hittad död

Den sjöman som under tisdagen föll över bord från ett fartyg strax utanför Skelleftehamn har nu hittats död. Det bekräftar polisen i ett pressmeddelande. Därmed blev mannen den fyrtiofjärde att dö på jobbet bara i år.

Som Arbetaren rapporterade igår pågick en stor sökinsats i vattnet utanför Skelleftehamn sedan en man från ett utomeuropeiskt land fallit över bord från ett handelsfartyg. Trots att både sjöräddningen och polisen kallades till platsen gick han inte att hitta.

Strax efter lunch på onsdagen meddelade polisen att de hittat mannen död i vattnet och händelsen utreds nu av åklagaren vid riksenheten för miljö- och arbetsmiljömål.

Hittills i år har minst 44 personer omkommit på sina jobb runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik. 

Publicerad
7 hours sedan
Leonie Benesch som sjuksköterskan Floria i Kvällspass. Foto: Folkets bio

Kvällspass – hårt spända nerver i politisk actionfilm

En tempofylld film om en sjuksköterska under ett kvällspass på kirurgen och ett starkt inlägg i vårddebatten om behovet av mer resurser till hälso- och sjukvården. Bioaktuella Kvällspass erbjuder både och. Arbetaren har pratat med regissören och manusförfattaren Petra Volpe.

Från det ögonblick då sjuksköterskan Floria Lind drar på sig de nyinköpta gymnastikskorna i kirurgens omklädningsrum inför kvällens arbetspass tills hon tar fram sin medhavda smörgås i ryggsäcken i hissen efter avslutat pass är hon i ständig rörelse.

Den atletiska och erfarna sjuksköterskan, spelad av tyska stjärnskådespelerskan Leonie Benesch, känd från bland annat filmen Lärarrummet, som Oscarsnominerades för bästa internationella långfilm vid Oscarsgalan 2024, rör sig med en fysisk lätthet som får insatsen att liknas vid en idrottslig prestation.

– Det är en actionfilm, säger den schweiziska regissören Petra Volpe från sitt hem i New York, och skrattar, när vi ses i ett videosamtal.

Regissören och manusförfattaren Petra Volpe. Foto: Nadja Klier

För tempot är högt. Floria är i ständig rörelse, som i en mycket välregisserad koreografi rör hon sig i sjukhuskorridoren mellan patientrummen och till och från medicinförrådet. Men inte bara, hon gör något hela tiden också. Händerna rör sig snabbt och vant. Det är en fysisk upplevelse att se filmen och det märks att Leonie Benesch och regissören Petra Volpe har gjort grundlig research inför rollen.

Realistisk skildring

Lika mycket som en actionfilm är resultatet en mycket realistisk skildring av sjuksköterskeprofessionen. Med en verklig hjälte, som Petra Volpe uttrycker det. Filmens tyska originalltitel är just Heldin, Hjältinna.

– Både jag och Leonie Benesch gick bredvid sjuksköterskor på sjukhus och jag gjorde dessutom många intervjuer med olika sjuksköterskor inför att jag skrev manus. Bennesch iakttog noga alla rörelser och inte minst hur sjuksköterskorna pratade med och betedde sig mot patienter, kollegor, anhöriga. Sedan har vi också haft en kvinna med över 25 år i yrket som har hjälpt oss med detaljer för att göra det så realistiskt som möjligt, berättar hon.

Det är kirurgisk precision i innehållet, både handlandet, empatin i de korta dialogerna i mötet med anhöriga och kollegor, men framför allt i relation till patienterna. 

– Jag ville göra en film som fokuserade på professionen, det vill säga sjuksköterskeyrket, som sällan har stått i fokus i film och media. 

Men det var inte lätt att hitta den perfekta skådespelerskan, berättar Petra Volpe: 

– Jag letade länge innan jag vågade fråga Leonie, eftersom hon precis hade spelat en lärare, men hon var den atletiska person jag letade efter. Jag tror också att det var lockande för Leonie att rollen var rörelse- och handlingsdriven, snarare än av psykologisk karaktär.

Villkoren saboterar för arbetet

Kvällspass skildrar en sjuksköterska som gillar sitt arbete och inte har någon egen agenda, inga psykiska, känslomässiga eller etiska problem. Hon vill bara göra sitt jobb. 

– Floria är motiverad, ung och stark. Trots det klarar hon inte kvällspasset.

Detta betraktar regissören och manusförfattaren Volpe som är ett av de stora problem vi har inom vårdyrket. Människor som älskar sina jobb, men omständigheterna – tidsbristen, personalbristen och de höga krav som ställs under varje arbetspass – gör att det inte är möjligt för dem att genomföra jobbet på ett bra sätt. 

En hårt pressad sjuksköterska (Leonie Benesch) i Kvällspass. Foto: Folkets bio

– Mitt mål var att de som ser filmen verkligen ska känna vad det innebär när tiden med patienterna inte finns där, när kollegor är sjuka och inte ersätts. 

Volpe säger att hon aldrig tidigare har fått så många reaktioner på en film. Alla sjuksköterskor som har skrivit säger att de känner igen sig.

Arbetssituationen som skildras är den som resulterar i att många sjuksköterskor lämnar yrket i förtid. Det är ett problem i Schweiz, i Tyskland liksom i många andra länder. Statistik i slutet av filmen visar att det är ett globalt problem och att bristen på sjuksköterskor kommer att vara ännu större i framtiden. Det kostar liv och innebär en global kris. Enligt Petra Volpe har vi en väldigt förvrängd bild av sjuksköterskor i samhället.

