Gävle, november–december 1936. Georg Branting, riksdagsman, jurist, fäktare och son till Hjalmar Branting, var ordförande för Svenska hjälpkommittén för Spanien. En gnutta filmstjärneaktig, tyckte Klara, med vemodig blick under tunga ögonlock. Hans hjärta gled, enligt partikamraterna i SAP, jobbigt långt ut åt vänster. Han hade engagerat sig i fallet med de dödsdömda anarkisterna Sacco och […]

Gävle, november–december 1936.

Georg Branting, riksdagsman, jurist, fäktare och son till Hjalmar Branting, var ordförande för Svenska hjälpkommittén för Spanien. En gnutta filmstjärneaktig, tyckte Klara, med vemodig blick under tunga ögonlock. Hans hjärta gled, enligt partikamraterna i SAP, jobbigt långt ut åt vänster. Han hade engagerat sig i fallet med de dödsdömda anarkisterna Sacco och Vanzetti 1927. När han gick emot partiet och började arbeta aktivt till stöd för den spanska republiken tvingades han lämna sin post i partistyrelsen. I tidningarna och på radion diskuterades huruvida Sverige skulle vara del av noninterventionspolitiken eller inte. Svenska arbetare uppmanas att inte fara till Spanien i krigiskt syfte. Franco, läste Klara, fick en tysk truppstyrka samt tretusen italienska svartskjortor i julklapp.

I Gävle, liksom i åtskilliga andra städer, organiserades lokala hjälpkommittéer och Klara hade varit på ett av de första mötena. Där hade hon träffat Sonja Bratt som var jämnårig hattmodist och de fattade genast tycke för varandra, fick varsin bössa, och stod tillsammans vid Lindbloms hörna och skramlade. Klara hade fått låna en ny skapelse av Sonja, en skär bakelseliknande kreation med mörkblått tygband, hon såg förmodligen inte klok ut men Sonja menade att hon måste vara chic, om de såg ut som skräp skulle folk tro att pengarna gick till dem själva. Det var märkvärdigt hur snabbt bössorna fylldes, men en och annan svordom fick de också. En man tog ordet bolsjevikhora i sin mun. Sonja började skratta, men Klara fick bita sig i tungan för att inte ilskna till. Sonja nickade menande mot Klaras mage. Jaså, det är alltså så det ligger till? skämtade hon, men Klara kunde, som vanligt, inte skratta.

 

*

 

Ingemar såg henne på håll och hjärtat blev tungt av stolthet och bedrövelse. Hon var fin med det bruna håret uppsatt på sidorna, hon hade en underlig hatt som han inte sett henne bära förut och som fick henne att se utklädd och löjlig ut. Han dröjde bakom sin utkiksplats, Rådhuspilen. Hatten var i varje fall inte lika iögonfallande som magen som stod rätt ut, kappan kunde inte dölja den. Han såg att hon lade handen på magen men snabbt lyfte den igen som om hon bränt sig. Om han haft pengar skulle han ha gått förbi och pressat Klaras bössa full.

När hon gick därifrån – med en väninna han aldrig sett förr – visste inte Ingemar vart han skulle ta vägen. Han irrade på gatorna i Gävle. Ända bort igen till Klaras port, han antog att hon måste ha kommit hem, men när fru Holmström stirrade ut genom fönstret, inte helt olik en vålnad med det vita håret ton i ton med ansiktet, gick han därifrån. Holmström var en sådan som inte tvekade att ringa polisen, men dittills hade han klarat sig. Det finns liberala drag i henne, mindes han att Klara sagt och skrattat och inte skämts för dem när de gick armkrok förbi värdinnans glugg. Blickarna som Holmström gav Ingemar var inte liberala, men Klara hade i varje fall inte behövt flytta. Hon kanske hade sagt att de skulle gifta sig? Det hade Ingemar inte velat fråga Klara om. Från Klaras port gick han tillbaka in mot staden men svängde av förbi slottet och fängelset, gick över bron och ån, bort till Porterparken eller Kärleksparken som den också kallades. Det var väl för att de unga satt där om vårarna och kysstes i skydd av träden eller också berodde det på fyllgubbarnas intima gnabbande. Han behövde gå i en evighet. Från våren med Klara, genom den kvävande sommaren och den bedövade hösten, in i vintern. Det var speciellt med november eftersom det var månaden han fötts och Joe Hill dött. När han var liten trodde han att alla andra människor föddes på våren, innan syrenerna vissnade. När Joe Hill dog var han inte Joel Hägglund längre och av någon anledning gjorde det november lättare att stå ut med.

