År 1901 avskaffades indelningsverket och yrkesarmén ersattes av en värn­pliktsarmé. (Före den allmänna värnplikten fanns beväringsinrättningen, som var en typ av allmän värnplikt men i begränsad omfattning. Kärnan i armén utgjordes av den indelta armén. Beväringen utgjorde förstärknings- och ersättningspersonal. ) Sveriges förebild var den tyska värnpliktsarmén som hade firat stora triumfer i krig mot Danmark, Österrike och Frankrike.

Försvarsreformen diskuterades och genomfördes samtidigt som den moderna arbetarrörelsen höll på att ta form. Även när det gällde att hin­dra arbetarrörelsens framväxt hämtades inspiration från Tyskland. År 1889, samma år som det socialdemokratiska partiet bildades, infördes en lag med straffbestämmelser för agitation. För att bland annat övervaka socialdemokratiska möten inrättades vid sekelskiftet detektiva polisen. Många socialdemokratiska tidningar och debattörer drabbades av åtal. År 1899 antogs »Åkarpslagen« som syftade till att skydda strejkbrytare.

Inom de högre klasserna fanns ett motstånd mot den allmänna värn­plikten eftersom krigsmakten då skulle kunna innehålla samhällsomstör­tande element. Socialismen sågs som ett hot och för att kunna avvärja detta hot krävdes en lojal krigsmakt. Militär hade använts vid konflikter till exempel vid Sundsvallsstrejken 1879. Avgörande för införandet av all­män värnplikt blev till sist bland annat Tysklands försämrade förhållande till Ryssland och Sveriges försämrade förhållande till Norge.

Oron för att krigsmaktens lojalitet när allmän värnplikt infördes tog sig bland annat uttryck i att särskild polis inrättades vid Bodens fästning och örlogsstationerna i Karlskrona och Stockholm. I slutet av 1920-talet inrättades en upplysnings- och underrättelsebyrå vid generalstaben. By­rån var centrum i ett nät av övervakningsofficerare vilket nådde ned till regementsnivå. Man samlade in material om samhällsomstörtande par­tier, vilket var liktydigt med kommunistiska partier. På det sättet kunde man bland annat upprätta ett kartotek över kända och misstänkta kom­munister. När försvarsstaben inrättades 1937 överfördes registret dit.

Man samlade in material om samhällsomstörtande par­tier, vilket var liktydigt med kommunistiska partier.

Befälskårerna bestod i slutet av 1800-talet av en officerskår, en underof­ficerskår och en underbefälskår. Underbefälskåren var rekryteringsbas för underofficerskåren. För att kunna bli officer krävdes studentexamen och därför rekryterades officerare nästan uteslutande från överklassen. (Antalet män som avlade studentexamen var år 1900 914 st, 1920 1 671 st och 1940 2 596 st. ) Men egentligen var rekryteringsbasen ännu snävare. Vid gardesregemen­tena, till exempel Svea livgarde, krävdes av tradition att officersaspiran­terna var adelsmän. Även vid andra regementen hade sannolikt adelsmän företräde. Men det fanns också andra släkter där officersyrket gick i arv från far till son. Generalmajoren Rickman von der Lancken, som under andra världskriget var chef för det lokala försvaret i Östra militärområdet skrev om detta i Försvarsfrämjandets tidskrift Folkförsvaret 2/1945:

Medlemmar i dessa släkter – ofta upphöjda till adelsståndet på grund av krigiska bedrifter – hade krigarblodet i sina ådror och betraktades allmänt som självskrivna för officersyrket. Deras insats för att hålla officerskallet högt har nog underskattats liksom deras på grund av arvskapade fallenhet för yrket.

Den allmänna värnplikten medförde att den manliga delen av befolk­ningen på ett påtagligt sätt kom i kontakt med det fast anställda befälet. Många reagerade mot befälens mentalitet och man ansåg att utbildningen lämnade mycket att önska. I riksdagen motionerades redan 1902 om en breddning av rekryteringsbasen till officersyrket. På 1920-talet öppnades vissa ytterst begränsade möjligheter för underofficerare att bli officerare. En något större förändring åstadkoms 1943 när Försvarets läroverk inrät­tades. Under mer än 40 år kunde således försvaret motstå de försök som gjordes till förändringar av officerskårens rekryteringsbas.

Bengt Abrahamsson visar i sin bok Militärer, makt och politik, att den militära organisationen samtidigt som den ägt exklusiva fackkunskaper också utgjort en social gemenskap och en kultur som format den enskildes referensramar och attityder. På så sätt har organisationens enhetliga upp­trädande utåt förstärkts. Detta har samtidigt inneburit att det har varit svårt för utomstående att påverka organisationen och åstadkomma förändringar.

Motståndet mot och rädslan för marxism samt en gammal rysskräck kunde för officerskårens del ta sig konkreta uttryck under det finska in­bördeskriget.

För den enskilde medlemmen i organisationen har det aldrig varit lätt att avvika från det som ansetts vara organisationens uppfattning i en viss frå­ga. (Abrahamsson 1972 s. 77-94.) Den som har haft avvikande värderingar har dessutom under utbild­ningen kunnat bedömas som mindre lämplig och trots goda färdigheter ändå inte blivit antagen till officer.

Motståndet mot och rädslan för marxism samt en gammal rysskräck kunde för officerskårens del ta sig konkreta uttryck under det finska in­bördeskriget. Striden pågick våren 1918 mellan »röda«, huvudsakligen ar­betare, och »vita« ur borgarklassen. I kriget deltog svenskar på den vita sidan: 94 officerare, 24 underofficerare och 440 underbefäl varav många så kallade studentfurirer. Bland dem som deltog fanns Archibald Douglas, dennes kusin C.A. Ehrensvärd, Martin Ekström, som senare blev ledare för Nationalsocialistiska blocket, Erik Grafström, Harald Hjalmarsson, far till högerledaren Jarl Hjalmarsson, Carl af Petersén, Henry Peyron och Axel Rappe. Även andra stödde den vita sidan i inbördeskriget. Greve Eric von Rosen skänkte ett flygplan som han personligen överlämnade till marskalk Mannerheim.

Under åren 1911-1915 hade Hjalmarsson varit chefsinstruktör för det persiska gendarmeriet och blev 1915 general i den persiska armén. Med i Persien var också Carl af Petersén och Martin Ekström. Harald Hjal­marsson blev chef för Svenska brigaden i Finland och utnämnd till finsk generalmajor. Han ledde brigaden bland annat vid offensiven mot Tammerfors. I boken Röd och vit terror behandlar Jaakko Paavolainen svenskarnas deltagande i den vita terrorn. Enligt Paavolainen torde Hjal­marsson egenhändigt ha skjutit ned fyra fångar i Kuru. Den helt unge artilleriofficeren greve Hamilton skrev den 4 mars 1918 på ortsbefolk­ningens begäran under sju dödsdomar i Jakobsstad.