– Jag tror inte människor har riktigt koll på hur komplext det är och vilket stort ansvar sjuksköterskor har, säger hon.

Undervärderat som ”ett kvinnojobb”

För det första tar vi dem för givna, menar hon, ”som att det är helt normalt att de offrar sina liv för oss, som under covid”. För det andra skildras de i stort sett alltid som assistenter till läkare, när det i själva verket är de som är huvudpersoner på sjukhusavdelningarna, menar Volpe.

– Det är de som känner till patienterna bäst eftersom det är de som vakar över dem, medan läkarna träffar patienterna lite kort varje dag. Det är sjuksköterskornas uppgift att se och känna vad som händer med patienterna.

Som feminist har Petra Volpe alltid varit intresserad av sociala och politiska teman. Hon menar att synen på sjuksköterskor är symptomatisk, eftersom det betraktas som ett kvinnojobb. 

Enligt Världshälsoorganisationen är 90 procent av alla sjuksköterskor kvinnor. Så det är, enligt Petra Volpe, ingen slump att det därför är ett undervärderat, underskattat arbete som inte får den respekt det borde.

– Det finns en tydlig sexistisk aspekt av underlåtenheten när det kommer till sjuksköterskornas arbetssituation. För mig är det här en politisk film, säger hon.

Även om idén till filmen egentligen tog avstamp i det privata.

– Jag levde tillsammans med en sjuksköterska under många år, och tog dagligen del av hennes berättelser från arbetet. Mitt manusskrivande hemma vid datorn framstod så banalt i jämförelse med hennes arbete med existentiella frågor, frågor om liv och död och att vara sårbar – ja mänskliga ämnen.

Petra Volpe. Foto: Salvatore Vinci

Petra Volpe berättar att hon sedan dess har letat efter en form för att berätta om sjuksköterskan. Och när hon läste den tyska sjuksköterskan Madeline Calvelages bok Vår profession är inte problemet, det är omständigheterna, i vilken författaren beskriver ett skift för en annan sjuksköterska, kände hon att det var filmen – en kvinna, ett skift.

– Jag ville göra en fysisk upplevelse för tittarna. Det är abstrakt när du läser en nyhet om underbemanning i tidningen, men vad innebär det i verkligheten för patienterna på sjukhus, för sjuksköterskorna? Biofilm är ett bra sätt att berätta på eftersom det kan få dig att känna saker på ett annat sätt än siffror i tidningen.

Under covid klappade folk i händerna och var högst medvetna om hur viktiga sjuksköterskorna är, snabbt gick alla vidare och ämnet föll ifrån den politiska agendan för politikerna.

– Hälso- och sjukvård ligger alltid långt ner för politikerna, det finns alltid något viktigare. Men det är också typiskt att det är just den här typen av frågor som rör kvinnor och deras arbetsvillkor, som ligger i botten på dagordningen, säger Petra Volpe. 

Hon ser detta som en verklig kris som påverkar alla. 

– Vi är alla potentiella patienter. Du, jag och alla andra som går omkring kommer förr eller senare att vara beroende av en sjuksköterska. Det är oftast den första och sista personen som rör oss i livet. 

Utbrända efter fyra år

– De är utmattade, de är trötta och om saker inte förändras kommer ännu fler sjuksköterskor lämna yrket. I Schweiz kan du se att många utbildade sjuksköterskor är utbrända redan efter fyra år, och lämnar yrket. Du kan inte bara lägga pengar på att utbilda, du måste göra yrket mer attraktivt, säger Petra Volpe.

Hon är inne på att sjuksköterskornas kall till yrket och deras empati för patienterna, som gör att de inte vill lämna dem i sticket – att låta dem dö – utnyttjas. 

Kvällspass. Foto: Folkets bio

– Det är ett användande och utnyttjande av de kvinnor som söker sig till yrket, och som faktiskt blir känslomässigt utpressade när arbetsgivarna hela tiden kräver mer och mer av dem, säger hon.

Petra Volpe hoppas därför att filmen ska bli en inlägg i debatten även i Sverige, som den har blivit i Tyskland och Schweiz där många sjuksköterskor har tagit del av filmen och det har skett visningar både på sjukhus, hos fackföreningarna och i parlamentet.

Hon menar att vi alla bör stå upp för och stötta sjuksköterskorna i deras kamp för bättre arbetsvillkor. Genom att vara bra patienter och genom att stå på deras sida.

– Vi bör ställa oss bakom deras krav, för deras problem är del av våra problem. 

Och så berättar hon hur Schweiz politiker nyligen gav 65 000 schweizerfrancs (omkring 770 000 svenska kronor) var till landets alla piloter, eftersom det finns en risk för brist på piloter inom en snar framtid, genom ett enda beslut. Men när det kommer till sjuksköterskornas förutsättningar krävdes ett politiskt initiativ som skulle manglas byråkratiskt efter covid, och som ännu inte hittat sin lösning.

Stora demonstrationer planeras

Den 22 november kommer sjuksköterskorna i Schweiz att gå ut i demonstrationer och det är de stora sjuksköterskefacken som står bakom. Kraven handlar framför allt om att det behövs mer personal. Fler sjuksköterskor i förhållande till patienter än i dag. Lönekraven kommer i andra hand. 

– Mer tid med patienterna, det var det första sjuksköterskorna som jag intervjuade inför filmen sade. ”Vi känner att vi inte kan göra vårt jobb längre. Vi går inte hem på kvällen och känner att vi har gjort ett bra jobb”, sade de. Det är svårt att ha så mycket stress och press och ansvar och ändå inte känna att man gjort tillräckligt när kvällen kommer och arbetspasset är slut.  