Gavleån delade staden i en riktning samtidigt som järnvägen korsade den åt det andra hållet. Staden låg i fyrkanter, hoplänkade genom broar och järnvägsövergångar. Kärleksparken var tömd på människor. Han gick den upptrampade stigen vid sluttningen mot ån. Bland bänkarna och buskagen såg han märkligt envisa ljuspunkter nära marken. Han gick närmare, satte sig på huk för att bättre se varifrån ljuskällorna kom, ryggade tillbaka, såg rätt in i kraniers lysande ögonhålor. Han tog tag i en skalle, såg att det var ficklampor inkilade. Han räknade till tio grinande, lysande dödskallar på rad på marken, under buskar och bänkar. Memento mori. Han mindes det från en bok i lokalen. Kom ihåg att du är dödlig. Blev sittande länge på huk vid det stilla, tysta skådespelet, det var som om det tröstade.

I tidningen två dagar senare kallades det ofog. Det höjdes röster för »de hedervärda Gävlebor« som kranierna tillhörde och som dött för flera hundra år sedan. Polisen kopplades in, men hysset upprepades kväll efter kväll utan att de skyldiga kunde gripas. Det fanns inga vittnen. Kyrkoherden vid Helga Trefaldighets kyrka spikade noga igen de packlårar med skelett som blivit stående oskyddade intill väggen under tiden då kyrkan restaurerades. Skelettdelarna hade grävts fram under kyrkans stengolv, de var en del av den gamla kyrkogården, den som funnits före branden.

I askfatet i lokalen låg söndervridna cigarettstumpar, varav en glödde. Mötet var klart, de andra hade gått och Ingemar begrep inte varför han jämt blev ensam kvar med Verner, som om de drogs till varandra. Verner fipplade med mötespapperen. Han hade varit på lyset innan mötet och efter två timmar märktes det på de darrande mötesanteckningarna att han ville ha mer. Han tappade ett informationsblad, det handlade om Spanien förstås. Ingemar tog upp det. Holm läste hans tankar:

Kommer du inte iväg, Bäckström?

Ingemar rodnade för han var ju kvar och det var vinter. Snart är det jul, sa Holm och spädde på.

Ja men åk själv då, ville han riva i, var nära, men så såg han Forden framför sig. Forden som Verner en gång ärvt, men som han inte hade kvar. Den åkte långsamt, glänsande runt i staden, och han såg att det var han själv, Ingemar, som satt vid ratten. Vad fan gjorde han där? Körde varv på varv för att visa upp den, sedan skulle han sticka. Kartan låg i handskfacket och aldrig hade en karta varit så snyggt vikt. Bensintanken var fylld och väskan packad med det viktigaste. Han hade legat långt in på småtimmarna och tänkt igenom körsträckan, men nu krypkörde han förbi bron vid Porterparken, där vägen och staden både kunde svänga norr- och söderut. Han mindes det. Han mindes en pojke som stod där det var som brantast. Därunder var strömmarna värst men det syntes inte ovanifrån. Pojkens armar hängde längs sidorna och han såg så satans ensam ut. När han hörde bilen vände han sig långsamt om och såg rätt in i Ingemars ögon. Det var Verner. Ingemar tryckte på gasen. Tog kepsen från hängaren i tamburen, han var på väg men

Holm harklade sig:

Jaså du, sa han, Ingemar Bäckström, Spaniens riddare och frälsare.

På de sönderfallande putsväggarna runt dem satt grafiska affischer med slagord och upprop. Texterna var röda eller svarta eller både och. Knutna nävar och kvinnor i sjalett.

Tiden stod still och de väntade. Det klafsade under fotsulorna och när Ingemar tittade ner såg han blod rinna ymnigt ut mot listerna, men varifrån? Verner i soffan i blodet, rosorna i blodet, han flinade. Fyrtiotreåringen mot tjugoettåringen. Han skulle aldrig kunna vinna, Holm. Han måste ha förstått det för han sjönk ihop och Ingemar tänkte igen att han borde gå. Istället drog han pinnstolen rätt genom blodet. Han hade ändå bestämt sig. Ilskan slukades upp av golvtiljorna och de breda gliporna emellan.

De satt bredvid varandra i Forden, han och Verner, och Verner tittade efter en sista gång att kartan låg på plats. Han skulle till att vrida om nyckeln men hejdade sig, tittade på Ingemar.

Jag knuffade i han, sa Verner. Pojken, han var lika gammal som jag. Han retades så jävligt, lät mig aldrig vara, och jag fattade inte då, att man kunde dö av lite vatten, å andra sidan visste jag inte ett dugg om någonting. Den jävla snorungen följde efter mig till bron, kom upp bakom mig, jag hörde hans gälla entoniga röst. Han kallade mig saker och jag fick för mig att det var jag eller han. Vattnet drog mig till sig men jag var för arg. Jag visste inte vad jag gjorde.

