Myller av ett sekel

Scen
I ett år har Linus Tunström och scenografen Ulla Kassius har, med hjälp av bland andra dramaturgen Lucas Svensson, arbetat med att adaptera hela Per Anders Fogelströms Stad-serie på Stockholms stadsteater.
Foto: Carl Bengtsson
[TEATER] Våra drömmars stad
Stockholms Stadsteater
Efter Per Anders Fogelströms Stad-serie
Av Linus Tunström (regi), Ulla Kassius (scenografi och kostym), Lucas Svensson (dramaturg) med flera

Den som en gång har öppnat första delen Mina drömmars stad i Per Anders Fogelströms Stad-serie om sex delar vet att det är lätt att vakna 100 år senare och undra vad det var som hände. Berättelsen om Stockholms utveckling genom dess invånare spänner över ett sekel och tar slut just under den tid som den skrevs, 1960–1968.

Böckerna baserar sig på den stora boksamling om Stockholm som Fogelström samlade på sig sedan tidig ungdom och på förståelse för kollektivet genom engagemang i bland annat Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen och Svenska Vietnamkommittén.

Böckerna berättar om människan som kastas mellan entusiasm och ansvar för gruppen och familjen och å andra sidan skräck och uppgivenhet inför överhet och politiska och ekonomiska krafter som pågår över huvudet på de ”lägre” klasserna. Själv född 1917, där föräldrarna som arbetat i Ryssland flytt revolutionen, var han van vid att vända och vrida på perspektiven. Han var humanist, stod alltid på de svagastes och förtrycktas sida – aldrig fundamentalist.

Delar av Stad-serien, företrädesvis den inledande boken, har filmats och spelats som teaterpjäs flera gånger, och kärleken till historien har inte alltid varit fullt besvarad i denna form. Regissören Linus Tunström och scenografen Ulla Kassius har, med hjälp av bland andra dramaturgen Lucas Svensson arbetat i ett år med att adaptera hela serien på Stockholms stadsteater.

Man föreställer sig svårigheten att gestalta det myllrande galleriet av Stockholmare från nu och då, och att få med Fogelströms speciella ton som aldrig släpper ömheten inför tvekan och rädsla hos sina hjältar och hjältinnor. Den stora skillnaden mot tidigare versioner är att man brutit upp kronologin som tickar på så stadigt och obevekligt – det handlar ju om utveckling också av själva staden – och låtit de olika karaktärernas enskilda öden få ta plats.

Här finns en fantastisk scen där föreställningens kvinnor samlas till vittnesmål och styrkeuppvisning.

Tiden löses upp, historierna går i varandra, pusslet läggs. Om och om igen är vi tillbaka i familjens rötter; där är Henning, den drömmande femtonåring som vandrade från Liljeholmen in mot staden en sensommarkväll 1860. Han som arbetar sig till döds som 35-åring, men efterlämnar ett arv som handlar om drömmar och humanism.

Där är Annika, stuvardottern som säljer ut kärleken och friheten mot ett tryggat liv i överklassen. Och där är Emelie, Hennings dotter som är den enda karaktären som följer med i hela serien. I böckerna smyger hon in lite försiktig, men tar plats med sin blick både bakåt och framåt. Finns för alla, sällan för sig själv, försiktig och lyssnande som fadern men också med hans tjuriga styrka. Här tar hon plats redan från början – den ciceron och sammanhållande karaktär som omväxlande lugnar ned, förklarar och driver på, som behövs för att få struktur på det myllrande sällskapet från olika tider och miljöer.

Föreställningen har förstås tvingat komprimera vissa teman som är röda trådar i bokserien, en av dessa är kampen för maten på bordet och för att ta hand om barn och systrar som misshandlats och svikits av svaga och alkoholiserade män. Här finns en fantastisk scen där föreställningens kvinnor samlas till vittnesmål och styrkeuppvisning.

Berättelsen har också getts en slags fortsättning in i vår tid, 50 år efter att Fogelström satte punkt med Hennings barnbarnsbarn Ann-Charlotte drömmande in i framtiden – inte en schematisk parallell med vinstkrav, invandring och ickehumanism då och nu utan en blick som handlar om just rötter och arv genom band mellan människor och generationer.