– I slutänden måste samhället fråga sig vad som är viktigast, avslutar Petra Volpe.

Publicerad Uppdaterad
7 hours sedan
Pelle Sunvisson, Andra Vågen, Verbal förlag
När lastbilarna i tyska Gräfenhausen stannade och bygghissen i Sundbyberg störtade mot marken bestämde sig Pelle Sunvisson för att påbörja arbetet med sin nya roman. Foto: Verbal förlag och Johan Nilsson/TT

Strejk och hissolycka i roman om organisering

Författaren och den fackliga organisatören Pelle Sunvisson är aktuell med ännu en bok. På sätt och vis påminner Andra vågen om hans tidigare så hyllade Svarta bär och Svenska Palmen.

I centrum står nu den vilda lastbilsstrejken 2023 där förare från Uzbekistan och Georgien fick nog av usla villkor och dåliga löner. Men i berättelsen ryms också den tragiska hissolyckan i Sundbyberg samma år samtidigt som Sunvissons egna funderingar kring utbrändhet, barn och jobbet med det uppmärksammade facket Solidariska byggare ges plats. Det är en vacker men samtidigt mörk skildring av dagens arbetsmarknad och villkoren för organisering bland landets många migrantarbetare. Arbetaren passade på att ställa några frågor.

Europas längsta förarstrejk, den fruktansvärda hissolyckan och den lilla men växande fackföreningen Solidariska byggare. Vad har ämnena gemensamt?

– De är i någon mening grenar på samma träd. De gemensamma rötterna finns i arbetet, migrationen och organiseringen. Kanske är det också där någonstans lösningarna finns. Men det här är inte en sån bok. Andra vågen är en roman, en skildring snarare än en förklaring.

Hur kom du på idén?

– Idén, i meningen det övergripande temat om migration och arbete, har upptagit nästan hela min tillvaro under flera år. Idén, i den konkreta meningen att skriva om strejken, föddes i samma stund som jag hörde talas om strejken. Under väldigt lång tid handlade manuset bara om det. Idén att också skriva om mig själv kom sent, först i början av det här året då jag bestämde mig för att kassera hela det gamla manuset strax före tänkt utgivning.

Andra vågen. Vad syftar boktiteln på?

– I boken är det vad förarna kallar sig själva. Deras strejk är i själva verket ett försök till upprepning av en strejk som pågått ett halvår tidigare. Av olika anledningar var de inte med då, men efter att ha sett sina arbetskamrater vinna, uppbådar de till sist den beslutsamhet som krävs. Boken erbjuder flera andra möjliga tolkningar av vad som i själva verket utgör Andra vågen, men utgångspunkten är hela tiden att strejken är ett försök till upprepning.

Arbetaren radio: Pelle Sunvisson

I premiäravsnittet av Arbetarens nya intervjupodd träffar vi författaren, den wallraffande journalisten och fackliga aktivisten Pelle Sunvisson. Det blir ett samtal om migrantarbetares utsatta situation på den svenska arbetsmarknaden, om det parallellsamhälle som vuxit fram och om det nystartade Byggfacket. Programledare: Johan Apel Röstlund

Publicerad Uppdaterad
1 day sedan
För att kunna välja fritt krävs ökad jämlikhet, och det är inte vad regeringen står för, skriver Amalthea Frantz. Foto: Amr Nabil/TT och Pontus Lundahl/TT

Kläder i sig är inte för­tryck­ande

Självklart är Ebba Busch inte plötsligt någon feministisk kämpe. Hennes utspel handlar om att fiska röster bland dem som hatar muslimer, svårare är det inte. Frågan om religiöst förtryck förtjänar däremot att tas på allvar.

Nej, det går inte att lagstifta om vilka kläder som kvinnor ska känna sig bekväma i.

Nej, att klä sig heltäckande är heller knappast alltid ett fritt val, utan kan vara ett mycket konkret uttryck för förtryck.

Men det är ju just det, ett symptom. Kläder i sig är inte förtryckande. Det är kraven bakom som är det. Så hur kan samhället komma åt dessa?

För det första krävs dels religionsfrihet, dels att religionen måste handla om helt personliga val. Inget som någonsin ska tvingas på andra. Detta rimmar extra illa med partiet Kristdemokraterna, som är avsändare för utspelet om att förbjuda burka och niqab. De är ju ett politiskt parti som vill ha sin, kristna, religion som grund för samhället.

För det andra krävs mer jämlikhet i samhället. Historien är full av symboliska symptom på ojämlikhet. Inte minst mellan arbetar- och överklass. För mindre än hundra år sedan fick de flesta i Sverige inte fick säga ”du”, eller förväntades stryka av sig mössan, i mötet med någon som hade en högre samhällsställning. Symboliska gester som att skaka hand, i stället för att bocka eller niga, kom med arbetarrörelsens framväxt.

Sexualisering på olika sätt

Vad som ses som sexuellt varierar stort. Att ha kort kjol blev en symbol för kvinnors frigörelse på 1960-talet. Men blev under senare decennier ett slagträ i debatten om vad som kan ”provocera fram våldtäkt” – eftersom vi fortfarande inte har jämlikhet mellan könen. 

I de nordiska länderna har de flesta badat nakna utomhus långt in i modern tid. Och att sola topless var självklart för många här under senare delen av 1900-talet. Detta har gått tillbaka – antagligen främst på grund av påverkan från dubbelmoralens och tuttfixeringens USA. 