Du var väl en snorunge du också, försökte Ingemar. Du menade inte det som hände.

Verner satt så djupt ner i soffan, Ingemar ville sträcka ut handen, rädda honom, men han visste att Verner inte skulle ta den. Han höll sina händer tryckta mot ansiktet, också på ena handen fanns en liten tatuering.

Varför var det ingen vuxen som kom och räddade honom? sa Verner. Varför stod det ens mellan oss två? Han skrapade med skon i golvet. Jag kan ju inte simma, Bäckström, jag lärde mig aldrig det.

Ingemar tänkte att de skulle ha bytt plats. I minnet – som inte ens var Ingemars – var det ju Holm som hade nyckeln, och kartan, och bilen. Ingemar visste ingenting, ändå satt han kvar. Verner grävde med handen i innerfickan, en fick- plunta kom upp, Ingemar hade inte sett honom dricka öppet förut. Han tog ett par rejäla klunkar, sjönk allt djupare ner i soffan.

Min morsa kunde ha varit en bra morsa, men hon fick inte det. Det var andras ordning, andras blickar, som bestämde allting. Och de där pengarna jag fick, smutsiga pengar, vad skulle jag med dem till? Och bilen –

Han var i sin egen värld, sina egna minnen. Så var det som om han kom ihåg att Ingemar också var där, klappade honom på axeln, en långsam, tankspridd rörelse.

Bäckström, det blir svårare på havet när det är vinter, sa han och vred sig mot fönstret så att han såg himlen, som om han kände på sig hur underligt vit och mörk den var på samma gång.

Jo, sa Ingemar. Men på något sätt ska jag dit. Han försökte låta snäll. Till Spanien, lade han till, för att påminna eller bara fylla ut. Golvet var tiljor och lister. Inget mer. Inget blod. Ingen ilska.

Tänk att vi kallar dem kamrater, sa Holm, de som slåss därborta. Vi säger kamrater men vad fan menar vi? Är man kamrater står man väl vid varandras sida, eller hur, man hål- ler inte på och fjantar med sina ord, som om de inte betydde nåt?

Ingemar följde hans blick genom fönstret, upp i himlen.

Han visste inte vad som skulle komma.

Jag är bara en skitstövel jag, sa Verner då. Jag har inte gjort något ordentligt och inte kommit någonstans.

Jo då, ville Ingemar säga, ville inte vara större än männi- skan bredvid som han alltid beundrat utan att förstå varför. Han ville verkligen säga något. Verner slet blicken från himlen.

Jag ska hem nu, sa han. Inte för att jag har att komma hem till, men ändå. Ta hand om dig grabben, och gå inte för nära kanten bara.

Han tog Ingemars hand och höll den, höll den, och fast Ingemar satt kvar på pinnstolen med kepsen i knäet kände han sig lyftas upp.

När Ingemar vaknade den där avgörande dagen – utan att han visste att den var avgörande – hade han drömt om Kla- ra. De hade bott ihop i en stor våning med rymliga, ljusa rum, men hon började täcka de vitmålade väggarna med bilder i tjocka, överlappande lager: bilder av vågor och vatten.

Han bad henne ta ner dem, vad skulle hon förstöra deras utrymme för? Hon hade blivit ledsen, och alldeles innan han vaknade började hon plocka ner bilderna, nej, hon rev dem från väggarna så att flera gick sönder: bild efter bild, våg efter våg.

Han öppnade dörren och där låg en tunn hinna av snö på innergården. Nästan hela vägen till Alderholmen låg snön kvar men där hade den smält och marken såg ut som vanligt. Det var en vecka till jul och det märktes. Slitet fick en riktning, julhelgen hägrade, och just då på julaftons kväll skulle tiden stanna, med familjer och stearinljus och lutfisk, om det nu fanns familjer, och stearinljus, och lutfisk.

På norra sidan av ån tog träkåkarna slut, arbetarstaden löstes upp, tjänstemännen och handlarnas stad tog vid. Alderholmen var ett ingenmansland, ett mellanrum där allt var i rörelse. Människorna tjänade tingen som skulle vidare ut i världen. Pengar bytte plats, men hade inget med den arbetande människan att göra. Hon fick smulorna, om det blev något kvar när varan förvandlats till kapital. Handelsmännen övervakade från sina kontor. Om rytmen, flödet, takten inte tilltalade dem kunde de bryta, kräva uppsägning- ar, kräva en annan rytm.