I brev har Hamilton antytt »utrensningar« i samband med intagandet av Tammerfors men han uttrycker sig så att det inte går att avgöra om det var svenskar eller finnar som genomförde dessa. Det framgår dock att man i Tammerfors åtminstone i viss mån hade uppfattningen att svenskarna inte tog fång­ar. Den svenske löjtnanten Reichenberg utsågs till stationsbefälhavare i Tammerfors. Fångarna som samlades i stationshållen och av vilka en stor del var ryssar avrättades helt öppet. Detta skedde sannolikt på order uppifrån. I Sääkimäki fanns en svensk avdelning som verkställde avrättning­ar, men troligen var det ortsbefolkningen som bad om detta. Den finska friherrinnan Gripenberg tog med entusiasm emot de svenska soldaterna. Hjalmarsson antyder i sina memoarer att hon även fungerade som »fru Justitia.« Eric Grafströms skildringar från kriget präglas av en påtaglig känslolöshet när det gäller de öden som drabbade de röda. Strax före inbördeskriget var Grafström chef för den skidlöparbataljon som gjorde slut på republiken Seskarö. (Paavolainen 1986 s. 125-126. Svenskt biografiskt lexikon (om Grafström). På Seskarö upprättade »revolutionära element» ett eget styre.)

Carl af Petersén tjänstgjorde vid Mannerheims högkvarter. I hans upp­gifter ingick att vara politisk övervakare av de vita styrkorna. Till sin hjälp hade han Robert Paulson, som varit stamanställd och därefter från 1910 arbetat vid detektiva polisen med övervakning av den svenska arbetarrö­relsen. Efter hemkomsten från kriget fortsatte Paulson med detta och när polisbyråns uppgifter renodlades till utlänningskontroll öppnade Paulson 1925 tillsammans med en kriminalkommisarie egen detektivbyrå. Under tiden 1925-1933 hade Paulson fast månatligt arvode från generalstaben för kartläggning av kommunister. Carl af Petersén blev under andra världs­kriget chef för den inofficiella militära underrättelsetjänsten, C-byrån (fram till hösten 1942 G-sektionen). (Wechselmann 1995 s. 56, Flyghed 1992 s. 275 (not 42).)

Inställningen till den röda respektive vita sidan i inbördeskriget ska­pade en skiljelinje mellan socialdemokrater och vänstersocialister på ena sidan och de borgerliga på den andra. Vid Svenska brigadens hemkomst hyllades de frivilliga som hjältar i borgerliga kretsar. Medan andra kallade dem mördare. Ture Nerman utropade mördare på öppen gata och blev åtalad för detta.

»Man frågar sig verk­ligen, om det skall dröja mycket länge innan folkvälde, parlamentarism och självsvåld har löpt linan ut.«

Efter första världskriget ville man på såväl borgerligt vänsterhåll som bland socialdemokraterna reducera försvaret medan försvarets represen­tanter ville ligga kvar på den nivå som 1914 års försvarsordning angav. Inom försvaret orsakade försvarsfrågan och 1925 års försvarsbeslut mycket missnöje. Ett uttryck för detta kan man se i ett brev från Henry Peyron den 8 februari 1924 till Rickman von der Lancken: »Man frågar sig verk­ligen, om det skall dröja mycket länge innan folkvälde, parlamentarism och självsvåld har löpt linan ut.« (Rickman von der Lanckens arkiv vol. 12, KRA.) Per Albin Hansson, som var försvars­minister när försvarsbeslutet fattades blev i februari 1928 attackerad av en fascistisk furir. Furiren Sigurd Algot Holmberg hade den 1 februari för­lorat sitt arbete eftersom hans regemente skulle läggas ned. Först tog han fel på person och slog redaktör Sigfrid Hansson i ansiktet när de möttes på gatan den 3 januari. Men den 10 februari mötte han Per Albin Hansson och upprepade sin bravad. När han springande avlägsnade sig från platsen mötte han en polis och stannade upp. Hansson kom då ifatt honom och slog honom i ansiktet med sin käpp så att näsan började blöda. Furiren dömdes till tre månaders straffarbete och Hansson fick böta 50 kronor. (Wärenstam 1970 s. 64-65, Carlsson 1942 s. 173.)

1925 års försvarsbeslut har ofta åberopats som en anledning till att Sve­rige var dåligt rustat inför andra världskriget. Den 3 juni 1940 skrev major Wilhelm de Geer, Norrköping, till Rickman von der Lancken:

Ber att få framföra ett från djupaste hjärta gående tack för Eder arti­kel att »Demokraterna ha intet monopol på Sverige« I Eder utläggning av den tanken fick Ni fram just mina egna tankar – jag kom att andas lättare i denna demokratiskt kväljande självförgudningens tid, då män som förut rivit ned det försvar vi haft, nu anser sig ha fosterland­skärleken på monopol och anse sig vara de som bära vårt försvar på sina skuldror. […] Bara ordet demokrati verkar såsom ett kräkmedelpå mig! (Rickman von der Lanckens arkiv, vol. 13.)

Breven till von der Lancken visar att det gjordes en koppling mellan den demokratiska utvecklingen och reduceringen av försvaret. Försvarsbeslutet togs som intäkt för att massan inte var mogen nog för att se hoten mot Sverige.

Hur såg då militärernas hotbild ut? Efter det finska inbördeskriget dröj­de det inte länge förrän man från finsk sida tog upp hotet från Sovjet­unionen. Från svenskt politiskt håll var man emellertid tveksam till ett närmare försvarssamarbete med Finland. 1923 fick utrikesminister Carl Hedenstierna lämna regeringen efter att han förespråkat ett svenskt-finskt försvarsförbund. Under mellankrigstiden drev ingen ledande politikerfrågan. (Carlgren 1981 s. 5-6.) På svenskt militärt håll tänkte man emellertid annorlunda och i Sveriges krigsplanläggning fick flera av de officerare som deltagit i finska inbördeskriget viktiga funktioner. Axel Rappe förordade 1923 i en debatt­skrift, Sveriges läge, ett samgående med Finland för att avvisa rysk aggres­sion. Samma tanke fanns i 1927 års försvarsplan, som författades av C.A. Ehrensvärd och i skriften Antingen eller, som författades i kretsen kring den blivande överbefälhavaren (öb) Helge Jung och Ny Militär Tidskrift. (Ehrensvärd 1965 s. 71.)

»Antingen eller« står inte, som man skulle kunna tro, för försvar eller ej, utan antingen skulle försvaret ske genom intervention i Finland eller tas upp först vid Sveriges gräns mot Finland. Något hot söderifrån såg man inte. (Antingen eller 1930 s. 15.)

Under 1930-talet förekom också omfattande kontakter mellan de svenska och finska generalstaberna. I generalstabens krigsplanlägg­ning från början av 1930-talet fanns långtgående planer på att föra över fälthärens huvuddel till Finland.