För drygt tio år sedan gällde moralpaniken att kvinnor ville få bada utan bikiniöverdel i badhus i Sverige. Att amma offentligt har också blivit en konfliktzon. 

Skapa förutsättningar för fria val

Själv önskar jag att alla ska få klä sig som de vill. Men för det krävs förutsättningen för att verkligen kunna göra fria val: jämlikhet – i hemmet, på jobbet, på gatan, i religiösa samfund och andra organisationer. Och förstås: stöd till de kvinnor som själva kämpar mot förtryck. 

Alltså precis vad de borgerliga partierna motverkar.

Nej, självklart är Ebba Busch inte plötsligt någon feministisk kämpe. Hennes utspel handlar om att fiska röster bland de som hatar muslimer. Svårare än så är det inte. 

(Förslaget väcker också stora praktiska frågor: kvinnor som faktiskt klär sig i heltäckande niqab eller burka är ingen stor grupp i Sverige. Det är sannolikt att vi under valåret kommer få höra nya utspel om ett allmänt ”slöjförbud”. Hur skulle det kontrolleras och upprätthållas? Vem ska bedöma vad som är förtryckande, vad som är religiöst, vad som är mode, en scarf eller annan huvudbonad?)

Ta frågan på allvar på riktigt

Men frågan om religiöst, och annat, förtryck förtjänar att tas på allvar. 

Några som gör det är organisationen Terrafem. Som deras generalsekreterare Bernardita Núñez säger i vår intervju: Buschs regering har kraftigt skurit ner stödet till landets kvinnojourer. Det är politik som gör skillnad i praktiken, mer än utspel om att lagstifta om klädsel.

Å sin sida säger Sara Mohammad, ordförande för i Riksorganisationen GAPF (tidigare Glöm aldrig Pela och Fadime), att offentliganställda inte borde få ha burka eller niqab på jobbet. Och att hon välkomnar all öppen och ärlig debatt om frågan i stort.

Där kan jag inte annat än hålla med – en sådan diskussion behövs.

Att regeringspartier gör utspel om ”kulturkrig” bidrar inte till det.

Publicerad Uppdaterad
1 day sedan
Ebba Busch burka
Ebba Busch har flera gånger de senaste åren skickat ut testballonger riktade mot den muslimska minoriteten i hopp om att locka till sig SD-väljare. Hennes senaste utspel får både ris och ros från organisationer som arbetar mot hedersförtryck. Foto: Stefan Jerrevång/TT och Pontus Lundahl/TT

Buschs burka-utspel splittrar kvinno­organisationer

Kristdemokraternas ledare Ebba Buschs utspel om att förbjuda burka och niqab splittrar de organisationer som jobbar för kvinnors rättigheter och mot hedersförtryck. Från sågningar till ett välkomnade av debatten.

– Det går att ha många synpunkter på plaggen men det största problemet i dag är våldet och morden som kvinnor utsätts för, säger Bernardita Núñez som är generalsekreterare på Terramfem, en organisation med mångårig erfarenhet av att arbeta för kvinnors rätt att leva utan mäns våld och dominans.

Bernardita Núñez på kvinnojouren Terrafem som särskilt vänder sig till våldsutsatta kvinnor av utländsk härkomst. Foto: Jonas Ekströmer/TT

Hon menar att förslaget om burka-förbud rör en väldigt liten grupp kvinnor i Sverige och att vice statsminister Ebba Busch i stället borde lägga energin på annat. Som exempelvis att återupprätta stödet till landets kvinnojourer som den sittande Tidöregeringen skurit ner på.

Välkomnar ärligt samtal

Från annat håll låter det dock annorlunda. Sara Mohammad är grundare och ordförande i Riksorganisationen GAPF, tidigare Riksföreningen Glöm aldrig Pela och Fadime, som i över 20 år jobbat mot hedersrelaterat våld och förtryck.

– Vi välkomnar alla förslag som bidrar till ett öppet och ärligt samtal om vad burka och niqab verkligen står för. Nämligen allt annat än jämställdhet, förklarar hon för Arbetaren.

Ebba Buschs förslag fick som väntat stor uppmärksamhet. KD-ledaren har flera gånger de senaste åren skickat ut så kallade testballonger. Inte sällan riktade mot den muslimska minoriteten i Sverige, i hopp om att vinna väljare som står Sverigedemokraterna nära.

Sara Mohammad, grundare av Riksorganisationen GAPF, tidigare Riksföreningen Glöm aldrig Pela och Fadime. Foto: Christine Olsson/TT

Kristdemokraterna ligger enligt flera opinionsmätningar nämligen farligt nära riksdagsspärren och kampen om mediautrymmet hårdnar ju närmare valet nästa höst vi kommer.

I en intervju med Aftonbladet under helgen förklarade hon att Sverige befinner sig i ett ”kulturkrig” och föreslår nu ett totalförbud mot burka och niqab i offentliga miljöer.

Det här som en del av Kristdemokraternas satsning på ”utvecklingsarbete för ökad samhällsgemenskap”.

– Man får mycket gärna vara muslim i Sverige men inte på det sättet som islam praktiseras i Iran och Afghanistan. Jag vill inte ta hit flera totalitära islamister. De är inte välkomna här framåt och man måste anpassa sig om man redan är i landet, sade Ebba Busch till Aftonbladet.

Delade åsikter om förbud

Bernardita Núñez är som sagt kritisk och säger till Arbetaren att ett förbud aldrig är rätt väg att gå.