Ända sedan han börjat slava där, Ingemar, nej längre till- baka, när pappan var ung (han mindes det!) hade han tänkt att varför vägrade de inte, varför gick inte varenda arbetare ut i strejk? Ju fler som gjorde det, ju mer de enades, desto färre svartfötter – och herremännen skulle inget kunna göra. De skulle sitta där på sina kontor och svettas och se världen som de trodde att de kontrollerade bryta samman. De fick själva göra skitjobbet, vilket de aldrig skulle klara av, annars fick de börja utjämna skillnaderna. Det är bara en kort tid vi behöver svälta, tänkte Ingemar. Det ena ställdes för sällan mot det andra. Fast ingen av dem var hunsade, innerst inne. Det var rädslan och behovet att överleva som ställde till det. Han kastade en blick mot Larsa. De hade inte pratat på länge och han saknade det.

På rasten satt han med andra och Ingemar satt med ingen alls. Neptuns döttrar gick förbi, han vinkade men de kände visst inte igen honom när han inte beställde kaffe och bad dem öppna fönstret i värmen eller stänga det i kylan. Annars var det sällan kvinnor syntes till på Alderholmen. Enstaka prostituerade efter arbetets slut, fruar som kom dit och letade efter sina män, då när det gått för långt och de var tvungna att lämna gråtande barn hemma. Ingemar hade hört dem eller om han mindes från längre tillbaka: deras svepande kjolar som rev upp skiten som annars låg still. Han hade sett män springa ifrån sina fruar, på samma sätt som de sprang ifrån förmännen. De var nära att hoppa i ån… för att slippa leva för någon annan. Ingemar satt ensam med sin smörgås, frös, såg Klaras ansikte framför sig och det värkte till. Tittade mot Larsa, det var för jävla larvigt, han tog sin smörgås och gick dit, satte sig bredvid som han brukade, innan det blev krig. Han visste att han var dryg men hur skulle man vara annars?

Men klaga inte så förbannat, sa Larsa när Ingemar igen, dumma jävel, försökte lägga hela Spanien – ett avlägset, mycket varmare land – i Gävles hamn. Vet du, Bäckström, jag är inte helt bakom flötet, men alla kanske inte tycker att våld är rätt väg att gå.

Hur ska vi bete oss då, tänker du?

Larsa suckade. De andra reste sig, strök smulorna av arbetsskjortor och byxor, rättade till sina mössor, andades kortvarig värme i händerna.

Fredliga protester, på hemmaplan, sa Larsa. Det verkar ändå inte vara nån ordning där borta.

Grabbarna som åker dit är i min ålder och yngre. De åker dit frivilligt till en plats som kryllar av ondska… och död.

Han tystnade. Det fanns för många ord, och de han valde var inte särskilt bra. Han ångrade både ondska och död. De orden övertygade ingen, för de fanns i Gävle också, och det var inte så att Larsa vände sig bort men han tuggade på andra ord.

Jag orkar inte prata mer om det här, Bäckström. Vi har kämpat för att komma hit, jag har, du vet ingenting om hur jag kämpat för just den här platsen.

Det är inget svar, Larsa, det är en del av frågan.

Ge dig nu, Bäckström, sa han. Rösten ville låta godmodig men irritationen väste igenom orden. Sluta tyck så förbannat synd om dig själv.

Han spottade ut den sista slurken kaffe som blivit kall och reste sig, böjde ryggen lätt bakåt, inför nästa tunga lyft. Men när han gått ett par steg mot säckarna som alltid väntade på dem vände han sig om och spände blicken i Ingemar:

Det är lätt för dig att snacka, Bäckström, som inte har någon annan att ta hand om.

Han spottade i marken igen, tog sats. Ingemar hade miljoner ord i kroppen, vilka skulle han välja? Han reste sig också, ville springa efter Larsa:

Tror du att bara för att du klarar dig så gör alla andra också det?

Men han sa inte ett dugg. Han kom att tänka på att han inte visste vad Larsas ungar hette, fast han måste ha sagt det tusen gånger. Sara och Ingrid? Inger, Sofia? Susanna, Ingegerd? Jonasson var på väg mot honom igen. Han tänkte att människor är som puppor instängda i fjärilar, istället för tvärtom – pupporna fattar inte att de har fjärilskroppar, deras blickar räcker inte runt dem själva, de vaknar varje jävla morgon och tror inte att något kan bli annorlunda. Larsa hivade ivrigt i säckarna och Jonasson såg nöjd ut. Ingemar spottade också. Knäböjde för att lyfta och när han slängt i säcken tittade han bort mot lyftkranen, Trötte Teodor. Han såg något röra sig uppe i hytten, fast kranen väl måste vara låst? Han struntade i Jonassons ilskna blick och skyndade dit. Lätt snö föll igen. Han sprang och kunde inte förklara varför det kändes viktigt. Klättrade upp i hytten och möttes av en stor svart katt, ynkligt jamande. Över kattens ena iris låg en sprucken hinna som såg ut som krossat glas.