När andra världskriget bröt ut gällde formellt 1927 års försvarsplan. Ar­betet på en ny plan hade dock startat 1934 och leddes av Axel Rappe och C.A. Ehrensvärd. Arbetet skedde under stor sekretess och utan politisk inblandning. Vid 1936 års försvarsbeslut räknade man med att den nya organisationen skulle träda i kraft 1940. I avvaktan på detta arbetade man med en provisorisk organisation, 1937 års krigsorganisation.

De tyska motiven för ett anfall mot Sverige kunde vara att vid en konflikt med England utnyttja Sydsverige som basområde och att komma i besittning av Östersjöutloppen.

I den nya försvarsplanen räknade man med fyra krigsfall. Fall 1-111 avsåg Ryssland. I fall 1 skulle Sverige intervenera i Finland och i alla tre fallen skulle Åland besättas. Det nya i förhållande till 1927 års plan var fall IV, som avsåg krig med Tyskland. Man ansåg sig dock kunna utesluta en isolerad konflikt med Tyskland. De tyska motiven för ett anfall mot Sverige kunde vara att vid en konflikt med England utnyttja Sydsverige som basområde och att komma i besittning av Östersjöutloppen. (Stormvarning 1989 s. 98-114. )

När flera svenska officerare under finska vinterkriget 1939-1940 var ak­tivister och deltog som frivilliga fullföljde de tankegångar som funnits ända sedan första världskriget. Gustaf Andersson i Rasjön, som var folk­partiets ledare åren 1935-1944, skrev om detta i sina memoarer:

Mellan finlandskommittén och frivilligkommittén å ena sidan och vissa kretsar inom den svenska försvarsmakten å den andra sidan fö­rekom det mest intima samarbete, och man kunde inte veta vem som gjorde det eller det. Åtskilligt hände som vi inom regeringen fick veta först efteråt. Ävenså uppehölls direkta förbindelser mellan svenska och finländska försvarsmakten vid sidan av försvarsdepartementet och utrikesledningen. Agenter från Finland vistades ständigt här i landet för att bearbeta myndigheter och opinionen.

Inom försvarsledningen representerades den högsta graden av ak­tivism av chefen för försvarsstaben, general Rappe. Denne var ledare för den militärjunta som länge drivit satsen, att Sveriges försvar skulle sättas in på karelska näset. (Andersson 1955, s. 217-219, 239.)

Några dagar efter det att Tyskland förklarat Ryssland krig den 22 juni 1941 gjorde Finland också detta. Redan i augusti 1940 hade ett avtal ingåtts mellan Finland och Tyskland enligt vilket Finland fick vapen med mera i utbyte mot att Tyskland fick transitera trupper genom Finland till norra Norge. Avtalet, som var en rent militär överenskommelse mellan tyska Luftwaffe och Finlands överbefälhavare Mannerheim, gav också Tysk­land rätt att ha underhållsförband på finsk mark. (Norborg & Sjöstedt 1987 s. 213- 216, Carlgren 1981 s. 49-55.)

Tyskland kom i samband med angreppet på Sovjetunionen med långt­gående krav på Sverige. Mest känd har blivit transiteringen av en beväp­nad infanteridivision, 163:e infanteridivisionen Engelbrecht, från Oslo till Finland. Men inte minst på det marina området gjordes stora eftergif­ter och till stor del sköttes arrangemangen på detta område av marinen. (Stormaktstryck och småstadspolitik 1986 s. 127-169. ) Sveriges marinattaché i Berlin, Anders Forshell, var i Stockholm 10 juli 1941. Han fann lösningarna bra och ansåg att han själv hade bidragit till detta genom protyska brev till militärledningen. Forshell hade tidigare verkat för en ännu mer aktiv svensk insats. Ambassadör Gunnar Hägglöf, som var chef för utrikesdepartementets handelsavdelning 1939-1944, ci­terar i sin bok Samtida vittne ett brev, daterat 22 juni 1941, som Forshell skrev till chefen för marinen, amiral Tamm:

Om detta nya krig kommer att tillsammans med Finland av Tyskland föras till ett segerrikt slut, vilket jag personligen anser bliva fallet inom kort tid, utan att svensk insats i någon form göres för att medverka till vår arvfiendes likviderande – då är det slut med Sveriges militära framtid […]. Om storkriget, vilket jag tror vinnes av Tyskland, Europas nyordning kommer till stånd och dess militära struktur skall avgöras, då kommer enligt min övertygelse ett Sverige, som intet positivt gjort under kriget, att sjunka ned till Danmarks status, Finland att tillgodo­ses på vår bekostnad i norr och vår krigsmakts saga vara all. (Hägglöf 1972 s. 105.)

Det tyska sändebudet Schnurre rapporterade enligt Gunnar Hägglöf i juli 1941 till Auswärtiges Amt i Berlin att nittio procent av den svenska officerskåren var för ett svenskt deltagande i kriget mot Ryssland. När den tyske militärattachén, generalmajor von Uthman, berättade detta för Hägglöf sade denne med eftertryck att detta var helt missvisande. Uth­man svarade då att han själv fått samma upplysning som Schnurre av högt uppsatta svenska officerare, vilkas namn han dock inte ville nämna. Hägglöf skriver vidare:

För egen del kunde jag tänka mig att tyskarna bildat sig sin uppfattning genom samtal med officerare, vilka såsom exempelvis generalen Axel Rappe var helt fångade i en önskan att få kämpa tillsammans med Fin­land eller med andra som ansåg det angeläget att upprätthålla välvilli­ga förbindelser med tyskarna med tanke på sannolikheten av en snabb och fullständig seger över Ryssland. Till denna senare kategorien får man sannolikt räkna flyggeneralen Bengt Nordenskiöld, som den 25 juni under samtal med den tyske flygattachén förklarade att det var nödvändigt för Sverige att »aktivt understödja Finland«, ett uttalande som omedelbart intelegraferades till utrikesministeriet i Berlin. (Hägglöf 1984 s. 155.)

I sin dagbok berättar överbefälhavaren Helge Jung om ett samtal med C.A. Ehrensvärd den 18 december 1945: Ehrensvärd hade tagit upp försla­get från 1941 om att svenska officerare skulle gå i tysk tjänst. Rappe hade varit mycket intresserad av det och ville ha Ehrensvärd som stabschef, medan han själv tänkte bli kårchef. När Ehrensvärd nekade att ställa upp ville Rappe i stället ha Björk. (Helge Jungs dagbok 18 december 1945, KRA.)

Rappe var således villig att gå betydligt längre än att enbart kriga på Finlands sida mot Ryssland. Den 14 juli 1941 hade en skrivelse utgått från arméstaben om rekrytering av svenska officerare till att tjänstgöra vid tyska förband på östfronten. Skrivelsen återkallades några dagar senare, tydligen därför att man i Berlin i denna fråga var av en annan mening än tyska legationen i Stockholm.

Den 14 juli 1941 hade en skrivelse utgått från arméstaben om rekrytering av svenska officerare till att tjänstgöra vid tyska förband på östfronten.