– I alla världens länder sitter man och bestämmer hur kvinnor ska få klä sig. Om vi inför ett förbud vet jag inte var vi hamnar till sist. Och ett större problem är väl att om en kvinna i burka söker skydd från en våldsam man så kan hon i dag inte få det på grund av regeringens minskade stöd till kvinnojourer.

Sara Mohammad däremot är inte upprörd över den vice statsministern, även om GAPF själva inte har lagt fram något eget förslag kring burkaförbud i offentliga miljöer. 

Däremot vill organisationen att statligt anställda och de som arbetar i landets kommuner och regioner förbjuds att bära den heltäckande klädseln på jobbet. Det har de tidigare presenterat i sitt åtgärdsförslag ”för ett jämlikt samhälle fritt från hedersrelaterat våld och förtryck”.

– Burka och niqab är förtryck och innebär en sexualisering av kvinnors och unga flickors kroppar. Och vi vill motverka den könsdiskrimineringen. När jag och mina medsystrar från Syrien och Iran ser kvinnor i de här plaggen påminns vi om de som piskas i länder som Afghanistan för att de inte bär dem. Därför välkomnar jag ett ärligt samtal om vad de här kläderna verkligen står för.

Publicerad Uppdaterad
1 day sedan
Sjöräddningen söker en man som fallit över bord i Skelleftehamn
Chanserna att hitta mannen vid liv i det iskalla vattnet minskar ju längre tiden går. Foto: Johan Nilsson/TT

Sjöman befaras drunknad utanför Skellefteå

En sjöman föll under tisdagsmorgonen över bord från ett handelsfartyg utanför Skelleftehamn. Flera timmar senare pågick sökinsatserna fortfarande för fullt och mannen befaras nu ha drunknat.

Det var strax innan 09 på tisdagen som larmet gick om att mannen fallit över bord i det iskalla vattnet strax söder om Skellefteå. Både polis, ambulans och sjöräddning kallades till platsen med så väl båtar som helikopter. Men mannen hade vid 14.30-tiden fortfarande inte hittats och han bedöms därmed inte längre vara vid liv, enligt polisen som leder sökinsatsen på plats.

Händelsen rubriceras i dagsläget som arbetsplatsolycka och fallet leds av åklagare vid riksenheten för miljö och arbetsmiljömål.

– Vi ska också utreda vad som har hänt. Vi kommer att åka ut till fartyget och prata med folk ombord, säger Elin Andersson som är polisens presstalesperson till Svt Västerbotten.

Publicerad Uppdaterad
1 day sedan
Omkring 90 procent av sill/strömmingsfångsterna från svenskt fiske i Östersjön blir i dag djurfoder. Foto: Niklas Gustavsson/HD/TT

Manipulativa drag i svensk fiskeri­­­­­­förvaltning ­

Privatiseringen av fiskerättigheter är en av anledningarna till att det svenska yrkesfisket har förändrats i grunden. På bara några decennier har fisket koncentrerats till ett fåtal stora aktörer på västkusten. Resultatet är en näring som i allt högre grad producerar råvara till djurfoder i stället för mat till människor, skriver Henrik Svedäng, docent i marinekologi.

Svenskt fiske är en liten näring, sett såväl ur nationell som internationell synvinkel, men inte utan betydelse för livsmedelsförsörjningen. Den är av hävd starkast utvecklad vid västkusten, medan det regionalt bundna fisket vid syd- och ostkusten länge har gått kräftgång och riskerar att vara helt borta inom en generation.

Orsaken till att yrkesfiskarna blir allt färre beror dels på teknisk utveckling, dels på att fiskbestånden har utarmats eller förlorats genom förändrad havsrätt. Men privatiseringen av fiskerättigheter spelar också den en väsentlig roll.

De viktigaste fiskevattnen för Sverige var länge Kattegatt, Skagerrak och Nordsjön. På 1970-talet kraschade dock sillbeståndet i Nordsjön samtidigt som den nya havsrätten infördes, där kuststaterna erhöll en ekonomisk zon på 200 nautiska mil (200*1,85 kilometer) från kustlinjen. I stället kom Östersjön att bli en räddningsplanka för den västsvenska fiskenäringen med en god fångstutveckling för sill och torsk under 1980-talet. 

Bakslagen kom dock snart. Ett fortsatt överfiske i Kattegatt-Skagerrak lede till att de samlade fiskfångsterna började krympa och på bara några decennier nådde till rena obetydligheter. 

Privatisering som lösning

I och med Sveriges EU-inträde 1995 ökade emellertid subventionerna till fiskenäringen, särskilt till den del av fiskeflottan som fiskar pelagiska stimfiskar som sill och skarpsill. 

Med krympande bestånd och en utbyggd och moderniserad fiskeflotta, i huvudsak med hemmahamn på västkusten, sjönk även lönsamheten för det Östersjöbaserade fisket.

Lösningen blev en snabb privatisering av de svenska fiskerättigheterna 2009 – de svenska andelarna av olika fiskekvoter delades upp mellan yrkesfiskarna, där andelens storlek bestämdes utifrån historisk redovisad fiskfångst. Kvotandelarna gjordes även transferbara, vilket betyder att de kunde bytas och säljas mellan rättighetsinnehavarna. På engelska kallas detta system för ITQ – Individual Transferable Quotas.