Hur har du kommit hit då? mumlade Ingemar. Han lyfte upp den stora katten och bar försiktigt ner den från kranen. Katten kurrade uppfordrande och det var svårt att bara sätta ner den och gå därifrån. Ingemar stod med ena handen på kattens mjuka rygg och den svängde tillitsfullt om, såg på honom med sitt enda fungerade öga, eller med bägge: det ena klart, det andra sprucket. Då kände han en hand på axeln.

Fritz? Va fan?

Fritz Lindqvist arbetade också i hamnen, som kranförare, de hade varit skolkamrater men Fritz hade gått med i ung- kommunisterna ungefär samtidigt som Ingemar gått med i Gävle LS. De gillade nog varandra, men det hade blivit omöjligt att umgås, de bara hejade om de sågs i hamnen.

Jag tog tillfället i akt, sa Fritz, jag tänkte höra mig för… Kan vi sätta oss någonstans? Bara en minut, innan de ser att vi avvikit.

Det fanns ett annat drag, mer än ideologin, som var svårt att stå ut med: Fritz var så förbannat omständlig, vändeoch vred på allt men bara för att hitta fler felaktigheter, och därför gick han omkring och var misstänksam jämt. Det märktes också i hur han sökte av området med blicken, som om någon skulle höra dem, fast det var dött därute, bortsett från några skrov – och katten då. Förmännen var alla på avstånd, och vad brydde det Ingemar om de blev griniga? Jag ska inte stanna här, jag ska långt härifrån.

De hittade en iskall bänk i närheten, snön yrde, katten följde efter, ringlade ihop sig och stirrade på dem, med ett eller två ögon. Snön föll tätare, katten brydde sig inte om det.

Jag har förstått det som om du vill till Spanien, Bäckström? Jo, sa Ingemar förvånat, jag hade nog tänkt det, men – Jag ville bara säga att det går ett tåg från Gävle till Göte-

borg efter jul, och sen en båt vidare mot Spanien på nyårs- dagen. Är du intresserad?

Jo, sa Ingemar, fortfarande häpet. Är du? Fritz skakade på huvudet.

Det behövs folk på hemmaplan också, som håller i trå- darna.

Han log brett mot Ingemar, såg sig omkring igen. Vem har du hört ifrån?

Det spelar väl ingen roll. Jag fixar biljetter åt dig, det står vi i klubben för.

Annars kan säkert vi, försökte Ingemar, för inte ville han att Komintern skulle sköta hans ärenden, Verner skulle bli tokig om han hörde det. Katten slingrade svansen kring Fritz ben men han verkade inte märka det. Han skakade igen på huvudet.

Jag har direktkontakt med lokalen i Stockholm – de som hjälper till med det här. Det är jäkligt uppskattat förstår du väl. Och det är väl sak samma vem som fixar papperen, vi slåss ju för samma sak. Nå?

Fritz sträckte fram sin näve och Ingemar tog den. Fritz klämde länge om Ingemars iskalla fingrar. De satt en stund och tittade mot havet och Bottenviken innan Fritz reste sig. Lycka till då, sa han och knöt sin höjda högerhand. För republiken, sa han. Det lät tillgjort men ändå fick Fritz något

blött i ögonen som han försökte blinka bort.

Sedan var han borta, och det verkade katten också vara. Ingemar satte sig på huk och lockade men såg den ingenstans.

Först gick han förbi lokalen på Norra Skeppargatan, sedan Makaronifabriken i korsningen Södra Centralgatan-Åkargatan. Där stod han ett tag och väntade fast han visste att hon slutat för dagen och att han borde ha ställt sig nedanför hennes fönster istället, ropat hennes namn. Slutligen gick han till Nedre Bergsgatan och Joel Hägglunds hus, som nu var någon annans hem.

Eivor tog honom i handen och tryckte den hårt i sin:

Vet du, Ingemar, att sen kom han då till Amerika, den lille pojken från Gävle. Och där borta, i det stora landet, fanns det plats att göra stora saker…

Hon släppte hans hand och han lade den, som han brukade, mot porten. Körsbärsträdet hade ändrat färg och de röda löven lossnat, låg i drivor runt stammen, över dem föll snön. Joe Hill hade glömt sitt namn och barndomen i Gävle var täckt av snö. Mamman tittade på honom:

Du kan göra stora saker.

När han kom hem stod John utanför porten, Ingemar blev förvånad, han visste inte att John kände till var han bodde.

John var storvuxen och snaggad, de som inte kände honom ryggade när han kom emot dem. Men nu hade han sjunkit ihop, nu skulle ingen bli skraj, det syntes att han grinat.

Verner är död, sa han och orden darrade. Va fan säger du?

