Revansch för Sjöman

Böcker
Vilgot Sjöman 1989. Nu finns en biografi över filmskaparens liv av Klas Gustafson.
Foto: Claudio Bresciani/TT

[BOK] Nyfiken: Vilgot Sjöman och ­Lena Nyman i den politiska oskuldens tid
Klas Gustafson
Alfabeta förlag, 2017

I samband med Alfabetas presentation av Klas Gustafsons bok Nyfiken: Vilgot Sjöman och ­Lena Nyman i den politiska oskuldens tid på Bio Rio var också bokens huvudperson närvarande, den 50 år gamla filmen Nyfiken gul. Kompisen Nyfiken blå kunde tyvärr inte komma. Tyvärr, eftersom filmen visade sig vara en fortfarande levande och fräsch produkt som smakade mera.

Gustafson har efter en rad biografier om svenska, högt älskade folkhemspersonligheter i kulturen, som Hasse och Tage, Cornelis, Gösta Ekman och Monica Zetterlund grävt ned sig ordentligt i produktionen och efterskalvet av filmen som startade som ett experiment med öppet manus och blev en av Sveriges stora exportsuccéer.

Rikt utrustad med absolut expertis och i tid och miljö, fanns alltså goda förutsättningar för filmarkeologen att fynda i arkiv och intervjuer. Här får tekniker och biroller komma till tals; både Sjöman och Nyman är borta sedan länge men båda förknippas så starkt med filmen att den måste betraktas som både genombrott och höjdpunkt i deras karriärer. Tur då att den fått ett bättre eftermäle efter att i samtiden brottats med förbud, censur, illasinnade rykten och magsur kritik från både höger och vänster.

Lena Nyman var en identifikation för honom, inte ett sexobjekt som resten av världen såg henne.

Vilgot Sjöman (1921–2006) var en egen figur på många sätt. Han hyste en devot beundran för två något äldre män, Artur Lundkvist och Ingmar Bergman, och deras försök att värja sig från hans uppvaktning, närmast stalkning (bland annat genom att bli tillsammans med flera av Bergmans tidigare fästmör) bet inte alls på honom – snarare vände han ångesten över att bli avvisad i offentliggjorda dagböcker och filmer. Svårast var nog ändå Lundkvists elaka kommentarer kring Nyfikenfilmerna, som bland annat kommenterade Lena Nymans nakna kropp.

Trots narcissismen ville Sjöman leverera en film som berättade om fri- och frihetlighet, om att våga ställa naiva frågor och om att vara människa i ett kapitalistiskt samhälle – och Lena Nyman var en identifikation för honom, inte ett sexobjekt som resten av världen (som ju bestod av manliga kritiker och politiker) såg henne. I och med detta blev filmen på vissa sätt ett misslyckande för honom. Visserligen drog sexet publik men tog också ögonen från de skarpa politiska frågorna.

Klas Gustafsons bok gräver fram stort och smått – den tusenåriga eken i Smålands öde, den underbara skådespelaren Peter Lindgrens privata bekymmer, Nymans sorg och kamp över kritiken, Palme, filmmiljöer, finansieringen, LO-gubbarna, resenärer på Arlanda på väg till Spaniens diktatur. Det är en oavbrutet underhållande hyllning till de dumma frågornas lust – och makt.