Införandet av ITQ har inneburit en koncentration av det pelagiska fisket till några få ägare. Antalet medelstora båtar (12–45 meter) i den svenska fiskeflottan har minskat kraftigt samtidigt som lönsamheten har ökat för kvarvarande fiskerättsinnehavare med större fartyg. Vilket på det hela taget var avsikten med att införa ITQ-systemet. 

Denna privatisering av det pelagiska fisket har också inneburit att svenskt fiske alltmer domineras av fiskeföretag med hemmahamn på västkusten. Även Östersjöns fiskevatten, från Hanöbukten upp till Bottniska viken, har blivit en del av resursbasen för yrkesfiskare bosatta i närheten av Göteborg.

Fångsten blir fiskmjöl för djuruppfödning

Flottstrukturen med färre och större fartyg har skapat ett behov att maximera volym framför tillgång på högkvalitativ råvara för livsmedelsproduktion. Med en dominans av större fartyg med stora volymer (upp emot 1 000 ton) föreligger en svårighet för beredningsindustrin att hantera fångsterna med bibehållen kvalitet.

Det innebär att det svenska yrkesfiskets fångster numera främst går till att producera fiskolja och fiskmjöl för djuruppfödning. Omkring 90 procent av sill/strömmingsfångsterna från svenskt fiske i Östersjön blir i dag djurfoder.

Denna omstrukturering av fiskeflottan kan ses som kolonialisering av naturtillgångar. För det första inom Sverige, där västkustfiskets kapitalstarka företag tillåts ta över fisketillgångar längs alla kuststräckor genom en oligopolmarknad. Men också internationellt, där norsk laxuppfödning samlar in marina resurser från hela världen för att omvandla dessa till standardiserade och lättsålda produkter.

Man kan fråga sig varför det fortfarande tycks finnas så stor acceptans för denna typ av hyperkapitalistiska ”marknadslösning” – trots att de negativa konsekvenserna blivit alltmer uppenbara under senare år i form utarmade fiskbestånd och småskaliga kustfiskare som går på knäna på grund av uteblivna fångster. 

Skyller på konsumenterna

Den storskaliga fiskeindustrins skyller problemen på konsumenterna. Fångsterna måste helt enkelt säljas billigt till danska fiskmjölsfabriker eftersom folk inte vill äta sill/strömming längre. 

Lejonparten av de pengar som tjänas på att förvandla Östersjöns sill- och skarpsillsfångster till danskt fiskmjöl tillfaller en handfull fiskeföretag på västkusten. Men ur ett samhällsekonomiskt perspektiv är det pelagiska industrifisket en dyr förlustaffär för Sverige.

Att detta havererade system tillåts fortgå blir mer obegripligt för varje år som går. Politikens och förvaltningens argument klingar alltmer falskt.  

Västkustfiskarnas entusiasm är dock lättare att förstå. De är de enda vinnarna i detta spel, vilket uttrycks ovanligt tydligt när den vänsterpartistiske fiskeskribenten och Göteborgsbon Anders Svensson senast försvarade ITQ-systemet och det storskaliga industrifisket: ”[Privatiseringen] ledde till att den enorma överkapacitet som fanns tidigare försvann. I stället för 80 stora båtar finns det nu mellan 10 och 20 varav 8 riktigt stora från Västkusten. Av de 8 stora västkustbåtarna finns det flera som främst fiskar i Nordsjön och Nordatlanten medan andra främst fiskar i Bottenhavet och Östersjön. På Donsö har fiskarföretagen investerat i en ny djuphamn och i en konferens om fiske som ger sysselsättning på orten. På Rörö har fiskeriföretagen investerat i boende för barnfamiljer, en skola och förskola, en sporthall, en vårdcentral, en livsmedelsaffär och en kommande konferensanläggning. Utan lönsamhet i fisket skulle dessa satsningar inte ha varit möjliga.”

I detta oförblommerade försvar för att norrlänningar och ostkustbor ska känna glädje över tennisbanor och konferensanläggningar på öarna utanför Göteborg ges ändå en förklaring till varför Östersjön fiskas ut. Fiskeriförvaltningen har blivit ett redskap för rent-seeking, det vill säga att öka sin befintliga förmögenhet genom att manipulera offentlig politik eller ekonomiska förhållanden utan att skapa ny förmögenhet.

Henrik Svedäng, docent i marinekolgi vid Östersjöcentrum, Stockholms universitet.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Nödhjälp till Rafah i Gaza
Trots den nödhjälp som nu väntas släppas in i Gaza är situationen för civilbefolkningen fortfarande akut efter Israels förödande anfallskrig. Foto: Mohamed Arafat/TT

”Eldupphör inte nödvändigtvis ett slut på folkmordet”

Samtidigt som omvärldens blickar på måndagsmorgonen riktades mot Israel återstår fortfarande mycket för att en långvarig och framför allt rättvis fred ska bli verklighet. Det menar Palestinagrupperna som förklarar att ett eldupphör inte nödvändigtvis innebär ett slut på folkmordet.

Strax före klockan 10 på måndagsmorgonen meddelade den folkmordsanklagade israeliska armén att samtliga överlevande gisslan ska ha släppts fria av Hamas. De transporterades från det sönderbombade Gaza av personal från Röda korset över gränsen till Israel. I gengäld ska omkring 2 000 palestinska fångar släppas fria. Många av dem godtyckligt fängslade av Israel utan ordentliga rättegångar.

Men vad det så kallade fredsavtalet, där många detaljer fortfarande inte presenterats, innebär i praktiken är fortfarande oklart.