De hittade honom i ån i morse, stelfrusen och blå, det gick inte att tina upp honom – så jävla kallt är det väl ändå inte? John började grina igen och det var som om han föll in i

Ingemars famn.

 

*

 

Lördagkväll och Klara läste Bangs artikel i DN om de många barnen på spanska bårhus, hår hopklibbade av blod, »man ser ingenting, vill ingenting se, vill skrika högt«. Hon läste om den spanska ångaren Malisia som anlänt till Stockholms frihamn från Malaga med torkad frukt och nötter till de svenska julborden. Malaga var ännu inte Francoland, fast det låg bra nära Sevilla. Hon följde med på en karta som hon fått låna av vaktmästaren på fabriken. Hon visste vilka områden fascisterna tagit och var fronten låg. På ett ungefär i varje fall. Hellgren hällde upp sprit åt sig. Han tog fram resegrammofonen och musiken strömmade genom rummet, Pennies from heaven med Billie Holiday. Han tog några steppsteg, tog hennes händer. Hon skrattade.

Vi går ut och dansar i kväll, eller hur? sa han. Det är juldans på Centralhotellet, det är säkert fint där nu, med girlander och ljus. Han log, tog om henne men släppte när han kom åt hennes mage. Hon skakade på huvudet.

Nej, inte i kväll, Hellgren.

Du orkar ju aldrig nåt med den magen.

Jag måste upp tidigt med tvätt. Du är fortfarande kär i honom, va? Sluta nu, sa hon.

Men visst är det han som är farsa till barnet? Den strop- pen. Han var dryg redan i skolan.

Hellgren, sa hon. Det räcker. Men Hellgren slutade inte:

Och hans farsa, som var så rejäl och hygglig. Och du är likadan, tror du är bättre än mig, fast det bara är så att livet tar olika. Ändå ska det verka som om man förtjänat det.

Han drack ur glaset. Han tog tag i luften mellan dem och formade den till stenar, kastade det hårda bort från sig själv. För det är väl inte mitt barn? fortsatte han. För det blir väl inte barn bara på en gång? Han började prata om hur snabbt han varit ur henne den gången, att inget kunde ha hunnit fastna därinne. För någonting visste han väl om hur det gick till. För det var verkligen inte första gången. Han blev detaljerad. Måste väl tvinga ner det som pressades upp bland stenarna inom honom. Hon reste sig för att hälla upp ett glas vatten och han tog tag i henne, drog henne mot sängen och pressade ner, tog tag i hennes stjärt, den ser i varje fall ut som vanligt, mumlade han dumt, hon kände hans stånd, han ville att hon skulle stöna och vrida sig under honom… och älska honom – varför var det något svårt?

Så släppte han taget. Tjongade näven i väggen. Lade sig på rygg i sängen med blicken upp i taket.

Jag kan ändå inte, sa han. Inte med barnet där inne. Jag vet inte hur stort det är, hur mycket det kan känna – och tänka. Det har kanske allvarligt stirrande ögon.

Det ligger i vatten, Hellgren, det blundar.

Nä, inte det här barnet, det ligger där och vet allting.

Han gick bort till köksbordet och tog flera klunkar sprit direkt ur flaskan utan att frusta eller ens grimasera. Hon hörde honom mumla: Inte mitt barn.

 Under natten rann berusningen av honom, blev till mar- drömmar, och sedan, framemot söndagsmorgonen, allt mer utslätade former som liknade moln och vågor. Klara såg hur det vilda djuret gav upp och hon kände igen sig. Strök honom över pannan. Drog upp filten som halkat ner över hans höfter. Kaminen hade slocknat och det var kallt i rummet. Barnet sparkade. Hon kunde inte komma på något som skrämde henne, men hon ville berätta för Ingemar, lägga bitarna rätt. För varje millimeter av barnets kropp behöv- des olika slags skydd. Du behöver, började hon, och först kom maten, sedan väggarna och taket, sedan ömhet, solsken och tröst. Det slutade med rättvisan och sanningen, som en punkt. Hellgren snarkade och hon puffade på honom, då slutade han direkt, vände den breda ryggen mot henne och hon kände på födelsemärkena under hans ena skuldra. Följde stigen av mörka öar ner mot höften. Hon skulle tycka om honom mer om de kunde prata om saker. Som Spanien till exempel. Det blev gryning och hon kröp tätare intill honom för värmens skull. Snart skulle hon väl inte få plats längre i sängen. Snart skulle hon falla ur och inget golv, ingen mark, ingenting, skulle ta emot henne.