Gunnar Hägglöf behandlade också överbefälhavaren general Thörnells uppfattning om kriget mellan Tyskland och Ryssland:

Thörnell hade redan i en promemoria den 19 juli 1941 förklarat att en tysk seger i kampen mot Sovjetunionen skulle leda till att Finland fick en ny och säkrare östgräns, något som skulle innebära en stor strate­gisk fördel även för Sverige. Vore det då inte önskvärt att Sverige själv medverkade till att besegra Sovjetunionen? Emellertid hade ju reger­ingens deklaration i samband med transiteringsmedgivandet visat att yrkanden på ett svenskt understödjande av kriget mot Sovjetunionen för närvarande icke kunna eller böra framställas. Men – ansåg Thörnell – det fanns dock flera sätt på vilka man inom ramen för regeringens neu­trala utrikespolitik kunde lämna svenskt stöd i kampen mot Sovjetunio­nen. Han föreslog i denna anda att man skulle uppmuntra den svenska frivilligrörelsen så att ett par svenska bataljoner skulle ingå i den finska armén, att man skulle vara frikostig med krigsmaterielleveranser till Finland, och att man skulle vara positiv till tyska önskemål om permit­tenttransiteringar och underhållstjänst över svenskt område.

Det var detta slags svenska politik som Thörnell förordade. Allra helst hade han naturligtvis sett att Sverige anslutit sig till Finland i kriget mot Sovjetunionen, men han var ju också medveten om att den sittande samlingsregeringen aldrig skulle slå in på den linjen. (Hägglöf 1984 s. 193.)

Redan den 18 maj 1940 framfördes krav från Tyskland på att få transitera trupper genom Sverige för att undsätta de tyska trupperna i Narviksom­rådet. Dessa krav avvisades av den svenska regeringen. Den högsta mi­litärledningen hade dock en annan uppfattning. Detta berördes av Stig H:son Ericson i dennes memoarer. Han citerade ur sin dagbok:

Det blev en dramatisk dag. Kl 11 kallades operationsavdelningsche­ferna till Rappe, som just kommit från den tillfälligt sjuke öb. Minister Richert, som varit hemma från Berlin en dag hade budskap från Rib­bentrop – som lär ha övertagit Görings roll som vakare över åtgärder­na i Norden – att tyskarna önskar fri genomfart för 100 vagnar med material till Narvik! Richerts bestämda uppfattning var att Tyskland skulle gå anfallsvis tillväga, om detta inte accepterades. Särskilt som det blivit en prestigefråga för Hitler att driva Narviksoperationen, som han igångsatt mot militärernas råd. Rappe förklarade omedelbart att öb:s ståndpunkt var att vi borde tillåta passagen inför risken av krig. Rappe hade anslutit härtill och försvarsministern var meddelad. […] Under pågående diskussion anlände bud med regeringens beslut att säga nej till transporterna. (H:son Ericson 1966 s. 147.)

Inom den högsta ledningen för försvaret var således uppfattningen den, att Tyskland skulle besegra Sovjetunionen och att detta också var en önskvärd utveckling. Flera höga officerare var inte främmande för att Sverige skulle gå samman med Tyskland och Finland för att krossa kom­munismen. Axel Rappe var till och med beredd att enrollera sig i den tyska armén.

Uttryck för antikommunismen inom krigsmakten finns det rikhaltiga exempel på hos Kommittén angående statsfientlig verksamhet som tillsat­tes 1933 och verkade till 1935. Varje regemente eller motsvarande och högre militära instanser avgav yttrande till kommittén. Av dessa är det ytterst få som berörde nationalsocialistisk verksamhet. Däremot såg huvuddelen kommunistisk verksamhet som ett hot. Från generalstabens sida krävdes en hårdare lagstiftning mot statsfientlig verksamhet och också förbud för kommunistiska partier. Den fara som nationalsocialisterna skulle kunna utgöra berördes inte i generalstabens yttrande. Redan 1929 hade general­staben och marinstaben föreslagit att ett hemligt register skulle upprättas över kommunister. Från marinen föreslogs både 1929 och 1933 att kom­munister skulle förbjudas att inneha statliga arbeten och att de inte skulle få pension. (Lööw 1990 s. 369-377.) Chef för generalstaben 1933 var general Oscar Nygren. Han blev i december 1939 chef för Andra armékåren, som mobiliserades för försvar av gränsen till Finland. Generalmajor Archibald Douglas blev då hans stabschef.

1939 och 1940 infördes lagar som gjorde tvångsmedel möjliga, till exempel kunde försändelser granskas och telefonsamtal avlyssnas.

Sommaren 1936 debatterades i riksdagen de förslag som Kommittén angående statsfientlig verksamhet presenterat. Debatten kom främst att röra förbud för partier som ansågs förespråka samhällsomstörtande verk­samhet, det vill säga kommunistiska partier. Förespråkare för partiförbud kom från Folkpartiet, Högerpartiet och Bondeförbundet. Förslaget föll på grund av att andra kammaren gick emot.

I samband med »Molotov-Ribbentroppakten« och finska vinterkrigets utbrott 1939 hårdnade klimatet för kommunister. 1939 och 1940 infördes lagar som gjorde tvångsmedel möjliga, till exempel kunde försändelser granskas och telefonsamtal avlyssnas. Pådrivande var militären, men för­följelse av kommunister skedde på alla plan. Utrensningar gjordes i poli­tiska organ och fackföreningar. Inom arbetslivet avskedades, tvångsför­flyttades och mobbades kommunister.

Generalmajor Douglas, som innan han blev stabschef vid Andra ar­méfördelningen var chef för Övre Norrlands trupper, förmedlade till försvarsstaben vad som närmast kan rubriceras som en vision om ett kommunistiskt uppror. Generalmajor Pontus Reuterswärd, som var mili­tärbefälhavare för Övre Norrlands trupper, pekade på risken för kommu­nistiska sabotage. (Militärbefälhavama var fram till 1942 chefer för det lokala försvaret.)

Under vinterkriget mellan Finland och Ryssland agerade militären i stor utsträckning på egen hand. Man samlade in uppgifter om kommu­nister från militära organ och från polisen men också från andra myn­digheter och privatpersoner. Redan innan tvångsmedelslagarna infördes hade man på egen hand organiserat både postkontroll och telefonavlyssning. Generalmajor Douglas krävde emellertid mer drastiska åtgärder mot kommunisterna. Den 14 december 1939 beordrades kommendanten för Bodens fästning generalmajor Högberg att inrätta ett arbetskompani. Hit överfördes kommunister som fanns vid olika förband, men det inkall­ades också kommunister direkt till arbetskompaniet. Huruvida regering­en var fullkomligt informerad om dessa åtgärder är oklart.