Palestinagruppernas ordförande Roberto Tamayo Hokkanden säger till Arbetaren på måndagsförmiddagen:

– Det är givetvis välkommet med ett eldupphör efter två obeskrivliga år av folkmord. Bland palestinier i Gaza är lättnaden stor och vi har sett bilder på firande. Men denna vapenvila innebär inte automatiskt ett permanent slut på folkmordet och heller inte fred. Om vapenvila hålls är den fortsatt bräcklig. Det har, om inte annat, tidigare avtal visat. 

Svåröverskådliga konsekvenser

Roberto Tamayo Hokkanden hoppas nu att både nödhjälp och internationella journalister ska släppas in i Gaza.

– Det är först då vi kommer få veta den verkliga omfattande av lidandet i Gaza. 

Vad tror du om den närmaste framtiden för civilbefolkningen i Gaza?

– Det är nu den långa vägen till läkning tar fart.  Återuppbyggnaden måste komma igång, och människor i Gaza måste få börja leva igen och inte bara överleva. Israel har ödelagt samhället i Gaza, svält ut befolkningen och i princip raderat alla förutsättningar för liv. Det kommer att ta generationer innan läkningen kan börja på riktigt.

– Tidigare erfarenheter har visat att det också är nu som vi kommer att börja se omfattningen av folkmordet. Dels för att humanitär hjälp släpps in, dels för att fler palestinska röster kan höjas och höras. Situationen för dem som har överlevt är katastrofal och konsekvenserna av Israels krigföring är oöverskådliga, för generationer framåt.

”Inte tvingas tillbaka in i status quo”

Palestinagrupperna menar också, precis som många andra människorättsorganisationer världen över, att en eventuell fred måste bli långsiktigt rättvis.

”Tills frihet och självbestämmande är uppnått kommer Palestinagrupperna att fortsätta arbeta för det palestinska folkets rättigheter. Palestinierna får inte tvingas tillbaka in i ett status quo som innebär nya årtionden av förtryck. Det internationella samfundet måste agera genom vapenembargo och ekonomiska sanktioner och ett tydligt skydd för det palestinska folket mot ytterligare angrepp” skriver organisationen i ett pressmeddelande.

Omkring 70 000 palestinier har dödats i de israeliska attackerna mot Gaza sedan den 7 oktober 2023, och en stor andel av dem är barn. Siffran befaras dock stiga kraftigt då tusentals människor fortfarande rapporteras som saknade efter de intensiva bombningarna.

Publicerad
2 days sedan
Montage: I bakgrunden demonstration för flyktingarnas rättigheter. Till höger i förgrunden advokaterna Miran Kakaee, Nina Pirooz och Tomas Fridh
Miran Kakaee, Nina Pirooz och Tomas Fridh från Fridh Advokatbyrå i debatt om tonårsdeportationer. Foto: Ali Lorestani/TT, Harald Nilsson. Montage: Arbetaren

Falska löften om att stoppa tonårs­deportationer

Den nya anknytningsutredningen låtsas lösa problemet med tonårsdeportationer, men förslaget är en chimär som i praktiken förvärrar situationen för de unga som riskerar utvisning, skriver Nina Pirooz, Miran Kakaee och Tomas Fridh från Fridh Advokatbyrå.

När utredningen ”Skärpta villkor för anhöriginvandring” presenterades den 5 september 2025 väcktes förhoppningar om att slutligen komma till rätta med den omänskliga  praktiken av så kallade tonårsdeportationer. Många trodde att förslaget skulle  underlätta för unga vuxna att få uppehållstillstånd tillsammans med sina familjer. Sanningen är den motsatta, vilket även rubriken på utredningen möjligen skvallrar om. 

Utredningens verkliga uppdrag var kristallklart och i led med Tidöavtalet, nämligen att så långt möjligt anpassa svensk reglering till minimikraven enligt EU-rätten och att strama åt anhörigkretsen (det vill säga de personer som kan beviljas uppehållstillstånd på grund av anknytning) så mycket som möjligt. Det är precis vad som har gjorts, även för den grupp man påstått sig vilja hjälpa.

Enligt förslaget ska endast makar, sambor och barn under 18 år kunna beviljas uppehållstillstånd på grund av anknytning. Allt annat är undantag som ska tillämpas restriktivt. Tidigare har barn till arbetstagare kunnat beviljas uppehållstillstånd fram till de är 21 år gamla. Även denna ventil föreslås nu stramas åt, vilket självfallet innebär fler tonårsdeportationer. 

Försörjningskravet splittrar familjer

När det gäller försörjningskravet så ska detta enligt utredningen även gälla vid förlängningsansökningar, något som inte har varit fallet tidigare, vilket självfallet kommer splittra flertalet familjer. Det är oklart huruvida en sådan tillämpning av försörjningskravet vid förlängningar är förenlig med rätten till familjeliv enligt  Europakonventionen, särskilt när det kan leda till att familjer som lagligen varit bosatta i Sverige under längre tid splittras eller utvisas på grund av tillfälliga ekonomiska svårigheter som följer av en lågkonjunktur. 

Visserligen föreslås att regleringen om uppehållstillstånd för nära anhöriga utanför kärnfamiljen ska finnas kvar och anpassas för förlängningssituationer. Men vad innebär detta egentligen? 

Den enda förbättringen som presenteras är att kravet på vart beroendeförhållandet till resten av familjen har uppkommit nu förändras. Beroendeförhållandet behöver enligt förslaget inte längre ha uppstått i hemlandet utan kan även ha uppstått här i Sverige. Men bedömningen av beroendeförhållandet kommer fortsättningsvis att göras ”väldigt snävt.”