Varför hade det blivit Hellgren? På Sätraåsen, en kväll utan mörker. Ingemar hade lindat armen om henne, hon ville så gärna dansa – hade hon sagt det till honom? Förklarade hon för honom hur viktigt det var? Kulörta lyktor i den långsamt landande skymningen som bara snuddade vid mörkret och sedan ljusnade igen. Hon sa att hon tyckte om musiken och han rynkade pannan, svarade inte. Tänkte på annat. Antingen på mamman eller politiken, det fanns bara de två polerna för honom, studsade in och ut ur varandra, märkligt angränsande. Hon visste att mamman, Eivor, haft drömmar om hans framtid. Hade trott på honom som ingen någonsin trott på Klara. Och nu ville hon ju bara att Ingemar skulle dansa med henne. Ville att han skulle nicka och le när hon sa att hon älskade den sången: Blue moon. Hon vågade säga det, fast hon var osäker på nästan allt, och särskilt när hon var med honom. Hon vågade röra på höfterna och svänga med armarna, hon hade tydligt, tyckte hon, visat vad hon behövde, och han hade skakat på huvudet, fortsatt hålla henne, och hon tänkte: På ditt sätt, Ingemar. Alltid på ditt sätt.

Så mötte hon Hellgrens blick, han måste ha tittat på henne ett tag – på hennes höfter som rörde sig. Han stod och knäppte med fingrarna, fokuserad på musiken, samtidigt på henne… you saw me standing alone without a dream in my heart, without a love of my own. Musiken och hon gled in i varandra, på samma sätt som mamman och politiken gjorde för Ingemar. Hon var mitt i, Klara. Det var så det hade känts. Någon, det vill säga Hellgren, hade tittat på henne och omedelbart – det var så hon tolkat det – förstått vad hon ville, och kommit fram. Och eftersom Ingemar inte ville, och eftersom han släppt taget om henne, hade hon dansat iväg. Hon måste i varje fall berätta om barnet. Efter jul skulle hon göra det. Innan året var slut. Klockan slog fyra dova gryningsslag. Så nära sömnen slappnade musklerna av. Hon såg Ingemar framför sig, om hon sträckte ut handen skulle hon kunna röra vid honom men hon orkade inte. Var det så enkelt, som det sett ut, att lämna en för en annan? Kom kärleken inledningsvis i en ren, oförstörd form – som en oanvänd och glänsande leksak – och när den packats upp och använts blev den förstörd (för varje dag lite mer sliten och mindre glänsande)? Eller kom den gäckande, mer som ett väsen än en känsla – och desperat försökte man forma och förenkla den, göra den gripbar, stadig? Hon önskade att hon kunde höra barnets andetag. Kärlek, tänkte hon, verkar göda sig själv. Om man inte tycker om sig själv något vidare och någon annan gör det istället, då är det väl inte konstigt att man tycker om tillbaka? I heard somebody whisper please adore me. För att det är skönt, för att man behöver det, för att man inte vill känna sig ensam. And when I looked, the moon had turned to gold. Och då blir man rädd för att mista det, och ännu mer kär, och ännu mer rädd. Och då kanske det är det som är kärlek, att vara rädd? Men så kunde det väl inte få vara? Hon försökte tänka allting från början. Men somnade istället.

 

Spanien, vinter 1936.

I Madrid, skrev Diana Prieto, släcks lamporna klockan åtta i rädslan för luftanfall. Och sedan får människorna leva i en inandning. Svepande svarta fåglar över Kastiliens slätter. Vakna Spanien, Leve Franco – mörkervärlden i nordväst och plättar i syd. I fjärran: bergskammar, snuddande flygplansodjur. Vad var det någon sa om bergen? Att de var hukande spöken? Vad skulle inte den personen ha sagt om människorna djupt inne i Madrid, i hus utan skyddsrum? Sex bombplan och nio jagare över himlen. Undrar hur många som dör den här gången. Hur många som ska ägna hela sina återstående liv åt att sörja.

I Madrid, skrev Diana, fladdrar gardinerna i mörka fönstergluggar, bakom fasaden finns trasiga rum eller ingenting. Skyttegravarna är djupa sår i stadens utkanter. Bombhål i varierande storlekar har sprättat upp marken, ändå måste livet fortsätta, barnen nattas (om de fortfarande lever), natten bli dag. Under jorden, på tunnelbanestationerna, trängs flyktingarna. Fronten ligger så nära att ett granatanfall kan nå in till stadskärnan. I en stad som Madrid dör tjugofem människor efter varje bombanfall och tvåhundra skadas. Som ett omöjligt snitt. I byarna färre, beroende på var bomben faller och briserar: på en marknad, i en by vid ett berg, på en gata omgiven av hus. När bomberna exploderat och de som nyss levt inte längre lever är vi tvungna att begrava de döda och själva fortsätta med våra liv. Som jag redan skrivit: livet måste under alla omständigheter fortsätta, fast det är omöjligt. Madrids förstäder ligger i ruiner. Kulspruteposter med långa, dödstysta mellanrum. På vissa håll lever människor som vanligt i sina vitblommande trädgårdar, vitblommande långt in på vintern – för att fortsätta hålla det ifrån sig. I Las Rozas ligger Madridsocietetens golfbana mitt i allting. Tänk att sitta på en terrass, kupa handen över ögonen för att sila bort skymningsljuset, slås av den djupa tystnaden, rysa till av obehag när konturerna av Madrid framträder: en spökstad omgiven av molnväggar.