Något av en kulmen på den antikommunistiska verksamheten nåddes natten till den 3 mars 1940 genom attentatet mot tidningen Norrskens­flamman, varvid fem personer omkom. Bland dessa fanns en mor och hen­nes två barn. Familjefadern var internerad vid ett arbetskompani. För att bistå militären i jakten på kommunister hade stadsfiskalen i Luleå, Ebbe Hallberg, och journalisten Hedenström vid Norrbottenskuriren organise­rat en sexmannakommitté. I denna ingick förutom de två nämnda även kapten Svanbom, som var adjutant hos generalmajor Reutersvärd, förste järnvägsbokhållare Elof Rydberg, Norrbottenskurirens platschef i Gälli­vare Arvid Johansson och Ragnar Holmberg, som förestod Norrländska Socialdemokratens Luleåredaktion. Hedenström var medlem i Sveriges nationella förbund (SNF) och aktiv i Finlandskommittén.

Före attenta­tet hade generalmajor Douglas uppvaktats av Svanbom, Hedenström och Hallberg, som förslagit att Norrskensflammans tryckeri skulle rekvireras för militära ändamål. Douglas hade då kontaktat sin gode vän justitie­ministern K.G. Westman men regeringen ville inte ha någon rekvisition. För att stoppa Norrskensflamman planerade Svanbom, Hallberg och He­denström då attentatet mot tidningen och det genomfördes av Heden­ström och tre fänrikar vid Ing3 i Boden. Av fänrikarna var en finlands­frivillig. Denne kom tillsammans med sin ordonnans, som också var med vid attentatet, strax före attentatet till Sverige från Kemi. Efter attentatet samlades attentatsmännen hos kapten Svanbom där man skålade i cham­pagne. Stadsfiskal Hallberg uppehöll sig då vid brottsplatsen.

De skyldiga fick i rådhusrätten lindriga straff men de skärptes i hovrätten. Målet gick vidare till Högsta domstolen som fastställde hovrättens dom. Hallberg avled innan målet var slutfört. Han hade dessförinnan förklarats sinnes­sjuk och det hade också visat sig att han gjort sig skyldig till andra brott, bland annat förskingring. Vid rättegången försvarades Hallberg av advo­kat Sven Hallström, Umeå, som var en av grundarna av Nationalsocialis­tiska blocket (nsb). Efter attentatet kallades Douglas, enligt vad han själv uppger, till Stockholm av överbefälhavaren för ett regelrätt polisförhör. Han förnekade all kännedom om attentatet. Han berör det i sina memoa­rer och kallar det då »den hemska brandolyckan i Norrskensflammans hus.«

Även på andra platser än övre Norrland inrättades arbetsläger. Det visade sig så småningom att även sådana som inte var kommunister hamnade på arbetskompani. Efter ingripande från försvarsministern ut­färdade överbefälhavaren i slutet av 1941 bestämmelser som innebar att verksamheten avstannade. Det fanns dock kvar kommunistförband ända till hösten 1943. (Molin 1982 s. 54-79. Odeberg 1972. Douglas 1950 s. 325-328.)

Ingripandet mot kommunisterna kan ses i ett utrikespolitiskt perspek­tiv. Som framgått tidigare fanns redan i början av 1930-talet planer för en svensk intervention i Finland och inom militärledningen fanns krafter som ville sätta dessa planer i verket. En sådan aktion skulle ha kunnat motar­betas av kommunisterna. Tyskland sågs av många inom militärledningen som kommande segrare. Både ett ingripande mot kommunisterna och ett ingripande på Finlands sida skulle av Tyskland uppfattats som positivt.

I hetsen mot kommunisterna anlitade militärerna Per Engdahl som föredragshållare. Denne tillhörde då SNF och har berättat om detta i sina memoarer:

I början av 1940 fick jag en kallelse från militärledningen i Boden till en föredragsturne i fästningsområdet. Jag fick samtidigt en instruktion, undertecknad av general Douglas, chef för Övre Norrlands trupper, och general Högberg, kommendant i Bodens fästning. I denna instruk­tion stod det bl.a.: »Han äger att hos truppen injaga hat mot Stalin och hela hans anhang.«

Längre fram i sina memoarer berättade Engdahl om det öde som drabba­de den som protesterade mot hans budskap:

Det fanns överallt lyssnande öron, och var det någon, som försökte smy­ga in motpropaganda, hämtades han vid tvåtiden på morgonen och kör­des raka vägen till Vitvattnet, där man förvarade »opålitliga« element.

»Hur mycket trupp behöver du för att ta Stockholm? Säg bara till: Vi ställer upp.«

Under vistelsen i Boden var Engdahl inkvarterad på A8 och intog sina måltider på ingenjörstruppernas officersmäss. Där gick enligt Engdahl diskussionens vågor höga. Vid ett tillfälle frågade översten: »Hur mycket trupp behöver du för att ta Stockholm? Säg bara till: Vi ställer upp.« Även om detta kunde uppfattas som ett skämt, vilket Engdahl påstod att han gjorde, visar det arten på den diskussion som fördes. (Engdahl 1979 s. 143.)

Att en »statskupp« diskuterades i militära kretsar framgår även av Stig H:son Ericsons memoarer:

Efter en representationsmiddag i mars 1940 antecknar jag själv: ‘Sedan gästerna gått och endast Rappe, Adlercreutz och jag var kvar lade den förstnämnde ut temat regimskifte och frågade mig rent ut, om jag skulle vara med och stödja en sådan aktion. Då han emellertid inte kunde klara ut mål och medel, för att inte tala om förutsättning­arna, ville jag inte ta ställning till frågan. Att samtalet var intressant är odisputabelt och att det inte lämpligen bör kläs i skrivna ord är lika säkert. Han återkom till sina funderingar ännu en gång på en tågre­sa från Norrland, men inte ens min nyfikenhet kunde förmå mig att lyssna på allvar. (H:son Ericsson 1966 s. 135.)

Alf W. Johansson berör i sin bok Per Albin och kriget också frågan om en militärkupp:

Överste Axel Gyllenkrok talade öppet med sina kollegor om en mili­tärkupp. Inför militärattachén i Berlin, Anders Forshell, lade han ut texten: Det enda som behövdes för en lyckad kupp var att man vann kommendanten i Stockholm och chefen för IV arméfördelningen för saken. Därefter skulle man kunna »säkra Skeppsholmen och sedan ta hand om Sverige.« Forshell kommenterade i sin dagbok: »så enkelt är det nog ej och inte heller önskvärt.«

Av Johanssons bok framgår också att den pensionerade amiralen Charles de Champs uppvaktade kungen i regeringsfrågan i december 1939. Han strävade då efter att få bort Per Albin som regeringsbildare. Enligt Jo­hansson noterade Hansson i sin dagbok, den 16 juli 1940, att man inom Samfundet Manhem höll på att utarbeta en ministerlista till en ny reger­ing där flygöversten Axel Gyllenkrok skulle vara första namn. (Johansson 1988 s. 85, 125, 440. Forshells dagbok 1941-03-19, KRA.)