Utredningen är brutalt ärlig när det understryks att förslaget ”inte syftar till att ge personer som beviljats uppehållstillstånd i Sverige som barn en generell möjlighet att stanna i Sverige efter myndighetsåldern.”

Tvärtom ska utgångspunkten vara att unga vuxna ”inte har någon absolut rätt att leva tillsammans med sina föräldrar.” Detta framgår uttryckligen av utredningen. 

Unga vuxna utvisas när de fyller 18 år

I praktiken avgränsas rätten till förlängning till om man går kvar i gymnasiet eller inte, och även då ska bedömningen tillämpas restriktivt. Utredningen medger själv att det ”endast i undantagsfall” kommer att vara möjligt att uppfylla både kraven för förlängning och för permanent uppehållstillstånd. Att endast bevilja uppehållstillstånd till unga vuxna som är gymnasieelever är dessutom inte förenligt med  Europadomstolens praxis och uppfyller därmed inte ens en ”minimistandard” inom EU. 

Resultatet blir att man skapar en regel som låter som en lättnad men som i praktiken inte förändrar mycket, och som för barn till arbetstagare innebär en klar försämring. Unga människor som vuxit upp i Sverige, som talar svenska bättre än sitt ”hemlands” språk, som har alla sina vänner och sin framtid här, ska som huvudregel fortfarande utvisas när de fyller 18 år. Problemet uppstår vid nästa förlängning i stället. Målet förblir detsamma, att denna grupp ska utvisas, trots att deras anknytning till Sverige bara blir starkare med  tiden. 

Problemet med tonårsdeportationer förskjuts alltså bara några år framåt i tiden och skapar ytterligare falska förhoppningar hos drabbade familjer. Det framgår tydligt att denna grupp sannolikt inte kommer kunna beviljas permanenta uppehållstillstånd i längden.  

Även om förväntningarna på den här regeringen att faktiskt göra något av konsekvenserna av tillfälliga uppehållstillstånd var låga, så vill Fridh Advokatbyrå i varje fall belysa att utredningen i praktiken inte innebär en förbättring för denna grupp. Om vi verkligt vill komma till rätta med denna omänskliga praktik krävs politisk vilja att  respektera både Europakonventionens krav på skydd för privatliv och de mänskliga rättigheterna för unga personer som byggt sitt liv i Sverige, då bör utredningens förslag självfallet inte genomföras.

Nina Pirooz, Miran Kakaee och Tomas Fridh, advokater på Fridh Advokatbyrå

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
Civilkuragpriset 2025 tilldelas barnsjuksköterskan Malin Dalkvist från Eskilstuna
”Chefer borde uppmuntra ett öppet klimat på arbetsplatsen, i stället för att försöka mörka att det finns brister i vården”, säger Malin Dalkvist. Foto: Per Karlsson/TT och privat

Malin Dalkvists kamp för patientsäkerhet och arbetsmiljö prisas av facket

Barnsjuksköterskan Malin Dalkvist tilldelas årets civilkuragepris till minne av den mördade syndikalisten Björn Söderberg. Det här efter sin kamp för såväl bättre arbetsmiljö som för barn- och ungdomsavdelningens allra yngsta patienter vid Mälarsjukhuset i Eskilstuna. Arbetaren ringde upp för att gratulera.

Stort grattis. Hur känns det att tilldelas årets civilkuragepris?

– Det känns jättestort! Det är väldigt fint att få uppskattning för detta eftersom jag verkligen inte fått uppskattning från chefer. Tvärtom har jag blivit ganska illa behandlad efter att ha stått upp för att lagar kring patientsäkerhet ska följas, gjort en visselblåsaranmälan i regionens eget visselblåsarsystem och tillsammans med några av mina kollegor gått ut i lokaltidningen och berättat om vår oro för patientsäkerheten på avdelningen. 

Kände du till priset innan?

– Nej, inte så mycket. Men jag har läst om tidigare pristagare nu och det är ju ett väldigt fint pris och många modiga personer som fått det tidigare. 

Hur är situationen på jobbet nu?

– Vet faktiskt inte. Jag är tjänstledig och flera av mina kollegor har sagt upp sig.

Varför är det viktigt att stå upp för sig själv, sina kollegor och patienterna på jobbet?

– Jag tycker det är viktigt att jobba med avvikelsehantering i vården på det sätt som det är avsett. När saker går fel är det viktigt att man vågar skriva avvikelserapporter, utreda händelser och sätta in adekvata åtgärder för att minska risken för upprepning. Allvarliga händelser som lett, eller hade kunnat leda till, vårdskada ska dessutom enligt lag Lex Maria-anmälas, men det görs inte på barnkliniken i Sörmland. Det blir väldigt konstigt att försöka sopa allvarliga händelser under mattan. Det är inte rätt mot någon.

– Barn är en extra utsatt grupp. Både för att de är små och för att till exempel felaktiga doser av läkemedel kan ha större negativ effekt än hos vuxna, men också för att barns upplevelser av vården på sjukhus sätter spår för resten av livet. Därför är det viktigt att alla som ska jobba med barn har tillräcklig kompetens och får tillräcklig inskolning och stöttning för att klara av jobbet, och att man har ett så pass öppet klimat på arbetsplatsen att man vågar be om hjälp, fråga varandra, och ifrågasätta när något känns fel. Detta tycker jag chefer ska uppmuntra i stället för att försöka mörka att det finns brister i vården.

Publicerad Uppdaterad