Var du än befinner dig, skrev Diana till Conxa och Luna, finns det ett annanstans som in i minsta detalj kontrasterar platsen där du är, som ett negativ eller en relief. Det går inga linjer in i den ena bilden från den andra, förutom de alldeles uppenbara, där den perfekt vitmålade terrassen förutsätter den omålade barnkistan.

Flygplanen gled också mullrande över Barcelonas himmel, gled vidare, retades. Runt Marcos slott välvde sig en regnbåge av drömmar och fantasier som inga fascister kunde ta sig igenom. Conxa drömde om honom när hon sov – hon såg honom i andra rum, med andra kvinnor, som på film och hon kunde inte röra vid honom. Det var tramsigt tydliga drömmar, hans blick in i filmkameran, och sedan fanns han kvar i hennes tankar när hon vaknade och filmen var slut. De som vakade över honom såg till att han fick rikligt med mat så att han växte och rikligt med kärlek så att han blev modig och klok. Han tittade ut över sitt rike. Han led inte brist på någonting. Conxa hade blivit mamma på grund på Francisco. Hon hade inte önskat det mer än kriget. Hon blundade och tänkte på de andra kvinnornas händer som smekte Marcos över det lockiga håret när han skulle vakna och över pannan när han skulle somna. I drömmen hade hon undrat varför hon inte var där, men när hon vaknade visste hon.

I Madrid, skrev Diana, ligger det kvinnor och barn i de flesta av kistorna. Innan de placeras där ligger de blottade på bårar med papperslapp knuten om stortån. Där ska stå namn och ort, men det är inte alltid de döda går att identifiera.

Conxa! Hjälp!

Conxa vände sig om. Det var en kvinnas röst. Den lät som Josefas.

Hörde du? sa Conxa till Luna. Hörde vad?

Det var nån som ropade på hjälp.

Det kan ha varit vem som helst, sa Luna och ryckte på axlarna.

I Madrid, skrev Diana, har jag inget längre i frontlinjen att göra. Jag som utbildat flickor i skytte har nu hand om soldaternas tvätt, det kallas fortfarande frontarbete, men jag får inte skjuta och inte utbilda andra kvinnor. Vår medverkan har förvandlats från ett segertåg till ett sorgetåg – vi går långsamt tillbaka. Jag tror att det här är början på slutet.

Hon överdriver, sa Luna.

Så du tänker inte använda dig av det?

Förstås inte, sa Luna. Det är kontrarevolutionärt.

Hon vek slarvigt ihop Dianas brev och stoppade det i fickan på hängselbyxorna.

På väg mot Bar de los Federales hörde de en grupp människors upphetsade röster: José Antonio Prima de Rivera är död. Hur dog han? Arkebuserad förstås! Var? På fängelsegården i Alicante. Conxa stannade upp. Varför? frågade hon. Gruppen bestående av både kvinnor och män tittade misstänksamt på henne: Varför? upprepade de. Vem är du, spion? Jag är dotter till en av CNT:s grundare, sa Conxa, och jag vill bara veta hur domen löd. Men det är väl självklart, svarade en av männen: Konspiration mot republiken.

Vad var det om? Luna hade samma tvivlande blick som de andra när hon och Conxa gick vidare. Det verkade som om du skulle bry dig om den där falangisten.

Det är klart jag inte gör.

Vet du, Conxa, ibland undrar jag. Undrar vad?

Luna skakade på huvudet och Conxa stannade upp. Hon ville trycka den magra kroppen mot väggen bakom dem, trycka armen mot den späda halsen. Varför inte? Vem som helst kunde bli anklagad för konspiration och förräderi. Vem som helst hade rätt att döma och döda. Luna fortsatte gå. Ur hennes ficka ramlade en sida ur Dianas brev och Conxa plockade upp det:

I Madrid söker alla efter ledstjärnor. Åt vilket håll ska vi gå nu? frågar vi. Det måste finnas någon som svarar, någon som vi litar på mer än oss själva, det måste vara någon vars hjärta vi vet fortfarande slår.

Conxa ropade efter Luna:

De letar efter guider till de nya milismännen som kommer, de kommer från hela världen – är du med mig?

 

Fortsättning följer…