Det bör noteras att vare sig Stig H:son Ericson, Adlercreutz eller Forshell gjorde någon anmälan mot sina kupplanerande officerskollegor. En annan högre officer som anlitade Per Engdahl som föredragshållare var Alf Meyerhöf­fer. När denne under kriget var regementschef i Östersund anordnade han ett stort opinionsntöte på stadens teater där Engdahl var talare. (Engdahl 1979 s. 147.) Vid brytningen mellan SNU och högern 1934 var Meyerhöffer riksdagsman för högern men blev en av SNU/SNF:s tre riksdagsmän. Han var också under 1930-talet chef för SNU:s kampgrupper.

1931 avslöjades den så kallade Munckska kåren i vars verksamhet flera militärer var inblandade. I Carlos Adlercreutz arkiv finns en redogörelse för kåren som är upprättad av major E. Frodell. Redogörelsen är daterad 3 april 1956, således lång tid efter det att kåren avslöjades. Frodell hade dock i egenskap av stabschef inom kåren god inblick i dess verksamhet. Enligt Frodell ansåg Stockholms polismästare Hårleman att det fanns behov av en reservpolis. Han misslyckades dock med att rekrytera en sådan. Han fick då rådet att vända sig till den pensionerade generallöjtnanten Bror Munck. Munck var starkt engagerad i frivilligt försvarsarbete och mili­tär idrott. Han ansåg att något borde göras åt luftförsvaret samt att den styrka som behövdes för detta också skulle kunna vara reservpolis. En­ligt Frodell fick styrkan namnet Stockholms luftförsvars frivilliga under­stödsförening. Styrkan organiserades 1927 och uppgick till mellan 2 000 och 3 000 man. Den var på militärt sätt organiserad i plutoner, kompani­er och bataljoner. De olika enheterna hade samlingsplatser på olika håll inom Stockholm, Djursholm och Lidingö. Till varje samlingsplats skulle en kommissarie från polisen ansluta. För att snabbt kunna samlas hade man organiserat larmkedjor. Pistoler köptes till medlemmarnas självför­svar på väg till samlingsplatserna. För dessa utfärdade polisen en klumplicens men vid en inventering visade det sig att det fanns fler pistoler än vad det fanns licens för. Frodell anmälde detta till Hårleman men eftersom man inte visste varifrån pistolerna kom kunde denne inte utfärda licens. Frodell trodde inte heller att Hårleman ansåg att bristen på licenser spe­lade så stor roll.

En dag blev emellertid Frodell uppringd av bankir A.W. Högman. Nå­gon hade i hans kök placerat 100 pistoler. Han uppmanades att överlämna pistolerna till polisen. »Vi ansåg«, skriver Frodell, »det ej lämpligt att för noggrant utforska hithörande förhållanden.« Sanningen var den att Hög­man hade finansierat inköp av pistoler till såväl Sveriges fascistiska kam­porganisation/Sveriges nationalsocialistiska folkparti, SFKO/SNFP som till Munckska kåren. En konflikt inom SFKO/SNFP ledde 1931 till att en av grundarna, Konrad Hallgren, lämnade organisationen. Han anmälde då också organisationen för vapensmuggling och avslöjade Munckska kårens existens. Pistolerna som Högman fann i sitt kök hade tydligen Hallgren placerat där. Inblandad i vapensmugglingen var tygofficeren vad Fältte­legrafkåren Björn Gyllencreutz. Organisatör och utbildare vid kåren var dåvarande löjtnanten Sven Hedengren, en av grundarna av SFKO/SNFP. Efter avslöjandet upplöstes kåren 1931 och organisationer av den här typen förbjöds. Munck dog 1935 som den siste i sin ätt 78 år gammal. (Carlos Adlercreutz arkiv, vol. 30, KRA. Redogörelse för Munckska kåren av major E. Frodell. Wärenstam 1970 s. 68- 71.)

Det här avsnittet har hittills främst handlat om hur militärerna och då främst officerskåren såg på kommunismen och de yttre hoten mot Sveri­ge. Men vi har också sett att den demokratiska utvecklingen ifrågasattes och att det fanns personer i den militära ledningen som inte var främman­de för att genom någon slags kupp byta ut den politiska ledningen. För att belysa officerarnas inställning till nazismen kan generalmajor Fale F:son Burmans memoarer vara av intresse:

Jag skall gärna erkänna att jag till en början blivit ganska fängslad av denna tyska folkrörelse […]. I Italien hade Mussolini med sina fascister lyckats få god ordning på det eljest hopplösa kaos som i många avse­enden kännetecknat läget där. Som den utpräglade antikommunist jag var, fann jag det glädjande med snart sagt varje mot dessa ultraröda riktad rörelse. […] Jag var alltså mycket tyskorienterad, främst av ren militär fackbeundran men också på grund av antikommunism. Det enda störande i bilden var att den tyske ledaren Adolf Hitler var en ren uppkomling, en korpral som satt sig på generalerna.

Det finns anledning att notera att Burman inte stördes av att demokratin satts ur spel i Tyskland och att politiska motståndare och folkgrupper för­följdes. Det störande var i stället att Hitler var en uppkomling. Antikom­munismen var det viktiga men ingen uppkomling skulle ta makten från den tidigare eliten. Burman var medlem i SNU och deltog mycket aktivt i arbetet inför 1928 års val, det så kallade kosackvalet. Han uppger att han lämnade SNU i samband med organisationens brytning med Allmänna valmansförbundet (högern) 1934. Han gick då in i Bondeförbundet. (Burman 1969 74-75.)

Vi har tidigare varit inne på att en organisation som krigsmakten kan stöta bort oliktänkande. Ragnar Casparsson nämner i sina memoarer fallet med »radiomajoren.« Denne var egentligen överstelöjtnant och hette Arvid Eriksson. I början av andra världskriget informerade han ofta i radion om försvarsfrågor. Sommaren 1941 höll han, efter det att Sverige givit Tyskland tillstånd för transitering av division Engelbrecht, ett tal i Skåne. När han kom tillbaka till Stockholm blev han kallad till arméchefen Ivar Holmqvist, som förebrådde honom för hans uttalanden. Generalen var särskilt missnöjd med att Eriksson understrukit att transiteringstrafiken av tyska trupper var en engångseftergift. Eriksson svarade att han citerat statsminister Per Albin Hansson och ecklesiastikminister Bagge. Generalens svar var att han i fort­sättningen borde avhålla sig från offentliga uttalanden. När Eriksson påpe­kade att det var hans medborgerliga rätt att uttala sig i denna typ av frågor, ville generalen att han frivilligt skulle begära inplacering på övergångsstat. (Övergångsstat innebar att vederbörande lämnade aktiv tjänst, men hade en viss tjänstgöringsskyldighet och också behöll viss lön.)

»Ingen har lyckats avpressa herr Sköld en förklaring. Försvarsministern är stum och döv.«

Eriksson berättade vad som hänt för försvarsminister Sköld. Detta stämplades av arméledningen som illojalitet och stridande mot gängse praxis, men efter Skölds ingripande kunde inte Eriksson utmönstras. Men det blev inga fler uttalanden i radion. Kort efteråt blev Eriksson kommen­derad till Boden, därefter till Dalsland, Skillingaryd och Gotland.

Affären med radiomajoren kan jämföras med affären Fevrell. Över­stelöjtnant Emil Fevrell var fortifikationsofficer. Han var också sekrete­rare i Svensk-tyska föreningen, där generallöjtnant Henri de Champs var ordförande. Emil Fevrell hamnade i blåsväder när Sven Aurén, senare känd Pariskorrespondent, den 3 juli 1942 i Nya Dagligt Allehanda avslöjade att Fevrell på en officersmäss i fleras närvaro uttalat sig i ordalag som kän­des igen från den nazistiska propagandan. Närvarande var bland andra den blivande professorn i filosofi Ingemar Hedenius, som nedtecknade händelsen på 18 maskinskrivna ark, vilka han överlämnade till lo:s press­ombudsman Ragnar Casparsson. Denne meddelade i tidningen Fackför­eningsrörelsen att anmälan gjorts till högre myndighet. Några dagar senare upprepade Fevrell sin bravad och det blev nya skriverier. Casparsson skrev: »Ingen har lyckats avpressa herr Sköld en förklaring. Försvarsministern är stum och döv.« Efter detta blev lo:s ordförande August Lindberg ombedd att tillsammans med Casparsson inställa sig hos statsministern. Med vid mötet var också lo:s andre ordförande Gunnar Andersson. Sköld kallades in. Han sade sig inte vara säker på att Fevrell var nazist. Gunnar Anders­son sade sig ha hört att generalmajor Douglas ämnade ställa de lösmynta inför krigsrätt. Han ansåg att Aurén och Hedenius hade kränkt privat­livets helgd när de gav offentlighet åt vad Fevrell sagt på en officersmäss. Dessutom borde de ha gått tjänstevägen. Denna uppgift bekräftades i en utredning som Militieombudsmannen gjorde. Vid det förhör som hölls med Fevrell, och som leddes av chefen för I20, satt Fevrell bredvid re­gementschefen. Alla vittnen hade lägre grad än Fevrell och Aurén var inte närvarande. Fevrell blev dock senare skild från sin tjänst. (Casparsson 1963 s. 171-178, 182.)

Historien ger en bild av de åsikter som kunde framföras på en offi­cersmäss. Om Fevrell trodde att han var omgiven av meningsmotståndare hade han sannolikt hållit tyst. Det var Aurén och Hedenius som var avvi­kare och mot dem var generalmajor Douglas beredd att ingripa.

Emil Fevrell anlitades som militär expert i målet mot Rickmanligan, som förberedde sabotage mot malmtransporterna från Oxelösund till Tyskland. Detta skedde 1940 när situationen i Narviksområdet var oklar med risk för engelsk invasion i Nordnorge. Åklagaren Ryhninger skrev i 90 en pm till vilken Fevrell lämnat underlag: »Ett sabotagebrott i en dylik situation mot malmexporten över Oxelösund måste ju i varje fall anses såsom mot Tysklands – alltså en med oss i krig förbunden makts – krigs­makt riktad handling.« (Flyghed 1992 s. 118-119.)

Det är alldeles tydligt att nazism accepterades inom krigsmakten och inte var ett hinder för rekrytering. Holger Carlsson nämner i sin bok ett revolveranfall. Den 7 februari 1931 trängde tre ynglingar, Carl Göran Ed­qvist, Wolrath Tham och Johan Olof Bergman, in på Ny Dags expedition i Stockholm. John Lager var på tillfälligt besök hos sin bror Fritjof La­ger som arbetade på tidningen. När det hördes väsen från entrén ombads John Lager att se efter vad det var som hände. När John Lager tog emot »besökarna« drog Edqvist upp en revolver. Lager hukade sig ned och lyck­ades få omkull skytten. Under tumultet bröt Edqvist armen och måste uppsöka läkare. Den 11 maj var Edqvist och Tham åter i farten och störde ett fredsmöte som anordnats i Auditorium i Stockholm. Detta hindrade inte att Edqvist när han samma år avbröt sina studier fick anställning vid Svea livgarde (i1). Året därpå förklarades Edqvist oduglig för krigs­tjänst på grund av hjärtfel och fick avsked som vicekorpral. I mitten på 1930-talet var Edqvist med i nsb:s ungdomsorganisation. Wolrath Tham blev efter sina läroverksstudier antagen som officersaspirant vid Svea ar­tilleriregemente (a1). Han slutade sin militära bana som överstelöjtnant vid A6 i Jönköping. Både Edqvist och Tham deltog i finska vinterkriget. År 1935 blev Sigmund Ahnfeldt redaktör för tidningen Stormfacklan, som var organ för Lindholms-nazisternas ungdomsrörelse. Trots detta kunde Ahnfeldt bli officer. Han slutade sin militära bana som överste och chef för 115 i Borås. Ahnfeldt deltog i finska fortsättningskriget. (Carlsson 1942 s. 143, 173. Beskrivningen av attentatet mot Ny Dag har författaren fått från Kajsa Lager som 1931 gifte sig med John Lager. Attentatet beskrivs också, fast något annorlunda, i Carlsson 1942 s. 173.)

Prästsonen, före detta assistenten vid sjömanskyrkan i Antwerpen, teologie kandidaten och reservofficeren vid A6 Sten Edström använde tidningen Vägen Framåt 6 och 7/1940 som sitt forum när han argumen­terade för en ändring av reservofficersinstitutionen. »Efter att ha genom­levt efterkrigsårens begabbelseperiod och en till fullständig arkebusering syftande första amputation av nationens älsta och ärorikaste regementen […].« Valet av forum för argumentationen kan säga en del om var Sten Ed­ström hade sina politiska sympatier. Han återfinns också i Per Engdahls efterlämnade matriklar. Att Sten Edström framlade sina synpunkter i Vä­gen Framåt tycks inte ha hindrat karriären. Samma år blev han löjtnant på aktiv stat, året därpå utnämnd till kapten och när han 1953 slutade sin aktiva tjänst för att bli lärare blev han utnämnd till major på reservstat.

En händelse som visar att krigsmakten skyddade de sina inträffade under finska vinterkriget. Vid luftvärnet i Åbo arresterades soldaten Knut Svens­son efter att ha saknats vid kvällsvisitationen 27 februari 1940. Som arrest användes en oeldad bastu. Efter att ha suttit där i ett och ett halvt dygn började Svensson skrika och fara ut i hårda ord mot den allmänt avskydde löjtnanten Fock som var chef för batteriet. Denne tappade i sin tur besin­ningen. När löjtnanten hotat Svensson med krigsrätt och arkebusering ska denne ha rusat mot löjtnanten som då sköt honom i bröstet. Därefter gick löjtnanten ut men återvände efter en liten stund och sköt den svårt skadade Svensson i huvudet. Därefter beordrade löjtnanten en soldat att gräva en grav. Luftvärnsdivisionen tillhörde den finska krigsmakten och det inträf­fade anmäldes till denna. Kroppen grävdes upp och sändes hem till Sverige i en förseglad kista. Händelsen anses vara ett undantag från regeln att de frivilligas förseelser var bagatellartade. En annan frivillig vid kompaniet, Henric Palm, betecknar händelsen som ett rent mord. Enligt Palm var löjt­nanten ytterligt obalanserad och klart olämplig som officer. (Frivilligarkiv Finland, Luftvärnsdivisionen i Åbo, KKA. Svenska frivilliga i Finland 1989 s. 62.Borås Tidning 29 november 1992. Artikel av Torkel Ivarsson.)

Löjtnant Fock som utpekats som nazist var kvar vid batteriet till den 10 april då han beordrades hem till Sverige tillsammans med sin närmaste man, fänrik Stawström. Samma år blev Fock utnämnd till kapten och slutade sin militära bana som överstelöjtnant vid LV3 i Norrtälje. Fänrik Stawström blev överste och regementschef.

»Den svenska krigaräran synes därmed fläckad.«

En annan händelse som är belysande för andan inom krigsmakten, men på ett annat sätt, är en episod med fyra jagare som Sverige hade köpt in från Italien. Dessa fördes 1940 hem till Sverige under befäl av kom­mendörkapten Torsten Hagman. Vid hemfärden uppbringades jagarna vid Färöarna av engelska flottan. Engelsmännen var sannolikt rädda för att jagarna skulle hamna i tyska händer. Sedan engelsmännen försäkrats att Sverige skulle försvara sig oavsett vem som anföll släpptes jagarna. Att kommendörkapten Hagman överlämnat jagarna till engelsmännen utan strid ledde emellertid till upprörda känslor inom marinen. Den 22 juni skrev kommendörkapten Croneborg, som då tjänstgjorde vid marinsta­ben, i sin dagbok: »De italienska jagarna beslagtagna av engelsmännen vid Färöarna. Oerhört! Hagman och besättningarna synas ha lämnat ja­garna utan motstånd. Den svenska krigaräran synes därmed fläckad.«

Den 26 juni, efter det att jagarna släppts, skrev Croneborg: »Flottans och sjöofficerskårens heder och anseende är i stor fara.« Den 18 juli var Croneborg tillsammans med ett par andra sjöofficerare hemma hos amiral Östberg och diskuterade möjligheterna att rädda flottans anseende. Den 20 juli noterade Croneborg att Östberg kommit upp efter att ha besökt justitiekanslern, som tydligen inte ville agera. Tillsammans med en annan sjöofficer skrev därför Croneborg en pm om sjöofficerskårens heder och anseende som Östberg skulle använda. Hagman blev ställd inför krigs­rätt. Den 22 augusti skrev Croneborg:

Krigsrätten friar Hagman men konstaterar att jagarnas överlämnande måste anses strida mot krigsmannaplikten! Det visar sig sålunda att denna plikt icke tillmätes alltför högt värde i det demokratiska Sverige.

Den 24 augusti kunde dock Croneborg med tillfredsställelse notera att amiral Ehrensvärd, som var chef för kustflottan utfärdat en hemlig kust­flotteorder med följande lydelse: »Jag förbjuder mig underlydande chefer att under någon som helst förevändning överlämna dem underställt fartyg till främmande makt. Flaggans heder går främst.« Men den 27 september var Croneborg missnöjd igen: »Vid dagens konselj befordrades Hagman, Gester och Samuelsson till kom.kapt 1. gr och Lövgren o Ursell till kom.kapt. 2. gr. Hjältarna från Färöarna har därmed fått sin belöning.«

Man kan naturligtvis spekulera över vad som hänt om Hagman gjort motstånd och engelsmännen sänkt eller med våld tagit de svenska jagar­na. Hade detta kunnat leda till att Sverige hamnat på Tysklands sida i det pågående kriget? Att Croneborg inte var främmande för att Sverige skulle ställa upp på Tysklands sida är tydligt. Den 23 juni 1941 skrev han i sin dagbok:

På kvällen hos Adolf. Diskuterade ställningstagande i det påbörja­de kriget. Möjlighet att Tyskland räknar med svenskt ingripande i Finland. I varje fall förefalla de tyska styrkorna i Finland relativt svaga. Att vi mer eller mindre måste ställa oss på Tysklands sida mot Sovjetu­nionen är otvivelaktigt. (Beredskapsverket 10, vol. 3, Croneborgs dagbok. När Croneborg skriver att nu även amiralen tar avstånd från Hagman avser han sannolikt chefen för marinen, amiral Tamm. Adolf, som nämns, är Adolf Croneborg som tjänstgjorde vid UD. 1981.)

Sommaren 1940 inbjöd det tyska högkvarteret en svensk officersdelegation till studieresa och fick då möjlighet att redovisa den tyska krigsmaktens tri­umfer på slagfälten. Delegationen som leddes av generalmajor Archibald Douglas besökte bland annat Maginotlinjen, Paris och Dunkerque. I sep­tember samma år besökte en svensk marindelegation samma platser. I dele­gationen ingick bland andra den blivande chefen för marinen Helge Ström­bäck. I maj 1941 besökte en ny marindelegation Danzig och Gothenhafen. Då deltog bland andra prins Bertil. I Tyskland gjordes också en rad studiebesök, man studerade förplägnadstjänst, militärpsykologi och krigssjukvård. (Richardsson 1996 s. 17-90. Douglas 1950 s. 342-351. Anders Forshells arkiv vol. 13. Bilder från besöken.) Nu framstår det som märkligt att svenska officerare under kriget kunde besöka den krigsmakt som strax innan ockuperat Danmark och Norge och som av de flesta svenskar upplevdes som ett hot. Man kan också fråga sig hur dessa besök uppfattades av de länder som befann sig i krig med Tyskland.

Inom det ledande skiktet inom krigsmakten fanns det en djupt rotad antikommunism som sannolikt hade sin grund i officerskårens rekryte­ringsbas. Genom den kåranda som rådde inom krigsmakten och urval vid rekrytering kunde denna antikommunism befästas. Vitt utbredd var också en kritisk inställning till demokratin. Bidragande till detta kan ha varit den nedskärning av försvaret som gjordes efter försvarsbeslutet 1925. Ett annat utmärkande drag för förhållandena inom krigsmakten var tron på att Tyskland skulle gå segrande ur andra världskriget. För dem som var besjälade av Croneborgs krigaranda var det naturligtvis viktigt att då be­finna sig på den segrande sidan. Man accepterade i vida kretsar nazismen. Genom den skulle kommunismen bekämpas, demokratin och massväldet undvikas och krigsmakten fira triumfer.

•

→ Det här var sista delen i Arbetarens radarserie baserad på utdrag ur boken Svensk överklass och högerextremism under 1900-talet. Boken i dess helhet finns tillgänglig bland annat HÄR.